Rättsskyddsdirektivet och Sverige

Article author: Bill W. Dufwa
About: Bill W. Dufwa är professor emeritus i försäkringsrätt vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet. Han arbetar väsentligen i Paris med arbete i grupper som eftersträvar en europeisk civilrätt.
Edition:
3, 2006
Language: Swedish
Category:

281 Rättsskyddsdirektivet och SverigeNFT 3/2006 A. Inledning 1. 1987 antog EG:s Ministerråd ett direktiv om samordning av lagar och andra författ- ningar angående rättsskyddsförsäkring.1 I detta direktiv (rättsskyddsdirektivet) fick rätts- skyddsförsäkringen för första gången en all- män europeisk definition I artikel 2, punk- ten 1 föreskrivs: ”Sådan försäkring innebär ett åtagande att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rättsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst för att - tillförsäkra ersättning för den förlust el- ler skada som den försäkrade åsamkats antingen genom utomprocessuell upp- görelse, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt förfarande, Rättsskyddsdirektivet och Sverige av Bill W. Dufwa Rättsskyddsförsäkringen föranleder lätt konflikter mellan försäkrings- bolaget och den försäkrade. Efter den avreglering av den europeiska försäkringsmarknaden som det första skadeförsäkringsdirektivet från 1973 gick ut på, skedde en försiktig återgång med ökad samhällskon- troll för rättsskyddsförsäkringens del genom ett speciellt direktiv från 1987. Sedan Sverige kritiserats av Europeiska kommissionen för att inte ha implementerat direktivet riktigt, föreslås den svenska lagen ändrad i Ds 2006:12. Många problem på området kvarstår dock. Bill W. Dufwa är professor emeritus i försäkringsrätt vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet. Han arbetar väsentligen i Paris och är där särskilt syssel- satt med arbete i grupper som eftersträvar en euro- peisk civilrätt, däribland en grupp som för Europeiska kommissionen utarbetar ett förslag till ett direktiv för en europeisk försäkringsavtalsrätt. - försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga, straffrättsliga eller för- valtningsrättsliga förfaranden eller vid andra liknande förfaranden eller i anled- ning av att ersättningskrav har riktats mot honom.” 2. Såsom medlem av unionen tvingades Sverige omsätta detta direktiv i lag. Resultatet blev lag (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1994; den tillämpas endast på försäkringar som har meddelats efter ikraft- trädandet. I fråga om definitionen av vad som Bill W. Dufwa bill.dufwa@juridicum.su.se 282 Rättsskyddsdirektivet och Sverige skall förstås med en sådan försäkring kunde den svenske lagstiftaren nöja sig med att hänvisa till den klassificering som verkställts i den svenska försäkringsrörelselagen. 1 § lyder: ”Denna lag gäller avtal om försäkring enligt 2 kap. 3 § första stycket klass 17 försäkrings- rörelselagen (1982:713), rättsskyddsförsäk- ring.” 3. Den försäkring det här är fråga är inte lätt att hantera. Den förutsätter uppenbarligen att det föreligger en tvist mellan försäkringstagaren och en motpart. Genom att försäkringsvillko- ren regelmässigt undantar flera typer av situ- ationer förenklas rättsläget väsentligt. Inte heller behöver några problem uppkomma om den försäkrades motpart är en i förhållande till försäkringsbolaget helt utomstående. Och i de fall där försäkringstagaren dessutom inte har andra försäkringar hos sitt bolag än just rätts- skyddsförsäkringen blir situationen än mer problemfri. 