Två riksdagspartier och den nya pensionsreformen

197 NFT 2/2001 Pensionsfrågan är en av de mest kontroversi- ella politiska och samhällsfrågorna i Sverige efter andra världskriget och har i princip varit under utredning kontinuerligt ända sedan slu- tet av 1800-talet. ”Att lägga om pensionssys- tem är inte ett beslut vilket som helst. Det påverkar hela samhällsekonomin och dess funktionssätt: statens finanser, hushållens dis- ponibla löner och därmed deras sparande och konsumtion.” Så skriver pensionsexperten Birgitta Johansson med anledning av 1990- talets pensionsreform.1 I och med införandet av det nya systemet menar förespråkarna att Sverige fått ett pensionssystem som, bland annat, är stabilare och mer anpassat till eko- nomins skiftande förutsättningar, medan kri- tikerna anser att det, bland annat, finns en stor risk för försämrade pensionsvillkor och en minskad solidaritet i systemet. ATP-systemet och reformbehovet Det som vanligtvis kallas ATP-systemet bygg- de på två principer: grundskyddsprincipen och inkomstbortfallsprincipen. Grundskyd- det, folkpensionen, fick alla som bott i Sverige under en viss tid utan att det fanns krav på några tidigare inkomster, vilket är fallet med Två riksdagspartier och den nya pensionsreformen Om Folkpartiet liberalernas och Kristdemokraternas agerande i Pensionsarbetsgruppen Fram till början av 1960-talet var Sverige en välfärdsstat bland andra. Våra sociala åtgärdsprogram var varken mer generella eller generösa än i motsvarande länder. Men tack vare efterkrigstidens ekonomiska tillväxt skapades förut- sättningar för en kraftig ökning av antalet sociala rättigheter och dess ersättningsnivåer och införandet av ATP-syste- met var en av de viktigare faktorerna i det svenska välfärdsbygget. Under 1990-talet förändrades den svenska välfärden genom betydande nedskärningar till följd av lång tids fallan- de ekonomisk tillväxt. Redan i mitten av 1980-talet inleddes ett omfattande arbete med att analysera och sedermera reformera det allmänna pensionssystemet (ATP-syste- met) som av många ansågs otidsenligt, ineffektivt och, på lång sikt, rent av hotat som företeelse i samhället. av fil.kand. Fredrik Leviner Fredrik Leviner fredrik.leviner@riksdagen.se Artikeln är en förkortad version av en magisteruppsats 10 poäng, inom ämnet försäkringskunskap vid Stats- vetenskapliga institutionen, Uppsala universitet 2000. Handledare: Sven-Erik Svärd. Fredrik Leviner är f.n. anställd vid Sveriges Riksdag som politisk skreterare för Kristdemokraterna. 198 inkomstbortfallsprincipen. Denna princip täcktes genom den allmänna tilläggspensio- nen (ATP). ATP relaterades till de 15 bästa inkomståren av minst 30 som individen intjä- nade – den så kallade 15/30-regeln. Pensio- nerna var även förmånsbestämda vilket inne- bar att pensionstagaren visste redan i förväg hur mycket pension denne skulle få under hela pensionstiden – oavsett hur mycket eller lite denne sedan bidrog med till pensionssys- temet. Systemet fick så att säga kosta vad det kosta vill, och egentligen oavsett om det fanns tillräckligt många kronor eller personer som kunde betala eller ej. I denna artikel går jag inte in på åsikterna bakom och skälen till reformen av ATP-systemet. Jag nöjer mig med att konstatera att reformbehovet var all- mänt känt och att systemet ansågs vara eko- nomiskt ohållbart av en tillräckligt stor andel bedömare för att få en reform till stånd. Uppsatsens syfte Utöver de rent ekonomiska målsättningarna med reformen, eftersträvades även ett poli- tiskt sett mer robust system som inte skulle drabbas av förändringar i samma utsträck- ning som ATP-systemet. Det ansågs därför som nödvändigt att resultatet av reformarbe- tet byggde på en kompromiss – inte bara mellan den dåvarande borgerliga regeringen och det socialdemokratiska partiet, utan även de borgerliga partierna sinsemellan. Givet denna förutsättning var huvudsyftet med min uppsats att undersöka Folkpartiets och Krist- demokraternas del i pensionsreformen. Ge- nom att använda Pensionsarbetsgruppen som undersökningsram ville jag utreda vad de bägge partierna fått igenom och fått ge avkall på. Valet av undersökningsobjekt kom sig av tre skäl. För det första har Socialdemokrater- na å ena sidan, och Centerpartiet och Modera- ta samlingspartiet å andra sidan, och deras respektive roll i pensionsreformen, redan va- rit föremål för undersökningar vid Statsve- tenskapliga institutionen vid Uppsala univer- sitet.2 För det andra exkluderades Vänster- partiet eftersom de valde att reservera sig mot reformen i sådan utsträckning att de aldrig kom att delta i arbetet fullt ut. För det tredje ansåg jag det intressant att få ”slutföra” pro- cessen genom att undersöka de kvarvarande två riksdagspartierna – Folkpartiet och Krist- demokraterna. Liksom författaren av studien av Centerpartiet och Moderaterna, valde jag att som bisyfte inordna Folkpartiet och Krist- demokraterna utefter deras principiella åsikter om välfärdens egenskaper och omfattning. För att undersöka dessa partiers åsikter om de olika delmomenten i pensionsreformen, genomförde jag två djupintervjuer med res- pektive partis representant i Pensionsarbets- gruppen.3 Dessa fick ligga till grund för ana- lysen av partiernas agerande i nämnda Pen- sionsarbetsgrupp och kompletterades på val- da ställen av parti- och annat tryckt material. Det andra momentet i uppsatsen – den väl- färdspolitiska inordningen – bygger på den första undersökningen relaterad till en enkel modell, eller snarare beskrivning, av tre fikti- va välfärdspolitiska stater: den liberala, den konservativa och den socialdemokratiska. Ge- nom att jämföra respektive partis ståndpunk- ter till de nya momenten i det reformerade pensionssystemet med de tre uppställda väl- färdsstaterna, var min avsikt att undersöka huruvida det gick att indela de bägge partier- na utefter någon av dessa tre. Åsikter och ståndpunkter i Pensionsarbetsgruppen Det reformerade pensionssystemet bygger på tre huvudsakliga delar. För det första den så kallade garantipensionen som är utformad ungefär som folkpensionen i ATP-systemet. För det andra inkomstpensionen och den helt nya premiepensionen. 