Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen?

25 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen?NFT 1/2006 Motiv och bakgrund Möjlighet till omprövning av skadestånd är en viktig beståndsdel i det ekonomiska invalidi- tetsbegrepp som infördes i skadeståndslagen 1975. Detta begrepp innebär att ersättningen skall följa den faktiska förlusten i det indivi- duella fallet så nära som möjligt. Man bör av den anledningen kunna i efterhand korrigera den ursprungliga bedömningen om denna i framtiden visar sig slå väsentligt fel. När paragrafen infördes befanns i första hand möjligheten till omprövning angelägen i frå- ga om ersättning för inkomstförlust. Men också ersättning för förlust av underhåll skulle en- ligt den ursprungliga bestämmelsen kunna justeras i efterhand. Genom ändringarna 2001 kan all ersättning enligt 5:1 och 2 skade- Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? Skadestånd vid personskada kan enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen omprövas om förhållanden som låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Huvuddragen av denna regel härrör från lagstiftning 1975. Efter alla år som gått sedan dess är det ännu inte helt klart hur man skall tolka ”väsentlig ändring”. Ett par avgöranden av Högsta domstolen har gett viss vägledning, liksom några cirkulärreferat från Trafikskadenämnden. Men ännu finns det frågor som är angelägna att slutligt besvara, särskilt som det genom lagstiftning 2001 blivit möjligt att ompröva också skadestånd för ideell skada och kostnader. Här uppmärksammas omprövning av skadestånd för inkomstförlust, men principfrågorna kan ha intresse också när det gäller andra ersättnings- poster. ståndslagen omprövas. Löpande ersättning kan höjas eller sänkas, engångsbelopp endast höjas. Att fastställd ersättning skall kunna föränd- ras i framtiden väckte till en början oro bland försäkringsbolagen. Kostnaderna för en viss skada bör nämligen kunna föras till ett visst skadeår för att belasta rätt försäkringskollek- tiv. Det bedömdes som komplicerat att ytter- ligare kostnader i skadan nu skulle kunna dyka upp i framtiden. På grund av reformen tvingades man göra avsättningar för framtida belastningar vars storlek var svåra att beräk- na. Bolagens oro har inte hindrat lagstiftaren av Erland Strömbäck Erland Strömbäck är f.d. vice verkställande direktör i Folksam. Han har tidigare bl.a. varit sakkunnig i justitiedepartementet samt sekreterare i Skadestånds- kommittén och Trafikskadeutredningen. Erland Strömbäck erland.stromback@telia.com 26 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? att genomföra och alltså t.o.m. utvidga om- prövningsrätten. De aktuariella problemen har tydligen kunnat lösas, menar man i justitiede- partementet. Men paragrafen uttrycker stark restriktivi- tet för att inte omprövning skall bli ett normalt inslag i skaderegleringen. Rätten till ompröv- ning är begränsad till mera ingripande och bestående förändringar på den skadelidandes sida i det ursprungliga underlaget för bedöm- ningen. Omprövning skall bara beviljas om ”förhållanden som låg till grund för ersätt- ningen har ändrats väsentligt”. Därmed kan man utgå från att omprövning bör vara ett ganska sällsynt undantag från regeln att dom eller avtal i ett skadeståndsmål binder parter- na. Båda har intresse av detta – betalaren vet hur stor den framtida utgiften blir och den skadelidande kan anpassa sig efter vad han får, utan att fixera sig vid ersättningsfrågan och möjligheten att denna kan prövas på nytt. Omprövning är en säkerhetsventil Omprövning är alltså vad man kan kalla en extraordinär företeelse. Rekvisitet ”väsentlig ändring” skall uppfattas som en slags säker- hetsventil i personskadesystemet, avsedd för verkligt angelägna fall. Dessa karaktäriseras av att det skett så ingripande förändringar i det första bedömningsunderlaget att det framstår som mycket