En utförligare och mer detaljerad redogörelse för Eltif:erna ges i författarens artikel "Fissus erat tenui rima – Förordningen om europeiska långsiktiga investeringsfonder", Juridisk publikation 2/2016 (http://juridiskpublikation.se/wp-content/uploads/2016/12/Dan-Hanqvist.pdf).
Inledning och bakgrund
Historiskt sett har endast delar av vad som i vid mening kan kallas "fondbranschen" varit föremål för särskild statlig reglering. Private equity-fonder har historiskt sett varit föremål för mycket begränsad reglering med särskilt sikte just deras egenskap av investeringsfonder. Redan före den senaste finanskrisen pekade dock mycket på att hedgefonderna – men även private equity-fonderna – och deras förvaltare på olika sätt skulle bli föremål för statlig reglering i flera jurisdiktioner.
Situationen inom EU förändrades radikalt i det allmänt uppskruvade klimatet efter finanskrisen. Efter en extremt kort beredning antog Europaparlamentet och rådet direktivet 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 ("AIFMD"). Den svenska implementeringen av AIFMD – lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder ("LAIF") – promulgerades den 28 juni 2013 och trädde i kraft mindre än en månad senare, den 22 juli 2013. Europaparlamentet och rådet antog en tredje särskild förordning för vissa typer av alternativa investeringsfonder den 29 april 2015, förordning (EU) 2015/760 om europeiska långsiktiga investeringsfonder ("EltifF"). Förordningen tillämpas fr.o.m. den 9 december 2015. EltiF ger – på det inom EU:s finansmarknadslagstiftning numera vanliga sättet – kommissionen behörighet att efter förslag från Europeiska värdepappersmarknadsmyndigheten ("Esma") anta s.k. "tekniska standarder" i form av förordningar. EltifF är uppdelad i sju kapitel: allmänna bestämmelser (I), som täcker syfte och mål, definitioner, tillstånd och registrering av de aktuella fonderna ("Eltif:erna"), den skyddade beteckningen, ansökningsförfarandet, villkor för tillstånd och ansvar för regelefterlevnad; skyldigheter beträffande fondernas investeringsstrategier (II); inlösen och utförande av, handel med och fondandelar och utdelning (III); transparenskrav (IV); marknadsföring av fondandelar (V); tillsyn (VI); och tekniska slutbestämmelser (VII). I den här artikeln kommer jag främst att behandla föremålet för kapitel II – tillgångsförvaltningen – liksom de delar av kapitel III som handlar om utdelning från Eltif:er.
Eltif:er har som syfte att öka tillgången till kapital för vissa "alternativa" investeringar, dvs. tillgångsslag som faller utanför definitionen av "överlåtbara värdepapper". Det kan t.ex. vara investeringar i fastigheter, aktier i onoterade bolag och infrastrukturprojekt. EltifF syftar till att ”anskaffa och kanalisera kapital till europeiska långsiktiga investeringar i realekonomin, i linje med unionens mål om en smart och hållbar tillväxt för alla”. Eltif:erna ska kunna erbjuda långsiktig finansiering till olika infrastrukturprojekt eller varaktiga onoterade eller noterade små och medelstora företag som emitterar egenkapital- och/eller skuldinstrument för vilka det inte redan finns någon lätt identifierbar köpare. Genom att finansiera sådana projekt ska Eltif:erna bidra till finansieringen av unionens reala ekonomi och genomförandet av dess politik.
