Engångsskattemålet — hade det någon verkan?

135 NFT 2/1995 Europakonventionen är en mycket märklig händelse i nordiskt rättsliv. Plötsligt, oförhappandes, och utan att kräva några egna ansträngningar, har alla de nordiska länderna fått ett gemensamt statut — Europakonven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Att man har ett gemensamt statut betyder att dess tillämpning är en angelägenhet för alla de fem nordiska länderna och att prejudikat som vinns i mål mot en av de nordiska regeringarna är lika betydelsefullt för de andra regeringarna som för svarande- regeringen. Därför är avgörandena i målet 157.000 pen- sionssparare v. Sverige av intresse över hela det nordiska fältet. av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg Engångsskattemålet — hade det någon verkan? 1 AB 11.7 1986, 2 Hans Corell, ”Att företräda regeringen”, i Dennis Töllborg, red., Europaprocess, 1989, s 37. Seminariet hölls i Göteborg våren 1987. 3 Hans Corell,”Swedish Cases Before the European Court of Human Rights: Are the Findings Acceptable to Swedish Politicians?”, i Lars Adam Rehof & Claus Gulmann, Human Rights in Domestic Law and Development Assistance Policies of the Nordic Countries, Nijhoff 1989, s 177, 184. Utblick och kommentarer Sommaren 1986 hade man på ledarplats i den regeringstrogna tidningen Aftonbladet ropat ”Pass upp för Europadomstolen” och ledaren hade slutat med att ”innan vi vet ordet av är det kanske i Europadomstolen vår skattepolitik läggs fast och så vill vi knappast ha det”1. 1987 var året då målet Olsson v. Sverige börjat vandra genom instanserna i Strasbourg, åstadkommande stor upphetsning i Sverige, och det icke blott inom socialbyråkratin som angreps i målet. Rösterna börjar gå i falsett. Ius docendi-aktionen på Stockholms univer- sitet börjar förberedas. Våren 1987 talar Hans Corell — rättschefen i UD och regeringens Agent i målen i Strasbourg — om Europa- konventionen som en sjukdom; insikten om konventionen är en smitta: ”Sweden has caught the bug”2. Några månader senare börjar han brodera på temat att domarna i Strasbourg inte är acceptabla för svenska politiker och för- utser en situation där staterna kunde känna sig ’träffade’ ("concerned”) och börja säga sig att detta var inte vad vi tänkt oss3. Ambassadören Jacob W.F. Sundberg 136 Carl Lidbom i Paris mullrar, sedan han läst domen i Olsson, att nu är det dags för alterna- tivet att säga upp konventionen4. Det hålls massvis med seminarier och paneldehatter om konventionen, men på podiet återfinns alltid konventionens fiender rekryterade från vänstern eller byråkratin. Det förekommer aldrig en enda gång att Stockholms univer- sitet, där det undervisas om Europakonven- tionen, nås av någon inbjudan. Det är alltså en dramatisk tid och det är i den tiden som engångsskattemålet skall inplaceras. Ett laddat ämne När jag erbjöds att hålla föreläsning för Svenska avdelningen av AIDA valde jag som ämne livförsäkringsbolagens mål inför Euro- pakommissionen i Strasbourg, angripande SFS 1986:1225 eller lagen 16.12.1986 om tillfäl- lig förmögenhetsskatt för livförsäkrings bolag, understödsföreningar och pensionsstif- telser. Ämnet borde kunna väcka intresse efter- som jag i Sunt Förnuft nr 6/94 kunde läsa att redaktören Nils Eric Sandberg (välkänd från DN:s ledarsida) levde i uppfattningen att ”Europakonventionen skyddar inte ägandet från konfiskation via skatter — det visade domstolens [sic!] behandling av anmälning- arna mot ’engångsskatten’.” 5 Och i Kjell- Olof Feldts memoarer hade jag läst ett helt kapitel om engångsskatten med åtskilliga temperamentsfulla utfall mot de otäcka försäkringsbolagen: ”... den våldsamma propagandaoffensiv mot realränteskatten, som de kapitalstarka försäk- ringsbolagen satte igång, har nog i svensk politisk historia inte så många motsvarigheter vad gäller näringslivets politiska engagemang. Man får i så fall ta till ATP och löntagarfon- derna.” 6 ”I den mån vi trott att försäkringsbolagen skulle dämpa sin agitation när de slapp undan med en engångsskatt bedrog vi oss dock. Snarare intensifierades kampanjen under hös- ten. ... I stället gavs frågan en juridisk-mora- lisk dimension.” 