Preskription i personskaderätten – tolkningar och tendenser i Sverige

281 NFT 4/2000 A. De svenska preskriptionsreglerna De allmänna reglerna om preskription i Pre- skriptionslagen (1981:139) föreskriver en preskriptionstid om tio år. Såvitt gäller skade- stånd anses i praxis att preskription sker tio år räknat från den skadegörande handlingen. Är det fråga om ersättning ur en försäkring – även t ex ansvarsförsäkring och trafikför- säkring – är preskriptionstiden tre år, och med en yttersta gräns om tio år. Detta framgår av 29 § Försäkringsavtalslagen, FAL (1927:77), 39 § Konsumentförsäkringslagen, KFL (1980: 38) och 28 § Trafikskadelagen, TSL (1975: 1410). Formuleringen i dessa paragrafer inne- bär att den som vill bevaka sin rätt till ersättning skall väcka talan vid domstol inom tre år från det att han fick kännedom om att ford- ringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. I KFL och TSL finns därtill en sexmånaders- regel. Har den som vill kräva ersättning an- mält skadan till försäkringsgivaren inom de angivna tre- och tioårsfristerna, har han alltid sex månader på sig att väcka talan mot försäk- ringsgivaren sedan denne har förklarat att slutlig ställning tagits till ersättningsfrågan. Tre- och tioårsfristerna infördes genom TSL 1975, sexmånadersfristen genom ett tillägg 1999 (Lag 1999:266). TSLs föregångare, den gamla Bilansvarighetslagen från 1916, stad- gade i 9 § preskription om inte talan väcktes inom två år från det skadan ”timade” (i detta uttryck får man troligen lägga ”när olyckan Preskription i personskaderätten – tolkningar och tendenser i Sverige av Erland Strömbäck, f.d. vice VD i Folksam AIDA-kollokvium 2000 Erland Strömbäck Rättsläget i Sverige när det gäller preskription av rätten till försäkringsersättning är i flera avseeenden oklart. Utgångs- punkten är som regel den tidpunkt då den berättigade får kännedom om att fordringen kan göras gällande. Denna vaga princip har visat sig leda till stora tolkningsproblem. I rapporten föreslås en förenkling av regelverket: Utgångs- punkten bör vara skadedagen. 282 inträffade” – klara prejudikat saknas). Före- bilden till TSL-regeln står att finna i 29 § FAL1. – Om försäkringsbolaget gentemot den skadelidande erkänner ersättningsskyl- dighet avhänder det sig rätten att åberopa TSLs specialpreskription; i stället gäller van- lig tioårspreskription (NJA 1971 s. 216 och 1999 s. 232). – Har preskriptionsavbrott skett så börjar en tioårsperiod enligt Preskriptions- lagen att löpa. I de vanligen förekommande personskade- fallen är det inte svårt att tolka försäkrings- preskriptionen. Beräkningen sker från den dag då skadan inträffade. Då får ju normalt den skadelidande kännedom om sin skada och ersättningsmöjligheten. Komplikation uppkommer framför allt i de fall där skade- följd visar sig först efter någon tid. I dessa speciella situationer kan det dyka upp subtila tolkningsproblem2. Lagstiftarens vaga ut- gångspunkter för preskriptionstidens beräk- ning ger upphov till bekymmer. Ofta är det problem av medicinsk art som definitionen av uppkommen skada för med sig3. I viss mån har den hittills rådande bristen på avgöranden av Högsta domstolen (HD) med- verkat till de divergerande tolkningar som gjort sig gällande i de nu antydda speciella situationerna. Rättsläget präglas för närva- rande av viss osäkerhet. De olika uppfattningar om lagens innebörd som förekommer skapar svårigheter för den skadelidande som behö- ver få klart för sig startpunkten för preskrip- tionen. Den skadelidande blir ofta i praktiken helt beroende av den uppfattning i preskrip- tionsfrågan som försäkringsbolaget för sin del deklarerar. Domstolarna har ibland visat en häpnadsväckande obenägenhet att tränga in i problemen, vilket också som regel varit till den skadelidandes nackdel. En tydlig tendens under senare år är att försäkringsbolagen i ökande grad åberopar preskription, och då med snäva tolkningar av reglerna. Detta leder i sin tur till ökat antal tvister i domstolar och Allmänna reklama- tionsnämnden (ARN). Tolkningsproblemen blir mera accentuerade, särskilt som de rätts- liga instanserna lätt hamnar i olika uppfatt- ningar. Thomas Utterström finner i en PM om ”Några frågor om preskription av anspråk på försäkringsersättning” maj 2000 en an- ledning vara att de aktuella bestämmelserna inte är entydiga, och att förarbetena på flera punkter inte ger någon vägledning4. Kanske kommer en viss förbättring att ske inom de närmaste åren. HD har den 15 juni 2000 avgjort ett mål (NJA 2000 s. 285) angå- ende treårsregeln (se nedan under C 1.4), och två mål angående tioårsregeln väntar i HD. Vidare har lagstiftaren möjlighet att förtyd- liga lagen i den nya FAL som förbereds sedan flera år tillbaka, eller i annat sammanhang. Detta är dock ett ännu rätt avlägset perspek- tiv5. För ARNs del förs diskussioner som syftar till att utåt visa en enhetlig linje, så att inte nämnden i olika sammansättningar fattar beslut där uppfattningarna i preskriptions- frågor strider mot varandra6. I denna rapport koncentreras på några frå- gor som har med tidsfristerna och deras be- räkning att göra. Det finns en rad andra pro- blem – t ex åtskilliga detaljer hur preskrip- tionsavbrott sker, eller när ett försäkrings- bolag skall anses ha tagit slutlig ställning i en ersättningsfråga, eller problem rörande be- visbördan – som måste lämnas därhän. Det- samma gäller preskriptionsbestämmelser i speciallagstiftning såsom Produktansvars- lagen. B. Exempel En mer levande utgångspunkt för beskriv- ning av rättsläget är följande exempel, helt fingerat men med en viss verklighetsbak- grund i fall som varit uppe till prövning i domstolar och nämnder. Elin, född 1956, skadas tämligen illa vid en trafikolycka den 10 maj 1989. Vid tiden för olyckan är hon i sin bästa ålder, 34 år gammal 283 med fast heltidsanställning som biträde på ett apotek, gift och med två barn i åldrarna 6 och 4 år. Hon var passagerare i en väninnas bil, som gick i diket i samband med ett möte. Elins skador bestod i omfattande skrubbsår, brutet ben, knäskador och hjärnskakning. Hon be- handlas på sjukhus i ett par veckor. Efter utskrivningen är hon sjukskriven i tre måna- der men bedöms sedan kunna återgå i arbete i slutet av sommaren 1989. Symtomfri är hon dock inte. Hon lider av ofta återkommande huvudvärk, och vid en läkarundersökning under våren 1994 , alltså 5 år efter olyckan, konstateras att hon nog vid denna drabbats av en whiplash-skada som inte ordentligt kunnat diagnosticeras vid sjukhusvistelsen våren 1989. Elin tvingas till reducering av arbets- tiden till 75 procent. Efter ytterligare fem år, under hösten 1999, dyker en artros i vänster knä upp, troligen en konsekvens av knäska- dorna vid olyckan. Nu tvingas hon ytterligare inskränka sin arbetstid och gå ned till halvtid. Efter hörande av Trafikskadenämnden ut- betalar försäkringsbolaget i slutet av 1989 ersättning till Elin för kostnader, temporär inkomstförlust, sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt, efter en bedömd invaliditet om 5 procent. Den 1994 konstate- rade whiplash-skadan och därmed följande nedgång i arbetstid leder till ytterligare in- komstförlust, liksom artros-skadan som dy- ker upp 1999. I detta fall uppkommer en del frågor kring eventuell preskription av Elins anspråk på ersättning för de ytterligare skadeföljder som upptäckts 1994 och 1999. C. Några tolkningsproblem De olika tidsfristernas utgångspunkter har alltså visat sig vara ett besvärlig uppgift för domstolar, nämnder och försäkringsbolag7. De sena skadorna, som i likhet med Elins situation yppar sig i form av ersättningsbara skadeföljder först avsevärd tid efter själva olyckan, kan leda till ytterligare anspråk på ersättning och därmed frågan hur länge möj- ligheten till sådana anspråk står öppen8. I den mån ersättning för inkomstförlust (eller för- lust av underhåll) avtalats eller tilldömts re- dan vid den första skaderegleringen i anslut- ning till själva olyckan eller senare kan det finnas möjlighet till omprövning av denna skadepost enligt 5:5 Skadeståndslagen, SkL (1972:207), vilken lag ju styr även bestäm- mandet av trafikskadeersättning. Därmed förs ytterligare problem in i bilden, för det gäller då att också definiera omprövningens frister9. Av visst intresse för tolkningen av TSLs preskriptionsbestämmelse är vad som gäller om preskription av rätten till skadestånd. Tra- fikskadeersättning är ju en moderniserad form av skadestånd. En etablerad regel i Sverige vid tillämpningen av den allmänna preskrip- tionslagen är som nämndes ovan att skade- stånd preskriberas efter tio år, räknat från tidpunkten för den skadegörande handling- en10, och detta även beträffande skadeföljder som dyker upp först senare. Ingen skade- vållare anses behöva räkna med skadestånds- krav under längre tid än tio år från skade- händelsen. Det är lätt att tänka i samma banor i fråga om trafikskadeersättning och andra ersätt- ningar som regleras i skadeståndsrättslig spe- ciallag med särskilda, kortare preskriptions- tider. Detta framgår av de ståndpunkter som t ex försäkringsbolagen ofta framför i trafik- skadeärenden11, även efter TSLs ikraftträ- dande. Särskilt i fråga om tioårsfristen i 28 § TSL har man länge – och kanske för att förenkla problemen med anspråk som dyker upp mycket sent – klamrat sig fast vid olycks- dagen som startpunkt12. Men så enkel är verk- ligheten inte längre. I Elins fall kan följande frågor ställas: 1.