Gränsöverskridande handel med försäkringar – ur ett konsumentperspektiv

327 NFT 4/2000 Till följd av den inre marknadens införande har den svenska försäkringsmarknaden för- ändrats. De svenska konsumenterna har ge- nom den europeiska integrationen fått till- gång till ett större utbud och kan idag välja en försäkring som är anpassad till den enskildes behov. Konsumenterna har emellertid, trots tredje generationens försäkringsdirektiv3, endast total tillgång till försäkringar i det land där de är bosatta eller har medborgarskap. Målsättningen är dock att utbudet skall bli tillgängligt i samtliga medlemsstater och att en försäkringstagare, oberoende av ställning, storlek eller vilket slags risker försäkringen gäller, skall kunna att anlita det försäkrings- bolag vars utbud bäst motsvarar hans behov.4 Den ökade integreringen kan leda till att konsumenterna påverkas negativt. Det främ- sta problemet torde vara att avgöra vilken lag som är tillämplig på det ingångna försäk- ringsavtalet. Då tillsynen av bolagen dessut- om ej sker av de nationella myndigheterna i den medlemsstat där tjänsten erbjuds, kan detta eventuellt leda till ett svagare konsu- mentskydd. Generellt kan sägas att en viss osäkerhet om vilka bestämmelser som skall tillämpas kan uppstå. Artikeln är en förkortad version av en magisteruppsats i Handelsrätt vid Internationella Högskolan i Jönköping maj 2000. Gränsöverskridande handel med försäkringar – ur ett konsumentperspektiv På försäkringsområdet har gemen- skapslagstiftningen efter införandet av den inre marknaden till stor del inriktats på en kontinuerligt ökad etableringsfrihet för försäkrings- företag. Den rättsliga uppbyggna- den har inriktats på en kontroll av företagens soliditet, harmonisering av bokföringen samt på de princi- per som avser hemlandstillsyn, öm- sesidigt erkännande, minimiharmo- nisering och frihet för försäkrings- bolag att erbjuda tjänster i andra medlemsstater.1 På grund av den inre marknadens genomförande strider det numera mot gemenskapsrätten att förbjuda bolag att bedriva sin verksamhet i andra medlems- stater än den, i vilken bolaget är etablerat.2 av Marie Brommesson och Helena Flack Marie Brommesson Helena Flack 328 Målsättningen med denna artikel är att kon- kretisera de problem som finns samt att påvisa vilka regler som skall tillämpas. Problem på den europeiska försäkringsmarknaden På dagens europeiska försäkringsmarknad finns fortfarande betydande skillnader i de nationella rättsordningarna, trots att ett om- fattande harmoniseringsarbete har genom- förts. Hos de enskilda medlemsstaterna tycks finnas en motvilja mot att tillnärma lagstift- ningarna på vissa områden. Detta gäller bland annat för försäkringsavtal och regleringar rörande konsumentskydd. Det tycks även sak- nas tilltro till att andra länders konsument- skydd är lika bra som det egna landets. Andra hinder för att uppnå en gemensam försäk- ringsmarknad är exempelvis statsfinansiella intressen och brist på skatteharmonisering. I ett yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén5 nämns ett antal skäl till oro för konsumenterna med anledning av den inre marknaden för försäkringar. De problem som beskrivs är främst att avtalens innehåll skiljer sig åt, att informationen från försäkringsgi- varen kan vara knapphändig, att räckvidden av begreppet allmänintresse är oklar samt att olikheter inom skatteområdet försvårar en jämförelse av utfallet då en försäkring teck- nas i en annan medlemsstat. Vi anser att problem även kan uppstå då det av försäk- ringsavtalet inte klart framgår vilket lands lag som skall tillämpas eller vem som är den faktiska avtalsparten. Resultatet av att försäkringsmarknadens regler skiljer sig åt i medlemsstaterna är att osäkerheten, för så väl försäkringsgivare som försäkringstagare, blir stor. De faktorer som orsakar tveksamhet hos marknadsaktörerna är bland annat att6 begreppet allmänintresse medför tolknings- svårigheter. Dessa tolkningssvårigheter har resulterat i att marknadsaktörerna känner en stor osäkerhet om vilka regler som skall tillämpas vid utövandet av försäkringsverk- samhet. vissa områden fortfarande kräver harmoni- sering för att en inre försäkringsmarknad skall kunna skapas. Främst är det avtals- och skatterätten som behöver harmonise- ras. När det gäller skatterätten har dock ECJ nyligen utvecklat en praxis, vilken har mins- kat osäkerheten på området. Exempelvis har det fastslagits att fysiska personer har rätt att göra avdrag för pensioner och för- säkringsavgifter oavsett var tillhandahålla- ren är etablerad. Detta underlättar väsent- ligt för utökandet av den gränsöverskridande handeln, men problemen kvarstår dock till viss del eftersom praxis inte kan anses vara en fullgod ersättning för harmoniserade gemenskapsregler. Inom avtalsrätten får mångfalden av regler för internationell pri- vaträtt, vilka gäller för den inre marknaden, kompensera frånvaron av en harmoniserad försäkringsavtalsrätt. Resultatet av detta är att den gränsöverskridande verksamheten är svår att genomföra i praktiken eftersom den är kostsam och rättsligt intrikat. medlemsstater implementerar lagstiftning- en felaktigt, vilket utgör ytterligare ett hin- der för att den inre försäkringsmarknaden skall fungera. Detta problem kräver dock tid och uppmärksamhet för att kunna åtgär- das. Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns en stor rättslig spridning på gemen- skapsnivå. Aktuella direktiv ändras och upp- hävs efter hand, vilket medför problem för såväl förståelse som tillämpning. Detta har lett till att en kodifiering på området efterfrå- gas. Förvirringen vad gäller direktivens till- lämpning ger upphov till svårigheter för både försäkringsgivare och konsumenter.7 329 Harmonisering av försäkringsmarknaden Nedan följer en kort överblick över det har- moniseringsarbete EU har bedrivit inom för- säkringsområdet. Åtgärderna för att uppnå en tillnärmning av medlemsländernas lagstift- ning har främst bestått av ett antal direktiv, varav de mest framträdande är de tre s k generationsdirektiven, som har utfärdats både på liv- och skadeförsäkringsområdet. Det första steget mot en fri inre marknad för försäkringar var ett direktiv8 om återförsäk- ran och retrocession. Detta direktiv avskaffa- de en rad inskränkningar i etableringsfriheten och rätten att fritt tillhandahålla tjänster då det gällde återförsäkring och retrocession. 1973 antog rådet det första skadeförsäkrings- direktivet9. Detta var av stor betydelse på området då det ställde upp villkor för aukto- risation, krav för etablering samt angav regler angående tekniska reserver och solvensmar- ginalsberäkning. Ett motsvarande direktiv10 på livförsäkringsområdet antogs av rådet 1979. Andra skadeförsäkringsdirektivet11 gjorde det möjligt för försäkringsbolag att utan till- stånd sälja skadeförsäkringar inom gemen- skapen utan att vara etablerad i det medlems- land där försäljningen ägde rum. Undantag gjordes då det gällde så kallade massrisker, för vilka värdlandet behöll rätten att kräva tillstånd. Det andra direktivet12 angående liv- försäkringar kom 1990 och angav att tillstånd för att tillhandahålla tjänster avseende livför- säkring ej behövdes då kunden själv tagit kontakt med försäkringsföretaget i fråga. Yt- terligare ett steg mot harmonisering kom ge- nom rådets direktiv13 angående redovisning för försäkringsföretag som gäller både skade- och livförsäkringsbolag. 