7 ”I förhållande till vad engångsskatten fak- tiskt betydde för rättvisare fördelning av de vinster devalveringen skapat förbrukade den en orimlig mängd politisk energi och arbets- tid, som kunde ha använts bättre. Förhållandet mellan landets försäkringsbolag och rege- ringen, i varje fall mig, kyldes ner för ett bra tag. En bidragande orsak var att bolagen ini- tierade en kampanj för att deras kunder skulle anmäla regeringen till Europarådets kommis- sion för skydd av de mänskliga rättigheterna, mot vilka vi således skulle ha förbrutit oss.” 8 Det är tydligen ett laddat ämne. Uppenbar- ligen gladdes inte Feldt åt att de mänskliga rättigheterna skulle hävdas, eftersom han för- söker svara med utfrysning av försäkrings- bolagen när målet inleddes. I och för sig är detta en kränkning av Art. 25 i Konventionen som förbjuder att ”på något sätt förhindra ett effektivt utövande av ifrågavarande klago- rätt”. Men, där ingen actor finnes, där finnes heller intet brott. Bakgrunden till engångsskattemålet Att sälja pensionsförsäkring var i början inte så lätt. I SPP:s 50-årsskrift kan man läsa att försäljarna hade mycket lättare att sälja kapital- försäkringar som kostade litet och lockade med det stora utfallande kapitalet i jämförelse 4 Editor, ”Sweden’s Ambassador in Paris: Renounce the European Convention on Human Rights!” Den Svenska Marknaden april/maj 1988, s 7-8. 5 Nils-Eric Sandberg, ”100 procents skatt?”, Sunt Förnuft 6/94 s 7. 6 Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar ... I regeringen 1982-1990, Norstedts 1991, s 312. 7 Feldt, op. cit. (not 2) s 314. 8 Feldt, op. cit. (not 2) s 315. 137 med pensionsförsäkringar, där motsvarande premier bara gav en ynka liten pension. Läget ändrades först 1932, när avdragsrätt infördes för pensionsförsäkringspremierna. Alltefter- som högskattesamhället byggdes på blev sedan skattetänkandet viktigare och viktigare. Folk älskade avdrag och brydde sig inte så mycket om om de fick något för de betalningar som de gjorde avdrag för. I avdragen upplevde man friheten att själv bestämma, vilket man inte gjorde med skatten. Pensionsförsäkringarna blev på så vis en stor framgång, och lagstif- taren själv brukade anvisa tecknandet av pen- sionsförsäkring som ett sätt att fördela skatte- skuld över flera år och att nedbringa skatte- progressionen. Detta visade sig också i statis- tiken. De som hade små inkomster gjorde små avdrag, under det att de som tjänade mycket drog av stort. De 427 personer som tjänade över en halv miljon om året drog i genomsnitt av 346.000 kr enligt 1975 års statistik.9 I detta schema motsvarade avdrag betal- ningar som man gjort. Men så kommer på 1970-talet en besynnerlig förändring av syn- sättet. Avdrag börjar betraktas som tillgångar. Det nya synsättet vann insteg på 1970-talet och älskades inom finansdepartementet med den utstrålning som följde därav. Det var resultatet, såvitt jag kan bedöma, av ”tax expenditure” metoden som ville skapa under- lag för en rationell och säker budgetbearbet- ning och som lanserades 1967 av sedermera Harvard-professorn Stanley S. Surrey. Surrey- skolans basis var hans bok ”Pathways to Tax Reform. The Concept of Tax Expenditures”, 1973. Genom Congressional Budget Act, 1974, blev hans metod att systematisera budgetarbetet genom att dra in alla skatte- effekter underlaget för den amerikanska kon- gressens arbete. Detta hade betydande utstrål- ning och icke minst torde Sven Olof Lodin ha drabbats som disputerade 1973 på en avhand- ling på svenska om amerikanska skatteförhål- landen. Det är svårt att förebrå Lodin om han icke på den tiden genomskådade implika- tionerna av metoden, framför allt att resone- manget implicit bygger på föreställningen att alla inkomster tillhör statsmakterna — ”sam- hället” — och att de enskilda skattebetalarna allenast av nåder får behålla en del av sin inkomst. I sin redogörelse för tax-expenditure- metoden försöker Nils G. Mattsson invända att det bara vore fråga om ”att mäta hur myck- et av samhällets totala resurser som av stats- makterna styrs mot bestämda mål”.10 Det kan dock knappast bestridas att den som börjar ”mäta” på detta sätt också måste utgå från föreställningen att statsmakterna disponerar över alla inkomster. Med tax-expenditure-metoden i bakhuvu- det anser skatterättaren ”att staten ger under- stöd, när den kristligt sinnade ger armodet eller fromheten en skärv”, om mottagaren av en eller annan anledning icke belastas med skatt för penningen, under