angeläget med en ny prövning av skadeståndsfrågan för att den skadelidande skall komma i nivå med utvecklingen. En viktig restriktion ligger i att ompröv- ningen inte får grundas på omständigheter som var kända eller kunde förutses vid den första prövningen. Det skall i stället vara fråga om ovissa förhållanden som inte har kunnat förutses. Många framtida ändringar kan förut- ses redan vid den första prövningen. Skade- stånd som avser framtida förhållanden bygger oftast på ovissa faktorer, men att förändringar sker bör man alltid räkna med och försöka förutse i rimlig omfattning. Omprövningsrät- ten tar sikte på bestående förändringar som man inte har kunnat räkna med och som dessutom är av väsentlig betydelse. En hel del framtida förändringar kan och bör man räkna med, även av väsentlig art, och beakta när ersättningen bestäms. En framtida inkomstförlust exempelvis kan i stor utsträck- ning vila på antaganden om den skadelidan- des kvarvarande arbetsförmåga och hur den kan komma att utnyttjas. Här kan erfarenhets- mässigt risken för vissa förändringar förutses och beaktas. När det gäller löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke – en viktig komponent i det ursprungliga ersättningsun- derlaget – bör man också kunna förutse en utveckling inom vissa ramar, eftersom det är normalt att lönenivån stiger med åren. En annan oviss faktor är utvecklingen av samord- ningsförmånerna, dvs. sådana ersättningar som utgår parallellt med skadeståndet från social- försäkring och vissa andra skyddsanordning- ar. Dessa har visat sig kunna både stiga och sjunka i värde. Eftersom skadeståndet vanli- gen bestäms ”netto” sedan dessa förmåner beaktats till sin vid skadeståndsprövningen aktuella nivå finns här redan från början ett slags risktagande. Ytterligare kan ovisshet föreligga kring den framtida utvecklingen av den skadelidandes medicinska status. Varia- tioner bör man också här räkna med i många fall, uppåt och nedåt, i den skadelidandes hälsotillstånd. Ofta finns medicinsk erfaren- het att stödja sig på. Ett vanligt sätt att komma till rätta med osäkra faktorer av detta slag när skadeståndet bestäms är att man förser ersättningen med en viss säkerhetsmarginal för negativa föränd- ringar, något som har rekommenderats av lagstiftaren. Förändringar som ryms inom denna marginal leder inte till omprövnings- rätt. Ersättningen inrymmer ju redan viss kom- pensation för förändringar i den skadelidan- des situation. Mera betydande, ej förutsedda bestående förändringar skall det vara fråga om innan 27 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? omprövning kan beviljas. Var den gränsen går i olika situationer är ett problem för rättstil- lämpningen, i sista hand Högsta domstolen. Viss praxis har utvecklats, men den är inte entydig och ännu långtifrån heltäckande. Vad skall ha ändrats? Av paragrafens formulering kan det verka som om det räckte med väsentlig förändring i förhållanden som legat till grund för den ur- sprungliga ersättningen, oavsett om föränd- ringen inverkat på ersättningsbehovet eller inte. Det sägs ju i 5:5 att ersättningsfrågan kan omprövas om ”förhållanden som enligt detta kapitel låg till grund för ersättningen har änd- rats väsentligt”. Exempelvis skulle en väsent- lig ändring i den skadelidandes medicinska status kunna utlösa rätt till omprövning, även om förändringen av själva ersättningsbehovet inte är väsentlig. Man får på det sättet en enda prövning av väsentlighetsrekvisitet, mera han- terligt i den praktiska verksamheten. Det har diskuterats om paragrafen verkli- gen kan läsas så och om den inte då tappar sin mening. Det viktiga borde i stället vara att förändringen i förhållandena lett till en vä- sentlig påverkan på behovet av ersättning, menar man. Denna påverkan borde vara avgö- rande. Hur stor den är kan bestämmas först efter en prövning där man tar hänsyn till samtliga faktorer