4. Men om det inte är fråga om en helt utom- stående motpart till bolaget eller om försäk- ringstagaren har andra försäkringar hos bola- get kan det uppstå spänningar mellan bolag och försäkringstagare. Detta är sålunda exem- pelvis fallet om motparten är ett med försäk- ringsbolaget nära samarbetande företag eller, vilket är det värsta scenariot, om motparten är försäkringsbolaget självt. I det senare fallet har försäkringstagaren exempelvis också en brandförsäkring hos bolaget och hela tvisten gäller om denna omfattar en inträffad brand eller inte.2 5. Det är problem av denna art som ligger bakom rättsskyddsdirektivet och som kan för- klara dess tillkomst. Vill man förstå hela di- rektivet i grunden är det emellertid inte till- räckligt att bara studera dess regler. Direktivet måste förstås mot sin historiska bakgrund och sättas in i ett större europeiskt sammanhang. Den fortsatta framställningen tar sikte på den utveckling direktivet undergått i dessa hänse- enden. B. Den tyska och den brittiska modellen 6. I det generella program såvitt avser försäk- ringsmarknaden som hade uppställts redan 1961 var siktet inställt på att alla hinder mot tjänste- och etableringsfrihet skulle vara av- skaffade 1969. Men under dessa åtta år kom man i stället att ägna sig åt livliga diskussioner om vilka principer som skulle gälla för den europeiska försäkringsrörelserätten. Debat- tens motpoler blev den tyska respektive den brittiska modellen. Det sätt varpå staten kon- trollerade försäkringsverksamhet i Tyskland representerade den ena ytterligheten i det väst- europeiska mönstret på området. En byråkra- tisk ordning med materiell förhandskontroll av premier och villkor härskade. För person- försäkring gällde vidare att kontrollen var utsträckt till premiesatser och tekniskt under- lag för beräkningen av premier och reserve- ringar. Om man så vill kan man nog säga att det var skräcken för försäkringsbolags obe- stånd som i mångt och mycket var utgångs- punkten för lagstiftarens ansträngningar. Den brittiska traditionen på området känneteckna- des av frihet kombinerad med en plikt att offentliggöra uppgifter rörande försäkrarens ekonomiska ställning. Den negativa inställ- ningen till en mera detaljerad tillsyn modifie- rades visserligen med åren; härtill bidrog fram- för allt konsumentsskyddssträvanden och för- säkringsbolags konkurser. Men motsatsen till den tyska varianten förblev stor. Som bekant blev det den brittiska modellen som den euro- peiska försäkringsrörelserätten kom att sträva mot i betydligt högre utsträckning än den tyska, låt vara att den senare även framöver kom att ha ett visst inflytande. Denna strävan bort från den tyska modellen framträdde tyd- ligt när det gäller rättsskyddsförsäkringen. 283 Rättsskyddsdirektivet och Sverige 7. I Tyskland fanns vid denna tid ett principi- ellt förbud att driva rättsskyddsförsäkring till- sammans med andra försäkringar. Det gick heller inte att ”stoppa in” en rättsskyddsför- säkring som en del av andra försäkringar. Hela denna ordning ogillades i de strävanden som fanns under 60-talet och början av 70- talet till förmån för den brittiska modellen och vilka ledde till det första skadeförsäkringsdi- rektivet 1973. C. Det första skadeförsäkrings- direktivet (1973) 8. Med det första skadeförsäkringsdirektivet av den 27 juli 19733 startade den utveckling mot en enda europeisk försäkringsmarknad som skulle vara avslutad den 1 juli 1994, för Sverige ett år senare.4 Direktivet var det första av de sex försäkringsdirektiv, vilka som mäk- tiga orgelstötar gick tvärs igenom hela den europeiska försäkringsbranschen, påskynda- de hela den europeiska integrationen högst avsevärt och förändrade bilden av europeisk försäkringsrörelse totalt; ett oförargligt5 direk- tiv rörande återförsäkring redan 19646 kan inte rubba denna bild. 9. Den första skadeförsäkringsdirektivet har tillsammans med det första livförsäkringsdi- rektivet,7 vilket gavs några år senare, kallats ”etableringsdirektiv”. Auktorisation av ett för- säkringsbolag i ett land blev automatiskt gäl- lande i hela den europeiska gemenskapen. En auktorisation förutsatte emellertid att försäk- ringsbolaget hade blivit klassificerat såsom tillhörande en viss försäkringsklass. I bilaga till det första skadeförsäkringsdirektivet hade olika risker underkastats en särskild klassi- ficering. Detta