386 NFT 4/1996 Lagvalsregler för försäkrings- avtal, särskilt konsument- försäkringsavtal Lagvalsproblem relaterade till försäkringsavtal har fått ökad betydelse i anledning av genomförandet av en inre europeisk marknad. Denna uppsats har sin utgångspunkt i de förändringar som svensk internationell privaträtt står inför och hur lagvalsfrågan påverkas för gränsöverskridande försäk- ringsavtal. Huvudintresset ägnas åt parternas möjlig- het att välja lag eller lagar för sitt försäkringsavtal. Vid valet av tillämplig lag aktualiseras olika regelverk, som innehåller lagvalsregler eller regler som påverkar lag- valet. Här redovisas också de möjligheter och begräns- ningar som dessa regler medför. av jur. kand. Marie Larsson, doktorand i internationell privaträtt vid Uppsala universitet Marie Larsson 1 Inledning I NFT 1/1995 har jur. kand. Markus Thaler på ett ingående sätt redogjort för lagvalsproble- matiken på försäkringsrättens område i ett flertal länder. Syftet med denna uppsats är att komplettera Thalers artikel utifrån ett EG- rättsligt perspektiv med anledning av Sveri- ges medlemskap i Europeiska Unionen. I och med EES-avtalet och medlemskapet i EU har Sverige förpliktat sig att införliva gemen- skapsrätten med den svenska rätten. EG- material som genomförts och pågående lag- stiftningsarbete om lagvalsregler för avtals- rättsliga förhållanden ändrar, eller kommer att i väsentliga delar ändra, sättet för faststäl- landet av tillämplig lag på internationella försäkringsavtal enligt svensk rätt. Detta är anledningen till att jag tar upp frågan till behandling, utan att göra anspråk på fullstän- dighet. Tyngdpunkten i framställningen är inriktad på parternas möjlighet att välja till- lämplig lag för sitt försäkringsavtal, s.k. parts- autonomi. Med partsautonomi menas allmänt att parterna tillåts förfoga över sitt rättsförhål- lande både materiellrättsligt och i lagvals- hänseende. Parternas val av tillämplig lag innebär att de dispositiva och indispositiva reglerna i den valda lagen är tillämpliga i stället för de dispositiva och indispositiva reglerna i den annars tillämpliga lagen. Lagvalsproblem relaterade till försäkrings- avtal har tidigare spelat en begränsad roll inom EU, då försäkringsmarknaderna varit strikt nationellt reglerade områden.1 Försäk- ringsreglerna har också väsentligen skilt sig åt i de olika medlemsländerna.2 Utanför Nor- den förekommer tvingande regler i bl.a. Tysk- 387 land, Frankrike, Italien, Spanien och Schweiz. På några håll är regleringen huvudsakligen dispositiv såvitt gäller förhållandet mellan parterna. Särskilt kan nämnas England, Ne- derländerna och i stor utsträckning Belgien.3 I vissa branscher, främst inom sjö- och trans- portförsäkrings områdena, går avtalsfriheten längre än inom andra områden. Försöken att inom EG harmonisera de ma- teriella reglerna på försäkringsrättens områ- de upphörde 1979.4 I stället har det utfärdats direktiv om försäkringsrörelse. De första liv - och skadeförsäkringsdirektiven5 anger att det skall räcka med hemlandsauktorisation och hemlandstillsyn för att ett försäkringsbolag skall kunna etablera sig i ett annat medlems- land. Andra livförsäkringsdirektivet6 och and- ra skadeförsäkringsdirektivet7 syftar till att med lagvalsregler komplettera de första eta- bleringsdirektiven på området samt underlät- ta utnyttjandet av friheten att tillhandahålla försäkringstjänster.8 Under 1992 antogs ett tredje direktiv om skade- och livförsäkring9 som något modifierar de första direktiven. Framställningen är inriktad på direkta, pri- vata försäkringar och särskild uppmärksam- het kommer att ägnas konsumentförsäkring- ar. I det följande avsnittet 2 behandlas kortfat- tat den internationella privaträttens särdrag och terminologi. I avsnitt 3 berörs lagvalsfri- hetens omfattning före EG-anpassningen. Rubriken kan ge intryck av att det beskrivna rättsläget saknar betydelse, så är dock inte fallet. På försäkringsavtal som ingåtts före ikraftträdandet av de nya reglerna skulle i princip de äldre reglerna kunna tillämpas. I avsnitt 4 behandlas de EG-rättsliga lagvals- reglerna som aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag för försäkringsavtal. Liv- och skadeförsäkringsreglernas tillämpnings- område ges en kort presentation i avsnitt 5. Här aktualiseras lag (1993:645) om tillämp- lig lag för vissa försäkringsavtal, vilken är baserad på det andra livförsäkringsdirektivet och det andra skadeförsäkringsdirektivet. Uppmärksamheten i uppsatsen inriktas på partsautonomi i liv - och skadeförsäkrings- avtal. Häråt ägnas avsnitt 6 och 7. Särskilda försäkringar berörs i avsnitt 8. Avsnitt 9 inrik- tas på rättsläget enligt Romkonventionens lagvalsregler för avtalsförpliktelser. Det är dock inte någon fullständig översikt. Särdrag i 1993 års lag och Romkonventionen som i viss mån är nya för svensk internationell privaträtt undersöks i avsnitt 10. Hur annan EG-rättslig lagstiftning kan påverka lagval som företagits i enlighet med 1993 års lag eller Romkonventionen berörs i avsnitt 11. I avsnitt 12 ges avslutande anmärkningar. 2 Den internationella privat- rättens särdrag och terminologi Varje land har sin egen internationella privat- rätt som är en del av den nationella rättsord- ningen. I snäv bemärkelse har internationell privaträtt endast handlat om val av tillämplig rättsordning. I vid bemärkelse aktualiserar den internationella privaträtten också doms- rättsfrågan samt frågan om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Den- na uppsats behandlar endast den internatio- nella privaträtten i snäv bemärkelse. Varje utlandsanknutet avtalsförhållande anses vara underkastat en viss rättsordning, ett avtalsstatut. Avtalsstatutet reglerar i prin- cip de frågor som kan uppkomma i anledning av ett internationellt avtal. Försäkringsrätten regleras i huvudsak av försäkringsavtalsla- gen (1927:77) och konsumentförsäkringsla- gen (1980:38).10 Ingen av dessa lagar inne- håller några internationellt privaträttsliga reg- ler om tillämplig lag. Lagval för försäkrings- avtal har i huvudsak reglerats genom oskrivna regler fastställda i rättspraxis.11 Parternas lagvalsöverenskommelse eller en domstols fastställande av tillämplig lag i av- saknad av parternas lagval kan påverkas av en speciell kategori regler, de s.k. internationellt tvingande reglerna.12 Internationellt tvingan- 388 de regler är materiella regler som av lagstiftare eller rättstillämpare i reglernas ursprungs- land anses vara så viktiga att de inte under några förhållanden kan avtalas bort. Dessa regler är utom räckhåll för en lagvalsöverens- kommelse eller en lagvalsbestämmelse. Syf- tet med internationellt tvingande regler är i huvudsak att skydda en svagare part i en internationell tvist mot oförmånliga lagvals- överenskommelser. Internationellt tvingande regler skall således skiljas från tvingande regler som kan avtalas bort i ett internationellt avtalsförhållande. I svensk rätt finns tvingan- de lagstiftning på flera områden till skydd för svagare part. Internationellt tvingande regler finns däremot troligtvis endast på några få ställen i svensk rätt.13 Vissa förarbetsuttalan- den till konsumentförsäkringslagen tyder på att stadganden i lagen skulle kunna vara inter- nationellt tvingande. Som en sammanfattande term på regler, som inte är lagvalsregler eller internationellt tvingande regler i egentlig be- märkelse men som ändå påverkar lagvalet, använder jag beteckningen ”regler som har direkt internationellt privaträttslig verkan”. Regler med direkt internationellt privaträtts- lig verkan har på sista tiden blivit allt vanli- gare i EG-direktiv på konsumentskydds- området. I 13 § i lag (1994:1512) om avtals- villkor i konsumentförhållanden, vilken är baserad på EG-direktiv14, finns en regel som har direkt internationellt privaträttslig verkan och som påverkar lagvalet utan att för den skull vara en lagvalsregel eller en internatio- nellt tvingande regel. Bestämmelsen innebär att en konsument inte får berövas det skydd som lagen ger beträffande regler om oskäliga avtalsvillkor genom ett lagval. 