Skadeförsäkringsbolagens återförsäkringsskydd

9 NFT 1/1994 Skadeförsäkringsbolagens återförsäkringsskydd Kan tillsynen förbättras? av Johan Altersten, ekonom och utredare på Finansinspektionen1 Den förändrade situationen på arbetsmarknaden — na- tionellt och internationellt — medför ökade krav på tillsynsverksamheten. Det är därför av stor vikt att myn- digheten fortlöpande ser över tillsynen över de mest vitala delarna av försäkringsbolagens verksamhet. En sådan vital del är försäkringsbolagens återförsäkring. Återförsäkringen kan vara helt avgörande för ett försäkringsbolags verksamhet. Det informationsinhäm- tande och det tillsynsförfarande som för närvarande tillämpas beträffande skadeförsäkringsbolagens åter- försäkring svarar inte upp mot de ökade kraven som dagens situation ställer. Tillsynen på detta område skul- le emellertid med relativt enkla medel kunna förbättras avsevärt. Återförsäkringens stora betydelse för försäk- ringsverksamheten är så självklar att den knap- past behöver nämnas. Utan återförsäkring skulle försäkringsbolagen endast kunna ingå engagemang som bruttomässigt ryms inom de gränser som bolagsordningen uppställer. Verksamheten skulle därmed helt begränsas av det riskbärande kapitalet i respektive bo- lag. Vissa mycket stora engagemang skulle till och med bli omöjliga att försäkra om det inte fanns återförsäkring. Förutom de fördelar som uppnås genom riskspridning och resul- tatutjämning i största allmänhet, ger återför- säkringens kapacitetshöjande effekt även de mindre försäkringsbolagen möjlighet att del- ta i konkurrensen på försäkringsmarknaden genom att ta på sig engagemang som annars skulle ha varit för stora med hänsyn till deras riskbärande kapital. Eftersom återförsäkringen är av så avgö- rande betydelse för verksamheten vill bola- gen så långt som möjligt gardera sig mot fallissemang hos återförsäkrarna samt ernå så fullgoda riskavtäckningsavtal som möjligt. Vissa försäkringsbolag lägger därför ner stora resurser på soliditetsbevakning av återförsäk- ringsbolagen. 1) Författaren har under 1993 drivit ett projekt på Finans- inspektionen med syfte att bl. a. förbättra tillsynen över skadeförsäkringsbolagens återförsäkring. Genom ett sti- pendium ur Max Matthiessens Jubileumsfond gavs för- fattaren möjlighet att företa besök hos tillsynsmyndigheter och ledande återförsäkrare i Tyskland och Schweiz. Johan Altersten 10 Nya förutsättningar — ökade krav på tillsyn Försäkringsmarknaden förändras och i tillsy- nen ställs vi idag inför problem och risk- situationer som tidigare inte var så uppenbara. Det kan t.ex. gälla riskkoncentrationer i kon- cerner och fallissemang hos försäkringsbo- lag. Från tillsynssynpunkt framstår det därför som alltmer angeläget att få ett bättre grepp om bolagens återförsäkringslösningar och att på ett tidigt stadium kunna bli varse risksitu- ationer som kan uppstå. De återförsäkrings- uppgifter som för närvarande krävs in från försäkringsbolagen ger idag inte tillräcklig information för att tillgodose tillsynsbehovet. Informationsinhämtningen och även tillsyns- metoderna i övrigt behöver därför ses över för att bättre svara upp mot den nya situationen. Återförsäkringskapacitet och premier Under senare år har vi kunnat konstatera en allmän kapacitetsminskning på återförsäk- ringsmarknaden. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att återförsäkrarna under några år har drabbats hårt av naturkatastrofer (t. ex. stormarna ”Hugo”, ”Andrew” m. fl.). En an- nan orsak är att premienivåerna har varit för låga. Flera återförsäkrare har upphört att teck- na affär, antingen på grund av att de har hamnat i obeståndssituationer eller för att lönsamheten har varit dålig. Enligt flera bedö- mare har läget nu emellertid stabiliserats och premienivåerna är på väg upp. Detta kommer att medföra att kapacitet åter blir tillgänglig, men till ett betydligt högre pris. Återförsäkrar- na visar — mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter — en viss försiktighet och det krävs numera ofta begränsningar i skyddet vid