199 Pensionsarbetsgruppen utgick från ett antal förutbestämda mål. Det nya systemet skulle liksom det gamla vara ett obligatoriskt och offentligt system, men med den stora skillna- den att premierna skulle relateras till inkom- sterna under den yrkesverksamma tiden och inte bara efter en förbestämd nivå som i ATP- systemet. En annan väsentlig utgångspunkt var ambitionen att få till stånd ett starkare direkt samband mellan de inkomster personer har under livet och de pensioner som utbeta- las. Ett led i detta var att ta bort den så kallade 15/30-regeln och istället låta all inkomst un- der hela den yrkesverksamma tiden räknas. På det viset hoppades man nå rättvisare pen- sioner än i ATP-systemet. Arbetsgruppen avsåg också öka flexibiliteten i systemet vad gäller främst övergången från arbete till ålders- pension. Individen ansågs vara berättigad en större valfrihet än tidigare. Dessutom fram- fördes vikten av att reformarbetet skulle leda till ett system som är mer rustat att klara av förändringar av exempelvis livsinkomster och ökad genomsnittsålder. Slutligen ansågs det nya systemet behöva utformas så att det skul- le präglas av en ökad följsamhet till den samhällsekonomiska utvecklingen. Inför arbetet i Pensionsarbetsgruppen an- såg både Folkpartiet och Kristdemokraterna att ATP-systemet inte längre var hållbart. Folkpartiet gick in i arbetet med förhoppning- en att kunna åstadkomma så stora förändring- ar som möjligt, med ökad systemflexibilitet och valfrihet för individerna som övergripan- de mål.4 Även om valfriheten och flexibilite- ten i systemet var viktiga punkter även för Kristdemokraterna, fokuserade de mer på att, åtminstone inledningsvis, ”bevaka och på- verka effekter av olika förslag på de enskilda människorna och på samhällsekonomin”.5 I undersökningen av de bägge partiernas åsikter om det reformerade pensionssyste- met, valde jag att ta upp följande delmoment för diskussion: livsinkomstprincipen, följsam- hetsindexeringen och den så kallade normen, förmånstaket, pensionsrätter för annat än för- värvsarbete, premiereserven, den flexibla pensionsåldern, delningstalet, grundtrygghe- ten, finansiering och avgiftsuttag samt dis- kussionen om buffertfondering. Livsinkomstprincipen Pension är mer eller mindre detsamma som uppskjuten lön och arbetsgruppen ansåg att detta borde framträda tydligare i det reforme- rade systemet än vad som tidigare varit fallet i ATP-systemet. Genom att slopa 15/30-re- geln till förmån för den så kallade livsinkomst- principen hoppades man uppnå detta. Med införandet av livsinkomstprincipen utjämna- des skillnaden mellan människor med snabb löneutveckling som via 15/30-regeln kunde tjäna in en lika stor pension som människor med jämn löneutveckling – trots att den före- gående bidragit i mindre utsträckning till sys- temet än den senare. Både Folkpartiet och Kristdemokraterna ansåg 15/30-regeln vara orättvis och var varma förespråkare för livs- inkomstprincipen, vilken ansågs öka chan- serna för lågavlönade att få en bra pension. Följsamhetsindexering Värdet på de intjänade pensionsrättigheterna i det reformerade systemet räknas årligen upp i relation till den allmänna löneutvecklingen och följer därmed i princip tillväxten i sam- hällsekonomin. I ATP-systemet gjordes den- na uppräkning istället i förhållande till den allmänna prisnivån (prisindex). Det medför- de att pensionsnivåerna upprätthölls även i sämre ekonomiska tider. Folkpartiet ansåg det vara en mer rimlig värdering än motsatsen att pensionärerna får det bättre när det går bra för Sverige och att de likt alla andra får det lite sämre när det inte går lika bra för Sverige. Dock med undantag för dem med de lägsta pensionerna.6 Kristdemokraterna ansåg ock- så att den nya följsamhetsindexeringen var en mycket bra princip. Liksom många andra noterade partiet hur tungt ATP-systemet var i 200 sämre tider och hur det släpade efter i goda. Den nya indexeringen ansågs skapa en bättre samhörighet mellan pensionsnivåerna och resurserna i samhället. I samband med valet av indexering bör också nämnas diskussionen om den så kalla- de normen. I det reformerade systemet anpas- sas, följsamhetsindexeras, pensionsnivåerna alltså till det ekonomiska tillväxtläget i landet genom valet av löneindex istället för prisin- dex. Problemet är bara att veta vid vilken nivå av reallönetillväxt pensionerna skall höjas eller sänkas.7 Det är här som normen – ett riktvärde – kommer in i bilden. Om tillväxten blir lägre än normen får pensionärerna inte full kompensation för prishöjningar, medan de får ett extra ”påslag” på pensionen om tillväxten blir högre än normen.8 Normen kom till efter avvägningar mellan många oli- ka alternativ och bestämdes till slut till 1,6 procent. Fokus vid detta val var att få fram ett system som mäktar med även dåliga tider. Det som gör normen intressant är kritiken den blivit måltavla för. Kritiken har gått ut på att den antagna procentsatsen inte är trovärdig. Enligt kritikerna finns det stor risk för att pensionerna kommer att värdeurholkas då den genomsnittliga tillväxten i Sverige de senaste decennierna, enligt dessa, legat runt 0,3-0,5 procent och således inte når upp till normen.9 Både Folkpartiet och Kristdemokraterna poängterade att valet av normvärde var en bedömningsfråga bland många under reform- arbetet. Könberg och Wiklund höll visserli- gen med om att kritiken mot den satta normen inte är helt obefogad, om än i deras tycke lite väl uppmärksammad. Det finns en viss risk för värdeurholkning av pensionerna, men å andra sidan är tillväxten under de senaste åren snarare till stor glädje för pensionärerna då reallönerna under den senaste tiden stigit med cirka 2,5-3 procent.10 Förmånstaket Normalt sett får man högre pension ju högre lön man har haft under den yrkesverksamma tiden – dock endast upp till det så