det att den som ger bort pengen förvisso menar att det är han själv som ger understödet.11 Ett yttre tecken på det nya blev övergivan- det av föreställningen att ”all skattelagstift- ning är till sin natur sekundär i förhållande till civillag”. Denna föreställning utvecklades i Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds yttrande över SOU 1975:21 (pennan torde ha förts av Ger- hard Grabe) så att ”det kan inte anses vara en uppgift för skattelagstiftningen att ingripa i de i försäkringsavtalslagen, konkurslagen, utsök- ningslagen och annan civillag gjorda avväg- 9 Se närmare Jacob W.F. Sundberg, Högskattesamhället — en betraktelse, IOIR nr 39 (1977) s 5, 6 med vidare hänvisningar. 10 Nils Mattsson & Sven-Åke Bergkvist, ”Skattesubventioner — ett medel att uppnå offentliga mål”, SvSkT 1983 s 383-407, på s 393. 11 Jacob W.F. Sundberg, Högskattesamhället — en förnyad betraktelse, IOIR nr 49 (1982), s 15, 16, jfr 27. Se också Jacob W.F. Sundberg, ”Ett bemötande”, SvJT 1983 s 307. 138 ningarna mellan försäkringstagarnas och för- månstagares samt fordringsägares intressen såvitt avser försäkringar.” 12 Mot slutet av 1970-talet framträder högskatteimperialismen allt tydligare och mer dominerande. Skatte- lagstiftningen är statsmakternas bästa styr- medel, och frågan om önskade förändringar i samhället skall åstadkommas därmed eller med vanlig traditionell lagstiftning är allenast en effektivitetsfråga. Tax-expenditure-perspektivet tillåter finans- departementet att se många ”orättvisor” som vanligt folk nog inte haft så lätt för att se.13 I mitten på 1980-talet ansåg man på departe- mentshåll att det var orättvist att livförsäk- ringsbolagens kapitalplaceringar varit skatte- fria beträffande avkastning och värdetillväxt, eftersom det fanns ”medborgare, som inte fått någon liknande delaktighet i 80-talets för- mögenhetstillväxt” som Feldt uttryckte saken. Till dessa försäkringsbolagens tillgångar hade ”de egendomslösa [d.v.s. proletärerna] bidra- git genom sänkta reallöner och sänkta statliga pensioner”14 och nu skulle de få kompensa- tion var resonemanget. Saken skulle åtgärdas genom en bättre beskattning ”av fördelnings- politiska skäl”. Det började med en utredning om en real- ränteskatt, som gavs som belöning åt kommu- nisterna för att de röstat för höjd bensinskatt. Men den kritik som denna utsattes för från de tilltänkt drabbades sida tog socialdemokrater- na i finansdepartementet med överraskning, för ingen av dem hade väntat sig annat än fortsatt sådan servilitet som brukade prägla inställningen till ”ett skattesystem som deras parti skapat och försvarat i årtionden” och som var quintessensen av ”alla socialdemo- kratiska idéer om hur rättvisa skipas”.15 Kri- tiken växte till ”något som liknade orkan” tyckte Feldt16 och då växlade man spår och föreslog i stället engångsskatten på livbola- gens förmögenheter: ”Livförsäkringsbolagens förmögenheter skulle belastas med en skatt på 5 procent av deras värde vid utgången av 1986.” 17 Livförsäkringsbolagen hade emellertid lika mycket invändningar mot denna beskattning och fick lagrådet med på kritiken. Lagrådet avstyrkte engångsskatten därför att den inte träffade alla förmögenheter utan bara vissa, d.v.s. den var klart diskriminerande. Detta, skriver Feldt, ”slog ned som en smärre bomb i finansdepartementet. Jag ser ännu framför mig de snopna anletsdragen hos de skatte- jurister som föredragit propositionen i lag- rådet, när de kom till mitt rum med det nega- tiva utslaget. De tog det som något av ett personligt nederlag.” 18 Diskrimineringen var emellertid, enligt Feldt och hans skattejurister, ”inte något juridiskt resonemang”: ”Juristerna i lagrådet tyckte helt enkelt inte att det var lämpligt att bara beskatta vissa för- mögenheter. Men det tyckte regeringen — skattens huvudmotiv var ju att pensionsför- mögenheter inte betalade den skatt som belas- tade andra förmögenheter.” 19 Vad som då drabbade Feldt och finansdepar- tementets jurister, som lyckats trumfa igenom förslaget så att det promulgerades som SFS 1986:1225 16.12.1986, det var att de drabba- 12 Här återgivet efter framställningen i Högskattesamhället (not 5 ovan) s 21. 13 Jfr Jacob W.F. Sundberg, op. cit. (not 7 ovan) s 15. 14 Feldt, op. cit. (not 2 ovan) s 311, 313. 15 Feldt, op. cit. (not 2 ovan) s 415, 385. 