Indirekt skada i försäkringsrätten

212 NFT 3/1993 Indirekt skada i försäkringsrätten av jur. kand. Marcus Radetzki, tingsnotarie vid Norrköpings tingsrätt Frågan huruvida indirekta skador omfattas av egen- domsförsäkringens skydd är vanligt förekommande och anses ofta komplicerad. Anledningen härtill är framför allt att innebörden av begreppet indirekt skada är diffus på grund av att detta omfattar ett flertal olika indirekta skadetyper. Mot bakgrund av en kort redogörelse för egendomsförsäkringens uppbyggnad, preciseras i den- na uppsats begreppet indirekt skada varvid det indelas i olika kategorier. Beträffande varje sådan kategori undersöks, med stöd av lagstiftning och försäkringsvill- kor, samt i den mån det är nödvändigt, doktrin, rätts- och försäkringspraxis, huruvida indirekt skada omfattas av egendomsförsäkringens skydd eller ej1. 3) Hult, P., Föreläsningar över försäkringsavtals- lagen, Stockholm 1936 (nedan citerad som Hult), s. 63 f. 4) Bengtsson, B., Försäkringsrätt. Några huvudlinjer, 4:e uppl., Falköping 1992 (nedan citerad som Bengts- son), s. 78. 1. Egendomsförsäkringens uppbyggnad 1.1. Försäkring avseende visst intresse Enligt 35 § 1 p. FAL kan föremål för skadeför- säkring, som utgör en samlingsbeteckning för flera försäkringsslag, däribland egendomsför- säkring2, vara ”varje lagligt intresse (betonat här), som kan uppskattas i penningar”. Före- målet för en egendomsförsäkring är således ett ”intresse”. Hult har definierat ”det försäkrade intres- set” som ”en sådan relation till en sak ..., i kraft varav någon vid en viss händelses inträffande kan lida förmögenhetsförlust”3. Bengtsson har, något förenklat, definierat begreppet ”in- tresse” som ”risken att lida förlust i visst avseende, om viss framtida händelse inträf- far”4. Dessa uttalanden kan klargöras med följande exempel. Lekmannen talar ofta om att exempelvis en fastighet är försäkrad. Vad han därvid ofta inte tänker på är att denna försäk- ring kan avse en mängd olika intressen. Detta visar sig bäst om fastigheten totalskadas, ex- empelvis genom brand. I denna situation kan nämligen ägaren lida förlust i flera skilda avse- enden, vilka samtliga representerar ett intres- se. Ägaren kan dels lida förlust på grund av att fastigheten förlorar i värde, men dessutom, om det är fråga om en hyresfastighet, på grund av 1) Arbetet har genomförts med avseende på hela egendomsförsäkringsområdet. Dragna slutsatser torde sålunda vara tillämpliga beträffande såväl konsument som företagsförsäkring. Tyngdpunkten har dock för- lagts till företagsförsäkringsområdet genom att vill- koren för företagsförsäkringens egendomsmoment ofta utgjort utgångspunkt för olika problemställ- ningar och dispositioner. Dessutom avser merparten av studerad försäkringspraxis, vilken hämtats från SkVN, företagsförsäkringsvillkor. ARN:s praxis, som enbart gäller konsumentförsäkring, har sålunda inte beaktats. För värdefulla synpunkter under arbetets gång tackar jag Bill Dufwa och Rolf Olausson. 2) Se Nilsson, E. / Strömbäck, E., Konsumentförsäk- ringslagen. Kommentar, lagtext och försäkringspraxis, Stockholm 1984, s. 13. Marcus Radetzki 213 uteblivna hyresintäkter, och vidare, om det är en fabriksfastighet som brunnit, på grund av det driftsavbrott som uppstått till följd av branden5. Fastighetens ägare är inte den ende som kan ha ett försäkringsbart intresse häri. Ett sådant kan också innehas av exempelvis en inteckningshavare med panträtt i fastigheten, eller av en innehavare av hyresrätt i denna6. 1.2. Bestämning av det försäkrade intresset Beträffande bestämning av det försäkrade in- tresset råder i första hand avtalsfrihet inom den i 35 § FAL givna ramen. Har, i avtal om egendomsförsäkring, det försäkrade intresset inte bestämts, finns i 36 § FAL en presumtionsregel som stadgar följan- de: ”Har försäkring tagits å gods utan angivan- de av det intresse, som är föremål för försäk- ringen, skall denna antagas avse sådant in- tresse, som är beroende av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat, men icke annat intresse, som är förknippat med godset, såsom att hinder icke möter för dess använd- ning under viss tid eller på beräknat sätt”. Genom detta stadgande avskäres, såvida inget annat avtalats, de från rätt till ersättning ”vilkas relation till saken visserligen icke är sådan, att denna för dem kan sägas förkropps- liga ett värde, men likväl sådan, att de, om saken går under eller skadas, lida en medelbar förmögenhetsförlust, i det en påräknad, av saken ifråga på något sätt beroende förmögen- hetsökning går om intet eller tvärt om en ersätt- ningsförpliktelse uppkommer”7. Exempel på sådan ”medelbar förmögenhetsförlust” var- om nu är fråga är att avbrottsförlust uppstått på grund av brand i affärs- eller fabriksbygg- nad eller att ersättningsskyldighet drabbat en för vådahändelse ansvarig depositarie vid skada på den deponerade egendomen8. Alltså, enligt 36 § FAL presumeras att en egendomsförsäkring endast gäller sådant in- tresse som motsvarar värdet av det gods som är försäkringens föremål, eller annorlunda ut- tryckt, sådan förlust som beror på att godsets värde minskats eller gått förlorat. Vid sidan härav kan dock andra förlustposter vara täckta med stöd av försäkringsvillkoren, det vill säga av vad som avtalats9. 1.3. Försäkring till skydd mot viss fara Ovan har konstaterats att egendomsförsäk- ring avser skydda visst intresse. Försäkringen skyddar intresset mot en, eller ibland flera, faror. Enkelt uttryckt är en fara detsamma som en möjlig skadeorsak. Den fara som en försäk- ring skyddar mot är således inget annat än den skadeorsak som försäkringsskyddet tar sikte på. Faran är sålunda den händelse, eller det tillstånd, som hotar skada det försäkrade in- tresset10, exempelvis brand, inbrott eller vat- tenutströmning. 1.4. Bestämning av den försäkrade faran Beträffande bestämning av vilken eller vilka faror en egendomsförsäkring skall ge skydd mot råder avtalsfrihet. Vanligen är varje sär- skild fara föremål för en särskild försäkring11, vilket är anledningen till att försäkringarna i 8) Se a.st. Det hävdas stundom att detta stadgande, eller åtminstone dess vanligt förekommande, näst intill ordagrant kopierade motsvarighet i diverse försäkringsvillkor, även skulle kunna tillämpas be- träffande materiella följdskador av visst slag, nämli- gen skador genom självförstörelse (angående denna skadetyp, se avsnitt 2.2.1., nedan). I denna riktning talar nämligen nämndeavgörandet SkVN 1/1985. En sådan tolkning, som står i motsatsförhållande till avgörandet i SkVN 13/1984, vari fastslås att endast immateriella skador avskäres från rätt till ersättning genom 36 § FAL (eller dess motsvarighet i försäk- ringsvillkoren) strider dels mot stadgandets ordaly- delse och dels mot ovan redovisade uttalande i doktri- nen. Villkorsnämndens villkorstolkning i SkVN 1/ 1985 måste därför betecknas som orimlig. 9) Se Hellner, s. 217. 10) Jfr., a.a., s. 93 f. 5) Se Hellner, J., Försäkringsrätt, 2:a uppl., Stock- holm 1965 (nedan citerad som Hellner), s. 213. 6) Se a.st. 7) Hult, s. 66. 214 dagligt tal omnämns med avseende på den fara de skyddar mot, exempelvis brandförsäkring. 2. Indirekta skador till följd av faran En direkt skada är en omedelbar följd av en fara. Om faran utgöres av brand är således den brandskada som uppstår på det föremål som brinner en direkt skada till följd av branden. Det är med andra ord den skada som direkt, och utan något mellankommande händelseförlopp, orsakats av elden som utgör den direkta ska- dan. Andra direkta skador till följd av brand är sådana som orsakats av hetta, rök eller sot från elden12, vilket förefaller naturligt då eld inte förekommer utan dessa biprodukter. Om faran istället utgörs av stöld, är en direkt skada till följd härav den förlust som den bestulne gör på grund av att det stulna ej kan återställas13. Till skillnad från direkta skador är indirekta skador inte omedelbart orsakade av den fara mot vilken försäkring tecknats. Karaktäristiskt för indirekta skador är istället att mellan fara och skada föreligger ett förmedlande händel- seförlopp. Om en faras förverkligande (x) för- anleder ett tillstånd (y), vilket i sin tur orsakar skadan (z), kan (z) sägas vara en indirekt skada i förhållande till (x) eftersom den direkta orsa- ken till (z) är (y) som i sin tur direkt orsakats av (x). 2.1. Immateriella indirekta skador De indirekta skador som endast utgörs av förmögenhetsförlust kallas immateriella indi- rekta skador. Dessa kan i sin tur indelas i två olika kategorier, nämligen avbrottsskada och värdeminskning till följd av skada på annat föremål. 2.1.1. Avbrottsskada En avbrottsskada är en förmögenhetsförlust som orsakats till följd av att viss, i sig oskadad egendom, på grund av att annan egendom skadats, inte kan användas under viss tid eller på beräknat sätt14. I förhållande till den fara som orsakat egendomsskadan är avbrottsska- dan indirekt, eftersom mellan faran och av- brottsskadan föreligger ett händelseförlopp, nämligen egendomsskadans inträffande. Som exempel på avbrottsskador kan anföras de förmögenhetsförluster som en fabriks- res- pektive fastighetsägare kan göra på grund av att en brandhärjad fabrik respektive fastighet inte kan användas för produktion respektive uthyrning. Att avbrottsskador inte omfattas av egen- domsförsäkringsskyddet har konstaterats i avsnitt 1.2. Anledningen härtill är att avbrotts- skador faller utanför det i 36 § FAL, för egen- domsförsäkring presumerade intresse, vilket näst intill ordagrant upprepas i försäkringsbo- lagens villkor för egendomsförsäkring15. För att en avbrottsskada skall ersättas krävs så- lunda att en särskild försäkring, en avbrotts- försäkring, har tecknats. 2.1.2. Värdeminskning till följd av skada på annat föremål En skada som består i att ett i sig oskadat föremål, på grund av samhörighet med annat föremål som skadats, förlorar i värde eller mot kostnad måste åtgärdas, anses ofta som en indirekt skada. Anledningen härtill är att den värdeförlust eller kostnad som uppstått, på grund av den mellanliggande händelse som 11) De mycket vanliga paketförsäkringarna döljer dock i viss utsträckning detta förhållande. En studie av villkoren för sådana försäkringar visar dock att dessa är sammansatta av olika faremoment, det vill säga olika försäkringar avseende olika faror. 