Skyddat intresse och Europakonventionen

Artikelförfattare: Jonny Flodin
E-mail: jonny.flodin@gmail.com
Utgåva:
4, 2008
Språk: Svenska
Kategori:

I NJA 2007 s. 891 hade en i häkte intagen person begått självmord genom att hänga sig med en livrem. Det var i målet klarlagt att staten agerat försumligt genom att inte kroppsvisitera den häktade för att kontrollera att han inte förde med sig någon livrem in i häktet. Enligt Högsta domstolen var det också klart att det finns ett "erforderligt orsakssamband" mellan försummelsen och dödsfallet. Trots detta utgick inte skadestånd till den avlidnes söner. Rättsfallet väcker frågor om hur skadeståndsansvaret skall avgränsas i allmänhet och om principen om skyddat intresse i synnerhet. Rättsfallet väcker också frågor om förhållandet mellan "svensk" skadeståndsrätt och skadestånd enligt Europakonventionen. I den här artikeln görs ett försökt att bringa klarhet i dessa frågor utifrån

1. Inledning

Högsta domstolen har den 28 november 2007 avgjort ett skadeståndsrättsligt mål – NJA 2007 s. 891 – där den centrala frågeställning­en till synes handlar om principen om skyddat intresse.

 

När en handling har orsakat en skada sträck­er sig följdverkningarna av handlingen (eller skadan) ofta ut sig som ringar på vattnet.1 Den skadelidande kan efter att ha skadats bli tvungen att agera på ett annat sätt än han skulle ha gjort om han inte hade skadats. Detta ändrade handlingsalternativ påverkar inte en­dast den skadelidande vid tiden för valet av det handlingsalternativet utan det leder till ytterligare följdverkningar för honom och för andra personer. Man kan teoretiskt sett sträcka ut kausalkedjorna i det oändliga och konsta­tera att skadan har lett till en helt annan verk­lighet än den som skulle ha inträffat om ska­dan aldrig vållats.2

 

I ett skadeståndsrättsligt perspektiv beaktas inte alla ringarna på vattnet, någon slags be­gränsning krävs. Ur ett normativt perspektiv gäller det alltså att på ett lämpligt sätt skära i ansvaret för kausalkedjorna så att det inte sträcker sig ut i oändligheten. Om man godtar distinktionen mellan ansvarsgrund och an­svarsföljd, så kan skadeståndsansvaret be­gränsas på två skilda sätt, dels med hänsyn till ansvarsgrunden, dels med hänsyn till ansvarsföljden.3 Det första sättet – vilket avser an­svarsgrunden – är att komma fram till att en handling överhuvudtaget inte anses vara skade­ståndsgrundande. Det kan man åstadkomma med hjälp av principen om skyddat intresse genom att fastslå att handlingen inte strider mot någon skadeståndssanktionerad hand­lingsföreskrift.4 Det kan bero på att det över­huvudtaget inte finns någon handlingsföre­skrift som handlingen strider mot. Det kan också bero på att det finns en handlingsföre­skrift, som eventuellt är straffrättsligt sanktio­nerad, men som inte är skadeståndsrättsligt sanktionerad. En sådan innebörd hos princi­pen om skyddat intresse företer likheter med rättsstridighetsläran.5 Vid culpaansvar kan man också åstadkomma en begränsning ge­nom en anpassning av culpakravet, så att det culpatröskeln höjs i vissa situationer.6

 