16 Feldt, op. cit. (not 2 ovan) s 313. 17 Feldt, op. cit.(not 2) s 313 f. 18 Feldt, op. cit. (not 2) s 314. 19 Feldt, op. cit. (not 2) s 314 f. 139 de sökte skydd under Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det hade Feldt svårt att förlåta försäkringsbolagen: ”Förhål- landet mellan landets försäkringsbolag och regeringen, i varje fall mig, kyldes ned för ett bra tag”.20 Och alla som inte ville hamna i samma kylskåp, framför allt då våra akade- miska skatterättare, aktade sig noga för att i sina skrifter beröra denna process i Stras- bourg, trots att den gällde så centrala frågor som beskattningsmakten och äganderätten och vad som gör en skattelagstiftning verkligt misslyckad.21 Att Strasbourgprocessen ut- vecklade sig till en av världens största proces- ser i vad gäller antalet klagande, nämligen 157.106 pensionssparare, underströk ytterli- gare den brist på självständighet bland våra akademiker som engångsskattemålet kom att demonstrera. Engångsskattemålet (a) Den filosofiska utmaningen Engångsskattemålet innebär en tillämpning av Europakonventionen. Europakonventionen själv betyder en avgörande brytning med den svenska Uppsalaskolan. Uppsalaskolans motto har varit ”det finns inga rättigheter” och påstå- endet att en lag skulle kunna kränka ägande- rätten sades vara lika meningslöst som en papegojas pladder. Europakonventionen är uppbyggd på individens rättigheter. Quintes- sensen av Europakonventionen är att lagen kan kränka rättigheten. Större kontrast kan näppeligen tänkas. I betraktande av det nära samband som i Sverige rått mellan Uppsalaskolan och den socialdemokratiska Rörelsen, betydde Europakonventionen en väldig prövning för Rörelsen. Uppsalaskolan, som viftade bort alla hinderliga rättigheter, hade varit så behändig för en rörelse med programmet att ändra på saker och ting.22 När det plötsligt steg fram en motrörelse i Europakonvention- ens form som just hävdade, att det finns oför- ytterliga rättigheter som man inte får ändra på, då försattes den socialdemokratiska Rörelsen tillbaka till sin utgångspunkt. Rörelsens automatiska försvarsposition har varit att försöka tysta ned allt omnämnande av Europakonventionen och dess betydelse. Vil- ken framgång man haft därvidlag kan stude- ras i t.ex. Lindencronas författarskap.23 Ett annat sätt är att leta i Svensk Juristtidning efter recensioner av mina sju böcker på engelska och tre större på svenska, rörande Europa- konventionens betydelse för svensk rätt. Det finns inga! (Men det finns i Europa och Ame- rika.) Man har också kunnat återfalla på vissa drag i Uppsalaskolan som tillät socialdemo- kratin att karakterisera varje antydan till kritik som ’ovetenskaplig’ och bara uttryck för ’poli- tik’. Hur mycket som var ’politik’ i denna analys stod i omvänd relation till Uppsala- skolans föreställning om vad som var ’veten- skap’ och det var inte mycket, särskilt inte på det juridiska området. Allenast sådant som kunde infogas i skolans beryktade ’teoretiska satser’ var vetenskap, allt annat var politik. Då måste vad Europadomstolen sysslade med vara sjusärdeles mycket ’politik’, och den slutsatsen basunerades ut på ledarsidan i Rörelsens flaggskepp, tidningen Aftonbladet. Yrsa Stenius skrev: 20 Feldt, op. cit. (not 2) s 315. 21 Jfr Gustaf Lindencrona, ”Beskattningsmakten och äganderätten”, SvSktT 1987 s 163-169 ; idem, ”Vad gör en skattelagstiftning verkligt misslyckad?”, JT 1992/93 s 331-341. — En intressant beskrivning av reaktionerna på dåvarande polismästaren Hans Holmérs nivå återfinns i boken: Ruth Freeman, Death of a Statesman. The Solution to the Murder of Olof Palme, (Robert Hale) London 1989, s 110. Jfr Jacob W.F. Sundberg, Tystnadsspiralen, IOIR nr 96 (1993) s 124-125. 22 Fredrik von Baumgarten, ”Det idéhistoriska perspektivet”, i Jacob Sundberg, red., Sporrong Lönnroth. En handbok, IOIR nr 63 (1985) s 227-261, på s 247. 