gick till så att man uppställde 17 försäkringsklasser. Den sjuttonde var rätts- skydd. Denna täckte ”rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga angelägenheter. ”Med hjälp av dessa klasser kunde man klara av en del av risken för intressekonflikter som kunde uppkomma av olika slag. Principen blev ju att tillstånd krävdes för varje försäk- ringsklass eller grupp av försäkringsklasser. Men från denna princip gjorde undantag som kan sägas ha gått i riktning mot den engelska modellen. Ett försäkringsbolag som beviljats auktorisation för en huvudrisk tillhörande en viss klass eller grupp av klasser tilläts i rätts- skyddsdirektivet att också försäkra risker som ingick i en annan klass utan att särskild aukto- risation fordrades för en sådan annan risk. Detta förutsatte dock att denna risk dels hörde samman med huvudrisken, dels avsåg det försäkringsobjekt som skadades mot huvud- risken och dels täcktes av det försäkringsavtal som omfattade huvudrisken. En rättsskydds- försäkring kopplad till exempelvis en brand- försäkring kunde sålunda meddelas utan sär- skilt tillstånd. 10. En kredit- eller borgensförsäkring kopp- lad till en annan försäkring hade med stöd av detta undantag kunnat uppfattsas som en un- derordnad risk. Men så långt ville man inte gå. Situationen kunde bli alltför känslig. Därför sorterades kredit- och borgensförsäkringar bort i sammanhanget. Sådana risker fick inte be- traktas som underordnade risker till andra klasser. Men totalt sett kvarstår intrycket. Frånser man kredit- och borgensförsäkring, där en tydlig spärr uppställdes, kan man säga att den europeiska försäkringsrörelserätten i detta avseende hade startat så långt från den tyska traditionella ståndpunkten som möjligt. 11. Klar ställning mot den tyska ordningen (se 7 ovan) togs också i det första skadeförsäk- ringsdirektivet. Det antecknades att Tyskland hade ett förbud att inom dess område samti- digt bedriva verksamhet avseende sjukför- säkring, kredit- och borgensförsäkring, för- säkring avseende regress mot tredje man samt rättsskyddsförsäkring eller att bedriva sådan verksamhet tillsammans med andra försäk- ringsklasser. Denna ordning fick Tyskland enligt artikel 7.2 c fortsätta att tillämpa ”i 284 Rättsskyddsdirektivet och Sverige avvaktan på ytterligare samordning, som måste genomföras inom fyra år efter detta direktivs anmälan”. D. Rättsskyddsdirektivet (1987) 12. Det skulle dröja till 1987 innan denna samordning kunde genomföras. Det skedde genom rättsskyddsdirektivet 1987 (se 1 ovan). När detta direktiv kom hade inställningen till försäkringen börjat ändra sig. Avståndet till den tyska modellen hade börjat ifrågasättas. Visserligen byggde direktivet i mångt och mycket på det första skadeförsäkringsdirekti- vet. Syftet sades vara att förhindra intresse- konflikter mellan en rättsskyddsförsäkrad och hans försäkringsgivare. Och det utgick från och upprepade kritiken mot den tyska ord- ningen; det medgavs att det krav på speciali- sering som gällde i Tyskland visserligen för- hindrade de flesta intressekonflikter även om man sedan inte ville kräva en uppdelning av blandade försäkringsföretag i hela Europa. 13. Och när det gäller det sätt på vilket försäk- ringen meddelas blev det däremot inte fråga om annat än en upprepning av vad som gällde enligt det första skadeförsäkringsdirektivet. Försäkringsbolagen har två sätt att meddela försäkringen på. Antingen som ett separat försäkrinsavtal eller också som en särskild del av ett försäkringsavatal. I den svenska lagen (2 §) formulerades detta direktivkrav på föl- jande sätt: ”Om en försäkring omfattar även andra för- säkringsklasser än rättsskyddsförsäkring, skall avtalet om rättsskyddet utgöra en sär- skild del av försäkringsbrevet eller motsva- rande handling. Rättsskyddets omfattning skall alltid anges i brevet eller handlingen.” 