Ur ansvarsföljdsperspektiv har adekvansen använts som en begränsningslära. Innebörden i adekvansbegreppet är emellertid inte lätt att fastställa. För att tala med Karlgren: ”Begrep­pet hör till de mest oklara, varmed den civil­rättsliga doktrinen laborerar, vilket icke vill säga litet”.7 Adekvans har traditionellt i första hand använts som ett sannolikhetsbegrepp. Syftet har varit att avskära följder när den skadevållande oaktsamheten inte bidragit till att öka risken för just den aktuella skadefölj­den eller visserligen ökat risken men endast marginellt; skadan skall ligga i farans riktning för att vara adekvat. Vid sidan av adekvansen har Hellner även ställt upp principen om skyd­dat intresse som ett begränsningskriterium, vilken han tillämpar som ett komplement till adekvansläran.8 Tanken synes därvid vara att vissa skadeföljder inte ersätts, i synnerhet tredjemansskador och chockskador, trots att de är adekvata i nyss nämnd betydelse.9 Prin­cipen om skyddat intresse blir då en samlings­etikett på olika rättspolitiskt färgade avväg­ningar vilka ligger till grund för en begräns­ning av skadeståndsansvaret.

 

Principen om skyddat intresse kan således komma in på två olika ställen, dels vid bedöm­ningen av ansvarsgrunden, dels vid bestäm­mandet av ersättningsgilla följder. Det skall tilläggas att principen om skyddat intresse är omdiskuterad.10 Det råder inte någon enighet om principens innebörd eller om dess förhål­lande till adekvansläran. I förarbetena till skadeståndslagen framhålls dock att princi­pen får anses vara en allmän grundsats av generell natur vilken i första hand fungerar som en ansvarsbegränsning.11

2 Fakta och parternas talan

B.T. häktades den 12 november 2002 och dömdes den 27 november 2002 till fyra måna­ders fängelse för vissa brott. Han skulle kvar­stanna i häkte även efter att domen meddelats. Den 13 december 2002 skulle han till sjuk­huset för en röntgenundersökning. Transpor­ten skedde genom häktets försorg. Vid avre­san fick han sina kläder, däribland en livrem. Vid återkomsten återlämnade B.T. sina klä­der till en kriminalvårdare. Han behöll dock den livrem han fått vid avresan. Det skedde inte någon kontroll av att han lämnade tillbaka alla kläder han fått och han visiterades inte. Senare samma dag hängde sig B.T. i livrem­men. Han avled tre dagar senare till följd av självmord.

 

B.T:s två söner D.T.T. och S.T.T. väckte talan mot staten och krävde med stöd av 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen ersättning för sveda och värk med 35 000 kr vardera. De åberopade att staten vållat dödsfallet genom fel eller försummelse vid myndighetsutöv­ning och att staten därmed var ersättnings­skyldig mot B.T:s närstående, 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

 

Staten medgav försummelse vid myndig­hetsutövning genom att kriminalvården inte uppmärksammade och förhindrade att B.T. tog med sig livremmen till sin häktescell. Staten har emellertid bestritt att skadestånds­skyldighet föreligger på den grunden att det inte föreligger ett erforderligt orsakssamband mellan den oaktsamma underlåtenheten och dödsfallet.

3. Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolens skäl är uppbyggda i två nivåer, en som utgår från en grundläggande nivå, bestående av den ”svenska” skadestånds­rätten, och en annan, överordnad nivå där Europakonventionen för mänskliga rättighe­ter och dess betydelse för svensk rätt behand­las.12 Jag skall behandla de två nivåerna för sig därför att jag tror att det ger större över­skådlighet åt domen och förklarar varför Hög­sta domstolen tar upp Europakonventionen i målet; den har trots allt inte betydelse för målets utgång.

 

När det gäller den inhemska skadestånds­rätten konstaterar Högsta domstolen inled­ningsvis att den som är häktad senast vid ankomsten till förvaringslokalen skall kropps­visiteras för att eftersöka föremål som han eller hon inte får ha, om det inte är uppenbart onödigt, 2 § lagen (1976:371) om behandling­en av häktade och anhållna m.fl.13 Syftet med denna handlingsföreskrift är bl.a. att undvika att en frihetsberövad har tillgång till föremål som han eller hon kan använda för att skada sig själv.