12) Se Schmidt, F., Faran och försäkringsfallet, Lund 1943 (nedan citerad som Schmidt), s. 219 och Arntzen, A., Forsikringsrett I, Oslo 1974 (nedan citerad som Arntzen), s. 287. Angående skador orsakade av hetta, rök eller sot: se 79 § 2 st. FAL. 13) Se Schmidt, s. 219 f. 14) Se Lagerström, P., / Roos, C.M., Företags- försäkring. En försäkringsrättslig introduktion, 2:a uppl., Stockholm 1991 (nedan citerad som Lager- ström/Roos), s. 109. 15) Se exempelvis Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 4. 215 utgöres av egendomsskadan, inte står i direkt, utan indirekt förhållande till den fara som orsa- kat egendomsskadan. Ett ofta anfört exempel på denna skadetyp är att klädseln på en av stolarna i en möbelgrupp skadats varvid origi- naltyget omöjligen kan återanskaffas, vilket får till följd att samtliga stolar måste kläs om16. Kostnaden för omklädnad av de oskadade stolarna kan då anses vara en indirekt skada i förhållande till den fara som orsakat den ur- sprungliga skadan på en av stolarna. I denna situation är dock ofta inte fråga om indirekt skada eftersom om samhörigheten mellan de skadade föremålen, exempelvis sto- larna i möbelgruppen, är tillräcklig, bör den fysiska skadan anses ha träffat föremålen som helhet17. Med detta synsätt är inte fråga om en direkt och en indirekt skada utan endast om en, direkt skada som omfattas av egendomsför- säkringens skydd18. Är däremot samhörighe- ten mellan föremålen inte sådan att dessa kan betraktas som en enhet, utgör värdeminsk- ningen på de oskadade föremålen en immate- riell indirekt skada som inte omfattas av egen- domsförsäkringen. Anledningen härtill är att denna skada, liksom avbrottsskador, faller utanför det i 36 § FAL och villkoren stadgade försäkrade intresset19. I detta sammanhang är det väsentligt vilken samhörighet två föremål emellan som krävs för att de skall anses utgöra en enhet. Detta måste avgöras genom en enskild bedömning i varje uppkommande fall, varför det är svårt att ge några enhetliga riktlinjer för bedömningen20. Nämnas kan dock att, enligt Arntzen, mellan möblerna i exemplet med möbelgruppen, anses föreligga sådan tillräcklig samhörighet21. Lika- så föreligger enligt Arntzen tillräcklig samhö- righet mellan olika band i ett och samma bok- verk eller mellan byxa och kavaj som tillsam- mans utgör en kostym. Däremot föreligger inte tillräcklig samhörighet mellan exempelvis kos- tymer, av olika storlekar men samma modell, tillhörande ett och samma kostymparti22. 2.2. Materiella indirekta skador Även materiella indirekta skador bör indelas i två olika grupper, nämligen skada genom själv- förstörelse och medelbar materiell skada23. 2.2.1. Skada genom självförstörelse Ett ofta anfört exempel på skada genom själv- förstörelse är att en lantbrukares skörd av sockerbetor blir förstörd på grund av att den sockerfabrik som skulle tagit skörden omhand härjats av brand och därmed inte kan fullgöra sitt åtagande24. Skadan beror i första hand på skördens egenskap att förstöra sig själv om den inte omhändertas på visst sätt inom viss tid. Men likväl har branden, genom att orsaka det tillstånd vilket omöjliggjort omhänderta- gande av skörden, utgjort en för skadans in- träffande indirekt orsak. Därför är skadan på skörden en, i förhållande till branden, indirekt skada. 2.2.2. Medelbar materiell skada En medelbar materiell skada är en materiell skada som inträffat som en, inte omedelbar (direkt) följd, utan som en medelbar (indirekt) 16) Se exempelvis Arntzen, s. 285 och Rydberg, O., Indirekta skador problem som kan lösas, FT, 11/81 (nedan citerad som Rydberg), s. 18. 17) Se a.st. samt SkVN 11/1991. 18) Jfr. Arntzen, s. 284. 19) Se a.st. samt Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 4. 20) Jfr. Lind, P., Vad är indirekt skada?, FT, 4/81, s. 9. 21) Se Arntzen s. 285. Även Rydberg tycks vara av denna uppfattning, se s. 18. 22) Se Arntzen, s. 285 f. Vidare kan skilda byggnader, under förutsättning att de använts i en och samma rörelse, anses som en enhet, se SkVN 26/1965 och 48/ 1975. Och enligt SkVN 85/1985 samt Larsson, M.L., Hem- och Villaförsäkring tolkning och tillämpning, Stockholm 1988, s. 55, omfattas, vid ersättningsbar stöld av nyckel, kostnad för låsbyte av egendoms- försäkringens skydd. Detta innebär att mellan nyckel och lås anses föreligga sådan samhörighet att dessa båda ting anses utgöra en enhet. Helt säkert är detta dock inte då två äldre avgöranden, SkVN 99/1948 och 10/1975, går i motsatt riktning. Sannolikt kan dock dessa sist nämnda avgöranden inte längre anses väg- ledande. 23) Se Rydberg s. 18. 24) Exemplet anfört av Rydberg på a.st. 216 följd, av en försäkrad faras förverkligande. Antag att ett hus och en flaggstång är försäk- rade mot skada genom blixt. Blixten slår ner i flaggstången som bryts och faller mot huset varvid detta skadas25. Skadan på flaggstång- en är då en direkt blixtskada. Skadan på huset däremot har inte direkt orsakats av blixtnedsla- get. Likväl har dock skadan på huset orsakats genom blixtnedslaget då detta, genom att orsa- ka skadan på flaggstången, vilken i sin tur fört med sig skadan på huset, indirekt orsakat sistnämnda skada. Skadan på huset utgör därför en indirekt blixtskada. 2.3. Sammanfattning Begreppet indirekt skada har nu definierats och indelats i två huvudgrupper, materiella och immateriella indirekta skador, samt ett antal underliggande skadetyper. Det har i avsnitt 2.1. konstaterats att immateriella indirekta ska- dor enligt 36 § FAL och försäkringsvillkoren inte omfattas av egendomsförsäkringens skydd. Dessa skador kommer därför inte att behandlas ytterligare inom ramen för detta arbete26. Den följande framställningen tar is- tället sikte på att klargöra det mera komplicera- de spörsmål som gäller i vilken omfattning materiella indirekta skador omfattas av egen- domsförsäkringens skydd. 3. Lagbestämmelser beträffande indirekt skada Enligt FAL skall två olika typer av indirekt skada omfattas av egendomsförsäkringens skydd. FAL är i detta avseende dispositiv27. 3.1. Skada vid åtgärd till förekommande av skada 3.1.1. Bakgrund 52 § 1 st. FAL föreskriver att försäkringstaga- ren vid bland annat egendomsförsäkring har en räddningsplikt. Denna innebär att försäk- ringstagaren, vid försäkringsfall eller då så- dant kan befaras vara omedelbart förestående, efter förmåga skall ingripa för att, om möjligt, avvärja eller minska skadan. Vid fullgörandet av denna räddningsplikt riskerar försäkring- stagaren lida skada28. En sådan skada, som är en direkt följd av ett räddningsingripande, är också en indirekt följd av den fara vilken rädd- ningsingripandet syftat till att avvärja eller minska följderna av. Räddningsskador av det- ta slag utgör sålunda indirekta skador. Huru- vida dessa skador omfattas av egendomsför- säkringsskyddet eller ej har reglerats i 53 och 82 §§ FAL, vilka till stor del dubblerar varan- dra. 3.1.2. 53 § FAL Enligt 53 § 1 st. FAL är försäkringsgivare skyldig att ersätta utgift eller annan uppoff- ring som försäkringstagare haft för att fullgöra den i 52 § FAL stadgade räddningsplikten29. Detta förutsätter dock att utgiften/uppoffring- en, med hänsyn till omständigheterna varit skälig. Det måste sålunda ha förelegat en rimlig proportion mellan värdet på det uppoffrade och det räddade30. För den händelse en rädd- ningsaktion, vid vilken en uppoffring gjorts, inte lett till resultat torde också krävas att det åtminstone funnits en rimlig chans att uppoff- ringen skulle ha lett till att räddningsåtgärden lyckats31. Dessutom gäller i detta samman- hang att ersättning endast betalas när en upp- offring verkligen gjorts. Påstår försäkringsta- garen exempelvis att han ”uppoffrat” oförsäk- rad egendom som i själva verket redan var utsatt för faran och med stor sannolikhet ändå 25) Se a.st. 26) När inte annat anges avser därför begreppet indirekt skada fortsättningsvis endast materiella ska- dor. 27) Se 3 § FAL. 28) Exempel på sådan skada är vid brand, skada på fönster som slagits sönder för att underlätta släckning- sarbetet och vattenskador som orsakats av släckvatten. 29) Detta gäller uppoffring av såväl försäkrad som oförsäkrad egendom. 30) Se Schmidt, s. 120 f. 31) Se a.a., s. 121. 217 skulle ha gått förlorad, lämnas ingen ersätt- ning enligt 53 § 1 st. FAL32. 3.1.3. 82 § FAL Enligt 82 § FAL gäller bland annat33 att som brandskada, utöver direkta skadeverkningar, även anses skada på föremål som uppstått vid skälig åtgärd till förekommande eller hämman- de av brand eller vid bärgning undan brand. När 82 § på detta sätt utvidgar brandbegrep- pet, innebär detta inget annat än att försäkring- ens omfattning utsträcks till att, utöver direkta skadeverkningar, även omfatta nämnda, till följd av branden indirekta skador. Så långt utgör detta lagrum endast en dubblering av stadgandet i 53 § FAL34. I ett avseende är dock 82 § mer omfattande än 53 §. Enligt 53 § ersätts nämligen bara de uppoffringar som gjorts inom ramen för rädd- ningsplikten, det vill säga de uppoffringar som gjorts för att rädda försäkrad egendom. Enligt 82 § däremot, saknar det betydelse om den brand som försäkringstagaren försökt avvärja hotat någon under försäkringen inbegripen egendom eller ej. Detta innebär att försäkrings- givaren enligt 82 § är skyldig att ersätta, inte bara vad som uppoffrats för att hindra en skada eller minska dess omfattning beträffande för- säkrad egendom, utan även sådant som upp- offrats ”för att rädda föremål, som icke inbegri- pas under försäkringen t.ex. skada å kläder som förstörts, då försäkringshavaren hjälpt till att släcka eld å främmande egendom”35. 