EltifF kompletterar AIFMD i den meningen att endast EU-baserade AIF:er ska vara berättigade att ansöka om och beviljas auktorisation som Eltif; och EltifFs regler är nära knutna till AIFMD (och därmed till LAIF). Vissa smärre justeringar i bl.a. LAIF har föreslagits, främst i form av hänvisningar och anpassningar till EltifF. Produktreglerna för Eltif:er ska alltså tillämpas utöver – och inte istället för – AIF-regelverkets rörelseregler. Men därtill kommer en rad mycket mer långtgående regleringar vad gäller själva fonderna. EltifF innehåller – till skillnad från AIFMD och LAIF – ”produktspecifik” reglering, dvs. ett särskilt auktorisationsförfarande för fonderna som sådana. En Eltif är således per definition en EU-baserad AIF som förvaltas av en förvaltare med tillstånd som avses i AIFMD och endast EU-baserade AIF:er som har auktoriserats i enlighet med förordningen får använda beteckningen Eltif. Eftersom AIF:er kan ha olika rättsliga former som inte nödvändigtvis ger dem status som juridisk person, gäller i sådana fall skyldigheten att efterleva verksamhetskraven och vidta åtgärder för förvaltaren, som kan vara själva fonden eller en extern juridisk person.
Eltif:ernas privilegier
Eftersom EltifF innehåller en särskild produktreglering har förordningen ansetts kunna innehålla liberalare regler för försäljningen av fondandelar över gränserna än vad som gäller enligt AIFMD och LAIF. EltifF:s regler om marknadsföring gäller således istället för motsvarande bestämmelser i LAIF. EU-baserade AIF:er som inte avses att marknadsföras som Eltif:er är inte bundna av EltifF, och fonder med tillstånd enligt UCITS-direktivet och icke EU-baserade AIF:er har inte rätt att marknadsföra sig som Eltif:er. För att ge icke-professionella investerare bredare tillgång till Eltif:er kan en värdepappersfond och ett fondföretag med tillstånd som avses i UCITS-direktivet investera i andelar eller aktier som emitterats av en Eltif i den mån dessa andelar eller aktier är godtagbara enligt nämnda direktiv.
Eltif-fonder är "illikvida" i den meningen att de som huvudregel är "slutna". Med "slutenhet" menas i detta sammanhang att fonden inte är öppen för inlösen under dess livstid. Detta beror på att de flesta investeringarna i långsiktiga projekt är av illikvid natur, vilket i princip förhindrar att fonden kan avyttra tillgångar för att betala en investerare som vill lösa in sina andelar. Emellertid kan de vara "likvida" i den meningen att själva andelarna kan avyttras på en andrahandsmarknad. Därigenom får också icke-professionella investerare möjlighet att ta del av den "likviditetspremie" som vanligen tillkommer långsiktiga investerare, och som LAIF om än inte absolut förbjuder ändå kraftigt försvårar för icke-professionella investerare att komma åt.
Investeringar som kanaliseras genom Eltif:er ska få prioriterad tillgång till finansiering från Europeiska Investeringsbanken ("EIB"). Kommissionen ska organisera sin hantering av ansökningar av sådan finansiering i enlighet därmed.
Ytterligare ett viktigt privilegium – det kanske viktigaste av dem alla – för Eltif:er, är den särskilt gynnade behandling de erhåller enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (omarbetning) ("Solvens II"). Solvenskapitalkravet, beräknat enligt standardformeln, ska vara lika med summan av (a) det på särskilt sätt beräknade primära solvenskapitalkravet + (b) det på särskilt sätt beräknade kapitalkravet för operativ risk + (c) ett på särskilt sätt beräknat justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter. Det grundläggande solvenskapitalkravet ska omfatta enskilda riskmoduler som aggregeras på visst sätt. Marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivåerna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skulder. Den ska korrekt avspegla bristande matchning mellan tillgångar och skulder, särskilt i fråga om deras duration. Det ska beräknas som en kombination av kapitalkrav för vissa närmare angivna undergrupper, däribland känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finansiella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspriserna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk).
