Skadereglerares ställningsfullmakt

99 NFT 1/1996 Skadereglerares ställningsfullmakt Anders Höglund Artikeln avser visa • att Sveriges Försäkringsförbund synes ha lämnat oför- enliga yttranden till lagstiftaren respektive Högsta dom- stolen angående försäkringsbolagens praxis vid dröjs- mål med premiebetalning att rättsfallet NJA 1992 sid 782 på grund av Försäkrings- förbundets motstridiga yttranden bör ha ett högst be- gränsat prejudikatvärde i fråga om skadereglerares ställningsfullmakt att Anders Anderssons slutsatser angående skadereg- lerares ställningsfullmakt i NFT 4/1995, sid 338, inte är riktiga. av advokat Anders Höglund, Advokatfirman Morssing & Nycander I sin artikel ”Skaderegleringslöften”, NFT 4/1995, sid 338, anger Anders Andersson några slutsatser från rättsfallet NJA 1992 sid 782, angående skadereglerares behörighet. Anders Andersson, liksom Högsta domsto- len, lägger Sveriges Försäkringsförbunds ytt- rande av den 28 september 1992 till grund för slutsatserna. Andersson anför (sid 344): ”En skadereglerare är behörig att binda bolaget vid löften som avviker från för- säkringsvillkoren, men avvikelsen får inte vara betydelsefull eller så omfattande att villkorsändringen står i direkt strid med de ursprungliga försäkringsvillkoren. Dess- utom måste avvikelsen kunna sägas ingå i en normal skadereglering. Exempel på bin- dande skaderegleringslöften är löften om att bortse från brutna biförpliktelser vid skaderegleringen.” I sin redogörelse för NJA 1992 sid 782, det s.k. Södertälje-målet, noterar Andersson, sid 343: ”Skadereglerarens löfte innebar en omfattande avvikelse från försäkringsvill- koren.” Detta påstående kan ifrågasättas, varför hans slutsats också kan ifrågasättas. Vilken var avvikelsen? Var den ”omfattan- de”? Det försäkringsvillkor som skadereglera- ren skulle ha gjort ”våld på” lyder: ”Premien skall betalas i förskott. Bolagets ansvarighet inträder vid försäkringstidens början, även om premien ännu inte har betalats. Detta gäller endast under förut- 100 sättning att premien betalats inom 14 da- gar efter det att bolaget skickat ut premie- avin. Betalas inte premien inom 14 dagar efter utsändningen av avi, föreligger dröjsmål med premiebetalning. Betalas premie senare men innan försäkringen sagts upp inträder bolagets ansvarighet först dagen efter betalningen.” Enligt försäkringsavtalsvillkoren i Södertälje- målet upphörde således försäkringsgivarens ansvar att gälla vid utgången av den 4 maj 1990, eftersom premie inte då hade betalats; sista dag för betalning var enligt villkoret 14 dagar efter det att försäkringsgivaren skickat ut premieavin. Försäkringsbolagets ansvar skulle enligt villkoret återinträda dagen efter den då premierna betalades. Den 8 maj 1990, dvs. före försäkringsfallet, postades en betal- ningsorder till postgirot. Betalningsordern bokfördes hos Postgirot den 9 maj 1990. Tidigt på morgonen den 9 maj 1990 utbröt eld i hotellbyggnaden. Försäkringstagaren hade alltså vidtagit be- talningsåtgärd dagen före det försäkringsfal- let inträffade. Premien ansågs emellertid inte betald förrän dagen för branden, den 9 maj 1990. Eftersom bolagets ansvarighet inträdde först dagen efter betalningen, förelåg alltså ett dröjsmål med en dag. Skaderegleraren i fråga sammanträffade med representant för försäkringstagaren un- der själva branddagen den 9 maj 1990. Därvid meddelade skaderegleraren att han kände till att premierna ännu inte hade inkommit till försäkringsbolaget, men att försäkringsbola- get skulle reglera skadan i enlighet med för- säkringsvillkoren. Påföljande dag översände skaderegleraren en skriftlig bekräftelse på det åtagande han gjort på försäkringsbolagets vägnar. Såväl den muntliga som den skrift- liga bekräftelsen gjordes med full insikt om att dröjsmål med premiebetalning förelåg. Innebar skadereglerarens löfte om försäk- ringsersättning, trots en dags dröjsmål med premiebetalningen, ”en omfattande avvikelse från försäkringsvillkoren”? Såsom Andersson redogör för i sin artikel inhämtade HD ”yttrande beträffande frågor- na om skadereglerares behörighet och försäk- ringsmäklares ansvar” från Försäkringsför- bundet. Det yttrande Försäkringsförbundet inkom med och som relateras i domen, gav Högsta domstolen anledning konstatera att (NJA 1992 sid 804 m): ”Förbundet har därvid uttalat att det inte finns någon sedvänja av innebörd att för- säkringsbolagen godtar att sådana be- tydelsefulla och principiellt viktiga änd- ringar av försäkringsavtalen får göras av skaderegleraren.” Högsta domstolen konstaterade därefter att en skadereglerare inte på grund av reglerna om allmän ställningsfullmakt har rätt att göra sådana åtaganden