3.1.4. Kommentar Enligt 53 och 82 §§ FAL skall indirekta skador, som orsakats av åtgärder till undanröjande eller minskning av skada, omfattas av egen- domsförsäkringen. Att lagstiftaren intagit den- na ståndpunkt förefaller naturligt, eftersom försäkringsskyddet, om ersättning inte lämna- des för räddningsskador, skulle vara otillräck- ligt. Att låta försäkringstagarna själva stå ris- ken vid fullgörande av räddningsplikten skulle dessutom vara oförenligt med stadgandet om räddningsplikt i 52 § FAL. Det skulle leda till att denna plikt i många fall inte fullgjordes, vilket i sin tur skulle medföra tvister om nedsättning av försäkringsersättning enligt 52 § 2 st. FAL. De i FAL reglerade räddningsskadorna intar sålunda en särställning bland indirekta skador då det är särskilt viktigt att dessa omfattas av egendomsförsäkringsskyddet. Detta illustre- ras väl av flera författare, som inte nöjer sig med att konstatera vikten av att dessa skador om- fattas av försäkringsskyddet, utan dessutom skiljer räddningsskadorna från övriga indirek- ta skador och kategoriserar dessa i en position mellan direkta och indirekta skador36. 3.2. Förlust av föremål i samband med brand 3.2.1. 82 § FAL Ovan har konstaterats att enligt 82 § FAL, skador till följd av räddningsåtgärder omfattas av brandskadebegreppet och därmed av egen- domsförsäkringens skydd. Vidare stadgas i 82 § FAL att som brandskada anses ”att föremål i samband med brand förkommer eller stjä- les”37, varmed även dessa skador omfattas av försäkringen. Då sådana skador, vars direkta orsak utgöres av stöld eller förkommande, i förhållande till branden är indirekta, kan kon- stateras att även denna del av 82 § FAL inne- håller en regel om ersättning för indirekt skada. 3.3. Kommentar Bortsett från FAL:s regler om sjöförsäkring38 utgör 53 och 82 §§ FAL:s enda stadganden beträffande indirekt skada. Dessa bör dock inte ges någon vidsträckt tolkning beträffande32) Se a.a., s. 121 f. 33) Lagrummets övriga innehåll kommer att behand- las i avsnitt 3.2.1., nedan. 34) Se avsnitt 3.1.2., ovan. 35) Schmidt, s 201. 36) Se Arntzen, s. 287 f och Schmidt, s. 219 ff. 37) Ett exempel på denna typ av skada är stöld av föremål som räddats undan brand och tills vidare placerats utomhus. 218 andra skade- eller försäkringstyper än de som uttryckligen berörs härav. De båda stadgan- dena skall sålunda endast anses reglera egen- domsförsäkringens omfattning beträffande vissa speciella, särskilt ofta förekommande indirekta skadehändelser39. 4. Försäkringsvillkor beträffande indirekt skada 4.1. Villkor enligt vilka indirekt skada uttryckligen omfattas av egendomsförsäkringen Egendomsförsäkringsvillkor som uttryckligen stadgar att indirekta skador omfattas av för- säkringen är sällsynta. Ett exempel utgörs dock av det ofta förekommande villkor enligt vilket begreppet ”skada genom storm eller hagel” preciseras till att avse att egendom skadats av: ”- vindkraften, - föremål som vinden blåst omkull eller fört med sig, - hagel, - nederbörd eller kyla om denna står i direkt samband med och är en oundviklig följd av ersättningsbar skada enligt ovan”40. De i detta sammanhang direkta skadorna är de som omedelbart orsakats av ”vindkraften” el- ler ”hagel”. Exempel på sådana skador är att ett hustak blåst bort eller att en fönsterruta slagits sönder av hagel. De båda övriga skadetyper som anses omfattade av begreppet ”skada genom storm eller hagel” är skador som direkt orsakats av ”föremål som vinden blåst omkull eller fört med sig” eller av ”nederbörd eller kyla”. Dessa skadetyper har inte direkt, utan indirekt orsakats av storm eller hagel varför de utgör tydliga exempel på indirekta skador. Enligt det nu aktuella villkoret omfattas dessa indi- rekta skador av försäkringen. Egendomsförsäkringsvillkor enligt vilka vis- sa indirekta skador uttryckligen omfattas av försäkringen bör, i likhet med lagregler med denna innebörd, inte ges någon mera vid- sträckt tolkning. Avsikten med dessa villkor torde endast vara att, utan avseende på andra fall, klargöra försäkringens omfattning i vissa särskilt ofta förekommande situationer. 4.2. Villkor enligt vilka indirekt skada uttryckligen inte omfattas av egendomsförsäkringen Egendomsförsäkringsvillkor som uttryckligen stadgar att indirekta skador inte omfattas av försäkringen är liksom villkor med motsatt inne- börd sällsynt förekommande. I den mån de förekommer är de vanligen utformade på ett av följande två sätt: antingen undantas indirekta skador genom en särskild formulering av vill- korets positiva ersättningsåtagande eller ock- så har i villkoren intagits ett uttryckligt undan- tag beträffande indirekta skador. 4.2.1. Undantag genom ersättningsåtagandets formulering Enligt den vanligaste typen av egendomsför- säkringsvillkor omfattar försäkringen ”skada genom”41 exempelvis brand. Enligt denna for- mulering lämnas frågan om försäkringens omfattning vad gäller indirekta skador öppen, varför den är klart olämplig om avsikten är att utesluta indirekta skador från försäkringsskyd- det42. För att begränsa ersättningsåtagandet till att endast omfatta direkta skador bör istället stadgas att ersättning lämnas för ”skada som består i” och härtill precisera viss händelse43. Denna metod har använts för att begränsa omfattningen av exempelvis glasförsäkring44. Skillnaden mellan villkorsformuleringarna ”skada genom” och ”skada som består i” kan illustreras med följande exempel. Antag att ett skyltfönster krossats. Stadgar försäkringsvill- koren att ersättning lämnas för ”skada genom”38) Ett försäkringsområde som detta arbete ej omfat-tar. 39) Jfr. Arntzen, s. 288 f. 40) Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 10.28. Motsva- rande villkor förekommer hos övriga större försäk- ringsbolag. 41) Angående denna villkorsformulering, se avsnitt 4.3., nedan. 219 sönderslagning av glas, omfattar försäkringen dels skadan på själva glasrutan, men eventu- ellt också andra skador som uppstått på grund av att glasrutan krossats, exempelvis splitter- skador på i skyltfönstret förvarad egendom eller skada på grund av stöld av sådan egen- dom. Om villkoret istället stadgar att ersättning lämnas för ”skada som består i” sönderslag- ning av glas står däremot klart att endast den trasiga glasrutan omfattas av försäkringen. Övriga skador omfattas ej varmed indirekta skador på ett effektivt sätt utesluts från försäk- ringsskyddet45. 4.2.2. Uttryckliga undantag Indirekta skador kan också uteslutas från egen- domsförsäkringens skydd genom uttryckliga undantag. Ett exempel utgörs av följande stad- gande hämtat från ett brandförsäkrings- åtagande beträffande skada genom åskslag och elfenomen. ”Försäkringen gäller inte för skada på egendom i kyl- eller frysenhet genom strömavbrott”46. 4.2.3. Kommentar I likhet med de försäkringsvillkor enligt vilka indirekt skada omfattas av egendomsförsäk- ringen, bör de i detta avsnitt exemplifierade villkoren inte ges någon mera vidsträckt tolk- ning. Även dessa villkor torde nämligen ha till syfte att utan avseende på andra fall klargöra försäkringens omfattning beträffande vissa, ofta förekommande situationer. 4.3. Villkor som ej ger ledning beträffande indirekt skada Försäkringsvillkor vilka uttryckligen stadgar huruvida indirekta skador omfattas av en egen- domsförsäkrings skydd eller ej är sällsynt fö- rekommande. Vanligen stadgar villkoren en- dast att försäkringen omfattar ”skada genom”, med tillägg av viss fara47. Härvid ger ordaly- delsen vid handen att indirekta skador inte helt kan uteslutas från försäkringsskyddet. Beträf- fande vilka indirekta skador som omfattas res- pektive inte omfattas lämnas dock inte någon ledning. Enligt en annan förekommande vill- korsformulering omfattas ”skada genom” viss utpekad fara, men endast under förutsättning att skadan inträffat ”i direkt samband med och som en för den försäkrade oundviklig följd av” den utpekade faran48. I detta fall ger villkorets ordalydelse vid handen att indirekta skador sannolikt inte omfattas av försäkringsskyd- det. På grund av den otydliga formuleringen kan dock inte uteslutas att vissa närliggande indirekta skador trots allt omfattas. 4.4. Något om tolkning av otydliga försäkringsvillkor De båda exemplen i föregående stycke illustre- rar att villkoren för egendomsförsäkring ofta inte anger i vilken utsträckning indirekta ska- dor omfattas av försäkringsskyddet. Det kan därför vara av intresse att framhålla förekom- sten av den inom avtalsrättens regler för tolk- ning av standardavtal så kallade oklarhetsre- geln, enligt vilken otydliga avtalsvillkor skall tolkas till nackdel för den part som avfattat dem49. I försäkringssammanhang kan oklar- hetsregeln sägas innebära att om ett ensidigt upprättat försäkringsvillkor formulerats så oklart att det ”ger upphov till tvekan ej endast i speciella, ovanliga situationer utan även i sådana typfall som försäkringsgivaren rimli- gen bort förutse, bör oklarheten gå ut över honom”50. Med stöd av oklarhetsregeln kan sålunda inte krävas att varje villkor, i varje situation, är kristallklart. Däremot kan enligt oklarhetsregeln krävas att villkoren i vanligare 42) Detta gäller åtminstone så länge denna villkors- formulering inte kombineras med uttryckliga undan- tag. 43) Ett exempel på en alternativ formulering med identisk innebörd utgör följande villkor för glas- försäkring, vilket i SkVN 111/1981 upptogs till pröv- ning: ”Har glasrutor i fönster eller dörrar i byggnad .... gått sönder kan Du få ersättning för skadorna”. 44) Se exempelvis Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 10.6. 45) Se Lagerström/Roos, s. 96. 46) Se Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 10.24. (andra undantagspunkten). 47) Se exempelvis Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 10.21. och 10.3., avseende brand respektive vatten- utströmning. 48) Se Skandias villkor K 708:10, avd. egendomsför- säkring, p. 5A. och 5A.1. 220 situationer ej ger anledning till tvekan. Beträf- fande villkor som är till nackdel för den part som inte avfattat standardavtalet51 gäller dock sär- skilda krav på tydlighet, varvid sålunda före- ligger ett större utrymme för tillämpning av oklarhetsregeln än i övrigt52. 5. Gränsdragning mellan ersättnings- bara och icke ersättningsbara indi- rekta skador i de fall försäkringsvill- koren inte ger ledning Ovan har konstaterats att lag och försäkrings- villkor endast i undantagsfall ger vägledning beträffande frågan om i vilken utsträckning materiella indirekta skador omfattas av egen- domsförsäkringens skydd eller ej. I övriga fall måste frågan avgöras genom en tolkning av de otydliga försäkringsvillkoren. Stöd för denna tolkning ger doktrin, rätts- och försäkrings- praxis. 