som avgjorde den ursprungliga er- sättningen, såsom det aktuella läget för den skadelidande i fråga om främst arbetsförhål- landen, medicinsk status och samordnings- förmåner. Prövningen skulle enligt dessa tankegångar ske i två led: Först måste konstateras att det föreligger en väsentlig förändring i förhållan- den som styrde den första ersättningen, och om detta visar sig vara fallet så prövas i ett andra led om också förändringen påverkat ersättningsbehovet väsentligt. Andra faktorer kan ha utvecklats mera gynnsamt, t ex den skadelidandes arbetsförmåga eller storleken på samordningsförmånerna. Då kanske man finner att ersättningsbehovet inte har ökat väsentligt, och en omprövning av ersättning- en är inte en angelägenhet där säkerhetsventi- len bör utnyttjas. Förfarandet är mera om- ständligt och därmed administrativt krävan- de, med den ibland omfattande utredning som andra ledet kräver. HDs position Denna prövning av väsentligheten i två steg ser ut att framgå av rättsfallet NJA 1998 s. 807, som gällde ändring av samordningsför- mån. Genom en ändring i lagen om allmän försäkring sänktes en förtidspension på grund av beslut av statsmakterna med 605 kr i måna- den. Pensionen var samordnad med livränta till den skadelidande från trafikförsäkringen. Högsta domstolen fann att 5:5 var tillämp- lig även vid förändringar i samordningsför- måns storlek, och fortsatte: I lagens krav på att ändringen skall vara väsentlig ligger att avtalade livräntor av många skäl inte bör omprövas vid varje förändring av omständighet som påverkat livräntans stor- lek utan att omprövning bör förbehållas si- tuationer där förhållandena avsevärt har för- ändrats jämfört med vad parterna räknade med när livräntan bestämdes. Vidare bör be- aktas att om en ändring inte anses vara vä- sentlig, ny prövning kan ske efter ytterligare ändring av samordningsförmån eller annan omständighet som avses i 5:5, varvid väsent- lighetsbedömningen sker med hänsyn till samtliga ändringar som inträffat sedan liv- räntan senast bestämdes. Slutligen bör man hålla i minnet att även om ändringen anses vara väsentlig och omprövning alltså skall ske, det inte är givet att denna leder till någon förändring av livräntan, eftersom ompröv- ningen sker med beaktande inte bara av den omständighet som utlöst omprövningen utan av samtliga förhållanden av beskaffenhet att 28 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? böra påverka livräntan. Nu angivna förhål- landen talar för en förhållandevis strikt til- lämpning av väsentlighetsrekvisitet i 5:5. Frågan huruvida den sänkning av den ska- delidandes förtidspension som skett utgör en väsentlig ändring skall besvaras mot denna bakgrund. Ändringens väsentlighet får bedö- mas med hänsyn till beloppets storlek taget för sig och sett i förhållande till storleken av de sammanlagda avräknade samordnings- förmånerna och den beräknade inkomst- förlusten. HD fann att ändringen av förtids- pensionen innebar att de sammanlagda sam- ordningsförmånerna sänkts med mindre än sex procent och den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten sänkts med mindre än fyra procent. Pensionssänk- ningen kunde därför enligt HD inte anses utgöra en sådan väsentlig ändring av förhål- lande som legat till grund för ersättningens bestämmande. Enkelt uttryckt menar HD att en väsentlig ändring av en av komponenterna i den ur- sprungliga framtidsbedömningen i och för sig kan utlösa en ny prövning av ersättningen. Men man måste då ta upp samtliga inverkande faktorer och se hur ändringen i det samman- hanget påverkar ”sista raden” i beräkningar- na, nämligen den samlade utgående ersätt- ningen i anledning av skadan. 