Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild

Artikelförfattare: Eva Lindell-Frantz
E-mail: eva.lindell-frantz@jur.lu.se
About:

Eva Lindell-Frantz är universitetslektor vid Juridiska institutionen vid Lunds Universitet.


Utgåva:
4, 2006
Språk: Internationell
Kategori:

355 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bildNFT 4/2006 1. Inledning Dagligen ser vi dem avbildade på löpsedlar och på veckotidningsomslag, det handlar om personer som av en eller annan anledning uppnått status som så kallad kändis. En bras- kande rubrik kopplad till en bild på t ex en populär sångerska, någon kunglighet eller en deltagare i en dokusåpa kan bidra till att höja upplagan för en tidning. I en allt hårdare konkurrens om läsarnas intresse kan det tyck- as som om jakten på skvaller och bilder på kända personer har blivit alltmer aggressiv. I många sammanhang finns det goda skäl att anta att det publiceras bilder som tagits utan den berörda personens tillstånd. Detta kan tyckas vara ett problem som endast berör en mindre grupp människor som tillika lever på att vara kända och som därför inte är särskilt skyddsvärda. Att förföljas av media skulle så att säga vara en del av jobbet. Oavsett om man delar denna uppfattning eller ej, kan det vara intressant att undersöka var gränsen går för hur närgångna media kan vara i sin bevakning av kända personer utan att riskera någon form av påföljd. Det bör dessutom påpekas att man inte med nödvändighet behöver vara en celebritet för att fånga mediernas intresse. Vem som helst kan ha oturen att t.ex. råka ut för en olycka eller ett brott. Detta kan vara fullt tillräckligt Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild av Eva Lindell-Frantz Eva Lindell-Frantz eva.lindell-frantz@jur.lu.se Eva Lindell-Frantz är universitetslektor vid Juridiska institutionen vid Lunds Universitet. Under det senaste året har diskussionens vågor gått höga ifråga om förhållandet mellan å ena sidan tryck- och yttrandefriheten och å andra sidan den enskildes rätt till skydd för sitt privatliv. Under våren presenterade JK Göran Lambertz ett förslag till reglering som bättre skulle ta tillvara den enskildes rätt till skydd mot massmedial uppmärk- samhet. Förslaget har väckt stort motstånd inte minst bland journalister. Debatten har sin bakgrund i en dom i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna där tyska staten ansetts vara skadeståndsansvarig gent- emot prinsessan Caroline av Monaco eftersom det tyska regelverket inte gett henne ett fullgott skydd mot publicering av smygtagna bilder. I ljuset av denna dom och med utgångspunkt i skadeståndsrätten diskuteras i denna artikel i vad mån den svenska rättsordningen kan sägas leva upp till de krav på skydd för privatlivet som ställs i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. 356 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild för att man plötsligt ska befinna sig i centrum för medias uppmärksamhet. I rapporteringen om tsunamikatastrofens offer fick vi se åtskil- liga bilder på flyende, sörjande och till och med döda människor. Förmodligen hade inte samtliga avbildade givit sitt tillstånd till foto- grafering respektive publicering. I anslutning till artiklarna om mordet i Knutby publicera- des bilder på brottsoffer och församlingsmed- lemmar. Jag har inga uppgifter om huruvida de berörda givit tidningarna tillåtelse att ta och offentliggöra dessa bilder, men jag tvivlar på att sådant medgivande funnits i samtliga fall. Det kan tilläggas att det inte enbart är i egenskap av olycks- eller brottsoffer som icke kända personer kan råka ut för att fotograferas utan sitt medgivande. Numera utsätts vi alla, kända såväl som okända, i allt högre utsträck- ning för kameraövervakning i t.ex. varuhus, vid bankomater, i taxibilar och till och med i vissa utomhusmiljöer. I sammanhanget kan påpekas att det förekommer att bilder från den här typen av övervakningskameror används av media.1 Även om de tagna bilderna inte kommer till användning i ett massmedialt sammanhang kan det ändå finnas skäl att reflektera över det regelverk som styr utnytt- jandet av övervakningskameror. Onekligen kan det finnas individer som finner det både obehagligt och kränkande att, sig själv ove- tandes, bli filmade eller fotograferade. I denna artikel kommer dock inte denna problematik att beröras.2 Av vad som hittills sagts framgår att frågan om den enskildes rätt att bestämma över det som jag i denna artikel valt att kalla ”sin egen bild” inte är något som med nödvändighet endast kan sägas angå en liten elit, det är en fråga av principiell betydelse som har att göra med hur långt skyddet för den personliga integriteten bör utsträckas. Frågeställningen är komplex inte minst därför att den enskildes intressen av att få sitt privatliv skyddat bland annat ställs mot en samhällelig önskan om att upprätthålla och värna om yttrandefriheten. 2. Några avgränsningar Det klassiska sättet att skydda den enskilde mot olika former av övergrepp är att krimina- lisera de gärningar som betraktas som oaccep- tabla. Ytterligare en metod är att ge den utsatte rätt till skadestånd.3 Skydd kan även åstad- kommas genom offentligrättslig regering med krav på myndighets tillstånd för att vidta vissa åtgärder riktade mot den enskilde, så är t.ex. fallet i lag om allmän kameraövervakning.4 Ifråga om skydd mot publicering av otillåtet tagna bilder förekommer, som kommer att framgå av den fortsatta framställningen, en nära koppling mellan straff- och skadestånds- sanktionen. Med hänvisning till att jag här framförallt intresserar mig för problematiken avseende publicering av otillåtet tagna bilder aktualiseras dessutom frågeställningar med koppling till yttrande- och tryckfrihet. Syftet med denna artikel är inte att i detalj gå in på vare sig straff-, yttrande- eller tryckfrihetsrätts- liga frågeställningar. Meningen är istället att, utifrån ett skadeståndsrättsligt perspektiv, ge en överblick över vilka möjligheter till kom- pensation som den svenska rättsordningen ger den individ som menar sig ha fått sin personliga integritet kränkt genom att någon utan tillstånd fotograferat (filmat) honom eller henne samt tillika utan lov offentliggjort bilden.5 Vidare är avsikten att undersöka huruvida den svenska rättsordningen kan sägas leva upp till de krav på skydd för privat- och familjeliv som framgår av Europakonventio- nen för de mänskliga rättigheterna. De publikationsformer som diskuteras är tryckta skrifter och då framförallt tryckta pe- riodiska skrifter. Problematiken med bilder som läggs ut på Internet tas inte upp i denna artikel.6 I stora delar är dock det som sägs relevant även för denna typ av angrepp mot den personliga integriteten. Det förekommer att medierna använder sig av passfotografier när de vill illustrera en 357 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild artikel avseende den avbildade person. Frågan om hanteringen av passfotografier behandlas dock inte i denna artikel, detta eftersom jag här koncentrerar mig på fotografier som tas utan den enskildes uttryckliga medgivande. Inte heller berörs frågan om brott mot Sekre- tesslagen som under vissa förutsättningar kan tänkas vara förhanden när passfotografier ut- lämnats till medierna. Jag kommer inte heller att särskilt behandla barnpornografibrott7 eller olaga våldsskild- ring8 detta med hänvisning till den speciella problematik som är förknippad med denna typ av bildpublicering. Frågan om i vad mån den enskilde skulle kunna åberopa immaterialrättsliga regler till stöd för skydd för sin bild kommer heller inte att beröras.9 Huruvida det går att hävda en rätt till sin egen bild t.ex. med åberopande av att man genom inarbetning kan hävda varu- märkesrätt har mig veterligen heller inte prövats. Att kända personer registrerar sina namn som varumärken är inte ovanligt, vilken betydelse detta har när det gäller att skydda sig mot medierna ifråga om publicering i olika sammanhang är dock oklart. Slutligen skall påpekas att jag inte kommer att beröra den pressetiska granskningsverk- samhet som tidningsbranschen själv står bak- om.10 Detta granskningssystem grundar sig på ett avtal mellan tidningsutgivarna, Svens- ka Journalistförbundet och Publicistklubben. Då det här rör sig om ett system som bygger på frivillighet kan detta knappast åberopas till stöd för att den svenska staten på ett tillfred- ställande sätt tillgodoser den enskildes rätt till skydd för privat- och familjeliv.11 3. Yttrandefrihet kontra personlig integritet I Sverige har vi sedan lång tid tillbaka värnat rätten att fritt få uttrycka olika åsikter såväl i tal som i tryckta skrifter.12 Att yttrandefri- heten i dess olika former anses som sam- hällsviktig framgår bland annat av att denna rättighet omfattas av grundlagsskydd. De för det här aktuella problemområdet intressanta grundlagarna är Tryckfrihetsförordningen (TF) 13 och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I övrigt finner man även regler om yttrande- frihet i Regeringsformen (RF). 