5.1. Doktrinen I den försäkringsrättsliga litteraturen fram- ställs ofta problemet med indirekta skador så- som frågan om vilket samband som krävs mel- lan en händelse och en skada för att den senare skall vara ersättningsgill53. Svaret på denna fråga har i högsta grad varierat i olika tider och mellan olika författare. Nedan redovisas, utan anspråk på fullständighet, några författares synpunkter 5.1.1. Bache Enligt uttalanden av Bache54, gjorda i början av detta sekel, skulle försäkringsvillkor som inte lämnade besked huruvida indirekta ska- dor omfattades av egendomsförsäkring eller ej tolkas mycket restriktivt. Endast direkt orsaka- de skador skulle, om inte försäkringsvillkoren uttryckligen stadgade annorlunda, omfattas av försäkringen. Vid brandförsäkring skulle sålunda endast ersättas förbränningsskador samt skador orsakade av hetta, rök eller sot, det vill säga de skador som direkt orsakats av branden. Ersättning för indirekta skador, så- som släckningsskador eller skador som orsa- kats av att föremål förkommit i samband med brand lämnades inte, om inte särskilt stadgats därom. Att sådana stadganden på denna tid var vanliga, varmed ersättning vanligtvis be- talades för exempelvis släckningsskador, för- klarade Bache med att detta var praktiskt. Det hade inget med omfattningen av begreppet brand att göra. 5.1.2. Hult Hults ståndpunkt beträffande indirekta ska- dor präglades av stor försiktighet. Denne hän- visade55 till främmande rätt, enligt vilken indi- rekta skador, ifall försäkringsvillkoren inte gav ledning, omfattades av egendomsförsäkring- en så snart de utgjort en oundviklig följd av faran56. En sådan gräns skulle enligt Hult kun- na te sig rimlig även för svensk rätts vidkom- mande. Enligt denna ståndpunkt skulle sålun- da inte bara direkta, utan även vissa indirekta skador omfattas av egendomsförsäkringen. Och gränsdragningen mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador skulle baseras på en tolkning av begreppet ”ound- viklig följd”. 5.1.3. Stang och Persson med flera Enligt Stang och Persson med flera författare skulle gränsdragningen mellan ersättningsba- 49) Se Bernitz U., Standardavtalsrätt, 6:e uppl., Stockholm 1993 (nedan citerad som Bernitz), s. 50. 50) Hellner s. 72. Ett bra exempel på tillämpning av oklarhetsregeln i försäkringssammanhang utgöres av NJA 1963 s. 683. 51) I försäkringssammanhang gäller detta särskilt ansvarsbegränsande klausuler. 52) Se Bernitz, s. 46 samt Hellner, s. 76. 53) Se Hellner, s. 100. 54) Se till det följande, Bache, N.H., Brandforsikringsretten I, København & Kristiania 1905 (nedan citerad som Bache, Brandforsikringretten), s. 71 ff samt Forelæsninger over de almindelige Brandforsikringsbetingelser for løsøre, København 1918 (nedan citerad som Bache, Forelæsninger), s. 40 ff. 55) Se Hult s. 138. 221 ningsbara indirekta skador. Schmidt betonade nämligen ”försäkringsavtalets sociala uppgift” som enligt honom bestod i ”att ge försäkrings- havaren trygghet mot en katastrof av den typ försäkringen” avsåg och föreslog mot denna bakgrund att försäkringen skulle omfatta ”alla skador, som enligt gemene mans uppfattning ha sin naturliga förklaring i det nödläge, vari försäkringshavaren kommit genom den utpe- kade orsaken”62. Som illustration av denna regel anförde Schmidt att om vid brand skada skett genom stöld av gods som räddats undan branden och därefter lämnats obevakat på brandplatsen, skulle denna skada anses ha uppstått på grund av försäkringstagarens nödläge, varför den borde omfattas av försäk- ringen och ersättas. Hade däremot godset räddats undan branden och därefter förts till en plats lika betryggande som den ursprung- liga varpå den stulits, hade skadan inte längre tillräckligt samband med försäkringstagarens nödläge för att kunna ersättas ur försäkring- en63. 5.1.5. Vinding Kruse Enligt Vinding Kruse64 bör en indirekt skada ersättas om risken för denna skada generellt sett har ökat på grund av att den försäkrade faran har förverkligats. Vinding Kruse betonar att det i detta sammanhang bör sakna betydel- se om skadan i sig är en atypisk följd av faran. Den bör ändå ersättas om bara det först nämn- da kriteriet är uppfyllt. Vinding Kruse ansluter sig således till dem som anser att adekvanslä- ran är ett lämpligt kriterium för gränsdragning- en mellan ersättningsbara och icke ersättnings- bara indirekta skador, låt vara att hans krav på adekvans inte är särskilt högt ställt. 5.1.6. Hellner ra och icke ersättningsbara indirekta skador baseras på ett adekvanskrav57. Detta torde, enligt dessa författares ståndpunkt, innebära att utöver de direkta skadeverkningarna, skul- le ersättning även lämnas för sådana indirekta skador som för en tänkt iakttagare framstått som en beräknelig följd av faran58. 5.1.4. Schmidt En av de nordiska rättsvetenskapsmän som ägnat problematiken kring de indirekta skador- na störst intresse är Folke Schmidt59. Enligt denne borde Baches lära, att endast direkta skadeverkningar berättigar till ersättning, för- kastas. Denna lära skulle enligt Schmidt inte ens vara tillämplig när försäkringsvillkor, i generella ordalag, uttryckligen stadgade att endast direkta följder av viss fara omfattades av försäkringen. Detta uttalande motiverade Schmidt med en hänvisning till oklarhetsre- geln60. Vidare diskuterade Schmidt61 adekvanslä- ran som kriterium för gränsdragningen mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indi- rekta skador. Härvid ansågs adekvansläran olämplig eftersom den, genom att utesluta oberäkneliga skador från ersättning, stod i motsatsförhållande till den för all försäkrings- verksamhet grundläggande principen att för- säkring skall ersätta skador som för den enskil- de varit oberäkneliga. Sistnämnda princip låg också till grund för Schmidts förslag till kriterium för gränsdrag- ning mellan ersättningsbara och icke ersätt- 56) Hult torde i första hand ha åsyftat 83 § av den tyska försäkringsavtalslagen. Möjligen har han även haft den engelska ”causa proxima-läran” i åtanke. Enligt denna är en skada ersättningsbar även om det förelig- ger flera orsaksled mellan fara och skada. Detta gäller dock endast under förutsättning att den utpekade faran enligt gemene man kan anses utgöra den domi- nerande orsaken, samt att varje led mellan den utpe- kade faran och skadan varit rimligt eller sannolikt. Se vidare Schmidt, s. 204 f. 57) Se Stang, F., Erstatningsansvar, Kristiania 1918– 1919, s. 89 och Persson, U., Skada och Värde, Lund 1953, s. 54. 58) Se Schmidt, s. 210. 59) Se a.a., s. 198 ff. 60) Se a.a., s. 214. Angående oklarhetsregeln, se avsnitt 4.4., ovan. 61) Se till det följande a.a., s. 214 ff. 62) A.a., s. 219. 63) A.a., s. 220. 222 Hellners huvudregel för gränsdragning mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indi- rekta skador innebär att även skador som har ett mera avlägset samband med den aktuella faran bör ersättas65. Denna ståndpunkt grun- dar Hellner på det faktum att han inte kan finna några starka skäl för en ”snäv begränsning av de ersättningsgilla skadorna i allmänhet”. Och skulle sådana skäl i ett särskilt fall föreligga, framhåller Hellner försäkringsgivarens möjlig- het att tillämpa en särskild ansvarsbegränsan- de klausul66. Mot bakgrund av denna huvudregel be- handlar Hellner inledningsvis situationer i vil- ka händelseförloppet enbart påverkats av rent fysiska omständigheter. I dessa fall bör en skada vara ersättningsgill så snart den ”i nå- gon mån” legat i ”farans riktning”. Detta inne- bär enligt Hellner dels att sannolikheten för en sådan skada generellt sett skall ha ökat genom den inträffade händelsen, dels att den inträffa- de skadan dessutom i någon mån skall ha varit typisk i förhållande till den täckta händelsen67. Även Hellner förespråkar sålunda tillämpning av adekvansläran i förevarande sammanhang. Härefter konstaterar Hellner68 att följdska- dor många gånger inte endast beror på rent mekaniska händelseförlopp, utan också på försäkringstagarens eller annan persons hand- lande. Som exempel på en sådan situation anförs att en bil kört i diket, varmed en initial- skada uppstått, varpå ytterligare skador (följd- skador) uppstår när bilisten försöker köra bilen ur diket. I denna typ av fall torde enligt Hellner ”sambandsbedömningen ofta avse om den inträffade följdskadan var en normal följd av den inledande händelsen ..., och detta i sin tur leder till ett slags culpabedömning. Har föraren eller den som eljest är ansvarig handlat normalt och försvarligt men bilen ändå råkar ut för ytterligare skada, så bör denna vara täckt. Om däremot föraren handlar olämpligt kan icke följdskadan anses vara en ersättningsgill följd av den inledande händelsen”69. Till detta hör avslutningsvis att vid sådan culpabedömning även måste beaktas den förvirring en skada ofta åstadkommer, vilket många gånger bör föranleda en något mildare culpabedömning än vad som annars är brukligt70. 5.1.7. Arntzen Arntzen ägnar problematiken kring indirekt skada relativt stor uppmärksamhet71. Beträf- fande gränsdragningen mellan ersättningsba- ra och icke ersättningsbara indirekta skador72 redovisar Arntzen på ett förtjänstfullt sätt andra författares synpunkter samt rätts- och försäk- ringspraxis på området. Efter denna relativt grundliga genomgång nöjer sig dock Arntzen med att konstatera att materiella indirekta ska- dor är ersättningsbara ur egendomsförsäk- ringen med de begränsningar som följer av ett påräknelighetsrekvisit, eller liknande mer eller mindre skönsmässiga kriterier73. Detta utta- lande är så allmänt hållet att det knappast kan anses utgöra ett användbart kriterium för den aktuella gränsdragningen. 5.1.8. Bengtsson Bengtsson konstaterar74 att ett försäkrings- rättsligt adekvansproblem många gånger kan uppkomma i fråga om följdskador till en inle- dande skada, eftersom det kan göras gällande att en egendomsförsäkring endast täcker ”nå- gorlunda beräkneliga och typiska skadefölj- der”. Bengtsson framhåller att adekvansbe- dömningen i försäkringsförhållanden kan kom- ma att avvika från motsvarande bedömning inom skadeståndsrätten. I försäkringssamman- hang bör nämligen adekvansfrågan ”bedömas mot bakgrund av försäkringsavtalet”, vilket 64) Se till det följande Vinding Kruse, A., Adækvans i erstatningsretten og forsikringsretten, NFT, 1963, s. 37. 