Kring femtio svenska försäkringsmärkesmän*

47 FÖRSÄKRINGSHISTORIK NFT 1/1994 En del av er har läst min bok, andra inte. Med tanke på den sistnämnda gruppen skall jag inledningsvis yttra mig litet om uppläggning och bakgrund. När den sträckan är avverkad skall jag fördjupa mig något i den genre det här gäller och i bokens syfte utöver att vara en hyllningsskrift. Därefter tar jag tag i represen- tativitetsproblematiken. Vilka kom med — och varför? De läsare som hört av sig har i stort sett varit överens med författaren såväl när det gäller faktabeskrivning som när det gäller karakte- ristiker. Dock har man på sina håll satt fråge- tecken i kanten för fem av de biografiska studierna. Det gäller först och främst studien Kring femtio svenska försäkringsmärkesmän* av fil. dr Karl Englund, Stockholm För oss som är intresserade av litteratur finns dels texten, dels texten om texten. Texten är givetvis det primära, kärnan i läsupplevelsen. Men hur skall texten om texten se ut? För ett eller annat decennium sedan florerade en litteraturvetenskaplig skola som menade — och levde efter devisen — att texten om texten till hundra procent borde handla om texten som sådan och inte om författaren eller om sådana yttre faktorer som påverkat författaren när han avfattade sin text. Close reading, inte tvättnotors mångfald och innebörd! Detta snäva och esteticerande synsätt har nog aldrig vunnit så många proselyter utanför de mycket speciali- serade specialisternas krets. Ty för läsaren i gemen kan det vara både roligt och berikande att ta del av vad upphovsmannen själv eller andra har att komma med i form av något slags kringsnack. Thomas Mann utgav 1947 en roman med titeln Doktor Faustus. Den anses utgöra en höjdpunkt i hans författarskap — men utläggningen av den tyske tonsättaren Adrian Leverkühns liv som sinnebild för tyskt väsen och tysk tragedi är inte helt lättillgänglig. Därför var det en välgärning mot läsarna att Manns nästa bok fick heta och handla om Die Entstehung des Doktor Faustus. Den var inte bara givande i största allmänhet utan gav också en rejäl puff när det gällde intresset för och förståelsen av Doktor Faustus. Alla andra jämförelser åsido är det med de tankarna i bakhuvudet jag åtagit mig att kåsera litet kring den bok av min hand som utkom till Skandiachefen Björn Wolraths femtioårsdag i juni i år och som bär titeln Skandiamän och andra försäkringsmän 1855—1970. *) Underlag för föredrag hållet i Svenska Försäkringsför- eningen den 13 oktober 1993. Karl Englund 48 FÖRSÄKRINGSHISTORIK över inspektionschefen O.A. Åkesson. Den materia det här gäller är så komplex att den kräver reträtt och förtydligande i relativt stort format — vilket därför tills vidare får anstå. Men när det gäller vad jag skrivit om Gustaf Håkansson och Alvar Lindencrona å ena si- dan och om Karl Englund senior och Sven A. Lovén å den andra skall jag både referera och bemöta kritiken här och nu. Avslutningsvis skall jag så ta upp några aspekter på dåtid och nutid — det är mycket som förändrats under årens lopp och som kan vara värt en kommen- tar. Uppläggning och bakgrund Nu först emellertid sålunda boken som sådan och i och för sig! Den består av en inledning på fjorton sidor betitlad Samhälle och försäk- ring, varefter följer femtio biografiska studier över lika många framstående försäkringsmän, av vilka den äldste var född 1803 och den yngste 1910. Inledningen är avsedd som en referensram till de biografiska artiklarna. Där ges besked om den ekonomiska utvecklingen rent allmänt i Sverige under den aktuella perioden. Den var makalös och gav ständigt större utrymme för och behov av försäkring. Vidare beskrivs företagsstrukturen i stort och då främst i form av tre större tabeller, en för 1900, en för 1930 och för 1959. Var respekti- ve företag befann sig på rankinglistan kan ju vara av ett visst intresse för synen på företags- ledaren. Omfånget på de biografiska artiklar- na varierar mellan tre och tio sidor och avses åtminstone grovt spegla vederbörande för- säkringsmans betydelse eller i varje fall det intresse som bör tillmätas honom. Hur kom det sig så att just jag och just då skrev den bok som saken här gäller? Slum- pens skördar mycket mer än målmedveten strävan. Jag hade valt historia som huvud- ämne för mina högre akademiska studier. Jag studerade här i Stockholm och skrev på en avhandling om Stockholmsområdets expan- sion decennierna kring 1900 — och kom så på kant med min professor. Jag vände mig då till en annan professor, Sten Carlsson i Uppsala. Jag framförde en förfrågan om det gick bra att disputera för honom i stället. Det gjorde det. Ett krux var emellertid my thesis in progress. Den ansågs alltför intimt knuten till professu- ren i stads- och kommunalhistoria i Stock- holm för att den skulle passa in i den nya bilden. Vad skriver jag om då, undrade jag. Du kan väl ta tag i arbetarförsäkringsfrågan, proponerade Carlsson. Viktig, men ännu näs- tan helt outredd, summerade förslagsställa- ren. Sagt och gjort. 1976 disputerade jag på avhandlingen Arbetarförsäkringsfrågan i svensk politik 1884—1901. Vad kunde man då få ut av ämnet? En hel del. Under 1800- talets två sista decennier strävade man på sina håll intensivt efter att få till stånd i varje fall något slags svensk socialförsäkring. Man tänk- te då främst på industriarbetarna, men även andra grupper var aktuella i sammanhanget. Två stora statliga utredningar arbetade i var sin omgång med frågan. Men när det kom till proposition var riksdagen obeveklig. Det ena nederlaget efter det andra följde för reform- vännerna. Vad låg då ytterst bakom dessa strävanden, och varför kom man ingen vart, frågade jag mig. Bakom låg tankeprodukter och reformer i Centraleuropa som i många hänseenden saknade relevans för det svenska agrarsamhället, blev svaret. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det skulle ju också ledas i bevis. Så stod jag där på gatan med examensbevi- set i ena handen och just ingenting i den andra. Under några månader präglade av mild absur- dism undervisade jag i Adolf Fredriks Musik- gymnasium här i Stockholm. Inte sällan hän- de det att ena halvan av klassen var på köröv- ning och nästan hela andra halvan sysselsatt med ensemblespel av något slag. Jag åter- hämtade mig därför under ordnade former från avhandlingsförfattandets vedermödor, 49 FÖRSÄKRINGSHISTORIK samtidigt som jag prisade mig lycklig över att slippa sätta betyg på den monumentala okun- nighet som präglade flertalet elever, i varje fall i mina ämnen. Mitt förordnande utlöpte nämligen den 1 april, en omständighet som knappast kunde ses som en slump. Redan dessförinnan hade emellertid en kon- takt etablerats mellan mig själv och Skandia. En dag fick jag för mig att hälsa på mina gamla arbetskamrater på Stockholms stadsar- kiv. En av dem stack fram en arkivförteckning under min näsa. ”Har du skrivit om försäk- ring? Här har du något om försäkring!” Det var ett par arkivförteckningar som upprättats i Skandia och som i det ena fallet gällde de drygt ettusen volymer bolagsstämmo- och styrelseprotokoll vilka genom ca femtio di- rekta eller indirekta fusioner hamnat i företa- get, i det andra fallet Svenska Tarifförening- ens väldiga arkiv, över vilket Skandia förbar- mat sig. Det här var intressant. Under avhandlings- arbetet hade jag stött på flera målsmän även för den enskilda försäkringsverksamheten — men hade haft märkvärdigt svårt att få fram mera djupgående fakta om dem. Fanns här något att spinna vidare på? Så en dag inte långt därefter — sedan jag tagit farväl av de tre elever som behagat syssla med annat än musik under dagens avslutande lektion — gjorde jag en avstickare till Skan- dia. Jag började i Historiska arkivet där jag stötte samman med en lika nervös som för- bindlig arkivarie, jag fortsatte till avdelnings- chefsnivå på tre trappor och jag avslutade mitt besök på sex trappor i det som då liksom nu får betraktas som maktens boningar i företaget. Där satt (och sitter fortfarande) direktör Olle Kellerman. Man hade för all del funderat på att få till stånd något slags framställning av framför allt fusionsprocesserna åren kring 1960 — men ingen författare hade dittills anmält sig. Här stod han ju, kunde man dock konstatera — och konstatera med ett visst eftertryck, sedan en annan Skandiadirektör, Hans von Heijne, inkallats och avgivit sitt votum. Ett uppdragsforskningsavtal skakades fram, och fyra och ett halvt år därefter förelåg så den ej oansenliga volym som fick titeln Försäk- ring och fusioner 1855—1980 och som väl utan överord numera kan betraktas som stan- dardverket för alla de svenska forskare som sysslar med ekonomisk-historisk forskning med försäkringsanknytning. Ytterligare fyra och ett halvt år senare stod jag just här i Skandiasalen och höll ett före- drag vid Svenska Försäkringsföreningens års- möte 1986, ett föredrag som bar rubriken Märkesmän inom äldre svensk försäkrings- verksamhet och som grundade sig på en liten skrift som min far Karl Englund senior utgivit 1945. Jag hade bearbetat och utvidgat hans framställning — och samma år kunde också den trogne NFT-läsaren avnjuta den nya ver- sionen. Jag hade redan då tänkt mig en utvidgning även fram i tiden, men annat kom emellan — tills det rätta tillfället inställde sig. I juni 1993 skulle den genomsympatiske men också hårt prövade — vi vet alla hur och varför — Björn Wolrath passera halvsekelgränsen. Han bor- de få en hyllning av mer extraordinärt snitt. Det ansåg såväl styrelse som företagsledning. Gärna en hyllningsskrift, och gärna en hyll- ningsskrift med uttalad försäkringsanknyt- ning. Det blev boken om Skandiamännen och de andra försäkringsmännen — även andra försäkringsmän som en markering av Skandi- as fordomdags utomordentligt betydelsefulla insatser i allt som kunde betraktas som bransch- gemensamt. Genre och syfte Min bok är emellertid långt ifrån någon soli- tär. Dess försäkringsmannaporträtt faller in på en skala mellan det mycket kortfattade, som exempelvis den redan nämnda lilla bo- ken om märkesmännen, och det relativt utför- 50 FÖRSÄKRINGSHISTORIK Juristerna var med ända från början, men det skulle dröja länge innan den litet löst bolagsanknutne ombudsmannen blev anställd tjänsteman; den scenväxlingen var avslutad först på 1940-talet. Författarens favorit blev också — att döma av en hel del läsarre- aktioner — läsekretsens fa- vorit. Ebbe Ja- cobsson (1902 — 1973) var un- der flera decen- nier chefjurist i Skandia men också ”den man som mer än nå- gon annan repre- senterar det bästa inom vad man skulle kunna kalla de svenska försäkringsbolagens rättskultur”. Hans ”tio punkter” lever än i dag kvar i form av tre huvudregler och sju tumregler för liberal och korrekt skadereglering. Till detta kommer att Jacobsson mot slutet av sitt liv blev en mycket uppburen universitetslärare inom de delar av civilrätten som vetter mot försäkring — med juris doktorstiteln honoris causa som synlig erkänsla såväl för högklassigt författarskap som för pedagogiskt nit utöver det vanliga. Han var i ordets bästa mening en man för sig — och det även i trafiken. Medan företagets verkställande direktör transporterades i en Lincoln Continental med jättelika fenor — ett verkligt dollargrin — förflyttade sig Jacobsson smidigt i den alltmera tätnande Stockholmstrafiken på en Vespa, på bilden jämte förare i startgro- parna utanför Skandias huvudkontor fram till 1965 med adress Mynttorget 1 (och med Kungl. Slottet som närmaste granne). 51 FÖRSÄKRINGSHISTORIK liga som biografiska essäer av exempelvis Frans G. Bengtsson och Per Erik Wahlund. Mina närmaste förebilder har emellertid varit två andra författare, nämligen Sven Stolpe (f. 1905) och Stig Strömholm (f. 1931). Det gäller i första hand formatet — men också, tror jag, inriktning och syfte. 1980 utkom Stolpe med en bok — en av oräkneliga — som kort och gott fick namnet 40 svenska författare. På 240 dubbelspaltiga sidor i rätt stort format, av vilka texten upptar halva utrymmet och reproduktioner av por- trättmedaljer och andra illustrationer halva — skriver Stolpe sålunda om fyrtio svenska författare. Första paret ut är den heliga Birgit- ta och Georg Stiernhielm, sista paret ut Gun- nar Ekelöf och Erik Lindegren. De olika för- fattarna presenteras i kronologisk ordning. Kortfattade biografica varvas med redovis- ningar av de viktigaste verken, med kommen- tarer av mer eller mindre värderande natur i släptåg. För den som någorlunda behärskar sin svens- ka litteraturhistoria förefaller Stolpes urval välavvägt. Det svagaste numret i skaran är väl Sigfrid Siwertz, men om honom skrev Stolpe en gång för länge sedan en liten bok, som får betraktas som en ännu ej trettioårig litteratur- vetares ungdomssynd. Stolpes grundhållning är positiv. Han drö- jer vid förtjänsterna och tar med lätt hand på sådant som ej alltid åldrats med behag. Gam- mal (och inte alltid helt grundlös) idiosynkra- si lyser visserligen inte helt med sin frånvaro. Han sätter Heidenstam högre än Strindberg, han ställer sig frågande inför den nimbus av näst-intill-genialitet som i mångas ögon om- strålade Eyvind Johnson. Hans värderingar är påfallande självständiga. I åtminstone ett fall låg han decenniet före sin samtid. Han ställer sig frågande inför storheten i Pär Lagerkvists senare