14 Som redan påpekats kan rätten att fritt få framföra en åsikt stå i strid med den enskildes önskan om att slippa schavottera inför all- mänheten. Även om yttrandefriheten utgör en av hörnstenarna i vårt samhällsskick är den därför inte obegränsad. I såväl TF som i YGL finns angivet när straffansvar kan komma ifråga till följd av vad som skrivits eller sagts.15 För att det skall bli tal om straff förutsätts att den gärning, som definierats som straffvärd i grundlagen, också är kriminaliserad i vanlig lag. Man talar här om kravet på dubbel krimi- nalisering.16 Bland de gärningar som beskrivs i TF:s brottskatalog är det framförallt TF 7:4 p 14 och 15 som är av intresse vid publicering av otillåtet tagna bilder. Av 7:4 p 14 följer att förtal, varigenom någon utpekar annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller där någon lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta den utpekade för andras missaktning, kan utgöra tryckfrihetsbrott för- utsatt att handlingen är straffbar enligt lag. Enligt TF 7:4 p 15 kan straff förekomma när någon förolämpar annan genom kränkande tillmälen, beskyllningar, eller genom skymf- ligt beteende. Av BrB följer att straff kan komma ifråga under motsvarande förutsätt- ningar som anges i TF 7.4 p 14 och 15. De brott vi då talar om är förtal eller föro- lämpning.17 Utöver straff kan den ansvarige åläggas att utge skadestånd till den kränkte.18 Med tanke på denna artikels inriktning, vill jag påpeka att en bild kan utgöra underlag för ett förtals- eller förolämpningsbrott. I de flesta fall där det kan bli tal om ansvar torde dock den brottsliga respektive skadeståndsgrund- ande handlingen bestå i att bilden, i kom- 358 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild bination med en text, kan anses kränkande. Det är inte enbart genom kriminaliseringen av förtal respektive förolämpning och det därpå följande skadeståndsansvaret som den enskildes integritet kan sägas skyddas mot medias emellanåt väl närgångna intresse. Av TF 1:9 p 4 följer att uppgifter som anskaffats på ett brottsligt sätt kan leda till såväl straff- ansvar som ersättningsskyldighet.19 Även om det i lagrummet talas om ”uppgifter” borde regeln kunna tillämpas på bilder som åtkom- mits på ett brottsligt sätt. För den händelse att bilden anskaffats t.ex. genom inbrott, hem- fridsbrott eller genom olaga hot borde ansvars- eller skadeståndstalan med anledning av brot- tet kunna föras mot gärningsmannen. Det bör dock påpekas att dagens avancerade kamera- teknik gör det möjligt för en fotograf att ta en bild utan att fotografen överhuvudtaget behö- ver ta sig in på den fotograferades ägor. Tillika kan tilläggas att många bilder av kända perso- ner tas när dessa befinner sig på allmänna platser, t.ex. på gatan, i affärer, på badstränder etc. Det är dock möjligt att det i dessa fall av otillåtet fotograferande kan bli tal om straff för ofredande i BrB:s mening. 20 Jag återkom- mer till detta nedan. Som en följd av att renodlat kommersiella budskap inte omfattas av yttrandefrihets- lagstiftningen har den enskilde betydligt mer att säga till om när det gäller utnyttjande av bilder på honom eller henne i reklamsamman- hang än vad som gäller när hans, eller hennes, namn och bild enbart utnyttjas t.ex. som illustrationer till en vanlig artikel. I svensk rätt förekommer nämligen inget generellt förbud mot att utnyttja personbilder utan till- stånd.21 Av Lag om namn och bild i reklam 22 följer att det är förbjudet att utan tillstånd utnyttja någons namn och bild i reklamsyfte.23 Den som bryter mot detta förbud kan åläggas skadeståndsansvar. I detta fall krävs inte att det föreligger någon brottslig handling för att skadestånd skall kunna utgå, ansvaret är till- lika strikt.24 Av vad som hittills sagts framgår att svensk rättsordning tillhandahåller ett visst straff- respektive skadeståndsrättsligt skydd mot publicering av otillåtet tagna bilder, frågan är emellertid om detta skydd är tillräckligt för att uppfylla de krav som ställs i Europakonven- tionen för de mänskliga rättigheterna. Denna konvention har inkorporerats i svensk rätts- ordning och gäller därför numera som lag.25 Av Europakonventionens artikel 8 punkten 1 följer att ”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korre- spondens”. Respektive konventionsstat har att tillse att det egna landets rättordning garan- terar den enskilde individen skydd för de rättigheter som definieras i konventionen. För den händelse att dessa krav inte uppfyllts kan staten, enligt Europakonventionens artikel 41, bli ålagd att gottgöra den individ som lidit skada till följd av det bristfälliga regelverket. Frågan om innebörden av Europakonven- tionens artikel 8 ställdes på sin spets i ett mål som avgjordes den 24 juni 2004 av Europa- domstolen för de mänskliga rättigheterna.26 Kärande i målet var prinsessan Caroline av Monaco. Prinsessan hade under lång tid be- svärats av närgångna fotografer, så kallade paparazzis, som förföljt henne för att fotogra- fera henne. Prinsessan Caroline uppehåller sig i stor utsträckning i Frankrike. Enligt fransk rätt är det numera i princip förbjudet att utan tillstånd publicera otillåtet tagna bilder av kända (offentliga) personer annat än när dessa bilder är tagna i något officiellt samman- hang.27 Prinsessan Caroline besvärades emel- lertid av fotografer som sökte upp henne i Frankrike i alla möjliga sammanhang för att därefter sälja de bilder man tagit till tyska tidningar. Dessa tidningar kan för övrigt även köpas i Frankrike. För att förhindra den fort- satta jakten på henne stämde prinsessan Caro- line ett antal tyska tidningar som låtit publice- ra de otillåtet tagna bilderna. Tyska Bundes- verfassungsgericht förbjöd i en dom i decem- ber 1999 publicering av de bilder som visade 359 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild prinsessan när hon var tillsammans med sina barn. Förbudet motiverades, enligt domsto- len, av att ett offentliggörande i just dessa fall kränkte hennes rätt till familjeliv. Däremot fann Bundesverfassungsgericht ingen anled- ning att förbjuda publicering av bilder som föreställde prinsessan på skidsemester, på rid- tur, när hon var ute och shoppade eller på väg ut från sin bostad. Prinsessan Caroline, som var missnöjd med domen, vände sig till Europa- domstolen för att få upprättelse. Europadom- stolens majoritet (fem av sju domare) fann att de omtvistade bilderna omfattades av yttran- defriheten, men påpekade att foton är särskilt känsliga utifrån ett integritetsperspektiv. Dom- stolen konstaterade att fotona och artiklarna inte kunde anses bidra till en diskussion av allmänt intresse. Enligt domstolens majoritet borde tidningarnas kommersiella intresse där- för få stå tillbaka för ett effektivt skydd av prinsessans privatliv. Den tyska domstolen ansågs inte ha gjort en rättvis avvägning mel- lan dessa båda motstående intressen och Tysk- land ansågs därmed ha brutit mot Europakon- ventionens artikel 8. Domstolen påpekade särskilt att man i sitt domslut inte hade tagit ställning till om skyddet för familjeliv också hade kränkts. Prinsessan Caroline hade yrkat på 50 000 EUR för den kränkning hon ansåg sig ha varit utsatt för. Vidare krävde hon ersättning för sina rättegångskostnader. Den tyska staten bestred skadeståndsansvar. Även ifråga om rättegångskostnader förelåg invändningar. Domstolen ansåg att det inte fanns tillräckligt underlag för att avkunna dom i denna del av målet, parterna uppmanades därför, i enlighet med Europakonventionens artikel 44 punkten 2, att återkomma med sina synpunkter skrift- ligen inom sex månader. Jag har dessvärre ingen uppgift om huruvida prinsessan Caroli- ne nått en uppgörelse med den tyska staten. När Europakonventionen implementerades i svensk rättsordning ansågs det inte nödvän- digt att föreslå några särskilda ändringar i svensk rätt till följd av konventionens regel om rätt till skydd för privat- och familjeliv.28 Av den svenska RF följer förvisso också att det allmänna skall värna den enskildes privat- liv och familjeliv.29 Som redan framgått före- kommer också regler som i viss mån skyddar den enskilde mot intrång i den privata sfären. I ljuset av Europadomstolens dom i Caroline målet finns det emellertid all anledning att närmare granska om den svenska rättsord- ningen verkligen lever upp till Europakon- ventionens krav när det gäller den enskildes möjligheter att värna sig just mot massmedial uppmärksamhet. Avsikten är att här att gran- ska det svenska regelverket om rätt till skade- stånd till följd av att någon utsatts för motsva- rande behandling som prinsessan Caroline. Då rätten till skadestånd i dessa fall är avhän- gigt av om det förekommit en brottslig hand- ling30 menar jag att denna översikt kan läggas till grund för en slutsats om huruvida den svenska rättsordningen i dess helhet uppfyller det åtagande som läggs på oss i Europa- konventionens artikel 8. 