3 Lagvalet på det försäkringsrättsliga området före EG-anpassningen Utgångspunkten om partsautonomi i utlands- anknutna fall har i doktrinen inte varit lika självklar i förhållanden där den ena parten är socialt, ekonomiskt eller i yrkeskunskaper underlägsen den andra som i förhållanden där parterna är jämbördiga.15 I förarbetena till konsumentförsäkringslagen uttalades redan år 1980 att ”[f]rågan om vilket lands lag som skall tillämpas får lösas enligt allmänna rättsgrundsatser. De principer som annars tillämpas på försäkrings- avtal behöver inte nödvändigtvis gälla även kon- sumentförsäkringar. Starka skäl talar nämligen för att tvingande regler som avser att skydda konsumentintressen kan tillämpas i fall då svenska konsumenters rätt berörs. Av lagregler- nas tvingande karaktär torde vidare följa att ett villkor i försäkringsavtalet om att ett visst lands lag skall tillämpas inte i och för sig skall tillmä- tas någon avgörande betydelse för lagvals- frågan”16. Det något motsägelsefulla uttalandet kan i sig inte innebära att partsautonomi skall under- kännas i konsumentförsäkringsavtal. Däre- mot kan möjligen tänkas att olika regler skall ges en internationellt tvingande karaktär un- der vissa förutsättningar. Jag återkommer till det senare. Principen om partsautonomi måste anses gälla för gränsöverskridande försäk- ringsavtal utan några egentliga inskränkningar vid valet av tillämplig lag förutom eventuellt vad beträffar konsumentförsäkringsavtal. 3.1 Den individualiserande metoden och in dubio-regler För det fall en svensk domstol har att avgöra en försäkringstvist med internationella an- knytningar där parterna inte har avtalat om tillämplig lag har det på flera håll i litteraturen anförts att en s.k. individualiserande metod skall användas. Bogdan har förespråkat den- na metod i svensk rätt. Den individualiserande metoden går enligt Bogdan ut på att avtalet i avsaknad av partshänvisning underkastas la- gen i det land dit avtalet har sin ”starkaste och mest relevanta anknytning”.17 För att finna 389 den starkaste och mest relevanta anknytningen skall hänsyn tas till avtalets anknytningar till olika länder. Faktorer av relevans brukar anges vara parternas hemvist, parternas nationali- tet, platsen för avtalets tillkomst, platsen för avtalets uppfyllelse etc.18 De olika anknyt- ningarna skall vägas mot varandra. Vid denna avvägning anses vissa anknytningar väga tyngre än andra. Resultatet skall vara en sam- lad uppfattning där det framgår till vilken rättsordning avtalet har sin starkaste och mest relevanta anknytning.19 Det bör dock i detta sammanhang nämnas att metoden inte har använts i den beskrivna formen i de svenska allmänna domstolarna sedan 1937.20 I avsaknad av lagval genom partshänvis- ning och där den s.k. individualiserande me- toden inte ger klart utslag har i doktrinen anförts tillämpning av in dubio- eller presum- tionsregler.21 Bogdan anser att in dubio- och presumtionsregler endast är rekommendatio- ner och han gör inte någon åtskillnad mellan dessa olika regler såvitt jag kan förstå.22 En- ligt Göranson skall däremot en åtskillnad göras mellan in dubio- och presumtionsreg- ler, där in dubio-regler är ”vagt definierade tumregler med lägre styrka än presumtio- ner”.23 Presumtionsregler innebär då att be- visbördan ligger på den part som önskar en annan lösning än som förutsätts av presum- tionsregeln.24 In dubio-regeln för försäkrings- avtal innebär att vid tvivel om till vilken lag försäkringsavtalet skall anses ha sin starkaste och mest relevanta anknytning, skall lagen i det land där försäkringsbolaget har sitt säte eller fasta driftställe tillämpas. Att det är försäkringsbolagets rättsordning som blivit utslagsgivande i in dubio-regeln för försäk- ringsavtal beror på att försäkringsbolagets prestation, att ansvara för den övertagna ris- ken, ansetts som den mest karakteristiska prestationen. In dubio-regeln kommer ge- nom Romkonventionens ikraftträdande att förlora sin betydelse. För försäkringsavtal som ingåtts före Romkonventionens och 1993 års lags ikraftträdande kan in dubio-regeln fortfarande spela en roll. 4 EG-rättsliga lagvalsregler som aktualiseras vid fast- ställandet av tillämplig lag för internationella försäkringsavtal Två skilda regelsystem av lagvalsbestäm- melser kan i princip aktualiseras vid fast- ställandet av tillämplig lag för internationella försäkringsavtal, nämligen lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och EG-konventionen om tillämplig lag för av- talsförpliktelser, den s.k. Romkonventionen.25 Just nu pågår svenskt lagstiftningsarbete för ratificering av konventionen.26 Lagen från 1993 innehåller lagvalsbestämmelser för för- säkringsavtal där risken är belägen inom EES- området. Utanför lagens tillämpningsområde faller avtal som täcker risker belägna utanför EES-området och avtal om återförsäkring. Det görs inte åtskillnad i 1993 års lag mellan konsumentförsäkring och företagsförsäkring på samma sätt som i konsumentförsäkrings- lagen och försäkringsavtalslagen.27 Romkonventionen innehåller allmänna lag- valsregler för avtalsförpliktelser. Konventio- nen reglerar på ett förhållandevis heltäckande sätt frågor som kan uppkomma i anledning av ett internationellt avtal och den skall tilläm- pas på avtalsrättsliga förpliktelser där ett val måste göras mellan lagar i olika länder.28 Svensk internationell avtalsrätt har i stort sett saknat allmänna lagbestämmelser på områ- det, varför Romkonventionen fyller en viktig lucka i svensk internationell privaträtt.29 Från sitt tillämpningsområde utesluter konventio- nen försäkringsavtal där risken är belägen inom Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det andra livförsäkringsdirektivet och det andra skadeförsäkringsdirektivet är på denna punkt avsedda att komplettera Romkonven- tionen beträffande vissa försäkringsavtal. Romkonventionens tillämplighet på interna- 390 tionella försäkringsförhållanden aktualiseras i huvudsak i fyra olika situationer. Enligt konventionens artikel 1.3 p.1 motsatsvis om- fattas försäkringsavtal som täcker risker be- lägna utanför EES av Romkonventionen. Riskens belägenhet avgörs av nationell rätt i domstolslandet. Är en tvist anhängiggjord vid svensk domstol fastställs riskens belä- genhet i enlighet med gällande svensk rätt med uteslutande av svenska lagvalsregler.30 Avtal om återförsäkring är inte undantagna från Romkonventionens tillämpningsområde enligt artikel 1.4, varför de skall omfattas av konventionens tillämpningsområde.31 För avtalsrättsliga frågor som inte reglerats av 1993 års lag krävs supplerande regler. Frågor om ett försäkringsavtals formella giltighet har exempelvis inte uttryckligen reglerats i 1993 års lag. Konventionen skulle då såsom svenska internationellt privaträttsliga bestäm- melser kunna tillämpas för att fylla ut luckor i 1993 års lag.32 För det fall en utländsk EES- domstol är behörig och svensk rätt utpekas enligt lagvalsreglerna i det andra livförsäk- ringsdirektivet eller det andra skadeförsäk- ringsdirektivet, kommer Romkonventionens bestämmelser också att aktualiseras såsom svenska allmänna internationellt privaträtts- liga bestämmelser.33 Olika regelsystem skall således tillämpas beroende på var risken som försäkringsavtalet täcker är belägen. Romkonventionen och 1993 års lag inne- håller lagvalsregler som avsevärt skiljer sig åt, både lagstiftningstekniskt och vad gäller lagvalsbestämmelsernas bakomliggande syf- te. Vad beträffar lagvalsfrihetens omfattning enligt 1993 års lag är den i vissa situationer inskränkt jämfört med Romkonventionens bestämmelser och med vad som varit det hittillsvarande läget inom svensk rätt, dvs. att parterna i princip haft full frihet att välja tillämplig lag för sitt försäkringsavtal. Den partsautonomi som tillåts i 1993 års lag sker ”i kraft av vidareförvisning”.34 Det innebär att parterna