Försäkringsgivares informationsplikt

11 TEMA AIDA Försäkringsgivares informationsplikt Redaktör: jur. kand. Marcus Radetzki Vid AIDA:s nordiska kollokvium på Hässelby slott behandlades den 9 april 1992 ämnet Försäkringsgivares informationsplikt. Huvudreferenter var Agneta An- dersson-Lundström och Jaakko Salminen från Finland. Coreferenter var Hen- ning Jønsson från Danmark, Marit Nøkleby från Norge och Rolf Olausson från Sverige. Referenternas anföranden följdes av en diskussion. I denna artikel refereras inledningsvis de olika anförandena samt två av diskussionsinläggen. Därefter följer en sammanställning av framförda fakta och synpunkter i vilken även ej refererade diskussionsinlägg har beaktats. Dessutom regleras försäkringsgivares in- formationsplikt till viss del av så kallad god försäkringssed. Denna är främst baserad på avgöranden och rekommendationer från olika försäkringsnämnder, Konsumenternas För- säkringsbyrå samt Finska Försäkringsbola- gens Centralförbund. 1.2. Regler om försäkringsgivares infor- mationsplikt 1.2.1. Information innan försäkring tecknas I den nu gällande FAL finns inga stadganden som förpliktar försäkringsgivare att lämna för- säkringstagare information innan försäkring tecknas. Däremot finns ett flertal rekommenda- tioner2 enligt vilka sådan förköpsinformation skall lämnas beträffande väsentliga begräns- ningar i försäkringsskyddet. I praktiken lämnar försäkringsgivarna mycket ofta tillfredsstäl- lande förköpsinformation. Enligt lagförslaget är försäkringsgivare skyl- diga att innan försäkring tecknas lämna försäk- ringstagaren de uppgifter denne behöver för att kunna bedöma sitt behov av försäkring och för att kunna välja rätt försäkring. Härvid skall försäkringstagaren informeras om de olika för- 1. Huvudreferenterna Agneta Anders- son-Lundströms och Jaako Salmin- ens anförande 1.1. Allmänt I Finland gäller för närvarande en försäkrings- avtalslag (FAL) från 1933. Denna lag innehål- ler mycket få stadganden beträffande försäk- ringsgivares skyldigheter. Följaktligen saknar lagen regler beträffande försäkringsgivares informationsplikt. Efter samnordiska överläggningar har ett förslag till ny försäkringsavtalslag (lagförsla- get) framförts i Finland. Den nya lagen plane- ras träda i kraft den 1 januari 1994. Lagförslaget innehåller ett flertal regler beträffande försäk- ringsgivares informationsplikt, vilka, mot bak- grund av nuvarande förhållanden, skall be- handlas nedan. Först skall dock nämnas att konsument- skyddslagen (KSL), som gäller utbud, försälj- ning och annan marknadsföring av konsum- tionsnyttigheter (exempelvis försäkringar)1 från näringsidkare till konsumenter, kan sägas stadga en viss informationsplikt från försäk- ringsgivares sida, exempelvis vid marknadsfö- ring av försäkringar. 1) Lagen gäller dock inte vissa lagstadgade eller motsvarande försäkringar. 2) Det är sålunda inte fråga om formellt bindande lagbestämmelser. 12 TEMA AIDA 3) Försäkringar med så lång försäkringstid är oftast livförsäkringar. 4) Detsamma gäller för övrigt vid utebliven premie- betalning. säkringsprodukter som den aktuella försäk- ringsgivaren har att erbjuda, försäkringspre- mier och försäkringsvillkor. Försäkringsgivaren behöver dock inte lämna denna information om försäkringstagaren förklarar sig avstå eller om informationsplikten medför oskäligt be- svär för försäkringsgivaren. I lagförslaget stadgas inte hur förköpsinfor- mationen skall lämnas. Klart är dock att infor- mationsplikten inte kan anses uppfylld enbart genom att försäkringsgivaren tillställer försäk- ringstagaren försäkringsvillkoren. 1.2.2. Information när försäkring tecknats Trots att det inte uttryckligen stadgas, utgår den nu gällande FAL från att försäkringsgiva- re, när försäkring tecknats, tillställer försäk- ringstagaren ett försäkringsbrev och de för försäkringen gällande villkoren. I lagförslaget ingår ett stadgande enligt vil- ket denna oskrivna regel lagfästs. Enligt detta stadgande skall försäkringsgivare, när ett för- säkringsavtal ingåtts, utan dröjsmål tillställa försäkringstagaren försäkringsbrev och för- säkringsvillkor. Av försäkringsbrevet skall försäkringsavtalets centrala delar framgå. Har parterna överenskommit något som ej framgår av försäkringsvillkoren skall även detta intas i försäkringsbrevet. 1.2.3. Information under avtalstidens gång Årligen återkommande information Enligt lagförslaget skall försäkringsgivare, beträffande försäkringar med en försäkrings- tid överstigande ett år3, årligen informera för- säkringstagarna om försäkringssumma och annat som kan anses vara av väsentlig bety- delse, exempelvis självrisk, återköpsvärde och eventuella förmånstagarförordnanden. Eftersom de flesta finländska livförsäkrings- bolag redan idag lämnar sina försäkringstaga- re sådan information kommer denna regel inte att innebära några större praktiska förändring- ar. Information i olika specialsituationer Enligt lagförslaget skall försäkringsgivare ock- så i ett antal speciella situationer informera försäkringstagare enligt särskilda regler. En sådan situation är för handen när en försäk- ringsgivare vill säga upp ett försäkringsavtal på grund av att försäkringstagaren lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter4. Enligt nu gällande FAL förfaller ett försäkringsavtal automatiskt i denna situation. Enligt lagförsla- get krävs däremot att försäkringsgivaren, utan onödigt dröjsmål, skriftligen uppsäger försäk- ringen vid äventyr att annars gå miste om rätten att åberopa försäkringstagarens förse- else. Lagförslaget behandlar ytterligare special- situationer för vilka särskilda informationsreg- ler stadgas. Av utrymmesskäl kan dessa ej behandlas i detta sammanhang. Det förtjänar dock påpekas att det stundom är fråga om relativt långtgående regler. Exempelvis stad- gas i vissa fall en skyldighet för försäkringsgi- vare att under vissa förutsättningar lämna information till olika tredje män, exempelvis panthavare eller förmånstagare. 