4. Det fortsatta upplägget Vill man diskutera i vad mån det svenska regelverket om rätt till skadestånd till följd av otillåten publicering av bilder lever upp till kraven i Europakonventionen för de mänsk- liga rättigheterna är det av intresse att utreda vilken typ av skada som publiceringen kan åstadkomma, vem som skyddas av reglerna, vad som krävs för att skadestånd skall kunna utdömas samt hur ersättningen bör beräknas. Dessa frågor kommer att tas upp till behand- ling i den fortsatta framställningen. Det är givetvis också av intresse att utreda vem som slutligen skall svara för skadeståndet. Med hänvisning till det begränsade utrymmet och mot bakgrund av att man, för att ta ställning till vem som är att betrakta som ansvars- subjekt, tvingas göra en djupdykning i TF:s 360 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild respektive YGL:s regelverk om ansvarig ut- givare m.m. kommer denna fråga dock inte att behandlas här.31 5. Typ av skada I svensk skadeståndsrätt brukar de skador som erkänns som ersättningsgilla indelas i person-, sak- och rena förmögenhetsskador.32 Därutöver kan följdskada till dessa olika skador berättiga till skadestånd förutsatt att skadorna kan ses som en adekvat följd till ursprungs- skadan och därtill drabbar det ursprungliga skadelidande rättssubjektet självt. Så kallade tredjemansskador ersätts som huvudregel inte.33 De undantag som härvidlag följer di- rekt av SkL saknar relevans i detta samman- hang.34 Även om många skadeståndsrättsliga ana- lyser, som tar sin utgångspunkt i skadetyp, traditionellt bygger på indelningen i de ovan nämnda tre skadekategorierna, finns det skäl som talar för att också ange en fjärde grupp nämligen kränkningsskada. Kränkningsskada är en renodlat ideell, dvs. icke ekonomisk, skada. Kränkning kan ersättas i olika sam- manhang. I arbetsrätten förekommer t.ex. en möjlighet till ideellt skadestånd för den kränk- ning som ett lagbrott inneburit.35 Ytterligare exempel finner man bl.a. på immaterialrättens område.36 Även i SkL förekommer det en regel om ersättning för kränkning.37 Kränk- ningsskadan kan i detta fall i och för sig ses som en variant av personskada, men detta är, enligt min mening, en inte helt korrekt be- skrivning. En kränkningsskada i SkL:s me- ning förutsätter inte, till skillnad från person- skada i övrigt, att någon fysisk eller psykisk skada har uppkommit. Att det talas om rätt till ersättning för kränkning och inte för lidande, som i det tidigare gällande lagrummet avseen- de denna skadekategori,38 hänger samman med att begreppet lidande lätt skulle kunna leda tankarna till psykiskt lidande, något som kan utgöra en vanlig personskada i lagens mening.39 Vid bestämmande av kränknings- ersättning är det inte den enskildes upplevelse av kränkningen som skall värderas. Istället blir det fråga om att utgå från den brottsliga handlingen som sådan. Har någon utsatts för ett ersättningsberättigande brott är han, eller hon, alltså berättigad till skadestånd oavsett om brottsoffret uppfattat sig som kränkt eller ej.40 I den fortsatta framställningen kommer rät- ten till ersättning för kränkning enligt SkL 2:3 att spela en viktig roll, detta eftersom det vid publicering av otillåtet tagna bilder i de allra flesta fall torde vara svårt att visa att det finns grund för ersättning för någon annan typ av skada än just kränkningen som sådan. Visser- ligen är det inte otänkbart, att en person, som utsätts för ett intrång i den personliga inte- griteten, kan råka ut för medicinskt påvisbara skador, t.ex. depression eller liknande tillstånd som kräver läkar- eller psykologbehandling, men särskilt vanligt torde det knappast vara. Därtill kan läggas att det kan vara svårt att visa adekvat kausalitet mellan sjukdomstillståndet och publiceringen. Det kan dessutom påpekas att vid psykiska defekttillstånd, som saknar samband med att den drabbade själv åsamkats en fysisk skada, ersättning endast utgår under särskilda omständigheter.41 Skulle förutsätt- ningar för ersättning för personskada trots allt anses uppfyllda har den skadelidande i vanlig ordning rätt till ersättning för ekonomisk skada i form av utgifter för vård och liknande samt för inkomstförlust. Vidare kan ersättning även utgå för sveda och värk, lyte och men samt särskilda olägenheter.42 Inget hindrar för övrigt att ersättningen för personskadan kompletteras med ett belopp avseende den kränkning som den skadelidande utsatts för.43 Ytterligare en möjlighet är att den utsatte drabbas av ren förmögenhetsskada till följd av den otillåtna publiceringen. En skådespe- lare, som hängs ut i pressen i något ofördelak- 361 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild tigt sammanhang, kan få svårigheter att få engagemang, en idrottsman kan under liknan- de förhållanden förlora sponsorer och reklam- kontrakt. Även i dessa fall kan det dock vara svårt att visa på ett samband mellan publice- ringen och skadan.44 Här bör dessutom påpe- kas att det för att ersättning skall kunna utgå i dessa fall, liksom vid kränkning, krävs att skadan orsakats genom en brottslig hand- ling.45 Skulle förutsättningarna för ersättning för ren förmögenhetsskada anses uppfyllda, föreligger inget hinder mot att den skade- lidande också i detta fall kan tilldömas ersätt- ning för den publicering han utsatts för. Rätten till kränkningsersättningen enligt SkL 2:3 är speciell jämfört med ersättning för personskada i övrigt i så motto att kränkning endast är ersättningsgill när det förekommer ett straffansvar för den handling som åberopas som grund skadeståndansvaret. Någon fällan- de dom behövs dock inte, åtminstone inte när det rör sig om brott som faller utanför det grundlagsskyddade rättsområdet. I dessa fall räcker det att den skadelidande i ett civilrätts- ligt tvistemål avseende enbart skadestånd kan framföra bevisning om att straff skulle ha kunnat utdömas om åtal hade väckts.46 6. Vem har rätt till ersättning? Av vad som sägs i SkL 2:3 följer att det endast är fysiska personer som har rätt till ersättning vid kränkning, detta eftersom det knappast låter sig göras att tala om brott som riktar sig mot den personliga integriteten när det utsatta rättssubjektet är en juridisk person. Ser man till de brott som studeras i denna artikel kan också konstateras att ifråga om ofredande så talas det i BrB om att straff förutsätter att man ofredar ”annan”, med detta kan knappast antas åsyftas annat än fysiska personer.47 Svensk rättsordning saknar också regler om rätt till ersättning vid förtal av juridiska personer.48 För den händelse att ett företag är litet kan dock ägaren, eller ägarna, vara så nära för- knippade med sitt företag att något som skrivs om företaget så att säga spiller över på någon enskild varvid skadeståndsansvar kan komma ifråga. Om det t.ex. skrivs något nedsättande om en styrelse kan det uppkomma situationer där skadestånd kan utdömas. Med tanke på denna artikels inriktning bör det dock påpekas att det kan verka långsökt att hävda att en otillåtet tagen och publicerad bild av något som har att göra med en juridisk person skulle kunna utgöra en kränkning av någon fysisk person. Varje fysisk person omfattas av reglerna om skydd för frid och ära. Barn såväl som vuxna kan därför vara berättigade till skade- stånd när det förekommer ett brott mot någon av de regler som straffbelägger denna typ av intrång i den personliga integriteten. Själv- fallet spelar heller inte medborgarskap eller hemvist någon roll i sammanhanget. En grundläggande förutsättning för att det skall finnas en rätt till ersättning för kränkning i form av förtal av en fysisk person är att den brottsliga framställningen innehållit sådana uppgifter som gör att den skadelidande kan identifieras. Det räcker dock att någon, utöver den utpekade själv, kan förstå vem det är som åsyftas. Det föreligger med andra ord inget krav på att en större krets av personer skall ha kunnat räkna ut vem det handlar om.49 Att personen ifråga inte namnges utgör i sig inget hinder för att denne ändå kan identifieras.50 I sammanhanget kan påpekas att det är vanligt förekommande att en tidning anger vem bilden föreställer när den fotograferade på något sätt, t.ex. genom sin klädsel, eller genom att vända bort ansiktet, har försökt dölja sin identitet för att på så sätt undgå att bli igenkänd. I just dessa fall är det ju tidningens syfte att locka läsare som önskar se bilden av kändisen ifråga och det blir därför väsentligt att förtydliga vem det rör sig om. När det gäller andra typer av fotografier, t.ex. bilder från ett katastroftillfälle, kan det mycket väl 362 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild förekomma publicering av fotografier