Är hennes rätt till ytterligare ersättning i anledning av den 1994 konstaterade whip- lash-skadan preskriberad? Det kan röra sig 284 om kostnader, inkomstförlust, sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i öv- rigt. Vad innebär tidsfristen tre år för Elins del? 2.Är hennes rätt till ytterligare ersättning i anledning av den 1999 konstaterade artro- sen i vänster knä preskriberad? Det kan också här röra sig om ytterligare kostnader, inkomstförlust, lyte och men samt olägen- heter i övrigt. Vad innebär tidsfristen tio år i hennes situation? 3.I vilken utsträckning skall Elins ytterligare anspråk prövas med beaktande av preskrip- tionsreglerna eller av omprövningsreglerna? 4.Om ytterligare anspråk faller under om- prövningsreglerna, vilka tidsfrister gäller i så fall? C 1. Treårsfristen (fråga 1) Treårstiden räknas som vi såg i lagtexten från det att den skadade fick kännedom om att fordringen på ersättning kunde göras gällande. Utgångspunkten för den treåriga preskrip- tionstiden enligt förebilden i FAL (”fick kän- nedom om att fordringen kunde göras gällan- de”) karaktäriseras av Jan Hellner som gan- ska obestämt beskriven13. Det fordras, menar han, till en början att den berättigade kände till att skada uppstått, och han måste också ha insett att skadan var sådan att han ägde fram- ställa krav på försäkringsersättning. Sedan ger Hellner ett exempel: Om en person som har olycksfallsförsäkring får sjukliga besvär utan att inse att de beror på ett olycksfall, börjar preskriptionstiden löpa först då han förstår detta. Å andra sidan menar Hellner att preskriptionstiden kan börja löpa innan ut- redningen om skadan är så fullständig, att kravet kan preciseras. I sin kommentar till TSLs motsvarande preskriptionsregel säger Ulf Nordenson14: När det gäller skadelidandes krav på trafik- skadeersättning torde det i allmänhet inte er- bjuda svårigheter att fastställa, när den skade- lidande fick kännedom om sin fordran. Van- ligtvis vinner han kännedom därom vid eller åtminstone i nära anslutning till skadehändel- sen. Särskilt när det gäller personskada torde tidpunkten för skadehändelsen och den tid- punkt då den skadelidande vinner kunskap om att fordringen kunde göras gällande regel- mässigt sammanfalla eller inträffa med en- dast kort tids mellanrum. Men det räcker inte enligt Nordenson att den skadelidande vinner kunskap om att han har lidit en skada. Uttrycket ”kännedom om att fordringen kunde göras gällande” får anses innebära krav på att den skadelidande också har fått kännedom om gäldenärens identitet, dvs har fått klart för sig av vem han skall begära ersättning. Det är tillräckligt med faktisk kunskap hos den skadelidande att han har lidit en trafikskada orsakad av ett motor- drivet fordon, och att han vet gäldenärens identitet15. Redan av Hellners och Nordensons nu re- dovisade uttalanden förstår man att tolkning- en av vad som är rätt utgångspunkt ibland kan bereda praktiska svårigheter. Edmund Ga- brielsson sammanfattar också mycket träf- fande: Man skulle kunna tro att några mera anmärk- ningsvärda problem av principiell natur inte kunde uppkomma i tillämpningen, efter som de regler som tjänade som förebild tillämpats i femtio år vid TSLs tillkomst. Det kan emel- lertid konstateras att det finns ett antal i den praktiska skaderegleringen förekommande principiella frågor där rättsläget är oklart. Den bristande klarheten i lagstiftningen och av- saknaden av vägledande avgöranden av HD har i den praktiska skaderegleringen lett till skiftande uppfattningar i fråga om reglernas innebörd på ett sätt som gör att den skade- lidande riskerar att göra rättsförluster16. De olika, delvis något sammanflätade upp- fattningar som för närvarande finns angående utgångspunkten för treårstiden kan samman- fattas på följande sätt17: 285 C 1.1 Uppfattning 1. Den skadelidande skall inom tre år göra gäl- lande alla fordringar som kan knytas till de besvär som uppkommit vid själva olyckan, även om förluster och andra effekter av dessa besvär visar sig först senare. Kan t ex vissa besvär som visat sig redan i samband med skadetillfället, senare leda till invaliditet, in- komstförlust etc. räknas olycksdagen som utgångspunkt även i sådana delar. I Elins exempel innebär denna tolkning dels att hennes anspråk på ersättning för in- komstförlust när whiplash-skadan diagnosti- ceras 1994 är preskriberat, liksom möjligen också anspråken på ytterligare ersättning för inkomstförlust när hennes knäartros konsta- teras 1999 och hon tvingas gå ned ytterligare i arbetstid, i den mån artrosen kopplas sam- man med knäskadorna vid olyckan (se i denna fråga närmare nedan under C 2). Utgången kan tyckas sträng mot den skade- lidande. Tolkningen brukar dock hävdas av försäkringsbolagen, såsom i ett mål där Hov- rätten över Skåne och Blekinge meddelat dom den 14 juni 1999 (DT 4206-99) – här för enkelhetens skull kallat mopedfallet. I detta mål hävdade Folksam att preskription skulle räknas från skadetillfället och att det sakna- des anledning att räkna olika preskriptionstid för olika ersättningsposter. Fallet rörde en kvinna som råkat ut för en mopedolycka den 26 juni 1992 och då skadat ett knä. Efter bestående besvär konstaterades i läkarintyg den 4 juni 1996 viss invaliditet som kunde relateras till olyckan. Folksams linje godtogs av tingsrätt och hovrätt som fann att preskription inträtt18. Trafikskadenämnden hade i sitt yttrande ock- så funnit att preskription förelåg, och bl a anmärkt att skadan och hur den uppkommit fanns noterat i det läkarintyg som utfärdats den 30 juni 1992, kort tid efter olyckan. HD har nu i NJA 2000 s. 285 klarlagt att det inte räcker att besvär visat sig redan i sam- band med olyckan för att anspråk på ersätt- ning för skadeföljder som anknyter till besvä- ren men först senare gör sig gällande skall anses preskriberade efter tre år räknat från olyckstillfället, se nedan under C 1.4. C 1.2 Uppfattning 2. Olika anspråk i samband med en skada (sveda och värk, lyte och men, inkomstförlust etc.) kan i och för sig göras gällande i skilda omgångar, även i rättegång. Preskriptionens starttidpunkt bör då också kunna göras bero- ende av kännedomskravet beträffande varje anspråk för sig. En förutsättning är, med hän- syn till kännedomskravet, att anspråket och dess koppling till olyckan inte kunde inses av den skadelidande redan vid olyckstillfället. Skadan kan vara av så allvarlig natur att framtida anspråk på ersättning för t ex lyte och men och inkomstförlust är uppenbara. Denna princip stöds oftast av Trafikskade- nämnden (majoriteten)19. Man kan också fin- na visst stöd för principen i NJA 1997 s. 97. Det tycks alltså enligt min mening med den nu angivna uppfattningen, som är mera nyan- serad än Uppfattning 1, finnas anledning att skilja mellan a) anspråk på grund av besvär som i någon form gett sig till känna redan vid eller i anslutning till olyckan och som den skade- lidande insåg kunde föranleda ersättning då eller senare, b) anspråk på grund av besvär som i någon form gett sig till känna redan vid eller i anslutning till olyckan men som inte gett den skadelidande anledning att i detta ske- de förutse ersättningskrav då eller senare (här bortses från fall då anledningen härtill är rättsvillfarelse), samt c) anspråk på grund av besvär som gett sig till känna först kortare eller längre tid efter olyckan. Preskription av anspråk enligt a) skulle ske tre år efter olyckan. Anspråk enligt c) skulle preskriberas först tre år efter kännedomen (jfr i det följande vad som skall avses därmed). 