diktning. Djupsinne eller kvasifiloso- fi? Kanske ändå snarare det sistnämnda, anty- der Stolpe (och uttalade professor Lars Lönn- roth i Svenska Dagbladet förra året). Stolpes plattform är som framgått natio- nell, Stig Strömholms övervägande interna- tionell. I de två samlingarna Miniatyrporträtt, med undertitlarna Mest fransmän respektive Mest romantiker, företar Strömholm en ge- nomgång av totalt sjuttiotalet liv och verk. Samlingarna som publicerades 1978 respek- tive 1981 fotar sig i flertalet fall på under- streckare i Svenska Dagbladet men är i de fallen i regel omarbetade före publiceringen i bokform. Omfånget per porträtt är vanligen fem à sju trycksidor i mindre format. De bägge författarna är inte bara till inrikt- ning utan även som typer rätt väsensskilda. Stolpe går vanligen rakt på sak, medan Ström- holm i likhet med Einstein anser att den mest vägvinnande sträckan mellan två punkter inte nödvändigtvis behöver vara den räta linjen. Stolpes stilkonst kännetecknas av ett lätt flyt, medan Strömholms stilkonst — utstuderad men i regel också effektiv — någon gång irriterat en och annan som inte anser att bisats- ers bisatser underlättar läsningen. Men väsentligast: Här rör det sig om två bildningsentusiaster med lika djup som lätt buren lärdom, vilka på ett övertygande sätt resonerar om liv och dikt som gjort intryck på dem. Syftet är underförstått men ändå tydligt: Läs vad jag har läst och läs det med glädje och behållning! Det bör här kanske anmärkas för dem som inte redan vet det att Sven Stolpe — för ett tag sedan tilldelad professors namn — utgör ett väsentligt inslag i svensk kulturell odling under 1900-talet men också ett på sitt sätt tragiskt inslag: han förvägrades den akade- miska plattform som hade varit ett naturligt forum för hans av djupa insikter burna och medryckande pedagogik; ett i sanning sorg- ligt inslag i svensk universitetshistoria. Desto bättre har det gått för Stig Ström- holm, som efter en doktorsavhandling av fran- ska dimensioner (och till yttermera visso även avfattad på franska) tämligen snabbt blev juridikprofessor vid Uppsala universitet och 52 FÖRSÄKRINGSHISTORIK Alla har vi våra diversioner, och för en både cerebral och handlingskraftig typ som Tage Larsson låg naturligtvis schackspelet och engagemanget i Svenska Schack- förbundet nära till hands. Annars delades nästan alla dygnets osedvanligt många vakna timmar mellan Skandia och branschen i stort å ena sidan och den medicinska forskningen å den andra. Skandias livchef under decennier satte sin prägel lika mycket på det egna företaget som på branschen — den dynamiska och domine- rande framtoningen vilade på en solid grund av vetande såväl när det gällde det mera jordnära som när det gällde det mera komplicerade. Forskaren och medicine hedersdoktorn — i botten statistiklicentiat — arbetade längs tre huvudspår: under mer än fyrtio års tid handledde han generöst och aktivt en skara doktorander och andra, vilka hade behov av fördjupat metodologiskt kunnande och kvalificerad statistisk assistens; vidare författade han tillsammans med psykiatriprofessorn Torsten Sjögren en rad monografier, oftast med någon form av humangenetisk vinkling; och slutligen utarbetade han på egen hand en i många avseenden fängslande monografi (Mortality in Sweden) samt ett stort antal smärre betraktelser. Mest känd för en större försäkringsallmänhet torde emellertid Tage Larsson ha varit som ordförande i Svenska Försäkringsföreningen 1957—1974 och tillika svensk redaktör för NFT fram till 1976 — med fast hand om styråran och med god blick för vad som borde ske av det som kunde ske. Men först och främst och intensivt var han Skandiaman — varför de personliga omdömena någon gång kunde te sig aningen snäva. 53 FÖRSÄKRINGSHISTORIK nu sedan några år tillbaka även är rektor för detta det äldsta av våra universitet. Juridiken har varit hans levebröd, humaniora en inten- sivt bedriven sidohantering med många num- mer i verkförteckningen, av vilka fler än de två här nämnda också inrymmer kortbiogra- fier över förtjänta levande döda. Till detta kommer emellertid också en viktig roll som oförskräckt samhällsdebattör av konservativt snitt, vars tyngsta bidrag är den 1972 utgivna boken Sverige 1972, ett slags Betrachtungen eines Unpolitischen som ingen annan kunde ha skrivit. Stolpe och Strömholm har som redan an- tytts i ej oväsentlig utsträckning varit möns- terbildande för min egen framställning, trots att det i deras fall i regel rör sig om konstnärs- naturer och i mitt eget fall med något undan- tag om det praktiska livets män. Men mitt syfte har varit enahanda: att förströ något — men också att medverka till att vidga och befästa perspektivet bakåt i tiden. Någon ytt- rade en gång att ett folk utan historia är ett folk utan framtid. Det är väl hårdraget. Men ett folk utan historia är ett på sitt sätt fattigt folk. Det gäller även försäkringsfolk. Vad den seriöse historikern ytterst syftar till har emellertid aldrig formulerats bättre än av Sten Carlsson. Han yttrade på sin tid — och jag ansluter mig helhjärtat: ”Och det yppersta målet för all humanistisk vetenskap måste vara att leverera byggnadsmaterial, om än i blygsam skala, till samtidens världsbild.” Boken om Skandiamännen och de andra för- säkringsmännen utgör ett försök i den rikt- ningen. Representativiteten Sven Stolpes urval strävade mer eller mindre uttalat efter ett slags representativitet: det var de verkligt stora författarna som skulle kom- ma i åtanke. Den problematiken har också varit min. Femtio år och femtio försäkringsmärkes- män, det innebär ju en viss (och även avsedd) logik. Men vilka femtio? Nu är det ju så att bokens titel är Skandia- män och andra försäkringsmän 1855—1970. Obestämd form sålunda. Det kan vara vilka som helst. Men mot slutet av inledningen uppställs ganska bestämda kriterier för vilka urvalet skall gälla (s. 27): ”Om nu någon tar som sin uppgift att välja ut de femtio som mer än alla andra personifie- rade svensk försäkring under skedet 1855— 1970 — vilka bör då valet falla på? Det beror på. Anser man emellertid att försäkringshis- toria inte bara är företagshistoria utan även idéhistoria är valet inte särskilt svårt. Mot en fond av tiotusentals mer eller mindre namn- lösa försäkringsmän och försäkringskvinnor avtecknar sig just en skara på ungefär femtio med så pass skarpskurna profiler att det påtag- ligt skiljer ut dem från mängden.” Det skulle föra för långt att redovisa urvals- processen i detalj. I första hand fick jag emel- lertid naturligtvis luta mig mot något slags fingerspetskänsla förvärvad under tidigare, mångårigt forskningsarbete. Som en