Undergruppen för aktiekursrisk inbegriper en riskundergrupp för typ 1-aktier, en riskundergrupp för typ 2-aktier och en riskundergrupp för godkända infrastrukturaktier. Typ 1-aktier anses utgöra en lägre risk än typ 2-aktier och deras innehav kräver därför mindre kapital än innehavet av typ 2-aktier. Typ 1-aktier omfattar aktier som noteras på reglerade marknader inom EES eller OECD eller som handlas på multilaterala handelsplattformar och vars säte eller huvudkontor finns i en EU-medlemsstat. Typ 2-aktier omfattar övriga aktier, råvaror och andra alternativa investeringar. De omfattar även alla andra tillgångar som inte omfattas av undergruppen för ränterisk, undergruppen för fastighetsrisk eller undergruppen för spreadrisk som alla tillhör typ 1. Beteckningen "aktier" är alltså missvisande – även andra slags tillgångar omfattas av undergruppen för aktiekursrisk. Genom särskilda bestämmelser förs en rad närmare angivna tillgångsslag till typ 1-aktierna – däribland innehav i Eltif:er. Det är oklart varför definitionen av vad som utgör typ 1-aktier inte har utformats i generella termer som innefattar alla tillgångsslag med motsvarande risk. Om Eltif:erna utgör en sådan motsvarande risk hade de i så fall automatiskt ingått bland typ 1-aktierna. En annan tolkning är att unionslagstiftaren egentligen inte tycker att risken i Eltif:er motsvarar typ 1-aktier men att man ändå har velat uppmuntra investeringar i sådana fonder och därför "artificiellt" genom särskild reglering har fört Eltif:erna till typ 1-aktierna. Huvudregeln är att solvenskapitalkravet ska beräknas på grundval av var och en av de underliggande tillgångarna i företag med kollektiva investeringar och andra investeringar i form av fonder ("genomlysningsmetoden"), inklusive avseende indirekt exponering mot teckningsrisk respektive motpartsrisk. Exempelvis anser Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ("Eiopa", en systerorganisation till Esma) att försäkringsföretag som investerar i fastigheter genom företag för kollektiva investeringar eller gör paketerade investeringar i form av fonder bör tillämpa genomlysningsmetoden.
Eltif:ens struktur och placeringsregler
Eltif:erna är som nämnts slutna fonder. Investerarna i en Eltif ska således inte ha möjlighet att begära inlösen av sina andelar eller aktier före utgången av fondens livslängd. Inlösen som riktas till investerare kan påbörjas från och med dagen efter datum för utgången av fondens livslängd. I fondbestämmelserna eller bolagsordningen ska det klart och tydligt anges ett specifikt datum för utgången av fondens livslängd och där får det anges om det finns en rätt till en tillfällig förlängning av livslängden och villkoren för utövande av en sådan rätt. Fondbestämmelserna eller bolagsordningen, och information till investerarna ska innehålla en beskrivning av förfarandena för inlösen av andelar eller aktier och avyttring av tillgångar och tydligt ange just att den inlösen som riktas till investerare ska påbörjas dagen efter datum för utgången av fondens livslängd. Fondbestämmelserna eller bolagsordningen får på vissa villkor innehålla en möjlighet till inlösen före utgången av fondens livstid. Eltif:ens livslängd ska vara förenlig med dess långsiktiga natur och vara tillräcklig för att täcka livscykeln för var och en av fondens enskilda tillgångar, mätt i förhållande till tillgångens likviditetsprofil och ekonomiska livscykel, liksom med fondens uppsatta investeringsmål. Om livscykeln för en Eltif är längre än tio år måste fondförvaltaren eller distributören dessutom utfärda en skriftlig varning att den kanske inte är lämplig för icke-professionella investerare som inte kan upprätthålla ett sådant långsiktigt åtagande av illikvid natur. Eltif:er erbjuder således i allmänhet inte någon rätt till inlösen innan deras livslängd löper ut. Detta måste tydligt anges som ett särskilt datum i bestämmelserna eller stiftelseurkunden för en Eltif och redovisas för investerarna.