14. Icke desto mindre kom med 1987 års rättsskyddsdirektiv en stark förändring, vilken kanske är den yttersta förklaringen till dess tillkomst. Med speciella undantag8 skulle rättsskyddsförsäkring inte längre kunna anses vara en risk underordnad andra försäkrings- klasser för vilka koncession erhållits. Medde- lar ett försäkringsbolag en sådan försäkring måste därför särskilt tillstånd inhämtas för rättsskyddsförsäkringens del. Det gick sålun- da inte att ”stoppa in” försäkringen i en annan utan att ha fått särskild koncession på rätts- skyddsförsäkringen. Försäkringen hamnade i samma situation som kredit- och borgensför- säkring, vars risker inte får behandlas som underordnade. Detta blev det första steget i förändrande riktning, om man så vill ett steg tillbaka mot den tyska ordningen. 15. I direktivet togs sedan det andra steget i riktning tillbaka mot den tyska modellen. Detta angick direkt den konflikt som kunde upp- komma mellan försäkringsbolaget och den försäkrade. Direktivet behandlade tämligen utförligt det sätt varpå konflikter mellan par- terna skulle hanteras. Varje medlemsstat för- pliktades att vidta de åtgärder som behövdes för att säkerställa att försäkringsgivare, eta- blerade inom dess territorium, antog minst en av tre alternativa lösningar, vilka envar an- sågs på likvärdigt sätt ansågs tillvarata den rättsskyddsförsäkrades intressen. Medlems- staten kunde själv bestämma vilket alternativ som måste väljas. Men staten kunde också samtycka till att försäkringsbolaget valde själv- ständigt. De två första alternativen blev att försäkringsbolaget 1) skulle se till att ingen anställd som har befattning med handläggningen av skade- ärenden inom rättsskyddsförsäkring eller med därmed sammanhängande juridisk råd- givning samtidigt utövar liknande verksam- het; vissa närmare förutsättningar för att detta alternativ skulle kunna väljas angavs också; 2) skulle anförtro handläggningen av skade- ärenden avseende rättsskyddsförsäkring till ett företag som var en särskild juridisk per- son. Även detta alternativ kompletterades med vissa särskilda förutsättningar. 285 Rättsskyddsdirektivet och Sverige 16. Det tredje alternativet, upptaget i artikel 3. 2 c i direktivet, lyder: ”Företaget skall i avtalet ge den försäkrade rätt att, från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren, fritt utse advokat eller, i den utsträckning det medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikationer som behövs för att tillvarata den försäkrades intressen.” 17. I den svenska lagen föredrogs detta alter- nativ. Det omsattes i 3 § första meningen, som lyder: ”Ett avtal om rättsskyddsförsäkring, som meddelas av en försäkringsgivare som har koncession att driva försäkringsrörelse här i landet, skall ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller annan lämplig person att biträda honom.” 18. Omedelbart härefter tillade emellertid lag- stiftaren ytterligare två meningar: ”Denna rätt får inskränkas endast om valet av en viss person skulle medföra avsevärt ökade kostnader som inte är motiverade av den rättsliga angelägenhetens beskaffenhet eller omfattning. Den försäkrade skall under- rättas om rätten att utse advokat eller annan lämplig person när han anmäler ett försäk- ringsfall till försäkringsgivaren.” 19. Bestämmelsen kompletteras i direktivet med artikel 4.1: ”Av varje försäkringsavtal om rättsskydds- försäkring skall uttryckligen framgå att a) den försäkrade skall kunna fritt välja ad- vokat eller någon annan person som har behörighet enligt nationell lag att försvara eller företräda den försäkrade eller i övrigt tillvarata hans intressen vid undersökningar eller förhandlingar, b) den försäkrade skall kunna fritt välja advokat eller, om han föredrar det och i den utsträckning det medges i nationell lag, nå- gon annan person med de kvalifikationer som behövs för att tillvarata hans intressen närhelst en intressekonflikt uppstår.” 