65) Se Hellner, s. 103. 66) Se a.st. 67) Se a.st. 68) Se till det följande, a.a., s. 104. 69) A.st. 70) Se a.st. 71) Se Arntzen, s. 283 ff. 72) Se till det följande a.a., s. 288 ff. 223 enligt Bengtsson innebär att ”försäkringens art och försäkringsvillkoren måste spela en väsentlig roll i sammanhanget”. Dessutom framhålles att bolagen ”har möjlighet att i vill- koren avgränsa de skador som svarar mot den uppburna premien och som därför rimligen bör täckas”. Bengtsson synes sålunda förespråka ett något modifierat adekvanskrav som kriteri- um för gränsdragningen mellan ersättnings- bara och icke ersättningsbara indirekta ska- dor. 5.1.9. Zetterman Enligt Zetterman75 skall en indirekt skada, för att kunna ersättas ur en egendomsförsäkring, vara en ”förutsebar följd av en fara”. Zetter- man hör således till dem som anser att adek- vansläran utgör det lämpliga kriteriet för gräns- dragning mellan ersättningsbara och icke er- sättningsbara indirekta skador. Zetterman anför dock vidare, och detta skall beaktas vid adekvansbedömningen, att idén bakom all försäkring är att ersätta skador, varför alltför höga krav på adekvans inte bör ställas. Dess- utom har försäkringsgivare möjlighet att i för- säkringsvillkoren resa spärrar mot lågt ställda adekvanskrav. Zettermans slutsats blir där- med att försäkringen, när villkoren inte ut- tryckligen anger något om dess omfattning beträffande indirekta skador, skall ersätta så- dana skador som rimligen kunnat förutses, alltså även skador som inte är helt karaktäris- tiska följder av den aktuella faran. 5.1.10. Sammanfattning och analys Inledningsvis kan konstateras att Baches mycket restriktiva synsätt beträffande indirek- ta skador över huvud taget inte anammats av senare tiders författare. Detta synsätt måste därför anses förlegat och kan sålunda avföras från den vidare diskussionen. Inte heller har Hults från utlandet hämtade förslag, att gränsdragningen mellan ersätt- ningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador borde vara avhängig huruvida en ska- da varit en oundviklig följd av den försäkrade faran, vunnit någon anslutning hos senare tiders nordiska författare. Adekvansläran som kriterium för gränsdrag- ningen mellan ersättningsbara och icke ersätt- ningsbara indirekta skador har förespråkats av ett flertal författare, däribland Stang och Pers- son. Att på detta sätt låna skadeståndsrättens adekvanslära och tillämpa den inom försäk- ringsrätten är något som Schmidt kritiserat. Enligt denne passar nämligen adekvansläran dåligt inom försäkringsrätten då den, genom att utesluta ersättning för oberäkneliga ska- dor, strider mot den för all försäkring grundläg- gande principen att oberäkneliga skador skall ersättas. Istället har Schmidt förespråkat att de indi- rekta skador skall ersättas vilka enligt gemene mans uppfattning haft sin naturliga förklaring i det nödläge i vilket försäkringshavaren kom- mit genom den försäkrade farans förverkli- gande. Härigenom framhäver Schmidt försäk- ringsavtalets sociala uppgift, att ge försäk- ringshavaren trygghet mot följderna av den katastrof som försäkringen avsåg. Schmidts förslag till kriterium för gränsdrag- ning mellan ersättningsbara och icke ersätt- ningsbara indirekta skador har inte i sin helhet anammats av någon senare författare. Likväl måste Schmidts bidrag anses mycket betydel- sefullt. Adekvansläran erhöll av honom en välförtjänt kritik och den betoning Schmidt i detta sammanhang gav försäkringsavtalets sociala funktion fyllde en viktig uppgift76. Vinding Kruse är, liksom Stang och Persson, anhängare av adekvansläran som kriterium för gränsdragningen mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador. Vinding Kruse synes dock vara av uppfattningen att kravet på adekvans i detta sammanhang inte skall vara särskilt högt ställt. 73) Se a.a., s. 296. 74) Se till det följande, SOU 1989:88 (ordförande i den utredning som verkställde betänkandet: Bengtsson), s. 330. 75) Se till det följande, Zetterman, L., En skada måste ha en orsak, FT, 3/90, s. 19. 224 Även Hellner synes vara av uppfattningen att adekvansen är det kriterium som bäst läm- par sig för åtskiljandet av ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador. Hell- ners huvudregel, att även skador som har ett mera avlägset samband med den täckta hän- delsen bör ersättas, tyder dock på att även denne förespråkar ett relativt liberalt adek- vanskrav. Såväl Vinding Kruse som Hellner tycks så- lunda, trots att de förespråkar adekvansläran som kriterium för gränsdragningen mellan er- sättningsbara och icke ersättningsbara indi- rekta skador, vara påverkade av Schmidt. Den- na påverkan framträder i det att, särskilt Vin- ding Kruses, men även Hellners adekvanskrav, är betydligt lägre än motsvarande krav hos tidigare förespråkare av adekvansläran i detta sammanhang. Sannolikt är detta en följd av Schmidts starka hävdande av försäkringsav- talets sociala och ersättande funktion. Arntzens uttalande, att indirekta skador bör ersättas ur egendomsförsäkringen med de begränsningar som följer av ett påräknelig- hetsrekvisit eller liknande mer eller mindre skönsmässiga kriterier, är mycket svårtolkat. Det antyder dock att viss generositet gent- emot försäkringstagaren ligger nära till hands i detta sammanhang, varmed sålunda även Arntzen synes framhålla försäkringsavtalets sociala funktion. Enligt Bengtsson omfattar egendomsför- säkringen endast någorlunda beräkneliga och typiska skadeföljder. Denne förespråkar såle- des adekvansläran som kriterium för gräns- dragningen mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador. Bengtsson framhåller dock att den försäkringsrättsliga adekvansbedömningen, mot bakgrund av för- säkringsavtalet och dess villkor, kan komma att få ett annorlunda utfall jämfört med motsva- rande bedömning inom skadeståndsrätten. För det fall att detta leder till ett i försäkringsgiva- rens tycke alltför lågt adekvanskrav, framhål- ler Bengtsson dennes möjlighet att genom uttryckliga bestämmelser i försäkringsvillko- ren avgränsa försäkringens omfattning. Även Zetterman förespråkar adekvansläran som kriterium för gränsdragningen mellan er- sättningsbara och icke ersättningsbara indi- rekta skador. I likhet med Bengtsson framhåller han dock att adekvansbedömningen bör mo- difieras med hänsyn till den grundläggande försäkringstanken, att ersätta oberäkneliga skador samt försäkringsgivarens möjligheter att genom försäkringsvillkoren begränsa för- säkringens omfattning. I Bengtssons och Zettermans uttalanden kan en påverkan från Schmidt utläsas. Visser- ligen förespråkas adekvansläran som kriteri- um för gränsdragningen mellan ersättnings- bara och icke ersättningsbara indirekta ska- dor, men denna har nu klart modifierats, dels med hänsyn till Schmidts framhållande av för- säkringsavtalets sociala funktion, vilket redan hos Vinding Kruse och Hellner föranledde ett mindre rigoröst upprätthållande av adekvans- kravet, och dels med hänsyn till Schmidts påpekande om motsättningen mellan adek- vanslära och försäkring. Dessa båda, från Schmidt härstammande hänsyn, medför såle- des en försäkringsrättslig adekvanslära, vil- ken utifrån försäkringstagarens synvinkel är betydligt mindre sträng än dess skadestånds- rättsliga motsvarighet. Vidare framhålles ofta av senare tiders för- fattare, försäkringsgivares möjlighet att ge- nom försäkringsvillkoren begränsa försäkring- ens omfattning och därigenom utesluta oön- skade indirekta skadeföljder. Mot denna bak- grund ökar utrymmet att i de fall försäkrings- villkoren inte ger ordentlig ledning beträffan- de försäkringens omfattning anse de indirekta skadorna omfattade av försäkringen. Detta resonemang synes delvis bottna i oklarhetsre- geln. Doktrinens inställning till de indirekta ska- dorna har förändrats under 1900-talet. Stor76) Schmidts inflytande kommer att beröras vidarestrax nedan. 225 oenighet har förelegat angående problemet med gränsdragning mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador. Ett ge- nomgående drag i utvecklingen har dock varit att de olika författarna i allt större utsträckning värnat om försäkringstagarnas behov av trygg- het, varmed en utökad rätt till ersättning för indirekt skada allteftersom förespråkats. Den- na utveckling synes väl överensstämma med försäkringsrättens totala utveckling. 5.2. Rättspraxis Rättspraxis beträffande indirekt skada i försäk- ringssammanhang77 gäller främst tolkning av två olika typer av villkorsklausuler, dels klau- suler enligt vilka försäkringen omfattar ”skada genom” viss utpekad fara (se avsnitt 5.2.1., nedan) och dels klausuler enligt vilka försäk- ringen endast omfattar skada som orsakats ”direkt genom” eller ”i direkt samband med” viss utpekad fara (se avsnitt 5.2.2., nedan). 