För att säkerställa att Eltif:er inriktar sig på långsiktiga investeringar och bidrar till att finansiera en hållbar ekonomisk tillväxt i EES, identifieras i förordningen de kategorier av tillgångar som är godtagbara för investering för Eltif:er samt villkoren för detta. Av placeringsreglerna följer att minst sjuttio procent av fondens tillgångar ska placeras i s.k. "godtagbara investeringstillgångar". Sådana tillgångar kan avse bl.a. eget kapital, skuldinstrument eller lån i godkända portföljföretag eller andelar i andra Eltif:er. Det rör sig om tillgångar som anses skapa ekonomiska och sociala fördelar, exempelvis energi-, transport- och kommunikationsinfrastruktur, välfärdsstöd, immateriella rättigheter och industrianläggningar, men däremot inte tillgångar såsom konst eller smycken, eftersom dessa normalt sett inte ger avkastning i form av ett förutsägbart kassaflöde. Vad som definieras som ett godkänt portföljföretag som får investeras i (genom aktier eller skuldinstrument) inkluderar att detta som huvudregel inte får vara upptagna till handel på en reglerad marknad eller en multilateral handelsplattform. Den resterande delen (högst trettio procent) av tillgångarna får placeras i tillgångar som uppfyller reglerna i UCITS-direktivet. Förordningen innehåller även restriktioner för bl.a. blankning, värdepapperslån, placering i råvaror och en strikt begränsning av användningen av derivatinstrument för andra syften än kurssäkring av valuta- och ränterisker. Vidare finns det bestämmelser som syftar till att begränsa koncentrationen av risker i fonden.
Tillgångsförvaltningen
Allmänt
I EltifF görs en distinktion mellan (1) vilka tillgångar en Eltif får investera i och (2) vilka investeringsstrategier som en Eltif får använda. Formellt behandlas frågor kring tillgångsslagen i artiklarna 9–11 medan investeringsstrategierna behandlas i artiklarna 13–17. Förordningens formella uppdelning är emellertid inte helt konsekvent – olika förfaranden som framstår som exempel på investeringsstrategier behandlas i artikel 9. Här följs den konceptuella uppdelningen mellan investeringstillgångar och investeringsstrategier mer konsekvent.
Investeringstillgångar
En Eltif får endast investera i vissa närmare angivna kategorier av tillgångar och endast på de villkor som anges i EltifF, nämligen (a) "godtagbara investeringstillgångar" och (b) de tillgångar som är tillåtna för UCITS-fonder ("UCITS-tillgångar"). Förordningstexten föreskriver inte endast vilka kategorier av tillgångar som ska vara tillåtna utan säger också att en Eltif endast får investera i sådana tillgångar "i enlighet med" de "mål" som har angetts för förordningen, nämligen – det politiska – syftet att "anskaffa och kanalisera kapital till europeiska långsiktiga investeringar i realekonomin, i linje med unionens mål om en smart och hållbar tillväxt för alla". Det framstår som oklart vilken rättslig och praktisk betydelse kopplingen till detta mål eller syfte har. En möjlig tolkning är att det politiska syftet utgör ett slags generalklausul som begränsar förvaltaren av en Eltif vid placeringen i av fondmedel i annars tillåtna tillgångar.
Godtagbara investeringstillgångar är tillgångar som tillhör någon av följande kategorier: (a) egetkapital- eller hybridkapitalinstrument som har (i) utfärdats av ett "godkänt portföljföretag" (se vidare nedan) och som Eltif:en förvärvat från det godkända portföljföretaget eller från en tredje part via andrahandsmarknaden, (ii) utfärdats av ett godkänt portföljföretag i utbyte mot ett egetkapital- eller hybridkapitalinstrument som Eltif:en har förvärvat från det godkända portföljföretaget eller från en tredje part via andrahandsmarknaden, (iii) utfärdats av ett företag i vilket det godkända portföljföretaget är ett majoritetsägt dotterbolag, i utbyte mot ett egetkapital- eller hybridkapitalinstrument som Eltif:en förvärvat i enlighet med (i) eller (ii) från det godkända portföljföretaget eller från en tredje part via andrahandsmarknaden; (b) skuldinstrument som utfärdats av ett godkänt portföljföretag; (c) lån som Eltif:en har beviljat ett godkänt portföljföretag med en förfallotidpunkt som inte är längre än Eltif:ens livslängd; (d) andelar eller aktier i en eller flera andra Eltif:er, EuVECA och EuSEF förutsatt att de Eltif:erna, EuVECA och EuSEF inte själva har investerat mer än 10 % av sitt kapital i Eltif:er; och (e) direkta innehav eller indirekta innehav via ett godkänt portföljföretag av enskilda reala tillgångar med ett värde på minst 10 000 000 EUR eller motsvarande i den valuta och vid den tidpunkt då utgifterna uppstod. De ibland stora konceptuella svårigheterna med flera av de nu angivna termerna diskuteras nedan.