kallade förmånstaket. På så sätt avbelastas systemet. Den stora vattendelaren i detta samman- hang var frågan om avgifter ovanför förmån- staket. Socialdemokraterna ville ha full avgift vilket Folkpartiet och Moderaterna helt avvi- sade. De senare tu menade att man inte skall behöva betala avgifter där det inte finns några förmåner.11 Situationen var låst då Kristde- mokraterna föreslog en kompromiss om halv avgift ovanför taket. Partierna lyckades enas om detta och det är vad som gäller i dag. Ur Kristdemokraternas perspektiv såg man två fördelar med arrangemanget. För det första kvarstår en viss solidaritet mellan de som har höga inkomster och de som har låga. Dvs. hälften av avgifterna får pensionstagarna inga höga pensioner för, utan de går, i princip, istället till dem som har en lägre pension så att dessa når en viss ökning. För det andra med- för det viss ökad flexibilitet genom att man frigör en viss mängd pengar för exempelvis akademiker, så att dessa själva kan placera i privata pensionsförsäkringar. Det fanns dock strömningar i partiet som i likhet med Folk- partiet och Moderaterna inte ville ha några som helst avgifter ovanför taket.12 Pensionsrätt för annat än förvärvsarbete Även om Pensionsarbetsgruppen ansåg att livsinkomstprincipen borde vara fundamen- tet i ett reformerat pensionssystem, fann man också anledning att komplettera den med möjligheter till tillgodoräknande av pen- sionsrätter för annat än förvärvsinkomst. De situationer som här inkluderas är rätten till delning av pensionsrätter mellan makar, vård av eget barn under viss tid (barnaårsrätten), sjukdom, arbetslöshet, värnplikt och studier. Målet med delning av pensionsrätter mel- lan makar är att öka skyddet för kvinnor som 201 ofta drabbas ekonomiskt efter skilsmässa el- ler dödsfall. Arbetsgruppen ansåg sig kunna frångå livsinkomstprincipen om kostnaderna för delningen var självfinansierade inom äk- tenskapet och således inte drabbade själva pensionssystemet.13 Från början var Folk- partiet skeptiskt inställt till delning av pensi- onsrätter, men ändrade ståndpunkt och kom så småningom att, tillsammans med Krist- demokraterna, hårdast driva frågan i arbets- gruppen.14 Enligt Wiklund föregicks beslutet i arbetsgruppen om delningsrätten av en lång diskussion om olika alternativa lösningar och det var nära att man inte lyckades komma överens. I slutänden begränsades den till att omfatta enbart premiepensionen då det upp- dagades att delningen gav incitament till skattefiffel i inkomstpensionsdelen. För att effekterna av ett livsinkomstbaserat pensionssystem inte skall bli helt oacceptabla för personer som på grund av sjukdom, ar- betslöshet eller liknande förhållanden måste avstå från förvärvsarbete under en tid, beslu- tade arbetsgruppen att sociala ersättningar som var pensionsgrundande i ATP-systemet skulle vara så även i det reformerade syste- met. Dock med den stora skillnaden att ar- betslöshetskassorna respektive sjukkassorna får stå för att de arbetslösa och sjuka får sina pensionsrättigheter och ålderspensionsavgif- ter betalda, medan staten får betala barnaårs- rätten, värnplikten och studietiden.15 Både Folkpartiet och Kristdemokraterna var för denna utformning och den verkar på det hela taget inte ha lett till någon större principiell diskussion i Pensionsarbetsgrup- pen. Dock med undantag för frågan om stu- dier. Här var både Folkpartiet och Kristdemo- kraterna något splittrade. Å ena sidan såg de fördelen med pensionsrätt för exempelvis akademiker med dålig löneutveckling, men å andra sidan ställde de sig tveksamma till de fördelningseffekter som uppstår genom att man, vid pensionsrätter för studier, i princip ”tar pengar från städerskor och gruvarbetare och ger till civilingenjörer”.16 Studier bör förvisso löna sig, men ”löna sig med högre lön och inte med högre pensionsrätt på grund av studier”.17 Premiepensionen Av de totalt 18,5 procent som pensionsavgif- ten utgör, går 2,5 procentenheter till premie- pensionen. Kvarvarande 16 procent – vilket är 86,5 procent av 18,5 – finansierar utgående pensioner. Således är det reformerade syste- met till 86,5 procent fortfarande ett fördel- ningssystem.18 Samtidigt är det viktigt att komma ihåg den mycket stora effekt som premiereservdelen kan få på den slutliga tota- la pensionen. Förutsatt att den valda förvalta- ren lyckas få pensionskapitalet att växa, vil- ket givetvis inte är en självklarhet. Premiereservdelen och dess storlek var en konfliktfråga. Socialdemokraterna ville inte alls ha den i början av överläggningarna men insåg efter hand att det inte skulle bli någon överenskommelse utan premieinslag och ac- cepterade det slutliga förslaget.19 Emedan Folkpartiet sökte en så stor premiereservdel som de ekonomiska ramarna tillät, var Krist- demokraterna mer intresserade av premie- reservdelen som sådan än dess proportion – och var således tämligen egalt inställt till den höjning från 2 till 2,5 procent som efter många och långa överläggningar arbetades fram.20 Hade Folkpartiet fått bestämma kan det tän- kas att premiereservdelen blivit ännu större och fördelningsbiten därmed mindre.21 Flexibel pensionsålder Flera partier, inklusive Folkpartiet och Krist- demokraterna22, hade inför reformarbetet ut- tryckt önskemål om ökad flexibilitet vad gäller val av pensionsålder. I det reformerade syste- met finns denna flexibilitet både uppåt och nedåt i ålder. Dvs. det skall stå den pensions- berättigade fritt att själv välja när denne vill sluta arbeta eller hur länge denne vill arbe- ta.23 Å andra sidan måste den pensionsberät- 202 tigade själv bära konsekvenserna av en tidi- garelagd pension i det reformerade systemet. Både Folkpartiet och Kristdemokraterna var mycket nöjda med införandet av flexibel pensionsålder. Emedan det förra partiet po- ängterade det ekonomiska egenansvaret för den som vill pensionera sig ”tidigt”, betonade det senare att rätten att själv välja pensions- ålder är en mänsklig rättighet. Inget av parti- erna såg någon som helst