5.2.1. ”Skada genom” I NJA 1926 s. 210 var fråga om försäkring å fartygslast, vilken skadats som en indirekt följd av att fartyget strandat. Försäkringsgiva- rens invändning att ”skadan ej uppstått ge- nom strandningen utan på grund av andra omständigheter” godtogs av HD med följande motivering: ”ehuru strandning får anses hava ägt rum, densamma dock varit utan betydelse för uppkomsten av skadan å propslasten”. NJA 1926 s. 210 är det enda rättsfall som kan åberopas till stöd för ståndpunkten att en försäkring endast ersätter direkt orsakade ska- dor när villkoren inte lämnar närmare upplys- ning om dess omfattning. Med hänsyn härtill måste detta fall tillmätas lägre vikt78. I NJA 1937 s. 662 hade ett boningshus försäkrats mot ”skada genom” brand. När huset sedemera brunnit, uppstod fråga huruvida kostnader som uppkommit med anledning av att huset, på grund av myndighets beslut, inte kunde uppföras på den undan branden rädda- de grunden skulle omfattas av försäkringen eller ej. HD ansåg, till skillnad från RR:n och HovR:n, att skadan skulle omfattas av försäk- ringen som en skada genom brand. Härvid står således klart att underrätterna å ena sidan och HD å den andra tillämpat olika kriterier för eller åtminstone inom ramen för ett kriterium gjort olika bedömningar vad gäller gränsdragning- en mellan ersättningsbara och icke ersättnings- bara indirekta skador. Att på grundval av de mycket kortfattade domskälen exakt avgöra hur de olika domstolarna resonerat är dock mycket svårt. Formuleringen av RR:ns, av HovR:n fast- ställda dom79 utesluter inte att Baches lära, att endast direkta skador omfattas av försäkring- en, har tillämpats. Det kan inte heller uteslutas att underrätterna tillämpat den av Hult före- slagna regeln att endast oundvikliga indirekta följder, vid sidan av de direkta skadorna, om- fattas av försäkringen. Mera troligt är dock att underrätterna tillämpat en adekvansbedöm- ning, varvid de ansett skadan vara en inadek- vat följd av branden och att myndighetsbeslu- tet, vilket utgjort en för skadan nödvändig betingelse, varit det faktum som ansetts bryta adekvansen. Även HD:s domskäl80 är i detta avseende mycket svårtolkade. Klart är att HD ansett skadan omfattad av försäkringen, vilket ute- sluter att de av Bache respektive Hult föresprå- kade lärorna tillämpats. Istället synes även HD ha tillämpat en adekvansbedömning. Härvid synes dock HD ha uppställt ett betydligt lägre adekvanskrav än underrätterna, då det myn- dighetsbeslut, vilket utgjort en för skadan nödvändig betingelse, inte ansetts bryta adek- vansen.81 NJA 1943 s. 319 gällde tolkning av ett villkor 77) Rättspraxis är av begränsad omfattning. Av denna anledning har praxis från hela försäkringsområdet beaktats. Det torde nämligen ofta sakna betydelse vilket slag av försäkring som är i fråga, jfr exempelvis de klara paralleller som kunnat dras mellan NJA 1924 A 445 och NJA 1941 B 895 trots att dessa båda fall gäller helt olika försäkringsgrenar. 78) Jfr. Schmidt, s. 210. 226 för brandförsäkring, enligt vilket ”skada ge- nom” åskslag skulle ersättas. Vid åsknedslag i ett hus hade kontakt uppstått mellan en telefon- och en belysningsledning, varvid te- lefonledningen blivit strömförande. Till följd av detta samt på grund av att en bristfällig telefonstolpe, belägen cirka en kilometer från huset, fallit omkull dödades två hästar, den ena genom kontakt med telefonledningen och den andra genom kontakt med ett taggtrådsstäng- sel, vilket också det blivit strömförande, på grund av kontakt med den nedfallna telefon- ledningen. Försäkringstagaren krävde ersätt- ning för de dödade hästarna med hänvisning till det redovisade försäkringsvillkoret. Enligt försäkringsgivaren kunde ersättning inte kom- ma ifråga enär skadan, på grund av de beskriv- na omständigheterna, inte kunde anses direkt orsakad av åskslaget. Försäkringstagarens talan ogillades i samtliga instanser och HD motiverade sin dom med att vid angivna förhål- landen förlusten av hästarna ej stått ”i sådant samband med åskslaget” att det kunde anses som skada genom åskslag. Man kan således konstatera att HD inte uttryckligen berört frågan huruvida skadan kan anses direkt orsakad av åskslaget eller ej82. Anledningen härtill torde vara att detta saknat betydelse för målets utgång. Eftersom försäk- ringen enligt villkoren omfattade skada genom åskslag, stod redan klart att indirekta skador, i viss utsträckning, omfattades av försäkrings- skyddet. Istället har HD omedelbart gått in på spörs- målet om gränsdragning mellan ersättnings- bara och icke ersättningsbara indirekta ska- dor83. Som kriterium för denna gränsdragning synes adekvansläran ha tillämpats84. Härvid har de båda hästarnas död ansetts vara en inadekvat följd av åskslaget. Anledningen härtill har sannolikt varit det faktum att telefon- stolpens fall utgjort en nödvändig betingelse för skadornas inträffande och därmed brutit adekvansen. Jämfört med motsvarande bedömning i NJA 1937 s. 662 kan HD:s adekvansbedömning i NJA 1943 s. 319 synas sträng. Även i 1937 års fall tillkom, utanför det egentliga händelseför- loppet, en för den indirekta skadan nödvändig betingelse, ett myndighetsbeslut. Trots detta ansåg dock HD i detta fall skadan vara en adekvat följd av den inledande händelsen. De skilda bedömningarna torde dock kunna för- klaras med att händelseförloppet i NJA 1937 s. 662 var långt mer påräkneligt än det kan anses ha varit i NJA 1943 s. 319. HD:s dom i NJA 1943 s. 319 har dock kritiserats av Hellner85, som ifrågasätter om inte ersättning borde utdömts, då sannolikheten för den inträffade skadan betydligt ökat genom åskslaget och dessutom skadan legat i farans riktning, då den orsakats av den elektriska strömmen. HD:s adekvans- bedömning hade enligt Hellner passat bättre i ett rent skadeståndsrättsligt fall, varmed han synes mena att den, mot bakgrund av rådande försäkringsförhållanden, varit alltför sträng. Enligt rättspraxis omfattas sålunda indirekta skador i viss utsträckning av egendomsför- säkringens skydd när i villkoren stadags att ”skada genom” viss utpekad fara omfattas av försäkringsskyddet. Detta framgår tydligt av NJA 1937 s. 662 och NJA 1943 s. 319. NJA 1926 s. 210 är ett alltför isolerat avgörande för att 79) ”Enär de .... försäkringsavtal, genom vilka bolaget åt Andersson mot skada genom brand försäkrat bl. a. ett boningshus ...., icke kunde anses innefatta skyldig- het för bolaget att gottgöra Andersson....”. 80) ”Jag finner väl, att risken för att undan brand bärgade delar av en byggnad förlora i värde på sätt här skett därigenom att ny byggnad lagligen inte får eller lämpligen icke kan uppföras i samma läge som den brunna är en risk av sådan beskaffenhet att den kan vara att anse såsom innefattad under brandförsäkring å byggnaden”. 81) Jfr. underrätternas domar. Angående adekvans- bedömningen i detta mål, se vidare avsnitt 5.2.5. 82) Jfr. svarandens invändning. 83) Av detta faktum framgår för övrigt att HD, utan att det uttryckligen nämnts i domskälen, ansett ska- dan vara en indirekt följd av åskslaget, och alltså inte direkt orsakad av detta. 84) Jfr. Hult, P., Svensk Rättspraxis, Försäkringsrätt 1942—1946, SvJT 1947, s. 515. 227 något annat skall kunna göras gällande. Där- med uppkommer fråga om vilka indirekta ska- dor som omfattas av och vilka som faller utan- för detta försäkringsskydd. Mycket talar för att HD tillämpat ett adekvanskriterium vid den- na gränsdragning, varvid adekvata indirekta skador ansetts omfattade av försäkringsskyd- det, medan inadekvata indirekta skador fallit utanför. Hur stora krav på adekvans som här- vid uppställts är dock, på grund av det begrän- sade antalet rättsfall, mycket svårt att uttala sig om. 5.2.2. ”Skada i direkt samband med” I NJA 1924 A 44586 var fråga om försäkring för dödsfall ”såsom omedelbar och direkt följd av olyckshändelse”. Den försäkrade hade vid ett olycksfall ådragit sig en större blodsutgjut- ning, vilken föranlett varbildning och rosfe- ber. Rosfebern hade i sin tur föranlett blodför- giftning, av vilken den försäkrade drygt två veckor efter olycksfallet avlidit. Frågan som således gällde om dödsfallet kunde anses vara en omedelbar och direkt följd av olycksfallet besvarades jakande av HD, med motiveringen att blodsutgjutningen varit en för rosfebern (och därmed även för blodförgiftningen och dödsfallet) nödvändig betingelse. I NJA 1941 B 89587 hade försäkring mot krigsfara tecknats å ett varuparti för resa med fartyg från New Orleans till Göteborg. Enligt villkoren täckte försäkringen ”skada, förlust eller kostnad, direkt förorsakad genom be- skjutning, bomber, minor och torpeder ... eller genom andra åtgärder av krigförande makt”. Efter att ha avseglat från New Orleans tvinga- des fartyget, på grund av den tyska avspärr- ningen av Skagerack, återvända, varvid lasten måste lossas och säljas med förlust för lastäga- ren. Enligt HD skulle denna förlust anses täckt av försäkringen. Härtill lämnades följande motivering: ”Nämnda krigshändelser måste antagas hava utgjort hinder för fartyget att fortsätta resan till svensk hamn. Den skada, som bolaget lidit, står följaktligen i sådant direkt sammanhang med åtgärd av krigförande makt, som enligt ..... (försäkringsvillkoren) .... förutsättes för ersättningsskyldighet”. HD:s uttalande i NJA 1924 A 445, att den försäkrades död ”varit en omedelbar och di- rekt följd av ifrågakomna olyckshändelse”, är mindre tillfredsställande då dödsfallet, trots att det kan anses vara en adekvat följd av olycksfallet, utgör ett tydligt exempel på en indirekt skada. Detsamma gäller HD:s, i NJA 1941 B 895 uttalade ståndpunkt att ifrågava- rande förlust stått i ”direkt sammanhang” med den fara mot vilken försäkring tecknats, då det även i detta fall, trots att skadan synes vara en adekvat följd av farans förverkligande, synes ha varit fråga om en indirekt skadeföljd. Möj- ligen bör man, i likhet med Schmidt88, fästa sig mindre vid det sätt på vilket HD formulerat sina domar och istället koncentrera sig på det fak- tum att HD i dessa fall ansett indirekta skador89 omfattade av försäkringsskyddet, trots att i villkoren stadgats att endast omedelbart och direkt orsakade skador omfattas. Därmed kan HD sägas ha intagit ståndpunkten att denna typ av allmänt formulerade ansvarsbegräns- ningar saknar betydelse för försäkringens om- fattning beträffande indirekta skador, åtmins- tone när dessa utgör adekvata följder av den försäkrade farans förverkligande90. 5.3. Försäkringspraxis De avgöranden som här skall behandlas är samtliga hämtade från SkVN. I likhet med rät- tspraxis gäller försäkringspraxis beträffande indirekt skada i försäkringssammanhang främst tolkning av dels sådana villkorsklausuler en- ligt vilka försäkringen omfattar ”skada ge- 86) Se även SFÅ 1926 s. 37. 87) Se även FFR 1941 s. 203. Det bör påpekas att detta rättsfall gäller en immateriell skada. Fallet är trots detta av intresse i förevarande sammanhang då för- säkringen, enligt ett uttryckligt villkorsstadgande, omfattar även ”förlust”.85) Se s. 104. 228 nom” viss utpekad fara (se avsnitt 5.3.1., ned- an) och dels sådana villkorsklausuler, enligt vilka försäkringen endast omfattar skada som orsakats ”direkt genom” eller ”i direkt sam- band med” viss utpekad fara (se avsnitt 5.3.2., nedan). 