605 kr i sänk- ning av förtidspensionens månadsbelopp fram- står i och för sig som ganska betydande i förhållande till förtidspensionens tidigare nivå (ca 8 300 kr i månaden), men dock inte till- räcklig när det gäller inverkan på den totala samordnade ersättningen, som förutom för- tidspensionen och trafikskadeersättningen också omfattade AGS-ersättning. Var grän- sen till ”väsentlig ändring” mera exakt går besvaras inte av HD, man får bara veta att 4 procents påverkan på den totala kompensa- tionen inte räcker. Detta rättsfall ger en rimlig tolkning av 5:5 med hänsyn till lagstiftarens ursprungliga in- tentioner bakom paragrafen. En väsentlig änd- ring av en faktor i beräkningarna måste ha haft en väsentlig inverkan på ersättningsbehovet. En annan tolkning, nämligen att det för att utlösa omprövning räcker med en väsentlig ändring i någon av de underliggande faktorer- na som utgör ersättningsberäkningens bas, kan leda till nödvändigheten att göra detalj- justeringar av t ex en livränta, oavsett vilken inverkan förändringen haft på den skade- lidandes behov av ersättning. Även denna tolkning kan leda till omfattande administra- tion genom att den öppnar för större antal omprövningsfall. En annan tolkning Men just denna andra tolkning har gjort sig gällande, och detta med en viss tyngd. När lagstiftaren ett par år efter HD-fallet yttrar sig i frågan lämnas inget tydligt stöd för HDs inställning. Snarare förespråkas den andra tolkningen. I prop. 2000/01:68 s. 72 sägs nämligen att skillnaden mellan antagen och faktisk skada bör vara så markant att det framstår som angeläget att en ny prövning kommer till stånd. Vidare sägs att väsentlig- hetsrekvisitet knyter an till den förändring som skall ha skett i fråga om de förhållanden som har legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således inte i första hand till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade förhållandena. Frågan är då om HDs uppfattning är mera vägledande än propositionens, i den mån pro- positionsskrivarna menat något annat än HD. En tolkning snarast i linje med lagstiftarens uttalanden görs av Trafikskadenämnden i Cir- kulärreferat 11-2003. En skadelidande hade fått sitt skadeärende slutreglerat då hon var i arbete på heltid. Hon blev emellertid sedermera helt förtidspen- sionerad. Denna förändring av hennes för- hållanden ansåg nämnden utgöra en sådan 29 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? väsentlig förändring som avses i 5:5, trots att den försämring av hennes arbetsförmåga som kunde hänföras till trafikolyckan inte med- förde någon stor inkomstminskning procen- tuellt sett. Den omprövning som sedan gjor- des resulterade i viss ytterligare ersättning med tämligen låga belopp årsvis för förfluten tid och med 1 900 kr per år för framtiden. I skiljaktig mening uttrycktes uppfattningen att visserligen förändringen i den skadelidan- des arbetsförmåga i förhållande till tidigare bedömning var väsentlig men att det därtill krävdes att den ekonomiska förlusten mot- svarar minst tio procent av inkomstunderlaget. En väsentlig ändring bestående i övergång från arbete på heltid till förtidspensionering har alltså ansetts utlösa rätt till omprövning, trots att försämringen av arbetsförmågan inte medförde någon stor inkomstminskning pro- centuellt sett. Majoritetens linje följer uttalan- dena i proposition 2000/01:68, och tycker man att avgörandet inte är riktigt så borde lagstiftaren och inte nämnden kritiseras. I en sådan kritik kan man ju t.ex. fråga sig om det är så särskilt angeläget att göra en omprövning bara för att åstadkomma en mera begränsad justering av ersättningen. Ompröv- ningsparagrafen har tillkommit för att undvi- ka uppenbart obilliga resultat av den första prövningen, i belysning av den senare utveck- lingen, inte för att korrigera mera begränsade avvikelser i det praktiska skadeutfallet som med tiden visat sig. Med den inställningen kan man hävda att själva försörjningssituatio- nen bör ha förändrats väsentligt, inte någon enstaka faktor i bedömningsunderlaget. Om skadeståndet skall följa den faktiska förlusten så nära som