potenti- ell felkälla framstod dock min egen Skandia- anknytning. Som ett slags motvikt företog jag därför en systematisk genomgång av Svensk Försäkrings-Matrikel från den första årgång- en, 1930, till den sista, 1970. Det preliminära urval som då träffades diskuterade jag med ett antal äldre försäkringsmän. Hur resonemang- en flöt skall jag inte uppehålla mig vid närma- re här, utom på två punkter. Den tidigare Svea-chefen Axel Ros (f. 1901) påpekade att det i mitt urval fanns två bransch- företrädare, Karl Englund senior och Karl- Gustav Hagstroem, vilka inte blivit föremål för några av de kortbiografier av framstående försäkringsmän som influtit i Svensk Försäk- rings-Årsbok 1917—1974, fastän de var akti- va under en stor del av den perioden. Det gav mig naturligtvis anledning att tänka efter sär- 54 FÖRSÄKRINGSHISTORIK Tabell 1 Femtio svenska försäkringsmärkesmän fördelade på födelseår och bolagstillhörig- het eller retroaktiv bolagstillhörighet samt på övriga. Födelseår Skandia T-H SPP Folksam LF Wasa Övr Tot 1801—1810 1 — — — — — 1 1811—1820 2 — — — — — 2 1821—1830 1 — — — — — 1 1831—1840 3 — — — — 1 4 1841—1850 2 4 — — — — 6 1851—1860 3 — — 1 — 2 6 1861—1870 1 4 — — — 1 6 1871—1880 3 3 — — 1 — 7 1881—1890 5 — — — 2 1 8 1891—1900 — 2 — — — 2 4 1901—1910 4 — 1 — — — 5 Totalt 25 13 1 1 3 7 50 skilt noga i de fallen — vilket befäste mig i min uppfattning att dessa två original verkli- gen förtjänade en plats i urvalet. Ett samtal med den temperamentsfulle Tage Larsson (f. 1905) utlöste en mängd förslag på personer som gärna kunde få en plats i urvalet — den gamle Skandiamannen och medicine hedersdoktorn hade känt så många och känt starkt för så många. Det fanns emellertid ingen möjlighet att vara generös i Larssons anda. I stället fick han själv — som den ende i livet — komma med. Det fanns många goda skäl till det, vilka fick väga över den ur- sprungliga målsättningen att endast porträtte- ra hänsovna personer. En i mitt urval föranledde en syrlig kom- mentar från Tage Larssons sida. Den gällde Thule-chefen Ragnar Blomquist. ”Jag för min del tycker att det inte är helt ur vägen att en försäkringsdirektör kan litet om försäkring”, löd kommentaren. Här återspeglades nog emellertid mer av gammal animositet mellan huvudkonkurrenterna Skandia och Thule än en mera vidsynt bedömning av Blomquists korta men ändå minnesvärda försäkringsman- nabana. Nu säger någon: Allt det där låter ju bra, men kan man inte leda i bevis litet mer exakt att det urval som träffats när det gäller de femtio verkligen är någorlunda representa- tivt? Jo, det kan man — i varje fall försöksvis. I tabell 1 har jag gjort en liten kronologisk sammanställning över hur de biograferade försäkringsmännen faller in åldersmässigt — men dessutom fördelat dem på dagens stora koncerner respektive på en grupp övriga. Antalet födda mellan 1841 och 1890 uppvisar en förbluffande jämnhet räknat decennium för decennium. Men inte heller i övrigt kan totalsiffrorna anses särskilt uppseendeväck- ande. Fördelningen på koncern har skett efter huvudsaklig bolagsanknytning, om det för- håller sig så att vederbörande tjänstgjort i mer 55 FÖRSÄKRINGSHISTORIK Tabell 2 Svenska liv- och sjukförsäkringsbolag. Begynnelseår, premieinkomst för egen räkning 1930 samt representerade verkställande direktörer. Mkr. Thule (1873) 25,600 P J Fagerström Sven Palme Gunnar Palme Ragnar Blomquist Alvar Lindencrona Skandia (1855) 15,200 C G von Koch Elis Fischer Karl Herlitz Pär Ulmgren Iwar Sjögren Pehr Gyllenhammar Trygg (1899) 14,800 Adolf af Jochnick De Förenade (1901) 13,700 Filip Lundberg Svea (1866) 13,100 Arvid Hellberg Pehr Gyllenhammar Svenska Lif (1891) 11,500 Johan Bäckman Framtiden (1911) 10,800 — SPP (1917) 8,000 Erik Forssman Nordstjernan (1871) 7,700 Otto Samson Lif-Victoria (1882) 7,000 Gustaf Håkansson Filip Lundberg Skåne 6,600 Thorild Dahlgren Folket (1914) 6,100 Seved Apelqvist Balder (1887) 5,900 C N Ahlström Valand (1894) 5,000 Claes Virgin Allmänna Liv (1889) 4,700 Edvard Phragmén Oden (1889) 4,400 — Allmänna Pension (1898) 3,000 Karl Englund RKA-enh (HB Liv) 1,300 — Eir (1911) 1,300 Filip Lundberg Valkyrian (1912) 400 Sven A. Lovén Mac Hall Änke- och pupill 100 — 56 FÖRSÄKRINGSHISTORIK Svea (1866) 11,100 Arvid Hellberg Pehr Gyllenhammar Skandia (1855) 8,700 C G von Koch Elis Fischer Karl Herlitz Pär Ulmgren Iwar Sjögren Pehr Gyllenhammar Hansa (1905) 6,500 A Sundén Cullberg Fylgia (1881) 6,300 Eugène Samson Sven A Lovén Mac Hall Freja (1906) 5,000 Karl Herlitz Pär Ulmgren Iwar Sjögren Nornan (1918) 3,800 Arvid Hellberg Atlantica (1916) 3,300 — Ocean (1872) 2,700 Pehr Gyllenhammar Heimdall (1900) 2,600 — Fenix (1889) 2,600 Eugène Samson Tabell 3 Större svenska skadeförsäkringsbolag. Begynnelseår, premieinkomst för egen räkning 1930 samt representerade verkställande direktörer. Mkr. Gauthiod (1863) 2,300 — Skandinavien (1886) 2,300 Carl Stolpe Gunnar Palme Ragnar Blomquist Alvar Lindencrona Svenska Veritas (1917) 2,200 A T Hammarstrand Brand-Norrland (1889) 2,100 Gunnar Palme Ragnar Blomquist Alvar Lindencrona Brand-Victoria (1898) 2,000 Desamma som Brand-Norrland Skåne (1884) 1,800 — Malmö (1902) 1,700 — Sveriges Allmänna (1872) 1,700 Engelbert Rinman Axel Rinman Pehr Gyllenhammar Mälaren (1918) 1,300 A Sundén-Cullberg Iris (1914) 1,200 Gustaf Håkansson Öresund (1890) 1,100 N E Kihlbom 57 FÖRSÄKRINGSHISTORIK än ett bolag. Det blev då exakt hälften av de porträtterade som fick föras på Skandia (det vill säga Skandia eller med Skandia direkt eller indirekt fusionerat bolag). För mycket? Två omständigheter har härvidlag spelat in: Företagets/företagens ålder och —här finns onekligen utrymme för en viss subjektivitet — dess/deras förmåga att knyta till sig ledare beredda att axla ett tungt branschansvar. För Trygg-Hansa SPP:s del är andelen biografe- rade personer knappt en fjärdedel av det totala antalet. Det hänger samman med att de tunga enheterna i det som sent omsider skulle bli Trygg-Hansa SPP kom i gång senare och med full kraft först mer eller mindre långt in i vårt eget århundrade. Endast en företrädare för Folksam — i dagsläget störst i sak i Sverige — ser mera paradoxalt ut än det egentligen är. Företaget hade efter några inledande, litet trevande år för ursprungsbolagen Samarbete (grundat 1908) och Folket (grundat 1914) endast två ledare fram till 1966: Karl Eriksson och Se- ved Apelqvist. Medan Eriksson får betraktas som ett gränsfall, har Apelqvist ägnats en desto utförligare betraktelse. LF — Länsförsäkringsbolagen — blev ett begrepp först omkring 1970. Bland de många enheter som konstituerar dagens LF är det LF/ Agria som kommit i åtanke