 

Staten har i målet medgivit försummelse vid myndighetsutövning genom att kriminal­vården inte uppmärksammade och förhindra­de att B.T. tog med sig sin livrem in i sin häktescell. Enligt Högsta domstolen är det också klart att det finns ett ”erforderligt or­sakssamband” mellan försummelsen och döds­fallet. Högsta domstolen fortsätter:

 

Dessa handlingsföreskrifter är således av­sedda att förekomma även skada av det slag som inträffat i förevarande fall. Detta kan emellertid inte anses tillräckligt för att skade­ståndsskyldighet skall uppkomma (jfr Hell­ner & Radetzki, Skadeståndsrätt 7 uppl. 2006, s. 87).”

   

Det kan tilläggas att Hellner & Radetzki i det avsnitt, till vilket Högsta domstolen hänvisar, diskuterar principen om skyddat intresse.

 

Detta avslutar Högsta domstolens skäl så­vitt angår den svenska skadeståndsrätten. Det är nu dags att gå över till Europakonvention­ens bestämmelser.

 

Svensk rätt måste enligt Högsta domstolen tolkas i ljuset av Europakonventionen. I arti­kel 2 behandlas envars rätt till livet. Europa­domstolen har, fortsätter Högsta domstolen, tolkat artikeln så att staten i vissa fall har en positiv förpliktelse att se till att individers rätt till livet skyddas i förhållande till dem själ­va.14 Om myndigheterna har eller borde ha haft kännedom om att en frihetsberövad per­son befinner sig i verklig och omedelbar fara skall den vidta alla nödvändiga åtgärder som rimligen kan krävas för att förhindra att denna fara realiseras. Denna i Europadomstolens praxis fastställa handlingsföreskrift skall en­ligt artikel 13 förenas med en rätt till ett effektivt rättsmedel. Denna rätt bör enligt Europadomstolen i princip omfatta en möjlig­het till ersättning för skada.

 

I anslutning till det ovan angivna citatet fortsätter Högsta domstolen:

 

”För skadeståndsansvar bör, i enlighet med det synsätt som framgår av Europadomstolens domar, dessutom krävas att myndigheten visste, eller borde ha vetat, att det fanns en verklig och omedelbar risk att den intagne skulle försöka skada sig själv och att myndig­ heten trots det inte vidtagit de åtgärder som rimligen kunde förväntas av den för att för­ hindra förverkligande av denna risk.”

 

I målet anses inte visat att staten genom krimi­nalvården borde ha insett att det fanns en sådan risk, varför sönernas talan ogillas.

4. Analys

Ser vi först av allt till den nationella nivån är Högsta domstolens argumentation uppbyggd i tre led. Först konstateras att kriminalvården handlat försumligt genom att inte iaktta en lagstadgad handlingsföreskrift, av innebörd att B.T. borde ha kroppsvisiterats. I det andra steget sägs att det föreligger ett ”erforderligt orsakssamband” mellan denna oaktsamhet och dödsfallet. Slutligen kommer det tredje ledet; det är inte tillräckligt att handlingsföreskrif­ten har överträtts för att skadeståndsskyldig­het skall uppkomma.

 

Det första ledet är okomplicerat. Staten har i målet medgivit den försummelse som anges i det första ledet. Högsta domstolen är bunden av medgivandet och det finns därför inte skäl att här närmare gå in på culpabedömningen i målet.

Det andra ledet, att det föreligger ett ”erfor­derligt orsakssamband” mellan försummel­sen och dödsfallet, är inte helt klart till sin innebörd. Det kan innebära att det är klart att det finns ett orsakssamband mellan försum­melsen och dödsfallet. Ordet erforderligt syf­tar då endast på att det är fastställt, eller tydligt, att det finns ett orsakssamband, med andra ord att det föreligger faktisk eller logisk kausalitet mellan försummelse och dödsfall. En annan tolkning är att Högsta domstolen med ordet erforderligt avsett att markera att det föreliggande orsakssambandet är tillräck­

ligt närliggande för att anses vara adekvat.