utan att de avbildades namn anges. Som redan på- talats utgör dock inte denna omständighet ett hinder mot att en så pass omfattande krets av personer kunnat känna igen vem bilden före- ställde så att just denna omständighet skulle utesluta straffansvar.51 7. Förutsättningar för skadestånd För att kränkningsersättning skall kunna utgå måste en rad rekvisit vara uppfyllda. Som redan påpekats förutsätter kränkningsersätt- ning inledningsvis att den skadelidande varit utsatt för en straffbar handling. Av SkL 2:3 följer därtill att det enbart är vissa typer av brott som kan ge rätt till ersättning. Bestäm- melsen avser endast brott som på något sätt riktar sig mot den personliga integriteten. Det behöver dock inte handla om ett uppsåtligt brott och det behöver inte heller vara fråga om något brottsbalksbrott. I lagtexten talas om att det skall röra sig om brott mot någons person frihet, frid eller ära. 52 Lagen anger inte på annat sätt vilka typer av brott som kan tänkas omfattas.53 I denna framställning är det fram- förallt rätten till ersättning för brott som riktar sig mot frid och ära som är av intresse. Med tanke på att det förmodligen (och förhopp- ningsvis) hör till undantagen att bilder anskaf- fas genom inbrott eller i samband med hem- fridsbrott kommer här endast att diskuteras i vad mån straffansvaret för ofredande respek- tive för förtal och förolämpning på ett till- fredställande sätt kan sägas skydda den en- skilde mot att utan eget medgivande få sin bild publicerad. När det rör sig om ett skadeståndskrav som grundar sig på ett ofredande handläggs en eventuell tvist som ett vanligt dispositivt civil- mål. Om kravet på skadestånd däremot har sin grund i att den omtvistade bilden har publice- rats blir frågan om rätt till skadestånd något mer komplicerad, detta eftersom den krän- kande handlingen (spridandet av bilden) nu kan omfattas av den grundlagsskyddade ytt- randefriheten. Tvister som avser tryck- eller yttrandefrihet handläggs av speciella domsto- lar.54 Processordningen skiljer sig dessutom från andra brott- och civilmål. Därtill kan läggas att, utöver skadestånd och straff, kan det i dessa fall även bli tal om publicering av domen, konfiskering respektive utgivnings- förbud som rättsföljd.55 I den fortsatta framställningen kommer jag inledningsvis att gå igenom vad som krävs för att ett ofredande skall kunna föranleda skade- stånd för att därefter diskutera under vilka förutsättningar en publicering av en otillåtet tagen bild kan berättiga till ekonomisk kom- pensation. 7.1 Ofredande När en fotograf olovandes tar en bild på någon är det möjligt att uppträdandet kan betraktas som ett ofredande. Av BrB 4:7 följer att den som handgripligen antastar eller genom skott- lossning, stenkastning, oljud eller annat hän- synslöst beteende annars ofredar annan kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Skyddet mot ofredande gäller inte bara i bo- staden utan varhelst man kan befinna sig.56 För att ett handgripligt antastande skall anses vara för handen bör troligen någon form av fysisk kontakt ha förekommit mellan gär- ningsmannen (fotografen) och offret (den fotograferade). Det bör dock påpekas att det för straffansvar kan räcka att man hindrar någon från att komma fram.57 Av BrB 4:7 följer emellertid att inte bara handgripligt antastande utan även hänsynslöst beteende i allmänhet kan föranleda straff. I dessa senare fall krävs dock att uppträdandet enligt vanliga värderingar kan sägas utgöra en kännbar frids- kränkning.58 Det är möjligt att en intensiv ”uppvaktning” av den typ som paparazzi- fotografer utsätter sina offer för kan anses uppfylla detta krav på kännbarhet.59 Mera osäkert är hur man bör se på smygfotografer, 363 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild som ju inte så direkt stör den de önskar foto- grafera. I detta senare fall kan det ju dessutom vara så att den utsatte inte blir varse vad som förevarit förrän bilden publiceras. Frågan blir då om det går att tala om ett ofredande när offret inte ens noterade vad som hände vid själva gärningstillfället? Detta verkar enligt min mening föga sannolikt, åtminstone inte när den fotograferade befunnit sig på en all- män plats och i en vardaglig situation. Det kan tilläggas att endast uppsåtliga gär- ningar är straffbara som ofredande. Vid olov- lig fotografering torde dock kravet på uppsåt i allmänhet anses uppfyllt.60 I vad mån kan man då tänka sig att BrB:s straffstadgande avseende ofredande kan skyd- da den enskilde mot att bli utsatt för olovlig fotografering? I de fall där fotografen kan identifieras torde det åtminstone finnas en teoretisk möjlighet för att ett åtal skulle kunna komma att väckas. Huruvida det i sådant fall kan bli tal om en fällande dom är dock en öppen fråga. Som redan antytts torde det krä- vas ett särdeles hänsynslöst uppträdande hos fotografen för att denne skulle kunna förvän- tas bli dömd. Förvisso behövs i sig ingen fällande dom för att rätt till skadestånd skall kunna komma ifråga, men domstolen måste övertygas om att ett brott skulle anses ha förelegat om frågan hade prövats i ett brott- mål.61 Än mera problematiskt blir det när det rört sig om smygfotograferande. Skulle hand- lingen, mot all förmodan, komma att betrak- tas som brottslig kan det stöta på problem att identifiera gärningsmannen, dvs. fotografen.62 I tryckfrihetssammanhang jämställs fotograf med författare och har denne inte låtit uppge sitt namn vid publicering av bilden omfattas han, eller hon, av anonymitetsskydd enligt 3 kap TF. 63 Vid utredning av ett eventuellt ofredandebrott kan tystnadsplikten falla bort i den mån domstol finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om fotografens identitet läm- nas.64 Vid så pass lindriga brott som ofredan- de är det tveksamt att sådana synnerliga skäl skulle kunna anses förekomma. Det kan med andra ord bli svårt att lokalisera gärningsman- nen, något som behövs om den kränkte skall kunna kräva denne på ett skadestånd med hänvisning till det eventuella brottet. Möj- ligen kan man i detta fall tänka sig att en arbetsgivare kan ställas till svars för gärning- en eftersom principalansvaret enligt 3:1 SkL även omfattar kränkning. Maxstraffet för ofredande ligger på ett års fängelse. Straffmaximum höjdes från sex månader till ett år 1993. Detta kan ge intryck av en allmänt strängare syn på brottet ofred- ande. Att just denna lagändring skulle tala för att skyddet för den personliga integriteten kommit att förstärkas så att också mindre påträngande former av ofredande, typ olovlig fotografering, per automatik borde anses om- fattade av regelns skyddsområde, är dock tveksamt. Enligt förarbetena syftade skärp- ningen i straffskalan till att möjliggöra sträng- are straff vid omfattande, långvariga och sys- tematiska trakasserier. Vidare skulle ofred- ande med rasistiska eller annars politiska motiv vara att anse som särskilt allvarliga. Det beto- nades dessutom att det enbart är i extremfall som straffet bör ligga på mer än sex måna- der.65 Det sägs alltså inget om att straff- skärpningen skulle ha motiverats av en öns- kan om att markera ett generellt sett strängare förhållningssätt till hänsynslösa beteenden i allmänhet. 7.2 Förtal 7.2.1 Betydelsen av grundlagsskyddet När en bild väl publicerats kan det i vissa fall komma ifråga att utkräva ansvar för förtal. Som redan påpekats måste man då inled- ningsvis ta ställning till om publiceringen omfattas av tryckfriheten. Skulle så vara fallet måste talan om straff, liksom krav på skade- stånd, föras enligt de särskilda regler som gäller enligt TF. TF, liksom YGL, syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplys- 364 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild ning.66 Detta betyder att TF och YGL inte omfattar utlåtanden som har ett rent kommer- siellt syfte. Om emellertid en kommersiell annons innehåller inslag av förtal bör den enligt vissa uttalanden i doktrinen i denna del kunna bedömas enligt TF eller YGL. 67 Under förutsättning att det som publicerats inte har ett oblandat kommersiellt syfte68 eller faller utanför grundlagsskyddet till följd av undantagen som gäller för kreditupplysning eller barnpornografi så omfattar TF, utöver text, också bild, bilagor och löpsedlar.69 Den som låter publicera skriften kan själv välja att ställa sig utanför det grundlagsskyd- dade området genom att inte förse tidskriften med en beteckning som utvisar att den är mångfaldigad samt i anslutning härtill lämna uppgifter om vem som ansvarar för mång- faldigandet samt ort och år. ”Utgivaren” kan även ställa sig utanför grundlagsskyddet genom att inte ansöka om utgivningsbevis. På motsvarande sätt kan den som normalt sett skulle kunna omfattas av YGL:s skydds- område ställa sig utanför denna sfär genom att t.ex. inte ha en ansvarig utgivare. 