1.2.4. Information vid försäkringstidens slut I dagsläget finns inga regler som ålägger för- säkringsgivare informationsplikt vid försäk- ringstidens slut. Enligt lagförslaget är försäkringsgivare, ifall en livförsäkring varit i kraft mer än ett år, skyldig att senast en månad och tidigast tre månader innan försäkringstidens utgång in- formera försäkringstagaren om att försäkrings- tiden upphör och om eventuella möjligheter till förlängning av denna. Försummas detta förblir försäkringen i kraft till den del fråga är om skydd vid dödsfall. Detta förlängda försäk- ringsskydd upphör dock att gälla senast sex månader efter försäkringstidens slut. 13 TEMA AIDA 1.2.5. Information efter försäkringsfall När ett försäkringsfall har inträffat har försäk- ringsgivaren enligt lagförslaget en informa- tionsplikt gentemot den som har rätt till ersätt- ning. I detta sammanhang torde informations- plikten närmast utgöra en skyldighet att svara på frågor. Det är sålunda inte fråga om någon aktiv informationsplikt för försäkringsgivar- na. Vidare stadgas i lagförslaget att försäkrings- givares beslut i olika ersättningsfrågor skall innehålla information om försäkringstagares besvärsmöjligheter. I dessa avseenden överensstämmer lagför- slagets regler med gällande praxis varför de inte kommer att medföra några praktiska för- ändringar. 1.3. Påföljd vid brott mot informationsplikten 1.3.1. Nu gällande påföljdsregler Den nu gällande FAL saknar regler om påföljd vid försäkringsgivares brott mot informations- plikten. Enligt rättspraxis kan ett brott mot denna plikt medföra ett skadeståndsansvar för den försäkringsgivare vars representant ge- nom oaktsamhet vållat en försäkringstagare skada. Rättspraxis medger dock inte något avtalsrättsligt informationsansvar. Detta illus- treras av följande ärende som i två omgångar prövats av finska HD, först avtalsrättsligt och senare skadeståndsrättsligt. En försäkrad handelsträdgård hade drab- bats av en skada som endast var ersättnings- gill enligt ett särskilt tilläggsvillkor. Något så- dant villkor hade dock inte intagits i det aktu- ella försäkringsavtalet. Anledningen härtill var att försäkringsgivarens representant vid teck- nandet av försäkringen givit försäkringstaga- ren en felaktig tolkning av de allmänna försäk- ringsvillkoren enligt vilken skada av det aktu- ella slaget omfattades av försäkringen redan enligt dessa villkor. HD ogillade den av försäk- ringstagaren, på avtalsrättslig grund, förda ersättningstalan5 och motiverade detta med att försäkringsgivaren inte hade befullmäkti- gat sin representant att avvika från försäk- ringsvillkoren och att denne inte heller enligt lag eller sedvänja hade rätt att göra sådan avvikelse. När samma ärende senare avgjor- des av HD som ett skadeståndsärende6 ålades försäkringsgivaren ersättningsskyldighet på grund av principalansvar. HD ansåg att för- säkringsgivarens representant genom sitt culpösa förfarande hade förorsakat att egen- domen inte blev försäkrad mot skada av det slag som inträffat och att försäkringstagaren till följd härav åsamkats en skada som motsva- rade den uteblivna försäkringsersättningen. Rättspraxis medger sålunda ett skadestånds- rättsligt culpaansvar, men inte ett avtalsrätts- ligt ansvar vid försäkringsgivares brott mot informationsplikten. Mot denna bakgrund fö- refaller det överraskande att Försäkringsnämn- den i ett flertal fall rekommenderat ett avtalsrät- tsligt ansvar då en försäkringsgivares repre- sentant lämnat försäkringstagaren oriktiga el- ler bristfälliga uppgifter beträffande en försäk- rings omfattning. Nämndens ställningstagan- den i denna fråga har sannolikt varit påverkade av lagförslagets sedan länge kända regler om avtalsrättsligt ansvar vid brott mot informa- tionsplikten. I stor utsträckning har försäk- ringsgivarna följt nämndens rekommendatio- ner. 1.3.2. Lagförslagets påföljdsregler I lagförslaget ingår ett uttryckligt stadgande om försäkringsgivares ansvar för oriktig eller bristfällig information. Enligt detta stadgande anses ett försäkringsavtal vara i kraft med det innehåll försäkringstagaren, på basis av den information han erhållit, har motiverad anled- ning att tro att det har7. Detsamma gäller om försäkringsgivaren under försäkringstiden 5) HD 1986 II 84. 6) HD 1990 II 26. 7) Detta fastställs som huvudregel utifrån en objektiv bedömning, det vill säga utifrån den slutsats en genom- snittlig försäkringstagare skulle ha motiverad anled- ning att dra beträffande försäkringsavtalets innehåll i motsvarande situation. 