Intrång i näringsverksamhet

Artikelförfattare: Mats Tullberg
E-mail: mats.tullberg@delphilaw.com
Utgåva:
3, 2002
Språk: Svenska
Kategori:

227 Intrång i näringsverksamhetNFT 3/2002 I det första fallet skadades kvinnan i familjen vid en trafikolycka och fick en allvarlig whip- lashskada. Vid skadetillfället var hon i 30- årsåldern och bedrev lantbruk med uppföd- ning av nötkreatur för köttproduktion. Hon hade själv hand om driften i ett modernt nybyggt stall med 110 nötkreatur. Hennes make var verksam som tandläkare i en närbe- lägen stad. Efter skadan blev det omöjligt för henne att fortsätta driften med köttdjursupp- födning I det andra fallet skadades också kvinnan i en jordbrukarfamilj. Vid trafikolyckan fick hon skador på ryggraden, som bl.a. medförde stora problem att förflytta sig. Före skadan hade hon haft hand om gårdens 27 mjölkkor. Hennes make, som var förtidspensionerad till 75 % efter ett annat olycksfall, hade ansvaret för andra delar av gårdens verksamhet. En verksamhet som bedömdes inte kunna ge något ekonomiskt överskott. I båda fallen bekostade trafikförsäkringen kostnaden för lejd hjälp under en period för att möjliggöra en successiv avveckling av djur- hållningen. Viss ersättning utbetalades för den kapitalförlust som uppkom vid en på- tvingad försäljning av djurbesättningarna. När det gällde inkomstförlusten kom den att be- stämmas till en relativt hög nivå i det första fallet och en relativt låg nivå i det andra fallet. I det första fallet bestämde makarna att man- nen skulle trappa ner sin tandläkarverksam- het och istället använda den tomma ladu- av Mats Tullberg Intrång i näringsverksamhet I min egenskap av ombud i två trafikskadeärenden har jag kommit i kontakt med frågan om vad som innefattas under skadeståndslagens ersättningsrubrik i 5 kap 1 § tredje stycket, intrång i näringsverksamhet. En lämplig bakgrund kan tas i de två fall som beskrivs nedan. Båda handlar om jordbrukarfamiljer där ena parten skadats vid trafikolycka. I båda fallen hade man moderniserat ladugårdarna och tagit stora lån för att finansera en ombyggnad, som inte gick att utnyttja på grund av att den som skulle sköta djuren blivit skadad. Och i båda fallen anser försäkringsbolagen att den uppkomna kapitalförlusten inte är ersättningsbar.Mats Tullberg mats.tullberg@delphilaw.com Jur. lic. Mats Tullberg är anställd på Advokatfirman Delphi & Co. 228 Intrång i näringsverksamhet gården till åtminstone begränsad djurhåll- ning. I det andra fallet står ladugården oan- vänd. Ett gemensamt problem för dessa ärenden är hur man skall behandla framtida kapital- kostnader. I båda ärendena fanns relativt ny- byggda ladugårdar inredda med modern och för verksamheten anpassad utrustning. För denna byggnation hade upptagits lån. Finan- sieringen av räntor och amorteringar hade tidigare skett genom de inkomster som djur- hållningen inbringat. Denna inkomstkälla upphörde, eller reducerades som i fall 1, efter trafikolyckan. Från försäkringsanstaltens sida har i båda ärendena framförts att den kapitalförlust, som inträffat genom att byggnaderna inte längre kan utnyttjas för inkomstbringande närings- verksamhet, inte ersätts enligt skadestånds- rätten och inte heller enligt försäkringsbolag- ens praxis. I det följande kommer jag att analysera detta ställningstagande. Utgångspunkten får då bli frågan: Hur skall man ur skadeståndsrättsligt synvinkel behand- la denna kapitalkostnad? Frågan för in på olika spår. Är kapitalkostnaden kanske så knuten till näringsverksamheten att den i för- hållande till den skadelidande skall betraktas som en tredjemansskada? Kan man kanske kräva av den skadelidande att, i syfte att fullgöra sin skyldighet att minimera skadan, avyttra gården om det inte är