via en eller annan omväg. Om inte Agria hette Agria så skulle det ha hetat Skandinaviska Kreatursförsäk- ringsbolaget — vars grundare Claes Virgin hör till de självskrivna i kretsen av de femtio, pionjär på husdjursförsäkringens område och filantrop i det mycket stora formatet som han var. Wasa tillkom först 1987. Av de direkt eller indirekt ingående komponenterna har emel- lertid tre fått bidraga med verkställande direk- törer: Allmänna Pension med Karl Englund senior, Återförsäkrings AB Sverige med Paul Bergholm och Svenska Veritas (Vegete) med A.T. Hammarstrand. Gruppen Övriga innesluter en ämbetsman och försäkringslagstiftningsentusiast (Corne- lius Sjöcrona), en socialförsäkringsreforma- tor (Anders Lindstedt), en matematikhistori- ker med bl.a. försäkring på programmet (Gus- taf Eneström), två inspektionschefer (P.G. Laurin och O.A. Åkesson) samt en fackpress- journalist (Åke Grenholm) och en försäk- ringsmatematiker med världsrykte (Harald Cramér). Tabellerna 2 och 3 skall inte kommenteras närmare, då de i stort sett talar för sig själva. Något dock om luckorna. Folklivförsäkringsbolaget Framtidens vd 1920—1949 Verner Fredrikson nämns på ett par tre ställen i texten; han ansågs emellertid varken som företagsledare eller som tänkare höra till avant-gardet. Likaså är Odens verk- ställande direktör 1913—1929 N.J. Ekwall, sedermera chef för det sammanslagna All- männa Liv-Oden, nämnd i texten, om än en passant. Han hade ett högt anseende, men varken liv eller verk lämnar särskilt mycket stoff åt biografikern. När det så gäller de olika RKA-enheterna, 1953 sammanslagna till en enhet och sedan 1992 under namnet Handels- banken Liv dotterbolag till Svenska Handels- banken, har dock dess främste tillskyndare, Skandiamannen Fabian Wrede, blivit före- mål för en biografisk studie, samlingens för- sta. På saksidan framträder luckor för Atlanti- ca, Heimdall och Gauthiod. Ingen av de nämn- da bolagens ledande män hade sådan statur att det kunde anses befogat med en porträttstu- die. Litet annorlunda förhåller det sig med Skåne och dess dotterbolag Malmö. Deras chef under tre decennier under 1900-talet, Gustaf Malmström, får betraktas som ett gräns- fall, vars komplikationer dock inte skall utre- das närmare här. Hur objektiv kan man då vara när man väljer och vrakar bland en gången tids försäk- ringsmärkesmän? Mot bakgrund av det här 58 FÖRSÄKRINGSHISTORIK Cornelius Sjöcrona (1835—1917) ”Tankeskärpa och arbetslust” Anders Lindstedt (1854—1939) ”Socialförsäkringens fader” Gustaf Eneström (1852—1923) ”En bibliotekarie för sig” P.G. Laurin (1863—1935) ”Eldsjäl och underhandsagerare” 59 FÖRSÄKRINGSHISTORIK sagda skulle jag vilja svara: ganska objektiv. Men — som Gunnar Myrdal aldrig tröttnade på att framhålla — den som tror sig ha undvikt subjektivitetens vådor helt och hållet, den tror storligen fel. Det subjektiva sätter nämligen in redan vid själva ämnesvalet. Håkansson och Lindencrona Fem av de femtio har som redan nämnts kommenterats i skilda riktningar av den del av läsekretsen som hört av sig till författaren. Det gäller sålunda O.A. Åkesson, till vilken jag ämnar återkomma i ett större samman- hang, och det gäller vidare Gustaf Håkansson, Karl Englund senior, Sven A. Lovén och Alvar Lindencrona. Det som förenar Håkansson och Linden- crona är att deras företag råkade illa ut, det som förenar Englund och Lovén att de själva råkade illa ut. Har jag verkligen formulerat mig rätt i de fallen? Här och där, men inte helt. Gustaf Håkansson (1867—1939) hörde till de många som växlade över från officersba- nan till försäkringsmannabanan. Han var ur- sprungligen fortifikationsofficer; och det har sagts att om han inte 1909 accepterat ett anbud att bli chef för Lif-Victoria, så hade han i sinom tid blivit chef för sitt truppslag. Nu blev det emellertid inte så; överstelöjtnantstiteln blev definitiv, inte ett övergående fenomen. Livet gick sin gilla gång för Lif-Victoria liksom för de svenska livförsäkringsbolagen i gemen ända fram till mitten av 1930-talet med dess räntekris och placeringssvårigheter. Då framstod plötsligt (i varje fall för de oinvigda) Lif-Victorias ställning som prekär. 1935— 1936 agerade Försäkringsinspektionen under O.A. Åkesson för att rätta till förhållanden som helt uppenbart var skeva, och ägarkret- sen kring folkförsäkringsbolaget De Förena- de (till vilken Lif-Victoria hörde) ryckte in för att få till stånd en nyordning. Vid bolagsstäm- man 1936 avgick så Håkansson med pension, och mot slutet av året inträdde De Förenades vd Filip Lundberg som vd även i Lif-Victoria. Den dom som fälldes över Håkansson i den tidens ledande fackorgan, Gjallarhornet, blev mycket hård. Den rubricerades ”Fallet Lif- Victoria” — som om det saken gällde var brottslig verksamhet, eller kanske snarare en brottslings verksamhet. Själv bagatelliserar jag det inträffade på följande sätt: ”Visserli- gen var vad som hände när allt kom omkring inte så farligt. Ett företag gick på knäna och rätades upp. Men det inträffade under en tid när en storm av kritik över ineffektivitet och bristande kostnadsmedvetenhet drabbade liv- försäkringsbolagen. Det krävde en syndabock. Den funktionen fick Håkansson fylla.” Så enkelt var det nu inte. Av Försäkringsin- spektionens femtioårsskrift från 1954 fram- går att Håkansson ända sedan senare delen av 1920-talet fått upprepade förelägganden att justera Lif-Victorias balansräkning i negativ riktning med anledning av högt bokförda pla- ceringar — för högt bokförda. Men han hade inte varit särskilt samarbetsvillig utan i regel satt sig på tvären. Han hade fått varningssig- naler men valde att så långt möjligt ignorera dem. Till detta kommer — som man senare kunde konstatera — att Lif-Victorias relativt penningslukande försäljningsorganisation inte sålde särskilt bra. Om premieinkomsten kun- de te sig tämligen imponerande under de år som föregick 1936 års regimförändring, så var det inte minst en effekt av att Lif-Victoria emottog en femtedel av De Förenades risker i återförsäkring. Det uttryck jag använt om inspektionsche- fen O.A. Åkessons aktionssätt gentemot Hå- kansson, att det förde tankarna till kattens lek med råttan, är sålunda inte särskilt välfunnet. Av handlingarna i målet — och då inte minst av Åkessons egna tjänsteanteckningar — fram- går nog att det här snarare rörde sig om en på goda grunder alarmerad inspektionschefs för- sök att komma till rätta med en företagsledare som inte var särskilt hörsam och som tycktes 60 FÖRSÄKRINGSHISTORIK oförmögen att inse att hans företag höll på att kana mot ett stup. Alla detaljer åsido var det särskilt ett inslag i Håkanssons policy som