nackdel med flexi- bel pensionsålder utan lovordade den nyvun- na flexibiliteten och valfriheten – både uppåt och nedåt i ålder. Delningstalet De intjänade pensionsrättigheterna i pensions- systemets fördelningsbit blir ett slags pensi- onskapital, uppräknat med löneindex, och storleken på detta kapital avspeglas i ett fiktivt pensionskonto för varje individ. ”Tillgångar- na” på detta fiktiva konto skall sedan räcka under hela pensionstiden. För att kunna avgöra hur stora de årliga pensionsutbetalningarna skall vara så delas pensionskapitalet med ett delningstal. Detta tal bestäms främst av den återstående medellivslängden för män och kvinnor sammantaget vid pensionstillfället, en finess i systemet som både Könberg och Wiklund pekade på. Med tanke på hur långa pensionstiderna är och givet att man använder samma delningstal för både kvinnor och män, trots att kvinnor generellt sett lever längre än män, medför detta, mycket förenklat, att kvin- nor får högre total pension än män.24 I sam- manhanget kan det dock nämnas att påståen- det om att kvinnor lever längre än män ifråga- satts – bland annat av en kristdemokrat.25 Grundtryggheten Frågan om grundtryggheten i det reformera- de systemet kom att kräva jämförelsevis myck- et utrymme. Redan från början framstod det som klart att det skulle komma att bli ett problem, främst inom den dåvarande borger- liga koalitionsregeringen. Mellan å ena sidan Folkpartiet och Moderaterna och å andra si- dan Centerpartiet, som mer eller mindre drev garantipensionsfrågan som sin huvudfråga i reformen, men i viss mån även Kristdemo- kraterna.26 Diskussionen kretsade i stort runt ersättningsnivån. I motsats till Centerpartiet ansåg Folkpar- tiet att höga grundnivåer tenderar öka skatte- trycket i samhället och därigenom, mycket förenklat, utgöra ett hot mot marknaden. Krist- demokraterna hade grundnivån som en in- tressefråga innan reformarbetet påbörjades. Partiet hade, tillsammans med Centerpartiet, motsvarande 3 basbelopp som utgångsbud, men Wiklund valde att backa från detta, un- der motstånd från det egna partiet, då det enligt denne framgick att det gav upphov till ohållbara konsekvenser. Hade grundpensio- nen höjts från 2,1, vilket blev det föreslagna, till 3 basbelopp, skulle det kosta cirka 17 miljarder mer per år. Skatteeffekterna skulle bli mycket svåra och incitamenten till arbete minska. Det slutgiltiga omdömet från partiet blev ändå att utformningen av garantipensio- nen var godtagbar. Även om man önskade att ersättningsnivån vore högre.27 Finansiering och avgiftsuttag Pensionsarbetsgruppen föreslog också att den totala ålderspensionsavgiften på 18,5 procent av lönen skall tas ut till hälften genom en arbetsgivaravgift och till hälften genom en egenavgift. Växlingen dessa tu emellan inne- bär att de anställdas bruttolöner höjs med en summa som motsvarar växlingen till egenav- gift samtidigt som arbetsgivaravgiften sänks i motsvarande omfattning. Detta fenomen kallas omväxlande för avgiftsväxling och löne- växling. Jag förutsätter här att de betyder samma sak. Detta kom att bli en mycket konfliktfylld fråga som inte blev slutförd för- rän långt efter att arbetsgruppen var färdig med sitt arbete. Efter att endast ha nått halvvägs i frågan om egenavgiften ovanför förmånstaket stötte 203 Folkpartiet på patrull även när det gällde finansieringen och avgiftsuttaget för pensio- nerna. Tillsammans med Moderaterna före- språkade man den tidigare nämnda växlingen av sänkta arbetsgivaravgifter mot höjda lö- ner, men fick efter flera års bråk nöja sig med en skatteväxling istället (löntagarna får för- pliktelser att betala avgifter, men får sänkt skatt i utbyte)28 . Både Folkpartiet och Krist- demokraterna, som dock inte var lika aktivt som Folkpartiet, såg den slutliga uppgörelsen som mindre bra men acceptabel. Buffertfondering Traditionellt sett finns det ofta så kallad buf- fertfondering i pensionssystem som är kon- struerade enligt fördelningsprincipen. I ATP- systemet kallades dessa buffertfonder för AP- fonder och var enligt kritikerna för stora och alldeles för inflexibla. Buffertfonderna an- vänds primärt som extra medel vid oförutsed- da utgifter och förändringar. Diskussionen runt de svenska AP-fonderna har också hand- lat om hur dessa reservmedel kan användas mer aktivt och således generera kapitaltill- växt. Traditionellt sett har Socialdemokrater- na varit restriktivt inställda till detta, även om viss lättare avreglering gjorts på senare år. De borgerliga partierna har i övrigt varit mycket kritiska mot fondernas, som de anser det, hämmande effekt på det privata sparandet.29 Enligt både Folkpartiet och Kristdemokra- terna är detta en klassisk stridsfråga mellan socialdemokratin å ena sidan och de borgerli- ga partierna å andra sidan. Det som vänstern kritiserar det reformerade pensionssystemet för är, enligt Könberg och i detta samman- hang, att AP-fonderna kommer minska både i relativa och absoluta tal. Det som äger rum är en faktisk växling från ett mycket stort kollektivt sparande till ett mer individualise- rat sådant. Både Folkpartiet och Kristdemo- kraterna anser dock att det måste finnas buf- fertfonder, men att de skall vara mer flexibla och mindre i storlek än tidigare.30 Folkpartiet, Kristdemokraterna och de tre välfärdsstaterna Vissa, men inte alla, av de nya delarna i det reformerade pensionssystemet ger upphov till diskussioner med anknytning till respektive partis politik och ideologi. Partiernas inställ- ning i dessa fall ligger till grund för det här följande försöket till välfärdsideologisk ”här- ledning” av partiernas åsikter och ståndpunk- ter – med syftet att etablera en välfärdsideolo- gisk bild, eller snarare indelning, av Folkpar- tiets och Kristdemokraternas ställningstagan- de under arbetet med pensionsreformen. Välfärdsstatens historia är relativt kort. Än så länge verkar forskningen om välfärd och dess innehåll mest lyckats nå enighet om vilka minimikrav man kan ställa på en väl- färdsstat – den residuella