katastrofavtal. Speciella problem på den svenska marknaden Utöver de problem som har drabbat återför- säkringsverksamheten i stort, har den svenska marknaden haft sina speciella svårigheter. Detta gäller framför allt kreditförsäkrings- verksamheten som har påverkats i hög grad av den ekonomiska recessionen i landet. Återförsäkrarna har naturligtvis inte kun- nat undgå att drabbas ekonomiskt av direkt- försäkrarnas problem på kreditförsäkrings- området under senare år. Fallissemangen och förlusterna har medfört att återförsäkrarna i flera fall ifrågasatt cedenternas riskhantering på ett sätt som vi inte har upplevt tidigare och processer om skadeersättningar har blivit allt vanligare. Problemen på kreditförsäkringsområdet, som till största delen uppstått inom lånega- rantiverksamheten, har fått till följd att det nu kan vara svårt att få avtäckning för kreditför- säkringsåtaganden överhuvudtaget genom tra- ditionella återförsäkringar. Produkter som fi- nansiell återförsäkring har blivit ett allt vanli- gare inslag på den svenska försäkringsmark- naden. Dessa försäkringslösningar, som kan vara svåra att analysera, kan innehålla varie- rande grader av underwritingrisk och är inte helt okontroversiella t. ex. från redovisnings- synpunkt. Det är inte otänkbart att problemen inom kreditförsäkringsområdet även kan påverka övrig försäkringsmarknad i viss mån. I en totalbedömning av marknaden väger man ju in en mängd faktorer. En av dem är ägarnas villighet att bistå problemdrabbade försäk- ringsbolag. Om ägarna blir mer benägna att ”släppa” krisdrabbade företag, kan en viss osäkerhet uppstå hos marknadens bedömare. Situationen i de övriga nordiska länderna påverkar också den svenska marknaden, ef- tersom Skandinavien i internationella sam- manhang ofta betraktas som en marknad. 11 Maximalbestämmelser De svenska försäkringsbolagen — såväl di- rektförsäkrare som återförsäkrare — begrän- sas i sina risktaganden av bolagsordningarnas maximalbestämmelser. Maximalbestämmel- serna är i regel utformade på ett mycket enkelt sätt och anger i de flesta fall högsta tillåtna skadekostnad per risk och händelse — enligt bolagets bedömning — i förhållande till det egna kapitalet och obeskattade reserver. Vår tillämpning av maximalbestämmelser skiljer sig från vad som är brukligt i vissa andra länder. 2 Det förutsätts att återförsäkringsprogram- men är utformade på ett sådant sätt att de angivna maximalerna inte överskrids och bolagens riskbärande kapital därmed äventy- ras. De flesta försäkringsbolagen (framför allt de större) tillämpar självbehåll som ligger långt under maximalen. Våra enkla maximalregler kan tyckas vara ett trubbigt instrument för att reglera bolagens risktagande. Jag tror emellertid att de kan fungera som ett rättesnöre för riskhantering- en. Detta gäller inte minst för nyetablerade bolag, där man ännu inte kan bygga beslut på tidigare erfarenheter. De kan också vara till hjälp vid bedömningar som skall göras t. ex. av bolagens styrelser och revisorer. Det kan finnas skäl att reflektera över maxi- malbestämmelsernas utformning och om dessa är adekvata under nuvarande förhållanden, men detta ämne får behandlas i annat sam- manhang. Tillsyn och kontroll Hur fungerar kontrollen av försäkringsbolagens återförsäkringsskydd idag? Om man endast skulle se till den information som tillsynsmyndigheten idag regelmässigt tar in från försäkringsbolagen, skulle man kunna få intrycket att vi i Sverige — till skillnad från vissa andra länder — inte lägger tillräckligt stor vikt vid kontrollen av försäk- ringsbolagens återförsäkringsskydd. De re- dogörelser som försäkringsbolagen lämnar till inspektionen ger — utöver vissa premie- och resultatuppgifter — mycket knapphändi- ga upplysningar om återförsäkringssituatio- nen. Redogörelserna ligger till grund för di- verse analyser, men ger inte den bild av åter- försäkringsskyddet som man skulle önska. Tillsynen består emellertid av en rad åtgär- der: I Sverige har inspektioner ute på bolagen länge varit ett viktigt inslag i tillsynen. In- spektionerna är visserligen av