14 TEMA AIDA givit försäkringstagaren oriktig, bristfällig el- ler vilseledande information som påverkat dennes agerande. Regeln gäller dock inte in- formation som efter ett försäkringsfall lämnats beträffande ersättningen. Lagförslagets påföljd är således avtalsrätts- lig. Vid felaktig eller bristfällig information kan ett försäkringsavtal få ett annat innehåll än det försäkringsgivaren avsett8. Vilket innehåll avtalet de facto har kommer många gånger fram först vid konflikt beträffande avtalsinnehållet och avtalet förblir gällande med detta innehåll under hela avtalstiden. En försäkringsgivare kan således inte, genom att i efterhand korrige- ra oriktiga eller bristfälliga uppgifter, få till stånd en ändring av avtalsinnehållet9. Lagförslagets avtalsrättsliga informations- ansvar gäller såväl muntlig som skriftlig infor- mation. Ansvaret gäller inte bara information som aktivt lämnas i samband med tecknande av försäkring utan även mera allmänna uppgif- ter som lämnas i försäkringsgivares marknads- föring med mera. Det avtalsrättsliga informa- tionsansvaret gäller uppgifter lämnade av alla personer som hör till en försäkringsgivares marknadsförings- och säljorganisation, obe- roende av om de är fast anställda eller sköter arbetet som bisyssla, möjligen med undantag för vissa agenter som har uppdraget som bi- syssla, exempelvis resebyråtjänstemän som säljer reseförsäkringar. 1.4. Avslutande synpunkter Eftersom den nu gällande finska försäkrings- lagstiftningen är starkt föråldrad innebär lag- förslaget, formellt sett, en mycket stor föränd- ring vad gäller försäkringsgivares informa- tionsplikt. I förhållande till nuvarande praxis torde dock ändringarna inte vara lika ingripan- de. Försäkringsgivarna blir dock tvugna att i viss utsträckning anpassa sitt skriftliga infor- mationsmaterial, sina rutiner och dataprogram till de nya reglerna. Lagförslagets påföljdssystem innebär där- emot en väsentlig förändring jämfört med nu- varande förhållanden som kan komma att få stor betydelse. Det är viktigt att försäkringsgi- varna kan leva upp till lagförslagets informa- tionskrav så att den stränga avtalsrättsliga påföljden inte behöver tillämpas annat än i undantagsfall. 2. Coreferenternas anföranden 2.1. Henning Jønsson 2.1.1. Allmänt Den naturliga utgångspunkten för en diskus- sion kring frågan om försäkringsgivares infor- mationsplikt är försäkringstagarnas befintliga kunskap om försäkringar. Enligt en undersök- ning som genomfördes i Danmark 1985 är åt- minstone konsumenters kunskaper härom mycket bristfälliga10. Anledningen härtill tor- de främst vara att komplexiteten och komplika- tionsnivån inom försäkringsvärlden och dess språk leder till att människor varken kan eller vill skaffa sig kunskap om försäkring. Dessa förhållanden ger vid handen att det är väsent- ligt för försäkringsbolagen att förenkla och förbättra informationen till försäkringstagar- na. De olika nordiska länderna befinner sig på olika stadier i utvecklingen beträffande försäk- ringsgivares informationsplikt gentemot för- 8) Det förtjänar framhållas att detta gäller oavsett om vårdslöshet från försäkringsgivarens sida kan påvisas eller ej. 9) En annan sak är att den försäkringsgivare som lämnat en felaktig uppgift innan en försäkring teck- nats (till exempel en marknadsföringsuppgift) har möjlighet att korrigera denna uppgift fram till tiden för avtalsslutet. Likaså kan en försäkringsgivare som lämnat en felaktig uppgift under försäkringstiden korrigera denna med verkan att den inte påverkar avtalsinnehållet förutsatt att det sker innan uppgiften påverkat försäkringstagarens agerande. 10) Detsamma torde i stor utsträckning även gälla övriga försäkringstagare. 15 TEMA AIDA säkringstagare. I Norge finns sedan ett par år en ny försäkringsavtalslag, i Finland är en ny försäkringsavtalslag föreslagen och i Sverige finns sedan ett antal år en konsumentförsäk- ringslag. Samtliga dessa lagar respektive lag- förslag innehåller regler om försäkringsgiva- res informationsplikt. I Danmark däremot, gäl- ler ännu en försäkringsavtalslag från 1930, vilken helt saknar regler om försäkringsgiva- res informationsplikt. Danmark är sålunda det nordiska land som ligger längst bak i utveck- lingen på detta område. 2.1.2. Försäkringsgivares informationsplikt i Danmark Ovan har nämnts att Danmark saknar specifika regler beträffande försäkringsgivares infor- mationsplikt. Klart är dock att försäkringsgiva- re i viss utsträckning har en sådan plikt. Klart är också att denna plikt sanktioneras avtalsrät- tsligt, med stöd av fullmaktsreglerna. Detta innebär att följden av utebliven eller felaktig information kan bli att ett försäkringsavtal anses vara i kraft i den form som en försäkrings- tagare, på basis av de uppgifter denne erhållit från försäkringsgivaren, hade motiverad an- ledning att tro att försäkringen hade. Vidare finns i Danmark allmänna marknads- föringsregler vilka är tillämpliga vid marknads- föring av försäkring. Dessutom finns bransch- regler11 beträffande försäkringsgivares möj- lighet att under försäkringstiden tvångsvis ändra försäkringsvillkoren samt dennes skyl- digheter härvidlag. Kortfattat innebär dessa regler att en försäkringsgivare kan göra mindre tvångsändringar. Denne har dock skyldighet att informera försäkringstagaren härom samt att orientera denne om uppsägningsmöjlighe- ter med mera. I dagsläget finns i Danmark inga konkreta förslag till reglering av försäkringsgivares in- formationsplikt. Inom EG planeras dock vissa regler beträffande detta område vilka, när de 11) Det är sålunda inte fråga om lagregler. genomföres, kommer att införlivas i dansk rätt. Bland annat innehåller förslaget till ett tredje skadeförsäkringsdirektiv12 regler om försäk- ringsgivares informationsplikt, dels beträffan- de vilka lagregler som gäller för försäkringsav- tal och dels beträffande en försäkringstagares olika klagomöjligheter. 