modellen, där staten endast blandar sig i människors välfärd i nödfall och istället förespråkar marknadens och familjens roll som välfärdsgaranter. När det gäller diskussionen om vad som egentli- gen bör menas med den moderna och mer utbyggda välfärdsstaten framstår begrepps- bilden som mycket fragmenterad. Således är kategoriseringar av olika typer av välfärds- stater inte helt enkel att göra. Vilka bitar skall inkluderas? Vad skiljer en välfärdsstat från en annan? Enligt Joakim Palme kan man, i de olika försöken till typologisering, dels se dem som är utformade efter västländernas sätt att orga- nisera sina socialpolitiska program efter olika principer och mål. Andra har tagit fasta på välfärdsstatens utfall, exempelvis skillnader i offentliga utgiftsnivåer för sociala ändamål. Ytterligare andra grundar sig på de politiska ideologier man tyckt sig se bakom vald social- politik.31 En av de allra mest kända i den sista kategorin är Esping-Andersens indelning. Han menar att det sätt på vilket välfärdsstater väljer att arrangera förhållandet mellan stat, marknad och familj, illustrerar en tillhörighet till en/ett av tre olika regimtyper/kluster. Han 204 kallar dessa för den liberala, den konservativa och den socialdemokratiska välfärdsstaten.32 Det bör redan här poängteras att Esping- Andersen uttryckligen avvisar välfärdsutgif- ter som en lämplig grund för jämförelse av totala nationella välfärdsnivåer, då det inte finns garantier för att tillförseln (the input) av statliga resurser automatiskt resulterar i väl- färdsutfall (outcomes). Hans välfärdspolitis- ka idealkoncept är istället det han kallar ”wel- fare decommodification”. Med det menas i vilken mån tilldelningen av sociala rättighe- ter möjliggör för en person att upprätthålla sitt levebröd obereonde av marknaden. Enligt Esping-Andersen finns det varierande inslag hos olika välfärdsstater som leder till en ökad eller minskad grad av ”decommodification”. I den liberala välfärdsstaten är välfärdsut- betalningar strikt behovsprövade och fåtalet universella utbetalningar utges i form av soci- alhjälp till dem som har det sämst ställt. Den liberala modellens kärna är dess syn på mark- nadens okränkbarhet. Marknaden uppmunt- ras kontinuerligt och om staten kan skjuta över ansvar för välfärden på marknaden är det positivt. En nackdel är att sociala rättigheter får en varukaraktär och blir marknadsberoen- de – därmed riskerar sociala rättigheter för- sämras under sämre ekonomiska tider. Enligt Esping-Andersen minimerar den liberala mo- dellen effekterna av ”decommodification” – dvs. den tyglar effektivt de sociala rättighe- ternas ramar. Historiskt sett medför detta en relativt jämn grad av fattigdom bland de bi- dragsmottagande individerna. Arketyperna för modellen är USA, Kanada och Australien. I de konservativa välfärdsstaterna skapades välfärdssystemen för att bibehålla rådande klasstrukturer. Staten legitimerades genom att ge utvalda klasser nya eller utökade sociala rättigheter och därmed minimerades risken för de lägre klassernas organisering. I konser- vativa välfärdsstater finns inte samma fixe- ring vid marknadens effektivitet och okränk- barhet som i den liberala, och sociala rättighe- ter har ej heller någon principiell varukaraktär. Utbyggandet av sociala rättigheter var därför aldrig en lika känslig fråga som i den liberala modellen. Det kyrkliga arvet lever kvar i mo- dellens ambitioner att bevara den traditionel- la familjestrukturen. Således utesluter social- försäkringarna icke-arbetande mödrar, men uppmuntrar moderskap. Dagis och familje- service är oftast underutvecklade och staten framhåller genom subsidiaritetsprincipen att den endast ämnar ingripa först när familjens egen omvårdnadskapacitet är obefintlig. Ty- piska modellrepresentanter anses vara Tysk- land, Frankrike, Italien och Österrike. Ett typiskt särdrag hos de socialdemokra- tiska välfärdsstaterna är förekomsten av uni- versella bidrag och de sociala rättigheternas icke-kommersiella prägel. Det finns alltså en hög grad av ”decommodification” och mo- dellen tenderar istället att tränga undan mark- naden. Genom att även medelklassen är in- kluderad i systemet, är det, jämfört med den liberala modellen, inte bara de sämst ställda som får ta del av statens välfärdsambitioner. För övrigt vill staten också avlasta kvinnors arbetsbörda genom omfattande och direkt ansvar för vård av barn och äldre. De skandi- naviska länderna brukar få exemplifiera den socialdemokratiska modellen. I det reformerade ålderspensionssystemet kommer pensionerna att följsamhetsindexeras för att nå ökad samklang med samhällsekono- mins förutsättningar. Pensionernas värde kom- mer således att följa löneutvecklingen i sam- hället och får därmed en viss grad av varuka- raktär vilket är ett klart inslag av den liberala välfärdsstaten. Både Folkpartiet och Kristde- mokraterna uppfattade detta som en mycket bra princip. Om man anser att det skall finnas avgifter ovan förmånstaket sluter man sig till den socialdemokratiska tanken om individernas solidaritet till systemet. Dvs. man betalar in mer än man får ut. Folkpartiet avvisade alla krav på avgifter där det inte fanns någon 205 förmån att intjäna, medan Kristdemokraterna föreslog kompromissen om halv avgift. Det betyder dock inte nödvändigtvis att de senare därmed skulle vara halvt socialdemokratiska i den här frågan. Man skulle kunna se ett konservativt drag i delningsrätten av pensionsrätter mellan ma- kar då det är begränsat till personer inom en traditionell familjeform. Enligt Kristdemo- kraterna var detta en viktig del av partiets familjeprofil då det gav ökade möjligheter för den i äktenskapet som har högst inkomst, oftast mannen, att överföra delar av sin pen- sion till kvinnan ifall hon har lägre inkomst. Det vore intressant att se huruvida detta ar- rangemang kan tänkas komma att gälla även för samboförhållanden i framtiden. För Krist- demokraterna finns det i delningsrätten även en klar koppling till den för partiet