Även om det inte går att fastslå med säkerhet vilken av dessa två varianter som är den av­sedda, framstår den senare tolkningen som mera sannolik än den förra. Ett skäl för den ståndpunkten är att Högsta domstolen annars borde ha framhållit att orsakssambandet inte är erforderligt eller med andra ord inadekvat, eftersom sönernas talan då skulle ha ogillats. Det kan noteras att staten invänt just att or­sakssambandet är inadekvat och det framstår även mot bakgrund härav som sannolikt att Högsta domstolen genom ordet erforderligt orsakssamband vederlagt denna invändning, såvida man uppfattar adekvans i den betydel­se som angivits inledningsvis. Man kan dock fråga sig varför Högsta domstolen inte använ­der ordet adekvat istället för erforderligt. Det är möjligt att förklaringen härtill är att Högsta domstolen inte velat ta ställning för en viss teoretisk tolkning av adekvansbegreppet. I doktrinen rådet ju delade meningar om huru­vida principen om skyddat intresse inbegrips i adekvansbegreppet eller utgör ett självstän­digt ansvarsbegränsande kriterium.

 

Det tredje ledet, att det för skadeståndsskyl­dighet inte är tillräckligt att handlingsföre­skriften har överträtts måste uppfattas som en hänvisning till principen om skyddat intresse. Det framgår enligt min mening tydligt av hänvisningen till Hellner & Radetzki, Skade­ståndsrätt, s. 86, där just den frågeställningen behandlas. Det är också intressant i detta sammanhang att observera att det finns ett exempel i den boken som uppvisar påtagliga likheter med det aktuella fallet. Exemplet anförs som ett fall där skadestånd inte utgår på grund av principen om skyddat intresse. Hög­sta domstolen hänvisar inte till någon annan författare, trots att frågeställningen om skyd­dat intresse är flitigt omdiskuterad i doktri­nen. Det är möjligt att detta skall förstås som en hänvisning till den av Hellner förespråkade uppfattningen av principen om skyddat in­tresse, att den utgör ett komplement till adek­vansbedömningen. Men det kan kanske vara att övertolka betydelsen av hänvisningen. En annan möjlighet skulle kunna tänkas vara att Högsta domstolen okritiskt godtagit Hellners exempel på grund av hans auktoritet, men en sådan tolkning av hänvisningen bör förkastas om inte något starkare stöd kan åberopas för den ståndpunkten. En sådan tolkning får ju Högsta domstolen att framstå som auktori­tetsbunden och osjälvständig, vilket inte fram­står som särskilt tilltalande. Det är rimligare att utgå från att Högsta domstolen noggrant har övervägt problematiken och kommit fram till att principen om skyddat intresse utgör en självständig ansvarsbegränsning.

 

Eftersom Högsta domstolen inte närmare förklarar innebörden av och tillämpligheten hos principen om skyddat intresse får dom­skälen en mycket kasuistisk prägel. Att ge­nom försummelse överträda den aktuella hand­lingsnormen medför inte skadeståndsskyldig­het till följd av självmord orsakat genom att den avlidne använt ett föremål som borde ha upptäckts om handlingsnormen följts. Samma princip torde nog kunna tillämpas om personen skadat sig själv i stället för att avlida. Så långt får skälen anses klara.

 

Högsta domstolens uttalande att ”[d]etta kan emellertid inte anses tillräckligt för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma” kan dock tolkas antingen med avseende på an­svarsgrunden eller på ansvarsgränsen. I det förra fallet är inte handlingsföreskriften ska­deståndssanktionerad alls. I det senare fallet kan handlingsföreskriften vara skadeståndssanktionerad men inte i det aktuella fallet, när den skadelidande har begått självmord. Skill­naden mellan dessa två tolkningar visar sig om förhållandena i målet ändras så att B.T. skulle ha använt livremmen för att skada nå­gon annan än sig själv, antingen någon i personalen vid häktet eller någon annan häk­tad. Hade staten då kunnat undgå skadestånds­ansvar? Frågan kan inte diskuteras närmare i detta sammanhang men Högsta domstolens hänvisning till Hellner & Radetzki talar när­mast för att principen använts med hänsyn till ansvarsföljden. Man kan också åberopa att försiktighet är påkallad vid åläggande av ska­deståndsansvar i just sådana fall där den skade­lidande har begått självmord.16