visade sig vara mindre välbetänkt. Han place- rade en relativt stor del av företagets tillgång- ar i fastigheter — ja, lät till och med uppföra fastigheter i egen regi. Sådant kan straffa sig, som en eller annan av oss som är här möjligen känner till. Sjunkande fastighetsvärden med ty åtföljande nedskrivningsbehov är inte ex- klusivt ett 1990-talsfenomen. Håkansson blev som sagt något av en syn- dabock när den politiskt inspirerade kritiken mot — som man ansåg — livförsäkringsbola- gens alldeles för kostnadskrävande adminis- tration kom till uttryck med början 1935. Men förtjänade han då inte det? Den som besvarar den frågan jakande har i varje fall ett visst underlag för sitt ställningstagande. En bild i enbart svart är inte trovärdig, inte heller en bild i enbart vitt. Alla människor är en blandning av gott och ont, av förtjänster och brister. Men hur gör man om den gängse bilden av en försäkringsmärkesman är stämd i så mörka färger att man gång på gång ställer sig frågande? Man försöker balansera upp Det är onsdagen den 29 juni 1927. Verkställande direktören i Lifförsäkrings AB Victoria överstelöjtnant Gustaf Håkansson (1867—1939) har i anledning av 60- årsdagen just tagit emot personalens hyllningar på kontoret. Han är en varmt avhållen chef, såväl av dem som i enlighet med ett par av hans rekryteringsprinciper återfinns i adelskalender eller officersrulla som av övriga anställda. Något år senare startar den utveckling — kantad av anmärkningar och förelägg- anden (eller hot om förelägganden) från Försäkringsinspektionens sida — som skulle leda fram till en allvarlig kris i och därefter rekonstruktion av Lif-Victoria. 61 FÖRSÄKRINGSHISTORIK den, föra in dagrar där så är möjligt och retuschera skuggor som ter sig osannolikt mörka. Så tillkom den biografiska studien om Alvar Lindencrona (1910—1981), chef för Thulekoncernen under åren 1947—1964. Blev det fel ändå? Mer än en anser det. Samtida bedömare betraktade inte sällan Lindencrona som en ond människa. Det finns otryckt material i den saken som på goda grunder aldrig kommer att publiceras. De fall som kantade hans försäkringsmannabana — fallet Segerdahl, fallet Bennich, fallet Dü- sing, fallet Christoffersson och andra fall — vittnar om en hänsynslöshet och en likgiltig- het för mänskligt lidande, som tedde sig och fortfarande ter sig häpnadsväckande. De mor- tuis nil nisi bene, heter det. Även Lindencrona fick sin anpart av välvilliga slutomdömen. Så talade exempelvis dåvarande arméchefen ge- nerallöjtnant Carl Eric Almgren i en nekrolog om Lindencronas rena händer och rena hjärta. På den punkten har jag satt in en motstöt. Tes, antites. Den som vill kan gärna försöka for- mulera syntesen. Jag kan det inte. Företagsledaren Lindencrona har fått en i stort sett välvillig behandling. Han var dyna- Koncernchefen för Sveriges största försäkringsföretag, Thulebolagen, Alvar Lindencrona (1910—1981) på sitt tjänsterum, sannolikt någon gång under senare delen av 1950-talet. I bakgrunden en nationalromantisk utsvävning, på skrivbordet en mindre radioapparat av den tidens modell samt en burk med den ivrige piprökarens favorittobak, Tre nunnor. Vad tänker han på? Man vet inte, men man anar det värsta. 62 FÖRSÄKRINGSHISTORIK misk, han stod för ett visst nytänkande. Men om det nu är slutresultatet som främst skall räknas? Lindencrona övertog 1947 Sveriges inte bara största utan också mest välskötta försäkringsföretag, men lämnade 1964 — ef- ter en formidabel felsatsning — efter sig en sakrörelse som var på väg mot konkurs. Kan man då inte hoppa över piruetterna och kort och gott registrera den avslutande och ödes- digra rovan — ödesdiger i den meningen att Thule kom att förlora sin självständighet och Thulenamnet några år därefter att försvinna? Jag kunde det inte. Englund och Lovén Två omständigheter förenar Karl Englund senior (1878—1960) och Sven A. Lovén (1879—1961): de var nästan jämnåriga och de avled nästan samtidigt, bägge vid 82 års ålder. Men också en del annat, till vilket det finns anledning att återkomma. Annars var Englund livman — vd i Allmänna Pensions- försäkringsbolaget 1915—1936 — och Lo- vén sakman — vd i bibranschbolaget Fylgia 1908—1928. Englunds främsta insats som branschman var nog annars ett omfattande, mångsidigt och högklassigt författarskap i försäkringsfrågor. Lovén var också en skri- vande man, men mindre när det gällde försäk- ring än när det gällde Afrika (efter en längre forskningsexpedition) och frågor rörande stadsplanering och vård av parklandskap. Li- tet udda typer bägge två — ett intryck som nog förstärktes när det gick som det gick för dem. I ett par relativt nya biografier, den ena av R.L. Calder och avhandlande W. Somerset Maughams liv och verk och den andra av Vilgot Sjöman och avhandlande Olle Hed- bergs liv och verk, finns en nästan förbluffan- de parallell. De bägge författarna bönade och bad på var sitt håll vänner och bekanta att ”Till flydda tider återgår Mitt minne än så gärna!” Interiör från Strandvägen 5 B, under åren 1937—1983 de många bransch- organisationernas alltmera trångbodda hemvist. Det är på våren 1950, och på stegen står Svenska Försäkrings- föreningens bibliotekarie sedan 1938 Karl Englund (1878—1960). Situationen är dikterad av Gjallar- hornsredaktören Åke Grenholm som bestämt sig för bildtexten ”Karl Englund idkar högre studier i biblioteket”. Det gjorde han väl inte — men han vårdade — med stor kärlek och goda insikter i den tidens biblioteksteknik — intill sin bortgång det mindre forskningsbibliotek han själv byggt upp efter avgången från Allmänna Pension. 63 FÖRSÄKRINGSHISTORIK ”Så sjungen, sjungen sorgsång, i sorgsna vågor små, säv, säv susa, våg, våg slå.” Gustaf Fröding tillbringade sina sista levnadsår på Södra Djurgården i Stockholm; och Sven A. Lovén blev en av den store skaldens grannar på den kungliga marken. Sommaren 1928 visade sig bli riktigt vacker; och en solig förmiddag står den nyligen omgifte, ännu ej femtioårige försäkringsmannen framför en fotograf utanför sin villa Stora Sjötullen: han är en stilig man med fint skuren profil, och det vet han själv om. Fylgias kreditförsäkringsaffärer med det danska bolaget Rossia är nu under granskning av Försäkringsinspektionen; och inom ett halvår har Lovén — trots ett slags frikännande — tvingats lämna vd-befattningen i företaget. Något därefter lämnar han också Stora Sjötullen för att under de många återstående levnadsåren framleva ett liv i skymundan, mot slutet även i skymning. Mer än en skulle sakna hans framtoning med dess inslag av pojkaktig entusiasm och älskvärd arrogans, medan andra åter drog en suck av lättnad efter demissionen. Lovéns mest bestående insats inom huvudfacket — han var även kommunalpoli- tiker (h) och estetiskt intresserad stadsbyggnadsdebattör — blev initiativet till Nordiska poolen för luftfärdsförsäkring, från 1926 med poolkontor i Stockholm och, när den var som mest vittförgrenad, med åttiotalet bolag från alla de nordiska länderna som participanter. 