5.3.1. ”Skada genom” En studie av villkorsnämndens tolkning av villkorsformuleringen ”skada genom” ger vid handen att en egendomsförsäkring härigenom inte bara anses omfatta skador som direkt orsakats av den försäkrade faran, utan även vissa indirekta skador. Till stöd för detta kan följande avgöranden anföras91. I SkVN 8/1951 hade försäkring tecknats för skada genom oberäknad utströmning. På grund av sådan utströmning hade röta uppstått i trävirket i ett tak, vilket, mer än ett halvår efter utströmningen, fått till följd att en försäkring- stagaren tillhörig kristallkrona lossnat från taket varvid den fallit i golvet och skadats. Villkors- nämnden fastslog i sitt avgörande att skadan på kristallkronan måste anses ”inrymmas un- der” det tillämpliga försäkringsvillkorets av- fattning. I SkVN 12/1980 hade försäkring tecknats för skada genom åskslag. Ett åsknedslag i en luftledning, belägen flera mil från försäkrings- tagaren, hade medfört strömavbrott hos den- ne. Detta hade i sin tur fått till följd att en försäkringstagaren tillhörig varmvattenupp- värmd torkugn frusit sönder. Enligt villkors- nämnden skulle skadan på torkugnen anses omfattad av försäkringen. Dessa avgöranden illustrerar tydligt att vill- korsnämndens tolkning av formuleringen ”ska- da genom” inte utesluter ersättning för indi- rekta skador. Det finns emellertid också ett antal avgöranden i vilka villkorsnämndens tolkning av begreppet ”skada genom” medfört att indirekta skador inte ansetts omfattade av egendomsförsäkringsskyddet92. I SkVN 91/1954 hade försäkring tecknats för skada genom oberäknad vattenutströmning. Ett brott på en huvudvattenledning hade med- fört utströmning av vatten, vilken i sin tur föranlett att vattentillförseln till försäkringsta- garens kylanläggning brutits, varvid denna upphört att fungera. Till följd av detta hade i kylanläggningen förvarade varor förstörts. Enligt villkorsnämnden skulle det aktuella vill- koret anses innebära att försäkringen endast omfattade skada ”förorsakad av” vätska som oberäknat strömmat ut. Eftersom skadorna på de i kylanläggningen förvarade varorna inte uppkommit på detta sätt kunde de inte anses omfattade av försäkringen. I SkVN 132/1979 hade försäkring tecknats för skada genom brand. Vid brand hade försäk- ringstagarens oljepanna skadats och upphört att fungera. Till följd av detta samt av att det värmesystem som den skadade pannan nor- malt försörjde med varmvatten trots vetskap om skadan inte tömts på vatten, uppstod frost- sprängningsskador på värmesystemet. Enligt villkorsnämnden kunde ifrågavarande skada inte anses stå i sådant samband med branden att den kunde sägas ha uppkommit genom denna. Anledningen härtill var det faktum att underlåtelse att tömma värmesystemet på vat- ten utgjort en för skadan nödvändig betingel- se. De i detta avsnitt refererade avgörandena ger vid handen att villkorsformuleringen ”ska- da genom” anses omfatta vissa, men inte alla indirekta skador. Därmed uppkommer frågan vilka indirekta skador som kan anses omfatta- de av en försäkring med denna villkorsformu- lering. Det är med andra ord fråga om vilka krav88) Se s. 210 f.89) Åtminstone sådana indirekta skador som utgjort en adekvat följd av den försäkrade farans förverkli- gande. 90) Huruvida detta gäller även inadekvata indirekta skador är, på grundval av HD:s båda uttalanden, inte möjligt att uttala sig om. Det förefaller dock osanno- likt att så skulle vara fallet. 91) Andra avgöranden som går i samma riktning är SkVN 8/1947, 55/1951, 67/1955 och 91/1973. 92) Se även SkVN 103/1977. 229 villkorsnämnden ställer på sambandet mellan fara och indirekt skada för att den senare skall anses orsakad ”genom” faran. Detta kan även uttryckas som frågan om vilket kriterium vill- korsnämnden uppställer för gränsdragningen mellan ersättningsbara och icke ersättnings- bara indirekta skador. I ett avgörande, SkVN 13/1984, har villkors- nämnden noggrant motiverat sitt ställningsta- gande beträffande huruvida en indirekt skada orsakats ”genom” en viss händelse eller ej. Händelseförloppet i fallet var följande: ett elfe- nomen hade medfört skada på försäkringsta- garens hötorkfläkt, vilket fått nedsatt torkka- pacitet som följd. Den nedsatta torkkapacite- ten hade i sin tur medfört att hö skadats genom mögel. Enligt villkorsnämnden hade skadorna på höpartiet ”uppkommit genom fukt som kvar- stannat i höet som en följd av att torkkapacite- ten var nedsatt”. Det fanns alltså ”ett klart orsakssamband” mellan felet på torkfläktens startanordning och skadorna på höet. I detta fall har således orsaks-, eller annorlunda ut- tryckt, kausalitetsläran tillämpats som kriteri- um för gränsdragningen mellan ersättnings- bara och icke ersättningsbara indirekta ska- dor. Huruvida villkorsnämnden tillämpat detta kriterium även i andra fall skall nu undersökas. Härvid kan inledningsvis konstateras att i såväl SkVN 8/1951 som 12/198093, båda avgö- randen i vilka villkorsnämnden ansett indirek- ta skador omfattade av egendomsförsäkring- en såsom ”skada genom” den utpekade orsa- ken, kausalitet förelegat mellan farans förverk- ligande och den indirekta skadehändelsen94. Härefter skall undersökas huruvida i de av- göranden i vilka villkorsnämnden ansett indi- rekta skador icke orsakade ”genom” den utpe- kade faran bristande kausalitet varit orsaken härtill. I SkVN 132/197995 stadgas uttryckligen i villkorsnämndens motivering att på grund av underlåtenhet att tömma värmesystemet på vatten, erforderligt samband mellan branden och skadan saknas96. Detta förhållande synes vara orsaken till att den indirekta skadan inte ansetts vara en skada ”genom” brand. I SkVN 91/195497 måste dock kausalitet anses förelig- ga mellan utströmningen och skadorna på varorna98. I det sistnämnda fallet kan således villkorsnämndens kriterium för gränsdragning- en mellan ersättningsbara och icke ersättnings- bara indirekta skador inte endast vara ett krav på kausalitet. I detta fall måste kriteriet bestå av något ytterligare. Härvid finns goda skäl att undersöka om villkorsnämndens kriterium i detta fall inte endast utgjorts av ett kausalitets- krav, utan av ett krav på adekvat kausalitet. En noggrann studie av avgörandets motivering ger vid handen att detta sannolikt varit fallet. I SkVN 91/1954 angav villkorsnämnden att innebörden av det åberopade villkoret, enligt vilket försäkringen omfattade ”skada genom” oberäknad vätskeutströmning, vore att för- säkringen omfattade skada ”förorsakad av vätska” som oberäknat strömmat ut. Detta uttalande torde kunna tolkas som ett adek- vanskrav, enär skador som förorsakats av vätska, men inte andra skador, såsom skadan på varorna i kylanläggningen, kan anses adek- vata i förhållande till vätskeutströmningen. Mot bakgrund av villkorsnämndens i SkVN 91/1954 uppställande av inte bara kausalitet, utan adekvat kausalitet, såsom kriterium för gränsdragningen mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador, upp- kommer frågan huruvida nämnden även i öv- riga fall arbetat med ett krav på adekvat kausa- litet som kriterium för den aktuella gränsdrag- ningen. Och inbegrep möjligen villkorsnämn- dens, i SkVN 13/1984 uttalade, krav på orsaks- samband ett adekvanskrav? Dessa frågor är, 93) Dessa avgöranden har refererats ovan i detta avsnitt. 94) I båda fallen har farans förverkligande startat händelseförlopp vilka lett till de inträffade skadorna. 95) Detta avgörande har refererats ovan i detta avsnitt. 96) Jfr. villkorsnämndens motivering i SkVN 13/ 1984, i vilken, med hänvisning till SkVN 132/1979, fastslås att det föreliggande orsakssambandet kunde ha brutits genom underlåtenhet från försäkringstaga- rens sida. Detta är precis vad som skett i SkVN 132/ 1979. Jfr. även villkorsnämndens motivering i SkVN 111/1986. 230 framför allt på grund av det begränsade antalet avgöranden, mycket svåra att besvara. Viss ledning torde dock kunna erhållas genom en undersökning av huruvida inte bara kausali- tet, utan adekvat kausalitet förelegat i de fall i vilka villkorsnämnden ansett indirekt skada omfattad av försäkringen. I såväl SkVN 8/1951 som 12/1980 synes skadorna ha varit adekvata följder av den inledande händelsen99. Och även om det inte framgår lika tydligt, måste också skadan på höet i SkVN 13/1984 anses vara adekvat orsa- kad av det elfenomen som skadat torkfläkten. Det är således inte otänkbart att villkorsnämn- den i dessa fall uppställt krav på adekvat kausalitet såsom kriterium för gränsdragning- en mellan ersättningsbara och icke ersättnings- bara indirekta skador. I ett tidigare icke refererat fall, nämligen SkVN 91/1973, som gällde försäkring för skada genom storm, har dock villkorsnämnden, trots att det måste anses tveksamt om adekvat kau- salitet förelegat, ansett en indirekt skada orsa- kad ”genom” storm. Omständigheterna i detta fall var följande. Under en storm hade vinden fört med sig en trädgren som fallit mot en luftledning. Detta hade fått till följd att några rörledningar i en ladugård blivit strömförande, vilket i sin tur medfört att ett flertal kor, vid beröring med rörledningen, avlidit. Huruvida adekvans mellan stormen och kornas död i detta fall kan anses föreligga är en bedöm- ningsfråga. Enligt en snäv adekvansbedöm- ning skulle sannolikt skadan anses vara en inadekvat följd av stormen. I så fall vore det uteslutet att villkorsnämnden i detta fall, så- som kriterium för gränsdragningen mellan er- sättningsbara och icke ersättningsbara indi- rekta skador, uppställt ett krav på adekvans. Men givetvis kan även denna skada, om man tänjer adekvansbegreppet en smula, bedömas vara en adekvat följd av stormen. Och om villkorsnämnden varit av denna uppfattning kan således inte uteslutas att adekvansläran utgjort kriterium för den aktuella gränsdrag- ningen även i detta fall. Därmed är den enda säkra slutsats som detta avgörande leder fram till att om villkorsnämnden ansett ett krav på adekvans utgöra kriterium för gränsdragning- en mellan ersättningsbara och icke ersättnings- bara indirekta skador, har detta krav inte ställts särskilt högt. Med de refererade avgörandena som under- lag kan analysen av tänkbara kriterier för vill- korsnämndens gränsdragning mellan ersätt- ningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador inte drivas längre. Klart är att åtminsto- ne ett krav på kausalitet mellan fara och skada uppställs för att en indirekt skada skall anses omfattad av en egendomsförsäkring i vars villkor stadgas att ”skada genom” viss utpe- kad fara omfattas av försäkringens skydd. I vissa fall har härutöver ett krav på adekvans uppställts för att indirekta skador skall anses orsakade ”genom” en utpekad fara och där- med omfattas av försäkringen. Och möjligen är det så att ett krav på adekvat kausalitet mellan fara och skada är det kriterium för gränsdrag- ningen mellan ersättningsbara och icke ersätt- ningsbara indirekta skador som villkorsnämn- den i de flesta fall tillämpat. Detta kan dock inte med säkerhet beläggas. Klart är dock att om villkorsnämndens gränsdragningskriterium utgöres av ett krav på adekvat kausalitet, är adekvanskravet inte särskilt högt ställt. 