23 Se not 17 ovan. 140 ”Konventionsorganen har börjat fungera som ett slags författningsdomstol som överprövar den svenska riksdagens göranden och låtan- den. En sådan ordning går inte att förena med den vedertagna gränsen i Sverige mellan politik och juridik.24 Symbiosen mellan Uppsalaskolan och Rörel- sen har fört till uppfattningen att jurister rätte- ligen blott är tekniska konsulter till de poli- tiska beslutsfattarna. Vill juristerna uttala sig i skepnaden av teoretiska satser, är de ofarliga och kan tolereras ; vill de uttala sig därutöver, bedriver de politik och skall inte uttala sig alls annat än när de är tillfrågade. Det är därför som Feldt och hans skattejurister finner fel hos lagrådet när det uttalar sig i diskrimine- ringsfrågan. Det kan menar man icke vara ”något juridiskt resonemang”.25 (b) Engångsskattemålets struktur Arbetet på engångsskattemålet drevs från början av Skattebetalarnas Förening och Wasa Liv. Föreningen hade många medlemmar och rekryterade fullmakter. Wasa Liv och Va- lands pensionsstiftelse var direkt drabbade av skatten och företrädde egna intressen. Feldts utfrysning skrämde bort de andra livförsäk- ringsbolagen. Men engagemanget från med- lemmarna av Skattebetalarnas Förening bör- jade öva tryck också på dessa. Skandia fick så många påstötningar från sina arga pensions- sparare att trycket till sist blev sådant att Skandias ledning tvingades tvärvända. I brev 26.5.1987 till sina försäkringstagare med- delade Skandia Livs styrelse att den beslutit anmäla engångsskatten till Europakommis- sionen och erbjöd adressaterna att lämna Skan- dia fullmakt att i samma syfte företräda också försäkringstagaren. Det var alltså en sista- minuten kampanj, för klagotiden gick ut 15.6.1987. Kampanjen var icke utan resultat. Man fick in 142.106 fullmakter — så många att de icke ens fraktades till Strasbourg utan lades i förråd i Stockholm. Men det är klart att under sådana förhållanden kan det icke ha förekommit mycket samarbete mellan de kla- gande livbolagen.26 Den våldsamma tillströmningen av klag- ande hade emellertid, som Gustaf Petrén på- pekat, nog att göra med också ett annat förhål- lande. Målet Sporrong Lönnroth vs Sverige slutade med att Europeiska Domstolen dömde ut l miljon kr i skadestånd till de klagande.27 Skadeståndet skulle kompensera för den skada som de åsamkats genom de inskränk- ningar i rådigheten som zonexpropriations- tillstånden dragit med sig beträffande fastig- heterna. Men en av fastigheterna ägdes blott till 3/4 av klaganden i fråga. Den resterande fjärdedelen ägdes av annan, och han hade inte klagat till Strasbourg. När han hörde av sig till regeringen med anspråk på skadestånd för sin fjärdedel så fick han detta. Sedan började 64 fastighetsägare i Stockholm, som drabbats av samma eller lika expropriationstillstånd, krä- va skadestånd för sin del. Då vägrade rege- ringen och saken gick till Strasbourg.28 I Strasbourg tappade de emellertid. Skälet var att regeringen återkallat expropriationstill- stånden i fråga undan för undan, det senaste år 1980. Därmed hade byggnadsförbuden fallit. 24 AB 25.3.1988, ledare med anledning av domen i målet Olsson vs Sverige, 11 EHRR 259. 25 Se ovan not 15. 26 Rörande synsättet på Skandia, se John Hane, ”Sporrong Lönnroth. Några personliga reflexioner”, i Jubileumsanto- login Sporrong Lönnroth, redigerad av prof. em. Jacob W.F. Sundberg, IOIR nr 100 (1994), s 101-107, på s 103. Skandias jurister drev senare ett angrepp på engångsskatten med hjälp av lokal svensk juridik, men tappade även detta se RÅ 1992 rf 10. 27 Sporrong Lönnroth vs Sverige (Art. 50), 7 EHRR 256, jfr 5 EHRR 35. En svensk version av avgörandena återfinns i Jacob Sundberg, red., Sporrong Lönnroth. En handbok, IOIR nr 63 (1985). 28 Claes Wallin m.fl. vs Sverige, Appl. 12 452/86. 141 Antingen hade fastighetsägarna försuttit 6- månadersfristen från expropriationstillstån- dets utgång, eller hade de försummat att ut- tömma inhemska rättsmedel beträffande bygg- nadsförbuden (§ 150 i 1947 års byggnadslag). Detta tolkades på sina håll som en anvisning att man måste vara med från början om man skulle kunna få skadestånd. Och då ville alla vara med från början — därav de 157.106 individuella klagomålen från olika pensions- sparare. Iura sunt vigilantibus sed non dor- mientibus. Analys av engångsskattemålet Europakommissionen tog ställning till klago- målen i två vändor, dels 14.12.1988 beträf- fande Skattebetalarnas 15.000 medlemmar som klagat ävensom Wasa Liv och Valands pensionsstiftelse, dels 6.5.1989 beträffande Livförsäkringsbolaget Skandia i ett mål, Trygg Ömsesidig Livförsäkring i ett annat mål, och 142.106 pensionssparare med Mauritz Holm- berg som första namn i ett tredje mål. Alla styrande resonemang spikades i det första målet; i de följande stuvade man bara om motiveringarna för att passa till de aktuella klagandena. Det är fråga om mycket omfat- tande och utförligt resonerade avgöranden. 