möjligt att göra den lönsam med nuvarande kroppsliga be- gränsningar? Kan man möjligen ta hjälp av de principer som tillämpas vid avbrottsförsäk- ringar för att bestämma driftsförlusten och därmed intrånget i näringsverksamheten? Eller skall man istället göra ett rättspolitiskt ställ- ningstagande och anse att även om skade- ståndets syfte är att försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som före ska- dan, så är det inte rimligt att trafikförsäkring- en i framtiden skall finansiera den verksam- het som tidigare drevs med bidrag från kött- / mjölkproduktionen? I det följande skall jag något kommentera dessa olika frågeställningar. Inledningsvis kan det emellertid var på sin plats att påpeka, att lagstiftaren har varit medveten om det särpro- blem som kan uppkomma då personskador drabbar verksamhetsutövare inom lantbru- ket. I motiven till skadeståndslagen 5 kap 7 § (prop.1975:12 s. 155 f) anges att ersättningen bör utgå i sådana fall då ”under en lantbruka- res långvariga sjukdom, som en följd av ådra- gen kroppsskada, hans kreatursbesättning måste realiseras till underpris därför att tillsy- nen inte kan ordnas”. Denna typ av kapitalför- lust har alltså lagstiftaren uttryckligen ansett vara ersättningsberättigad. Denna bedömning har också följts vid försäkringsbolagens ska- dereglering, vilket även framgår av de ovan nämnda ärendena. Däremot har lagstiftaren inte uttryckligen tagit ställning till hur fram- tida kapitalkostnader skall hanteras då en skadelidandes arbetsförmåga har blivit per- manent reducerad. Tredjemansskada När personskador drabbar småföretagare är det ofta aktuellt att bedöma hur en förlust i rörelsen skall påverka beräkningen av den skadelidandes inkomstförlust. Speciellt upp- står problem i de fall då den skadelidande är anställd i sitt eget aktiebolag och kanske inte tar ut någon lön utan istället tillgodogör sig bolagets resultat och använder detta för sitt livsuppehälle. Högsta domstolen har i två vägledande avgöranden, ”optikerfallet” NJA 1975 s. 533 och ”tandläkarfallet” NJA 1975 s. 275, berört denna problematik. Tandläkaren var formellt anställd av bola- get, vars samtliga aktier ägdes av hustrun, och hade ett anställningsavtal som berättigade honom till bolagets årliga överskott. Han ansågs inte vara tredjeman i förhållande till bolaget och kunde inräkna bolagets resultat vid beräkningen av den egna inkomstför- lusten. 229 Intrång i näringsverksamhet I optikerfallet ägde en optiker ett aktiebolag och han var anställd i aktiebolaget. Till följd av en personskada tvingades bolaget anställa en vikarie för honom. Här ansågs optikern vara tredjeman i förhållande till bolaget och optikern fick inte någon ersättning för den kostnad som drabbat bolaget till följd av att man tvingats anställa en vikarie. De problem som rör småföretag som drivs i aktiebolagsform är emellertid oftast inte aktuella för jordbruksrörelser, då dessa van- ligtvis inte drivs i en separat juridisk person. Problemen är emellertid inte slut här. Av rättsfallet NJA 1985 s. 646 framgår det att makar ur skadeståndsrättslig synvinkel kan betraktas som tredje man i förhållande till varandra. I fallet hade högsta domstolen att ta ställning till ett krav från maken till en skade- lidande som fått sin pension reducerad till följd av att makan skadats i en trafikolycka och blivit förtidspensionerad. Domstolen an- såg att maken skulle betraktas som tredjeman och var därför inte berättigad till ersättning för den reducerade pensionen. Är emellertid förhållandena sådana att jord- bruksverksamheten bedrivs som näringsverk- samhet av makarna gemensamt och person- skadan drabbar den ena maken kan man emel- lertid med ganska stor sannolikhet utgå från att tredjemansproblematiken