5.3.2. ”Skada i direkt samband med” I villkorsnämndens, i föregående avsnitt be- handlade avgöranden, innehåller stundom nämndens beslutsmotiveringar, i de fall en indirekt skada anses ersättningsgill, ett påpe- 97) Detta avgörande har refererats ovan i detta avsnitt. 98) I detta fall har farans förverkligande, det vill säga utströmningen, startat det händelseförlopp vilket på naturlig väg (utan inblandning av mänskligt handlande eller underlåtenhet, jfr. SkVN 132/1979) lett fram till skadan. 99) Det måste rimligtvis kunna hävdas att, i SkVN 8/ 1951, skadan på kristallkronan varit en påräknelig följd av vattenutströmningen. Enligt samma resone- mang kan också, i SkVN 12/1980, skadan på tork- ugnen anses ha varit en påräknelig följd av åsknedslaget i luftledningen. 231 kande om att det åberopade villkoret ”inte innehåller någon begränsning av bolagets ansvar t.ex. genom att skadan skall ha stått ”i direkt samband med” eller ha varit en ”ound- viklig följd” av skadehändelsen”100. Härige- nom antyder villkorsnämnden att, enligt vill- korsformuleringen ”skada genom”, ett flertal indirekta skador omfattas av försäkringen och att försäkringsgivare som önskar begränsa försäkringens omfattning i detta avseende har att ange detta i villkoren, exempelvis genom ett stadgande, enligt vilket endast skada som står ”i direkt samband med” farans förverkligande omfattas av försäkringen. Att egendomsförsäkringsvillkor som på detta sätt stadgar att endast direkta skador omfattas av försäkringsskyddet ges en helt annan tolkning än villkor enligt vilka försäk- ringen omfattar ”skada genom” den utpekade faran, framgår tydligt av följande villkors- nämndsavgöranden, vilka båda gäller båtför- säkring. I SkVN 28/1980 hade försäkring tecknats för skada ”direkt och omedelbart uppkommen i sjön .... genom grundstötning ....”. Försäkring- stagaren hade fört sin motorbåt på grund var- vid propellern skadats. När försäkringstaga- ren härefter, för att ta sig loss från grundet, försökt köra båten, hade slam och lera kommit in i båtmotorns kylvattensystem. Till följd härav hade motorn överhettats och skadats. Ostri- digt i detta fall var att skadan på propellern vore ersättningsbar, varför villkorsnämnden endast hade att ta ställning till motorskadan, varvid man uttalade att denna inte omfattades av försäkringen, enär den inte uppkommit ”direkt och omedelbart” genom grundstötning. I SkVN 21/1992 hade försäkring tecknats för skada ”direkt uppkommen i sjön genom att vatten kommit in” i båt. Vid ett tillfälle hade vatten kommit in i försäkringstagarens båt. Då försäkringstagaren åtgärdade detta hade han, trots normal kontroll, inte upptäckt att vatten även kommit in i båtmotorns oljetank. Till följd härav hade vatten från oljetanken, när båten vid ett senare tillfälle kördes, sugits in i båtmo- torn varvid denna skadats. Enligt försäkrings- givaren kunde, trots att det vatten som via oljetanken förts in i motorn och skadat denna härrört från det tillfälle då vatten kommit in i båten, skadan inte anses ha uppkommit ”direkt i sjön genom att vatten kommit in i båten”. Inte heller villkorsnämnden ansåg skadan direkt uppkommen i sjön varmed den ej ansågs om- fattad av försäkringen. Att dessa båda avgöranden fått en annan utgång om försäkringarna istället gällt ”skada genom” grundstötning respektive vattenin- tag står helt klart då skadorna i båda fallen utgör adekvata följder101 av de båda farornas förverkligande. Enligt villkorsnämnden inne- bär sålunda försäkringsvillkor, enligt vilka endast skador som orsakats ”direkt genom”102 en utpekad faras förverkligande att indirekta skador inte omfattas av försäkringsskyddet. Och detta gäller även indirekta skador som utgör adekvata följder av utpekad fara. Den nu aktuella villkorsformuleringen lämnar sålunda enligt villkorsnämnden endast utrymme för ersättning för direkt orsakade skador. 5.4. Slutsatser beträffande gränsdrag- ningen mellan ersättningsbara och icke ersättningsbara indirekta skador I avsnitt 5.1.—5.3. har, med syfte att beträffan- de de oklara fallen klargöra i vilken utsträck- ning materiella indirekta skador omfattas av egendomsförsäkringens skydd, studerats dok- trin samt rätts- och försäkringspraxis. I detta avsnitt skall, mot bakgrund av dessa studier, beskrivas vad som kan anses vara gällande rätt på området. Doktrin, rätts- och försäkringspraxis kan knappast sägas ge någon enhetlig bild av rättsläget beträffande indirekta skador. Inte heller råder inom dessa olika källor enighet om hur indirekta skador lämpligen skall behand- las. I ett avseende synes man dock vara i stort 100) Se villkorsnämndens motivering i SkVN 91/ 1973. Jfr. SkVN 12/1980. 232 sett överens103, nämligen om att i de fall villkoren för en egendomsförsäkring inte ang- er huruvida indirekta skador omfattas av för- säkringen, kan dessa skador inte enbart på grund härav helt uteslutas från försäkringens skydd. För att indirekt skada, utan en bedömning av sambandet mellan fara och skada, skall kunna uteslutas från egendomsförsäkringens skydd krävs således att detta uttryckligen stadgas i försäkringsvillkoren. Vid tydliga och specifi- cerade villkor104 råder härvid ingen tveksam- het. Det står helt klart att skador som på detta sätt undantagits inte omfattas av försäkring- en, åtminstone så länge någon särskild avtals- rättslig regel om jämkning av villkor ej är til- lämplig. Har däremot ett stort antal indirekta skadehändelser undantagits genom ett gene- rellt villkorsstadgande105 råder starkt delade meningar om villkorstolkningen. Enligt HD, vars senaste avgörande i denna fråga är från 1941, skall denna typ av allmänna undantags- villkor för indirekta skador inte tillmätas någon betydelse, i vart fall inte beträffande indirekta skador som utgör adekvata följder av den utpekade faran106, varvid sålunda åtminstone adekvata indirekta skador, sådana klausuler till trots, omfattas av föräkringen. Enligt SkVN däremot skall allmänna undantagsklausuler beträffande indirekt skada tolkas enligt deras ordalydelse, varmed de anses utgöra en effek- tiv metod att utesluta indirekta skador från egendomsförsäkringens skydd. I detta sam- manhang måste villkorsnämndens tolkning av förevarande klausuler anses utgöra gällande 101) Såväl grundstötningen som vattenintaget har startat händelseförlopp vilka resulterat i skadan. Visserligen har i båda fallen förelegat mänsklig in- blandning i händelseförloppen, men inte i något fall har denna inblandning påståtts haft negativ inverkan härpå, så att skadan kunnat sägas vara orsakad härav. Jfr. underlåtenheten att tömma värmesystemet på vatten i SkVN 132/1979. Motorskadorna måste dess- utom båda anses vara påräkneliga följder av grundstötningen respektive vattenintaget. 102) Detta kan också uttryckas som ett krav på att skadan skall ha stått ”i direkt samband med” farans förverkligande. rätt. En anledning härtill är att HD:s praxis är av äldre datum. En annan att HD, utan särskild motivering, avvikit från klausulernas ordaly- delse. I avvaktan på att HD återigen skall ta ställning i denna fråga får således allmänt hållna egendomsförsäkringsvillkor, enligt vil- ka endast skador som orsakats ”i direkt sam- band med” den utpekade farans förverkligan- de, anses vara gällande enligt deras ordalydel- se. En reservation bör dock göras beträffande alltför otydligt formulerade klausuler, vilka med stöd av oklarhetsregeln kan komma att lämnas utan avseende. Att i de fall försäkringsvillkoren endast stad- gar att ”skada genom” den utpekade faran omfattas av försäkringen avgöra vilket kriteri- um domstolar och nämnder tillämpat för att skilja mellan de indirekta skador som omfattas av försäkringen och de som inte omfattas är mycket svårt. Främst beror detta på att förelig- gande motiveringar endast i undantagsfall ger ordentlig information beträffande hur domstol respektive nämnd resonerat. Sannolikt är dessa svårigheter också orsaken till att doktrinen på detta område är relativt splittrad. Även om det inte med säkerhet kan fastslås, talar dock såväl rätts- som försäkringspraxis för att det kriteri- um som i dessa fall bör uppställas som skilje- linje mellan ersättningsbara och icke ersätt- ningsbara indirekta skador är ett krav på adek- vat kausalitet. Och eftersom även flertalet ut- talanden i litteraturen går i denna riktning, måste ett krav på adekvat kausalitet anses utgöra det gällande kriteriet för den aktuella gränsdragningen. Härvid är dock viktigt att 103) Detta gäller med undantag för Baches teorier, se dennes Brandforsikringsretten s. 71 ff. och Forelæsninger s. 40 ff. samt NJA 1926 s. 210. 104) Exempelvis ett stadgande enligt vilket försäk- ringen inte omfattar skada på egendom i kyl- eller frysenhet genom strömavbrott. Se Folksams villkor F 2:2, avd. 1, p. 10.24. 105) Exempelvis ett stadgande enligt vilket försäk- ringen endast omfattar skador som står ”i direkt samband med” och är en ”oundviklig följd” av de försäkrade farornas förverkligande. Jfr. Skandias vill- kor K 708:10, avd. egendomsförsäkring, p. 5A. 233 påpeka att det försäkringsrättsliga adekvans- krav som i dessa fall tillämpas, enligt såväl doktrin som rätts- och försäkringspraxis, är klart modifierat såtillvida att det försäkrings- rättsliga kravet på adekvans är betydligt lägre ställt än dess skadeståndsrättsliga motsvarig- het. Anledningen härtill är att ett strängt adek- vanskrav i försäkringssammanhang dåligt över- ensstämmer, dels med försäkringsavtalets sociala funktion att ersätta skador i allmänhet, och dels med den grundläggande idén bakom försäkring, att ersätta skador som för de ska- delidande varit oförutsedda. 106) Huruvida detsamma gäller beträffande inadek- vata indirekta skador är oklart men osannolikt.