20. Rättsskyddsdirektivet, som skall skydda personer som har en rättsskyddsförsäkring, innehåller inte bara bestämmelser som skall förebygga intressekonflikter mellan de för- säkrade och försäkringsbolaget. Det före- skriver också regler som skall möjliggöra en lösning av tvister mellan dessa båda. Detta syfte har uppfyllts genom artiklarna 6 och 7. Tanken bakom dess föreskrifter är att tvister skall lösas rättvist och snabbt. 21. Artikel 6 stadgar: ”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att det genom skiljeförfarande eller något annat förfarande som ger mot- svarande garantier om objektivitet kan fattas beslut om hur tvister mellan den som medde- lat rättsskyddsförsäkring och en försäkrad kan lösas, utan att den rätt till överklagande hos rättsliga instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas. I försäkringsavtalet skall anges att den för- säkrade har rätt att använda sig av ett sådant förfarande.” 22. Artikel 7 föreskriver: ”När en intressekonflikt uppstår eller oenig- het råder angående tvistens lösning, skall rättsskyddssförsäkringsgivaren eller, där det är lämpligt, skaderegleringsorganet, under- rätta den försäkrade om - de rättigheter som anges i artikel 4, och - en möjlighet han har att använda sig av ett sådant förfarande som avses i artikel 6.” 23. Artiklarna 6 och 7 har ingen motsvarighet i den svenska lagen. Artikel 7 har inte ens blivit föremål för omnämnande i förarbetena9. Annorlunda med artikel 6, där det i motiven framhålls att svensk lagstiftning utöver rätts- lig prövning erbjuder flera olika sätt att lösa tvister vid oenighet mellan försäkringsbolag och försäkringstagare. Skiljeförfarande, idag enligt skiljemannalagen (1999:116) erbjuder 286 Rättsskyddsdirektivet och Sverige en möjlighet. Försäkringstvister kan också hänskjutas till Försäkringsbolagens Rätts- skyddsnämnd. Konsumenter kan vända sig till Allmänna reklamationsnämnden. Det an- sågs inte nödvändigt med lagstiftning över huvud för att införliva artikel 6 i svensk rätt. I stället överlämnades till försäkringsbolag och försäkringstagare att komma överens om ett lämpligt alternativt sätt att lösa tvister. E. Kommissionen mot Sverige 24. Den 21 mars 2005 överlämnades från Europeiska kommissionen till Sveriges stän- diga representation vid Europeiska unionen en formell underrättelse. Kommissionen an- såg att Sverige inte hade efterlevt sina skyl- digheter att införliva artiklarna 4, 6 och 7 i rättsskyddsdirektivet. En skrivelse i samma fråga hade överlämnats den 13 oktober 2004 till samma mottagare och den hade besvarats den 18 november 2004. Kommissionen gjor- de gällande att Sverige aldrig införlivat artik- larna 6 (se 20 ovan) och 7 (se 22 ovan). I sitt svar framhöll den svenska regeringen att den svenska rättsordningen erbjöd flera alternati- va sätt att lösa tvister, vilket också krävdes enligt artikel 6 i direktivet. Genom att parterna i ett försäkringsavtal kunde enas om alternati- va sätt att lösa tvister hade artiklarna 6 och 7 införlivats; ytterligare åtgärder krävdes där- för ej. 25. I sitt slutliga ställningstagande fann kom- missionen att 3 § andra meningen i den svens- ka lagen, vari den försäkrades rätt att fritt välja advokat kunde inskränkas vid ökade kostna- der (se 17 ovan), var oförenlig med artikel 4 (se artikel 18 ovan). Kommissionen tolkade också artiklarna 6 och 7 på ett annat sätt än den svenska regeringen gjort. Enligt kommissio- nen hade medlemsstaterna inte friheten enligt dessa artiklar att som Sverige gjort överlåta till parterna att själva bestämma om vilket tvistlösningsförfarande som skulle gälla. Det var medlemsstaternas skyldighet att vidta åt- gärder för att det gavs garantier om objektivi- tet i beslut om hur tvister mellan försäkrings- bolaget och den försäkrade kunde lösas. De rättigheter som gavs de försäkrade enligt ar- tiklarna 6 och 7 utgjorde en central och nöd- vändig del av systemet till skydd för de för- säkrade och målet var att säkerställa dessa. F. Högsta