stickprovska- raktär, men man får ändå vid dessa tillfällen möjlighet att närmare studera sådant som inte framgår av de regelbundna redogörelserna från bolagen. Det kan vara managementfrå- gor, internkontroll, skadehantering m. m. Kontroll av återförsäkringen ingår också som en självklar del av en fullständig inspektions- insats. I vissa andra länder har man inte tidigare lagt lika stor vikt vid inspektioner hos försäk- ringsbolagen. I Storbritannien har man t. ex. först under de senaste två till tre åren mer regelbundet börjat besöka bolagen. I tillsynsarbetet ingår även revisorernas lö- pande granskning av försäkringsbolagens verksamhet. I denna granskning ingår kont- roll av återförsäkringen som ett naturligt in- slag. Den rapportering som de inspektions- förordnade revisorerna gör till inspektionen förväntas ta upp eventuella brister bl. a. i detta avseende. 2) I Storbritannien tillämpas maximalbestämmelser lik- nande våra. Maximalbestämmelserna är där emellertid inte intagna i bolagsordningarna utan tillämpas vid be- dömningen av de återförsäkringsprogram som ingår i det material som prövas i samband med koncessionsgiv- ningen. Tyskland och Schweiz har inga maximalregler jäm- förbara med de svenska. Försäkringsbolagens riskta- gande relateras till den redovisade konsolideringen. Om ett bolag i sin årsredovisning uppvisar en tillfredsstäl- lande konsolidering anses bolaget ha hållit sig inom ramen för sin risktagningsförmåga. De utförliga redogö- relserna avseende återförsäkringen ger myndigheterna möjlighet att bilda sig en uppfattning om bolagens tilläm- pade självbehåll. 12 I tillsynsarbetet ingår naturligtvis även att samla in annan relevant information för att ge ett brett underlag för de analyser som utförs på myndigheten. Hur skall bevakningen av försäkringsbolagens återförsäk- ringsskydd effektiviseras? En naturlig utgångspunkt för en förbättring av tillsynen är informationsinhämtandet. De re- dogörelser som försäkringsbolagen lämnar kan förändras så att de ger en bättre översikts- bild över bolagens återförsäkringssituation. En mycket omfattande rapportering kan emellertid få oönskade konsekvenser. En allt- för stor mängd information kan bli en tung börda för bolagen och den kan även bli svår- hanterlig för myndigheten. Det är ju inte me- ningen att myndigheten skall svara för de analyser som krävs för att bolagen själva skall kunna skaffa sig klarhet om de har ett fullgott återförsäkringsskydd. Ansvaret vilar själv- fallet helt på bolagens ledningar och styrelser. Inspektionen har den kontrollerande rollen och bör därför inrikta sig på att införskaffa den information som krävs för att bedöma bolagens interna återförsäkringskontroll. In- spektionen skulle i detta syfte — utan att behöva öka uppgiftsflödet alltför mycket — kunna skaffa sig information på några vitala punkter som på ett bättre sätt speglar för- säkringsbolagens återförsäkringssituation. Årsredogörelserna skulle även i fortsättning- en utgöra basen för informationen som sedan uppdateras med hjälp av de kort-periodiska redogörelserna. Kartläggning av potentiella risksituationer För att veta vilka uppgifter man behöver krä- va in för att få en tillfredsställande bild av återförsäkringsskyddet krävs att man gör klart för sig vilka risksituationer som kan uppstå när det gäller den avgivna återförsäkringen. Exempel på en sådan situation är när man i försäkringskoncerner kanaliserar den avgiv- na återförsäkringen genom ett försäkringsbo- lag inom den egna koncernen. Koncernbola- gen tecknar då återförsäkring hos moderbola- get eller ett återförsäkringsbolag inom kon- cernen som sedan retrocederar riskerna till koncern-externa återförsäkrare. Systemet har vissa uppenbara fördelar. Dels behålls en större del av premierna inom koncernen och dels behöver man inte bygga upp affärsrelationer mellan varje koncernbolag och externa åter- försäkrare, eftersom man redan känner dessa genom koncernens återförsäkringsbolag. För- troende är ju av grundläggande betydelse inom återförsäkringsvärlden. Riskkoncentrationen i koncern-interna