286 Anspråk enligt b) kan föranledas av att de besvär som uppkommit i anslutning till olyck- an senare förvärras och når sådan nivå att en ”färdig” skada, som kan grunda ersättnings- anspråk, bedöms föreligga. I Elins exempel är detta fallet såväl med whiplash-skadan kon- staterad våren 1994 (även om Elin haft nack- besvär redan i anslutning till olyckan) som med knä-artrosen, konstaterad hösten 1999. Hypotesen skulle då vara att kännedomskra- vet här kan tolkas på samma sätt som anspråk enligt c) , dvs för Elins del är anspråk på grund av whiplash-skadan preskriberade först våren 1997 och anspråk på grund av knä-artrosen först hösten 2002. Mycket menar jag talar för en sådan rimlig tolkning av b-fallen, och den vinner också stöd av HDs dom NJA 2000 s. 285 (se avsnitt C 1.4). Den skadelidande bör inte bestraffas genom att han förlorar rätten till ersättning därför att han tror en skada är lindrigare än den så småningom visar sig vara. De intressen som bär upp specialpreskriptionen i TSL20 tål säkert denna tolkning, och b-fallen ligger dessutom snubblande nära c-fallen. Det kan också vara svårt att förklara varför gäldenär- ens intresse av att få skadan avslutad inom treårstiden skulle leda till preskription av b- fallen när det ändå är möjligt att skadeakten åter måste öppnas därför att den skadelidande begär omprövning (jfr nedan under C 3). Beträffande motiven för den nu angivna tolkningen skulle man också kunna hänvisa till ett särskilt yttrande av Edvard Nilsson i Läkemedelsskadenämnden (LY 1997:14)21: Någon gång kan situationen vara den att den skadelidande visserligen är medveten om att han har tillfogats en läkemedelsskada i ersätt- ningsbestämmelsernas mening men anser att skadan inte är tillräckligt allvarlig för att han skall begära ersättning för den; en insiktsfull skadelidande kanske avstår från att göra det just därför att han vet att ett ersättningsan- språk skulle komma att avböjas med hänvis- ning till att han skäligen får tåla skadan utan rätt till ersättning enligt § 5 i ersättningsbe- stämmelserna. Det kan också tänkas att den skadelidande i det längsta hoppas att skadan skall gå över och därför underlåter att begära ersättning för den skadan. Om skadan i ett sådant fall förvärras väsentligt, bör han kunna få ersättning för denna i viss mening nya skada, om han framställer sitt ersättningsan- språk inom tre år från den tidpunkt då den väsentliga förändringen inträffade. Nilsson anser att den skadelidande i angivet hänseende inte bör vara sämre ställd än om han, sedan ett anspråk på ersättning för den ursprungliga skadan prövats, återkommer och begär omprövning av ersättningsbeslutet med anledning av att skadan förändrats väsent- ligt22. I ett mål där Konsumentombudsmannen fört talan på en skadelidandes vägnar har Stock- holms tingsrätt efter yttrande av Trafikskade- nämnden och medgivande av Länsförsäk- ringar Wasa som svarande fastställt att pre- skription inte inträtt i ett mål där den skade- lidande efter en trafikolycka den 2 augusti 1992 fått ytterligare besvär och skada som visat sig tidigast under våren–sommaren 1996 (Stockholms tingsrätt, rotel 804, avd.8, dom den 25 november 1999, mål nr T 12643–99). Om man kan räkna med olika preskrip- tionstider i ett personskadefall beroende på kännedomskravet beträffande olika anspråk så är det viktigt att närmare precisera hur detta krav definieras, dvs när starttidpunkten för preskriptionen räknas23. Knyter man an till subjektiva faktorer hos den skadelidande, så- som när han själv bedömt att ersättningsbar skada förelåg etc., så blir situationen ganska flytande i många fall och lagens effekter där- med inte nöjaktiga i en från rättssäkerhets- synpunkt så viktig fråga. Jämfört med den fasta utgångspunkt som olycksdagen innebär ger man sig ju ut på ett villande hav24. Det bör alltså enligt min mening inte räcka med att den skadelidande gör en egen bedöm- ning att skadan vid en viss tidpunkt nått en 287 ”ersättningsbar nivå” och att han därigenom skall anses ha fått kännedom om att han kan göra gällande anspråk på ersättning för ska- dan. Det kan fordras ett objektivt stöd för att det föreligger en ersättningsbar skada och att denna har samband med olyckan25. Främst tänker man då på ett läkarintyg eller annan tillförlitlig verifikation som bekräftar att er- sättningsbar skada föreligger26. Detta tycks också vara en uppfattning inom Trafikskadenämnden – se Gabrielssons utta- lande nedan angående whiplash-fallen. Även HD synes i domen i NJA 2000 s. 285 ställa kravet på läkarverifikation (”Det kan emel- lertid inte anses visat att [den skadelidande] före en läkares besked i oktober 1995 fått kännedom om att annan fordran än den som ovan angivits [avseende sveda och värk] kunde göras gällande mot försäkringsbolaget” – se nedan under C 1.4). Hur man skall se på komplikationer och besvär som förutsetts av läkare vid en viss tidpunkt men först senare blivit verklighet kan vara svårare att bedöma. I sådana situa- tioner kan det synas skäligt att räkna preskrip- tionen från det skadeföljden verkligen ger sig till känna för den skadelidande. Den är ju verifierad av läkarintyget men troligen också av ny läkarundersökning. Vid whiplash-skador finns enligt Gabriels- son speciella svårigheter av det slag som nu har berörts27: Om vissa mindre besvär, som till en början bedöms som övergående, uppkommer ome- delbart vid trafikolyckan och dessa besvär trots allt finns kvar fortlöpande och t o m förstärks, har Trafikskadenämnden, inkl. jag själv, ansett att den skadade efter en tid av i vart fall sex-sju månader måste anses ha in- sett, att han drabbats av bestående besvär till följd av olyckan varför treårstiden börjar ticka från den tiden. Det kan emellertid ifrågasättas om denna uppfattning är riktig (jfr Edvard Nilssons ovan redovisade yttrande). Man kan alltså fråga sig om det är tillräckligt att den skadade själv drar slutsatsen om sambandet med trafikolyckan. Med tanke på att andra faktorer kan göra sig gällande under resans gång krävs kanske ett sambandskonstateran- de av läkare i sådant fall. I mopedfallet aktu- aliserades frågan, dock här gällande en knä- skada. I sitt yttrande hade nämnden ansett att den skadade i vart fall vid en senare tidpunkt ett antal månader efter trafikolyckan insett sambandet på det angivna sättet, med resultat att treårstiden då började ticka med preskrip- tion som följd. Själv hävdade hon att det var först senare i kontakt med läkare som hon förstod sambandet. Domstolarna räknade i mopedmålet tiden från olycksdagen28. Nordenson tar upp ett whiplash-fall och dis- kuterar frågan när den skadelidande skulle anses ha fått kännedom om att en fordran på trafikskadeersättning ”kunde göras gällan- de”29. Fallet (i fortsättningen kallat jurist- fallet) visar hur komplicerad verkligheten kan vara och hur lätt en skadad människa hamnar i en prekär situation där tolkningen av preskriptionsreglerna är avgörande för väl eller ve. Det rörde sig om en skadad kvinnlig jurist som under de närmaste dagarna efter en på- körning bakifrån känner en viss ömhet i nack- en och skulderpartiet men inte vidtar några särskilda åtgärder. Åtta månader senare, då juristen fått smärtor i nacken och axlarna och nedsatt rörlighet i halsregionen, konstaterar hennes husläkare att det kan röra sig om en pisksnärtskada. Först ett och ett halvt år senare, då besvären blivit så påträngande att hon inte kan sköta sitt arbete nöjaktigt, söker hon en ortoped som konstaterar att hon drabbats av denna skadetyp. Sedan hon fått viss behand- ling kan hon arbeta fullt, men finner efter ytterligare ett år att hon måste ta ett mindre ansträngande arbete och gå ned på deltid. Det har då gått nära fyra år från olyckan och mer än tre år från den första läkarkontakten. Nordenson frågar sig om juristen redan vid det första läkarbesöket skall anses ha fått 288 kännedom om att fordran på trafikskade- ersättning för den vid det laget sannolika och i varje fall möjliga whiplash-skadan kunde göras gällande. En domstol skulle nog inte, menar Nordenson, anse detta30. Kanske kan det t o m ifrågasättas om hon vid den tidpunk- ten ens bort få sådan kännedom. Däremot kan det väl hävdas att hon bort följa läkarens råd och inom en kortare tid sökt en specialist för att få orsakssammanhanget klarlagt. Kan det hållas för visst att en specialist redan på detta stadium indikerat samband menar Nordenson att hon då rimligen fått kännedom om att en fordran på trafikskadeersättning kunde göras gällande31. Gabrielsson redovisar en rad erfarenheter från Trafikskadenämndens behandling av lik- nande fall32. Ärenden beskrivs där en person fått en whiplash-skada och fått besvär olycks- dagen eller omedelbart efter denna, men där utvecklingen sedan blivit svårbedömd. Ibland har läkare konsulterats, ibland inte. Läkarens besked har ofta varit lugnande och inneburit att värken väntats komma att försvinna för gott efter en kort tid, vilket också skett i de allra flesta fall. Någon skadeanmälan till för- säkringsbolaget har inte gjorts i detta skede, eftersom den drabbade utgår ifrån att någon personskada inte uppstått. Ibland utbetalas ersättning för sveda och värk. Sedan besvären avklingat och efter en i varierande grad be- svärsfri period har så besvär i nackregionen återkommit men då under omständigheter som gjort att den drabbade till en början inte kopplat ihop besvären med trafikolyckan. Efter nya undersökningar sedan besvären bli- vit värre framhåller en läkare att det enligt hans mening är så att besvären med all sanno- likhet har sin grund i det våld mot nacken som den drabbade utsatts för vid trafikolyckan. Om han nu vänder sig till försäkringsbolaget får han ofta beskedet att preskription föreligger eftersom mer än tre år förflutit från det han fick de inledande besvären. Även om de inle- dande besvären som visat sig i anslutning till själva olyckan inte varit av allvarligare art har den skadelidande enligt bolaget varit medveten om att han kunnat göra gällande trafikskade- ersättning. Alla senare anspråk på grund av effekter som kan komma att ge sig till känna först längre fram anses på grund därav pre- skriberade. – Jfr också Gabrielssons slutsat- ser under Uppfattning 3 nedan. – Gabielssons och även Nordensons uppfattningar får såvitt jag förstår starkt stöd av HD i NJA 2000 s. 285, just avseende ett whiplash-fall, se