för försäkringsbolags räk- ning som skaderegleraren gjort i det aktuella fallet. Var Försäkringsförbundets yttrande riktigt? Riktigheten av Försäkringsförbundets besked till Högsta domstolen – avsaknad av sedvänja – kan emellertid ifrågasättas med hänsyn till vad Försäkringsförbundet, eller som det då hette, Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund, självt anfört i remissyttrande i anled- ning av förslag till konsumentförsäkringslag. Ifrågavarande remissyttrande återfinns i Prop. 1979/80:9, bilagedelen, sid 97-163. På sid 135-141 behandlas ”premies betalning”. I det sammanhanget redovisade förbundet en enkät bland försäkringsbolagen beträffande avise- ringsrutiner m.m. I fråga om dröjsmål med premien, uttalades i remissyttrandet, sid 136 i propositionen, bl.a. följande: ”Försäkringsbolagens praxis är i allmän- het att låta avtalen löpa avsevärd tid efter 101 sista betalningsdagen innan någon annul- lering sker (bilaga 8). En till synes väsent- lig skillnad mellan KFL och AB föreligger i det att försäkringstagarens skydd genom försäkringen är i kraft till dess att försäk- ringen upphör efter uppsägning, dvs. 14 dagar som anges i 15 §. Enligt AB suspen- deras skyddet om betalning inte har skett på sista betalningsdagen.” ”... I praktiken är dock skillnaderna på denna punkt inte så stora eftersom försäkringsbolagen regel- mässigt låter ansvaret stå kvar viss tid efter det att dröjsmål har inträtt. Kortare dröjs- mål brukar inte inverka på möjligheten att få skada ersatt. Praxis hos bolagen när det gäller längden på denna frist varierar nå- got (se bilaga 8).” Vad försäkringsbolagen, som måste antas ut- öva ”praxis” i nu aktuellt hänseende genom sina skadereglerare, ”regelmässigt”, se cita- tet ovan, företar sig i fråga om utvidgat ansvar vid dröjsmål med premiebetalning, förefaller kunna jämställas med sedvänja. Förbundets besked till Högsta domstolen i målet av inne- börd att försäkringsbolagen inte godtar att sådana betydelsefulla och principiellt viktiga ändringar i försäkringsvillkor skulle kunna göras av skadereglerare, rimmar alltså illa med förbundets tidigare besked till lagstifta- ren i remissyttrande. I sammanfattningen på sid 154 i bilaga 8 till förbundets remiss- yttrande konstateras att: ”Inget bolag håller strikt på reglerna i AB 012.1 och 2 att bolagets ansvarighet sus- penderas vid dröjsmål. Kortare dröjsmål inverkar regelmässigt inte alls på möjlig- heten att få skada ersatt. En allmän inställ- ning hos bolagen synes vidare vara att prövningen av anledningen till dröjsmålet skärps ju längre detta varat. I det stora hela kan bolagen sägas med sin praxis ha eliminerat den i många fall hårda påföljd AB (Allmänna Bestämmel- ser) innehåller för det fall normalt och i och för sig förklarligt dröjsmål med premie- betalning föreligger. Bolagens praxis sy- nes också i viss utsträckning tillgodose de intressen som ligger bakom 17 § KFL.” Vid bedömningen av vad som skall förstås med ”betydande eller omfattande villkors- ändring” är det också av intresse vad förbun- det deklarerar i sitt remissyttrande på sid 137: ”Från bolagens synpunkt är givetvis det väsentliga att premierna till slut betalas in, inte att skador som inträffar under dröjs- målstiden inte ersätts. Att så är fallet har även med tydlighet framgått av bolagens praxis, enligt vilken t.o.m. betydande dröjs- mål med betalningen kan accepteras om rimliga skäl kan anföras för dröjsmålet.” Det nu relaterade ger intryck av att Försäk- ringsförbundets besked till Högsta domstolen angående sedvänja vid dröjsmål med premie- betalning inte var riktigt. Alternativt skall yttrandet och HD:s dom förstås så att skade- reglerarens behörighet är väsentligt snävare än Andersson antagit i fråga om ”betydelse- full” eller ”omfattande” villkorsändring. Efter- som Högsta domstolens ledamöter hade ovan angivna citat från förbundets remissyttrande, inklusive ”bilaga 8”, till hands i målet och således kunde jämföra förbundets vid olika tidpunkter till synes oförenliga besked, ligger det närmast till hands att dra den slutsatsen att även mycket små avvikelser från försäkrings- villkoren – futtiga dröjsmål som försäkrings- bolagen i praxis bortser ifrån – faller utanför skadereglerares behörighet. Avvikelsen be- höver inte vara ”betydelsefull” eller ”omfattan- de” för att falla utanför skadereglerarens ställ- ningsfullmakt på sätt Andersson konstaterat. Att HD:s ledamöter inte bara tagit del av utan också beaktat den branschpraxis som relaterats i ovan citerat remissyttrande, torde framgå av vad minoriteten i Högsta dom- stolen – de justitieråd som ansåg jämkning vara påkallad – anförde : 102 ”Det står i mindre