Kränkningsersättningens utveckling under åren 1992 – 2002

367 Kränkningsersättningens utveckling under åren 1992 – 2002NFT 4/2004 Ersättningen för kränkning har till syfte är att kompensera känslor som den kränkande hand- lingen har framkallat hos den skadelidande, som rädsla, förnedring, skam eller liknande. Ersättningen kan lindra verkningarna av kränk- ningen och bidra till att den skadelidande får upprättelse för brottet och därmed också bidra till att återställa självrespekten och själv- känslan. Under de tio år som Brottsoffermyndighe- ten (BrOM) varit verksam har det skett en remarkabel utveckling av skadestånden till brottsoffren, särskilt när det gäller just skade- ståndsposten kränkning. Men i ett historiskt perspektiv kan man se att skadestånden har genomgått stora förändringar redan innan BrOM hade ett finger med i spelet. Kränk- ningsresonemang fanns med redan i de allra första skadeståndsreglerna. Dessa kom till under det gamla ättesamhället och var en efterföljare till självhämnden, som dittills hade varit en naturlig skaderegleringsmetod – dvs. ”öga för öga ...” Skadeståndsreglerna innebar att man kunde sona en oförrätt genom att erbjuda en gottgörelse i form av ett förmögen- hetstillskott. Man satte på så sätt en slutpunkt på de annars vanliga hämndspiralerna – vendettorna – som följde efter en oförrätt. Den här nya formen av förlikning gillades av sam- hällsmakten (kyrkan, byn, häradet), som un- der tidig medeltid fick ökat inflytande. I de gamla landskapslagarna föreskrevs följaktli- gen böter som den vanligaste påföljden för en Kränkningsersättningens utveckling under åren 1992 – 2002 av Per Rubing ”Kränkning” är ett ord som vi allt oftare stöter på, framför allt i samhällsdebatten, men även i mer personliga samtal. Ordet har genom det flitiga brukandet fått en betydelse som blivit ganska luddig och bred – och idag skulle väl ”kränkning” kunna sägas stå för ”orättvis eller orätt behandling i största allmänhet” när vi menar den alldagliga betydelsen. Men inom skadeståndsrätten står ”kränkning” för en specifik skade- ståndsgrundande effekt av ett brottsligt angrepp på någons person, frihet, frid eller ära – eller människovärde om man så vill. Per Rubing pru@brom.se Per Rubing är tf generaldirektör för Brottsoffermyn- digheten och ansvarig för brottsskadeersättningen. Artikeln återger det muntliga anförande som Per Rubing höll vid Svenska Försäkringsföreningens personskadeseminarium 2004. 368 Kränkningsersättningens utveckling under åren 1992 – 2002 skadegörande handling. Böter är pluralis av bot = förbättring. Syftet var alltså främst att inskränka bruket av självhämnd. Böterna var delvis ett straff men framför allt en gottgörelse för bl.a. den kränkning som brottsoffret blivit utsatt för. Detta visas också genom att hela boten ursprungligen tillföll brottsoffret. Men problem uppstod när någon begått ett brott som medförde en strängare påföljd än böter (= s.k. urbota straff). Då blev det kränkta brottsoffret utan ersättning eftersom någon bot inte dömdes ut. Brottsoffret fick nöja sig med den känsla av upprättelse det eventuellt kunde ge att få se gärningsmannen stympad, steglad eller straffad på annat sätt. Under 1800-talet kom den egentliga skade- ståndsrätten till – och då som ett särskilt rättssystem vid sidan av straffrätten. Bak- grunden till det var att staten lagt beslag på böterna och att de skadelidande därigenom gick miste om ekonomisk gottgörelse. Nu formulerades alltså lagtext (1864 års strafflag) som tillförsäkrade brottsoffret gottgörelse. Här fick kränkningsersättningen en egen paragraf. En stor händelse för kränkningsersättning- ens utveckling var delbetänkandet från kom- mittén om ideell skada, som kom 1992 och som hette ”Ersättning för kränkning genom brott” (SOU 1992:84). Där påpekas att nivå- erna på ersättningar för kränkning var interna- tionellt sett låga i Sverige, även om det var svårt att göra direkta jämförelser. Man föror- dade därför en höjning, dock till högst de dubbla nivåerna vad gällde de svårare brotten. Detta uttalande tog man fasta på såväl ute i domstolarna som hos Brottsoffermyndighe- ten, som den 1 juli 1994 hade fått ansvaret för brottsskadeersättningen. Under den andra halvan av 1990-talet ökade sedan nivåerna i kommitténs anda, och mer därtill för vissa brott. Och när vi efter sekelskiftet kommer fram till den proposition (2000/01:68) till förändringar i skadeståndslagen (SL), som är