1992 antog rådet de så kallade tredje generationens försäkrings- direktiv, ett på skadeförsäkringsområdet14 och ett på livförsäkringsområdet15. I dessa antogs principerna om hemlandauktorisation och hemlandstillsyn fullt ut. Något som gör gemenskapsrätten på för- säkringsområdet svårtillgänglig är att de tre generationerna av försäkringsdirektiv gäller parallellt. De första var grunddirektiv, medan de andra fungerar både som grund- och änd- ringsdirektiv. Således är de första direktiven alltjämt gällande i den mån de inte har blivit ändrade genom de senare direktiven. Detta bidrar i hög grad till att försäkringsrätten på EG-nivå är mycket svåröverskådlig. Icke-harmoniserat område Ett område som ännu inte har harmoniserats är, vilket tidigare nämnts, försäkringsavtals- området. Gemenskapen har i sina försök att skapa en europeisk försäkringsavtalsrätt inte kommit särskilt långt och inte heller nått fram till det önskvärda resultatet. 1979 lade kom- missionen fram ett förslag till direktiv angå- ende försäkringsavtal avseende skadeförsäk- ring. Detta ändrades 1980 och togs slutligen tillbaka 1993. Att direktivförslaget togs till- baka var ett resultat av uttalanden i tredje generationens försäkringsdirektiv, som inne- bar att det inte längre ansågs vara nödvändigt med en gemensam försäkringsavtalsrätt för att uppnå en inre marknad på försäkringsom- rådet. Det framhölls vidare att den möjlighet som finns för medlemsstaterna att föreskriva att nationella lagar skall tillämpas på försäk- ringsavtal, vilka gäller för risker belägna inom deras respektive territorium, torde ge ett till- räckligt skydd för utsatta försäkringstagare. För att en sådan reglering skall kunna fungera förutsätts dock ett införande av lämpliga in- ternationella privaträttsliga regler. Arbetet som numera bedrivs på området är därför inriktat på att införa sådana bestämmelser.16 Samarbete inom det civilrättsliga området är enligt EG-fördraget begränsat. För att åt- gärder inom detta område skall komma till stånd krävs det att de har gränsöverskridande följder samt är nödvändiga för att den inre marknaden skall fungera. I det fall då alla medlemsstater tillämpar samma internatio- 330 nella privaträttsliga regler på försäkringsom- rådet uppstår visserligen ingen harmonise- ring av försäkringsavtalsrätten, men resulta- tet blir änddock att skillnaderna i ländernas materiella rättsregler framträder tydligare. Blir de internationella privaträttsliga reglerna svåra att tillämpa kan detta leda till en harmonise- ring av de materiella reglerna.17 Konsumentskydd inom EU På försäkringsrättens område har de tre gene- rationernas försäkringsdirektiv uppställt ett antal regler för att skydda konsumenternas intressen. Dessa regler ställer krav bland an- nat på18 en obligatorisk minsta mängd information avseende avtalet, utförlig för livförsäkringar och mer begränsad för andra försäkringar. fastställande av vilken lag som är tillämplig på försäkringsavtal, vilket varierar beroen- de på vilken slags försäkring som avses, hur stor risken är och var den försäkrade eller försäkringsobjektet befinner sig. begreppet allmänintresse, vilket rättfärdigar undantag i form av nationella tvingande bestämmelser som avviker från principerna om etableringsfrihet och fritt utbud av tjäns- ter. Förutom specifika regler inom försäkrings- rätten har kommissionen på området för fi- nansiella tjänster lagt fram en grönbok19, vil- ken behandlar konsumentaspekter. I en upp- följning av denna grönbok behandlas pro- blem rörande det fria tillhandahållandet av tjänster samt reaktioner från berörda parter. Ett av de problem som uppmärksammas, vad gäller finansiella tjänster på den inre markna- den, är att näringsidkare i vissa fall vägrar tillhandahålla tjänster till personer som inte bor i det land där näringsidkaren är aktiv. Andra problem som nämns är bristande kva- litet på tjänster som tillhandahålls över grän- serna, otillräcklig information samt den verk- samhet som utövas av mellanhänder utan auktorisation. Det krävs, enligt organisationer som före- träder konsumentintressen, ytterligare regle- ring av området för att uppnå fullgott skydd för konsumenterna inom unionen. De nu gäl- lande reglerna måste genomföras korrekt och därefter följas för att det skall kunna råda konkurrens på lika villkor. Viss stabilitet och trovärdighet har redan skapats genom flera direktiv på området. Detta anser de aktuella organisationerna dock ej vara tillräckligt.20 Det behövs således ökade möjligheter för en konsument att få rättelse vid problem vid gränsöverskridande handel.21 Kommissionen anser att den inre markna- den redan nu har främjat konkurrensen och ökat konsumenternas valmöjligheter, men pekar dock på att det inte är ovanligt med eftersläpningar vid implementering av ge- menskapsdirektiv och att detta har en häm- mande effekt. 1997 hade endast 85 procent av försäkringsdirektiven införlivats på ett till- fredsställande sätt, dessa var dock avsedda att implementeras senast 1 juli 1994. Gränsöverskridande handel Gränsöverskridande handel med försäkringar kan ske på två sätt, nämligen genom etable- ring eller tillhandahållande av tjänst. Enligt LUF gäller svensk lag vid både tillhandahål- lande av tjänst och vid etablering. De olika alternativen utgör därför ingen skillnad för konsumenterna. Vi anser dock att negativa konsekvenser för konsumenterna kan uppstå i de fall då hemlandsmyndigheten inte ställer samma krav på solvens m m. Detta skulle nämligen kunna leda till att bolagen inte har tillräcklig marginal för att täcka sina försäk- ringsåtaganden. Risken för detta är särskilt stor i de fall korrekt implementering inte har skett. Valet mellan etablering och tillhandahål- lande av tjänst medför däremot olika följder 331 för försäkringsbolag. Vid etablering uppstäl- ler lagen om utländska filialer m m. ett antal krav rörande bland annat anmälan till PRV, separat bokföringsskyldighet samt avregist- reringsmöjligheter vid underlåtenhet att följa i lagen uppställda krav. Vid tillhandahållande av tjänster är dessa skyldigheter inte lika långtgående. För den sist nämnda typen av verksamhet tillämpas bestämmelserna i LUF. I de fall en mellanhand är inblandad i av- talsslutandet kan det ibland vara svårt för en konsument att avgöra med vem avtalet fak- tiskt sluts. Det kan dessutom vara oklart att det är en mellanhand som tecknar avtalet. I dessa fall är det viktigt att den egentliga avtalsparten klargörs. Allmänna Reklama- tionsnämnden, ARN, har i ett avgörande22 från 1998 behandlat frågan om vem som är att betrakta som motpart i ett försäkringsförhål- lande. I fallet hade V antagit ett erbjudande att, genom Försäkringsbolaget, ansluta sig till sin makes fackförbunds sjukförsäkring som medförsäkrad. När V begärde ersättning ur försäkringen gjorde Försäkringsbolaget gäl- lande att det endast agerade som förmedlare av försäkringen för ett schweiziskt bolags räkning. Försäkringsbolaget ansåg sig såle- des ej som försäkringsgivare i det aktuella ärendet. ARN uttalade i frågan att Försäkringsbola- gets agerande medförde att det uppfattades som försäkringsgivare, eller