kan välja tillämplig lag på sitt försäkringsförhållande om den lag(s lagvals- regler) som utpekas enligt lagvalsreglerna i 1993 års lag medger det. Det gäller dock inte fall där svensk rätt utpekas enligt lagens be- stämmelser. Åter- och vidareförvisning bru- kar även kallas renvoi.35 Med en vidareför- visning avses följaktligen en hänvisning till en annan rättsordnings lagvalsregler. Är t.ex. dansk rätt utpekad som tillämplig lag enligt 1993 års lags regler är det inte de materiella reglerna i dansk rätt som löser spörsmålet utan de danska internationellt privaträttsliga reglerna. Svensk rättspraxis har i allmänhet ställt sig negativ till renvoi.36 5 Liv– och skadeförsäkrings- reglernas tillämpningsområde 1993 års lag är i huvudsak baserad på det andra livförsäkringsdirektivet och det andra skadeförsäkringsdirektivet. Lagen utgår från två viktiga anknytningsmoment vid faststäl- landet av tillämplig lag, nämligen försäkrings- tagarens vanliga vistelseort och riskens belä- genhet. Ett anknytningsmoment ger den geo- grafiska bestämningen för lagvalet och loka- liserar tvisten till det land, vars materiella regler skall tillämpas på försäkringsavtalet.37 Det bör noteras att lagen i det land där försäk- ringsbolaget har sitt säte eller driftställe inte har någon betydelse vid valet av tillämplig lag enligt 1993 års lag. För att 1993 års lag skall äga tillämpning förutsätts vad gäller livförsäkring (1 §) att försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person att det driftställe som avtalet avser, är beläget i en EES-stat.38 Vad beträffar skadeförsäkring (2 §) krävs att den försäkrade risken är belä- gen i en EES-stat. I 1-2 §§ förutsätts att anknytning finns till två eller flera EES-sta- ter.39 I 3 § anges var en risk skall anses vara belägen, vilket är centralt i lagvalsreglerna för skadeförsäkring. Huvudregeln är att risken skall anses vara belägen i den EES-stat där 391 försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller om försäkringstagaren är en juridisk person den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget, 3 § d). I punkterna a)– c) i 3 § anges speciella anknytnings- moment för byggnader, fordon och resor som varar längst 4 månader. 6 Livförsäkring 6.1 Partsautonomi Vid avtal om livförsäkring är huvudregeln enligt 5 § st. 1 i 1993 års lag att lagen i det land där försäkringstagaren har sin vanliga vistel- seort skall tillämpas. Innebörden av ”vanlig vistelseort” skall enligt propositionen bestäm- mas i rättstillämpningen.40 Är försäkrings- tagaren en juridisk person skall lagen i den EES-stat tillämpas, där det driftställe som avtalet avser är beläget. I 5 § ges parterna en begränsad valfrihet till några rättsordningar. Är den lag där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller är lagen i den stat där det driftställe är beläget som avtalet gäller för utländsk har parterna i vissa situationer en större valfrihet enligt 3 st. Ger den utländska lagens internationellt privaträttsliga regler en större valfrihet kan parterna avtala om att en annan stats lag skall vara tillämplig än den lag där försäkringstagaren har sin vanliga vistelse- ort eller lagen i den stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget. Utpekas dansk lag enligt 5 § 1 st. är det danska internationellt privaträttsliga regler som avgör om parts- autonomi är tillåten och i vilken utsträck- ning.41 Partsautonomi i kraft av vidareförvis- ning har sin grund i EG-direktiven. Vidare- förvisning eller s.k. renvoi har tidigare varit okänd på avtalsrättens område.42 Däremot har det godtagits på familjerättens område i vissa länder. Det omständliga sätt på vilket EG-direktiven utformats bär tydliga spår av kompromiss. Inställningen till läran om ren- voi varierar i de olika europeiska länderna och är förbundet med vad som skall anses vara ”lojal tillämpning” av en utländsk rätts- ordning. Den vidareförvisning som sker enligt 1993 års lag kan bara äga rum då parterna har valt lag och när den annars utpekade lagen är utländsk. Denna nya utveckling vilken med- ger partsautonomi i kraft av vidareförvisning på avtalsrättens område kan utgöra en kom- plikation vid fastställandet av tillämplig lag.43 För att utröna om parterna kan avtala om tillämplig lag utöver vad som anges i 5 § måste allmänna lagvalsregler i en utländsk rättsordning användas innan det går att be- stämma den tillämpliga materiella lagen. De fördelar som kan vinnas med vidareförvis- ning i ett försäkringsförhållande är att parter- na måste vara medvetna om lagvalsreglerna i den annars tillämpliga utländska rätten för att kunna utnyttja den ökade valfriheten. På så sätt berövas inte försäkringstagaren det skydd som ligger bakom 1993 års lags bestämmel- ser genom oförmånliga lagvalsöverens- kommelser. Utpekas svensk rätt som tillämplig finns inte någon ”partsautonomi i kraft av vidare- förvisning” enligt 5 § 1 st. Det svenska ställ- ningstagandet, att inte tillåta partsautonomi där svensk lag utpekas, är ett autonomt svenskt ställningstagande utan bakgrund i EG-direk- tiven. Ställningstagandet har motiverats med att EG-direktiven är minimiskyddsdirektiv och att medlemsstaterna kan gå längre till skydd för försäkringstagare. Det anfördes i förarbetena att det inte fanns skäl att utvidga parternas valmöjligheter där svensk lag var att tillämpa eftersom parterna kan avtala bort de dispositiva bestämmelserna i försäkrings- avtalslagen.44 Partsautonomin på försäkrings- rättens område har sålunda kommit att skilja sig från vad som anses gälla i internationellt privaträttsligt hänseende på andra avtalsrätts- liga områden. I 5 § 2 st. ges en valmöjlighet i lagvalshänseende för fysiska försäkrings- tagare. Om personen har sin vanliga vistelse- ort i en EES-stat, men är medborgare i en 392 annan EES-stat kan parterna avtala att någon av dessa två lagar skall tillämpas. Trots att det inte anges i 1993 års lag, förutom vad beträffar avtal om skadeförsäk- ring, skall lagvalet anges uttryckligen eller framgå av omständigheterna. Senare föränd- ringar av t.ex. vanlig vistelseort inverkar inte på lagvalet för redan ingångna avtal.45 6.2 Lagval i brist på parternas avtal om saken Där parterna inte har valt lag fungerar 5 § 1 st. som en objektiv lagvalsregel. Enligt detta lagrum skall lagen i den stat där försäkrings- tagaren har sin vanliga vistelseort tillämpas. 7 Skadeförsäkring 7.1 Partsautonomi Vad gäller avtal om skadeförsäkring är huvud- regeln enligt 6 § att i de fall försäkrings- tagarens vanliga vistelseort eller centrala för- valtning och riskens belägenhet sammanfal- ler, dvs. är belägna i samma stater, skall lagen i det landet tillämpas. Först bör således fast- ställas var försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller centrala förvaltning. Därefter fastställs riskens belägenhet med hjälp av 3 §. Syftet bakom regeln är att försäkringstagaren inte skall behöva acceptera tillämpning av en för honom eller henne icke känd lag. ”Parts- autonomi i kraft av vidareförvisning” finns även i 6 § p. 2. Om den utpekade EES-statens lag innehåller en lagvalsbestämmelse, vilken innebär att även lagen i stater utanför EES kan väljas, står det parterna fritt att utnyttja denna möjlighet. Det gäller dock inte om svensk rätt utpekas. I 10 § finns en bestämmelse som begränsar partsautonomin i interna förhållan- den. Bestämmelsen gäller för det fall alla omständigheter av betydelse vid tiden för ett lagvalsavtal anknyter till en och samma EES- stat. Exempel: Om en svensk försäkrings- tagare tecknar en skadeförsäkring hos ett svenskt försäkringsbolag för egendom i Sverige kan parterna inte genom lagvalsavtal frångå de tvingande reglerna i den svenska rätten. 