2.1.3. Kommentar till de föreslagna finska informationsreglerna De flesta av de regler som ingår i det finska förslaget till ny försäkringsavtalslag skulle fungera tillfredsställande även i Danmark. Några av reglerna föranleder dock viss tvek- samhet. För det första förefaller det alltför ambitiöst med regler om informationsplikt beträffande sådan information som endast skall vägleda försäkringstagare vid bestämning av försäk- ringsbehov samt val av försäkring. För det andra kommer sannolikt den regel i det finska lagförslaget, enligt vilken försäkringsbrev skall innehålla det centrala i försäkringsavtalet, leda till tvister beträffande vilka delar av detta avtal som skall anses centrala. För det tredje finns en uppenbar risk att det finska lagförslagets re- gel, att försäkringsavtalet skall anses gälla i den form försäkringstagaren, mot bakgrund av de uppgifter han fått, har motiverad anledning att tro, kan leda till tvister beträffande bestäm- ning av försäkringstagarens uppfattning om vad som avtalats. 2.2. Marit Nøkleby 2.2.1. Allmänt Sedan 1/7 1990 gäller en ny försäkringsav- talslag (FAL) i Norge. I denna lag ges utförliga regler om försäkringsgivares informationsskyl- dighet vilka här skall behandlas. Eftersom in- formationsreglerna beträffande person- och skadeförsäkring i hög grad påminner om var- andra kommer i den följande framställningen huvudsakligen att redogöras för reglerna be- 12) COM(90) 348 final, som väntas träda i kraft 1/ 7 1994. 16 TEMA AIDA träffande skadeförsäkring. De regler som gäl- ler personförsäkring omnämns endast då de väsentligen avviker från skadeförsäkringsreg- lerna. 2.2.2. Informationsplikt i samband med erbjudande om skadeförsäkring I samband med erbjudande om skadeförsäk- ring skall försäkringsgivare i nödvändig ut- sträckning lämna sådan information som för- säkringstagaren kan behöva för att värdera erbjudandet. Hur mycket information som måste lämnas för att detta krav skall anses uppfyllt får avgöras med hänsyn till försäk- ringstagaren. Klart är exempelvis att stora fö- retag anses ha ett helt annat informationsbe- hov än konsumenter. Information i samband med erbjudande om försäkring skall dock alltid innehålla upplysningar om sådana begräns- ningar i försäkringsskyddet som för försäk- ringstagaren kan vara överraskande. Dessut- om skall upplysningar alltid lämnas om alterna- tiva försäkringar som bolaget marknadsför, samt vilka tilläggsförsäkringar som kan knytas till den aktuella försäkringen. En försäkringsgivare har sålunda att lämna tämligen rikligt med information redan i sam- band med avgivande av erbjudande om för- säkring. En svårighet för försäkringsgivaren i detta sammanhang är att mängden information måste bestämmas från fall till fall, dels med hänsyn till försäkringstagarens sannolika be- hov av information och dels med hänsyn till dennes sannolika förväntningar på försäk- ringsskyddet. 2.2.3. Informationsplikt vid tecknande av skadeförsäkring I samband med att försäkring tecknas skall försäkringsgivaren enligt FAL utfärda ett för- säkringsbrev. Vid skadeförsäkring skall för- säkringsbrevet bekräfta vilket avtal som in- gåtts samt hänvisa till de villkor som gäller för detta. Dessa villkor skall tillsändas försäk- ringstagaren tillsammans med försäkringsbre- vet. Detta är dock inte tillräckligt. I försäkrings- brevet måste nämligen dessutom upptas en del av de för avtalet gällande bestämmelserna, dels villkorsbestämmelser och dels lagbestäm- melser13. Om försäkringsbrevet inte upptar erforder- liga bestämmelser kan försäkringsgivaren inte åberopa dessa om inte försäkringstagaren, trots det bristfälliga försäkringsbrevet, känt till de uteblivna bestämmelserna. 2.2.4. Informationsplikt vid förnyelse av skadeförsäkring I samband med förnyelse av skadeförsäkring skall försäkringstagare, i den utsträckning denne har behov och intresse härav, informe- ras om alternativa försäkringsformer eller til- läggsförsäkringar som tillkommit i försäkrings- givarens sortiment sedan föregående teck- ningstillfälle. Även i detta sammanhang måste sålunda försäkringsgivaren göra en särskild bedömning beträffande försäkringstagarens behov av information. FAL stadgar ingen särskild frist beträffande hur långt före förnyelsedagen informationen måste vara försäkringstagaren tillhanda. I la- gens förarbeten sägs dock att informationen skall tillsändas försäkringstagaren så tidigt att denne har en reell möjlighet att innan förnyel- sedagen göra en värdering härav och eventu- ellt ändra eller flytta sin försäkring. Eftersom personförsäkring vanligtvis löper på längre tid än skadeförsäkring och därför sällan är föremål för förnyelse gäller beträffan- de sådan försäkring särskilda regler om infor- mationplikt under försäkringstiden. Enligt en generell regel härom skall försäkringstagaren hållas försvarligt orienterad om de sidor av försäkringsavtalet som är viktiga för denne. Lagen stadgar inget om hur ofta försäkringsta- garen måste informeras för att denna bestäm- melse skall anses uppfylld. Det antas dock att en gång per år är tillräckligt. Däremot stadgas vad informationen i detta sammanhang skall 13) Exempel på bestämmelser som ovillkorligen måste upptas i försäkringsbrevet är säkerhetsföre- skrifter. 