av- snitt C 1.4. Håkan Nials ståndpunkt var att treårstiden skall räknas ”från det försäkringshavaren fått kännedom om att försäkringsfallet inträffat och han därför kunde anhängigöra en full- görelsetalan”33. I följande avsnitt ställs denna uppfattning mot den ofta framförda meningen att preskriptionstiden skall räknas från det att en fastställelsetalan kan föras om anspråken i anledning av skadehändelsen. Det verkar som om Nials mening inte accepterats i rätts- tillämpningen. Om vi återgår till Elins fall: Vissa symtom framkomna redan i samband med olyckan utvecklades senare till en konstaterad whip- lash-skada. Det är fråga om typsituationen b) ovan, även om vissa av de inledande symto- men kan ha inverkat på den ersättning som hon fick redan under 1989. Treårspreskriptio- nen bör alltså räknas från läkarens konstate- rande våren 1994 av whiplash-skadan. C 1.3 Uppfattning 3. En uppfattning är alltså att treårstiden skall räknas från den tidpunkt då en fastställelse- talan angående trafikskadeersättning kunnat väckas. Delvis kan denna ståndpunkt uppfat- tas som en mera objektiv precisering av nivån på kraven enligt Uppfattning 1 och Uppfatt- ning 2 ovan. Fastställelsetalan behandlas i 13 kap. 2 § 1 st. Rättegångsbalken: Talan om fastställelse huruvida visst rättsför- hållande består eller icke består, må upptagas 289 till prövning, om ovisshet råder om rättsför- hållandet och denna länder käranden till för- fång. Uppfattningen kan sägas ha visst stöd i 28 § TSL, där det ju talas om att skadelidande ”fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande”. Det kan inte vara fråga om kom- plett utredning för bifall till en fullgörelse- talan om ersättning, däremot om övervägande sannolikhet för att sådan ersättning kan utgå. Enligt ett par hovrättsavgöranden är det till- räckligt att den skadelidandes kännedom omfattar de faktiska förhållanden som måste föreligga, eller i vart fall med övervägande grad av sannolikhet kan antas föreligga, för att han skall kunna föra en fastställelsetalan om ersättningsrätten34. Nordenson anser att man inte i uttrycket ”kunde göras gällande” gärna kan inrymma krav på att alla faktiska och rättsliga förutsätt- ningar för bifall till en talan om ersättning skall vara uppfyllda35. Det får anses tillräck- ligt att det föreligger en övervägande sanno- likhet för att så är förhållandet eller, med andra ord, att förutsättningarna för väckande av en fastställelsetalan är för handen. I jurist- fallet ifrågasätter Nordenson om inte jurist- ens underlåtenhet att snarast efter den första läkarkontakten vara aktiv för att bringa klar- het i den medicinska sambandsfrågan bör föranleda att hennes fordran anses preskribe- rad, trots att hon inte fick full vetskap om att hennes besvär härrörde från trafikolyckan förrän hon faktiskt fick besked härom av specialistläkaren36. Också Hellner tycks anse att det är att gå för långt att kräva att preskriptionen börjar löpa först när förutsättningarna för fullgörelse- talan föreligger. Han säger ju i det ovan cite- rade uttalandet att preskriptionstiden kan bör- ja löpa innan utredningen om skadan är så fullständig att kravet kan preciseras37. Gabrielsson för dock en mera inträngande och övertygande argumentering för att fast- ställelsetalan-linjen inte är den riktiga38. I sammanfattning menar Gabrielsson följan- de39: 1.Nials resonemang tar sikte på fullgörelse- talan, inte fastställelsetalan som allmän prin- cip. Hovrätterna kunde alltså inte bygga sina argument på Nials uppfattning40. 2. Ersättningsansvaret torde inte kunna fast- ställas med en generell bedömning av kau- salitetsfrågorna eftersom sambandet måste bedömas separat för varje del av skadorna. Här hänvisas till Per Olof Ekelöf41. 3. Fastställelsetalan om rätt till trafikskade- ersättning synes vara föga meningsfull, ef- tersom det är fråga om en i lag given rätt. 4.I NJA 1997 s. 97 knöt HD inte an till den av hovrätten gjorda hänvisningen till den möj- liga tidpunkten för väckande av fastställelse- talan. En sammanfattande bedömning från Gabriels- sons sida, mot bakgrund av det sagda och med tonvikt på whiplash-fallen, är att det inte kan vara lämpligt att beträffande sent uppkomna och invalidiserande besvär utgå från tidpunk- ten för de omedelbart efter olyckan uppträ- dande besvären under påstående att det skulle varit möjligt för den skadade att då väcka en fastställelsetalan. Av HDs dom går det att dra den slutsatsen att de inledande besvären, som ju inte var tvistiga ur kännedomssynpunkt, generellt inte kan läggas till grund för treårs- tidens starttidpunkt också vad avser senare utvecklade besvär. Om det vore så hade HD rimligen inte behövt föra ett resonemang som utmynnade i att en senare tidpunkt valdes som utgångspunkt för beräkningen42. Avvisande till fastställelsetalan-linjen stäl- ler sig också Utterström de lege ferenda, åtminstone såvitt gäller treårs-fristen43. I och för sig skapar linjen fastställelsetalan ett visst mått av förutsebarhet och objektivitet. Men han tycker ett sådant påstående blir befängt när det appliceras på treårsfristen. Ur den ersättningsberättigades perspektiv måste en princip om att han eller hon i ett visst läge 290 måste ha förstått att en fastställelsetalan skulle kunna anhängiggöras te sig helt verklighets- främmande, för att inte säga orimligt. HD har i NJA 2000 s. 285 uttalat att det i vissa fall får anses att den treåriga preskrip- tionstiden börjar löpa redan när den skade- lidande har kännedom om att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget. Man förser denna princip med den reservationen att preskription endast bör inträda med avse- ende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år. Jfr kommentar till detta i avsnitt C 1.4. I Elins fall innebär principen om fullgörelse- talan ungefär samma konstaterande om tre- årspreskriptionens startpunkt som angetts ovan under C 1.2. C 1.4 HDs dom i NJA 2000 s. 285 En del av de gåtor som treårsregeln fört med sig i tillämpningen ser ut att ha fått sin lösning genom denna dom. I korthet är fakta följande. A drabbades av en whiplash-skada vid en trafikolycka den 17 april 1989. Hon väckte talan mot Länsförsäkringar Wasa (ursprung- ligen Wasa) först den 30 juni 1997. Frågan i målet var därför om hon före den 30 juni 1994 fått sådan kännedom om sin rätt till trafik- skadeersättning att hennes anspråk preskri- berats. Av HD angivna fakta i målet: Enligt en journalanteckning sökte A läkare den 24 april 1989 för nackvärk. Hon uppgav därvid att hon en vecka tidigare kört av vägen med bil men då inte uppsökt sjukhus eftersom hon klarat sig oskadd. Under den gångna veckan hade hon dock haft värk i nacken. Nu hade hon fått mer och mer ont med utstrålning mot axlarna. Läkaren fann enligt journalen inga hållpunk- ter för någon allvarligare skada. Han skrev emellertid en röntgenremiss då det förelåg oklarhet om en whiplash-skada uppkommit. På remissen antecknades att patienten hade ont i mellersta halsryggen och i muskulatur. Utlåtande från röntgenundersökningen inne- höll att det inte förelåg någon fraktur eller felställning i halsryggen och att patienten hade normal rörlighet. Bestämmelsen i 28 § TSL får enligt HD anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersätt- ning. Kravet på sådan kännedom, bl a om orsakssambandet, bör inte luckras upp, sär- skilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångs- kostnader, och rätten till ersättning ändå pre- skriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande. Som försäkringsbolaget hävdat i målet får det enligt HD anses att den treåriga preskrip- tionstiden i vissa fall börjar löpa redan när den skadelidande har kännedom att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget. Eftersom inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, finner HD att preskription dock bör inträda endast med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att läg- ga till grund för en talan sedan minst tre år. Av journalanteckningen framgår att A hade kännedom om ett samband mellan trafik- olyckan och hennes värk. Hon får därmed också anses ha haft kännedom om att hon hade rätt till ersättning från försäkringsbola- get för sveda och värk. Hennes rätt att nu kräva sådan ersättning är därmed preskribe- rad. HD fortsätter: Av journalanteckningen och röntgenutlåtandet framgår vidare att A miss- tänkte att trafikolyckan kunde ha orsakat hen- ne andra besvär än själva värken. Emellertid är det inte visat att hon i anslutning till under- 291 sökningarna i april 1989 hade kännedom om att olyckan orsakat skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda och värk. Slutligen anför HD: I september 1994 har A sökt läkare och sjukgymnast med omnäm- nande av trafikolyckan och av att hon sedan fyra år tillbaka hade besvär från nacken och bröstryggen och därför slutat sitt arbete som städerska. Det kan emellertid inte anses visat att hon före en läkares besked i oktober 1995 fått kännedom om att annan fordran än den som ovan angivits kunde göras gällande mot försäkringsbolaget. Beträffande kostnaderna i målet anser HD att den fordran på sveda och