64 FÖRSÄKRINGSHISTORIK bränna alla brev. I Maughams fall — han hade en vidare kontaktyta än Hedberg — skedde det så demonstrativt som genom ett budskap avtryckt i The Times. Han motiverade sin önskan med att det som var personligt tänkt och menat också skulle få förbli det. Men så blev det inte. I bägge fallen diskuterar biograferna var gränsen skall sättas för den enskildes integri- tet, när det nu råkar vara så att vederbörande varit vad man brukar kalla en offentlig person och sålunda av mer eller mindre allmänt in- tresse. Det finns en gräns — men den bör kunna sättas ganska vid, om nu syftet är att söka och analysera sanningen och inte att kamma hem guld genom att avslöja pikante- rier. Så kan man sammanfatta de bägge lev- nadstecknarnas syn på saken; och jag är av samma mening. När det nu gäller Englund och Lovén har kritiken främst skjutit in sig på vissa uppgifter om litet känsliga enskildheter i de bägges liv, utomäktenskapliga förbindelser med större eller mindre anknytning till att de tvingades bort från vd-posten i respektive bolag — i Englunds fall som en direkt effekt, i Lovéns som en litet mera dröjande. Lovéns fall inträffade 1928, Englunds 1936. Först sålunda Lovén. Han var ursprungligen officer, men fick genom släktskapförbindel- ser via hustrun i unga år övertaga chefsposten i Fylgia. Han var effektiv som chef och om- tyckt på det rent personliga planet. Mot slutet av 1910-talet inträffar så något som har inträf- fat i otaliga företag: chefen blir far och en ung ogift kvinnlig anställd mor till ett gemensamt barn. Hur förfor man förr i världen när endast en abortindikation förefanns, nämligen fara för moderns liv? Och när illegala aborter var förenade med livsfara? Man kunde föda barnet i Danmark. Inga svenska folkbokföringsmyndigheter inblan- dade, diskretionen total. Man kunde föda bar- net i Sverige och i all tysthet utackordera det, vanligen i en arbetarfamilj och för en kostnad som vid den här aktuella tidpunkten uppgick till 40 à 45 kronor i månaden. Skalden Hjal- mar Gullberg var ett sådant utackorderat barn, i hans fall mot en högborgerlig bakgrund. Vilken handlingslinje följde Lovén? Han inte bara lät bekantgöra faderskapet, utan han arrangerade dessutom en dophögtid på kontoret, dit väl inte alla Fylgiaanställda — som jag gjorde gällande i min bok — var inbjudna, men dock ett antal. Samtiden blev förskräckt och tog sig för huvudet — och Lovéns anseende skulle aldrig återigen bli vad det varit. Sjuttio à sjuttiofem år senare är det lättare att se Lovéns handlingssätt som ovanligt rakryggat. Den lilla flickan skulle inte bara ha en far och en mor som alla visste var dess far och mor, utan hon skulle också föras in i världslig och kyrklig samfällighet i kretsen av de närmaste, som ju i det här fallet onekligen var Fylgiapersonalen. Äktenskapsbrottet var väl emellertid ett teck- en på att äktenskapet inte fungerade optimalt. 1927 blev det så skilsmässa och 1928 ett nytt äktenskap. Sistnämnda år tvingades också Lovén bort från sitt företag. Det råder delade meningar om huruvida Lovéns privatliv spe- lade in i det sammanhanget. En kvalificerad gissning är att så sannolikt var fallet; men även att det som uppgavs vara den verkliga orsaken — att Fylgia bedrivit kreditförsäk- ringsaffärer som stred mot god affärssed — också var den tyngst vägande orsaken. Nu till Englund, om vilken jag vet det mesta i egenskap av son och namnbärare. Även i det fallet spelar ett äktenskapsbrott en så väsent- lig roll i den biograferade personens livslopp, att det knappast kan sopas under mattan. Som- maren 1935 hade Englund råkat en både vack- er och avsevärt yngre kvinna. Den inte längre helt unge livmannen greps av en våldsam passion, avspeglad i brev som kan få en att associera till större litteratur än försäkrings- litteratur. Vid årsskiftet 1935/1936 var äkten- skapsbrottet ett faktum, nio månader och tre veckor senare även faderskapet till ett välska- 65 FÖRSÄKRINGSHISTORIK pat flickebarn. Inte heller i det här fallet togs de möjligheter som ändå fanns tillvara för att dölja det inträffade. En rätt vidlyftig skriftväxling mellan sty- relse och vd — som visserligen primärt gällde vad man betraktade som Englunds alltmer förströdda ledning av företaget — ger klart besked om att man betraktade äktenskaps- brottet som en synnerligen allvarlig förseelse. I den mån det kom ut måste det allvarligt skada tilltron till bolagets förmåga att svara för sina förpliktelser gentemot försäkrings- tagarna — för att nu summera huvudargu- mentet i den diskussionen. Befängt givetvis — men ett stycke svensk mentalitetshistoria; och givetvis ett led i en maktkamp. Tre hung- riga personer väntade om hörnet. Slutet på historien blev liksom i Lovéns fall avsked med pension, men i det här fallet reducerad pension i utbyte mot att bolaget successivt avlöste den nyblivne pensionären från hans inte obetydliga skulder. (Den an- strängda privatekonomin hade också den bli- vit ett argument i den ovan nämnda skriftväx- lingen.) Kritiken har riktat in sig dels på att äkten- skapsbrottet, dels på att den ansträngda eko- nomin förts in i bilden. Bägge företeelserna utgör emellertid så väsentliga inslag i bilden att den dem förutan måste bli alldeles skev. Englund själv gjorde inte heller någon hem- lighet av det förstnämnda övertrampet. När det var dags för Svensk Försäkrings-Matrikel 1940 justerade han inte i likhet med en del andra bilden för att den skulle stämma med anständigt folks idiosynkrasier. Där kunde vem som ville läsa: Gift 1937, barn födda 1936 respektive 1938 och 1938 (tvillingar). Fécondité, utbrast en gång den tidigare barn- löse men alltid franskorienterade livmannen när han betraktade de tre små uppkrupna i moderns säng — förmodligen litet förvånad över att livet ändå skulle visa sig vara så givmilt. Det hade det nämligen inte alltid varit. Förr och nu Alla som läst sin Schopenhauer vet att män- niskans yttersta drivkraft är viljan till liv, till och med den blinda viljan till liv. Och det gäller även enskilda företag, i det här fallet försäkringsföretag. Men som en andra driv- kraft kommer viljan att gå med vinst och som en tredje viljan att expandera. Det är om man så vill två sidor av samma mynt. Går man inte med vinst överlever man inte, och kan man expandera