i vilket fall i förening med det schweiziska bolaget. Det kan dock konstateras att det var det schwei- ziska bolaget som var ensam försäkrings- givare. ARN anförde att då Försäkringsbola- get hade till uppgift att upphandla och för- medla försäkringar samt i det aktuella fallet hade utfört i det närmaste all administration vid tecknandet av försäkringen, måste detta vara att anse som ett ombud för det schwei- ziska bolaget. På grund av det aktuella förhål- landet ansåg ARN att de uppgifter som För- säkringsbolaget lämnat till den svenska för- säkringstagaren var bindande för det schwei- ziska bolaget. Vidare uttalade ARN i beslutet att förhållandet mellan Försäkringsbolaget och det schweiziska bolaget borde ha ut- tryckts på ett tydligare sätt i försäkringsbrevet för att försäkringstagaren helt säkert skulle ha vetat vem motparten i avtalsförhållandet var. ARN gjorde en likartad bedömning i sitt av- görande 1997-09-23.23 Vi anser, i enlighet med vad som framkom- mit ovan, att den faktiska avtalsparten utgörs av det bakomliggande bolaget. För att dennes specifika försäkringsvillkor skall bli tillämp- liga krävs att det av försäkringsbrevet klart framgår dels att det är en utländsk försäk- ringsgivare som är motpart, dels att dennes villkor skall tillämpas på avtalet. För att ut- ländsk lag skall bli tillämplig krävs däremot att risken avtalet avser är belägen i det aktuel- la landet. Här bör nämnas att i ovanstående avgörande hade det aktuella försäkringsbola- get sitt säte i ett tredje land, Schweiz. Vi anser att avgörandets utfall dock ej torde ha blivit annorlunda då fallet hade involverat ett bolag med säte inom den Europeiska unionen. Yt- terligare en aspekt som bör påpekas är att den aktuella försäkringen inte utgör en konsu- mentförsäkring enligt den svenska definitio- nen i KFL. Den aktuella försäkringen bör dock ändå kunna anses vara en konsument- försäkring i ett vidare perspektiv. Principer på den europeiska försäkringsmarknaden Genom rådets direktiv och EG-domstolens praxis har ett antal principer framkommit, vilka är av stor vikt för försäkringsmarknaden och dess aktörer. Dessa inverkar i hög grad på konsumenternas rättigheter och kommer ne- dan närmare att belysas. Principen om en auktorisation Efter utfärdandet av tredje generationens för- säkringsdirektiv krävs numera, för etablering samt för gränsöverskridande verksamhet inom 332 försäkringsbranschen, endast en officiell auk- torisation. Denna utfärdas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där försäk- ringsföretaget har sitt huvudkontor. Myndig- heten har rätt att vägra att utge en auktorisa- tion om de anser situationen vara sådan att försäkringsföretagets ledning ej är sund och ansvarsfull.24 De i direktiven uppställda kra- ven rör främst prövning av ägare och verk- ställande direktör, startkapital samt prövning av organisationsstruktur och verksamhetsin- riktning. Genom auktorisationen har företa- get rätt att bedriva verksamhet inom hela gemenskapen med stöd av etableringsfrihe- ten och friheten att tillhandahålla tjänster.25 Principen om en auktorisation underlättar således etablering inom unionen genom att företagen slipper genomgå flera auktorisa- tionsprövningar då de vill etablera sig i flera medlemsstater. De krav försäkringsdirekti- ven ställer upp vid auktorisation är i stort sett likartade med de som gäller för övriga finan- siella institutioner. Återkallelse av auktorisationen kan göras då denna inte utnyttjas eller då ett bolag ej längre uppfyller de uppställda kraven. Åter- kallelse kan även ske på grund av ekonomiska skäl, om företaget ej vidtagit nödvändiga åt- gärder inom föreskriven tid eller då bolaget allvarligt åsidosatt sina skyldigheter.26 En sådan återkallelse skall genomföras av den myndighet som en gång godkände auktorisa- tionen. När en auktorisation återkallas eller upphör skall den behöriga myndigheten i före- tagets hemland meddela detta till aktuella myndigheter i övriga medlemsstater, vilka skall vidta åtgärder för att förhindra att före- taget inleder ny verksamhet inom deras terri- torier.27 Förutsatt att de i direktiven uppställda mini- mikraven vid auktorisation upprätthålls bör de svenska konsumenterna vara försäkrade om att en korrekt bedömning av bolagen sker. Risker uppkommer dock vid bristfällig im- plementering eller tillämpning av direktiven. Vi anser att principen om en auktorisation utgör en positiv faktor på den europeiska försäkringsmarknaden samt att den utgör en förutsättning för att den inre marknaden skall kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Förutsättningen är dock att medlemsstaterna på ett korrekt sätt tillämpar de relevanta be- stämmelserna i de tre generationernas försäk- ringsdirektiv. Hemlandstillsyn För de flesta typer av finansiella tjänster gäl- ler numera även principen om hemlandstill- syn.28 På försäkringsområdet framkommer denna princip i tredje generationens försäk- ringsdirektiv. Principen om hemlandstillsyn innebär att det är den behöriga myndigheten i företagets hemland som har huvudansvaret för den verksamhet bolaget bedriver såväl inom landet som i andra medlemsländer genom filial eller direkt genom tillhanda- hållande av tjänster. Det är således denna myndighet som prövar och beviljar auktori- sation. Denna konstruktion kräver långtgående samarbete och samordning av information mellan de nationella tillsynsorganen. För att möjliggöra en effektiv tillsyn har hemlands- myndigheten möjlighet att utföra inspektio- ner i det land där företaget i fråga har etablerat sig eller tillhandahåller sina tjänster. Värd- landets tillsynsmyndighet skall dock under- rättas då hemlandsmyndigheten avser att ge- nomföra en sådan inspektion. Värdlandet har viss möjlighet att utöva kontroll över de sekundäretableringar som upprättas inom landet även om det är hem- landsmyndigheten som har det yttersta an- svaret. Denna kontroll består bland annat av att tillse att företaget följer de nationella reg- ler som följer av det allmänna bästa. Värdlan- det har rätt att anmoda det gästande bolaget att vidta rättelse vid överträdelse. Följs inte så- dan anmodan kan värdlandets tillsynsmyn- dighet begära hjälp från hemlandsmyndighe- ten. Yttersta påföljd vid dylika problem är att 333 företaget kan förbjudas utöva fortsatt verk- samhet i värdlandet.29 Hemlandet är ensamt ansvarigt för den fi- nansiella tillsynen över försäkringsföretagen, även i fråga om den del av deras verksamhet som de utövar via filialer eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Den finan- siella tillsynen innebär kontroll av försäk- ringsföretagens hela verksamhet, dvs kon- troll av solvens, bildandet av tekniska avsätt- ningar och de tillgångar som täcker dessa enligt de regler som hemlandet fastställt.30 Myndigheterna måste ha de tillsynsmöjlig- heter som krävs för att säkerställa att försäk- ringsföretagen bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt. De måste även ha möjlighet att införa lämpliga skyddsåtgärder eller sanktio- ner i avsikt att förhindra oegentligheter och brott mot bestämmelserna om tillsyn över försäkringsverksamhet.31 Försäkringsdirektiven tillåter inte att den medlemsstat i vilken utövandet sker, oavsett om det sker med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, kon- trollerar