Preskription vid personskada – en replik till ett debattinlägg

210 NFT 2/2001 Det saknas anledning att ta Kjell Illerströms synpunkter som ett inlägg i den debatt som nu pågått ett antal år i frågan om preskriptions- reglernas tillämpning och om behovet av en översyn av reglerna. KI framhåller också att han inte kan delta i de juridiska resonemangen kring preskriptionsreglerna. Poängen i hans synpunkter tycks i stället vara att i skadefall, där besvär av whiplash-typ och liknande före- kommer, problemen med preskriptionsreg- lerna aldrig borde aktualiseras eftersom sam- band med t.ex. en påstådd trafikolycka rätte- ligen inte går att styrka. KI går därvid till häftigt angrepp mot försäk- ringsbolagens skadereglerare för brister i per- sonskadefallen genom underlåtenhet, såväl att ta fram relevant utredningsunderlag som att skaffa erforderlig medicinsk rådgivning. Det får ankomma på företrädare för skadereg- lerarna att bemöta KIs insinuationer om då- ligt utfört arbete från skadereglerarnas sida, om nu någon skulle känna sig träffad av kritiken. Nu hävdar KI ytterligare, att gällande be- visregler inte iakttages och då blir det bekym- mersamt att utifrån vad KI anför i sin artikel kunna konstatera den något grumliga uppfatt- ning om bevisvärderingsprinciperna, som KI synes ha och som han lägger till grund för sina påståenden. Jag återkommer till detta i det följande – för ordningens skull bör ju några kommentarer ges – men finner anledning att först något beröra huvudfrågan i samman- hanget, dvs. preskriptionsfrågan. Preskription vid personskada – en replik till ett debattinlägg av Edmund Gabrielsson, f.d. chef för Försäkringsinspektionen samt ordförande i Trafik- skadenämnden från 1992 t.o.m. 2000 I nr 4/2000 av NFT återgavs den rapport – Preskription i personskaderätten, tolkningar och tendenser i Sverige – som Erland Strömbäck redovisade vid ett nordiskt AIDA- kollokvium hösten 2000. I följande nummer av tidskriften, nr 1/2001, gjorde Kjell Illerström ett diskussionsinlägg i anslutning till rapporten, ett inlägg som jag härmed vill bemöta. Edmund Gabrielsson e.gabrielsson@telia.com 211 Preskriptionsfrågan Som Trafikskadenämnden redan 1995 i skri- velse till Justitiedepartementet framhöll – och som Erland Strömbäck understryker i sin rap- port – är det i hög grad angeläget att lagregler- na om preskription vad avser bl.a. trafikska- deersättning ses över och görs tydligare. Det kan visserligen många gånger vara svårt för en drabbad person att en längre tid efter ett olyckstillfälle fullgöra de beviskrav som är förknippade med den skadeståndsrättsliga sambandbedömningen. Det framstår enligt min mening dock som klart att åtskilliga skadelidande, genom att ha bemötts av – som det nu visat sig – felaktiga eller i vart fall tvivelaktiga besked om att preskription in- trätt, i praktiken inte getts en chans att få sina anspråk prövade i sak. I motsats till KI är jag efter nio års arbete i Trafikskadenämnden, också övertygad om att åtskilliga skadelidan- de skulle fått sina ersättningsanspråk tillgo- dosedda. Såsom framgår också av Erland Strömbäcks rapport har dock Högsta domsto- len under de allra senaste åren undanröjt en del av de oklarheter i preskriptionsreglerna, som lett till problem i den praktiska rättstill- lämpningen. En av de hovrättsdomar som Erland Strömbäck berör i rapporten har nu- mera prövats av HD (dom den 1 mars 2001 i mål nr T 4743-99). I likhet med vad HD slagit fast i rättsfallet NJA 2000 s. 285 konstateras att den treåriga preskriptionstiden (talan skall ha väckts inom tre år från det den skadade fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande) skall bedömas särskilt för de olika anspråk, ersättning för sveda och värk, lyte och men etc., som det kan vara fråga om. Vidare anges i domen att preskriptionstid- ens utgångspunkt inte bör anses infalla tidiga- re än när försäkringstagaren erhållit ett objek- tivt sett någorlunda säkert underlag med av- seende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk. Det sagda synes innebära att det beträffande ersättning för invaliditet i praktiken i princip krävs ett läkarbesked om samband med olyckan för att treårstiden skall börja löpa. Att detta läkarbe- sked, i regel lämnat av en behandlande läkare, efter en senare granskning från. bl.a. sakkun- nigläkares sida inte alltid bedöms hålla vid den skadeståndsrättsliga sambandsprövning- en är en annan historia. Bevisvärderingen Nu åter till KI och bevisreglerna. KI anför att HD i rättsfallet NJA 1977 s. 176 formulerat ”det beviskrav som anses gälla för rätt till trafikskadeersättning vid inträffad person- skada”. Den åsyftade bevisvärderingsprincipen, som f.