möjligt kan det inte vara angelä- get att korrigera mindre faktiska avvikelser i fråga om det en gång i tiden beräknade ersätt- ningsbehovet. Nämndens lagtolkning kan leda just till ett större antal omprövningsfall, och ett överutnyttjande av säkerhetsventilen. En tolkning av uttalandena i propositionen kan vara att lagstiftaren i själva verket avsett att stödja HDs uppfattning i 1998 års fall. Det sägs ju att man skall knyta an till ”skillnaden mellan antagen och faktisk skada”. Om man med ”skada” förstår det hål i (det totala) ersättningsbehovet som ändringen medfört befinner man sig på samma linje som HD. Man kan knappast kalla det för ”skada” att enbart någon faktor i det ursprungliga beräk- ningsunderlaget förändrats väsentligt, utan att ersättningsbehovet påverkats i någon nämn- värd utsträckning. Med denna tolkning är det Trafikskadenämnden som spårat ur. Det vore angeläget att HD fick pröva frågan och klar- lägga situationen. Ett ytterligare frågetecken kring proposi- tionens ståndpunkt kan möjligen vara den situation där förändringar av ej väsentligt slag skett i olika faktorer som påverkat det ur- sprungliga inkomstunderlaget, men där för- ändringarna sammantaget leder till att en vä- sentlig förändring i den skadelidandes in- komstsituation inträtt. Den skadelidandes medicinska status och därmed arbetsförmåga har försämrats något utöver vad som förut- setts, samtidigt som samordningsförmån för- sämrats något. Det borde vara klart att detta läge kan föranleda omprövning, även om det- ta inte tydligt följer av uttalandena i proposi- tionen. Förändringar i lönenivån Det sades ovan att vissa förhållanden kan förutses. Hit hör att det sker en löneutveckling i den skadelidandes tidigare yrke, ofta i sådan takt att varken skadeståndslivräntornas vär- desäkring eller samordningsförmånerna hin- ner med. Här finns två viktiga frågor att lösa. För det första: Att normal löneutveckling i ett yrke förekommer årligen är notoriskt och bör, som också berördes ovan, kunna förutses vid slutregleringen av skadan. Normalt återspeg- lar den framför allt den allmänna standardhöj- ningen eller konjunkturutvecklingen i sam- hället. Kan då denna utveckling ändå grunda 30 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? rätt till omprövning av skadestånd som be- stämts med hänsyn till aktuell nivå vid pröv- ningstillfället, och var går i så fall gränsen för väsentlig ändring? Den andra frågan gäller om man skall beak- ta löneutvecklingen totalt över åren, eller göra bedömningen med hänsyn till det årsvisa ut- fallet. Den första frågan löstes i rättsfallet NJA 2004 s. 279. Den skadelidande råkade som 32-åring ut för en trafikolycka 1986, påkörning bakifrån med bestående nackbesvär som följd. Slutreglering av hennes ersättning skedde 1991 med ersätt- ning för ideell skada och kostnader, ingen ersättning för inkomstförlust. Efter en tid blev hon helt arbetsoförmögen, och sedan 1995 uppbar hon förtidspension och arbets- skadelivränta. 1997 begärde hon ompröv- ning av frågan om ersättning för inkomstför- lust. Hon hävdade att löneutvecklingen för anställda med samma arbetsuppgifter som hon hade före pensioneringen blivit bättre än vad man förutsatte när hennes pension och livränta bestämdes. Differensen mellan den lön hon skulle ha uppburit som oskadd och de förmåner hon faktiskt uppbar utgjorde ca 12 procent räknat för år 1998, med senare ök- ning. Differensen var hänförlig till löneut- vecklingen. HD fann att en bedömning av det framtida inkomstunderlaget innefattar sådana faktorer som konjunkturutvecklingen och löneutvecklingen i det yrke den skadelidande hade då skadan inträffade. Löneutvecklingen i hennes tidigare yrke var alltså en sådan omständighet som kunde läggas till grund för en omprövning. Av avgörande betydelse var att den ändring som inträtt i dessa förhållan- den var väsentlig. Detta var ostridigt mellan parterna. HD