att försäkringsbolaget följer de har- moniserade villkor enligt vilka hemlandet beviljat bolaget auktorisation. Dessa kontrol- ler sker av aktuella myndigheter i hemlandet. Värdstaten har vidare inte rätt att ifrågasätta beviljandet av auktorisationen.32 Betvivlar värdstaten att villkoren följs kan den genom artikel 227 EG-fördraget uppmana kommis- sionen att vidta åtgärder för underlåtenhet enligt artikel 226. Avseende principen om hemlandstillsynen uppstår frågan huruvida konsumenterna över- huvudtaget är medvetna om att denna existe- rar. Vi ställer oss frågande till om svenska konsumenter, som tecknar avtal med utländ- ska försäkringsgivare i Sverige, är medvetna om att det är bolagets hemlandsmyndighet som skall se till att företaget upprätthåller kraven på solvens m m. Om konsumenterna har sådan kunskap uppkommer ändock frå- gan huruvida principens innebörd är tillräck- ligt klar. Vi anser att bristfällig implemente- ring även i detta fall kan medföra negativa konsekvenser för konsumenterna. Då en med- lemsstat ej upprätthåller de i direktiven före- skrivna kraven, för till exempel avsättningar, kan resultatet bli att bolaget får en ekonomisk möjlighet att erbjuda försäkringar till en lägre premie. Denna konkurrensfördel lockar kon- sumenter att teckna försäkring med bolaget, vilket leder till att dessa kan utsättas för en högre risk. Vi anser dock att principen om hemlandstillsyn bör bevaras, eftersom det administrativa arbetet förenklas då samma myndighet svarar för såväl auktorisation som tillsyn. För att minska risken för konsumen- terna anser vi dock att värdstatens tillsyns- myndighet bör få större inblick i bolagens verksamhet samt att de båda myndigheterna bör ha ett nära samarbete. Informationsplikt Enligt tredje generationens försäkringsdirek- tiv har försäkringsgivaren en plikt att under- rätta försäkringstagaren om bestämmelserna i försäkringsavtalet. Därutöver är försäkrings- givaren skyldig att informera om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet samt hur försäkringstagaren skall handla vid eventuel- la klagomål.33 Behovet av information anses särskilt stort vid livförsäkring, eftersom den- na typ av åtagande varar under lång tid. För- säkringstagaren har rätt att, innan försäk- ringsavtalet ingås, få uppgifter om löptider, om hur premier skall betalas, hur återförsäk- ran beräknas och fördelas samt hur avtalet kan avbrytas. Under avtalstiden skall försäk- ringsgivaren löpande informera om ändringar i de uppställda villkoren. Informationen skall vara klar och tydlig. Den skall vara skriftlig och uttryckt på ett officiellt språk i det med- lemsland där avtalet ingåtts. Om försäkrings- tagaren så begär kan dock informationen läm- nas på ett annat språk.34 Som framgår av det ovan sagda innebär informationsplikten att konsumenter har rätt 334 till information som är nödvändig för att klargöra avtalets innebörd. Vi anser att det är av stor vikt att särskilt viktig information, exempelvis att det är en utländsk försäkrings- givare som är motpart eller att ett annat lands lag är tillämplig på avtalet, klart måste framgå av försäkringsbrevet, en informationsfolder eller på ett annat lämpligt sätt, dvs inte enbart genom de allmänna försäkringsvillkoren. Detta för att tydliggöra för konsumenten vil- ka bestämmelser som blir tillämpliga på det ingångna avtalet, vilket även ARN framhäv- de i sitt avgörande. De bestämmelser som framkommer i direktivet har i Sverige imple- menterats genom att FI har utfärdat föreskrif- ter och allmänna råd.35 Det allmänna bästa Det allmänna bästa36 är ett begrepp som ECJ har utvecklat genom en rad avgöranden. Be- greppet innebär att nationell lagstiftning har rätt att under vissa förutsättningar inskränka EG-fördragets grundläggande friheter. Nå- gon exakt definition finns ej att tillgå, men vägledning får hämtas ur ECJs avgöranden. Det rättsliga begreppet, det allmänna bästa, genomgår således ständiga förändringar i sam- band med att ECJ möter nya utmaningar och utvecklar ny praxis. Införlivandet av ett så- dant oerhört komplext begrepp i direktiv, vilka skall följas av marknadsaktörerna, med- för stor osäkerhet inom branschen. Till skydd för det allmänna bästa är det, enligt ECJs praxis, möjligt för medlemsstater att anta eller behålla vissa rättsregler, förut- satt att de inte på ett otillbörligt sätt inskrän- ker etableringsfriheten eller friheten att till- handahålla tjänster. Dessa bestämmelser mås- te dock tillämpas lika, oavsett vilket hemland företaget har.37 Då ett finansiellt företag av- ser att etablera sig i ett annat medlemsland är värdlandet skyldigt att särskilt informera om de regler som inom landet är motiverade med det allmänna bästa. Detta kan vara regler rörande till exempel konsumentskydd, mark- nadsföring eller beskattning. Skilda tolkningar av begreppet allmänna bästa har gjort det möjligt för varje medlems- stat att försvara olika uppfattningar om frihe- ten att tillhandahålla tjänster, vilket medför en konkurrenssnedvridning som är till nack- del för såväl försäkringsbolagen som konsu- menterna. Domstolen har ställt upp följande kumulativa krav för att en nationell bestäm- melse, vilken syftar till att skydda det allmän- na bästa, skall kunna inskränka etablerings- rätten eller rätten att tillhandahålla tjänster38: Bestämmelsen skall avse ett område som inte harmoniserats. Bestämmelsen skall vara av allmänt intresse. Bestämmelsen får inte vara diskriminerande. Bestämmelsen skall vara objektivt nödvän- dig. Bestämmelsen skall stå i proportion till det eftersträvade målet. Det får inte finnas andra bestämmelser i etableringsstaten som redan skyddar det all- männa bästa och som tjänstetillhandahålla- ren måste följa. Begreppet måste tolkas restriktivt eftersom det är ett undantag från fördragets grundläg- gande princip om fri rörlighet. Skulle tvist uppstå åligger det den medlemsstat, vilken tillämpar bestämmelserna, att bevisa att vill- koren har uppfyllts.39 Enligt ECJ bör rättsra- men vara mindre restriktiv och krävande för dem som tillhandahåller tjänster än för dem som är etablerade i en annan medlemsstat. Även av kommissionens tolkningsmeddelan- de framgår att en medlemsstat inte har rätt att kräva att företag som endast tillhandahåller tjänster måste uppfylla alla krav som ställs på bolag vilka är etablerat i landet, eftersom detta skulle undergräva syftet med EG-för- dragets bestämmelser om frihet att tillhanda- hålla tjänster. Reglerna som syftar till att skydda konsumenternas intressen bedöms dock på samma sätt oavsett i vilken form verksamheten bedrivs.40 335 De svårigheter, avseende bland annat tolk- ning, som begreppet har medfört har lett fram till att ingen riktigt vet vilka regler som gäller inom försäkringsmarknaden. Konsekvensen av detta är att något som inledningsvis avsåg att skydda konsumenterna nu har blivit ett hinder dels för liberaliseringen av försäk- ringsmarknaden och dels för skapandet av en inre marknad på området.41 Konsumentskydd och det allmänna bästa Begreppet det allmänna bästa syftar till att begränsa handlingsutrymmet endast då ett bolag, eller i vårt fall en försäkringsgivare, bryter mot betydande allmänna intressen. Skulle medlemsstaterna ställa upp strängare krav