17 TEMA AIDA innehålla, nämligen upplysningar beträffande tid för premiebetalning, försäkringssumma och aktuellt återköpsvärde med mera. 2.2.5. Informationsplikt efter inträffat försäkringsfall Om en försäkringsgivare efter ett försäkrings- fall vill åberopa ansvarsfrihet eller nedsättning av försäkringsersättningen på grund av för- säkringstagarens brott mot en biförpliktelse, åligger det försäkringsgivaren att utan ogrun- dat dröjsmål skriftligen meddela försäkring- stagaren härom, varvid försäkringsgivarens tidsfrist räknas från den tidpunkt kännedom erhölls om den förseelse som åberopas. Dess- utom har försäkringsgivaren att, i sitt medde- lande till försäkringstagaren, göra denne upp- märksam på föreliggande besvärsmöjligheter. Försummar försäkringsgivaren den i föregå- ende stycke beskrivna regeln, exempelvis ge- nom att meddela försäkringstagaren för sent, eller genom att inte lämna besvärshänvisning, förlorar försäkringsgivaren rätten att åberopa försäkringstagarens förseelse. Det faktum att en genom förbiseende utebliven besvärshän- visning på detta sätt kan medföra att en försäk- ringsgivare förlorar sin rätt att åberopa en försäkringstagares biförpliktelsebrott har av den norska försäkringsbranschen ansetts vara en alltför sträng påföljd. 2.2.6. Påföljd vid bristfällig eller felaktig information Ovan har framgått att FAL endast i undantags- fall stadgar vilken påföljd en försäkringsgivare skall drabbas av vid utebliven eller bristfällig information. Det är dock klart att domstolarna, utan särskilda lagregler, kan pålägga en för- säkringsgivare ansvar för bristande eller ina- dekvat information utifrån en generell culpa- bedömning. Sådana ansvarsspörsmål regle- ras sålunda enligt allmänna skadeståndsrätts- liga principer, vilket innebär att det är försäk- ringstagaren som har att bevisa att det förelig- ger ett adekvat orsakssamband mellan den bristfälliga eller felaktiga informationen och skadan. Denna bevisbörda kan vara svår att uppfylla för en försäkringstagare. Domstolar- na synes dock ha valt att i detta sammanhang ställa relativt låga krav på försäkringstagarens bevisning. 2.2.7. Kommentar FAL:s regler om informationsskyldighet har otvivelaktigt blivit ett problem för de norska försäkringsbolagen. Dessa sänder i dagsläget väldigt mycket information till sina försäk- ringstagare för att därigenom uppfylla lagens krav och undvika eventuell skadeståndsskyl- dighet eller annan påföljd. Det är dock sanno- likt inte många försäkringstagare som läser denna information och av de som faktiskt tar del av informationen torde det endast vara ett fåtal som kan tillgodogöra sig dess komplice- rade innehåll. 2.3. Rolf Olausson 2.3.1. Allmänt I Sverige har lagstiftaren fastslagit betydelsen av information till konsumenter beträffande deras försäkringsförhållanden. Det anses vä- sentligt att konsumenter, innan de tecknar en försäkring, erhåller tydlig och korrekt informa- tion från försäkringsbolagen, så att de kan välja den försäkring som på bästa sätt tillfreds- ställer det föreliggande försäkringsbehovet. Vidare anses det viktigt att konsumenter, i samband med att de tecknar försäkring, erhål- ler information om försäkringens omfattning, så att de inte bygger upp felaktiga förvänt- ningar härom. Dessutom anses det vara av stor vikt att konsumenter, i samband med en försäk- ringsgivares skadereglering, erhåller informa- tion om de möjligheter som finns till överpröv- ning av försäkringsbolagets beslut i ersätt- ningsfrågan. I Sverige regleras försäkringsgivares infor- mationsskyldighet i konsumentförsäkrings- lagen (KFL, 1980:38). Denna lag, som är en ramlag, gäller endast när vissa vanliga skade- försäkringar tecknas av konsumenter. I anslut- ning till lagen har Konsumentverket givit 18 TEMA AIDA detaljerade bestämmelser, så kallade riktlin- jer14. Nedan lämnas en redogörelse för försäk- ringsgivares informationsplikt enligt KFL och Konsumentverkets riktlinjer. 2.3.2. Förköpsinformation När en konsument vänder sig till en försäk- ringsgivare för att teckna försäkring har bola- get att lämna så kallad förköpsinformation. I övriga fall skall sådan information lämnas se- nast i samband med att konsumenten tecknar försäkringen. Förköpsinformation behöver dock inte lämnas om konsumenten genom en självständig och tydlig viljeförklaring avstår från denna. Inte heller behöver förköpsinfor- mation lämnas om särskilda hinder möter. Förköpsinformationen syftar till att konsu- menten skall erhålla det underlag som krävs för att avgöra vilken försäkringsgivare som har den bästa produkten till det bästa priset. Där- för är det viktigt att förköpsinformationen på ett balanserat, rättvisande och överskådligt sätt upplyser om bland annat följande: vilka personer försäkringen gäller för, försäkringens geografiska omfattning, vilka händelser försäkringen skyddar mot, vilka krav som enligt försäkringsvill- koren ställs på försäkringstagaren, exem- pelvis säkerhetsföreskrifter, begränsningar i försäkringens omfattning, exempelvis försäkringsbelopp självriskbelopp samt var försäkringstagaren kan erhålla de full- ständiga försäkringsvillkoren. Normalt skall förköpsinformationen vara skriftlig. I särskilda fall godtas dock muntlig förköpsinformation, exempelvis ifall försäk- ringstagaren har intresse av att försäkringen omedelbart träder i kraft. 