"Godkänt portföljföretag" utgörs av portföljföretag som inte är företag för kollektiva investeringar och som uppfyller följande krav: (a) de är inte "finansiella företag"; (b) de är företag som (i) inte är upptagna till handel på en reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform eller (ii) är upptagna till handel på en reglerad marknad eller på en multilateral handelsplattform och samtidigt har ett börsvärde på högst 500 000 000 EUR; (c) det har säte i en medlemsstat, eller i tredjeland under förutsättning att det tredjelandet (i) inte har identifierats av arbetsgruppen för finansiella åtgärder som en högrisk och icke samarbetsvillig jurisdiktion och (ii) har undertecknat en överenskommelse med hemmedlemsstaten för Eltif-förvaltaren och med varje annan medlemsstat där andelarna eller aktierna i Eltif:en är avsedda att marknadsföras för att säkerställa att tredjelandet i fråga till fullo uppfyller standarderna i artikel 26 OECD:s modellavtal för skatter på inkomst och förmögenhet och att det säkerställer ett effektivt informationsutbyte i skatteärenden, inbegripet eventuella multilaterala skatteavtal. Undantagsvis kan ett godkänt portföljföretag vara ett finansiellt företag som uteslutande finansierar godkända portföljföretag som avses i (a)–(c) eller reala tillgångar med ett värde på minst 10 000 000 EUR eller motsvarande i den valuta och vid den tidpunkt då utgifterna uppstod. UCITS-tillgångar utgörs av tillgångsslag som är tillåtna som investeringstillgångar för UCITS-fonder (värdepappersfonder).
Den unionsrättliga regleringen av tillgångsslagen innehåller flera uttryck som inte definieras i EltifF eller som är notoriskt svåra att definiera inom unionsrätten, såsom t.ex. "finansiella derivatinstrument". Flera av de begrepp som används i regleringen av de tillåtna tillgångsslagen har definierats i EltifF men erbjuder ändå stundtals betydande konceptuella svårigheter. Det är inte ovanligt förekommande inom unionsrätten att vissa uttryck ges en närmast cirkulär definition; så är fallet med "kapital", som definieras som "tillskjutet kapital och utfäst ej infordrat kapital, beräknat på grundval av invester[ings]bara belopp efter avdrag av alla avgifter och andra kostnader som investerarna står för direkt eller indirekt", vilket möjligen anger vilken sorts kapital som avses men inte vad som avses med "kapital". Andra definitioner erbjuder andra utmaningar. Sålunda definieras "eget kapital" som "ägarandel i ett godkänt portföljföretags kapital i form av aktier eller andra former av andelar i det godkända portföljföretagets kapital som emitterats till investerarna". Det förefaller således som om begreppet inte helt sammanfaller med det redovisningsrättsliga begreppet "eget kapital", som inte innehåller något krav på att eget kapital ska medföra ett "ägande" i civilrättslig mening, även om redovisningslagstiftningen håller sig med ett eget begrepp "ägarintresse" som bygger på innehav av "andelar". Inom redovisningsrätten kan "kapital" också betyda lånade medel. Med "hybridkapital" avses i EltifF "varje typ av finansieringsinstrument där avkastningen på instrumentet är kopplat till resultatet i det godkända portföljföretaget och där återbetalningen av instrumentet vid betalningsinställelse inte är helt säkrad". Definitionen är förbryllande, eftersom den gör det svårt att skilja mellan hybridkapital och eget kapital: själva existensberättigandet hos det egna kapitalet – i dess egenskap av riskkapital för företagets verksamhet – är att återbetalningen vid betalningsinställelse inte är helt säkrad. Distinktionen i sig spelar mindre roll, eftersom EltifF inte innehåller regler som bygger på distinktionen. Eftersom emellertid inte heller in blanco-lån, eller lån där vissa säkerheter visserligen har ställts men där säkerhetens värde understiger lånebeloppet vid återbetalningstillfället, är helt säkrade, blir distinktionen mellan "hybridkapital" och "skuldinstrument" respektive "lån" oklar, dvs. det är långt ifrån klart vilka skuldinstrument respektive lån (i allmän mening) som enligt förordningen ska klassificeras som "hybridkapital". Eftersom gränsdragningen mellan både "hybridkapital" och andra skulder, å ena sidan, och eget kapital, å den andra, är distinktionen mellan sådana andra skulder och eget kapital inte heller klar.