inte behöver bli aktuell. De lån som tagits upp i näringsverk- samheten kommer att påverka båda makarnas inkomstförhållanden. Skyldigheten att minska eller begränsa skadan En skadeståndsrättslig grundprincip utgör det förhållandet att den skadelidande har en skyl- dighet att efter bästa förmåga aktivt medver- ka till att reducera sin skada och därigenom minska den ersättningsskyldiges ekonomiska belastning. De möjligheter som den skade- lidande har att minska sina kapitalkostnader är antingen att hyra ut den outnyttjade ladu- gården och därigenom få en hyresinkomst eller att sälja jordbruksfastigheten för att där- igenom eventuellt få tillgång till ett tillräck- ligt kapital för att lösa lånen som härrör från näringsverksamheten. Båda lösningarna är tveksamma ur olika synvinklar. Möjligheten att hyra ut en oan- vänd byggnad kan vara begränsad. Det är inte heller troligt att hyresnivån kan komma att uppnå en sådan nivå att kapitalkostnaderna täcks, särskilt i beaktande av de extremt låga arrendenivåer som föreligger. Ett krav att realisera fastigheten får också anses vara oskäligt. Är skadeståndets grund- läggande syfte att ekonomiskt återställa den skadelidande i den ekonomiska position som gällde före skadan kan det inte vara rimligt att framtvinga en försäljning av själva jordbruks- fastigheten. Kravet på att aktivt medverka till att redu- cera skadan har heller inte ställts speciellt högt i rättspraxis. I fallet NJA 1991 s. 662 berördes vad som rimligen kunde krävas av en skadelidande när det gällde att skaffa sig ett godtagbart arbete för att därigenom redu- cera den utbetalda ersättningen för inkomst- förlusten. Domstolen ansåg att den skade- lidande inte kunde lastas för hans låga in- komst och skadeståndet bestämdes därför i relation till denna låga inkomst och inte till en fiktiv möjlig inkomst. En jämförelse med avbrotts- och brandförsäkring Avbrottsförsäkringens syfte är att skydda en företagare mot den inkomstförlust som kan bli följden av att en större sakskada inträffat, t.ex. en brand, som omöjliggör eller begrän- sar driften. Försäkringen täcker alltså den förlust som uppkommer genom att rörelsen täckningsbidrag minskas eller helt försvinner under en period. Vid beräkningen av täckningsbidraget tar man naturligtvis hänsyn till de löpande kapi- 230 Intrång i näringsverksamhet talkostnaderna som kan vara följden av upp- tagna lån i rörelsen. Däremot tar avbrottsför- säkringen inte i beaktande den kapitalförlust som branden har givit upphov till. Denna kapitalförlust täcks istället av en sakförsäk- ring, brandförsäkringen. Hur hanterar då brandförsäkringen kapital- förlusten om en fastighet är belånad? Enligt försäkringsavtalslagen 54 § är långivare med pantbrev som säkerhet medförsäkrade under brandförsäkringen. Skulle en ladugård brinna ner till grunden och försäkringstagaren välja att inte återuppföra byggnaden kommer ban- ken att få full ersättning för sina lån direkt från försäkringsbolaget enligt Lag (1927:378) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal. Parentetiskt kan nämnas att långivaren har rätt till försäk- ringsersättning även i det fall då branden orsakats uppsåtligen av fastighetsägaren och denne själv därför inte får någon ersättning ur brandförsäkringen (FAL 87 § st. 3). Hur kan vi då återknyta förhållandena vid avbrotts- och brandförsäkringen till trafik- skadesituationen? Vid brandskador finns all- tid ett etablerat system för hantering av kapitalförluster för belånade fastigheter. Vid kapitalförluster som uppkommit till följd av att en näringsverksamhet tvingats upphöra efter en trafikskada har lagstiftaren anvisat möjligheten att få ersättning för kapital- förlusten under rubriken intrång i närnings- verksamhet. Hur