70 För att förtal skall anses förekomma krävs att någon utpekat någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Alternativt kan det räcka med ett offentliggörande av en uppgift (bild) som är ägnad att utsätta den utpekade för andras missaktning. Av BrB 5:1, 2 och 4 framgår att den kränkande uppgiften (bilden) offentliggjorts uppsåtligen. Uppsåtet skall då omfatta att den kränkte framstår som klandervärd i andras ögon. Beroende på det speciella ansvarssystem som råder enligt TF och YGL räcker det emellertid i yttrande- frihetsfall att det förelegat ett presumerat upp- såt.71 Det betyder att den som utpekas som ansvarig anses ha haft kännedom om innehål- let i framställningen och ett eventuellt offent- liggörande presumeras ha skett med dennes medgivande. I doktrinen har hävdats att detta bör leda till att man i bedömningen får se till om upphovsmannen kan antas ha haft uppsåt att förtala den skadelidande.72 Denna bedöm- ning får, p.g.a. anonymitetsskyddet, helt och hållet göras utifrån den publicerade texten (bilden). Man skulle därmed kunna tala om ett uppsåt som överförs på ansvarig utgivare. Tanken bakom detta resonemang har varit att det kriminaliserade området i TF och YGL inte bör vara mer vidsträckt än det allmän- straffrättsliga. HD har emellertid i en dom från 1991 närmast ålagt den ansvarige utgiva- ren ett rent strikt ansvar för vad som publice- ras.73 Därmed borde det vara något lättare för en skadelidande att få skadestånd i ett mål som omfattas av den grundlagsskyddade yttrande- friheten än i fall där talan enbart grundar sig på SkL i kombination med BrB. 7.2.2 Risk för missaktning För att förtal skall anses ha varit för handen krävs att någon anklagat någon annan för att vara brottslig eller på annat sätt klandervärd i sitt levnadssätt. Straff förutsätter vidare att detta varit ägnat att utsätta den utpekade för andras förakt. Det räcker att det funnits en risk för att missaktning skulle kunna uppkomma för att utpekandet skulle kunna betecknas som brottsligt. Det är dock inte tillräckligt att den utpekade själv upplever sig som kränkt, detta framgår av kravet på att uppgiften skall vara ägnad att framkalla missaktning hos någon annan. Förtalsparagrafen omfattar följaktligen endast det som brukar kallas för den objektiva äran.74 Enligt Straffrättskommittén är det emellertid tillräckligt att uppgiften kan anses nedsättande i de kretsar som den kränkte till- hör.75 Som exempel skulle man kunna tänka sig att det kan uppfattas som ärekränkande att publicera en bild på en person, som offentligt ivrar för helnykterhet, när bilden tagits i en miljö där det förekommer alkohol och nykter- hetsivraren tillika fotograferats med ett glas i handen. Den subjektiva äran, dvs. personens egen känsla av att vara aktad, omfattas däremot av 365 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild straffstadgandet om förolämpning.76 Även i detta fall kan det bli tal om skadestånd till den drabbade i enlighet med SkL 2:3. För att förtal skall kunna anses föreligga krävs en bestämd utsaga. Allmänt nedsättan- de värdeomdömen träffas inte av kriminali- seringen.77 Som exempel på detta kan näm- nas debatten mellan Linda Skugge och Björn Ranelid. I sin recension av en Ranelids verk hävdade Skugge att Ranelid är en osedvanligt fåfäng man. Skugges artikel innefattade även vissa omdömen om Ranelids utseende. Rane - lid tog mycket illa vid sig. Oavsett vad man tycker om att blanda in omdömen av detta slag i en recension av en bok kan det knappast anses straffbart som förtal. Möjligen skulle Skugges uttalanden kunna betecknas som för- olämpning, jag ställer mig dock tveksam till detta. Det är uppenbarligen också så att man får finna sig i att bli parodierad.78 Det finns emellertid gränser för hur långt detta kan drivas, något som framgår av det välkända Hustlerfallet där några kända personers ansik- ten monterats på andra personers kroppar i olika sexuella situationer.79 7.2.3 Ansvarsfrihet Förtal är inte straffbart om det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna ut uppgifter i saken och den som lämnat uppgiften dessutom kan visa att den var sann eller att han hade fog att utgå från att den var sann.80 Av det sagda framgår att det skall göras en avvägning mellan den enskildes in- tresse av att skyddas mot påhopp och andra motstående intressen såsom allmänhetens rätt att få ta del av information som den enskilde kanske helst hade velat hålla för sig själv. 81 Ifråga om denna avvägning kan det inled- ningsvis nämnas att så kallade offentliga per- soner får vara beredda på att finna sig i mer än andra. Till denna grupp av rättssubjekt räknas bland annat politiker, domare och andra inom rättsväsendet liksom tjänstemän i förvaltning- en, högt uppsatta personer inom näringslivet, konstnärer, artister och elitidrottare.82 Första steget i en ansvarsfrihetsbedömning består i att avgöra om det överhuvudtaget varit försvarligt att offentliggöra de aktuella uppgifterna. Med hänvisning till vad som sagts ovan väger allmänintresset särskilt tungt när det är makthavare som granskas av media. Också andra personer än makthavare kan få finna sig i en förhållandevis närgången gransk- ning. Även om det kan ifrågasättas vilket allmänintresse det har att offentliggöra att en kändis misstänks för att ha varit otrogen eller för att ha kört rattfull, bör det, enligt svensk rättsordnings sätt att se på saken, beaktas att kändisen valt att leva i offentlighetens ljus. Med rätt eller orätt medför detta att tröskeln för vad som kan anses straffvärt, och därmed eventuellt också skadeståndsberättigande, är högre för dessa personers del än för vanliga icke-kändisars. Med anledning av det sagda finns det skäl att åter erinra om den inledningsvis refererade domen från Europadomstolen i Caroline- målet. Domstolen fann att den tyska domsto- len i hennes fall inte på ett riktigt sätt lyckats genomföra avvägning mellan yttrandefrihet och skyddet för den personliga integriteten. Frågan är då om vi lyckats bättre i Sverige? Jag återkommer till denna fråga i avslutning- en av denna artikel. Trots att det varit försvarligt att publicera en nedsättande uppgift om en utpekad fysisk person så räcker inte detta för att ansvarsfrihet skall anses vara för handen. För att befria sig från straffansvar, och därmed även från skade- ståndsansvar, måste ansvarssubjektet därtill bevisa att den publicerade uppgiften varit sann, alternativt att det fanns skälig grund för påståendet.83 Av rättspraxis att döma verkar det höra till undantagen att det som i massmediala sam- manhang anses ha passerat gränsen för förtal betraktas som ursäktligt. Det verkar alltså som den enskildes intresse har stor betydelse 366 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild när det gäller att väga yttrandefriheten mot rätten till skydd för den personliga integrite- ten. Detta skulle i sådant fall tala för att regel- systemet svarar upp mot Europakonvention- ens krav på integritetsskydd. Problemet är emellertid att om man väljer att fokusera på rätten att värna sig mot att få sin bild publice- rad så är det i de allra flesta fall troligen så att den offentliggjorda bilden inte kan anses ge uttryck för förtal (eller förolämpning). Att det publiceras en smygtagen bild på en känd person som är ute och shoppar, som ligger och solar på en badstrand eller som dansar på ett diskotek kan knappast vara ägnat att väcka andras missaktning för den som blivit foto- graferad. Faktum är därför att inte ens de bilder på prinsessan Caroline och hennes barn, som den tyska Bundesverfassungsgericht ansåg borde förbjudas i Tyskland, inte skulle kunna förorsaka någon sanktion enligt svensk rättsordning. 7.3 Förolämpning Förolämpning är liksom förtal är ett ärekränk- ningsbrott. Förolämpning föreligger när nå- gon smädas genom tillmäle, en beskyllning eller något annat kränkande beteende. Som tidigare påpekats rör det sig om ett angrepp på den subjektiva äran, dvs. personens egen känsla av att vara aktad av andra.84 Detta betyder att ett omdöme som fällts så att säga mellan fyra ögon kan var tillräckligt för att förolämpning skall kunna anses föreligga. Hit räknas även sådant som att t.ex. spotta någon i ansiktet.85 Ifråga om krav på uppsåt föreligger ingen skillnad jämfört med förtal. Något uttryckligt undantag från straffrihet för fall där det kan ha varit försvarligt att uttala sig föreligger inte i lagtexten, men anses ändå gälla.86 Rättspraxis är mycket sparsam. 