än de i direktiven uppställda minimikra- ven i syfte att skydda konsumenter, är dessa endast tillämpliga gentemot samtliga bolag under förutsättning att det är proportionerli- ga. I vilken utsträckning dylika krav kan tillämpas framgår av ECJs praxis. Av arti- kel 32.4 i direktiven42 följer att medlemssta- terna måste anmäla exakt vilka bestämmelser i den nationella lagen de anser utgöra skydd för ett allmänt intresse. I brottmålet mot André Ambry43 behandlas resenärers rätt till återbetalning av erlagda belopp samt hemtransport vid arrangörens eventuella obestånd eller konkurs. Den dis- kussion som är av intresse för vår utredning är huruvida medlemsstaterna kan föreskriva ett konsumentskydd, vilket är mer långtgående än vad syftet kräver. Den huvudsakliga frå- gan är huruvida en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster kan vara berättigad för att skydda konsumenternas intressen. Av målet framgår att den bestämmelse som reglerar rätten till återbetalning är utformad som en minimiskyldighet, vilket medför att medlems- staterna har rätt att utöka skyddet för konsu- menterna. Av fallet framgår dock att med- lemsstaten kräver att, då en arrangör har in- gått ett avtal med en garant i en annan med- lemsstat för att säkerställa rätten till återbetal- ning, ytterligare ett avtal skall ingås med en garant i den förstnämnda medlemsstaten. Detta kompletterande avtal syftar till att skydda konsumenten. ECJ uttalade att artikel 49 hin- drar nationell lagstiftning att kräva att ett sådant kompletterande avtal måste ingås trots att syftet är att skydda konsumenterna. Det krav som ställs upp antas nämligen ha en hindrande och avskräckande verkan dels för finansiella institut i andra medlemsstater och dels för arrangörerna att vända sig till dessa eftersom det kompletterande avtalet som krävs medför ytterligare kostnader. Resultatet blir att detta krav utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, vilken inte kan an- ses berättigad för att skydda konsumenterna. Vi anser att i det ovan behandlade fallet har allmänintresset använts för att försöka skyd- da nationella intressen d.v.s. sådana intressen som de enskilda medlemsstaterna kan ha för att skapa ett förmånligare företagsklimat för nationella bolag. ECJ fastslog att dessa krav var alltför långtgående, ett beslut vi bedömer vara riktigt, då de båda begreppen måste skiljas åt. För att lättare kunna särskilja be- greppen krävs klarare regler för hur det all- männa bästa skall tillämpas. En klarare regle- ring krävs också för att skapa större förutsäg- barhet för försäkringsmarknadens aktörer.44 Allmänt intresse kontra nationellt intresse Begreppet allmänt intresse bör, som ovan framhållits, hållas väl åtskiljt från begreppet nationellt intresse och för att belysa denna gränsdragning kommer nedan det faktum att Frankrike upprätthåller ett krav på att försäk- ringsvillkor skall avfattas på franska att dis- kuteras. Skandia bedriver skadeförsäkringsverksam- het i Frankrike med inriktning mot stora nord- iska företag som målgrupp. Dessa försäk- ringstagare efterfrågar globala lösningar inne- hållande villkor som gäller i ett stort antal 336 länder. Det språk som föredras i dessa fall är engelska. Enligt den franska lagstiftningen skall dock, som ovan nämnts, alla försäk- ringsvillkor vara avfattade på franska oavsett partsvilja. I ett yttrande45 från Kommerskollegium bedömer kollegiet att de franska språkkraven på ett onödigt sätt ”försvårar och fördyrar” försäkringsverksamhet i Frankrike i de fall verksamheten är inriktad på stora företag. I förhållande till dessa anser kollegiet att ett upprätthållande av språkkravet icke är pro- portionerligt. Språkkravets förenlighet med EG-rätten ifrågasätts och kollegiet avser att kontakta kommissionen för bedömning av de aktuella språkkraven. Kommissionen har i sitt tolkningsmeddel- ande angående frihet att tillhandahålla tjäns- ter och det allmänna bästa inom försäkrings- branschen46 uttalat att det knappast är fören- ligt med proportionalitetsprincipen för en värdstat att åberopa särregleringar som är avsedda att skydda det allmänna bästa då försäkringen avser stora risker eller då för- säkringen tecknas av väl insatta eller yrkes- mässigt verksamma försäkringstagare.47 Vi- dare konstaterar kommissionen att konsu- mentskydd inte är ett giltigt argument för särreglering avseende stora risker, industriel- la risker eller handelsrisker, då denna typ av risker, enligt kommissionen, bör skiljas från massrisker.48 Vi anser att i det fall då kommissionens tolkningsmeddelande får genomslagskraft bör inte Frankrike få upprätthålla sitt språkkrav i förhållande till den typ av risker Skandia har specialiserat sig på i landet. Hade bolagets verksamhet istället gällt konsumentförsäk- ringar torde dock situationen ha blivit en annan. Ur konsumentsynpunkt kan nämligen ett upprätthållande av språkkravet vara moti- verat. I de fall försäkringstagaren är utländsk bör dock, enligt kommissionen, undantag från ett absolut språkkrav kunna göras eftersom försäkringstagaren troligen uppnår ett bättre skydd då försäkringstagaren kan teckna avtal på sitt modersmål istället för språket i det land där denne bor eller risken är belägen.49 Vi anser i likhet med kommissionen att ett krav på att försäkringsavtal skall avfattas på det nationella språket ej bör få upprätthållas i förhållande till stora risker, för vilka försäk- ring oftast tecknas av bolag. Dylika språkkrav skyddar ett nationellt intresse och är därför, enligt vår uppfattning, inte är skyddsvärda ur gemenskapssynpunkt. Däremot bör sådana krav i de flesta fall få tillämpas gentemot inhemska konsumenter. Vi är av den åsikten att i det fall en harmonisering av försäkrings- avtalsrätten genomförs kommer räckvidden av begreppet allmänintresse att begränsas, då en tillämpning av detta förutsätter att den skyddsvärda bestämmelsen avser ett icke har- moniserat område. Minimiharmonisering Då bestämmelserna i försäkringsdirektiven fastställer ett minimiskydd, får medlems- staterna dock tillämpa strängare regler gent- emot nationella bolag men ej mot utländska bolag. Följden av detta blir att hemlandets myndigheter kan fastställa striktare krav, vilka gäller för försäkringsbolag som är etablerade i en annan medlemsstat medan dessa regler då ej är tillämpliga på nationella bolag i den aktuella medlemsstaten.50 Kommissionen anser att de bolag som be- driver verksamhet, antingen genom etable- ring eller genom tillhandahållande av tjäns- ter, i en annan medlemsstat i enlighet med försäkringsdirektivens bestämmelser endast kan tvingas att anpassa sin verksamhet efter den aktuella medlemsstatens bestämmelser om verksamheten strider mot det allmänna bästa.51 Det faktum att generationsdirektiven utgör minimidirektiv innebär att skyddet för konsumenterna kan skilja sig åt mellan olika medlemsstater. Detta beror på att vissa länder i sin lagstiftning tillämpar striktare regler för nationella bolag. I de fall strängare krav fak- 337 tiskt tillämpas för nationella bolag kan detta innebära en konkurrensfördel för utländska bolag som är verksamma i den aktuella med- lemsstaten. Konsekvenserna för konsumen- terna kan i dessa situationer bli att ett svagare konsumentskydd föreligger då de tecknar för- säkring