denna rubrik skall tolkas råder det alltså olika uppfattningar om. Diskussion En utgångspunkt är alltså en belånad bygg- nad, i vilken man till följd av en personskada inte längre kan driva någon verksamhet som täcker de löpande lånekostnaderna. Mark- nadsvärdet på en näringsfastighet vari det inte längre drivs någon näring minskar betydligt. Kanske marknadsvärdet rent av närmar sig noll eller mindre än noll då byggnaden ändå tarvar ett visst underhåll. Därigenom har det onekligen uppkommit en kapitalförlust för ägaren av fastigheten. Är då detta en typ av kapitalförlust som är av den karaktären att den inte är skyddsvärd och därför inte bör ersättas? En kapitalförlust som ägaren av byggnaden själv bör stå för. Risken för att en sådan händelse inträffar är av den karaktären att det är något som den som ger sig in i näringsverksamhet själv bör stå risken för. Byggnaden finns ändå kvar i oska- dat skick och motsvarar ett kapitalvärde som kanske kan realiseras någon gång i framtiden. Skulle ägaren få en kompensation för kapital- förlusten nu, kommer han kanske att kunna göra en vinst vid en framtida försäljning. Enligt min uppfattning kan man inte reso- nera på det viset när den aktuella näringsverk- samheten består ett jordbruk. Möjligen skulle man kunna resonera så om det rörde sig om annan näringsverksamhet. För jordbruk är emellertid förhållandena särpräglade, vilket tydligt framgår av utredningen ”Konkurrens- rättens tillämpning på ekonomiska förening- ar – några principiella frågeställningar”, Ds 1994: 42 (Näringsdepartementet). En jordbrukare har ett annat förhållnings- sätt till sin verksamhet än en traditionell före- tagare. Lantbrukssektorn kännetecknas av stora fasta, specifika investeringar med stor geografisk bundenhet. Dessutom finns en social tillhörighet mellan utövarna med ett specifikt förhållningssätt till naturen. En lant- brukare anser inte att han ärvt sin verksamhet från sina föräldrar utan att han lånat den av sina barn. Det innebär att företagsekonomis- ka överväganden, som är naturliga för en vanlig företagare, är otänkbara för en lantbru- kare. En lantbrukare avyttrar knappast sin gård för att i stället ägna sig åt annan närings- verksamhet. Verksamheten skiljer sig därige- nom på avgörande punkter från annan mer traditionell produktion (Ds 1994: 42 s. 18). 231 Intrång i näringsverksamhet Det kan därför inte anses vara skäligt att kräva av en jordbrukare att avyttra sin gård i en situation som den aktuella, även om det företagsekonomiskt skulle kunna vara moti- verat. En kapitalförlust har onekligen uppkommit i de ovan relaterade exemplen och denna är direkt förorsakad av trafikskadan. Därigenom skall den också ersättas i enlighet med de anvisningar som lagstiftaren erbjuder, näm- ligen i formen av ersättning för intrång i näringsverksamhet. Beräkningen av storleken på kapitalförlus- ten kan inte ställa till alltför stora svårigheter. En värdering av byggnadens värde då den utnyttjas i näringsverksamhet jämfört med marknadsvärdet i outnyttjat skick, bör inte vara svårt för en värderingsman att genom- föra. Är värdet på byggnaden noll i outnyttjat skick kanske det kan vara lämpligt att försäk- ringsanstalten löser de upptagna lånen. I ett av de ovan omnämnda skadeärendena har trafikskadenämnden yttrat sig rörande frågan om kapitalförlusten för den nu outnytt- jade ladugården skulle ersättas via trafikför- säkringen. Trafikskadenämnden anförde: ”Oaktat den skadelidande bör försättas i sam- ma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat torde det inte rimligen kunna komma ifråga att fortsättningsvis ur trafikförsäkringen finansiera den verksamhet som tidigare drevs med bidrag från mjölkproduktionen”. En bedömning som jag inte delar.