 

Om man enbart håller fast vid den inhemska skadeståndsrätten är det således sannolikt att en överträdelse av handlingsföreskriften inte är skadeståndsanktionerad i det aktuella fal­let. Högsta domstolens skäl kan i denna del kritiseras för att inte ge någon vägledning för framtiden, dels på grund av den långt drivna kasuistiken, dels på grund av bristen på moti­vering av principen. Vilka är egentligen de reella skälen till att skadestånd inte utgår? Samtidigt får man hålla i minne att det är en viss bestämd handlingsnorm som är föremål för prövning och Högsta domstolen är ofta försiktig att generalisera och extrahera gene­rella principer utifrån ett enstaka fall.

 

Problemet är dock att en tillämpning av den av Högsta domstolen fastställda principen om skyddat intresse i detta fall kan komma i konflikt med Europakonventionen. Staten har en skyldighet att vidta åtgärder för att för­hindra att en frihetsberövad skadar sig själv om staten känner till eller borde känna till att det finns en verklig och omedelbar risk att den frihetsberövade kan komma att skada sig själv.17 I denna skyldighet kan tänkas ingå att kroppsvisitera den frihetsberövade för att för­säkra sig om att han inte har några föremål, med vilka han kan skada sig själv. I Trubnikov v. Russia konstaterar Europadomstolen:

 

69. Bearing in mind the difficulties in pol­icing modern societies, the unpredictability of human conduct and the operational choices which must be made in terms of priorities and resources, the scope of the positive obliga­tion must be interpreted in a way which does not impose an impossible or disproportionate burden on the authorities. Accordingly, not every claimed risk to life can entail for the authorities a Convention requirement to take operational measures to prevent that risk from materialising. For a positive obligation to arise regarding a prisoner with suicidal tendencies, it must be established that the authorities knew, or ought to have known at the time, of the existence of a real and immediate risk to the life of an identified individual and, if so, that they failed to take measures within the scope of their powers which, judged reasonably, might have been expected to avoid that risk (see Keenan v. the United Kingdom, no. 27229/95, §§ 89 and 92, ECHR 2001-III).

 

Vid överträdelser av Europakonventionen skall det enligt artikel 13 finnas ett effektivt rättsmedel. Rättsmedlet behöver inte vara skadestånd men i ett fall där den skadelidande avlidit finns det knappast något annat realis­tiskt alternativ.18

En överträdelse av Europakonventionen kan alltså ge en rätt till skadestånd. Ersättning kan även utgå för ideell skada till följd av konven­tionsöverträdelsen.19 Ersättningen uppskat­tas i ett sådant fall skönsmässigt. Högsta dom­stolen har vid fastställande av ersättning tagit hänsyn till ersättningsnivåerna vid kränk­ning.20 Det kan också noteras att i Keenan v. the United Kingdom och Trubnikov v. Russia fick föräldrar till den frihetsberövade som begick självmord ersättning för ideell skada. Samma tendens återfinns i NJA 2007 s. 584, där två barn i strid mot artikel 8 i Europakon­ventionen läkarundersökts. Högsta domsto­len tillerkände inte bara barnen utan även föräldrarna ersättning för ideell skada.