10 § omfattar alla tvingande regler i den i avsaknad av lagval tillämpliga lagen, både indispositiva och internationellt tving- ande regler. Situationer där riskens belägenhet och för- säkringstagarens vanliga vistelseort eller cen- trala förvaltning inte sammanfaller regleras av 7 §. Innehållet i 7 § är inte alldeles okom- plicerat och partsautonomin är i dessa fall begränsad på olika sätt. Parterna kan välja mellan lagen i den EES-stat där risken är belägen och lagen i den stat där försäkrings- tagaren har sin vanliga vistelseort eller cen- trala förvaltning, vilken kan vara en lag i en stat inom eller utanför EES-området.46 I fall där lagen i den EES-stat där risken är belägen ger parterna större frihet att avtala om till- lämplig lag kan parterna göra det enligt 3 st. Trots att det inte framgår av bestämmelsens ordalydelse är det bara då denna lag är ut- ländsk som parterna kan utnyttja den ökade valfriheten.47 Det är bara lagen i den ”EES- stat där risken är belägen” som kan ge parterna utvidgad partsautonomi. Ger lagen i en icke EES-stat, där försäkringstagaren har sin van- liga vistelseort eller centrala förvaltning par- terna en större valfrihet, kan den inte utnyttjas av parterna eftersom bestämmelsen i 3 st. endast hänvisar till lagar i EES-stater. Om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort i New York och försäkringen avser en bygg- nad belägen i Tyskland kan parterna enligt 7 § välja mellan lagen i New York och tysk lag. Ett val av en annan lag är också möjlig om det är giltigt enligt tyska internationellt pri- vaträttsliga regler. Ger lagen i New York parterna en ännu större frihet kan den inte utnyttjas om den inte är förenlig med tyska internationellt privaträttsliga regler. Det har sin grund i att det endast är den större friheten att avtala om tillämplig lag i den EES-stat där risken är belägen som kan utnyttjas. Inte heller skulle parterna kunna utnyttja en större 393 frihet som givits i en annan EES-stat om försäkringstagaren hade sin vanliga vistelse- ort eller centrala förvaltning där.48 Om försäkringstagaren är en näringsidkare och avtalet omfattar två eller flera risker be- lägna i skilda EES-stater hänförliga till sådan verksamhet, kan parterna enligt 7 § 2 st. avtala att någon av lagarna i de stater där en risk är belägen eller där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller centrala för- valtning skall tillämpas. Där parterna väljer en EES-stats lag som tillämplig tillämpas denna på samtliga risker som försäkrings- avtalet täcker, även risker belägna utanför den EES-stat vars lag valts. Om de utpekade EES-staternas lagar ger parterna större frihet att avtala om tillämplig lag kan parterna ut- nyttja den större friheten enligt 7 § 3 st. Här krävs att det är fråga om utländska lagar. Parterna kan bara utnyttja den större valfrihe- ten som ges i EES-staters lagar, men inte en större valfrihet som eventuellt ges i lagen där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller centrala förvaltning. Det råder delade meningar om vad som enligt 7 § 3 st. skall förstås med ”lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket”. Enligt Pålsson talar det för en kumulativ tillämpning, dvs. samtliga aktuella rättsordningarna måste medge partsautonomi.49 I förarbetena uttalas dock att ”det är rimligt att utgå ifrån att regeln blir tillämplig redan om någon av de angivna staterna ger parterna större frihet vid lagva- let”, dock inte i de fall svensk rätt utpekas.50 Vid en jämförelse med direktivets ordalydel- se i artikel 7 d) framkommer att ”för det fall medlemsstaterna som avses i styckena b) och c) medger större valfrihet avseende tillämplig lag på avtalet, får parterna trots bestämmel- serna i de nämnda styckena utnyttja denna frihet”. Å ena sidan talar direktivets lydelse för Pålssons tolkning. Syftet med regeln är i viss mån att begränsa partsautonomin varför det skulle kunna anföras att det krävs att lagval måste vara giltiga i samtliga inblanda- de medlemsstater. Å andra sidan avses i andra stycket fall där försäkringstagaren idkar nä- ringsverksamhet, vilket i sig talar för att ut- vidga partsautonomin genom att låta lagva- lets giltighet vara beroende endast av ett lands lagvalsregler.51 Osäkerhet i frågan får anses råda. Är det svensk rätt som utpekas finns ingen partsautonomi i kraft av vidareförvis- ning, utan valet är då begränsat till de möjlig- heter som anges i 1 st. Detta framgår inte av lagtexten, utan endast i förarbetena.52 8 § angår försäkringsavtal där de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat där risken är belägen. Det är alltså fråga om ”risk” i två olika bemär- kelser i 8 §. ”Risk” såsom det intresse eller objekt försäkringsavtalet avser att skydda och ”risk” i anknytningsmomentet ”EES-stat där risken är belägen” fastställd med hjälp av 3 §.53 Det kan vara fråga om fall där försäk- ringstagaren har sin vanliga vistelseort i en EES-stat men det som försäkrats befinner sig i en annan EES-stat. En travhäst kan exem- pelvis vara försäkrad i ett EES-land, men befinna sig på tävling i ett annat land. Trots 6– 7 §§ kan parterna då avtala att lagen i det land där tävlingen äger rum skall tillämpas. Har parterna företagit ett lagval skall det enligt 11 § 1 st. 1 p. anges uttryckligen eller framgå av omständigheterna. 7.2 Lagval i brist på parternas avtal om saken I vissa fall fungerar 6 §, liksom 5 §, som en objektiv lagvalsregel där parterna inte har avtalat om tillämplig lag för skadeförsäkrings- avtalet. Om försäkringstagarens vanliga vis- telseort eller centrala förvaltning sammanfal- ler med riskens belägenhet skall den statens lag tillämpas enligt 11 § 1 st. p. 2. Är så inte fallet, dvs. riskens belägenhet och försäkrings- tagarens vanliga vistelseort eller centrala för- valtning sammanfaller inte, är domstolens valmöjligheter vid fastställandet av den till- 394 lämpliga lagen begränsade. Lagen skall då fastställas på grundval av den ”närmaste an- knytningen”. Försäkringsavtalet kan bara ha sin närmaste anknytning till någon av de i 7, 8 eller 10 §§ angivna lagarna. I 11 § 1 st p. 3 finns en presumtionsregel vari det anges att avtalet skall anses ha sin närmaste anknyt- ning till den EES-stat där risken är belägen, om inte annat visas. Presumtionen bestäms med hjälp av 3 §. I förarbetena har angivits att 11 § ger uttryck för en s.k. individualiserande metod som godtagits i rättspraxis och den juridiska litteraturen.54 Jag anser dock att 11 § 1 st. p. 3 skiljer sig från den s.k. individual- iserande metoden. Paragrafen torde snarare utgöra en ”semi-open conflict rule”.55 Att enbart betrakta 11 § 3 p. som en presumtions- regel är förenligt med vad som förekommit i senare rättspraxis.56 Det skulle också stå i överensstämmelse med vad som gäller för tillämpningen av artikel 4 i Romkonventionen. Utrymme för något som kan liknas vid en s.k. individualiserande metod enligt Romkonven- tionen finns endast där presumtionsreglerna i konventionen inte ger någon lösning.57 Först bör presumtionsregeln i 11 § 1 st. p. 3 använ- das för att finna den rättsordning vartill av- talet antas ha sin närmaste anknytning. Däref- ter undersöks om det finns tillräckliga skäl att bryta presumtionen därför att avtalet uppvi- sar en starkare anknytning till en annan rätts- ordning än den som presumtionsregeln utpe- kar. Att på detta sätt fastställa den tillämpliga lagen i avsaknad av avtal leder till större enhetlighet och förutsebarhet än en tillämp- ning av den s.k. individualiserande metoden. 8 Särskilda försäkringar Parterna har full frihet att välja lag när försäk- ringsavtalet gäller stora risker. Parterna är då i princip jämbördiga varför behov av inskränk- ningar till skydd för ena parten saknas. I vissa situationer är det försäkringstagarens ställ- ning samt omfattningen av hans verksamhet och i andra fall riskens art som avgör det fria valet av tillämplig lag.58 Begreppet stora ris- ker omfattar i huvudsak transport- och sjöför- säkring, kreditförsäkring som tecknas av nä- ringsidkare samt egendoms- och ansvarsför- säkring som tecknas av större företag.59 Den enda inskränkningen i partsautonomi som existerar för stora risker är fall som angår interna försäkringsförhållanden. Parterna kan då inte enligt 10 § i 1993 års lag avtala bort tvingande regler i den i avsaknad av lagval annars tillämpliga lagen. I 12 § behandlas obligatoriska försäkringar, t.ex. trafikförsäkring. På dessa avtal tillläm- pas lagen i den stat som föreskrivit skyldighe- ten att teckna försäkringen. Riskens belägen- het spelar inte någon roll. 12 § utgör en fast lagvalsregel vilket innebär att den inte lämnar något utrymme för val av lag utan den utpekar direkt den tillämpliga lagen. Paragrafen är förenlig med den ensidiga lagvalsregel som finns i 8 § i trafikskadelagen (1975:1440) där det anges att svensk rätt skall tillämpas om en person har svenskt hemvist eller svenskt med- borgarskap. 