god överensstämmelse med branschpraxis att under förhanden- varande förhållanden vägra betala försäkringsersättning.” (sid 808). Det nu sagda leder alltså till slutsatsen att skadereglerares ställningsfullmakt kan antas vara mycket mer begränsad än vad som nor- malt förstås med ”betydelsefulla och princi- piellt viktiga förändringar i försäkringsavta- len”. I annat fall får man anta att HD skulle anse att i målet omnämnd branschpraxis från slutet av 1970-talet radikalt förändrats till tidpunkten för Försäkringsförbundets yttran- de till HD 1992. Men hur skulle HD kunna anta det när Försäkringsförbundet på intet sätt redogjort för någon förändring i bransch- praxis? Det finns inte heller någon anledning att anta att bolagen under senare år skulle ha intagit en väsentligt mer restriktiv hållning till kortare dröjsmål med premiebetalning. I så fall skulle Försäkringsförbundet, som sagt, ha upplyst HD om detta. Att Försäkringsförbundets uttalande på grundval av den utförda enkäten i samband med remissyttrandet avsåg s.k. mass-försäk- ringar eller konsumentförsäkringar, kan inte förklara de olika beskeden från förbundet. Skulle det föreligga en principiell skillnad mellan konsumentförsäkring och annan för- säkring i nu aktuellt hänseende, så att skade- reglerares ställningsfullmakt är helt olika be- roende på typ av försäkring, hade/borde för- bundet givetvis upplyst HD om detta. Slutsats Från rättsfallet NJA 1992 sid 782 bör några slutsatser angående skadereglerares ställnings- fullmakt inte dras. Därtill är utredningen i målet alltför motstridig. 103 Kommentar till Anders Höglunds artikel "Skadereglerares ställningsfullmakt" Anders Höglunds synpunkter motiverar några korta kommentarer ur Försäkringsförbundets perspektiv, särskilt som förbundet bereddes tillfälle att yttra sig till Högsta domstolen i det berörda rättsfallet (NJA 1992 s 782). Höglund avslutar sin artikel med det an- märkningsvärda påståendet att man från rätts- fallet inte bör dra några slutsatser angående skadereglerares ställningsfullmakt. I sitt yttrande till Högsta domstolen utveck- lade förbundet sin syn på frågan om skade- reglerares ställningsfullmakt. Yttrandet av- slutades i aktuell del med det uttalandet att någon sedvänja av innebörd att försäkrings- bolagen godtar att betydelsefulla och princi- piellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen av det slag som det var fråga om i målet inte fanns. Förbundet byggde sitt yttrande på att det inte rådde någon gemensam uppfattning inom försäkringsbranschen i frågan. Höglund ifrågasätter riktigheten av förbun- dets yttrande. Med hänvisning till branschens remissyttrande över förslaget till konsument- försäkringslag har man enligt Höglund, som han får uppfattas, anledning utgå från att man i försäkringsbranschen generellt inte ser sär- skilt allvarligt på mindre dröjsmål med premie- betalningar. Att utifrån branschens uttalanden i sam- band med ett lagstiftningsarbete på konsu- mentförsäkringsområdet dra så generella slut- satser som Höglund är fel. Försäkringsbola- gen lägger självfallet stor vikt vid att premier betalas i tid och fäster vid företagsförsäkring stort avseende vid att man vid premiedröjs- mål, vid sidan av möjligheten till uppsägning av försäkringen, har utrymme för ansvars- frihet under bestående avtal. Detta har kom- mit till uttryck i exempelvis förbundets ytt- rande över Justitiedepartementets promemoria med förslag till Ny försäkringsavtalslag från 1993. Det finns också anledning att här peka på branschens uppfattning som den kommit att redovisas i Försäkringsrättskommitténs betänkande Skadeförsäkringslag i den del det rör premiebetalningsreglerna (SOU 1989:88 s 196). Det är mot den bakgrunden man skall se förbundets yttrande till Högsta domstolen; frågan om ett bolag skall ha ett ansvar även om en premie inte betalts i rätt tid är enligt branschens mening mycket betydelsefull. Det är svårt att tolka den aktuella domen, som också bygger på vad som framförts i yttrande från förutvarande Försäkringsinspek- tionen, på annat sätt än att Högsta domstolen tagit ställning till vidden av skadereglerares ställningsfullmakt i en allmänt sett mera bety- delsefull fråga. Högsta domstolen kan inte gärna anses ha tagit ställning till vad Höglund betecknar som små avvikelser från försäkringsvillkoren. Därför kan man inte som Höglund med stöd av domen anta att det faller utanför skadereg- lerares behörighet att även godta smärre avvi- kelser från vad villkoren föreskriver. Det be- tyder dock inte att Högsta domstolens avgö- rande skulle var utan betydelse för rättstill- lämpningen. av Anders Beskow, vice VD Sveriges Försäkringsförbund