med en utländsk försäkringsgivare. En annan risk i dessa fall är att konsumenterna inte alltid är medvetna om att mindre strikta regler gäller för de utländska bolagen, utan tar för givet att de strikta nationella reglerna gäller för alla aktörer på marknaden. Vi anser att konsumenter skall garanteras ett tillräckligt skydd genom minimikraven. I de fall avtal tecknas med ett bolag, för vilket de striktare nationella reglerna inte skall til- lämpas, bör detta klart och tydligt framgå av exempelvis försäkringsbrevet. Detta borde dock vara en självklarhet med tanke på den informationsplikt som åligger försäkrings- givaren. Det är först då konsumenten erhållit denna typ av information som denne kan göra ett medvetet val genom att väga de eventuellt lägre premierna mot de mindre strikta regler- na, vilka kan medföra ett svagare konsument- skydd. Lagval Frågan om vilket lands lag som är tillämplig på avtal är vid internationell handel mycket viktigt ur konsumentsynpunkt. Inom EU gäl- ler 1980-års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser. Från den- na undantas dock försäkringsavtal, däremot undantas ej återförsäkringsavtal. Den ökade internationaliseringen har gett upphov till ett ökat behov av konsumentskydd i form av klara och tydliga regler angående tillämplig lag. Regler för att uppnå detta återfinns i andra generationens försäkringsdirektiv. Reg- lerna har dock, avseende skadeförsäkring, i viss mån modifierats genom tredje genera- tionens skadeförsäkringsdirektiv. Bestämmel- serna har till syfte att skapa skydd för försäk- ringstagare och tredje man, samt att motverka konkurrenssnedvridning. En förutsättning för att reglerna skall bli tillämpliga är att avtalet har anknytning till två eller flera EES-stater. I undantagsfall är det dock tillräckligt med anknytning till en stat inom det angivna om- rådet.52 Till grund för den svenska regleringen på området ligger de ovan behandlade EG-di- rektiven. Den lag som är av avgörande bety- delse är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. I regleringen görs en åtskillnad mellan stora risker respektive mass- risker. De förra avser avtal mellan i princip jämbördiga parter och dessa har enligt 9 § fullständig partsautonomi. Massrisker avser risker kopplade till privatpersoner eller mindre företag och regleringen kring dessa har till syfte att skapa skydd för försäkringstagaren som den svagare avtalsparten. Den aktuella bestämmelsen då det gäller massrisker är 6 § och denna skiljer på situationen då försäk- ringstagaren har sin hemvist eller centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belä- gen och den situation då risken inte är belägen i samma stat som försäkringstagarens hem- vist eller förvaltning. I det förra fallet skall lagen i det land där risken är belägen tilläm- pas. I det senare fallet kan parterna, enligt 7 §, avtala om en tillämpning av antingen lagen i det land där risken är belägen eller den stat där försäkringstagaren har sin hemvist eller sin centrala förvaltning. Då parterna har avtalat om en tillämplig lag, men omständigheterna i avtalet har en tydlig anknytning till en annan EES-stat, skall lagen i det sist nämnda landet tillämpas.53 I brist på avtal skall, i fall då risken och försäk- ringstagarens hemvist är samma land, 6 § tillämpas, vilket medför att det aktuella lan- dets lag är tillämplig. Då dessa länder ej sammanfaller skall den stat till vilken avtalet har närmast anknytning tillämpas. Det anses vara förhållandena vid avtalets ingående som är avgörande för denna bedömning.54 På liv- 338 försäkringsområdet är det enligt 5 § det land där försäkringstagaren har sin hemvist eller, då det rör sig om en juridisk person, där denne har sitt driftställe vid avtalets ingående som är avgörande för vilken lag som skall tillämpas. Då en försäkringstagare är medborgare i ett annat land än sitt hemvistland, kan dock detta lands lag tillämpas på avtalet. I 13 § finns en specialreglering som tillåter tvingande svenska regler att slå igenom även då ett annat lands lag skall tillämpas på avta- let. Detta kan gälla till exempel tvingande regler angående konsumentskydd. Tillämplig lag I det tidigare behandlade avgörandet från ARN hade, i de försäkringsvillkor Försäk- ringsbolaget lämnat, uppgivits att lagen om försäkringsavtal och allmän lag i övrigt skulle tillämpas på avtalet. Då ARN i ärendet ansåg att Försäkringsbolaget var att anse som ett ombud för det schweiziska bolaget och såle- des band det senare vid sitt agerande ansågs svensk rätt och FAL vara gällande för det aktuella avtalet. Som framgår av det ovan sagda hade situationen blivit en annan i de fall risken hade varit belägen i ett annat land. För att illustrera denna situation följer nedan ett exempel. En konsument är bosatt i Sverige och avser att teckna en försäkring för en risk belägen i annan medlemsstat, låt säga Frankrike. Kon- sumenten vänder sig till ett försäkringsombud i Sverige. Ombudet förmedlar försäkringar åt ett franskt bolag, vilket medför att fransk rätt kan bli tillämplig på avtalet. Detta uppmärk- sammas dock inte av konsumenten då denne utgår från att ombudet är försäkringsgivare och tror således att svensk rätt är tillämplig på avtalet, trots att fransk rätt faktiskt kan bli tillämplig. Vad som skiljer detta exempel från ARN:s avgörande är att utländsk lag kan bli tillämp- lig eftersom risken är belägen i försäkrings- givarens verksamhetsland. I dylika fall bör större vikt läggas på försäkringsgivarens in- formationsplikt, eftersom tydlig och heltäck- ande information minimerar risken för att missförstånd uppstår. En mindre problema- tisk situation är då konsumenten vänder sig direkt till en utländsk försäkringsgivare för att teckna försäkring avseende en risk belä- gen i försäkringsgivarens verksamhetsland. I dessa fall torde det vara uppenbart att detta lands lag kan bli tillämplig på avtalet. Den specialreglering som återfinns i 13 § lag om tillämplig lag för vissa försäkrings- avtal har sitt ursprung i andra generationens försäkringsdirektiv55, men torde, enligt vår bedömning, även vara tillåten enligt bestäm- melserna för det allmänna bästa. Den svenska regleringen är visserligen avsedd att ge kon- sumenterna ett starkare skydd, men tillämp- ningen av denna kan ge motsatt effekt. Till- lämpningen av bestämmelser motiverade med det allmänna bästa är oklar och detta kan leda till att bestämmelsen i vissa fall inte alls kan tillämpas. I de fall konsumenter förlitar sig på en sådan regel kan därför det utökade skyddet utebli, eftersom ett annat lands lag ändå kan bli tillämplig. Problem i samband med lagval uppstår främst då avtal sluts med en mellanhand, eftersom det för konsumenten i dessa fall kan vara svårt att avgöra vem som är den egentliga avtalsparten. I synnerhet kan oklarheter upp- stå då risken är belägen i den faktiska försäk- ringsgivarens hemland. Med stöd av det di- rektiv som behandlar oskäliga villkor i kon- sumentavtal, anser vi att en konsument bör kunna undvika dylika villkor och lita på att en likartad avtalstolkning sker oavsett vilket lands lag som är tillämplig på försäkringsavtalet. Fungerande inre försäkringsmarknad Sammanfattningsvis avser vi här att framföra våra slutsatser om den europeiska försäk- ringsmarknaden. Dessa