9 Romkonventionens lagvalsregler i urval 9.1 Partsautonomi Huvudregeln enligt artikel 3 i Romkonven- tionen är avtalsfrihet. Parterna kan välja den lag som skall vara tillämplig på försäkrings- avtalet och det finns inget krav på anknytning till den valda lagen. Parterna kan också välja att skilja ut en eller flera frågor eller en del av avtalet och bestämma att dessa frågor eller delen skall regleras av en annan lag än avtalet i övrigt. Parterna kan när som helst komma överens om att en annan lag skall vara till- lämplig på avtalet än den lag som tidigare reglerade det. En ändring får dock inte påver- ka avtalets giltighet till formen eller försämra tredje mans rättigheter. I vissa fall kan en domstol bortse från lagvalet vad gäller inter- 395 na förhållanden och tillämpa de tvingande reglerna i staten vartill avtalet i avsaknad av lagval har sin närmaste anknytning. Denna begränsning framgår av artikel 3.3. Det går inte i dessa fall att avtala bort tvingande regler i den i avsaknad av lagval annars tillämpliga lagen där alla omständigheter av betydelse vid tidpunkten för lagvalet endast är anknutna till ett land. Artikel 7, vilken angår internatio- nellt tvingande regler i domstolslandets lag och i en tredje rättsordning, kan också under vissa omständigheter påverka lagvalet. Detta spörsmål behandlas i avsnitt 10. 9.2 Lagval i brist på parternas avtal om saken För det fall parterna inte har avtalat om till- lämplig lag skall lagen i det land vartill avta- let har sin närmaste anknytning tillämpas enligt artikel 4.1. Artikel 4 ger uttryck för en objektiv lagvalsmetod. Artikel 4.1 bringar i sig inte någon klarhet i vilken lag som skall tillämpas eller hur man skall fastställa den tillämpliga lagen. Artikel 4:s huvudsakliga innehåll finns i presumtionsregler i styckena 2–4. Ett avtal presumeras ha sin närmaste anknytning till det land där den part som skall utföra den prestation som kännetecknar avta- let (den karakteristiska prestationen) har sin vanliga vistelseort. Ingås avtalet som ett led i ett företags förvärvsverksamhet skall avtalet anses ha sin närmaste anknytning till det land där det huvudsakliga verksamhetsstället är beläget eller, om enligt avtalsvillkoren pres- tationen skall fullgöras från ett annat verk- samhetsställe än det stället, det land där det andra verksamhetsstället är beläget.60 Nor- malt anses inte betalning av pengar utgöra den karakteristiska prestationen.61 Vid för- säljning av varor är det ofta enkelt att faststäl- la vad som kännetecknar den karakteristiska prestationen. Det är mindre självklart i för- säkringsfall där båda parterna betalar eller lovar att betala pengar. Enligt min mening kan det anföras att försäkringsbolaget svarar för den karakteristiska prestationen eftersom bolaget ansvarar för den övertagna risken.62 Presumtionsreglerna kan alltid brytas om den karakteristiska prestationen inte kan bestäm- mas eller om avtalet som helhet uppvisar en närmare anknytning till ett annat land enligt artikel 4.5. Innehållet i presumtionsreglerna i 1993 års lag och i Romkonventionen skiljer sig åt i vissa avseenden. I Romkonventionen är den karakteristiska prestationen avgörande. Det innebär i princip att det troligen är försäk- ringsbolagets lag som blir tillämplig. I 1993 års lag är det däremot skyddshänsyn som fått bestämma presumtionsregelns innehåll. Det är försäkringstagarens vanliga vistelseort och riskens belägenhet som är avgörande vid fast- ställandet av den närmaste anknytningen. Det kan aldrig vara försäkringsbolagets lag. Tillämpningen av presumtionsreglerna i Romkonventionen och i 1993 års lag bör ske på samma sätt. Det innebär att presumtions- reglerna används för att fastställa till vilken lag avtalet skall anses ha sin närmaste anknyt- ning, därefter prövas om presumtionen skall brytas. 9.3 Konsumentförsäkringsavtal I artikel 5 i Romkonventionen finns en be- stämmelse som tillämpas på avtal om tillhan- dahållande av varor, tjänster och avtal om finansiering åt en konsument för ändamål som kan anses ligga utanför konsumentens yrkesmässiga verksamhet.63 Artikel 5.1- 2 är inte en egentlig lagvalsregel, utan en regel som har direkt internationell privaträttslig verkan, dvs. den påverkar lagvalet. Huvudre- geln i ett konsumentförsäkringsförhållande är partsautonomi enligt artikel 3. En konsu- ment får dock inte under vissa förutsättningar berövas det skydd som tvingande regler i lagen i det land där denne har sin vanliga vistelseort ger. Med tvingande regler avses både tvingande och internationellt tvingande regler. De tvingande reglerna skall ersätta 396 regler i den annars tillämpliga lagen, alterna- tivt tillämpas parallellt härmed. För att artikel 5 över huvudtaget skall kunna tillämpas krävs att avtalet föregås av ett särskilt anbud riktat till konsumenten, eller av annonsering i lagen i den stat där konsumenten har sin vanliga vistelseort och att konsumenten där vidtog de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna, eller om den andre parten eller dennes repre- sentant har mottagit konsumentens beställ- ning i det landet. Exempel: Ett franskt försäk- ringsbolag annonserar i en tysk tidning om försäkringar. Konsumenten, som har sin van- liga vistelseort i Tyskland, svarar på annon- sen och ingår ett avtal med det franska försäk- ringsbolaget. Om försäkringsavtalet inne- håller ett lagval till fransk rätt kan konsumen- ten trots detta inte berövas det skydd som tvingande tyska regler ger. Artikel 5 kan kritiserats för sitt snäva tillämpningsområde, eftersom en åtskillnad görs mellan en aktiv och en passiv konsument. Om en konsument i motsvarande situation själv söker upp det franska försäkringsbolaget åtnjuter inte kon- sumenten det skydd som eventuellt ges i artikel 5. Det är inte heller klart hur artikel 5 skall tolkas. Frågan är om artikel 5 skall tillämpas bara om den lag där konsumenten har sin vanliga vistelseort ger ett bättre skydd än den valda lagen, eller om artikeln alltid skall tillämpas oavsett om konsumentens lag ger ett bättre eller sämre skydd. Ordalydelsen i artikel 5 talar för den senare tolkningen, medan intresset av konsumentskydd talar för den förra tolkningen. För att artikel 5 skall ha en konsumentskyddande verkan bör artikeln användas bara då det är till förmån för konsu- menten. I artikel 5.3 finns en objektiv lagvals- regel som pekar ut lagen i den stat där konsu- menten har sin vanliga vistelseort om parter- na inte har avtalat om tillämplig lag. Det förutsätter att någon av de i artikel 5.2 be- skrivna situationerna föreligger. Artikel 5.3 skall alltid tillämpas även om avtalet som helhet har en närmare anknytning till en an- nan stat än den där konsumenten har sin vanliga vistelseort. 