fann, med hänvisning till 1998 års fall, att vid omprövningen skulle beaktas inte bara den omständighet som föranlett omprövningen utan också samtliga de förhål- landen som bör påverka livräntans storlek. Att hennes samordningsförmåner inte höjts i takt med löneutvecklingen var enligt HD en omständighet som skulle beaktas när liv- räntan bestämdes. Det är bra att HD nu gjort klart att standardut- vecklingen och dess återspegling i löneut- vecklingen kan föranleda omprövning om den gått utöver en beräknelig nivå. Exakt var HD anser att denna nivå ligger får man inte svar på eftersom parterna var ense om att nivån i detta fall ändrats väsentligt. Det var synd att man inte överlämnat också den frågan till HD, eftersom fall av detta slag kan tänkas bli frekventa. Prövningen får ändå anses ha skett i två steg, såsom i 1998 års fall. HDs påpekande angående samordningsför- månerna är onödigt, eftersom man vid om- prövningen skall tillämpa 5:3 skadeståndsla- gen på samma sätt som vid första prövningen, innebärande att samordningsförmånernas ak- tuella, eftersläpande värden inverkar på tra- fikskadeersättningens storlek. Den ovan nämnda andra frågan har behand- lats av Trafikskadenämnden i Cirkulärreferat 4-2005. Ett skadeärende hade slutligt avgjorts 1991 med att någon inkomstförlust inte fanns att ersätta från trafikförsäkringen, eftersom den skadelidande ansågs få full ersättning för inkomstförlust från arbetsskadeförsäkringen. Vid två tillfällen därefter begärde den skade- lidande omprövning och åberopade att hen- nes lön som oskadad översteg vad hon till- förts genom förtidspension och livränta. Nämnden fann 1998 och 1999 att hon inte hade rätt till omprövning. Hon hävdade ånyo att inkomstökningen i hennes tidigare yrke medfört att hon drabbats av väsentligen änd- rade omständigheter. Nämnden noterade att det var ett notoriskt faktum att förändring av löneutveckling, liv- ränta och andra förmåner förekommer. Nor- mala förändringar i detta avseende ingår där- för i nämndens överväganden. I sin bedöm- ning av den förnyade ansökan om ompröv- ning fann nämnden att den skadelidande i sitt tidigare yrke som mentalskötare under 1991 31 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? skulle ha tillfört sig en inkomst om cirka 152 100 kr samt för 2002 cirka 216 000 kr, samt att löneutvecklingen i yrket under åren 1996-2002 uppgått till cirka 2-4 procent per år. Den skadelidande gjorde gällande att de årliga löneförhöjningarna skulle kumuleras och därefter jämföras med aktuellt årligt inkomstunderlag. Försäkringsbolaget ansåg att den årliga löneutvecklingen motsvarade den normala löneutvecklingen inom lön- tagarkollektivet i stort samt att en ackumule- rad löneskillnad, som resultat av en mindre årlig diskrepans under flera års tid, inte kan vara en sådan mera markerad förändring som lagstiftaren avsett med väsentlig. Nämnden konstaterade med hänvisning till 2004 års rättsfall att löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke var en sådan omständighet som kunde läggas till grund för omprövning. I övrigt ansåg man prejudikat- svärdet av fallet begränsat eftersom HD inte haft anledning att pröva frågan om väsentlig- het. Nämnden ansåg sedan att man först borde pröva om de aktuella förhållandena i ärendet ändrats innan väsentlighetsrekvisitet bedöm- des. Det framgick inte av rättsfallet, menade nämnden, om löneutvecklingen sedd årsvis eller som ett kumulerat belopp sett över tid skall utgöra utgångspunkt vid bedömningen av frågan om löneutvecklingen. Vid en ku- mulation skulle den samlade löneutvecklingen förr eller senare uppgå till ett sådant belopp som skulle tala för omprövning. Synsättet skulle innebära att de flesta livräntor, trots att löneutvecklingen varit helt normal och i sam- klang med samhällets i övrigt, kunde bli föremål för omprövning förutsatt att tillräck- lig tid har förflutit. Nämnden ansåg