"Reala tillgångar" definieras som "tillgångar som på grund av sin substans och sina egenskaper har ett värde och kan ge avkastning, inklusive infrastruktur och andra tillgångar som ger upphov till ekonomiska eller sociala fördelar, såsom utbildning, rådgivning, forskning och utveckling, och inklusive kommersiella fastigheter eller bostäder endast när de utgör en del av eller är förknippade med ett långsiktigt investeringsprojekt som bidrar till unionens mål om en smart och hållbar tillväxt för alla". Även denna definition är långt ifrån självklar till sin innebörd. Misstanken ligger nära till hands att "reala" tillgångar anges som kontrast till "finansiella" tillgångar. Definitionen av "finansiellt företag" företer betydligt färre svårigheter. Definitionen består helt enkelt av en uppräkning av olika slags företag som omfattas av unionsrättslig reglering, med hänvisning till den aktuella regleringen. Andra termer definieras genom hänvisningar. Så är fallet med "finansiellt instrument", som har samma betydelse här som i lagen om värdepappersmarknaden.
Investeringsstrategier
Det är förbjudet för en Eltif att utföra vissa angivna verksamheter, nämligen (a) blankning av tillgångar; (b) direkt eller indirekt exponering mot råvaror, också via finansiella derivatinstrument och certifikat som återspeglar dem, index som baseras på dem eller andra sätt eller instrument som skulle innebära en exponering mot dem; eller (c) slutande av avtal om utlåning av värdepapper, lån av värdepapper, repor eller någon annan form av avtal som får motsvarande ekonomiska effekter och innebär liknande risker, om därmed mer än tio procent av tillgångarna i Eltif:en påverkas.
"Blankning" definieras genom hänvisning med innebörden: "för en aktie eller ett skuldinstrument, en försäljning av aktien eller skuldinstrumentet som säljaren inte äger vid ingåendet av säljavtalet, inklusive en sådan försäljning där säljaren vid tidpunkten för ingåendet av säljavtalet har lånat eller avtalat om att låna aktien eller skuldinstrumentet för leverans vid avvecklingstidpunkten, förutom (i) en försäljning från endera partens sida i enlighet med ett återköpsavtal där en part har avtalat om att sälja ett värdepapper till ett specificerat pris till den andra parten med åtagande från den andra parten om att vid ett senare datum sälja tillbaka värdepappret till ett annat specificerat pris, (ii) en överföring av värdepapper enligt ett avtal om värdepapperslån, eller (iii) ingående av ett terminskontrakt eller annat derivatkontrakt där det avtalas om att sälja värdepapper till ett specificerat pris vid ett senare datum". "Råvaror" definieras inte i EltifF.