åter- försäkringsarrangemang kan emellertid bli hög och situationen blir inte bättre av att det dessutom kan förekomma andra koncerntrans- aktioner i form av lån m. m. som tillsammans med återförsäkringsfordringar kan göra situ- ationen mycket känslig om ett bolag drabbas av stora skadekostnader. De cederande bola- gen kan hamna i en situation där de för sin överlevnad blir helt beroende av koncernåter- försäkrarens betalningsförmåga. Även återförsäkraren kan drabbas negativt i återförsäkringsarrangemang av den här ty- pen. Om återförsäkraren betalar när krav ställs från cedenterna men sedan får problem med retrocessionärerna — t. ex. dröjsmål med be- talningar eller utdragna förhandlingar och processer — kan detta medföra svåra påfrest- ningar på likviditeten. Koncern-intern återförsäkring kan också användas som ett verktyg att utföra dolda koncerntransfereringar. Ett bolag i behov av stöd erlägger en symbolisk (och föga affärs- mässig) återförsäkringspremie till ett starkare bolag i koncernen (för ett försäkringsbestånd där skadekostnaden till stor del redan är känd) och erhåller sedan skadeersättningar som är mångdubbelt större och på intet sätt står i relation till den premie som har erlagts. Trans- 13 aktionen — som ju i detta fall måste betraktas som ett bidrag — redovisas i resultaträkning- en hos återförsäkraren som skadeersättningar och hos cedenten som premie för avgiven återförsäkring och förblir genom detta dold för utomstående bedömare. Denna typ av transaktion, som enligt min mening är oac- ceptabel, går inte att upptäcka genom analys av enbart de redogörelser som bolagen för närvarande lämnar. Det är inte ovanligt att mindre försäkrings- bolag återförsäkrar sig mycket djupt. Det är visserligen lovvärt av direktförsäkraren att visa försiktighet i risktagandet, men vissa problem kan uppstå. Förutom risken att drab- bas av fallissemang hos återförsäkrarna kan det, om flera återförsäkrare är involverade, ta en viss tid att få in skadeersättningar också i kassaskador. Det kan även tänkas att förhand- lingar krävs innan vissa skadeersättningar betalas ut. Direktförsäkraren kan då — om skadan är omfattande — komma att uppleva en likviditetspåfrestning om han tvingas utge skadeersättningar innan han har fått ersätt- ning från återförsäkrarna. En mycket omfattande återförsäkring kan också innebära att återförsäkrarnas inflytande över verksamheten blir stort. Återförsäkrings- avtal kombineras ibland med långtgående sam- arbetsavtal. I vissa fall kan återförsäkra- ren t. o. m. bli den helt dominerande parten som anger tonen och som i realiteten styr direktförsäkrarens verksamhet. Från återförsäkrarnas sida är det naturligt- vis angeläget att se till att cedenten tar ett stort ansvar när det gäller riskbedömning och ska- dehantering. Det vanligaste sättet att göra detta är att arrangera självbehållen på ett så- dant sätt att cedenten själv bär en betydande del av kostnaderna även vid de högsta ersätt- ningsnivåerna. Cedenten kan då förväntas ta sitt ansvar — av ren självbevarelsedrift — eftersom han ju själv drabbas av kostnader vid eventuella felbedömningar. För försäkringstagaren är det av stor vikt att ett försäkringsbolag som är beroende av åter- försäkring använder sig av återförsäkrare av god kvalitet. Det är ju den enskilde för- säkringstagaren som i sista hand kan få stå förlusten om uteblivna ersättningar från åter- försäkrarna skulle orsaka ett fallissemang hos direktförsäkraren. Vad skall års- och kvartalsredogörelserna innehålla? En grundläggande upplysning i årsredogörel- sen skulle kunna vara hur återförsäkringspro- grammen är konstruerade och vilka återför- säkrare som deltar i kontrakten. För att infor- mationen inte skall bli alltför ohanterlig bör en begränsning ske så att rapporteringen en- dast omfattar de viktigaste återförsäkrarna vilka står för de största andelarna av affären. En annan intressant uppgift kan vara om det förekommer koncernintern återförsäkring och i så fall i vilken utsträckning. Vidare skulle en periodisk redogörelse för de största