Praxis inom läkemedelsförsäkringen redovisad

Article author: Erland Strömbäck
Edition:
4, 1999
Language: Swedish
Category:

409 NFT 4/1999 Förutom utförliga referat av yttrandena och mycket överskådligt register innehåller boken ersättningsbestämmelserna, såväl aktuella som tidigare gällande, såvitt avser 1993 års bestämmelser med hänvisningar till refera- ten. Man finner också kommentarerna till 1993 års ersättningsbestämmelser, arbetsord- ning för nämnden samt medicinsk och juri- disk ordlista. Boken skall enligt författarens anvisningar förkortas LY, som vid hänvis- ning till referaten läggs till före referatnumret (alltså t ex LY 1998:1). Försäkringen är en viktig beståndsdel i den s k svenska modellen, som växte fram under 1970-talet. Den grundläggande filosofin, pre- senterad i prop. 1972:5 med förslag till skade- ståndslag, var att man borde – med kring- gående av culparegeln och dess komplikatio- ner – skapa försäkringar som verkade direkt till förmån för de skadelidande på vissa risk- områden, bl a hälso- och sjukvårdsområdet. De som utövade verksamheten skulle stå för kostnaderna. I denna anda tillkom Patient- försäkringen och Läkemedelsförsäkringen. Exempel från andra områden är Trafikför- säkringen och Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada1 . Läkemedelsförsäkringen grundar sig på kollektiva åtaganden av läkemedelsföretagen, såväl tillverkare som importörer2. Dessa åta- Praxis inom läkemedels- försäkringen redovisad av Erland Strömbäck Erland Strömbäck Justitierådet Edvard Nilsson, ordförande i Läkemedels- skadenämnden, har samlat och redigerat de viktigare yttranden som nämnden avgett under de första tjugo åren som den svenska läkemedelsförsäkringen varit i kraft. Det har blivit en över 300 sidor stor bok, ”Yttran- den av Läkemedelsskadenämnden 1979–1998” (Jure 1988, capris 288 kr). Boken kommer att hållas uppdate- rad genom supplement. 1 En beskrivning av den svenska modellens framväxt finns bl a i uppsatsen ”Personskaderättens framväxt” av Ed- vard Nilsson, Ulf Nordenson, Carl Oldertz och Erland Strömbäck, NFT 1996 s. 221. 2 En aktuell skildring av försäkringen och dess förhållande till skadeståndsrätten finns i en uppsats av Edvard Nilsson ”Läkemedelsförsäkringen och skadeståndsrätten” i Fest- skrift till Ulf K. Nordenson (1999), s. 335. Denna fram- ställning bör läsas som en mycket värdefull komplettering till referatsamlingen. – Se också om försäkringens utveck- ling Jan Lundberg ”17 år med Läkemedelsförsäkringen” i Vänbok till Carl E. Sturkell (1996) s. 37. 410 ganden innebär att de skadelidande garante- ras rätt till ersättning oavsett om någon är ansvarig för skadan enligt allmänna skade- ståndsrättsliga regler eller inte. Skadan skall ha uppkommit genom användning av läke- medel som tillhandahållits av läkemedelsfö- retagen för förbrukning här. Åtagandet försäk- ras genom Läkemedelsförsäkringsförening- ens försorg, f n i försäkringsbolaget Zürich. Försäkringen kan, enligt Edvard Nilsson, ses som en ansvarsförsäkring som täcker det skadeståndsansvar som läkemedelsföretagen – under visst hot om lagstiftning – har tagit på sig gentemot dem som skadas genom att använda läkemedel3. Ansvaret sträcker sig i flera avseenden längre än det skadestånds- ansvar som följer av allmänna principer. Ersättningsåtagandena innehåller sålunda en rad bestämmelser som träder i stället för eller kompletterar skadeståndsreglerna. Åta- gandena går inte bara utöver culparegeln utan även det strikta ansvaret i produkt- ansvarslagen (1992:18), som till skillnad från försäkringen t ex gör undantag för utveck- lingsskador och s k systemskador (skador genom kända egenskaper hos en produkt som är accepterade i samhället). Det behöver inte heller fastställas vilket av flera läkemedel, samtidigt använda, som har använts. Åtskilliga frågor inom försäkringen har under årens lopp prövats av Läkemedels- skadenämnden, till vilken tvistiga eller prin- cipiella fall kan hänskjutas. Nämnden har hittills avgett yttranden i över 500 fall. Edvard Nilssons sammanställning innehåller något över 130 av dessa yttranden, så utvalda och redigerade att de skall ge en bild av hur försäkringen bör tolkas i viktigare uppkom- mande spörsmål. De