10 Några särdrag i försäkringsdirektiven och Romkonventionen I detta avsnitt skall jag beröra några särdrag i EG-direktiven och Romkonventionen vilka i den juridiska litteraturen inte är helt okontro- versiella. I 1993 års lag och Romkonventio- nen behandlas en speciell typ av regler, näm- ligen internationellt tvingande regler vilka tidigare kortfattat berörts. Det kan vara fråga om internationellt tvingande regler i dom- stolslandets lag eller i en tredje rättsordning vartill avtalet har nära anknytning. Ett sådant stadgande finns i 13 § i 1993 års lag och det gäller endast internationellt tvingande regler i svensk rätt.64 Någon möjlighet att tillämpa en tredje stats internationellt tvingande regler finns inte enligt lagen trots att en sådan möj- lighet gavs i de bakomliggande direktiven. Det ansågs främmande att tillämpa olika län- ders regler på samma avtalsförhållande. Rom- konventionens artikel 7.1 behandlar interna- tionellt tvingande regler i en tredje rättsord- ning. Artikel 7.2 avser internationellt tving- ande regler i domstolslandets lag. Vid be- dömningen av om sådana tvingande regler skall tillerkännas verkningar skall deras art och syfte beaktas liksom följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas. Medlemsstater- na kan reservera sig mot artikel 7.1 i Rom- konventionen. Sverige förväntas inte reser- vera sig mot artikel 7.1 vid ratificering av konventionen.65 Internationellt tvingande regler utpekar inte den tillämpliga lagen, utan bryter igenom avtalsstatutet och ersätter den annars tillämp- liga bestämmelsen eller fyller ut den materi- ella lagen där den tillämpliga lagen saknar motsvarande regler. Om regler skall anses ha en internationellt tvingande karaktär bestäms uteslutande av lagstiftaren eller rättstillämpa- 397 ren i reglernas ursprungsland. Vilka regler som skall anses vara internationellt tvingan- de till sin natur bygger i stort sett på rätts- politiska ställningstaganden. Det kan till och med vara så att en regel är internationellt tvingande i vissa fall, men inte i andra. Att tillämpa internationellt tvingande regler i en tredje rättsordning har den fördelen att det i ett internationellt avtalsförhållande går att uppnå samma resultat oavsett vid vilken dom- stol talan väcks. Exempel: Antag att det i tysk rätt finns vissa regler till skydd för småföreta- gare vad gäller ett försäkringsbolags möjlig- het att direkt säga upp en försäkring vid försenad premiebetalning. Dessa regler har förklarats vara internationellt tvingande. Ett amerikanskt försäkringsbolag med filial i Tyskland erbjuder försäkringar till företagare i Tyskland, England etc. I försäkringsavtalet finns en klausul om skiljedom i Stockholm och ett lagval till engelsk rätt. Svensk rätt saknar motsvarande regler om företagarskydd vid försenad premiebetalning och de tyska reglerna kan anses rimliga enligt svensk rättsuppfattning. Där den svenska skiljenämn- den, som skall tillämpa svensk internationell privaträtt, finner att engelsk rätt inte innehål- ler motsvarande regler, varför avtalet blir oskäligt förmånligt för det amerikanska bola- get, kan nämnden med stöd av artikel 7.2 inte ge det skydd som finns i tysk rätt eftersom svensk rätt (domstolslandets lag) saknar så- dana bestämmelser. Med ett stadgande som artikel 7.1 kan nämnden överväga om tyska regler skall beredas tillämpning.66 Utan ett artikel 7.1 stadgande uppnås inte denna ba- lans. Nackdelen med ett sådant stadgande är framför allt att det leder till oförutsebarhet och att det är svårt för en domstol att veta vilka de internationellt tvingande reglerna är. Oavsett om domstolen tillämpar interna- tionellt tvingande regler i domstolslandets lag eller i ett tredje lands rättsordning vid sidan av den lag som i övrigt gäller för avtalet sker en klyvning, en s.k. dépeçage, av avtals- statutet. Dépeçage innebär att två (eller flera) rättsordningar är tillämpliga på olika delar eller frågor av avtalet, och den annars tillämp- liga lagens verkan modifieras. Enligt Rom- konventionens huvudregel i artikel 3 kan parterna avtala om en klyvning av en fråga eller en viss del av avtalet. I 11 § 2 st. i 1993 års lag anges att där parterna inte har avtalat om tillämplig lag kan en avskiljbar del av avtalet underkastas en annan rättsordning än det övriga avtalet. För att det skall kunna ske krävs synnerliga skäl och att en del av avtalet uppvisar en starkare anknytning till någon av de stater som avses i 7, 8 eller 10 §§ än till den som utpekas enligt presumtionsregeln i 11 § 1 st. p. 3. Vad som är synnerliga skäl skall fastställas av rättstillämparen. Det torde i vart fall förutsätta att en del av försäkringsavtalet uppvisar mycket starka anknytningar till en annan EES-stat än det övriga avtalet. Om en näringsidkare bedriver verksamhet med ris- ker belägna i olika EES-stater kan det vara mer ändamålsenligt att underkasta försäk- ringsavtalets olika delar skilda lagar om de- larna täcker risker belägna i skilda medlems- stater. Valet av tillämplig lag blir då inte beroende av om ett avtal betraktas som ett enda avtal eller som flera separata avtal.67 Möjligheten att klyva ett avtalsstatut enligt 1993 års lag i avsaknad av parternas lagvals- överenskommelse skiljer sig från samma möjlighet enligt Romkonventionen. Enligt artikel 4.1 i Romkonventionen finns en möj- lighet för domstolen att undantagsvis tilläm- pa en stats lag på en del av avtalet som kan skiljas från resten av avtalet och den delen har en närmare anknytning till ett annat land. Det är olyckligt att terminologin i 1993 års lag och Romkonventionen inte är densamma för ett identiskt förfarande. En viktig skillnad mellan dépeçage i Romkonventionen och 1993 års lag är att en avskiljbar del enligt 11 § 2 st. endast kan underkastas någon av de i 7, 8 eller 10 §§ angivna lagarna, medan det enligt Romkonventionen kan ske till vilken 398 lag som helst vartill avtalet uppvisar en nära anknytning. Dépeçage har ofta kritiserats i svensk doktrin. Enligt min mening finns det även flera fördelar med ett sådant förfarande, eftersom det ger parterna en möjlighet att förfoga över sitt avtalsförhållande som de själva önskar. 11 EG-direktiven om oskäliga avtalsvillkor – förhållandet i lagvalshänseende till det för- säkringsrättsliga regelsystemet I lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsu- mentförhållanden finns i 13 § en regel som kan påverka lagvalsavtal företagna i enlighet med 1993 års lag eller Romkonventionen. Det är möjligt att regelns praktiska betydelse är ringa i internationella försäkringsavtal med beaktande av den offentligrättsliga tillsyn av försäkringsrörelse som finns i de flesta euro- peiska länder. Jag vill ändå peka på den inskränkning som i vart fall rent teoretiskt är möjlig. Lagen om avtalsvillkor i konsument- förhållanden är baserad på EG-direktiv (93/ 13/EEG) om oskäliga avtalsvillkor och ersät- ter 1971 års avtalsvillkorslag. 1971 års av- talsvillkorslag innehöll endast marknadsrätts- liga regler och från dess tillämpningsområde undantags försäkringsavtal såsom varande verksamhet som står under tillsyn av Finans- inspektionen, 2 §.68 Den nya lagen innehåller både marknadsrättsliga och civilrättsliga reg- ler. Försäkringsavtal omfattas av lagen. Att särbehandla försäkringsavtal, trots att den ordning som råder inom försäkringsområdet kunde anses uppfylla direktivets krav ansågs inte lämpligt.69 I propositionen angavs det vara ”angeläget att frågor om oskäliga avtals- villkor får en likformig behandling på alla näringsområden och att det utvecklas en en- hetlig praxis”.70 För att lagen om avtalsvill- kor i konsumentavtal skall vara tillämplig krävs att ena parten är konsument.71 Villkoret i fråga får inte vara individuellt förhandlat. Villkoret får inte heller vara en huvudförplik- telse, ”a core provision”, dvs ett villkor som avser avtalets huvudförpliktelse eller en pre- miebetalning.72 13 § i lagen om avtalsvillkor i konsument- avtal lyder: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbets- området skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lagen som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.73 13 § gäller bara avtalade lagvalsklausuler och det är endast regler om oskäliga avtalsvillkor som paragrafen kan åsidosätta. Hänsyn kan inte tas till omständigheter vilka inträffat ef- ter avtalsslutandet. För övriga delar av avtalet gäller lagvalsklausulen.74 I propositionen anges att 13 § inte är en lagvalsklausul i den meningen att den anger vilket lands lag som skall väljas i ett visst fall.75 Bestämmelsen utgår från att bestämningen av den annars tillämpliga lagen skall ske med tillämpning av gällande internationellt privaträttsliga nor- mer. Syftet bakom 13 § är att garantera att en EES-konsument får det skydd som avses i EG-direktivets bestämmelser. Bestämmelsen skyddar däremot inte en konsument där par- terna har valt lagen i en EES-stat med ett sämre konsumentskydd än det som gäller i den lag som i avsaknad av lagval skulle vara tillämplig, utan den gäller bara där lagvals- klausulen hänvisar till ett land utanför EES- området. I fall där en EES-stat med ett sämre konsumentskydd valts kan möjligen 36 § avtalslagen betraktas som en internationellt tvingande regel som griper in mot medlems- stater vars lagstiftning inte innehåller lika generösa jämkningsmöjligheter som den svenska rätten.76 I vilken utsträckning kan då 13 § påverka lagval som företagits i enlighet med 1993 års 399 lag eller Romkonventionen? Ett lagval som företagits i enlighet med 1993 års lag kan exempelvis inskränkas vad avser regler om oskäliga avtalsvillkor där parterna valt en lag utanför EES-området och där ena parten är en konsument. 