att, vid bedömningen av om någon förändring skett, löneutvecklingen för varje år skall bedömas för sig. Löneut- vecklingen i den skadelidandes tidigare yrke om cirka 2-4 procent per år motsvarade enligt nämnden en normal löneutveckling inom löntagarkollektivet. Det konstaterades också att hon fortfarande uppbar hel förtidspension och arbetsskadelivränta. Nämndens slutsats blev att det inte förelåg några ändrade förhål- landen, varför nämnden saknade anledning att pröva väsentlighetsrekvisitet. I en skiljaktig mening hävdades att den kumulerade löneutvecklingen i den skadeli- dandes tidigare yrke medfört en kumulerad inkomstförlust som uppgick till 11,6 procent av inkomstunderlaget för år 2000 och till 14,5 procent för år 2002, varför omprövning borde kunna ske av ersättning för inkomst- förlust från och med år 2000. En annan skiljaktig mening i nämnden var att några antaganden angående framtida all- män standardutveckling inte skall göras när inkomstunderlaget bestäms, och någon änd- ring av något förhållande som låg till grund för ersättningen alltså inte förelåg, och där- med inte heller rätt till omprövning. Avsikten med 5:5 har långtifrån varit att om- prövning skall bli rutin i skaderegleringen. Det är därför en vettig bedömning som Tra- fikskadenämnden gjort i detta fall. Avgöran- det i kombination med 2004 års HD-fall ger en lämplig plattform för den fortsatta tillämp- ningen av omprövningsparagrafen. Givetvis skulle det vara det allra bästa om HD också hade fått säga sin mening i kumulationsfrå- gan. Det är tydligt att det procenttal, som av parterna i 2004 års fall ansågs såsom väsentlig ändring, var ett kumulerat värde. Om HD fått sakpröva även väsentligheten och därvid haft samma uppfattning som Trafikskadenämn- den hade det sannolikt inte blivit omprövning alls. Andra kumulationsfrågor Problemet angående kumulering av årliga värden är mera generellt än gällande enbart konjunktur- och löneutveckling. Hur skall man exempelvis se på en stegvis försämring av samordningsförmån, som till slut resulterat i en väsentligt försämrad försörjningssitua- 32 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust: Vad är ”väsentlig ändring” i 5:5 skadeståndslagen? tion? Det verkar som om HD i 2004 års fall accepterar samordningsförmåners bristande följsamhet till löneutvecklingen som något som påverkar omprövningsfrågan, dock utan att detta spörsmål var något huvudnummer i rättsfallet. Som nämndes ovan hade man i domen inte behövt gå in på denna eftersläp- ning. Men i ett annat fall kan just en successiv försämring av samordningsförmån, tagen för sig, resa samma fråga om kumulering eller inte som i Trafikskadenämndens löneutveck- lingsärende. HD är för övrigt, anmärkningsvärt nog, i 1998 års fall inne på tankegångar som verkar öppna för kumulering. Domstolen påpekar där särskilt att, om en ändring inte anses vara väsentlig, ny prövning kan ske efter ytterliga- re ändring av samordningsförmån eller annan omständighet som avses i 5:5, ”varvid väsent- lighetsbedömningen sker med hänsyn till samt- liga ändringar som inträffat sedan livräntan senast bestämdes” (se ovan). Om frågan mera ställs på sin spets i ett nytt ärende som går till HD är det tveksamt om man kan vidhålla den angivna linjen, med tanke på den väl övervägda position som Trafikskadenämnden tagit i Cirkulärreferat 4- 2005. Litteratur SOU 1973:51 (Skadestånd V) s. 161 f. och 312 f. Prop. 1975:12 s. 116 f. och 170 f. SOU 1995:33 s. 157 f., 395 och 443 f.. Prop. 2000/01:68 s. 38 f. och 72 f. Bengtsson/Strömbäck: Skadeståndslagen. En kom- mentar (2 uppl. 2006) under 5:5. Blomstrand i NFT 4/2003 s. 328. Gabrielsson i Juridisk Tidskrift 1997-98 s. 652 f. Hellner/Johansson: Skadeståndsrätt (6 uppl. 2000) s. 391. Roos: Ersättningsrätt och ersättningssystem (1990) s. 155. NJA 1998 s. 807 och 2004 s. 279. Trafikskadenämndens cirkulärreferat 2-2000, 11- 2003 och 4-2005.