flesta av yttrandena har redan tidigare varit publicerade i Rättsfall Försäkring och Skadestånd (RFS). Till skenbara spetsfundigheter hör bevis- kravet för orsakssamband. Högsta domstolen har i ett vanligt skadeståndsmål kommit fram till att samband mellan läkemedelsanvänd- ning och skada föreligger om denna orsak framstår som klart mer sannolik än någon annan förklaring (NJA 1982 s.421 – det s k Leomålet). För Läkemedelsskadenämnden räcker det att läkemedlet är mer sannolikt som skadeorsak än något annat. Här har man ett visst uttryck för att försäkringen är libera- lare än skadeståndsrätten. En kardinalfråga inom försäkringen är vad man som individ anses böra tåla av biverk- ningar med hänsyn till läkemedlets nytto- effekt. Här görs inom försäkringen en skälig- hetsbedömning, nämligen en avvägning mel- lan arten och svårighetsgraden av skadan, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans omfattning samt fackmannens bedömning av läkemedlets verkningar. Ju allvarligare grundsjukdom desto svårare biverkningar får patienten tåla. I denna del finns en omfattande praxis från nämnden. Bara ett exempel som belyser (LY 1997:15): Tandlossning som orsakats av muntorrhet till följd av behandling med neu- roleptika för en allvarlig psykisk sjukdom har av nämnden ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning. En rad avgöranden av principiellt intresse gäller parallelliteten till skadeståndsrättens ersättningsbestämmelser. Försäkringen skall enligt en grundtanke i den svenska modellen eliminera behovet av vanlig skadestånds- talan. Därför bör reglerna om vilken ersätt- ning som utgår knyta an till skadestånds- lagens 5 kap. och de normer som utvecklats på grund av den lagen. I vissa avseenden har försäkringen varit mer generös, i andra kan man ha legat under skadeståndsnormerna. Nu finns det en klar strävan att i alla delar anpassa beloppen till skadeståndsrätten4. Följsamheten kommer också till uttryck i nämndavgöranden, t ex LY 1996:28 där krav på högre ersättning än enligt skadestånds- normerna avvisades. 3 Edvard Nilsson i a.a. s.338. 4 Edvard Nilsson i a.a.s 351. 411 Utvecklingen av praxis inom den svenska ersättningsrätten sker i stor utsträckning inom olika nämnder. Man kan givetvis tvista om det är på gott eller ont att domstolarna något ställs åt sidan i denna utveckling. Ibland är ju detta, som i läkemedelsför- säkringens fall, en del av systemet. Nämnd- prövningen, som i regel är endast rådgivande, har en del uppenbara fördelar i jämförelse med domstolsförfarandet. Vi har nu decen- niers erfarenheter av praxisutvecklingen i nämnder inom personskadeområdet. Dessa erfarenheter pekar på fördelarna såväl med det stora ackumulerade kunnande som ge- nom den löpande ärendehanteringen byggs upp inom en nämnd som möjligheterna att systematisera och schablonisera bedömning- arna i olika avseenden. Vidare är förfaran- det som regel enkelt och snabbt. Det finns givetvis också nackdelar. De idéer och strömningar som nu ligger i tiden skulle, om de kom till uttryck i våra skadeståndssystem, kunna innebära ett av- brott för utvecklingen av nämndförfarandet och en renässans för domstolsprövningen5. Nämndförfarandet kommer dock med all sannolikhet att fortsätta att spela en betydelse- full roll hos oss. En förutsättning för fortsatt framgång kan vara att man har ordentlig överblick över den praxisutveckling som nämnderna står för. Det finns exempel på nämnder som säkert själva har svårt att hålla reda på sin egen praxis. Läkemedelsskadenämnden blir i detta av- seende en föregångare genom det skickliga och sorgfälliga arbete som Edvard Nilsson lagt ned på referatsamlingen. Man välkomnar liknande sammanställningar från andra nämnder. RFS fyller visserligen en viktig funktion i den löpande redovisningen av nämndpraxis parallellt med domstolsavgö- randen. Men detta kan inte ersätta den över- skådlighet som en regelbundet uppdaterad egen referatsamling med register och hänvis- ningar ger. 5 Se ang. kritiken mot den svenska modellen och vad som i stället kan ligga i framtiden t ex Bill W. Dufwa: ”Rätts- stridighet och det europeiska harmoniseringsarbetet” i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999), s. 93 f.