1988 års avgörande tar 25 trycksidor att åter- ge. Resonemangen är utförliga därför att de skulle vara vägledande senare. Därför är de viktiga också i den svenska miljön.29 Det minst viktiga beslutet, som avgjorde saken för de 157.106 pensionsspararna, gäll- de en juridisk- teknisk detalj: vems var peng- arna som skulle indragas genom engångs- skatten? Livbolagen befanns sig i en slags fiduciarisk situation. Formellt var tillgång- arna otvivelaktigt deras, men de förvaltades till förmån för pensionsspararna. Kommissio- nen hade att hålla sig till ”offer”-doktrinen som härleddes ur kravet i Art. 25 att allenast den kunde klaga som påstod sig vara ”offer” för en kränkning av Europakonventionen. På denna punkt förklarade Kommissionen: ”Varken Domstolen eller Kommissionen har tidigare övervägt det särskilda förhållande som föreligger mellan ett bolag och en grupp av individer sådan som den nu förevarande, men i två fall har Kommissionen funnit att en aktieägare var berättigad att påstå sig vara offer för de åtgärder som riktats mot bolaget. Emellertid får Kommissionen erinra, att i båda fallen hade den berörda individen en betydande aktiemajoritet i bolaget. I verklig- heten utövade båda klagandena sin egen verk- samhet med hjälp av bolaget. ... I målet Yarrow m. fl. fann Kommissionen, att klagandena, som icke hade majoritet eller ett styrande aktieinnehav i bolaget i fråga, icke var direkt och personligen berörda av åtgärden som vidtagits (företagets nationali- sering) trots att denna åtgärd otvivelaktigt minskade värdet av deras aktieinnehav, och att de därför icke kunde göra gällande att de var offer i termens mening i Art. 25 i Konven- tionen. Omständigheterna i förevarande fall är en- ligt Kommissionens mening likartade dem i det senare beslutet. Det är genom försäkrings- avtalen, som klagandegruppen av individer har en rätt till ett belopp som avtalats i de enskilda försäkringsavtalen och en rätt till återbäring, som uppgår till en rättvis andel av överskottet på livförsäkringsverksamheten, om sådant uppkommit. Denna återbäring är följaktligen icke ett bestämt belopp utan bero- ende på försäkringsbolagets framgång. Vidare erinrar Kommissionen om att för- säkringstagarna icke har något juridiskt an- språk på direkt äganderätt till första och andra klagandenas tillgångar såsom sådana. All egendom som bolagen investerar sina fonder i är bolagens egen egendom liksom i fall av varje annan juridisk person. Individerna i 29 Kommissionens avgöranden har utgivits i översättning till svenska såsom nr 82 i IOIR:s skriftserie med titeln: 157 000 pensionssparare v. Sverige. Europakommissionens avgörande den 14 december 1988 och den 6 maj 1989 i engångsskattemålet (1989). 142 fråga är vidare icke nödgade att betala någon skatt, utan deras ”börda” ligger i det faktum att klagandebolagen för åren l987 och 1988 reducerar återbäringarna, vilka eljest skulle ha tilldelats försäkringstagarnas anspråk den gång de skolat utbetalas. ... under sådana förhållanden som angivits ovan så finner Kom- missionen, att lagstiftningen i fråga icke berör klagandegruppen av individer direkt eller per- sonligen i sådan omfattning att den kan göra anspråk på att vara offer jämlikt Art. 25.” De viktigare besluten kom därför att gälla själva försäkringsbolagens klagan. De frågor som aktualiserades här gällde om ägande- rättsskyddet i Konventionen också gällde vis à vis skatter, om regeringen behövde motivera skatter jämlikt Konventionen, och om skatter alls kunde angripas sedan de beslutats. På alla punkterna sades tänkvärda saker. ”Kommissionen är av den uppfattningen, att varje lagstiftning som inför någon slags skatte- förpliktelse, vill såsom sådan beröva de be- rörda en tillhörighet, nämligen det penning- belopp som måste betalas. Emellertid tillförsäkrar andra meningen [sic. Avses andra stycket] av Art. 1 i FTP staterna, som är parter till Konventionen, rätten att genomföra sådana lagar som de finner nöd- vändiga för att säkerställa betalningen av skat- ter och andra pålagor. Följaktligen kommer Kommissionen att först pröva huruvida ingreppet mot kla- gandenas rätt jämlikt Art. 1 FTP är befogat jämlikt