grundläg- gande subsidiaritetsprincipen, på så sätt att man vill låta parterna i överenskommelsen själva ansvara för delningen så länge det är självfinansierat. Man undviker således onö- dig inblandning från staten. Folkpartiet och Kristdemokraterna var de partier som drev frågan hårdast i arbetsgruppen. De pensionsberättigade barnaåren var mycket viktiga för båda partierna och kanske för Kristdemokraterna i synnerhet. Partiet såg denna som en av de absolut viktigaste frågor- na i hela reformen. Samtidigt som den kon- servativa välfärdsstaten principmässigt inte inkluderar icke-arbetande kvinnor så upp- muntrar den välfärd som stimulerar moder- skap. Man kan också se pensionsrätten för vård av barn som ett uttryck för socialdemo- kratiska värderingar. Till skillnad mot den konservativa vill den socialdemokratiska väl- färdsstaten inte vänta tills familjens omvård- nadsmöjligheter är slut, utan gå in i ett tidiga- re skede och minska familjens ekonomiska börda och, inte sällan, därmed också kvin- nans arbetsbörda. När socialdemokratiska väl- färdsstater stöttar exempelvis småbarnsfamil- jer gör man det främst för att minska indivi- dens beroende av familjestrukturen och inte för att man aktivt vill premiera familjefor- men. Kristdemokraternas ovan antydda kon- servativa prägel försvagas om man även in- kluderar partiets uttalade åsikt om att ensam- stående föräldrar skall åtnjuta extra stöd på grund av sin utsatta situation.33 En inte sär- skilt konservativt sprungen idé. Således kan Kristdemokraterna och Folkpartiet, som när- de samma uppfattning i frågan, anses hysa både konservativa och, framför allt, socialde- mokratiska åsikter i frågan om pensionsrätt för vård av barn. Folkpartiet ville ha en så stor premiereserv- del som möjligt i det reformerade systemet, medan Kristdemokraterna var mer intresse- rade av premiereserven i sig, snarare än dess proportion jämfört med fördelningsandelen. Införandet av premiereservdelen är att lik- ställas med ett steg från den socialdemo- kratiska modellen mot den liberala modellen som uppmuntrar marknaden. Genom denna konstruktion kommer dessa pensionsandelar att bli direkt beroende av marknadens be- teende. Införandet av flexibel pensionsålder kan ses som ett mycket klart inslag av liberalism – om än kanske i mer generella än välfärds- ideologiska termer – i och med att individens självbestämmande och valfrihet ökar. Både Folkpartiet och Kristdemokraterna var myck- et måna om denna punkt. En finess som både Könberg och Wiklund pekade på i det reformerade systemet är det faktum att man vid beräkning av pensionsut- betalningarna i fördelningsdelen använder sig av samma delningstal för män och kvinnor sammantaget. Det medför att kvinnorna gyn- nas i pensionshänseende och att en slags ut- jämning mellan könen uppstår. Enligt Es- ping-Andersen har frågan om fördelningen mellan könen låg prioritet i den liberala väl- färdsstaten. Huruvida det gemensamma del- ningstalet därmed istället skall tolkas som ett utslag av konservativa eller socialdemokra- 206 tiska åsikter är svårt att ge ett rimligt svar på. Måste ett avgörande fällas lutar det sannolikt åt det senare alternativet. I Folkpartiets inställning till grundnivån i det reformerade systemet finns spår av den liberala välfärdsstaten. Partiet ansåg att er- sättningsnivån inte borde vara hög, då en sådan riskerar att orsaka ökat skattetryck och därigenom, i värsta fall, hota marknaden. Samtidigt är Folkpartiet för grundpensioner i sig, vilket i sin tur bör kategoriseras som ett inslag av universalism i samklang med den socialdemokratiska modellen. Den socialde- mokratiska kopplingen borde således även stämma för Kristdemokraterna som från bör- jan dessutom förespråkade en jämförelsevis hög garantipension. Ett grundläggande drag hos den socialdemokratiska välfärdstaten är att den vill skapa jämlikhet av hög standard snarare än jämlikhet på miniminivå. En hög garantipension är däremot inte att likställa med jämförelsevis hög standard, om än ett steg på vägen. Hur som haver så backade Kristdemokraterna sedermera från sitt ut- gångsbud av ekonomiska rimlighetsskäl. Även om både Folkpartiet och Kristdemo- kraterna vill ha kvar ett visst buffertsparande, så skall det se ut och fungera på ett annat sätt. Ökad flexibilitet och större möjligheter till ”marknadsarbete” bör införas och det bör inte vara så stort som i ATP-systemet. AP-fonder tränger enligt kritikerna ut marknaden. Folk- partiet och Kristdemokraterna hyser båda i detta sammanhang en klart liberal syn på kollektiviserat sparande. Sammanfattningsvis tyckte jag mig i un- dersökningen av Folkpartiets och Kristdemo- kraternas åsikter, kopplade till de tre väl- färdsstaterna, se en relativt stor likhet partier- na emellan. Inte i någon fråga kan Folkpartiet och Kristdemokraterna anses hysa diametralt skilda åsikter och deras välfärdspolitiska ställ- ningstaganden i arbetsgruppen domineras av liberala tankegångar. Det finns vissa inslag som skulle kunna tillskrivas den konservativa välfärdsstaten i bägge lägren. Här tänker jag dels på delnings- rätten mellan makar vilken kan tolkas som en uppmuntran av traditionella samlevnadsfor- mer, och dels de pensionsgrundande barnaår- en som ett utfall av en konservativ metod för uppmuntran av moderskap. Samtidigt bör det poängteras att barnaåren lika gärna, och kanske egentligen hellre, bör ses som inslag av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Till skillnad mot det konser- vativa synsättet vill man enligt det socialde- mokratiska hellre gå in i tidigare skede för att dämpa familjens omkostnader. Således tyck- er jag att kopplingen till den konservativa välfärdstaten, i detta fall, bör anses som jäm- förelsevis låg för både Folkpartiet och Krist- demokraterna, medan kopplingen till den so- cialdemokratiska är klarare för båda partierna i fallet med just med barnaåren samt i viss mån för delningstalet – som anses utjämna skillnaden mellan kvinnor och män – och grundtrygghetsfrågan där båda