ö. av HD angetts gälla vid utomobliga- toriska skadestånd i allmänhet, är emellertid inte som KI tycks tro en allmän trollformel med vars hjälp man kan lösa alla uppkom- mande bevisproblem vid sambandsprövning- en. KI glömmer således bort, eller underlåter att redovisa, att den princip som HD i rättsfal- let, liksom i flera senare fall, formulerat tar sikte på fall där det gäller att bedöma vilken av två alternativa skadeorsaker som orsakat en viss skada i det faktiska händelseförloppet. Det är därvid tillräckligt att den skadelidande kan göra det klart mera sannolikt att orsaks- förloppet varit det som angetts av den skade- lidande än att orsaken varit en annan. Det bör också erinras om att det är fråga om en nedsättning av det beviskrav som annars gäller för en skadelidande och att det inte är fråga om en särskilt hög grad av sannolikhet- sövervikt, som krävs för att samband skall anses föreligga. När det är fråga om konkur- rerande skadeorsaker, dvs. skadeorsaker som verkat självständigt i förhållande till varan- dra, blir det fråga om andra och ofta mera komplicerade överväganden. Detsamma gäl- ler när skadeorsaken tillsammans med en annan orsak bedöms ha gemensamt samver- kat till visst skaderesultat därvid skadan ib- 212 land kan delas upp, även skönsmässigt, på de olika orsakerna. KI dristar sig att påstå att Trafikskadenämnden i ett cirkulärreferat (nr 4/1999) ”redovisat sin principiella inställning i fråga om bevisvärdering” och därvid gjort sig skyldig till en avvikelse från HDs nämnda dom från 1977 på ett sätt som ”framstår som uppenbar”. Min kommentar till detta är att nämnden av utredningen i fallet fann det framgå, att det var fråga om två olika skadeorsaker som samverkat till den uppkomna skadan därvid ansvaret fördelades lika på de två orsakerna. Det är en självklarhet att det i sådant fall inte går att använda sig av principer som tillkom- mit för att användas vid prövningen av alter- nativa skadeorsaker. Visst finns det svårhan- terade problem i sambandsbedömningen, dock inte i det avseendet som KI anger. Påståendet från KIs sida att samband ”vanligen” accepte- ras utan iakttagande av gällande bevisregler är mot bakgrund av det sagda inte värt ett bemötande. En sammanfattning av de bevis- värderingsprinciper som utifrån bl.a. HDs avgöranden är tillämpliga vid sambandspröv- ningen beträffande alternativa skadeorsaker resp. konkurrerande skadeorsaker liksom i andra avseenden finns bl.a. i Jan Hellners bok Skadeståndsrätt och i uppsatsen Sambands- bevisning i mål om personskador av Mikael Trogisch i nr 3/1996 av NFT. KI erinrar vidare om att sakkunnigläkaren Nils Rydell för några år sedan föreslog tillsät- tande av en arbetsgrupp som skulle ha till uppgift att fastställa nuvarande praxis, fram- föra rekommendationer och skapa ett regel- verk. Jag tror inte att detta är en framkomlig eller meningsfull väg. Omständigheterna i de olika fallen skiljer sig åt och det blir ofta, som Jan Hellner påpekar i sin bok, både en bevis- fråga och en omdömesfråga om vissa angivna besvär har sin grund i en whiplash-skada eller i andra faktorer. Självklart spelar uppfattningen hos den medicinska sakkunskapen en mycket stor roll vid sambandsbedömningen. Nämnder och domstolar måste dock ytterst på grundval av de juridiska bevisvärderingsprinciperna ta en självständig ställning till den utredning som finns i ett ärende. Bedömningen underlättas inte av att sakkunnigläkare och behandlande läkare ibland har skilda uppfattningar även i fråga om t.ex. utgångspunkterna för bedöm- ningen av sambandsproblemen vid besvär av whiplash-karaktär. Ett ganska färskt hovrättsfall kan illustrera detta (Svea hovrätts dom den 26 oktober 2000 i mål nr T 2239-00). Vid pisksnärtsfall torde bland sakkunnigläkarna råda en enig uppfatt- ning om att besvären bör ha infunnit sig inom tre dygn från olyckstillfället för att samband skall kunna antagas föreligga. Att debuten av besvären skall inträffa i tiden nära olyckan för att samband skall förutsättas föreligga fram- står också från lekmannasynpunkt som rim- ligt och tycks f.ö. också stödas av utredning på området (Nackskador efter bilolyckor av Åke Nygren m.fl.). I det nämnda fallet, som gällde en bedömning av frågan om alternativa skadeorsaker där läkarna hade olika uppfatt- ningar om betydelsen av tidpunkten för de initiala besvären, fann hovrätten (med ordför- andens utslagsröst) att besvär som infunnit sig tio dagar efter olyckan klart mera sanno- likt hade grund i olyckan än i en annan orsak och tydligen även, vilket också krävs för samband, i sig framstod som sannolikt orsa- kade av olyckan. Befogat med tankeutbyte Även om det inte finns skäl för att tillsätta en arbetsgrupp med uppgifter enligt vad som sagts i det föregående skulle det, enligt min mening, vara befogat med ett tankeutbyte mellan jurister och läkare t.ex. i form av symposier av det slag som Försäkringsjuri- diska föreningen och Svenska Läkaresällska- pet anordnade på 1980-talet.