Enligt Högsta domstolen skall svensk skade­ståndsrätt i allmänhet och den i detta mål tillämpade principen om skyddat intresse i synnerhet tolkas i ljuset av Europakonventio­nen.21 Det skulle kunna tänkas få till följd att den aktuella tillämpningen av principen om skyddat intresse inte gäller när staten inser eller borde inse att det finns en verklig och omedelbar risk för skada. Principen om skyd­dat intresse skulle då inte längre avskära möj­ligheten att få skadestånd. I det aktuella målet skulle barnen i så fall ha kunnat få ersättning med stöd av 5 kap. 2 § 1 st. 3 p skadestånds­lagen på grund av att staten genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning vållat

B.T:s död enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Man kan dock ifrågasätta det lämpliga i att på detta sätt pressa in Europakonventionen i tillämpningen av allmänna skadeståndsrätts­liga principer. Frågan är om det inte är lämp­ligare att se överträdelse av Europakonventio­nen som en särskild grund för skadestånd som bör hållas isär från andra frågeställningar, i detta fall principen om skyddat intresse.22 I så fall hade skadestånd kunnat utgå för konven­tionsöverträdelsen samtidigt som principen om skyddat intresse upprätthållits och skade­stånd inte utgått för personskadan, inklusive den därav följande rätten för närstående att få ersättning när personskadan lett till döden. En sådan tolkning är inte oförenlig med Högsta domstolens skäl. Europadomstolen har i Keen-an v. the United Kingdom och Trubnikov v. Russia uppställt självständiga, kompletta skadeståndsregler, där rättigheter fungerar som trumf över nationell lagstiftning.23 En stat är skadeståndsansvarig när den känner till eller borde känna till att det finns en verklig och omedelbar risk att en frihetsberövad kan kom­ma att skada sig och staten inte vidtar rimliga åtgärder för att förhindra en sådan skada.24 Högsta domstolens skäl kan tolkas så att den i det aktuella målet uppställda regeln, att en överträdelse av handlingsföreskriften inte är skadeståndssanktionerad vid självmord, får ge vika när skadeståndsansvar aktualiseras enligt Europakonventionen.25 Inte heller står en sådan tolkning i strid med NJA 2003 s. 217 och NJA 2007 s. 584. Det väsentliga är ju att svensk rätt inte begränsar möjligheten att få skadestånd vid överträdelser av Europakon­ventionen.26

Denna senare tolkning bör enligt min me­ning ges företräde. Följden blir att Högsta

 

   

domstolens domskäl blir koherenta och in­blandningen av Europakonventionen får be­tydelse för den av Högsta domstolen i det aktuella målet uppställda regeln. Den kan sammanfattas så att en överträdelse av skyl­digheten att kroppsvisitera en häktad enligt 2 § lagen om behandling av häktade och an­hållna m.fl. inte är skadeståndsrättsligt sank­tionerad när den häktade begår självmord med hjälp av ett föremål som bort upptäckas om inte en rätt till skadestånd föreligger enligt Europakonventionen. Skadestånd skall då utgå oavsett vilka begränsningar i övrigt den sven­ska skadeståndsrätten uppställer för ersätt­ning.

Sammanfattningsvis vill jag återigen påpe­ka att domen är svårtolkad men den är sam­tidigt principiellt viktig genom att den enligt min tolkning framhåller principen om skyd­dat intresse på ett tydligt sätt och använder principen för att begränsa ansvaret. En avslu­tande fundering är om detta fall kan ses som ett första steg på vägen mot en mera utvecklad teori om skyddat intresse inte bara i doktrin utan även i praxis.

Noter

1 Skada kan även orsakas av underlåtenhet, se Schultz, Kausalitet. Studier i skadeståndsrätts­lig argumentation, 2007, s. 513 ff. Jag bortser från det i detta sammanhang.

2 Se Schultz, a.a. s. 330 ff. som dock ställer sig

kritisk till detta s.k. överinkluderingsproblem.

Jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972, s.

44. 3 Se Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993, s. 252. 4 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl. 2006 s. 117 f. och 129. 5 Se Karlgren, a.a. s. 71 ff. Jfr Dufwa, Rättsstridig­

het och det europeiska harmoniseringsarbetet i skadeståndsrätt i Festskrift till Nordenson, 1999,

s. 75 ff. 6 Se Karlgren a.a. s. 44 not 11. 7 Karlgren a.a. s. 46. 8 Se Hellner & Radetzki, a.a. s. 87.