partierna var för en grundpension men kan anses ha en mer liberal syn på dess ersättningsnivå. Slutdiskussion Förändringar av pensionssystem är uppen- barligen mycket komplicerade och känsliga åtaganden, inte bara ekonomiskt sett utan minst lika mycket så även politiskt. Medan ATP-reformen var en politisk strid av rang kom 1990-talets reform till på ett mycket lugnare sätt. Efter drygt femton års arbete kom Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemo- kraterna, Moderaterna och Socialdemokra- terna överens om grunderna för ett förslag till ett reformerat pensionssystem – SOU 1994:20. Förhoppningen är att det skall vara starkt nog att klara politiska maktskiftningar och inte bli föremål för allsköns förändringar såsom ATP- systemet blev. Den kanske största ekonomis- ka fördelen med det reformerade systemet anges ofta vara dess ökade samklang med den 207 totala ekonomiska konjunkturen. Pensioner- na är inte på samma sätt som tidigare beroen- de av en relativt hög tillväxt och utgör därmed inte riktigt samma belastning på vare sig ekonomin eller de yrkesverksamma, som ti- digare var satta att betala alla totala pensio- ner, såsom ATP-systemet ansågs göra. Ett exempel på en klar nackdel är den ökade osäkerheten i systemet, då det är i det närmas- te omöjligt att i förväg veta hur stor pension man kommer att få. I och med att reformen är en kompromiss har samtliga partier självfallet fått ge avkall på vissa ståndpunkter för att vinna gehör för andra. Med detta förhållande i minne var syftet med uppsatsen att undersöka vad Folk- partiet och Kristdemokraterna fått och inte fått igenom i reformen. Dessutom avsåg jag försöka etablera en välfärdspolitisk bild av de bägge partierna genom att koppla deras age- rande i Pensionsarbetsgruppen till någon av tre skisserade välfärdsstater. I min undersökning tyckte jag mig se att både Folkpartiet och Kristdemokraterna var tämligen nöjda med överenskommelsens inne- håll, samt att de båda fått igenom relativt mycket av det de föresatt sig vid början av utredningsarbetet. Trots det hade det refor- merade pensionssystemet sett annorlunda ut om Folkpartiet fått bestämma. De liberala marknadsinfluenserna hade varit fler och av större omfattning, såsom en ökad premiere- servandel och en slopad avgift ovan förmån- staket. Enligt Könberg är det dock viktigt att komma ihåg att resultatet faktiskt härrör från en kompromiss och att partiet, givet sin stor- lek, ändå nått goda resultat. Som exempel på det partiet fått igenom i reformen nämner Könberg den ökade valfriheten genom flexi- bel pensionsålder och premiereservdelen, samt de ökade möjligheterna för kvinnor att inte drabbas så hårt av skilsmässor. Det viktigaste som reformen medfört är enligt Folkpartiet att det nya systemet är mer följsamt till både ekonomins utveckling och befolkningens livs- längd, samt mer rättvist än det förra. Könberg ser slutligen reformen som ett viktigt steg på vägen mot att förändra den svenska välfärden från en socialdemokratisk till en socialliberal välfärdsmodell. Om istället Kristdemokraterna självstän- digt utformat systemet skulle det sannolikt inte ha blivit några större skillnader jämfört med slutresultatet. Denna skillnad partierna emellan kan till viss del tänkas bero på att Folkpartiet gick in i Pensionsarbetsgruppen med avsikten att förändra så mycket som möjligt, medan Kristdemokraterna, åtmins- tone inledningsvis, snarare avsåg bevaka och påverka effekterna av de olika förslagen i pensionsreformen. Kristdemokraterna anser att de fått igenom stora delar av de punkter som korrelerar med deras familjepolitik och saknar egentligen inte något av större värde i uppgörelsen.34 Wiklund anger de pensions- grundande barnaåren som exempel på parti- ets framgång, liksom det förbättrade skyddet för kvinnor genom delningsrätten av premie- pensionsrätter. Även den flexibla pensions- åldern och den allmänt ökade valfriheten är frågor partiet månade om redan innan arbets- gruppen initierades. Generellt sett tycker Krist- demokraterna att det viktigaste reformen har medfört är att vi fått ett hållbart system som är mer transparent och som ger individerna öka- de valmöjligheter, samt att det är ett mer rättvist system än det förra. I den välfärdspolitiska anknytningen fram- gick det också av undersökningen att det mest framträdande inslaget hos både Folkpartiet och Kristdemokraterna är liberalt sprunget. Båda partierna var förespråkare för en ökad samhällsekonomisk anpassning och en öpp- ning av delar av systemet för marknadsplace- ringar (premiereservdelen) – och därmed även för marknadsrisker. Det fanns en viss, men enligt mig själv rätt svag, koppling till den konservativa välfärdsstaten hos båda partier- na. Det går exempelvis att tolka utformningen av delningsrätten av pensionsförmåner som 208 en slags uppmuntran av äktenskapet, då del- ningsrätten, av premiepensionsandelar som det kom sig, endast gäller mellan äkta makar. Både Folkpartiet och Kristdemokraterna var för detta nya inslag, även om Folkpartiet ville utforma det på ett annat och enligt dem bättre sätt. Slutligen hyste både Folkpartiet och Krist- demokraterna åsikter präglade av den social- demokratiska välfärdsstaten. Pensionsrätt för vård av barn och de uttalade ambitionerna att utjämna skillnader mellan kvinnor och män i systemet är exempel på detta. Om man skulle försöka göra en synnerligen grovt måttad välfärdsideologisk placering av de båda par- tierna, givet deras respektive åsikter och ställ- ningstaganden i Pensionsarbetsgruppen, fram- står Folkpartiet som klart tillhörande den li- berala välfärdsstaten, medan Kristdemokra- terna tenderar att befinna sig en bit från den liberala välfärdsstaten. Den kristdemokratis- ke partirepresentanten Wiklund kände sig under arbetets gång ganska mitt emellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Den- samme har också betraktat Kristdemokrater- na som ett mittenparti när det gäller just välfärdsfrågor. Det var nog så, även om jag anser att Kristdemokraterna