13 § avser endast civilrättsliga oskälighets- och tolkningsregler. Exempel: Om en amerikan med vanlig vistelseort i Tyskland tecknar en livförsäkring i ett svenskt försäkringsbolag med lagen i New York som tillämplig kan lagen om avtalsvillkor i konsu- mentavtal få en effekt på lagvalet. Parterna i försäkringsavtalet kan i enlighet med 5 § i 1993 års lag avtala att amerikansk rätt skall vara avtalsstatut. 5 § stipulerar att parterna har valfrihet i det fall där den lag där försäk- ringstagaren har sin vanliga vistelseort till- låter det.77 Eftersom försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort i Tyskland är det tyska lagvalsregler som bestämmer om parterna i livförsäkringsavtalet har lagvalsfrihet. Tyska allmänna lagvalsregler på det avtalsrättsliga området är Romkonventionen, vars huvudre- gel är partsautonomi. Syftet med 13 § är att skydda en EES-konsument från lagvalsklau- suler som berövar konsumenten det skydd som ges enligt EG-direktivets bestämmelser, således måste en jämförelse göras mellan amerikanska och tyska regler om oskäliga avtalsvillkor. Tysk rätt är enligt 5 § 1 st. den lag som skulle tillämpas i avsaknad av val. Även om de amerikanska reglerna om oskä- liga avtalsvillkor väl uppfyller direktivets krav underkänns i alla fall lagvalet vad beträffar regler om oskäliga avtalsvillkor om den tyska rätten ger ett ännu bättre skydd än den ameri- kanska rätten.78 Hur jämförelsen mellan reg- ler om oskäliga avtalsvillkor i skilda rättsord- ningar skall ske är osäkert. Av 13 § ordalydel- se torde framgå att det inte finns möjlighet till en kumulativ tillämpning av regler om oskä- liga avtalsvillkor, utan antingen den ena eller andra rättsordningens regler om oskäliga av- talsvillkor bör tillämpas.79 12 Avslutande anmärkningar Lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal är resultatet av en del i har- moniseringen av medlemsstaternas regler inom området för finansiella tjänster. Lag- valslagen är i huvudsak baserad på två EG- direktiv om liv- och skadeförsäkring. Både försäkringar som rör konsumenter och nä- ringsidkare omfattas av lagens tillämpnings- område. Lagen innehåller framför allt tre vik- tiga nyheter för svensk internationell privat- rätt; 1) ”partsautonomi i kraft av vidareförvis- ning”, 2) möjligheten att under synnerliga skäl klyva ett försäkringsavtal under flera tillämpliga rättsordningar och 3) möjligheten att tillämpa svenska internationellt tvingande regler trots att avtalsstatutet är en annan rätts- ordning. Den sistnämnda möjligheten är tidi- gare känd i svensk rätt, dock inte som en lagfäst regel. Regeln är inte en egentlig lag- valsregel, utan en regel som innebär att svens- ka rättspolitiska intressen skyddas. Att lag- stiftaren endast valt att ge en svensk domstol möjlighet att tillämpa svenska internationellt tvingande regler kan på sikt innebära att ut- ländska domstolar inte beaktar svenska inter- nationellt tvingande regler. Gemensamt för de övriga lagvalsreglerna i 1993 års lag är att det inte tillmäts någon vikt var försäkrings- bolaget har sitt säte. I stället är det försäkrings- tagarens vanliga vistelseort och platsen där den försäkrade risken finns som är avgörande. I vilken utsträckning parterna har möjlighet att välja tillämplig lag beror på vilken typ av försäkring avtalet avser. I försäkringsavtal som täcker stora risker gäller i princip parts- autonomi utan inskränkningar. I dessa fall saknas skyddsbehov eftersom parterna ofta är jämbördiga. För försäkringsavtal som angår annat än stora risker gäller i princip dubbla inskränkningar i partsautonomin. Med dubbla inskränkningar avses dels den inskränkta möjligheten att välja lag, dels möjligheten för en svensk domstol att tillämpa internationellt 400 tvingande regler i svensk rätt där en annan rättsordning är avtalsstatut. Tillämpningen av internationellt tvingande regler innebär att ett lagval företaget av parterna ytterligare modifieras. Utpekas svensk rätt enligt lagvals- reglerna finns ingen valmöjlighet utan svensk rätt skall då tillämpas. Parterna har dock en materiellrättslig möjlighet att avtala bort de dispositiva bestämmelserna i försäkrings- avtalslagen. Det skall påpekas att där anknyt- ningsmomenten pekar mot olika lagar ges en större frihet även för annat än stora risker. Ett val kan då i vissa fall ske mellan flera rättsord- ningar. Fördelarna med den inskränkta parts- autonomin är att lagvalet blir förutsebart, åtminstone för svenska försäkringstagare, och försäkringstagaren behöver inte vidkännas okända regler. Nackdelarna med ”partsauto- nomi i kraft av vidareförvisning” är att regel- systemet blir svåröverskådligt. Utpekas en utländsk rättsordning och denna lags lagvals- regler tillåter partsautonomi kan parterna väl- ja lag. Lagvalet behöver då inte alltid vara begränsat till EES-staters lagar. Romkonventionen innehåller också en del nyheter som tidigare varit okända för svensk internationell privaträtt. Det är bl.a. möjligt att klyva ett avtalsstatut på flera tillämpliga rättsordningar och att tillämpa internationellt tvingande regler i domstolslandets lag eller i en annan rättsordning vartill avtalet uppvisar en nära anknytning. En viktig skillnad mellan 1993 års lag och Romkonventionen är att konventionen utgår från partsautonomi och förbjuder vidare- eller återförvisning. För- säkringsbolagets säte eller driftställe spelar roll som anknytningsmoment vid fast- ställandet av den karakteristiska prestationen. Detta anknytningsmoment saknar helt bety- delse enligt 1993 års lag. Det är också möjligt att bestämmelsen i lag (1994:1512) om oskä- liga avtalsvillkor i konsumentavtal som har direkt internationellt privaträttslig verkan påverkar lagvalet där en icke EES-stats lag valts enligt 1993 års lag eller Romkonventio- nen. 1993 års lag och Romkonventionen är avsedda att komplettera varandra. Det har lett till att flera regelsystem av lagvalsregler kan vara för handen vid fastställandet av tillämp- lig lag på ett försäkringsavtal. Lagvalsreglerna i 1993 års lag är mer komplicerade och svår- tillgängliga än de i Romkonventionen. De överensstämmer inte heller med vad som gäller för andra internationella avtalsrättsliga förhållanden. Skyddshänsyn är mer utpräg- lad enligt 1993 års lag än enligt Romkonven- tionen. Jag anser det vara osäkert om 1993 års lag i framtiden kommer att underlätta rätts- liga förfaranden i beaktande av reglernas komplicerade natur. Lagen kräver dessutom supplering på flera punkter av allmänna natio- nella internationellt privaträttsliga regler. Lag- valsreglerna i Romkonventionen framstår vid en jämförelse med 1993 års lags regler som mer strukturerade och tydliga. Noter 1 Pålsson, Nya lagvalsregler för försäkringsavtal, SvJT 1993 s. 43. 2 ämför Thaler, En studie av lagvalsproblem i försäk- ringsförhållanden, NFT 1/1995 s. 53 f., som är av en annan uppfattning. 