värk som preskri- berats framstår som obetydlig i jämförelse med den rätt till ersättning som A är oförhind- rad att föra talan om. Därför skall A anses som fullt vinnande i alla tre instanser. HDs dom innebär enligt min mening klar- lägganden i följande avseenden: Någon definitiv treårsgräns för anspråk på grund av besvär som uppkommit vid själva olyckstillfället kan inte uppställas. Upp- fattning 1 (avsnitt C 1.1 ovan) har alltså inte godtagits. I stället skall man knyta preskriptionstid- ens utgångspunkt till den tidpunkt då den skadelidande får kännedom om att besvä- ren kan föranleda anspråk på ersättning (Uppfattning 2, nyans b, i avsnitt C 1.2). Kännedomen skall omfatta alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersätt- ning. HD ställer i detta avseende stränga krav på säkert underlag. Av HDs resonemang kan man dra slutsatsen att det inte räcker med lösa antaganden för att den skadelidande skall riskera att preskriptionstiden börjar löpa. HD lägger i kännedomskravet att underla- get har sådan kvalitet som en läkarbedöm- ning innebär. I vissa fall, osäkert vilka, finner HD att det angivna kännedomskravet är uppfyllt om den skadelidande kan föra en fastställelse- talan mot försäkringsbolaget. Preskriptionen inträder endast beträffande sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år. Möjligen avser HD att härmed markera att preskriptionen inte kan omfatta även anspråk på grund av be- svär som inte klart manifesterats i skade- följder på samma tydliga sätt som de som uppfyllt kännedomskravet men som dykt upp i anslutning till dessa. Det kan antecknas att HD godtar att man som utgångspunkt för preskription inte be- höver fastslå whiplash-symtom konstatera- de i anslutning till olyckshändelsen, förrän dessa senare har kommit till uttryck i ersätt- ningsbara skadeföljder och kännedomskra- vet tillgodosetts. Man får, med hänsyn till HDs notering ”att det inte förelåg någon fraktur eller felställning i halsryggen och att patienten hade normal rörlighet”, hop- pas att HD har insikt att whiplash-skada inte kräver kliniskt konstaterbara symtom. Även om sådan insikt mot förmodan sak- nats är utgången i målet rimlig och säkert underbyggd. En indelning av skadeföljderna vid bedöm- ning av preskriptionsfrågan är möjlig (jfr Uppfattning 2 ovan, avsnitt C 1.2). I gen- gäld tycks HD mena att visad skadeföljd under en viss post, i detta fall sveda och värk, innebär att preskription beträffande anspråk av samma slag som senare kan visa sig vara grundade inträder om anspråken inte görs gällande inom tre år. Detta är en fråga som tål att ytterligare diskuteras, ef- tersom en skada som yppar sig senare kan vara av en mycket mera omfattande art än den initiala skadan. Det är också ovisst om HDs slutsats beträffande sveda och värk- posten har betydelse också för sådana mera 292 centrala ersättningsposter som inkomstför- lust och lyte och men (medicinsk invalidi- tet). C 2. Tioårsfristen (fråga 2) Tioårstiden räknas alltså från det att fordring- en tidigast hade kunnat göras gällande (jfr A ovan). Avsikten är att ge en yttersta tidsgräns, av betydelse i de fall den skadelidande myck- et sent i förhållande till skadans yppande får kännedom om att ett anspråk på grund av skadehändelsen kan göras gällande. Om han får sådan kännedom först åtta år efter händel- sen och anspråket i och för sig redan hade kunnat göras gällande i samband med skade- händelsen har han på grund av tioårsregeln endast två år på sig att göra gällande ansprå- ket. Tidsangivelsen är alltså objektiv, dvs den berättigades egen kännedom om förhållande- na saknar betydelse. Detta till skillnad från treårstiden som knyts till den skadelidandes egen kännedom om fordringen. Inledningsvis nämndes att fordran på ska- destånd preskriberas tio år efter den skadegö- rande handlingen, oavsett om effekten av skadan uppträder senare. Det nämndes också att försäkringsbolagen, mot bakgrund av vad som gäller om de egentliga skadestånden, gärna tar fasta på skadedagen som utgångs- punkt för tioårsberäkningen även när det gäl- ler trafikskadeersättning44. Trafikskadenämnden har dock redovisat sin inställning att tioårstiden börjar löpa först då den ersättningsgrundande effekten har gett sig till känna och blivit påvisbar (cirkulär nr 1/1997). Nämnden har penetrerat förarbeten och litteratur och funnit stöd för sin uppfatt- ning45. För Nordenson har 10-årstidens beräkning varit ett dilemma. I sin kommentar till TSL 1977 utgick han från att TSLs preskriptions- bestämmelse, liksom FALs, syftat till att sta- tuera en kortare preskriptionstid än den som annars skulle gälla enligt allmänna regler. 28 § TSL borde då tolkas på det sättet att fordran på trafikskadeersättning under alla förhållanden och med parallell tillämpning av Preskriptionslagens tioårsregel preskribe- rades efter tio år från det att fordringen upp- kom, dvs från tidpunkten för skadehändel- sen46. Emellertid har Nordenson 1996 kraftigt reviderat sin nu angivna mening och framhål- lit att tioårstiden i 28 § TSL naturligtvis aldrig kan ta sin början tidigare än den allmänna tioåriga preskriptionstiden, dvs före själva skadehändelsen. Den kan däremot ta sin bör- jan senare än den allmänna tioårstiden. Följ- aktligen kommer TSLs tioårstid alltid att löpa ut antingen samtidigt med eller senare än den allmänna preskriptionstiden47. Tioårsregeln har ännu inte klarlagts defi- nitivt av domstolarna och ARN. HD har dock meddelat prövningstillstånd i ett mål48. Underrättsavgöranden ger ofta uttryck för att innebörden i regeln är att tiden börjar löpa den dag skadehändelsen inträffade. Man finner också uttalanden i domar att ”det förhållandet att en skada som orsakats av en trafikolycka givit sig till känna först en tid efter olyckan anses sakna betydelse i preskriptionshän- seende om tio år förflutit sedan olyckstill- fället”49. Praxis hos ARN har hittills inte varit enhet- lig. I ett beslut 1999-12-01 angående olycks- fallsförsäkring är man dock inne på att det uppenbarligen kan förekomma att själva den ersättningsgrundande effekten – eller en del av den – visar sig först mer eller mindre långt efter det skadefall som omfattas av försäk- ringen, och att det ligger i sakens natur att fordringen då inte kan göras gällande förrän denna skada har visat sig50. Nordenson har summerat sin nuvarande bedömning i Karnov-kommentaren: Den tidpunkt då fordringen tidigast hade kun- nat göras gällande bestäms rent objektivt, alltså utan avseende på vilken kännedom den skadelidande haft om faktiska förhållanden av betydelse. För en skadelidandes del bety- 293 der det i normalfallet att den tioåriga preskrip- tionen börjar löpa på dagen för skadehändel- sen. Men tiden börjar aldrig löpa förrän en skada faktiskt har uppkommit. Det kan tänkas att en personskada inte ger sig till känna och blir medicinskt påvisbar förrän en viss tid förflutit från skadehändelsen. Då löper tioårs- tiden först från den dag då skadan först visar sig51. Nordensons uttalanden i TSL-kommentaren 1977 har säkert haft stor betydelse för försäk- ringsbolagens ståndpunkt under de första de- cennierna av TSLs tillämpning52. Man ser dock numera ibland en mera flexibel uppfatt- ning inom försäkringsbranschen53. Det bör bara vara en tidsfråga innan Nordensons revi- derade uppfattning och Trafikskadenämndens tolkning slår igenom i praxis. I ett yttrande den 23 maj 2000 till HD i det mål som domstolen har under prövning ger försäkringsbranschen sin aktuella uppfattning om tolkningen, och här lämnas inget utrymme för en sådan förhoppning. Man vidhåller att 28 § TSL inte skall tolkas på annat sätt än att preskription inträder senast tio år efter själva olyckstillfället och inte senast tio år från den tidpunkt när en eventuell skada givit sig till känna. I yttrandet åberopas främst aktuariella och försäkringsekonomiska argument. För- bundet vitsordar att personskador på grund av t ex trafikolyckor normalt ger sig till känna så tidigt att tioårsregeln relativt sällan blir aktu- ell att tillämpa. Men bolagens reservsättning- ar tar sin utgångspunkt i att anspråk normalt inte framställs mer än tio år efter olyckstillfäl- let. Redan denna tidsfrist sägs innebära en viss osäkerhet hos bolagen om det slutliga ansvaret. En än mera besvärande situation skulle uppstå om bolagen tvingas skapa reser- ver för en i tiden i princip gränslös ersätt- ningsskyldighet. Bolagens erfarenheter är att återförsäkring inte kan påräknas för ett ansvar som sträcker sig in i en okänd framtid. Åter- försäkringen kan inte till acceptabel premie acceptera längre frist än tio år. Branschens något knapphändiga argumen- tering stämmer inte med preskriptionspara- grafens lydelse, och bortser vidare från kau- salitetsfrågans vikt i personskadeärenden. Det finns i yttrandet inte någon kommentar till doktrinens brottande med dessa frågor. Om personskador enligt förbundets mening rela- tivt sällan ger sig till känna senare än tio år efter olyckstillfället borde frekvensen avta ytterligare allteftersom åren går efter tioårs- gränsen, i synnerhet med tanke på svårighe- ten att styrka kausaliteten mellan olyckan