var mer liberalt orienterade än Centerpartiet och definitivt närmare den liberala än den socialdemokra- tiska välfärdsstaten. En del av förklaringen till att både Folkpar- tiet och Kristdemokraterna huvudsakligen framstår som nöjda med pensionsreformen kan tänkas vara att flera av de olika grundläg- gande invändningarna mot det föregående pensionssystemet, och därmed även de mot- åtgärder som ansetts nödvändiga, bar mer av ekonomisk rationell prägel än partipolitisk sådan. Dvs. flera delar av reformen verkar ha ansetts vara i princip oundvikliga av merpar- ten av partierna i överenskommelsen. Men i vissa fall har själva utformningsfrågan av det nya momentet gett upphov till intensiva par- tipolitiska motsättningar. Premiereservdelen, efter att Socialdemokraterna insett de borger- liga partiernas benhårda inställning i frågan, och dess procentuella andel är ett exempel. Ett annat sätt att se på saken kan vara att de borgerliga partierna helt enkelt nått jämförel- sevis stora framgångar under reformarbetet. Om ATP-reformen var ett uttryck för social- demokratisk politisk framgång, så innebär 1990-talets pensionsreform – med klart libe- ralt präglade inslag såsom följsamhetsindex- ering och premiepension – en förskjutning från socialdemokratiskt grundad generell väl- färdspolitik mot en modell med inslag av en mer selektiv välfärd. Eller för att tala med Esping-Andersen: i den liberala välfärdsstaten följer de sociala rättigheternas kvalitet och ersättningsnivåer marknadens beteende, vil- ket faktiskt är precis vad delar av det reforme- rade pensionssystemet öppnar för. I ljuset av detta är överenskommelsen en- ligt inte så få bedömare en dålig lösning. Samtidigt är det viktigt att minnas reformens syfte: att rädda ett pensionssystem i stora svårigheter. Noter 1 Johansson, Birgitta, 1998, Det nya pensions- systemet, SNS Förlag, Stockholm. 2 Olofsdotter, Sofia, 1998, Välfärdssystem i för- ändring. En studie av den svenska socialdemo- kratins syn på pensionsfrågan 1959 &1994, PISA-projektet, Uppsala. Olofsson, Malin, 1999, Modernisering av välfärdsstaten. En jämförande studie av Centerpartiets och Mo- derata samlingspartiets agerande i Pension- sarbetsgruppen 1991-1994, D-uppsats, Stats- vetenskapliga institutionen, Uppsala. 3 Folkpartiet: Bo Könberg: riksdagsman, fd stats- råd i socialdepartementet, ledamot i socialför- säkringsutskottet, ledamot i pensionsbered- ningen 1988-1990 och därefter ordförande i pensionsarbetsgruppen 1991-1994 samt leda- mot i genomförandegruppen 1994-. Kristdemokraterna: Pontus Wiklund: f d riks- dagsman och ledamot i socialförsäkringsut- 209 skottet 1991-1994, ordförande i pensionsar- betsgruppen 1991-1994, och därefter ledamot i genomförandegruppen 1994-1998. 4 Könberg, 3 maj 2000. 5 Wiklund, 4 maj 2000. 6 Könberg, 3 maj 2000. 7 ”När alla blir fondsparare stärks pensionssys- temet”, Dagens Industri, 10 januari 1998. 8 Ett trivialt räkneexempel på hur normen och följsamhetsindexeringen fungerar är följande: Om den faktiska tillväxten är 1% och den s.k. normen är 1,5%, reduceras pensionen med skillnaden mellan 1,5 och 1,0. Dvs. 0,5%. Utfallet motsvarar således 99,5% av den nor- mala pensionen. SOU 1994:20, s. 82-83. 9 Exempelvis: Johansson, Birgitta, 1998, Det nya pensionssystemet, s. 97 (”under 1975-1995 steg reallönerna i genomsnitt med 0,3% om året”). Lindqvist, Sven, ”Pensionstjuvarna”, Ordfront Magasin, nr. 5, april-maj 2000 (”Se- dan 1975 har reallöneökningen varit i genom- snitt bara 0,5% om året.”). Wegestål, Karin, ”Dåligt förslag blir än sämre”, Östra Småland, 13 januari 1998 (”reallöneutvecklingen har under de senaste 20 åren varit i genomsnitt 0,3%”). Wegestål, Karin, ”Nya pensionssyste- met trumfas igenom?”, Arbetet Nyheterna, 29 maj 1998 (”0,5% de senaste 20 åren”). 10 Könberg, 3 maj 2000. 11 Könberg, 3 maj 2000, Wiklund, 4 maj 2000, Motion 1990/1991:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp). 12 Wiklund, 4 maj 2000. 13 SOU 1994:20, s. 180. 14 Könberg 3 maj 2000, Motion 1991/92:Sf233 av Charlotte Branting och Ulla Orring (fp), Motion 1992/93:Sf249 av Charlotte Branting och Ulla Orring (fp). 15 Könberg, 3 maj 2000. 16 Könberg, 3 maj 2000. 17 Wiklund, 4 maj 2000. 18 Sandberg, Nils-Eric, ”Ha råd att leva tills man dör”, Dagens Nyheter, 3 juni 1999. 19 Könberg, 3 maj 2000. 20 Könberg, 3 maj 2000 och Wiklund, 4 maj 2000. 21 Könberg, 3 maj 2000. 22 Motion 1990/91:Sf357 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och KdS Principprogram, 1987, s. 23 och s. 77. 23 Det går dock inte att få ålderspension om man väljer att pensionera sig före 61 års ålder. Det finns samtidigt ingen övre gräns för hur länge man får arbeta kontra ålderspensionssystemet. 24 Könberg, 3 maj 2000 och Wiklund, 4 maj 2000. 25 Motion 1993/94:Sf54 av Margareta Viklund (kds). ”Flera undersökningar visar att medel- livslängden hos danska kvinnor inte har ökat de senaste åren. En liknande utveckling väntas i de flesta västländer. Samtidigt visar en ny studie att den svenske mannen lever allt längre. Männen väntas få en kraftigt ökad medellivs- längd. År 1983 levde, enligt Statistiska cen- tralbyrån, genomsnittsmannen i 73,6 år. År 2013 beräknas han bli 77,8 år gammal och år 2024 78,2 år.” 26 Könberg, 3 maj 2000. 27 Wiklund, 4 maj 2000. 28 Könberg, 3 maj 2000. 29 Exempelvis Motion 1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp). 30 Könberg, 5 maj 2000 och Wiklund, 4 maj 2000. 31 Palme, Joakim, 1996, ”Välfärdsstaten som en strategi för jämlikhet?”, ur Palme, Joakim & Wennemo, Irene (red.), Generell välfärd. Hot och möjligheter?, s. 12, Skriftserien: Fakta/ Kunskap, Nr. 3, Socialdepartementet. 32 Esping-Andersen, Gøsta, 1990, The Three Worlds of Welfare Capitalism, s. 26-29, Polity Press, Cambridge. 33 Kds partiprogram, 1987, s. 17, Kristdemokra- tiska Samhällspartiet, Stockholm. 34 Wiklund, 4 maj 2000 och Ersson, Lennart, ”Pontus Wiklund pensionär efter sex års pen- sionsutredning: Bra ta pensionsförsäkring”, Hudiksvalls Tidning, 13 januari 1998.