2.3.3. Efterköpsinformation Snarast efter att en konsument tecknat en försäkring skall försäkringsgivaren skriftligen informera om de viktigaste begränsningarna i försäkringsskyddet. Denna information skall framställas pedagogiskt och lättillgängligt ef- tersom dess syfte är att klargöra komplicerade försäkringsvillkor. Efterköpsinformationen, som skall innehål- la en hänvisning till berörda bestämmelser i försäkringsvillkoren, skall bland annat upply- sa om följande: vilka personer försäkringen gäller för, försäkringens geografiska omfattning, säkerhetsföreskrifter, beloppsbegränsningar, innebörden av vissa viktiga begrepp, exempelvis ”stöldbegärlig egendom” samt självriskbelopp. Det framgår att efterköpsinformationen till stor del avser samma upplysningar som för- köpsinformationen. 2.3.4. Information vid villkorsändring Vill försäkringsgivaren, i samband med att en försäkring förnyas, genomföra en villkorsänd- ring måste försäkringstagaren i god tid infor- meras om den planerade ändringen. Dessutom skall skälen till ändringen i viss utsträckning redovisas. För att en försäkringsgivare skall kunna genomföra en ändring av gällande försäkrings- villkor under löpande avtalstid krävs att för- säkringstagaren åsidosatt någon av sina skyl- digheter enligt försäkringsavtalet. När en för- säkringsgivare i ett sådant fall genomför en ändring av gällande försäkringsvillkor skall försäkringstagaren givetvis informeras härom samt om de skäl som försäkringsgivaren anför som grund för villkorsändringen. 2.3.5. Information i samband med skadereglering I samband med en försäkringsgivares skade- reglering är det viktigt att försäkringstagaren erhåller information om vilka möjligheter till överprövning av försäkringsgivarens beslut som står till buds. Därför skall försäkringsgiva- ren, i de fall försäkringstagarens ersättnings- krav inte medges i dess helhet, informera om14) KOVFS 1981:3. 19 TEMA AIDA befintliga omprövningsorgan inom ramen för försäkringsgivarens organisation. Vidare skall försäkringstagaren upplysas om möjligheten för konsumenter att klaga hos Allmänna Rekla- mationsnämnden. Dessutom skall försäkring- stagaren informeras om att det står gemene man fritt att få sin sak prövad av allmän domstol samt att i de vanliga hemförsäkringarna ingår en rättsskyddsförsäkring som ofta täcker kost- nader i samband med process. En annan viktig upplysning som försäk- ringstagare har rätt att erhålla i samband med försäkringsgivarens skadereglering gäller pre- skriptionsrisken. Om det finns risk att konsu- mentens rätt till försäkringsersättning preskri- beras inom sex månader måste försäkringsgi- varen skriftligen informera härom samt medde- la att det är nödvändigt att försäkringstagaren väcker talan vid allmän domstol för att undvika preskription. 2.3.6. Påföljd vid bristfällig eller felaktig information Då KFL:s regler om information är av närings- rättslig karaktär saknas bestämmelser om civil- rättslig påföljd för den försäkringsgivare som inte uppfyller de uppställda kraven på informa- tion. Enligt Allmänna Reklamationsnämndens praxis kan dock bristfällig eller missvisande information leda till civilrättsliga följder, när- mare bestämt avtalsrättslig bundenhet enligt den information som lämnats. Härutöver finns enligt den allmänna skadeståndsrätten ett culpaansvar för skada som orsakats genom en försäkringsgivares bristfälliga eller felaktiga information. 2.3.7. Försäkringsmäklares informationsskyldighet Enligt en särskild överenskommelse mellan Svenska Försäkringsmäklares förening15 och Konsumentverket har i Sverige verksamma försäkringsmäklare en informationsskyldighet som i stort sett motsvarar försäkringsgivar- nas. En skillnad är dock att en försäkringsmäk- lare vid förköpsinformation endast måste in- formera om de försäkringar som denne föreslår sin klient att teckna. Försäkringsmäklarna måste sålunda inte, på samma sätt som försäkrings- givarna, informera om närliggande produkt- sortiment. 2.3.8. Information beträffande andra för- säkringar än konsumentskadeförsäkringar Ovan beskrivna regler beträffande försäkrings- givares informationsplikt gäller endast när skadeförsäkring tecknas av konsumenter. Beträffande övriga försäkringstyper, främst företagsförsäkring och personförsäkring sak- nas i Sverige regler om försäkringsgivares information till försäkringstagare. Beträffande företagsförsäkring kan sägas att förslaget till skadeförsäkringslag16 inne- håller ett antal regler om utökad informations- plikt vid företagsförsäkring, särskilt när för- säkringstagaren är en småföretagare. Enligt förslaget till personförsäkringslag17 skall försäkringsgivare åläggas att under för- säkringstiden informera försäkringstagare om nya förhållanden som är av vikt för denne. I övrigt kan beträffande livförsäkring sägas att kritik på senare tid riktats mot livförsäk- ringsvillkoren som anses svårbegripliga. Dess- utom har framhållits att informationen beträf- fande livförsäkring överhuvudtaget är dålig i Sverige. Möjligen kan situationen komma att förbättras då Finansinspektionen, tillsammans med bland annat Konsumentverket, för närva- rande arbetar med ett utkast till krav på infor- mation beträffande livförsäkring enligt vilket relativt preciserade informationskrav uppstäl- les. 3. Diskussionen 15) Denna överenskommelse har hos Konsument- verket beteckningen Dnr 89/K3726. Den trädde i kraft 1990-05-01. 16) Se SOU 1989:88, Skadeförsäkringslag. 17) SOU 1986:56, Personförsäkringslag. 