Definitionerna av "värdepappersutlåning" och "värdepapperslån" företer inte några större svårigheter: "transaktioner där en institution eller dess motpart överför värdepapper med förbehållet att den som lånar dem ska återlämna motsvarande värdepapper vid ett visst framtida datum eller på begäran av den som överförde dem; transaktionen innebär värdepappersutlåning för motparten som överför värdepapperen och värdepapperslån för den motpart till vilken de överförs". Det hade legat nära till hands att även definitionen av den närliggande "repan" hade utformats på motsvarande sätt. Så har emellertid inte skett; istället utgörs denna definition av en hänvisning av innebörden "varje transaktion som regleras av ett avtal som omfattas av en repa eller en omvänd repa". Denna definition är naturligtvis i sin tur tämligen cirkulär ("repa" återfinns i såväl definiens som i definiendum), men kompletteras av en definition av "repa och omvänd repa", som ska betyda avtal enligt vilket ett institut eller dess motpart överlåter värdepapper eller råvaror eller garanterade rättigheter som avser endera av följande: (a) äganderätt till värdepapper eller råvaror om garantin har utfärdats av en erkänd börs som innehar rätten till värdepapperen eller råvarorna och avtalet inte ger institutet möjlighet att överlåta eller pantsätta ett enskilt värdepapper eller en enskild råvara till mer än en motpart vid varje tidpunkt och har förpliktat sig att återköpa dem eller (b) värdepapper eller råvaror av motsvarande slag till ett fastställt pris och vid en tidpunkt i framtiden som är fastställd eller ska fastställas av den som överlåter instrumentet.
Diversifieringskrav
Icke-professionella investerare i Eltif:er omfattas av ett dubbelt diversifieringskrav: å ena sidan begränsas investerarens rätt att investera i en Eltif under vissa förutsättningar (se ovan); å andra siden gäller för Eltif:er – i likhet med vad som gäller för UCITS-fonder – att vissa närmare krav ställs på hur Eltif:ernas portföljer ska vara sammansatta och att tillgångarna ska ha diversifierats på visst sätt. Utgångspunkten är att en Eltif ska investera minst sjuttio procent av sitt kapital i godtagbara investeringstillgångar. En Eltif får vidare högst investera (a) tio procent av sitt kapital i instrument som emitterats av eller lån som beviljats till ett enskilt godkänt portföljföretag; (b) tio procent av sitt kapital direkt eller indirekt i en enskild real tillgång; (c) tio procent av sitt kapital i andelar eller aktier i en enskild Eltif, EuVECA eller EuSEF (de båda senare, europeiska venture-capitalfonder och europeiska fonder för sociala investeringar utgör särskilt unionsrättligt reglerade fondtyper); (d) fem procent av sitt kapital i UCITS-tillgångar om de tillgångarna har utfärdats av ett enskilt organ. Det sammanlagda värdet av andelar eller aktier i Eltif:er, EuVECA, EuSEF i en Eltif-fondportfölj får inte överstiga tjugo procent av värdet av Eltif:ens kapital och den sammanlagda risken av motpartsexponeringar för Eltif:en som härrör från OTC-derivattransaktioner, repor eller omvända repor får inte överstiga fem procent av värdet av Eltif:ens kapital.
Genom undantag från (a) och (b) får Eltif:en höja den nämnda gränsen på tio till tjugo procent förutsatt att innehavet av det sammanlagda värdet på Eltif:ens tillgångar i godkända portföljföretag och i enskilda reala tillgångar i vilka det investerar mer än tio procent av sitt kapital inte överstiger fyrtio procent av värdet av Eltif:ens kapital och genom undantag från (d) får en Eltif höja femprocentsgränsen till tjugofem procent när obligationer är emitterade av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och enligt lag omfattas av särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda obligationsinnehavare.
Särskilt ska iakttas att kapital som härrör från emissionen av sådana obligationer i enlighet med lag ska investeras i tillgångar som, under obligationernas hela giltighetstid, kan täcka de med obligationerna förenade fordringarna och som i händelse av emittentens fallissemang med prioritet ska användas för återbetalning av kapital och upplupen ränta. Bolag som ingår i samma koncern med konsoliderad redovisning i enlighet med unionsrätten eller i enlighet med erkända internationella redovisningsregler ska räknas som ett enskilt godkänt portföljföretag eller enskilt organ vid beräkningen av gränserna. Precis som gäller för UCITS-fonderna finns kompletterande regler för de fall där Eltif:en begår en överträdelse av diversifieringskraven och överträdelsen har legat utom Eltif-förvaltarens kontroll, då ska denne inom en lämplig tidsperiod vidta de åtgärder som krävs för att rätta till situationen, med vederbörlig hänsyn till intressena hos Eltif:ens investerare.