domstolen 26. Den 15 november 2005 meddelade Hög- sta domstolen dom10 i en tvist, vari 3 § andra meningen i den svenska lagen kom att prövas mot bakgrund av direktivets motsvarande be- stämmelser. I fallet hade en part med rätts- skyddsförsäkring hos Länsförsäkringar i en tvist biträtts av ett ombud som till bolaget inlämnade en kostnadsräkning för sitt biträde. I försäkringsvillkoren hade uppställts en rad villkor för att försäkringen skulle gälla röran- de ombudets lämplighet, däribland att hans lämplighet prövats av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd. Då nämnden inte funnit att ombudet uppfyllde de krav på lämplighet som uppställts i villkoren vägrade Länsför- säkringar betala. Fråga i målet uppkom om det i avtalet uppställda villkor borde åsidosät- tas som ogiltigt på den grunden att det skulle stå i strid mot lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring eller mot rättsskydds- försäkringsdirektivet. Direktivets bestämmel- ser analyserades i domen. HD fann att villko- ret stred mot direktivet. Att direktivet genom- förts på sätt sket i svensk rätt innebar att den försäkrade inte var skyldig att avvakta något besked från försäkringsbolaget innan han ut- ser ett ombud samt att, med visst undantag, försäkringsbolagen inte fick uppställa något annat krav på ombudet än att denne var lämp- lig. Kravet att ombudet uppfyllde villkoret att ha blivit prövad av Försäkringsbolagens Rätts- skyddsnämnd stred därför också mot 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäk- ring. 287 Rättsskyddsdirektivet och Sverige G. Lagstiftningen ändras 27. I Ds 2006:12 har föreslagits att 1993 års svenska lag ändras. 3 § andra meningen i lagen (se 18 ovan) har föreslagits upphävd. I anslutning till finsk lag har föreslagits en regel som innebär att i en tvist mellan bolag och försäkrad en opartisk nämnd skall avge ytt- rande, om den försäkrade begär detta. Denna rätt skall anges i försäkringsvillkoren. När en tvist uppstår skall den försäkrade underrättas om att han har denna rätt. Avtalsvillkor som begränsar den försäkrades rätt enligt lagen är ogiltigt.11 Dessa nya lagbestämmelser före- slås träda i kraft den 1 april 2007. H. Sammanfattning 28. Den rättsutveckling som skett i Europa när det gäller rättsskyddsförsäkringen är ett typiskt uttryck för bakomliggande strävanden mot en avreglering av hela den europeiska försäk- ringsmarknaden. De nya riktlinjerna drogs upp i det första skadeförsäkringsdirektivet från 1973 och avregleringsivern gjorde sig här omedelbart gällande såvitt avser rätt- skyddsförsäkringen. Med rättsskyddsdirekti- vet 1987 kom emellertid en reaktion. Försäk- ringen som sådan är svårhanterlig på grund av de konflikter som lätt kan uppkomma mellan försäkringsbolag och försäkrad och man var tvungen att med hjälp av ett speciellt direktiv försöka stävja en utveckling där den rätts- skyddsförsäkrade helt enkelt som en följd av avregleringen blivit otillräckligt skyddad. Det skedde, dels genom vidgade krav på auktori- sation av försäkring mot rättsskydd (se 14 ovan), dels genom att understryka den försäk- rades frihet att fritt utse ombud med de kvali- fikationer som behövs för att tillvarata den försäkrades intressen (se 16 och 17 ovan), dels genom regler för hur konflikterna konkret skulle stävjas (se 18-22 ovan). 29. Sverige har konfronterats med rättsskydds- direktivet i två avseenden. Dels har den be- gränsning av rätten till frihet att fritt utse ombud som den svenske lagstiftaren en gång föreskrivet visat sig sakna grund i direktivet , dels har den frihet att överlåta till parterna själva att bestämma om vilket tvistlösnings- förfarande som skall gälla också visat sig sakna sådan grund (se 24-26 ovan). I förra avseendet har vår lagstiftare varit skeptisk till frihetens evangelium, i det senare alltför ge- nerös. När det gäller tvistlösningsförvarandet kan man åtminstone förstå hur lagstiftaren resonerat. Däremot är det svårt att förstå hur lagstiftaren så till den grad kan ha litat på de kostnadsbegränsningar som uppställdes; de var i försäkringsbolagens intresse men sak- nade varje spår av relevans i rättsskyddsdirek- tivet. 