7.4 Kravet på allvarlig kränkning Av skadeståndslagens regel om rätt till ersätt- ning vid kränkning genom brott framgår att det för skadestånd skall utgå inte räcker med att det kan konstateras att ansvarssubjektet utsatt den skadelidande för ett brott. För att rätt till skadestånd skall föreligga krävs därtill att det rört sig om en allvarlig kränkning. När regeln om rätt till kränkningsersättning flytta- des från SkL1:3 till sin nuvarande plats 2:3, och tillika omformulerades, var avsikten inte att detta skulle innebära någon ändring i det tidigare gällande rättsläget.87 Äldre praxis på området torde därför ha behållit sin relevans. I motiven till lagändringen ges en del anvis- ningar om vad som avses med begreppet allvarlig kränkning.88 Av vad som sägs tycks allvarliga kränkningar i första hand förekom- ma när någon utsatts för ett brott som riktar sig mot person (våldtäkt, misshandel osv.). Vad gäller brott mot frid anges som exempel att en person som utsätts för en blottare i allmänhet inte kan anses ha blivit allvarligt kränkt.89 Vilken betydelse detta uttalande har för den som blir ofrivilligt fotograferad är osäkert. Personligen kan jag tycka att en sådan händel- se knappast kan anses vara mera integritets- kränkande än att utsättas för en blottare. Av förarbetena framgår att förmögenhets- brott normalt sett inte bör ge rätt till ersättning. Det heter också att den som genom sitt eget uppträdande visar att han, eller hon, inte vär- nar den egna integriteten, t.ex. genom att provocera fram en misshandel, kan råka ut för att en eventuell kränkning inte betraktas som allvarlig.90 Huruvida detta resonemang kan appliceras på att någon, t.ex. exponerar sig på en premiär där han, eller hon, är väl medveten om att det kommer att finnas fotografer är en öppen fråga. Förarbetena nämner inte särskilt hur allvar- lighetsrekvisitet bör tolkas vid brott som rik- tar sig mot den enskildes ära. Detta bör dock inte tas till intäkt för att allvarliga kränkningar inte också kan anses föreligga i dessa fall. 367 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild Som påpekades inledningsvis är äldre praxis fortfarande relevant och det förekommer ju en del avgöranden där kränkningsersättning ut- dömts till personer som varit utsatta för förtal (brott mot äran). Inte i något fall där kränk- ning i massmedia ansetts vara för handen har det ifrågasatts att kränkningen också varit allvarlig. Med tanke på den spridning förtalet, eller förolämpningen, får när det väl har of- fentliggjorts är det också möjligt att man som huvudregel bör betrakta kränkningen som all- varlig i dessa fall. 8. Beräkning av kränknings- ersättning Att beräkna skadestånd vid ideella skador är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt. Här skall problematiken endast beröras mycket översiktligt. Talar man om ersättning för sveda och värk, lyte och men, särskilda olägenheter så finns inga lagregler som ens anger en be- räkningsmodell. Av lagförarbetena till SkL framgår endast att sveda och värk ersättning avser lidandet under den akuta sjukdomstiden medan lyte och men ersättning skall kompen- sera för kvarstående effekter av skadan.91 Särskilda olägenheter ersätts endast vid mera omfattande skador och avser främst att kom- pensera för den ökade anspänning i arbetet som kan drabba en personskadad som återgår till yrkeslivet. För att underlätta hanteringen av dessa ideella skador har Trafikskadenämn- den utarbetat särskilda tabeller som anger hur ersättningen skall fastställas. Dessa tabeller har fått stor praktisk betydelse och åberopas i rättspraxis vid fastställande av ersättnings- beloppen. För kränkningsersättningens del finns inga motsvarande tabeller, däremot finns numera vissa anvisningar i lag om vad som skall beaktas i fastställandet av ersättningsbelop- pet.92 Trots dessa anvisningar kvarstår att beloppet skall fastställas i en skälighets- bedömning. Ifråga om beräkning av kränkningsersätt- ning har Brottsoffermyndigheten kommit att spela en betydande roll för svensk rätts- utveckling. Brottsoffermyndigheten ersätter brottsoffer för i första hand personskador när skadan varken kan ersättas av gärningsman- nen eller av någon försäkring.93 I vissa speci- ella fall kan ersättning även utges för sak- respektive rena förmögenhetsskador.94 Detta är dock av mindre intresse här. Viktigare är att åter framhålla att ersättning inte utbetalas för brott som riktar sig mot någons ära, någon praxis hämtad från myndigheten finns därför inte att tillgå ifråga om förtal och förolämp- ning. Trots detta kan nämndens praxis ses som ett riktmärke för var nivåerna bör ligga ifråga om brott mot frihet och frid. Det kan ju tyckas obefogat att brott mot ära skulle anses så mycket allvarligare än dessa brott att ersätt- ningsnivåerna i dessa fall skulle skilja sig markant från andra brott. För kränkningsersättningens del förekom- mer inga tabeller att tillgå varför Brottsoffer- myndigheten själv har fått utforma en prax- is.95 Alltsedan myndigheten inledde sin verk- samhet har ersättningsnivåerna kommit att höjas successivt. Nämnden utger aldrig er- sättning understigande 5 000 kronor (såvida inte offret yrkat på lägre ersättning), detta eftersom nämnden menar att ett brottsoffer knappast kan anses ha utsatts för en allvarlig kränkning om skadan understiger detta be- lopp.96 Av Brottsoffermyndighetens praxis följer att kränkningsersättning för en våldtäkt i nu- läget normalt ligger på 75 000 kronor. 97 En misshandel ersätts i normalfallet med 10 000 kronor,98 beloppet kan höjas om gärnings- mannen använt tillhygge. Av särskilt intresse för denna framställ- nings del är hur brottsoffermyndigheten vär- derat kränkning genom ofredande. Rent all- mänt kan konstateras att beloppen i dessa fall är tämligen modesta.99 Om man jämför Brottsoffermyndighetens 368 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild bedömningar i kränkningsärenden överlag med den praxis som domstolarna utvecklat vid förtalsbrott blir mitt intryck att människor som kränks i media får förhållandevis hög ersättning. I det tidigare nämnda Hustler- fallet100 fick de skadelidande 100 000 kronor var i kränkningsersättning. Det är alltså 25 000 kronor mer än vad ett våldtäktsoffer normalt sett tilldöms och i nivå med vad som brukar utges för ett allvarligt mordförsök. Några poliser, som utpekades som ansvariga för en omhändertagen mans dödsfall, tilldömdes 25 000 kronor vardera vilket är mer än vad som normalt utgår vid en grov misshandel. I ett rättsfall från senare tid där Gudrun Schy- man yrkade på 150 000 kronor i skadestånd med åberopande av att Expressen formulerat en löpsedel som gav intryck av att hon skulle medverka i en porrfilm, tilldömdes hon 50 000 kronor. Även detta får anses vara ett förhål- landevis högt belopp jämfört med andra for- mer av kränkningsersättning, men beloppet får ändå sägas vara något lågt jämfört med vad som utdömdes i Hustlerfallet. 101 Det bör dock påpekas att referenten och ett justitieråd var skiljaktiga, dessa förordade att skadeståndet borde bestämmas till 100 000 kronor Det finns i sammanhanget även anledning att påminna om fallet där Robert Gustafssons bild utan hans tillstånd utnyttjades i reklam- syfte.102 Gustafsson fick i detta fall 75 000 kronor i ersättning för det kommersiella värde hans namn ansågs ha därtill fick han 50 000 kronor för sitt lidande (kränkningen). I ersättningsrättsliga sammanhang brukar det emellanåt talas om att skadeståndet bör ha en reparativ funktion. Den skadelidande skall i görligaste mån försättas i samma läge som om skadan aldrig inträffat. Därtill talas ibland om skadeståndets preventiva effekter.103 Frå- gan är om inte ersättningsnivåerna vid kränk- ning i massmedia influerats av en förhopp- ning om att skadeståndet skall ha preventiva effekter. En tidning som önskar köpa sig rät- ten att få ta några exklusiva bilder på en välkänd person kan mycket väl tänkas få be- tala de summor som har utdömts i kränknings- ersättning (jfr resonemanget i fallet avseende Robert Gustafsson). Det kan då tyckas stötan- de att en tidning genom att olovandes ta foto- grafier kan slippa att betala vad en frivillig uppgörelse med den fotograferade skulle ha kostat. Vidare kan det finnas skäl att anta att en ”rafflande nyhet” kan höja upplagan. Man kan ju bara spekulera i hur många fler lösnum- mer Expressen lyckades prångla ut med hjälp av löpsedeln som gav intryck av att Gudrun Schyman skulle spela in en porrfilm. Om man bortser från rättegångskostnaderna kan det hela kanske rent av ha varit en god affär för tidningens del. Mot bakgrund av det sagda skulle man kanske kunna tänka sig att skade- ståndsansvar i fem- till tiotusenkronorsklassen skulle kunna uppmuntra till publicering av ärekränkande material. Härtill kan läggas att det ur den skadelidandes perspektiv borde kunna te sig stötande att tidningen, som kan- ske tjänat mycket pengar på att publicera de kränkande uppgifterna, kommer så lättvin- digt undan. Möjligen skulle dock detta pro- blem kunna undvikas om man istället skärpte straffen för ansvarig utgivare. I sådant fall skulle ersättningsnivåerna i ärekränknings- målen kunna närma sig andra typer av kränk- ningsersättning utan att preventionen kom på undantag. Något som talar för en sådan lös- ning är att det knappast är särskilt tilltalande om allmänheten