andra stycket innan Kommissionen bedömer, om så erfordras, huruvida de krav som utsatts i andra meningen av första stycket är tillgodosedda. ... Följaktligen tog skatten formen av en penningpålaga på kapitaltillgångar, vilket icke skulle skilja sig från en penningpålaga lagd på någon annan tillgång, t.ex. fast egendom. I betraktande härav, och med hänsyn till pålagans högsta procenttal ävensom lagens allmänna syfte ... var verkningarna för klagan- dens del icke sådana att de kunde beröva lagstiftningen karaktären av skatt i den me- ning termen har i andra stycket av Art. 1 FTP (kurs. här). Detta resonemang upplevs säkert icke som märkvärdigt av svenskar i allmänhet. Men fortsättningen blir då desto sensationellare. ”Icke desto mindre får detta icke till följd att frågan faller helt utanför Kommissionens kon- troll, eftersom en rätt tillämpning av Art. 1 FTP är föremål för Konventionsorganens över- vakning. Fullföljande denna övervakning finner Kommissionen att, ehuru det är säkert att det icke kan härledas ur Art. 1 något allmänt förbud mot skatter som uteslutande skall be- talas av skattebetalarnas kapital, en finansiell börda som följer av höjda skatter eller pålagor kan menligt beröra den garanti som tillförsäk- ras jämlikt denna bestämmelse, om det läggs en exorbitant börda på den berörda personen eller enheten, eller själva grunden rubbas för hans eller dess finansiella ställning. ... Under sådana omständigheter kan Kommissionen icke finna att engångsskatten berörde de kla- gandes egendomsrätt till sina tillgångar, det må vara penningtillgångar eller andra till- gångar, eller rubbade deras finansiella ställ- ning i sådan omfattning att detta kunde anses oproportionerligt eller ett missbruk av statens rätt att uttaga skatt jämlikt Art. 1 FTP. Tydligen görs det ett undantag från huvud- regeln ”om det läggs en exorbitant börda på den berörda personen eller enheten, eller själ- va grunden rubbas för hans eller dess finan- siella ställning”. Detta undantag fann ingen tillämpning i målet om löntagarfonderna : Svenska Managementgruppen vs Sverige.30 Men det berodde ytterst på att SAF, som låg bakom målet, missräknat sig på kuraget hos sina medlemmar och till slut, för att få någon som vågade ställa upp som klagande, nödga- des ställa upp med ett eget dotterbolag — Svenska Managementgruppen AB. Det bola- get drabbades inte av någon exorbitant börda eller fick se sin finansiella ställning rubbad eftersom man hade SAF som moderbolag, så 30 Svenska Managementgruppen vs Sverige Appl. 11 036/84, 9 EHRR 127. 143 regeln fann ingen tillämpning. Annorlunda hade utfallet kanske blivit om det i stället varit Stafa som varit klagande. Detta företag måste nämligen räddas genom speciallagstiftning — SFS 1985:822 — sedan det visat sig att det, trots att det gått med 2,6 milj. i förlust det året, skulle drabbas därutöver av en vinstdelnings- skatt på lika belopp.31 Saken kom aldrig före Kommissionen i Strasbourg utan löstes i Stock- holm genom denna speciallagstiftning. Men om så icke skett hade förutsättningarna må- hända förelegat för ett framgångsrikt angrepp på löntagarfonderna. Detta bör man hålla i minnet när löntagarfondsmålet åberopas för att visa att Europakonventionen intet skydd bereder mot den typen av förmögenhets- indragningar. Nästa fråga att diskutera är då om skatter alls kan angripas sedan de en gång rätt beslu- tits. Här har Kommissionen också intressanta saker att säga. ”Emellertid, eftersom beskattningen faller inom det allmänna området för Art. 1 FTP, så blir följden att förbudet mot diskriminering i Art. 14 i Konventionen är tillämpligt på be- skattningen såsom sådan. .... Framför allt anser Kommissionen att det icke är tillräckligt för de klagande att klaga allenast därför att de, snarare än andra, blivit beskattade, utan att de måste visa att skatten i fråga till sin verkan olikabehandlar lika skatte- betalare på diskriminerande grunder. Såsom ovan påpekats är Kommissionen vidare av den uppfattningen, att inom beskatt- ningens område det ankommer på de natio- nella myndigheterna att verkställa den första uppskattningen av syftena och de medel var- med syftena fullföljs. Till dem lämnas följakt- ligen ”the margin of appreciation” och denna måste på detta område vara vidsträcktare än på många andra områden. Kommissionen er- inrar