20 TEMA AIDA Efter coreferenternas anföranden följde en diskussion. Nedan refereras de två inledande diskussionsinläggen i korthet. Övriga inlägg refereras inte18, men har beaktats vid utarbe- tandet av sammanställningen i avsnitt 4. 3.1 Bo von Eyben 3.1.1. Försäkringsgivares informationsansvar En försäkringsgivare kan bli ansvarig för fel- aktig eller bristfällig information enligt två olika regelsystem. Dels kan ett avtalsrättsligt ansvar uppkomma vilket innebär att försäk- ringsgivaren blir avtalsrättsligt bunden av information som lämnats till försäkringstaga- ren. Dels kan försäkringsgivaren, ifall avtals- rättsligt ansvar ej uppkommit, åläggas skade- ståndsansvar för skada som försäkringstaga- ren åsamkats på grund av att denne inte på avtalsrättslig grund erhållit det försäkrings- skydd som, med hänsyn till försäkringsgiva- rens agerande, funnits anledning att räkna med. Något förenklat kan det avtalsrättsliga ansvaret antas aktualiseras främst när en för- säkringsgivare lämnat felaktig information. Det skadeståndsrättsliga ansvaret däremot, torde oftast komma ifråga när en försäkrings- givares underlåtenhet att lämna information medfört skada för en försäkringstagare. Det är viktigt att skilja mellan dessa båda ansvarsformer eftersom förutsättningarna för deras tillämpning skiljer sig. Det avtalsrättsli- ga ansvaret gäller oavsett om culpa ligger försäkringsgivaren till last eller ej. Ett skade- ståndsansvar förutsätter däremot att försäk- ringsgivaren handlat culpöst. Detta förhållan- de medför att det föreligger en diskrepans mellan situationer i vilka en försäkringsgivare lämnat oriktig information, varvid det torde finnas utrymme för en tillämpning av det av- talsrättsliga ansvaret som gäller oavsett culpa, och de situationer när försäkringsgivaren un- derlåtit att lämna, eller lämnat för lite informa- tion, och sålunda endast en till-lämpning av det culpabaserade skadeståndsansvaret är möjlig. 3.2. Harald Ullman 3.2.1. Praktiska synpunkter på information beträffande företagsförsäkring När en försäkringsgivare informerar sina före- tagskunder är avsikten ofta att förändra de senares beteende i något avseende. Det är sålunda mycket viktigt att informationen inte bara når fram till försäkringstagaren. Den mås- te dessutom nå fram till rätt person inom för- säkringstagarens organisation och härutöver vara utformad på ett sådant sätt att denna person har möjlighet att tillgodogöra sig dess innehåll. Alla erfarenheter visar att dessa mål är mycket svåra att uppnå så länge information endast lämnas den traditionella vägen, det vill säga genom att försäkringstagaren tillsänds skriftlig information. Istället visar erfarenheter från en stor infor- mationskampanj19 att alternativa möjligheter att nå ut med information beträffande försäk- ring kan vara mycket effektiva. Inom ramen för denna kampanj visade sig särskilt videomediet effektivt när det gäller att förklara och illustrera komplicerad försäkringsinformation. En an- nan informationskanal som visade sig effektiv var artiklar i fackpressen. Dessa har en stor läskrets och dessutom kan journalister på ett helt annat sätt än försäkringsgivares repre- sentanter presentera informationen på ett en- kelt sätt så att vanliga människor förstår. Försäkringsgivare måste sålunda, när de vill nå sina försäkringstagare med information, använda, inte bara de traditionella informa- tionskanalerna, utan även pröva nya vägar att nå fram med sitt budskap. Ovan har nämnts två alternativa informationskanaler som visat sig effektiva och sannolikt finns även andra effek- tiva kanaler som ännu inte prövats. 18) Anledningen härtill är att dessa inlägg snarast utgjorde kommentarer till tidigare framförda fakta. 19) Syftet med denna kampanj var att informera företagskunder om nya säkerhetsföreskrifter i företagsförsäkringen. 21 TEMA AIDA 4. Sammanställning I ovanstående referat behandlas en mängd olika frågor beträffande försäkringsgivares informationsplikt. Nedan följer en samman- ställning av framförda fakta och synpunkter, varvid även beaktas de diskussionsinlägg som icke refererats ovan20. 4.1. Lagstiftning beträffande informationsplikt För närvarande föreligger relativt stora skillna- der beträffande regleringen av försäkringsgi- vares informationsplikt i de nordiska länderna. I den norska försäkringsavtalslagen och i det finska förslaget till ny försäkringsavtalslag ges utförliga informationsregler beträffande såväl person- som skadeförsäkring. Dessa regler är tillämpliga oavsett vem som är försäk- ringstagare. I Sverige finns informationsregler liknande de norska och finska. De svenska reglerna är dock endast tillämpliga när vissa vanliga skadeförsäkringar tecknas av konsu- menter. I Danmark finns överhuvudtaget inga regler beträffande försäkringsgivares infor- mationsplikt. I Sverige har i olika sammanhang föreslagits mera heltäckande informationsregler. I Dan- mark däremot, synes inte finnas någon önskan om en sådan utveckling21. Anledningen härtill är att det trots frånvaron av informationsregler kan sägas föreligga en informationsplikt för danska försäkringsgivare eftersom dessa, ifall de lämnar bristfällig eller felaktig information, kan bli avtalsrättsligt bundna härav eller an- nars, om culpa förelegat, enligt allmänna ska- deståndsrättsliga regler kan bli ansvariga för skada som orsakats av deras brott mot infor- mationsplikten. I Danmark uppnår man sålun- da samma resultat som i övriga Norden trots avsaknaden av utförliga informationsregler. Ytterligare en fördel med det danska syste- met anses vara att det på grund av det begrän- sade antalet regler minimerar antalet tolknings- konflikter. Dessutom innebär det danska sys- temet en stor flexibilitet jämfört med de system som tillämpas i övriga Norden, där man genom lagregleringen låst utvecklingen. Mot denna bakgrund är det intressant att man i Norge konstaterar att FAL:s detaljerade informationsregler inneburit problem för de norska försäkringsgivarna. Dessa sänder ut mycket stora mängder information för att upp- fylla lagens krav. Sannolikt tar dock endast ett fåtal försäkringstagare del av denna informa- tion och endast ett litet antal av dessa torde i önskvärd omfattning kunna tillgodogöra sig det komplicerade materialet. 