och en sent uppdykande skada. De aktuariella argumenten kan inte ha någon större tyngd eftersom bolagen ändå får räkna med krav i en relativt avlägsen framtid i förhållande till olyckstillfället, bl a beroende på risken för omprövning av ersättningen (jfr vad som sägs under C 3 nedan ang. preskription av rätten till omprövning). Yttrandet från försäkrings- bolagen bygger på en dunkel hänvisning till återförsäkrarna, något man brukar tillgripa när andra argument tryter. HD torde dess- värre inte ha möjlighet att bedöma tyngden och sakligheten i bolagens argumentering. Om jag sammanfattar de mera nyanserade tolkningarna av TSLs tioåriga preskriptions- bestämmelse som framkommit i doktrin och Trafikskadenämndspraxis under senare tid så anses regeln, liksom treårsregeln, ha en själv- ständig funktion vid sidan av den allmänna tioårspreskriptionen. Det bör inte gå att slent- rianmässigt räkna TSLs tio år från skadehän- delsen. Det krävs i stället, liksom beträffande treårsregeln, särskilda överväganden om rätt utgångspunkt, där i personskadefallen främst medicinska frågor gör sig gällande. Det finns här ett nära släktskap till tolkningsproblemen beträffande treårstiden. En skada måste – som Trafikskadenämnden formulerat det – ha gett sig till känna och blivit påvisbar innan pre- skriptionen börjar löpa. I dessa avseenden bör HDs dom i NJA 2000 s. 285 kunna ge viss vägledning. När det gäller personskada ligger det alltså, 294 enligt min uppfattning, nära till hands att anta att utgångspunkten för tioårstiden ofta sam- manfaller med utgångspunkten för treårsti- den. Men vid beräkningen av tioårstiden skall alla subjektiva moment skalas bort. När ska- dan faktiskt visade sig är avgörande, inte när den konstateras genom läkarintyg eller på annat sätt, eller när den skadelidande själv blev medveten om sambandet mellan vissa besvär och skadehändelsen54. Treårstiden och tioårstiden kan alltså ha olika starttidpunkter, dock kan aldrig treårspreskriptionen starta före tioårspreskriptionen55. I Elins fall innebär det sagda att tioårstiden börjar löpa, beträffande whiplash-skadan när denna konstateras av läkare våren 1994 (sam- ma utgångspunkt i stort sett som treårstiden) samt beträffande knä-artrosen vid läkarens konstaterande av skadan hösten 1999 (även här samma utgångspunkt som för treårsti- den). C 3. Preskriptionsreglerna contra omprövningsreglerna (fråga 3 och 4) Enligt 5 kap. 5 § Skadeståndslagen kan er- sättning för inkomstförlust (eller förlust av underhåll) som utgår i form av livränta höjas eller sänkas om de förhållanden som legat till grund för ersättningen väsentligt har ändrats. Engångsbelopp kan under samma betingelser höjas. Denna regel kan tänkas i viss mån modifiera verkan av preskriptionsbestämmel- serna. Omprövning förutsätter att frågan om er- sättning för inkomstförlust tidigare har slut- behandlats och avgjorts genom dom eller avtal56. Förutsättningen är medicinsk föränd- ring eller förändring i andra förhållanden som legat till grund för den första prövningen och inte kunnat beaktas vid denna 57. Omprövningsreglerna har samband med preskriptionsreglerna genom att omprövning- en under angivna förutsättningar bryter i- genom preskriptionen och möjliggör ytterli- gare ersättning i samma skadefall. Men frågan är om även rätten till omprövning kan under- kastas preskription med utgångspunkt från tidpunkten för dom eller avtal varigenom inkomstförlusten reglerats. Varken 1966 års skadeståndskommitté, som föreslog omprövningsparagrafen i SkL, eller departementschefen i remissen till lagrådet, tog upp frågan om preskription av ompröv- ningsrätten58. Kommittén utgick från att kausalitetskra- vet innebar en effektiv spärr mot omprövning i en alltför avlägsen framtid59. Lagrådet gav sig emellertid in på denna fråga och konstaterade att, eftersom särskild bestämmelse i frågan saknades, den allmänna preskriptionsregeln torde bli tillämplig. Lag- rådet fann alltså att yrkande om omprövning torde böra framställas inom tio år från det slutliga avgörandet i skadeståndsmålet för att kunna vinna bifall60. Departementet ifråga- satte om gällande regler på denna punkt är tillfredsställande men fann inte anledning att i sammanhanget gå närmare in på hithörande problem. Preskriptionsfrågan när det gäller omprövning av skadestånd fick, menade man, i stället tas upp i samband med den översyn av gällande regler om fordringspreskription som pågick i departementet. Lagrådets uppfattning fick därmed stå o- emotsagd. Ett visst befästande av dess tankar i preskriptionsfrågan skedde i samband med förarbetena till Preskriptionslagen. Departe- mentschefen fann i det sammanhanget inte tillräckliga skäl till särskilda bestämmelser om utsträckning av tiden för omprövning av skadestånd 61. De nu angivna uppfattningarna i preskrip- tionsfrågan har dock underkänts av Norden- son. Hans resonemang tar sin utgångspunkt i reglerna om rättskraft och utmynnar i att omprövningsregeln utgör en ”intaga” i den rättskraft som en dom medför, resp. i giltighe- ten av motsvarande avtal, i stället för att hänvisa parterna att utnyttja resningsinstitu- 295 tet resp. möjligheterna till ogiltigförklaring eller jämkning av avtalet62. Domen eller avta- let har bara rättskraft såvitt gäller skadefölj- der som den skadelidande yrkat ersättning för och som blivit föremål för bedömning. Nordensons ställningstagande samman- hänger med att det dels här inte rör sig om ersättning för redan uppkomna förluster utan om framtida sådana, vilkas omfattning av naturliga skäl inte på förhand kan bedömas med säkerhet, dels att det är fråga om person- skador och att därför sociala skäl – i vart fall när det gäller förändringar till den skadeli- dandes nackdel – talar för att lagstiftaren tillhandahåller ett enklare, billigare och snab- bare sätt att vid väsentliga ändringar i rele- vanta förhållanden åvägabringa rättelse63. En slutsats av Nordensons överväganden , som i stor utsträckning verifieras av förarbe- tena till 5 kap. skadeståndslagen, är att an- språk på ersättning som framställs med stöd av omprövningsbestämmelsen inte skall an- ses vara underkastade tioårspreskription. Att man i den praktiska verksamheten ofta har tagit fasta på lagrådets vagt underbyggda och något impulsiva påstående om tioårspreskrip- tion är dock förklarligt. Kanske borde depar- tementet kraftigare ha försvarat att det här rörde sig om ett avsteg från rättskraften. Om man anser att lagrådets uttalanden på de nu angivna grunderna inte bör följas så gäller vanliga preskriptionsregler i fråga om den omständighet som föranlett omprövning- sanspråket. I skadeståndsfallen tillämpas tio- årspreskription, i trafikskadefallen treårs- resp. tioårspreskription. Till dess att domstolarna64 eller lagstiftaren angett annat får man nog ändå anta att rätts- tillämpningen följer lagrådets påstående om preskription, i de ganska få fall där frågan blir aktuell. I exemplet Elin innebär lagrådets linje att preskription av rätten till omprövning börjar löpa i samband med att hennes ersättning bestäms 1989. I den mån försäkringsbolaget på grund av treårspreskription avvisar hennes anspråk på ytterligare ersättning för whiplash- skadan som konstateras 1994 borde hon kun- na begära omprövning såvitt gäller den ytter- ligare inkomstförlust som uppkommer när hon går ned till 75 procents arbetstid. Såvitt gäller knä-artrosen som konstateras hösten 1999 kan den mera rigida inställningen i de här behandlade frågorna tänkas leda till inte bara att hennes ytterligare anspråk anses pre- skriberade (hon hade ju en knäskada konsta- terad redan 1989) utan också att hon gått förlustig omprövningsrätten. De mera gene- rösa uppfattningar som förts fram i denna rapport skulle emellertid leda till att whip- lash-skadans ekonomiska och ideella följder kan kompenseras fullt, liksom knäartrosens. Man bör också räkna med möjligheten att en skadelidande åstadkommer avbrott i tio- årspreskriptionen genom skriftlig erinran till försäkringsbolaget om en eventuell fordran på grund av omprövningsrätten, 5 § 2. Preskriptionslagen. D. Avslutande synpunkter och förslag Redovisningen av vissa problem i samband med preskriptionsreglerna vid personskada visar på en betydande variation och osäkerhet i tillämpningen, vilket medfört att utrymmet för olika uppfattningar och därmed konflikter är stort. Det är uppenbart att reglerna för närvarande inte fungerar bra i personskade- fallen. Varken försäkringsbolagen eller de rättstillämpande instanserna förmår riktigt klara av situationen. Onöjaktigheterna kan troligen endast delvis repareras genom klar- läggande HD-avgöranden. Det är nog i stället ett läge där lagstiftaren måste gripa in. Det har tydligt visat sig att den skade- lidande med nuvarande preskriptionsbestäm- melser befinner sig i en utsatt position. Från konsumentskyddssynpunkt finns det anled- ning att reagera kraftigt mot att en skade- 296 lidande kan mista en lagfäst rätt till ersättning därför att denna rätt har gjorts beroende av svårdefinierade och på förhand ej urskiljbara faktorer. Betraktas reglerna mera i detalj kan lätt konstateras att startpunkten