redogör för hur kon- 339 sumenter påverkas av den europeiska regle- ringen, samt hur denna kan utvecklas för att underlätta för konsumenterna att företa gräns- överskridande transaktioner. För att den inre försäkringsmarknaden skall fungera och för att konsumenterna skall få ett fullgott skydd på en sådan marknad anser vi att det krävs: Korrekt implementering och tillämpning av de på området gällande direktiven. Harmonisering av försäkringsavtalsrätten och skatterätten inom gemenskapen. Klarare riktlinjer för särregleringar moti- verade med det allmänna bästa. Införande av EMU. Korrekt implementering Ett problem som har uppmärksammats på konsumentområdet är att medlemsstater vi- sar misstro inför andra medlemsstaters regle- ringar. Denna misstro innebär främst att vissa medlemsstater betvivlar att bestämmelser i de andra staterna leder till att konsumenter får ett lika starkt skydd som i det egna landet. Vi anser att detta problem överhuvudtaget inte borde föreligga på grund av införandet av de minimikrav som föreskrivs i direktiven, vilka syftar till att säkerställa konsumentskydd på en fungerande inre marknad. För att den inre marknaden skall fungera väl krävs tillit till att de regleringar som finns på området ger till- räckligt starkt konsumentskydd. I de fall då en medlemsstat inte anser att direktiven ger ett fullgott skydd finns möjligheten att yttra sig vid det tillfälle då förberedelser inför ett direktivs tillkomst sker. Kan dock inte ett enskilt lands vilja tillfredsställas måste detta land, som medlem i gemenskapen, trots detta acceptera ett majoritetsbeslut och därefter följa de bestämmelser som har upprättats. Det finns dock orsak till oro i de fall direktiv implementeras felaktigt eller i vissa fall inte alls. Då detta uppmärksammas finns en möj- lighet för medlemsstater att vända sig till kommissionen56, vilken sedan kan utöva på- tryckningar gentemot den medlemsstat som underlåtit att sköta sina förpliktelser, för att tillse att en korrekt implementering skall ske. I Sverige upprätthålls ett krav på registre- ring av utländska försäkringsfilialer. Vi stäl- ler oss frågande till om denna reglering är förenlig med gemenskapsrätten, vilken före- skriver att en auktorisation i hemlandet är tillräcklig för utövande av försäkringsverk- samhet i andra medlemsstater. Eftersom auk- torisationsprövning sker i hemlandet torde det inte vara tillåtet för en annan medlemsstat att föreskriva ytterligare krav på auktorisa- tion eller registrering. Den svenska reglering- en som fastslår att ett bolag avregistreras och således ej tillåts fortskrida med sin verksam- het, då bestämmelserna i lagen om utländska filialer m.m. ej uppfylls, torde därför vara oförenlig med EG-rätten. De aktuella be- stämmelserna bör därför utmönstras eller omarbetas för att överensstämma med direk- tivens syfte. Ytterligare en fråga som kan uppkomma i samband med den svenska implementeringen är huruvida det är tillräckligt att Finansin- spektionen utfärdar föreskrifter och allmänna råd för att uppnå direktivens syfte, bland annat avseende försäkringsgivarens informa- tionsplikt. Vi anser att detta sätt att imple- mentera gemenskapsrätten torde vara tillfreds- ställande eftersom Finansinspektionens före- skrifter är utfärdade med stöd av försäkrings- rörelseförordningen, vilket medför att de har samma dignitet som lag. Detta innebär att de är bindande gentemot bolagen, vilket i sin tur skapar ett gott skydd för de svenska konsu- menterna. De allmänna råden, vilka utfärdas i samband med de föreskrifter som gäller inom ett specifikt område, har dock inte bin- dande verkan utan utgör endast en rekom- mendation för hur föreskrifterna skall tilläm- pas i praktiken. Harmonisering En gemensam försäkringsrätt har inte ansetts 340 nödvändig för tillskapandet av en fungerande inre marknad för försäkringar. Vi anser dock att upprättandet av en europeisk försäkrings- avtalsrätt skulle underlätta för konsumenter genom att skapa större förutsägbarhet på marknaden. En gemensam försäkringsavtals- rätt skulle reducera den osäkerhet som råder, vilket skulle underlätta för konsumenter att genomföra gränsöverskridande transaktioner. Inom EU pågår nu en harmonisering av med- lemsstaternas internationella privaträtt, vil- ken vi anser kommer att ha en positiv inver- kan på försäkringsmarknaden. En sådan har- monisering tydliggör bland annat de regler som gäller för lagval och underlättar därmed för aktörerna på marknaden. Vi anser dock, trots detta, att en gemensam försäkringsav- talsrätt är nödvändig för att klargöra rättsläget för konsumenterna. Detta eftersom konsu- menter oftast har en viss kunskap om det egna landets konsumentskyddande lagar men, en- ligt vår uppfattning, ofta saknar kunskap om andra länders regleringar. På grund av detta föreligger en risk att konsumenter har en föreställning om att utländska regleringar är uppbyggda på ett likartat sätt som de nationel- la. Genom harmonisering skulle denna för- virring kunna undvikas eftersom regleringa- rna i de olika medlemsstaterna då faktiskt skulle överensstämma. En harmonisering skulle även i övrigt underlätta gemenskaps- handeln. Skapandet av en gemensam försäkrings- avtalsrätt skulle kunna försvåras av de me- ningsskiljaktigheter medlemsstaterna har an- gående hur en sådan skall utformas. Skulle dessa meningsskiljaktigheter vara så stora att det är omöjligt att skapa en gemensam försäk- ringsavtalsrätt anser vi att en harmonisering av den internationella privaträtten torde vara enklare att genomföra, vilken även skulle medföra positiva effekter inte enbart för för- säkringsrätten utan även för andra rättsområ- den. Denna reglering torde även underlätta utvecklingen av en framtida gemensam för- säkringsavtalsrätt. Efter det att en gemensam privaträtt etablerats samt en samordning av generationsdirektiven har skett, vilket vi dis- kuterar nedan, torde medlemsländerna vara mer positivt inställda till en samordning även av försäkringsavtalsrätten. Vår förhoppning är att medlemsstaterna, under den tid då en harmonisering på detta område utarbetas, bygger upp ett förtroende för andra länders regleringar samt även en tillit till att direkti- ven på området implementeras och tillämpas korrekt. En icke-harmoniserad försäkringsavtalsrätt anser vi torde kunna innebära en risk för att konkurrensfördelar uppstår. Denna risk före- ligger i de fall utländska bolag, vilka är verk- samma i Sverige, har en mindre restriktiv nationell lagstiftning, vilken medför möjlig- heter för dessa bolag att erbjuda lägre premier till de svenska konsumenterna. Å andra sidan kan en icke-harmonisering även medföra för- delar för de svenska bolagen, då osäkerheten på marknaden kan leda till att de svenska konsumenterna tvekar inför att teckna avtal med utländska försäkringsgivare. Vi anser att konkurrensen kan utjämnas genom skapan- det av klara direktiv på området. Som framgår av inledningen finns det inom gemenskapen en stor rättslig spridning på försäkringsområdet. Direktiven ändras och upphör efterhand, varför en tillämpning av dem ofta är intrikat. Detta resulterar i en stor osäkerhet, vilken har en negativ inverkan på marknadsaktörernas vilja att handla över grän- serna. Detta problem måste åtgärdas för att uppnå en väl fungerande inre försäkrings- marknad. Vi anser att detta problem bäst kan lösas genom skapandet av ett gemensamt direktiv på området. Detta direktiv torde kun- na vara heltäckande genom att de tre genera- tionsdirektiven, för såväl livförsäkring som skadeförsäkring, sammanförs i ett direktiv. Vi anser att en sådan sammanslagning torde vara möjlig eftersom bestämmelserna för skade- respektive livförsäkring är likartade. 