ett resultat av kommitténs arbete, uttalar de- partementschefen att ersättningsnivåerna ut- vecklats på ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med lagstiftning och konstaterar att nivåerna ligger i stort sett på den nivå som kommittén förespråkade 1992. Och hur har då denna utveckling sett ut? Det kan ligga en poäng i att utgå från nivåerna vid tidpunkten för kommitténs delbetänkande – alltså 1992 – och jämföra med hur de såg ut tio år senare. Våldtäkt När kommittén lämnade sitt betänkande låg den normala kränkningsersättningen till våld- täktsoffer på 40 000 kronor. Brottsoffermyn- digheten beslutade år 1999 att detta normal- belopp skulle vara 75 000 kr. Den nivån gäller fortfarande. Sedan betänkandet presenterades har det således skett nästan en fördubbling av ersättningen i de här fallen. Barn När det gäller barn som har utsatts för incest eller liknande grövre sexualbrott låg den nor- mala ersättningen på 30 000 kronor i mitten av 1980-talet. Vid tiden för kommitténs be- tänkande betalades normalt 70 000 kronor i kränkningsersättning. Högsta domstolen slog fast år 1997 att den allmänna nivån för kränk- ningsersättning vid grövre sexualbrott mot barn borde ligga på 100 000 kronor (NJA 1997 s. 514). Fyra år senare, 2001, fann Brotts- offermyndigheten att tiden var mogen för att höja den allmänna nivån till 150 000 kr, dvs. en dryg fördubbling sedan betänkandet kom. Våldsbrott I början av 1990-talet låg normalnivån för kränkningsersättning vid mycket allvarliga våldsbrott kring 15 000 kronor. Därefter har en avsevärd höjning skett. Särskilt betydelse- fulla är två avgöranden av Högsta domstolen avseende försök till mord respektive grov misshandel (rättsfallen NJA 1991 s. 766 och 369 Kränkningsersättningens utveckling under åren 1992 – 2002 NJA 1992 s. 541). Högsta domstolen dömde ut 70 000 kronor i det första fallet och i det andra fallet 75 000 kronor. År 1995 beslutade Brottsoffermyndigheten att höja normalnivån för kränkningsersättning vid mordförsök till 100 000 kronor. Högsta domstolen har anslu- tit sig till denna nivå (se rättsfallet NJA 1997 s. 315). Våld i nära relationer Våld i nära relationer – eller som man sa i början av 90-talet ”hustrumisshandel” – är en mer svårbedömd grupp där de individuella variationerna på våldet gör jämförelser vansk- liga. Jag har i alla fall tittat på ett par brottsska- deärenden från 1991: det första gäller en kvin- na som under en period på drygt ett år utsattes för misshandel genom slag och sparkar vid sex tillfällen och för olaga hot bl.a. med kniv vid en mängd tillfällen. Ersättning för kränk- ning utgick med 5 000 kr – idag skulle man troligen hamna på minst 25–30 000 kr. Det andra fallet gäller en kvinna som misshandla- des vid ett nattligt besök av sin fd. pojkvän. Hon släpades runt i håret, slog huvudet i väggarna flera gånger och kastades in mot kylskåpet upprepade gånger. Kränknings- ersättning utgavs med 3 000 kr, vilket var vad hovrätten kommit fram till efter sakprövning. Idag skulle minst 15–20 000 kr utgå. Därutöver har tillkomsten av brottet grov kvinnofridskränkning medfört en ytterligare ökning av ersättningarna vid mannens syste- matiska övergrepp mot närstående kvinna. Rån När det gäller butiks- och bankrån låg stan- dardbeloppen vid tiden för betänkandet på 3 000 kr eller 5 000 kr, det högre företrädesvis vid grövre rån. Brottsoffermyndigheten gjor- de redan 1996 en översyn och revidering av kränkningsnivåerna med en fördubbling av dessa som följd. HD tog upp ett par grova rån året därefter (Vingåker resp. Lycksele NJA 1997 s. 723 och s. 767). Detta har lett till ett rättsläge idag som säger ex vis 10 000 kr vid vanligt väpnat hot och 20 – 25 000 kr när offret bundits och utsatts för ett visst våld. Det är öppet för betydligt högre nivåer med ledning av HD:s avgöranden. Framför allt beaktar vi numera att olika personer som varit med om samma rån har rätt till olika stora ersättningar beroende på hur nära och intensivt de blivit inblandade. Här är ett försök till en sammanfattning och procentuell jämförelse avseende tiden efter kommitténs betänkande år 1992. I grova drag visar den följande: Brottsrubricering Ökning Våldtäkt nästan 100 % Grova sexualbrott drygt 100 % mot barn (normalnivå) Grov misshandel/ ca 40 %* försök till mord Kvinnomisshandel/ mer än 400 % grov kvinnofridskränkning Bank- och postrån mer än 100 % * Högsta domstolen hade strax innan betänkandet kom höjt