skulle få intryck av att de höga ersättningsnivåerna vid kränkning i massmedia beror på att det är kända personer som råkat illa ut. 9. Avslutande kommentar Som framkommit inledningsvis har syftet med denna artikel varit att försöka klarlägga huru- vida den svenska rättsordningen, sedd i ljuset av Europakonventionens artikel 8, kan sägas ge den enskilde ett tillfredställande skydd för 369 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild privat- och familjeliv när det gäller dennes möjligheter att värna sig mot olovlig fotogra- fering med åtföljande publicering i tryckt skrift. Ifråga om själva det olovliga fotograferan- det har jag kunnat konstatera att detta rent straffrättsligt kan komma att klassificeras som ett ofredande. Det är emellertid oklart hur långt skyddet sträcker sig. Det är inte en given sak att alla olovligt tagna fotografier kan leda till straffansvar. Här kan det därför komma att behövas ett förtydligande i lagtexten. När det gäller publiceringen av bilder, som tagits utan den fotograferades medgivande, finns det, som också framkommit, endast straffrättsligt skydd i de fall offentliggörandet kan anses utgöra förtal eller förolämpning. Det stora flertalet olovligt tagna bilder kan knappast sägas uppfylla dessa krav ens om de kopplas till en hopfabulerad text. När det publicerade materialet bedöms vara av för- talskaraktär verkar det som om skadestånd som huvudregel utdöms. Här tyder alltså praxis på att det hör till undantagen att allmänintres- set tillmäts större betydelse än den enskildes intresse av skydd mot intrång i den personliga sfären. Trots detta kan man knappast hävda att kriminalisering av förtal respektive förolämp- ning räcker för att uppfylla de krav som ställs i Europakonventionens artikel 8. Denna lag- regel säger nämligen ingenting om att skyddet för privat- och familjeliv endast ska omfatta offentliggörande av osanna och kränkande uppgifter. Ifråga om rätten till skadestånd har det fram- kommit att ersättning för kränkning endast utgår för vissa typer av brott och att det därtill krävs ett allvarligt övertramp för att handling- en ska kunna ge upphov till ett skadestånd. När väl förtal konstaterats har dock kränkning i massmedia genomgående ansetts som all- varlig i den rättspraxis som finns tillgänglig. Inte desto mindre finns det skäl att ifrågasätta om kravet på att kränkningen skall vara all- varlig står i överensstämmelse med Europa- konventionen. Om vi håller oss till vad som sägs i artikel 8 så talas det inte där om att konventionsstaten enbart är förpliktad att till- se att den enskilde skyddas mot allvarliga intrång i privat- eller familjeliv.104 I Caroline-målet menade Europadomstolen att tidningarnas kommersiella intresse inte kunde sättas före prinsessans intresse av skydd så länge som de publicerade bilderna inte var av betydelse för den allmänna debatten i sam- hället. Domstolen gick inte in och granskade varje enskild anmäld bild för att såtillvida avgöra om tidningen på ett otillåtet sätt in- kräktat på prinsessans privat- eller familjeliv. Av domen följer således att det alltid bör vara förbjudet att publicera olovligt tagna fotogra- fier när dessa bilder saknar allmänintresse. Den svenska rättsordningen kan i än mindre grad än den tyska sägas ge den enskilde ett skydd mot att massmedia utnyttjar olovligt tagna bilder som saknar allmänintresse. Oav- sett vad man tycker om saken bör det därför övervägas hur man skall komma till rätta med denna problematik. Sverige är ju trots allt skyldigt att leva upp till Europakonvention- ens krav och för den händelse att så inte sker kan Sverige, likaväl som Tyskland, dras inför skranket i Europadomstolen. Paradoxalt nog kommer det i sådant fall att bli den svenska staten, dvs. vi skattebetalare, och inte de tid- ningar som tjänat pengar på publiceringen, som då får kompensera den eller de personer som utsatts för kränkning. Frågan om en mera långtgående lagstift- ning till skydd för den personliga integriteten har stötts och blötts genom åren. Redan 1980 föreslog tre av ledamöterna i Integritetsskydds- kommittén att det i BrB:s femte kapitel skulle införas en regel som skulle straffbelägga ”kränkning av privatlivets fred”. 105 Det är möjligt att det nu är dags att damma av detta förslag. För att möta kraven i Europakon- ventionen är det dessutom tänkbart att det krävs en ändring i grundlagen, dvs. i brotts- katalogen i TF 7:4 så att denna kommer att omfatta inte bara förtal och förolämpning 370 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild utan också publicering av material som kan anses inkräkta på den enskildes privat- och familjeliv. Justitiekanslern Göran Lambertz har under våren framfört önskemål om en skärpning av lagstiftningen så att de svenska reglerna svarar upp mot kraven i konven- tionen. Hans förslag till lagändringar har emellertid mötts av protester inte minst från journalisthåll.106 Att formulera de nya lag- rummen så att yttrandefriheten inte begränsas på ett icke önskvärt sätt kommer säkert inte att bli lätt, men som jag ser det är det en nödvän- dighet att gripa sig verket an om man inte vill fortsätta att bryta mot Europakonventionen. Noter 1 Som ett exempel kan här nämnas programmet Efterlyst i TV 3, där det regelmässigt visas upp sekvenser från övervakningskameror. 2 Rätten att använda sig av kameraövervakning regleras i lag (1998:150) om allmän kamera- övervakning. Lagen innefattar inte några reg- ler om skadestånd, vid straffbara överträdelser torde emellertid ersättning kunna utgå enligt Skl 2:3. Det kan tilläggas att det även finns särreglering avseende hemlig kamera- övervakning vid misstanke om brott (SFS 1995:1506 och SFS 1952:98). 3 Den nära kopplingen mellan skadestånd och straff illustreras bl a av att de enda allmänna reglerna om skadestånd före SkL ikraftträ- dande 1972 fanns införda i 6 kap strafflagen av 1864. Se vidare Bengtsson, Bertil, Nordens- son, Ulf och Strömbäck, Erland, Skadestånd, 3 uppl., 1985 s 17 ff. 4 Se Lag (1998:150) om allmän kameraöver- vakning 5-6§§. 5 Det föreligger ingen legal definition av inne- börden av begreppet personlig integritet. I Ds 1994:51, Skyddet för enskilda personers pri- vatliv talas om att begreppet får sägas innefatta ”vad som normalt framstår som angeläget att värna om för att den enskilde skall vara tillför- säkrad en rimlig, fredad privat zon”. Se vidare SOU 1992:84 S 187 där ett förslag till indel- ning av integritetsskyddet redovisas. 6 Påpekas kan att tillhandahållande av en tid- ning via en databas tidigare har ansetts falla under bilageregeln i TF 1:7, 2001/2002:KU 21 s 11. I NJA 2003 s 31 kom HD emellertid fram till slutsatsen att denna regel inte omfattar publicering i en databas. För uppgifter som läggs ut på nätet gäller Personuppgiftslagen (1998:204) så länge som lagen inte strider mot bestämmelserna om yttrande- och tryckfrihet. Den som utan tillstånd lägger ut personuppgifter på nätet är strikt skadeståndsansvarig för den skada och kränkning som handlingen orsakat. Angående praxis ifråga om bilder på nätet se RH 1997:61 samt RH 2002:71. 7 BrB 16:10 a. 8 BrB 16:10 b. 9 Angående denna fråga se Levin, Marianne, Rätt till egen bild – om oaktoriserad person- bildsanvändning i massmedia. Se även NJA 1976 s 282 där en skådespelare, som fotogra- ferats i samband med en repetition, krävde ersättning från ett bokförlag när bilden seder- mera utan den avbildades medgivande, använ- des på ett bokomslag. HD, som fastställde TR:s dom, ansåg inte att skådespelaren med stöd av upphovsrättslagen kunde åberopa att bilden utgjorde ett otillåtet återgivande av ett verk (skådespelarinsatsen). 10 Angående denna granskningsverksamhet se Ds 1994:51 s 79 ff samt Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gunnar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 101 ff. 11 Här kan dock nämnas att enligt Publicist- reglerna p 7 så åligger det avtalsparterna att respektera privatlivets helgd och att avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmän- intresse kräver offentlig belysning. Av punk- ten 11 framgår att regeln även omfattar publi- cering av bild. 12 Se Strömberg, Håkan och Axberger, Hans- Gunnar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 13 ff. 13 Här kan påpekas att enligt TF som omfattar denna grundlag även bilder och detta obero- ende av om bilden åtföljs av text eller ej, 1:5 TF. 14 Se RF 2 kap. 15 TF 7:4 och 5 samt 6:1 YGL som hänvisar till TF:s brottskatalog. 16 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 65 f. 17 Se TF 7:4 p 14 och 15 samt Brottsbalken 5:1,2 371 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild och 5:4. 18 Se Skadeståndslagen 2:3 samt 5:6, se även motiven SOU 1992:84, Ersättning vid kränk- ning genom brott, s 220 ff, 265 ff och prop. 200/01:68 s 47 ff, 64 ff. 19 Det blir i dessa fall tal om vanlig rättegång, d v s ansvarsfrågan skall inte avgöras I ett tryckfrihetsmål med jury. 20 BrB 4:7. 