engage- mangen i beståndet och hur dessa är återför- säkrade vara till stor nytta i tillsynen. Det är emellertid viktigt att begränsa sig till de allra största engagemangen. Uppgifterna skulle annars bli alltför omfattande. Idag krävs inte att bolagen redogör för den totala ansvarssumman i försäkringsbestån- det. En från tillsynssynpunkt intressant upp- gift vore — i varje fall för vissa grenar — summan av brutto- respektive nettoengage- mang så att den totala omfattningen av åter- försäkringen framgår. Även om premierna ger en grov uppfattning om återförsäkringens omfattning är dessa inte analoga med bo- lagens brutto- respektive nettoengagemang. Det kan ju t. ex. finnas flera stora, fakultativt återförsäkrade engagemang som tillsammans utgör en stor andel av bruttoaffären. 14 Övrig informationsinhämtning En effektiv tillsyn kräver information av olika slag. Vi har idag en ganska god överblick över den svenska försäkringsmarknaden och kän- nedom om de bolag som verkar där. För att få ett bättre grepp om återförsäkringssituationen krävs emellertid bättre kunskaper om återför- säkrarna. När det gäller svenska återförsäkra- re kan vi som tillsynsmyndighet få tillgång till all den information som kan anses behövlig för tillsynen. När det gäller utländska återför- säkrare är vi emellertid i likhet med övriga aktörer på marknaden i första hand hänvisade till den information som går att få genom ratinginstitut och andra som regelbundet ger ut publikationer på området. Försäkringsbolagen skaffar sig information genom alla tillgängliga kanaler. Många har de själva byggt upp i sin affärsverksamhet. Kon- ferenser, seminarier och andra aktiviteter an- vänds också som informationskällor. Ju duk- tigare försäkringsbolagen blir att bygga upp sina informationsvägar, desto större konkur- rensfördelar kan de uppnå. Som tillsynsmyndighet kan vi också bygga upp kontaktnät genom vilka vi kan få värde- full information om de internationella åter- försäkrarna. Det som ligger nära till hands är att i första hand vända sig till våra tillsyns- kollegor i andra länder. Vårt tillsynsintresse när det gäller återförsäkring torde emellertid också sammanfalla med både försäkringsbo- lagens och mäklarnas intresse av att kunna placera återförsäkring hos stabila bolag, vil- ket borde kunna skapa förutsättningar för ett visst informationsutbyte även med dem. En tillsynsmyndighet har naturligtvis inte samma behov av detaljinformation som ett försäkringsbolag där viktiga affärsbeslut ska grundas på den information man får. För att inte överväldigas av ett alltför stort informa- tionsflöde gäller det alltså att begränsa sig till sådan information som är relevant för myn- dighetsutövningen. Jag har i mitt resonemang syftat till att komma fram till ett svar på frågan i rubriken: Kan tillsynen (avseende försäkringsbolagens återförsäkringsskydd) förbättras? De åtgär- der jag har föreslagit kan sammanfattas i följande fyra huvudområden: 1. Bedömning av försäkringsbolagens egna metoder för kontroll av återförsäkringsskyd- det. Det är viktigt att bolagens ledningar och styrelser får ett tillräckligt underlag för be- dömningar av återförsäkringsskyddet. 2. Genomgång och översyn av det årliga och kort-periodiska uppgiftsinhämtandet från för- säkringsbolagen. Information på vissa vitala punkter bör kunna ge en översiktlig och kor- rekt bild av bolagens återförsäkringsskydd. 3. Analys av riskabla situationer och företeel- ser på försäkringsmarknaden. Genom en ökad medvetenhet om de största faromomenten på marknaden kan vi bli mer effektiva och väl- riktade i vår tillsynsverksamhet. 4. Förbättrade kunskaper om återförsäkrings- marknaden ökar våra möjligheter att göra de analyser av bolagens återförsäkringsskydd som krävs för vår tillsyn. Mina förslag till åtgärder är enkla och där- för fullt möjliga att genomföra även på rela- tivt kort sikt. De innebär inga revolutioneran- de förändringar i den grundläggande tillsyns- strukturen utan bör kunna ingå som en natur- lig del i den pågående utvecklingen av verk- samheten.

AttachmentSize
41.99 KB