för beräkningen i en del situationer är besvärlig att precisera. Vidare är treårstiden för kort med hänsyn till komplikationsgraden i många nutida person- skadefall. Angelägenheten för betalaren att få skadan slutreglerad inom en snävare tid än den allmänna tioårstiden torde vid en seriös bedömning väga lätt i jämförelse med en skadelidandes intresse att få ersättning även för skadeföljder som visar sig först så små- ningom. I detta perspektiv inställer sig frågan om de ursprungliga motiven för korttidspreskriptio- nen längre är helt hållbara. Dessa motiv var huvudsakligen att den som åläggs ett sträng- are ansvar än normalt inte bör drabbas alltför tungt av det ökade ansvaret65. En snabbare och effektivare skadehantering skulle bli följden om preskriptionsrisken realiserades snabbt. En aktuell prövning av motiven skulle sannolikt – med hänsyn till starkt ändrade förhållanden, i synnerhet försäkringsskyd- dets utveckling och kapacitet – leda till tvivel på behovet av korttidspreskriptionen. I denna rapport kan bara ges en översiktlig analys och argumentering, men redan av det summariska innehållet kan man dra slutsatser av detta slag. Det är även uppenbart att utgångspunk- ten för preskriptionen måste ges en fastare definition än för närvarande. Om tiden förlängs och man tillika väljer en startpunkt som är lättare att definiera försvin- ner en del av de nuvarande problemen. Ju längre tid som väljs desto mer underlättas valet av startpunkt, detta med hänsyn till kausalitetskravet i personskadefallen. Leker man med tanken på en enhetlig tioårstid borde den tidrymden göra det acceptabelt för de skadelidande att ha den enkelt definierade skadedagen som startpunkt. De skadeföljder som är kausala i förhållande till skadehändel- sen torde i det totalt övervägande antalet skadefall ge sig till känna inom en så pass lång tidrymd. De anspråk som hamnar utanför och drabbas av preskription kan förmodligen inte vara så frekventa och angelägna att de bör hindra en enkel och gripbar regel66. Säkert kan det resas en del invändningar mot en så lång tid och den turbulens i invanda regler som förändringen skulle innebära. Det är ju inte minst för försäkringsbolagen och deras uppdragsgivare ett kraftigt språng från tre till tio år som huvudprincip, men man får ju redan i dag räkna med tioårstiden som en yttersta gräns. Vidare måste den som svarar för ersättningen räkna med risken för om- prövning, och där har man ju i dag med hänsyn till lagrådsuttalandet fastnat för att omprövning kan riskeras inom tio år från dom eller avtal. Ett ytterligare argument är följande. Den person som i dag, för ovanlighets skull, själv skall betala ett skadestånd vid en person- skada, får räkna med att krav kan göras gäl- lande inom den allmänna tioårspreskriptio- nen från skadedagen. Det är ju en betydande obalans i förhållande till de ersättningar som betalas ur försäkring. Såvitt gäller ansvars- försäkringsgivare är grunden som regel den- samma som den enskilde oförsäkrade person- ens, nämligen det allmänna culpaansvaret. Det framstår som besynnerligt att individen som skadeståndsbetalare råkar ut för hårdare regler än försäkringen. Ett strängare ersättningsansvar har som nämndes motiverat korttidspreskriptionen. Men är den som bär specialansvar verkligen värd att prioriteras på detta sätt, särskilt som anspråken generellt tillgodoses genom för- säkring, dvs genom mycket kapitalstarka be- talare som är vana att räkna med krav på lång sikt? Man kan, som antyddes ovan, anta att de allra flesta personskadefallen klaras av inom 297 de närmaste åren efter skadehändelsen, och att frågan om preskription inte aktualiseras. En allmän tioårstid, räknat från skadedagen, skulle i praktiken bara ha betydelse i ett mera begränsat antal fall, kanske framför allt av whiplash- eller lätt skallskadetyp. Det skulle alltså inte vara fråga om någon större ansväll- ning av överraskande fall som dyker upp om nuvarande treårs- och tioårsperioder ”slås samman” till en tioårsperiod. Kan man i några ytterlighetsfall misstänka att ej beaktade sena skador kan dyka upp efter en sådan tioårs- periods utgång finns möjligheten av förbehåll om framtida prövning, i fall där den lagliga omprövningsrätten inte kan antas vara en utväg. När omprövningsinstitutet introducerades på 1970-talet rådde på försäkringsbolagens sida mycket stor oro för omprövningens ef- fekter för ersättningsreserven. Man ansåg t o m att onormala situationer borde föranleda nå- gon form av force-majeureklausul67. Veter- ligt har dock några större svårigheter inte uppkommit när det gäller att i ett försäkrings- bolag beräkna framtida belastningar på grund av omprövningsreglerna. Ett mindre antal ytterligare belastningar på grund av klarare och generösare preskrip- tionsregler skulle förmodligen inte heller leda till några större svårigheter för bolagen och deras aktuarier. Man skulle också spara in åtskilligt på den minskade jurist- och skade- handläggarinsats som dagens krångliga tolk- ningar för med sig, och samtidigt öka försäk- ringssystemens goodwill. Noter 1 Se härom bl a Jan Hellner; Försäkringsrätt, 2 uppl. (1965) s. 196 (cit. Hellner), samt betr. principer för tillämpning av preskription i belysning av praxis Herbert Jacobsson: Några anteckningar om preskription av skadestånd , Svensk Juristtidning 1993 s. 72 f. 2 Dessa problem analyseras bl a av Håkan Nial i en uppsats i Teori och Praxis, skrifter tilläg- nade Hjalmar Karlgren (1964) s. 265 f. (cit. Nial). 3 Se t ex Jacobssons uppsats (jfr not 1) ang sena skador. 4 Opublicerad PM avsedd som diskussionsun- derlag inom ARNs försäkringsavdelning. Ut- terström är departementsråd i Justitiedeparte- mentet och tjänstgör som ordförande i ARN. Cit. Utterström. 5 I de betänkanden och den departementsPM som ligger till grund för det pågående arbetet med en lagrådsremiss angående nya FAL har preskriptionsfrågorna behandlats mycket knapphändigt. Förslagen går ut på att de prin- ciper som gäller idag skall föras vidare. Efter- som detta enligt Utterström (s.3 not 3) är otillfredsställande så kommer med största san- nolikhet ett kompletterande beredningsunder- lag att utarbetas, med förslag till tydligare regler. Vidare kommer det enligt Utterström att dröja ännu några år innan en ny FAL kan träda i kraft. 6 Utterström s. 3: Oenighet inom nämnden och en vacklande praxis är skälet till den diskus- sion som nu förs. 7 I NJA 1997 s.97 finner HD att förarbetena till FAL-bestämmelsen inte ger någon vägled- ning vid tolkningen. Liknande konstaterande görs av HD i NJA 2000 s. 285.– Vem som har bevisbördan för preskriptionstidens starttid- punkt är en intressant fråga som dock inte behandlas här. Jfr Allmänna reklamations- nämndens beslut i Änr 1998-3712, där man fann att det måste anses vara försäkringsbola- gets skyldighet att föra bevisning om vid vilken tidpunkt den försäkrade måste ha insett att en fordran på försäkringsersättning före- låg. 8 Jacobsson s. 75 f. 9 Jfr not 56 och 64. 10 Se t ex Stefan Lindskog: Preskription (1990) s. 377, Jan Hellner: Skadeståndsrätt, 5 uppl. (1995) s. 437. 11 Se not 63. 298 12 Se t ex mopedfallet, omnämnt på s.5. 13 Jan Hellner: Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 196. Kritik mot formuleringen finns ju i hög grad hos Nial a.a. 14 Ulf K Nordenson: Trafikskadeersättning (1977) s. 420 f., här cit. Nordenson 1977. 15 Nordenson 1977 spec s. 423. Rättsvillfarelse inverkar dock enligt Nordenson inte på pre- skriptionsfrågan. Se också Nordenson i Vän- bok till Erland Strömbäck (1996) s. 225 f. , här cit. Nordenson 1996, och Vivianne Yllenius i NFT 4/98 s. 318 f (cit. Yllenius). – Utterström för en intressant diskussion i fråga om vad kännedomen skall avse (s. 21 f) och finner att motsättningar finns inom ARN i denna fråga. 16 Edmund Gabrielsson är ordförande i Trafik- skadenämnden och den som med sin stora praktiska erfarenhet från nämndens verksam- het tydligast formulerat kritiken mot nuvaran- de ordning. Citatet från artikel i Juridisk Tid- skrift 1997–98 nr 3, s. 655. En mera omfattan- de analys har Gabrielsson presenterat i Fest- skrift till Ulf K Nordenson (1999) s. 110 f. (cit. Gabrielsson 1999). Gabrielsson har i en ej publicerad PM till förf. av denna rapport sammanställt uppfattningarna i preskriptions- frågorna (cit. Gabrielsson 2000). 17 Systematiseringen är gjord i Gabrielsson 2000, jfr not 16. 18 Ett av de HD-mål där prövningstillstånd har sökts. 19 Gabrielsson 2000. 20 Nordenson 1996 s.215. 21 Yttranden av Läkemedelsskadenämnden 1979–1998, s. 179 f. – Utterström nämner exempel från sjuk- och olycksfallsförsäkring- en (s. 4): Ett barn visar mycket tidigt symtom på astma. Föräldrarna anmäler inte detta till försäkringsbolaget eftersom de räknar med att astman skall gå över. Vid sexårskontrollen slås det dock fast att barnet har astma. Har det då gått tre år eller mer sedan symtomen först visade sig åberopar bolaget treårspreskriptio- nen. Utterström anser detta vara en fullkom- ligt felaktig tillämpning av preskriptionsreg- lerna (s. 4 not 3). 22 Här hänvisar Nilsson till Nordenson 1996 s. 217 f. Se också under C 3 ang. omrövningsfrå- gorna. 