nivåerna betydligt, från cirka 15 000 kr till 70 – 75 000 kr (två avgöranden åren 1991 respektive 1992). Vad har då Brottsoffermyndigheten haft med detta att göra? En hel del törs jag nog påstå. Ärendemängden – ca 70 000 ärenden under de aktuella tio åren – gör att myndigheten måste bedöma kränkningsnivåer för samtliga dessa brott och olika svårighetsgrader av dessa. Detta skapar förstås en överblick över hela ersättningsposten som är svår att uppnå på andra ställen. Genom att publicera sina avgö- randen – referatsamling och nyhetsbrev – har myndigheten nått ut till rättsväsendet och på så sätt kunnat påverka nivåutvecklingen när det gäller kränkningsersättningen. Faktum är att vi mycket ofta i domarna ser hänvisningar till vår referatsamling. Redan år 1997 (NJA 370 Kränkningsersättningens utveckling under åren 1992 – 2002 1997 s. 315) hänvisade Högsta domstolen till Brottsoffermyndighetens ställningstagande när det gällde ersättningsnivån vid mordför- sök. 9 300 ansökningsärenden kom in fjol (i år lutar det åt över 10 000). Ärendena lottas in på rotlar som består av en beslutande och en utredande jurist. Utredningen är inlednings- vis inriktad på skadevållarens betalningsför- måga och brottsoffrets eventuella försäkringar, eftersom brottsskadeersättningen är subsidiär till dessa andra ersättningsmöjligheter. Själva skaderegleringen görs med ledning av 5 kap 1-5 §§ SL. Det finns ett särskilt lagrum i brottsskadelagen (BrSkL) angående kränkningsersättning; där utesluts brottsska- deersättning för ärekränkningsbrotten, annars är texten densamma som i 2:3 SL. Detta innebär att myndigheten oftast följer sakprö- vade domar, särskilt de från hovrätter, efter- som det är samma skadeståndsrätt och praxis vi hanterar. Undantag: Brottsskadelagen ger mycket större möjligheter till jämkning än vad SL ger. Har den skadade genom sitt uppträdande upp- såtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken kan man enligt 9 § BrSkL jämka ersättningen om det är skäligt. Brottsoffermyndigheten brukar exempelvis jämka ersättningen för personskadan ordentligt (ofta till noll) och avslå yrkanden om kränkningsersättning när det är fråga om brott i samband med kriminell verksamhet. Typfallen är här narkotikahante- ring eller organiserad brottslig verksamhet. – Ett annat undantag är att brottsskadeer- sättningen är maximerad till ett visst antal basbelopp. Åter till handläggningskedjan. Olika besluts- former gäller beroende på ärendets karaktär. I regel ryms ersättningen inom den rotelan- svariges delegation. Riktigt stora belopp eller känsligare ärenden avgörs av generaldirektö- ren. Ärenden av principiell betydelse (och vissa omprövningar) går till nämnden: Ordinarie ledamöter: Ordförande: Ann-Christine Lindeblad, justitieråd Vice ordförande: Anders Iacobæus, hovrättspresident Peter Hertting, överåklagare Övriga ledamöter: Bill W Dufwa, professor Märta Johansson, f d riksdagsledamot Ulla Löfgren, riksdagsledamot Ersättare: Karl Matz, hovrättsråd Anders Dereborg, rådman Gudmund Lindencrona, chefsjurist Margareta Sandgren, riksdagsledamot Linda Ylivainio, utbildningssamordnare Nämnden arbetar ofta i form av ”temadagar” gällande områden där praxis är oklar eller be- höver korrigeras i anledning av förskjutningar. Till grund för prövningen ligger en ”överrätts- föredragning” inkluderande rättsutredning. Nämndens beslut är av vikt för myndighetens tjänstemän i deras dagliga regleringsarbete. Det finns också ett tydligt intresse i det övriga rättsväsendet och bland försäkringsbolagen. Nämndens avgöranden har en självklar plats i referatsamlingen och nyhetsbreven. Myndigheten är medveten om att den har en stor påverkan på rättsväsendets olika aktörer. Är detta då enbart av godo? Visst är vi smickra- de och stolta över det förtroende man känner för myndigheten. Men ibland får vi höra från domstolsvärlden att när någon av målets parter i en kränkningsdiskussion hänvisar till Brotts- offermyndighetens referatsamling, innebär det också punkt för diskussionen; man hänvisar till ”facit”. Och det bidrar ju inte till en prax- isutveckling, vilket i och för sig är synd, men vi kan inte se det som ett stort problem att man hyser ett sådant förtroende för oss. Det är ju i stället glädjande att Brottsoffermyndigheten kunnat bidra till såväl en positiv rättsutveck- ling för brottsoffren som en enhetligare be- dömning av kränkningsersättningen ute i dom- stolarna och försäkringsbolagen.