9 Jfr t.ex. NJA 2003 s. 508. 10 Principen om skyddat intresse eller normskydds­läran behandlas i ett antal framställningar bl.a. av Andersson, a.a., passim, Conradi, Om adek­vans – än en gång, SvJT 1984 s. 177 ff., Dufwa, Skyddat intresse, ren förmögenhetsskada och andra skadeståndsrättsliga spörsmål i ett inter­nationellt perspektiv, i Festskrift till Sveriges advokatsamfund, 1987, s. 173 ff., Hellner & Radetzki, a.a. s. 86 ff., Karlgren, a.a. s. 60 f., Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, s. 288 ff., Strahl, Adekvansläran i Festskrift till Karlgren, 1964, s. 324 ff. Se även Nordensons särskilda yttrande i NJA 1976 s. 458. Det råder delade meningar om huruvida principen om skyddat intresse skall anses vara en självständig begränsningsregel eller ingår som ett moment i adekvansbedömningen, se Andersson, a.a. s. 136 ff. 11 Se prop. 1972:5 s. 159 och 512 och Andersson,

a.a. s. 133 ff. med vidare hänvisningar. 12 Detta påstående är naturligtvis en förenkling. Europakonventionen utgör svensk lag så någon egentlig åtskillnad föreligger inte. Men för­klaringsmässigt tror jag ändå att en sådan upp­delning leder till ökad klarhet när det gäller analysen av Högsta domstolens argumentation. 13 Paragrafen kompletteras av 20 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och 15 § KVVFS 1997:15 (nu­mera 5 kap. 2 § KVFS 2007:1). 14 Högsta domstolen hänvisar här till Keenan v. the United Kingdom, no. 27229/95, ECHR 2001-III och Trubnikov v. Russia, no. 49790/99, 30 no­vember 2005. 15 Om lojalitet som metodologiskt axiom, se

Schultz, a.a. s. 69 f. och 373 ff.

16 Se härom Andersson, a.a. s. 507 ff.

17 Se de i not 14 nämnda fallen från Europa­domstolen. Se även Danielius, Mänskliga rättig­heter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007, s. 61 f.

18 Jfr Crafoord, Skadestånd och Europakonven­tionen – klarlägganden från Högsta domstolen på vägen mot den inhemska debattens slutpunkt, ERT 2007 s. 926 ff. på s. 930.

19 I T.P. och K.M. v. the United Kingdom, no 28945/95, 10 maj 2001, § 107 konstaterade Europadomstolen: ”The Court considers that, where an arguable breach of one or more of the rights under the Convention is in issue, there should be available to the victim a mechanism for establishing any liability of State officials or bodies for that breach. Furthermore, in approp­riate cases, compensation for the pecuniary and non-pecuniary damage flowing from the breach should in principle be available as part of the range of redress.”

20 Se NJA 2007 s. 584. Jfr Ds 2007:10 Skadestånds­frågor vid kränkning, s. 59 ff.

21 Jfr NJA 2003 s. 217. Principen om fördragskon­form tolkning har även bekräftats i NJA 2007 s.

295.

22 Jfr dock Schultz, Skadeståndsrätten i de mänsk­liga rättigheternas tjänst, JT 2007-08 s. 140 ff. på

s. 147.

23 Jfr Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, s. 142.

24 Se Keenan v. the United Kingdom §§ 97-99.

25 Ett sådant ansvar behöver inte endast grundas på artikel 2. I Keenan v. the United Kingdom an­sågs Storbritannien inte ha överträtt artikel 2 men däremot artikel 3 i Europakonventionen med skadeståndsskyldighet som följd.

26 Det sagda hindrar naturligtvis inte att den svenska skadeståndsrätten kan komma att förändras un­der inflytande av internationella influenser och internationellt samarbete.