4.2. Informationspliktens sanktionering Reglerna om försäkringsgivares informations- plikt i det finska förslaget till försäkringsav- talslag sanktioneras genom ett stadgande enligt vilket ett försäkringsavtal, ifall försäkringsgi- varen lämnat bristfällig eller oriktig informa- tion, anses vara i kraft i den form som försäk- ringstagaren, på basis av de uppgifter han fått, haft befogad anledning att tro. Sanktionen är sålunda av avtalsrättslig karaktär. Vid sidan härav torde även ett culpabaserat skadestånd- sansvar föreligga enligt den allmänna skade- ståndsrätten. De norska och svenska informationsregler- na saknar uttryckliga sanktionsbestämmelser. Här blir sålunda allmänna bestämmelser om avtalsrättslig bundenhet samt culpabaserat skadeståndsansvar tillämpliga. Detsamma gäller i Danmark som saknar särskilda informa- tionsregler. Det faktum att två olika sanktionssystem på detta sätt gäller vid sidan av varandra medför vissa olägenheter. Normalt torde nämligen den avtalsrättsliga sanktionen, som gäller oavsett 20) Utöver Bo von Eyben och Harald Ullman deltog Preben Lyngsø och C. Boye Jacobsen i diskussionen. 21) Det bör dock observeras att de danska förhållande- na delvis styrs av EG-rättens utveckling på detta område. Eftersom denna, åtminstone i viss mån, synes vara på väg åt samma håll som norsk och finsk rätt, är det inte osannolikt att även dansk rätt i framtiden kommer att reglera försäkringsgivares informationsplikt. 22 TEMA AIDA culpa, endast kunna tillämpas när försäkrings- givare lämnat felaktig information22, vilket vid bristfällig information innebär att endast den culpabaserade skadeståndsrättsliga sanktio- nen finns att tillgå. Detta medför att en försäk- ringsgivare som lämnat felaktig information ansvarar oavsett culpa, medan en försäkrings- givare som underlåtit lämna information an- svarar endast vid culpa. Denna skillnad i an- svarshänseende förefaller inte motiverad. 4.3. Informationskanaler Ett gemensamt problem för försäkringsgivare i Finland, Norge, Sverige och Danmark gäller hur information till försäkringstagare skall ut- formas och presenteras. Klart är att den tradi- tionella metoden, enligt vilken försäkringsta- gare tillsänds skriftlig information, fungerar dåligt. Särskilt gäller detta i de fall försäkrings- bolagen, för att fullgöra sin informationsplikt, måste sända försäkringstagarna mycket stora mängder information. Resultatet av detta blir ofta att försäkringstagarna blir överösta med information som de varken vill eller kan tillgo- dogöra sig. Mot denna bakgrund framstår det som vä- sentligt att försäkringsbolagen utvecklar den skriftliga informationen så att denna på ett effektivt och överskådligt sätt beskriver de förhållanden som försäkringstagarna bör kän- na till. Det viktiga i detta sammanhang torde vara att komplikationsnivån är låg samt att mängden text är begränsad. Dessutom bör försäkringsgivarna, vid si- dan av skriftlig information, i betydande ut- sträckning utnyttja alternativa informations- kanaler för att nå ut med sin information. Det har exempelvis visat sig att videomediet är mycket effektivt när det gäller att förklara och illustrera komplicerad information. En annan informationskanal som visat sig fungera väl är artiklar i pressen. 5. Avslutande synpunkter Ovan har redovisats en mängd fakta och syn- punkter beträffande försäkringsgivares infor- mationsskyldighet i Danmark, Finland, Norge och Sverige. De olika referenterna har utförligt beskrivit förhållandena i deras respektive län- der och under diskussionen har särskilda pro- blem och spörsmål debatterats. Överraskande är att förhållandena inom EG härvid i mycket liten utsträckning behandlats. Med hänsyn till EG-anpassningen torde det vara av största vikt för de nordiska länder som står utanför EG att bevaka vilka regler som inom EG planeras och förbereds på detta område. I övrigt kan sägas att det synes råda delade uppfattningar beträffande lämpligheten av detaljerade informationsregler. Somliga anser att sådana regler är nödvändiga för att säker- ställa försäkringstagarnas rätt till information. Andra menar att de detaljerade bestämmelser- na endast leder till att försäkringstagarna till- sänds en mängd information som de oftast inte vill, eller har förmåga att tillgodogöra sig och att behovet av information beträffande försäk- ring väl tillgodoses även utan dessa regler. 22) Det finska lagförslagets regel om avtalsrättslig sanktionering gäller dock uttryckligen även vid brist- fällig information. Härvid torde dock vissa bevis- svårigheter uppkomma för försäkringstagaren.

BilagaStorlek
144.7 KB