i detta hänseende att skattesystem ofrån- komligen gör skillnad mellan olika grupper av skattebetalare och att varje skattesystem skapar marginella situationer. ... Kommis- sionen erinrar också att orsakerna varför den- na pålaga lades på klagandena var deras unika finansiella situation på den tiden i förening därmed att de åtnjutit en gynnad ställning i skattehänseende i allmänhet. I ljuset därav och under hänsynstagande till de allmänna övervägandena ovan finner Kom- missionen att beskattningen i fråga kan sägas falla inom området för ”margin of apprecia- tion” som lämnats de nationella myndigheter- na; och att olikabehandlingen som påtalats av klagandena i förevarande fall rättfärdigades på objektiv och rimlig grund genom det syfte som Regeringen fullföljde ; samt att propor- tionalitetsprövningen gett tillfredsställande resultat.” Kommissionen godtog sålunda regeringens anförda skäl varför man diskriminerade mel- lan skattskyldiga på sätt som skett. Det svep- tes in under ”margin of appreciation” utan närmare granskning. Förmodligen hade Kom- missionen icke ens kunnat verkställa någon närmare granskning därför att de klagande (som ju icke samarbetade) icke givit Kom- missionen något underlag för en sådan gransk- ning. Det är därför av utomordentligt intresse att se på ett fall, där den klagande givit sådant underlag och Domstolen underkänt skatte- lagens tillämpning på den klagande. Så sked- de ett par år senare i målet Darby vs Sverige32 Vad som här bidrog till underkännandet var att JO gjort självmål i ärendet. JO hade näm- ligen kritiskt granskat den ifrågavarande skattelagstiftningen och funnit att ”inga sak- liga skäl talar för den gällande regeln”.33 När 31 Jfr Ingegerd Troedssons anförande i riksdagen 6.5.1985, Snabbprot. från riksdagsdebatterna 1984/85 nr 136, s 3. 32 Darby vs Sverige, 13 EHRR 774. Rörande den avgörande argumenteringen i detta mål, se Jonas Alberg, ”Sporrong Lönnroth som förträning för Darby vs Sweden”, i Jubileumsantologin Sporrong Lönnroth, redigerad av prof. em. Jacob W.F. Sundberg, IOIR nr 100 (1994) s 41-47. 33 Sundberg & Sundberg, Lagen och Europakonventionen, IOIR nr 95 (1992) s 206 med vidare hänvisningar. 144 de klagande drog fram detta, ville svenska regeringens Agent icke påstå inför Domstolen att regeln var befogad, och därmed blev ut- gången som den blev. Avslutning Som Ni kan förstå av den nu lämnade redogö- relsen är det alldeles tokigt att påstå att Europa- konventionen inte skyddar ägandet från kon- fiskation via skatter. Det gör den visst det, men för att kunna dra fördel av det skyddet så måste man sätta sig ordentligt in i Konven- tionens struktur och tankegångarna där bak- om. Det är många som gör det,34 om än inte så många i Sverige, där man mera fasat för Kjell-Olof Feldts och andras utfrysning.35 Men man måste också göra klart för sig att i alla diskrimineringsmål jämlikt Art. 14, det är syftet bakom ingreppet som blir avgörande för bedömningen och med den undfallenhet 34 Domen i Darby vs Sverige kommenteras t.ex. i Ernest Krings, ”L’égalité en matière fiscale dans la jurisprudence de la Cour Européenne des droits de l’homme”, i antologin Protection des droits fondamentaux du contribuable. Sous la direction de Robert Andersen & Jacques Malherbe. Bruxelles 1993, s 107-124, på s 110 35 Jfr Svante Nycander, ”Professor Sundbergs undervisning i rättslära”, DN 27.1.1989 s 2; Stig Strömholm, i Jacob W.F. Sundberg, ”Det är för UHÄ väl känt”. Slutuppgörelse med ius docendi ärendet, IOIR nr 92 (1992) s 163. 36 Se närmare Sundberg & Sundberg, op. cit. (not 27 ovan) s 168-172. Använda förkortningar. EHRR European Human Rights Reports (The European Law Centre at Sweet & Maxwell). FTP Första tilläggsprotokollet till den Europeiska Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (SÖF 1953 nr 26). IOIR Institutet för offentlig och internationell rätt (Stockholm) som blivit svenska juristers arvedel som följd av Uppsalaskolans inflytande och dess ’hem- liga äktenskap’ med ett parti som i mer än ett halvsekel utövat den politiska makten i lan- det, har ifrågasättande av motiven bakom lagstiftning uppfattats som lika vedervärdigt som att svära i kyrkan. Med den attityden har man onekligen vissa svårigheter att draga fördel av det skydd som Europakonventionen erbjuder på beskattningens område.36