blir man i kraft av sin storlek allt mindre en lekboll för krafter man inte kan kontrollera. Så var det då, och så är det fortfarande. Men det är bara att konstatera att under den här aktuella perioden blev vinnarna i kampen om överlevnad — i den mån den är fixerad vid företagsnamnet och den specifika företagsen- heten — färre än förlorarna. Majoriteten av företagsnamn och företagsenheter från låt oss säga 1930 finns ej mera. Den expansion ge- nom fusioner som präglat svensk försäkrings- verksamhet främst under 1960-talet har inne- burit veritabla massmord på juridiska perso- ner. En omväxlande mångfald har avlösts av fem för gemene man rätt anonyma kolosser och inte så mycket mera. Det är en väsentlig skillnad mellan förr och nu. Den skisserade utvecklingen har också lett till att ledande försäkringsmän i vår egen tid är långt mindre kända — såväl i som utanför branschen — än en gången tids många talrika verkställande direktörer för riksbolag, som många av dem gärna ville synas och även gjorde det. De rörde sig inte sällan med en i kraft av kunskaper och ledarförmåga berätti- gad, mer eller mindre stilla pondus. Många av dem lät sina namn skylta i försäkringstidning- en Gjallarhornet respektive Försäkringsför- eningens Tidskrift (1878—1920) och Nord- isk Försäkringstidskrift (start 1921). En del höll föredrag i Svenska Försäkringsförening- en — en och annan många föredrag — och spred därigenom glans inte endast över det 66 FÖRSÄKRINGSHISTORIK egna namnet utan även över företagsnamnet. När såg man senast Björn Wolrath, Björn Sprängare, Hans Tidlund, Jan Gunnar Pers- son och Lars Rosén i de funktionerna? Nå, det är kanske inte så lätt att ägna sig åt friåkning när figuråkningen tar så mycket av ens tid och kraft i anspråk! Hur förändringens vindar har blåst exempli- fieras kanske allra bäst genom den föränd- ringens vind som blåst genom just Svenska Försäkringsföreningen, stiftad 1875. Inled- ningsvis och långt fram i tiden var samman- slutningen i fråga en förnäm diskussions- klubb för exklusivt försäkringsfolk, men sam- tidigt lobbyorganisation för branschintresse- na i stort. Diskussionsklubben har demokrati- serats och breddats på ett sätt som skulle ha fått de fem stiftarna att svimma av häpnad; och lobbyverksamheten har alltsedan 1937 varit en huvudvärk för Svenska Försäkrings- bolags Riksförbund/Sveriges Försäkringsför- bund. Denna utveckling har emellertid inte varit helt av godo. Den möjlighet att fördjupa sig i och ta ställning till ledande branschföre- trädares resonemang och ställningstaganden, som de i FT respektive NFT publicerade ste- nografiska referaten förmedlade, finns inte längre. Den tidens maktutövning i branschen var på ett helt annat sätt öppen och påverkbar än våra dagars. Å ena sidan sålunda en viss demokratisering, å den andra en påtaglig eli- tisering. Avslutningsvis så några ord om fotfolket, de vilkas antal i dag är 20 gånger större än för Den på sin tid flitigt anlitade porträtt- målaren Ivan Kamkes version av den snart åttioårige Sven Palme (1854— 1934) fångar väl personligheten hos den mest betydande av svenska försäkrings- män: det vitala, det aktiva, det auktorita- tiva — och det ända till slutet. Palme tillhörde den storsvenska generationen, men han var därtill en nordist som få och en internationalist som ingen. Nu har han för några år sedan lämnat den di- rekta ledningen för Thulegruppen till so- nen Gunnar Palme och nöjer sig med att svinga ordförandeklubban i gruppens bo- lag. Han har också för några år sedan lämnat ordförandeposten i Svenska Försäkringsföreningen, som han då inne- haft i 27 års tid — ett oslagbart rekord. Han har just återkommit från den tolfte internationella aktuariekongressen i Rom, nu som alltid som inofficiell ledare för den relativt manstarka svenska deltagarskaran. Slutet — i augusti 1934 — kom snabbt, efter endast två tre veckors sjukdom. Det ansågs stilenligt. ”Han kunde icke tyna bort, blott falla kunde han.” 67 FÖRSÄKRINGSHISTORIK 90 à 100 år sedan. De har successivt fått det bättre lönemässigt och arbetsmiljömässigt. Men de har med början under senare delen av 1980-talet också fått uppleva någonting som aldrig tidigare förekommit i svensk försäk- ring: friställningar en masse. Det problemet hade aldrig företagsledarna bland de femtio försäkringsmärkesmännen att tampas med — snarare motsatsen: att få tag i duktigt folk, varvid särskilt 1950- och 1960-talen känne- tecknades av en stundom svår personalbrist. Och många menar att den utveckling mot färre anställda i de stora koncernerna vi nu upplever är en utveckling som har långt kvar till dess botten är nådd. En dyster slutvinjett — men dock en slut- vinjett! Trodde föredragshållaren. Men en diskus- sion utspann sig efter föredraget, en diskus- sion vars sista inlägg formulerades av advo- katen Claës Palme, son till Thulechefen Gun- nar Palme (1886—1934) och sonson till Thu- lechefen Sven Palme (1854—1934), den sist- nämnde en man vars dominans inom svensk försäkring var nästintill total under 1900- talets tre inledande decennier. Det blev ett bidrag till svensk försäkrings personhistoria, som på ett eller annat sätt bör räddas undan glömskan. Så här — på ett ungefär — föll orden: ”Farfar — inte bara stor utan även storvux- en — hade på väg från kontoret på Kungsträd- gårdsgatan 8 till lunchen på Sällskapet med adress Arsenalsgatan 7 sin vana trogen klivit rätt ut i gatan med den höjda spatserkäppen som stoppsignal för trafik i alla riktningar. Ett blomsterbud på cykel uppfattade inte den bjudande gesten utan cyklade helt oförskräckt över tåhättorna på Sven Palmes skor (storlek 48). Den förutvarande artillerilöjtnanten, nu i 75-årsåldern, reagerade blixtsnabbt. Han vän- de sig 90 grader i trafikens riktning och gav med käppen den unge floristassistenten ett så hårt rapp över ryggslutet att denne störtade i gatan — för att sedan med styrstången i ena näven och blomsterkvasten i den andra lubb- ande försvinna bort mot Nybroplan. En polis stod i gathörnet, 15 meter från händelsernas centrum. Palme stegade fram till polisen, spän- de ögonen i honom och yttrade: — Tack, konstapeln, tack.” För vad då? För att han inte blev uppskri- ven, med ty följande åtal för misshandel på öppen gata som konsekvens? Se där ännu ett problem (låt vara av föga strategisk betydel- se) för försäkringshistorikern! Den som önskar erhålla ”Skandia- män och andra försäkringsmän 1855—1970” kan antingen kvittera ut ett exemplar kostnadsfritt i recep- tionen till Skandias huvudkontor på Sveavägen 44 eller också beställa boken skriftligt från Förlagstjänsten, Skandia, S-103 50 Stockholm.

AttachmentSize
547.42 KB