23 Många, särskilt i försäkringsbolagen, anser att bara en fordran uppkommer i ett visst skadefall, och att det därför bara finns en preskriptionsfrist. Utterström ( s. 14) avvisar för egen del detta synsätt. HD har i NJA 2000 s. 285 underkänt uppfattningen. 24 Utterström (s. 20 f) finner att ARNs liksom Trafikskadenämndens praxis är vacklande i denna fråga. Ibland har utgången blivit att fordran har ansetts preskriberad på grundval av vad den försäkrade själv har uppgett om när han eller hon kände smärta eller fick andra besvär, alltså vad man skulle kunna kalla en subjektiv, icke fackmässig bedömning. 25 Gabrielsson 1999 s. 113, LY 1997:13. Se Yllenius s. 322 f. betr. kravet på faktisk kän- nedom om relevanta omständigheter, som hon tolkar Trafikskadenämndens inställning. Ställs mot uppfattningen i yttranden från Sve- riges Försäkringsförbund där det räcker att omständigheterna tyder på ett samband (mel- lan skadehändelse och viss skada). 26 Samma uppfattning tycker jag framkommer i LY 1997:17. Stöd finns också i NJA 1997 s. 97 där HD skriver beträffande den skade- lidande att han måste ”efter sjukskrivningen och allra senast när resultatet av den neurolo- giska undersökningen förelåg anses ha haft sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning enligt olycksfallsför- säkringen att preskriptionstiden började löpa”. Också HDs dom den 15 juni 2000 ger god vägledning. – Jfr från ARNs praxis ärende 1998–4681 och ärende 1999–1707, i vilka enligt Utterström (s. 21) en mera fackmässigt grundad, objektiv bedömning gjorts av ut- gångspunkten för preskriptionstiden. 27 Gabrielsson 2000, jfr. Gabrielsson 1999 s. 110 f. 28 Det mål där HD meddelat prövningstillstånd (mål nr 3840–98) har en liknande frågeställ- ning. 29 Nordenson 1996 s. 227 f 30 Nordenson hänvisar i denna del bl a till 21 § 299 atomansvarighetslagen och 12 § produktan- svarslagen. 31 Nordenson 1996 s. 228. 32 Gabrielsson 1999 s. 113 f. 33 Nial s. 265 f. Jfr Yllenius s. 321 f. och Daniel Sahlberg i NFT 10/2000 s. 53 f (cit. Sahlberg). 34 RH 1994:29. Se Nordenson 1996 s. 228 och not 23, 35 Nordenson 1996 s. 228. 36 Nordenson (a.st.) förespråkar att lagen ut- tryckligen kräver iakttagande av ”skälig akt- samhet” från den skadelidandes sida, dvs i praktiken ett krav på viss aktivitet till utrönan- de av om det kan föreligga en fordran på ersättning. Jfr samme förf. i Karnov 1999/ 2000 s. 1173 i not 161: Man bör kunna fordra att den skadelidande inte förhåller sig totalt passiv utan gör rimliga försök att klarlägga förhållandena. – Jfr också Yllenius s. 320 f. – Sahlberg ställer sig frågande till Nordensons uppfattning och hänvisar till HDs argumente- ring i NJA 1997 s. 97, av vilken han anser framgå att det avgörande är vad den skade- lidande måste anses ha insett och inte vad han bort inse. Se NFT 1/2000 s. 57. 37 Se också Yllenius s. 322. 38 Gabrielsson 1999 s. 116 f. 39 Varken Yllenius eller Sahlberg har haft möj- lighet att ta hänsyn till Gabrielsson 1999. 40 I RH 1994:129 tar hovrätten sin utgångspunkt för en slutsats om fastställelsetalan i bl a Nials uppsats. Se Sahlberg s. 53. 41 Per-Olof Ekelöf: Rättegång, andra häftet, 8:e uppl. s. 117 f. Jfr Sahlberg s. 52 f. 42 Också Utterström kommer in på frågorna om fastställelse- resp. fullgörelsetalan (s. 10 f) och knyter an till NJA 1998 s. 438. Han ifrågasätter om inte HD i detta avgörande åtminstone partiellt har punkterat en princip som knyter preskriptionsfristen till institutet fastställelsetalan. 43 Utterström s. 12. Jfr not 42. 44 Se t ex responsum nr 28/1993, Yllenius s. 324 f., Gabrielsson 1997 s. 656, Utterström s. 15. 45 Se Gabrielsson 1997 s. 656 f. Hänvisning sker till prop. 1979/80:119 om ny preskriptions- lag, s. 39 f, till Jan Forsström: Preskription av fordringar (1982 s. 28), till Nordenson 1996 (se texten i fortsättningen) samt till Edvard Nilsson–Erland Strömbäck: Konsumentför- säkringslagen (1984) s. 180. 46 Nordenson 1977 s. 435 f, jfr Nordenson 1996 s. 214. 47 Nordenson 1996 s. 213 f., där han i not 6 ger Gabrielsson äran av att ha kommit på hans lapsus 1977. 48 Se not 28. 49 Gabrielsson 1997 s. 657. 50 Ärende nr 1999–0494, ordförande Thomas Utterström. Ärendet gällde olycksfallsförsäk- ring. Försäkringstagaren skadades 1983. Hon fick ersättning för en viss skadeeffekt 1989. Ytterligare ersättning begärdes för annan ska- deeffekt 1997. Försäkringsbolaget åberopade preskription. ARNs majoritet rekommende- rade bolaget att frånfalla denna invändning. De två representanterna för försäkringsbo- lagen reserverade sig och hänvisade till Svea hovrätts dom den 6 nov. 1998, DT 45, i vilket mål domstolarna uttalat att det har ansetts att preskriptionstiden börjar löpa den dag då skadehändelsen inträffade. Se Utterström s. 17 f. i anslutning till att han konstaterar att skilda uppfattningar och även till synes mot- stridiga beslut förekommit i ARN. Se också Ärende nr 1998-3712 angående barnförsäk- ring, ordförande Gunnel Wennberg. Där räk- nar man också med att preskriptionstiden kan börja löpa senare än olycksdagen. Detta be- slut var enhälligt. 51 Karnov 1999/2000 s. 1173 not 162. 52 Denna uppfattning har också Utterström, s. 15. Han redovisar en rad hovrättsavgöranden som gått på försäkringsbolagens linje. I dom den 7 april 2000, mål T 5756, anför Svea hovrätt bl a att en annan utgångspunkt för tioårspreskriptionen än själva skadetillfället skulle innebära ”en betydande osäkerhet om när preskription inträder i det enskilda fallet och om hur reglerna om treårspreskription och tioårspreskription förhåller sig till varan- dra”. Uttalandet visar hur lite vissa domstolar 300 förmått tränga in i preskriptionsfrågorna, sär- skilt som det i tillgänglig litteratur finns klara uttalanden som borde kunna vägleda. 53 Ersättning vid personskada IFU mars 2000 avsnitt 26.2. 54 Yllenius s. 325. 55 Sahlberg s. 59 56 Har ingen ersättning för inkomstförlust avta- lats, anses på sina håll i försäkringsbranschen att avtal om noll ersättning träffats, detta för att få en utgångspunkt för preskription av omprövningsrätten. Jfr not 64. 57 Bertil Bengtsson–Ulf K. Nordenson–Erland Strömbäck: Skadestånd, 3 uppl. (1985) s. 212 f. 58 Betänkandet Skadestånd V (SOU 1973:51) s. 161 f och 312 f, Prop. 1975:12 s. 116 f och 170 f. 59 Som kommitténs sekreterare kan jag verifiera detta. Kommittén tog sin utgångspunkt i att omprövningen var ett ingrepp i rättskraften. Medel att bryta rättskraft preskriberas inte. 60 Prop. 1975:12 s. 217., departementschefens kommentar s. 225. 61 Prop. 1979/80:119 s. 49 f. Se också SOU 1995:33 Ersättning för ideell skada vid per- sonskada, s. 160. 62 Nordenson 1996 s.220 f. 63 Nordenson 1996 s. 221. Resonemanget stäm- mer väl med skadeståndskommitténs utgångs- punkter för introduktionen av omprövnings- institutet, se i not 58 angivna referenser. 64 I Svea hovrätt ligger f n ett mål där preskrip- tionsfrågan är uppe. Underrättens dom: Stock- holms tingsrätt, avd. 9:3, mellandom 1999- 06-23 i mål T 9-587-96. I detta mål är bl a frågan om en tioårig preskriptionsfrist för omprövningsrätten gäller även om ersättning för inkomstförlust inte bestämts i det ursprung- liga avtalet. I enlighet med Skandias uppfatt- ning ansåg tingsrättens majoritet att ”ett avtal om nollersättning träffats” i fråga om in- komstförlust och att preskription av ompröv- ningsrätten skett 10 år efter avtalet. Principen är diskutabel och bygger på en icke avsedd tillämpning av 5 kap 5 § skadeståndslagen, men den har anmärkningsvärt nog stöd av t ex Trafikskadenämnden, se cirkulärreferat 24/ 1979. (Det är dock tveksamt om nämnden hävdar nollersättnings-fiktionen i andra fall än där inkomstförlustfrågan uttryckligen va- rit uppe i det ursprungliga avtalet). Principen innebär ju bl a att frågan om den skadelidan- des rätt till inkomstförlust skulle bli rättskraf- tigt avgjord i en dom där bara yrkanden om t ex ersättning för sveda och värk samt lyte och men prövats, men inget yrkande om er- sättning för inkomstförlust framställts därför att sådan förlust ännu inte visat sig. Jfr Nor- denson 1996 s. 222 och SOU 1995:33 Ersätt- ning för ideell skada vid personskada. I sist- nämnda betänkande s. 396 föreslås att para- grafen om omprövning formuleras om så att den blir tillämplig även om det en gång har slagits fast att någon inkomstförlust inte har uppkommit men detta antagande senare visar sig vara felaktigt, s. 396. – Tingsrättens ordfö- rande Carl-Axel Tidblom var i det nämnda målet skiljaktig i fråga om beräkningen av tidsfristen och ansåg, i överensstämmelse med Nordenson 1996 s. 220 f, att treårspreskrip- tion enligt TSL skulle tillämpas. 65 Se prop. 1972:5 med förslag till skadestånd- slag m m, spec. s. 238 f. 66 I många sådana fall måste en viss skaderegle- ring ha skett i anslutning till skadan. Genom förbehåll och i vissa fall genom en modifierad tillämpning av omprövningsinstitutet kan an- språk i anledning av skadeföljder som yppar sig i framtiden antagligen i viss utsträckning tillgodoses. 67 Se betr. remissyttrandet från Svenska försäk- ringsbolags riksförbund i denna fråga prop.1975:12 s. 79 f.