21 Cars, Torsten, Pressetiken i praktiken s 144. 22 SFS 1978:800. 23 Lag om namn och bild i reklam 1 §. 24 Lag om namn och bild i reklam 3 §, se även prop. 1978/79:2 s 63 f. 25 Konventionen implementerades genom anta- gandet av prop. 1993/94:117 och trädde ikraft som lag. 26 Case of Hannover v. Germany, Application no. 59320/00. 27 För en översikt avseende de franska reglerna se Ds 1994:51 s 136 ff. 28 SOU 1993:40, del B, s 57 ff samt prop 1993/ 94:117, s 40 ff. 29 RF 1:2. 30 Detta dock med undantag för det tidigare nämnda fallet när otillåtet tagna bilder utnytt- jas i reklam. 31 Angående detta problem se Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gunnar, Yttrandefrihets- rätt, 2004, s 66 f. 32 Hellner, Jan och Johansson, Svante, Skade- ståndsrätt, 6 uppl., 2000, s 66 och Kleineman, Jan, Ren förmögenhetsskada, 1987, s 134. 33 Detta anses utgöra en allmän rättsgrundsats i svensk skadeståndsrätt, Bengtsson, Bertil och Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen En kom- mentar, 2002, s 36. 34 Enligt SkL 5:2 p 2 kan det I vissa fall utgå ersättning för förlust av underhåll och enligt 5:2 p 3 kan ersättning även utgå för person- skada som till följd av dödsfall åsamkas någon som stod den avlidne särskilt nära. Dessa lag- rum saknar relevans för denna framställning, däremot kan nämnas att den rätt till ersättning som kan utgå till anhöriga vid förtal av avliden utgör ersättning för tredjemansskada. Denna situation kommer att behandlas nedan. 35 Lag(1982:80) om anställningsskydd. 36 Som exempel kan här nämnas 58 § patentlag (1967:837). Därtill kan läggas att rätt till er- sättning för kränkning även förekommer i personuppgiftslagen (1998:204) i lag om er- sättning vid frihetsberövande och andra tvångs- åtgärder (1998:714 samt i kreditupplysning- slagen (1973:1173). 37 SkL 2:3 (2001:732). 38 En motsvarande regel om rätt till ersättning vid kränkning genom brott fanns före SkL i 6:3 Strafflagen. Regeln överfördes till SkL 5:1 och flyttades 1975 till 1:3. 39 Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland, Skade- ståndslagen. En kommentar, 2002, s 58. SOU 1995:33 s 438 f. 40 För att ersättning skall utgå måste det dock, i vanlig ordning, det framställas ett krav på ersättning. Ett brottsoffer som inte anser sig kränkt kan därför tänkas avstå från att fram- ställa krav på skadestånd. 41 Hellner, Jan och Johansson, Svante, Skade- ståndsrätt, 6 uppl., 2000, avsnitt 22.1.3. 42 SkL 5:1. För att ersättning skall utgå för sär- skilda olägenheter krävs dock att den skade- lidande drabbats av ett någorlunda allvarligt bestående men. 43 Detta framgår av NJA 1990 s 186, se även NJA 1991 s 83 44 Angående svårigheterna att visa skada i dessa fall se SOU 1992:84 s 79 f. 45 SkL 2:2. 46 Hellner, Jan, Behöver vi en ny skadeståndslag, s 285, Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen. En kommentar, 2002, s 58. Se även NJA 1936 s 207, Hellner Jan och Johansson, Svante, Skadeståndsrätt, 6 uppl., 2000, s 405 ff samt SOU 1992:84. 47 BrB 4:7. 48 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, 2004, s 75. Här kan dock påpekas att det enligt Marknadsföringslagen (1995:450) finns en möjlighet för en juridisk person att kräva ersättning från en konkurrent om denne i sin marknadsföring misskrediterat företagets verk- samhet, förhållanden, produkter, varumärke, firma eller annat kännetecken, MFL 8 a § 5 p samt 29 §. Det bör även framhållas att om någon snyltar på annans varumärke eller fir- manamn så finns möjlighet till ersättning för detta enligt de immaterialrättsliga regelverket. 372 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild 49 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 75. 50 Ds 1994:51 s 46. Se även RH 1989:117. 51 TF 7:4 p 14, BrB 5:1 och 5:4. Även döda människor omfattas av skyddet något som framkommer i NJA 1966 s 565. 52 Se prop. 200/01:68 s 64 f. 53 För en utförlig exemplifiering avseende vilka brott som kan tänkas omfattas, se Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen. En kommentar, 2002, s 59 f. 54 TF 1:3 55 TF 7:6, 7 och 8. Här bör dock påpekas att även SkL 5:6 föreskriver att den ansvarige kan åläg- gas att publicera en fällande dom. 56 Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-Ole och Wennberg, Suzanne, Brottsbalken En kommentar Del I, 2002, 4:30 57 Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-Ole och Wennberg, Suzanne, Brottsbalken En kommentar Del I, 2002, 4:31 58 Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-Ole och Wennberg, Suzanne, Brottsbalken En kommentar Del I, 2002, 4:32 59 I sammanhanget kan påpekas att påträngande tiggeri i vissa fall kan bli straffbart såsom ofredande, jfr Sigeman, Tore SvJT 1975 s 107 f. 60 Jag har tyvärr inte kunnat finna något hovrätts- eller HD-fall där frågan om huruvida olovlig fotografering kan betecknas som ofredande har besvarats. 61 Se vad som sagts om detta inledningsvis. 62 Här förutsätts att bilden publiceras utan angi- vande av fotografens namn. 63 Av TF 3:6 följer att t.ex. en fotograf i detta fall kan likställas med en författare. 64 TF 3:3 p 5 , Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gunnar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 39. 65 prop. 1992/93:141 s 32 66 TF 1:1 och YGL 1:1 67 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 53. Detta mot- sägs dock av vad som framkommer i NJA 199 s 749. 68 Angående denna gränsdragning se en utförlig redovisning av marknadsdomstolens praxis hos Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 53 f. 69 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 19 f. 70 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 22. 71 TF 8:12 och YGL 6:4. 72 Petrén, Gustaf, Tryckfrihetslagstiftningen, 6 uppl., 1978, s 50 ff, Petrén, Gustaf och Ragne- malm, Hans, Sveriges grundlagar, 12 uppl., 1980, s 453. 73 NJA 1991 s 155, fallet kommenterat av Lutter- kort, Göran i Juridisk Tidskrift 1991/92 s 116 f. 74 Se även SOU 1980:8 s 39. 75 SOU 1953:14 s 200 f. 76 SOU 1980:8 s 39. 77 Ds 1994:51 s 46. 78 Detta framgår bl a av RH 1989:117. 79 NJA 1994 s 637, fallet kommenteras av Ax- berger, Hans-Gunnar i Juridisk Tidskrift 1994/ 95 s 726 ff. 80 BrB 5:1 2 st. 81 Angående denna avvägning, se föredragande departementschefs uttalande i prop. 1962:10 s B 144. 82 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 77. 83 Frågan om när det kan vara försvarligt att offentliggöra en uppgift har varit uppe till prövning i några domstolsavgöranden, se RH 2002:39, RH 1994:14, NJA 1987 s 285 I (för en utförlig analys av detta fall se Ds 1994:51 s 50 ff) samt NJA 1987 s 285 II. 84 Beckman, Nils, Holmberg, Carl, Hult, Bengt och Strahl, Ivar, Brottsbalken I, 5 uppl., s 258. 85 I NJA 1999 s 725 fastslogs att en polis, som hade blivit spottad i ansiktet, inte var berätti- gad till kränkningsersättning eftersom han, i egenskap av polis fick tåla mer än personer som inte har ordningsuppehållande yrken. 86 Strömberg, Håkan och Axberger, Hans-Gun- nar, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s 79. 87 Bengtsson, Bertil och Strömbäck, Erland. Skadeståndslagen En kommentar, 2002, s 60, av prop. 1987/88:92 s 7 framgår att det även vid tillämpning av det tidigare lagrummet SkL 1:3 ställdes det krav på allvarligt lidande för att ersättning skulle kunna utgå. 373 Skadestånd till följd av kränkning i media, eller rätten till sin egen bild 88 prop 2000/01:68 s 65. 89 ibid. 90 prop 200/01:68 s 65. 91 Se SOU 1973:51 s 275 f, se även prop. 1975:12 , SOU 1995:33, prop. 2000/01:68 s 24 f och 45 f se även Hellner, Jan och Johansson, Svante, Skadeståndsrätt, 6 uppl., 2000, avsnitt 22.4.1 och 22.6. 92 SkL5:6. Se vidare förarbetena till detta lagrum SOU 1992:84 s 233 f och 275 f samt prop. 2000/01:68 s 51 f och 73 f, NJA II 2001 s 208. 93 Brottsskadelag (1978:413) 6-7 §§. 94 Brottsskadelag (1978:413) 3-4 §§. 95 Angående denna praxisbildning, se SOU 1992:84 s 148 f samt Bengtsson, Bertil och Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen En kom- mentar, 2002, s 276 ff. 96 Bengtsson, Bertil och Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen En kommentar, 2002, s 276. 97 BM 1, Normalbelopp enligt nämndbeslut 1999. 98 Se t.ex. BM 105 (Dnr 153/2001). 99 Se BM 145 samt BM 149. För ytterligare exempel se Brottsoffermyndighetens referat- samling som återfinnes på www.brottsoffermyndigheten.se 100 NJA 1994 s 637. 101 NJA 2003 s 567. 102 NJA 1999 s 749. 103 Se Bengtsson, Bertil och strömbäck, Erland, Skadeståndslagen En kommentar, 2002, s 19 ff. 104 Om detta se vidare Lambertz, Göran, Europa- konventionen och dess effekter på svensk skadeståndsrätt, SvJT 2004-05 s 8 f. 105 SOU 1908:8 se särskilt s 87 ff. 106 Se t.ex. Åke Wredén, JK:s gummipragraf stänger fri press, Aftonbladet 2006-09-17 samt Heidi Avellan, Ordet är fritt, Sydsvenska Dag- bladet 2006-09-13.