EltifF innehåller vidare vissa begränsningar avseende motpartskoncentration ("enhandsengagemang"). Således får en Eltif inte förvärva mer än tjugofem procent av andelarna eller aktierna i en enskild annan Eltif, en EuVECA eller en EuSEF. Beträffande UCITS-tillgångarna gäller att en Eltif inte får förvärva mer än (a) tio procent av de aktier utan rösträtt som en enskild emittent har givit ut; (b) tio procent av de skuldförbindelser som en enskild emittent givit ut; (c) tjugofem procent av andelarna i ett enskilt fondföretag eller annat företag (i) som har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i UCITS-tillgångar med kapital från allmänheten och som tillämpar principen om riskspridning och (ii) vars andelar på begäran av innehavarna återköps eller inlöses, direkt eller indirekt, med medel ur företagets tillgångar; respektive (d) tio procent av de penningmarknadsinstrument som emitterats av ett och samma organ. Gränsvärdena i (b), (c) och (d) behöver inte iakttas vid förvärvstillfället, om bruttomängden av skuldförbindelserna eller av penningmarknadsinstrumenten eller nettomängden av de värdepapper som är föremål för emission då inte kan beräknas.
En Eltif får låna penningmedel, under förutsättning att sådan upplåning uppfyller samtliga följande villkor: (a) den motsvarar inte mer än trettio procent av värdet på Eltif:ens kapital; (b) den tjänar syftet att investera i godtagbara investeringstillgångar (med undantag för lån) under förutsättning att Eltif:ens innehav av kontanter eller likvida medel inte räcker för att göra investeringarna i fråga; (c) den lånas upp i samma valuta som de tillgångar som ska förvärvas med penninglånet; (d) den har en förfallotid som inte överstiger Eltif:ens livslängd; (e) den belastar inte tillgångar som motsvarar mer än trettio procent av värdet på Eltif:ens kapital. Eltif-förvaltaren ska i Eltif:ens prospekt specificera huruvida det ingår i investeringsstrategin att låna pengar.
En Eltif ska anta en tidsplan för en ordnad avyttring av sina tillgångar i syfte att lösa in investerares andelar eller aktier efter utgången av Eltif:ens livslängd och ska underrätta sin behöriga myndighet om detta senast ett år före datumet för utgången av fondens livslängd. Tidsplanen ska omfatta (a) en bedömning av marknaden för presumtiva köpare; (b) en bedömning och jämförelse av potentiella försäljningspriser; (c) en värdering av de tillgångar som ska avyttras; och (d) en tidsram för tidsplanen för avyttring.
Derivat
Derivat kan användas såväl som ett slags investeringstillgångar i sig själva eller för att på olika sätt hantera risker som kan uppstå i förhållande till andra investeringstillgångar (de faller så att säga mittemellan "investeringstillgångar" och "investeringsstrategier"). Enligt EltifF är endast det andra alternativet tillåtet för Eltif:er: förordningen förbjuder användandet av finansiella derivatinstrument, utom när användningen av sådana instrument enbart tjänar syftet att säkra inneboende risker i Eltif:ens andra investeringar.
Utdelning
En Eltif får regelbundet till investerare dela ut de intäkter som genereras från de tillgångar som ingår i portföljen. De intäkterna ska omfatta intäkter som tillgångarna regelbundet genererar och den värdestegring som realiseras efter avyttringen av en tillgång. Intäkterna får inte delas ut i den omfattning de behövs för Eltif:ens framtida åtaganden. En Eltif får minska sitt kapital proportionellt vid en avyttring av en tillgång före utgången av dess livslängd, förutsatt att förvaltaren anser att en sådan avyttring ligger i investerarnas intresse. Eltif:en ska i sina fondbestämmelser eller sin bolagsordning ange den utdelningspolicy fonden kommer att tillämpa under sin livslängd.