30. Den stora tvistefrågan har traditionellt varit möjligheterna att fritt utse ett ombud och vilka kriterier som skall gälla här. Rätts- utvecklingen visar att denna fråga, som är den enda Rättsskyddsnämnden befattar sig med, ingalunda är den enda. Perspektivet måste vidgas. Många problem kvarstår. Det finns anledning fästa uppmärksamheten på en så- dan särskild fråga, som har att göra med försäkringsbolagens praxis. Antag att ett för- säkringsbolag, som meddelat rättsskyddsför- säkring, helt enkelt anser sig veta bättre om rättsläget än den försäkrade i en tvist om den andra meddelade försäkringen, exempelvis en brandförsäkring. Så länge den försäkrades påstående att rättsskyddsförsäkringen kan ut- nyttjas inte är uppenbart ogrundad står det i strid med rättsskyddsdirektivets andemening att vägra låta rättsskyddet gälla. Skyddet be- hövs just för att den försäkrade med juridisk hjälp skall kunna utreda om brandförsäkringen gäller. Om den försäkrade går till domstol för att få rätten att utnyttja rättsskyddsförsäk- ringen bör det räcka för domstolen att konsta- tera att den rättsfråga som tvisten gäller angår 288 Rättsskyddsdirektivet och Sverige ett spörsmål där det finns en chans, till och med en liten sådan, att vinna. Talan bör i detta läge bifallas på denna grund. Eftersom rätts- skyddsdirektivet kränkts kan den försäkrade för de förluster han gjort genom bolagets vägran kunna erhålla skadestånd. Skulle en domstol i sista instans ogilla talan riskerar Sverige ett nytt ingripande av kommissionen, denna gång kanske genom talan mot Sverige vid EG-domstolen. Noter 1 Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra för- fattningar angående rättsskyddsförsäkring. 2 Jfr preamblen till rättsskyddsdirektivet från 1987: ”Till skydd för försäkrade bör åtgärder vidtas för att så långt som möjligt förhindra att intressekonfliketer mellan en rättsskyddsför- säkrad och hans försäkringsgivare uppkommer till följd av att den senare tillhandahåller den försäkrade skydd avseende någon av de för- säkringsklasser som anges i bilagan till direktiv 73/239/EEG...”. 3 Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring. 4 Jfr prop. 1998/99:87 s. 125. Gränserna är öppna men det har sagts att möjligheterna till gräns- överskridande handel – utan etablering – ut- nyttjas i mycket liten grad. Det har också under- strukits att nationella skatteregler motverkar den inre marknaden. Så, i båda dessa hänseen- den, Hertzman i NFT 2000 s. 154. 5 Direktivet innehöll bestämmelser som egentli- gen bara fastslog vad som redan gällde, nämli- gen att marknaden inom de sex medlemsländer det då var fråga om var fri såväl när det gällde etablering som tjänstefrihet såvitt avser åter- försäkring. 6 Direktiv 64/225 EEG av den 25 februari 1964. 7 Rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva di- rekt livförsäkringsrörelse . 8 En rättsskyddsförsäkring fick dock behandlas som underordnad om den avsåg tvister eller risker med anknytning till högsjöfart (klasserna fartyg eller fartygsansvar) eller om huvudrisken föll under klassen assistans. Se 2 kap. 3 a § första och tredje styckena försäkringsrörelse- lagen (1982:713). 9 Jfr prop. 1992/93:257 s. 138 ff. 10 NJA 2005 s. 745. 11 En ny paragraf (3 a §) i lagen om vissa avtals- villkor för rättsskyddsförsäkring har sålunda föreslagits lydande: ”I en tvist om rättsskyddsförsäkring mellan försäkringsgibvsaren och försäkrade skall ytt- rande avges av en opartisk nämnd, om den försäkrade begär det. Rätten att begära ett sådant förfarande som anges i första stycket skall anges i försäkrings- villkoren. När en tvist uppstår skall den försäk- rade underrättas om att han har denna rätt.”