341 De specifika bestämmelser som dock finns på livförsäkringsområdet bör kunna införas i ett särskilt kapitel. Genom att skapa ett samman- fattande direktiv för hela försäkringsområdet elimineras den osäkerhet som råder inför till- lämpningen av gemenskapsrätten på detta område. I ett sådant sammanfattande direktiv torde även klara riktlinjer för tillämpningen av det allmänna bästa med fördel kunna inar- betas. Vi anser emellertid att resultatet av den harmonisering på försäkringsavtalsområdet, vilken vi förespråkar, bör införas genom ett separat direktiv. Detta för att skapa större överskådlighet, då de två direktiven skulle behandla olika rättsområden. En harmonisering av skatterätten skulle innebära ytterligare fördelar för försäkrings- marknadens aktörer, exempelvis skulle det underlätta för konsumenterna om utfallande försäkring beskattas på ett likartat sätt oavsett i vilket land försäkringen tecknas respektive utfaller. Som ovan nämnts kommer inte nå- gon djupare analys på detta område att ge- nomföras. Vi vill dock ändå påpeka vikten av att även detta område harmoniseras för att den inre marknaden skall kunna fungera fullt ut. Utvecklingen av begreppet det allmänna bästa Vi anser att det sätt på vilket det allmänna bästa tillämpas idag ger upphov till oförut- sägbarhet för försäkringsmarknadens aktö- rer, vilket kan bidra till att hämma utveckling- en av den inre försäkringsmarknaden. På grund av detta anser vi att de bestämmelser som är nödvändiga för att skydda allmänintresset, däri inräknat bestämmelser avsedda att skyd- da konsumenter, bör regleras genom klara bestämmelser i form av direktiv. Dessa bör ej vara utarbetade som minimidirektiv, efter- som detta skulle leda till en likartad situation som den som råder idag. För tillfället utnyttjas allmänintresset för att skydda nationella bestämmelser i alltför stor utsträckning. Vi anser att det nationella och det allmänna intresset skulle separeras genom en klarare reglering. En sådan regle- ring bör, om en exakt reglering är alltför komplicerad att införa, åtminstone klargöra vilken typ av bestämmelser inom ett specifikt rättsområde som är skyddsvärda. Dessutom bör en tydlig definition av begreppet införas. Dagens särregleringar torde ge konsumenter- na ett tillräckligt skydd. Vi anser dock att en förändring krävs för att skapa en klarare struk- tur där det inte råder några tvivel om vilka regler som skall tillämpas. I dag finns sex kumulativa krav, vilka måste vara uppfyllda för att en nationell bestämmel- se skall tillåtas inskränka etableringsrätten eller rätten att tillhandahålla tjänster. Ett av dessa krav är att den aktuella bestämmelsen skall avse ett rättsområde som inte harmoni- serats. I det fall försäkringsavtalsrätten skulle harmoniseras torde utrymmet för att bevara särregleringar motiverade med det allmänna bästa vara begränsat. Detta eftersom stora delar av försäkringsrätten då skulle vara har- moniserad. Fram till dess att en sådan sam- ordning genomförs anser vi dock att det krävs klara riktlinjer för en tillämpning av begrep- pet allmänintresse. EMU Innebörden av den valutaunion som skall tillskapas genom EMU är att alla medlems- länder skall ha en gemensam valuta och en gemensam centralbank, vilken kommer att ansvara för penningpolitiken inom unionen. Vi anser att det utan en gemensam valuta är svårt att fullt uppnå de fördelar som den inre marknaden är avsedd att ge. Detta beror bland annat på de transaktionskostnader som valuta- växlingar innebär. Det är även svårt att göra en god bedömning av jämförelsepriser mel- lan de olika länderna. En valuta skulle medfö- ra en effektivare och lättare handel och på sikt även lägre priser för konsumenterna. För försäkringsområdet skulle EMU inne- bära att den gränsöverskridande handeln vä- 342 sentligen underlättas. För konsumenterna ökar möjligheterna att vid en jämförelse av olika bolags premiesättning göra en bedömning av vilka priser som är mest förmånliga. Som ovan nämnts, blir det överhuvudtaget enklare att genomföra transaktioner inom gemenska- pen. Avslutningsvis tyder vår utredning på att konsumenterna torde ha ett relativt gott skydd genom de minimikrav som direktiven upp- ställer. För att ytterligare förstärka konsu- mentskyddet anser vi emellertid att de åtgär- der vi har förslagit för att skapa en väl fung- erande inre marknad bör genomföras. Noter 1 EGT nr C-95, 1998, s. 73. 2 Rådets direktiv 92/96/EEG, ingressen p. 25. 3 Rådets direktiv 92/49/EEG och 92/96/EEG. 4 Rådets direktiv 92/49/EEG, ingressen p. 19. 5 EGT nr C-95, 1998. 6 The Single Market Review series, s. 2. 7 EGT nr C-95, 1998, s. 78. 8 Rådets direktiv 64/225/EEG. 9 Rådets direktiv 73/239/EEG. 10 Rådets direktiv 79/267/EEG. 11 Rådets direktiv 88/357/EEG. 12 Rådets direktiv 90/619/EEG. 13 Rådets direktiv 91/674/EEG. 14 Rådets direktiv 92/49/EEG. 15 Rådets direktiv 92/96/EEG. 16 Dufwa, 2000, s. 132-133. 17 Dufwa, 2000, s. 133. 18 EGT nr C-95, 1998, s. 76. 19 Finansiella tjänster: Att tillgodose konsumenter- nas förväntningar, KOM (96) 209. 20 KOM (97) 309, s. 2. 21 KOM (97) 309, s. 6. 22 ARN:s avgörande 1998-03-09; 1997-3961. 23 ARN:s avgörande 1997-09-23; 1996-4282. 24 Rådets direktiv 92/49/EEG, artikel 8. 25 Rådets direktiv 92/49/EEG, ingressen p. 6. 26 Löfvendahl Briatte, 1999, s. 63. 27 Rådets direktiv 92/49/EEG, artikel 14, vilken ändrar artikel 22 i rådets direktiv 73/239/EEG. 28 Med hemland avses i detta sammanhang det land i vilket bolaget har sitt säte. 29 Löfvendahl Briatte, 1999, s. 50. 30 Rådets direktiv 92/49/EEG, artikel 9. 31 Rådets direktiv 92/49/EEG, ingressen p. 9. 32 Jämför med 11/95 [1996] ECR 4115. 33 Rådets direktiv 92/49/EEG, ingressen p. 21 st. 34 Löfvendahl Briatte, 1999, s. 67. 35 Föreskrifterna är bindande, dock ej de allmänna råden. 36 Benämns även allmänintresse. 37 Rådets direktiv 92/49/EEG, ingressen p. 24. 38 Är något av dessa krav ej uppfyllt strider bestäm- melsen mot gemenskapsrätten, Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 21. 39 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 21. 40 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 25-26. 41 The Single Market Review series, s. 2. 42 92/49/EEG samt 92/96/EEG. 43 410/96 [1998] ECR 7875. 44 Allmänintresset kommer vidare att behandlas i kapitel 10.3. 45 Dnr 313-1841-98, 99-12-14. 46 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000. 47 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 25. 48 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 30. 49 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 30. 50 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 21-22. 51 Kommissionens tolkningsmeddelande, 2000, s. 20. 52 Pålsson, 1993, s. 45. 53 10 § lag om tillämplig lag för vissa försäkrings- avtal. 54 Pålsson, 1993, s. 56. 55 Rådets direktiv 88/357/EEG, artikel 7.2. 56 Artikel 226 och 227.