3 Ds 1993:39 Ny försäkringsavtalslag, s. 128. 4 Clarke, The Law of Insurance Contracts, Lloyd’s 1994, 2 uppl., s. 43. 5 Första skadeförsäkringsdirektivet 73/239/EEG och första livförsäkringsdirektivet 79/267/EEG. 6 Andra livförsäkringsdirektivet 90/619/EEG. 7 Andra skadeförsäkringsdirektivet 88/357/EEG. 8 Pålsson, Nya lagvalsregler för försäkringsavtal, SvJT 1993 s. 44 f. 9 Tredje skadeförsäkringsdirektiv 92/49/EEG och tred- je livförsäkringsdirektiv 92/96/EEG. 10 En ny försäkringsavtalslag som skall ersätta försäk- ringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen hål- ler på att utarbetas. Den nya lagen skall innehålla bestämmelser som täcker såväl skade- som personför- säkringar och den skall gälla både för konsumentför- säkringar och för företagsförsäkringar. Konsument- försäkringsreglerna kommer fortsättningsvis att vara tvingande. JuDep., Verksamhetsplan 1996, s. 15. 11 Se exempelvis NJA 1990 s. 726 och NJA 1990 s. 734 vilka angår tillämplig lag beträffande regressrätt. 401 12 Reglerna brukar också kallas för positiva ordre pu- blic- bestämmelser, absoluta regler eller omedelbart tillämpliga regler, se Jänterä-Jareborg, Internationellt tvingande civilrättsregler, fastighetsförmedling och konsumenter – några reflexioner, SvJT 1995 s. 376. 13 Frågan huruvida 3 § i fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall anses vara internationellt tvingande har diskute- rats av Bogdan, Fastighetsmäklare och svensk inter- nationell konsumenträtt, SvJT 1995 s. 1 och av Jän- terä-Jareborg, a a s. 374. Se även prop. 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag s. 98. 14 Direktiv 93/13/EEG om oskäliga avtalsvillkor i kon- sumentavtal. 15 Jänterä-Jareborg, Partsautonomi och efterlevande ma- kes rättsställning, Iustus förlag 1989, s. 62. 16 Prop 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag, s. 98. 17 Bogdan, Internationell privat- och processrätt, Liber 1990, 3 uppl., s. 209. Bogdan anser att en hypotetisk partsvilja, vilken innebär att den lagen som parterna skulle ha valt om de funderat över frågan skall tilläm- pas, skulle kunna användas om det framkommer att parterna inte skulle tillämpa det rättssystem med star- kast anknytning till avtalet. 18 A a, s. 210. 19 Stöd för att den s.k. individualiserande metoden är del av svensk rätt finns också i prop. 1992/93:222 om tilllämplig lag för vissa försäkringsavtal, s. 13 och 48. Thaler förespråkar också i sin artikel den s.k. individu- aliserande metoden, En studie av lagvalsproblem i försäkringsförhållanden, NFT 1/1995, s. 63. 20 Den intresserade läsaren hänvisar jag till Göransons uppsats under tryckning i Festskrift till Pålsson ”A Swedish Centre of Gravity Test?” I uppsatsen behand- lar Göranson den s.k. individualiserande metodens eventuella existens. Enligt Göranson saknar metoden stöd i praxis där i stället presumtionsregler spelar en avgörande roll. Se NJA 1992 s. 823. Den s.k. indivi- dualiserande metoden i svensk rätt har sitt ursprung i Guldklausulmålet från 1937, NJA 1937 s. 1, vilken enligt Göranson är den enda gång HD använt sig av en sådan metod. Metoden har därefter presenterats som den allmänna svenska lagvalsregeln förutom partsau- tonomin för avtal. 21 I prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 14 anges att det i juridisk litteratur och rättspraxis utvecklats presumtionsregler för att be- stämma avtalsstatutet. Jämför Bogdan, Internationell privat - och processrätt, Liber 1990, 3 uppl., s. 210 ff. och Eek, Lagkonflikter i tvistemål, Norstedts 1972, s. 149. 22 Bogdan, a a s. 211. Samma uttalanden finns i a prop, s. 14. 23 Göranson, Förmögenhetsrättsligt lagval i komparativ belysning, Uppsatser i internationell privaträtt, Upp- sala 1995, s. 135. 24 Göranson, uppsats under tryckning i Festskrift till Pålsson ”A Swedish Centre of Gravity Test?”, s. 17. 25 Om inte Romkonventionen skall anses vara allmänna internationellt privaträttsliga regler kan även natio- nella lagvalsregler aktualiseras. 26 Sveriges tillträdesförhandlingar är klara. Eventuella reservationer skall ske vid ratificering. Troligtvis kom- mer Sverige inte att göra några reservationer. I det följande utgår jag från Romkonventionen som om det redan vore svensk lag. 27 Prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 20. 28 Konventionen ger dock enligt artikel 20 företräde åt lagvalsregler som ingår i eller kommer att ingå i rättsakter utfärdade av Europeiska gemenskapens in- stitutioner eller i nationella lagar som harmoniserats för att genomföra sådana rättsakter. 29 Försäkringsavtal ingångna före Romkonventionens ikraftträdande styrs av allmänna svenska internatio- nellt privaträttsliga regler. Romkonventionen har inte retroaktiv verkan, artikel 17. 30 Giuliano-Lagarde rapporten, EGT 1980 C 282/1. 31 Återförsäkringsavtal faller uttryckligen utanför 1993 års lags tillämpningsområde enligt 4 §. 32 Artikel 7.3 i det andra skadeförsäkringsdirektivet och artikel 4.5 i det andra livförsäkringsdirektivet anger att de frågor som inte reglerats i direktivets bestäm- melser där skall medlemsstaterna tillämpa sina all- männa internationellt privaträttsliga regler tillämpli- ga på avtalsrättsliga förpliktelser. 33 Situationen behandlas inte närmare i denna artikel. Att talan väcks vid en utländsk domstol kan leda till att parterna ges större frihet att avtala om tillämplig lag än om talan väckts vid en svensk domstol. 34 Pålsson, Nya lagvalsregler för försäkringsavtal, SvJT 1993 s. 53 och 59. 35 Vidareförvisning brukar anses vara ett specialfall av renvoi, se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 46. 36 NJA 1939 s. 96 och NJA 1969 s. 163. Renvoi bestäm- melser finns dock i växellagen (1932:130) och check- lagen (1932:131) samt i lag (1981:7) om verkan av konkurs i ett annat nordiskt land. Se även not 43. 37 Göranson, Introduktion till internationell privaträtt, Uppsatser i internationell privaträtt, s. 14. 38 Begreppen liv- och skadeförsäkring definieras genom en hänvisning till försäkringsrörelselagen (1982:713) i 1 och 2 §§. 39 993 års lag saknar en definition av vad som skall anses utgöra anknytning till två eller flera EES-stater. Se Pålsson, Nya lagvalsregler för försäkringsavtal, SvJT 1993 s. 48 f. för kritik av anknytning till två eller flera EES-stater. 40 Prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 41. Begreppet har definierats av Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 71. Enligt Pålsson bygger vanlig vistelseort på ”rent faktiska förhållanden, såsom en persons regelmässiga vistelse 402 av en viss varaktighet på en ort eller i ett land, hans sociala bindningar till det landet etc”. 41 I princip är det Romkonventionen som är allmänna internationellt privaträttsliga regler i de flesta med- lemsstater, så även i Danmark. 42 Jämför det engelska avgörandet i Amin Rasheed Ship- ping Corporation v. Kuwait Insurance Co [1984] A.C. 50 där det fastslogs att renvoi inte hör hemma inom avtalsrättens område. 43 Mot renvoi brukar i allmänhet anföras att det leder till brister i förutsebarheten. Fördelarna med renvoi är att domstolen bedömer tvisten på samma sätt som den utländska domstolen skulle göra. 44 Prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 24. 45 A prop s. 40. 46 Prop. 1992/93:222, s. 44. 47 A a. 48 Dicey & Morris, The Conflict of Laws, Volume II, 12 uppl., Sweet & Maxwell 1993, s. 1360. 49 Pålsson, Nya lagvalsregler för försäkringsavtal, SvJT 1993 s. 54. 50 Prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 44. 51 Dicey & Morris, The Conflict of Laws, Volume II, 12 uppl., Sweet & Maxwell 1993, s. 1361. 52 Prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 44. 53 A prop s. 45. 54 Prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 48. 55 En ”semi-open conflict rule” förklaras av de Boer på så sätt att den ”combines an abstract allocation norm with an open ended center of gravity test. It allows the choice of the applicable law to be made on realistic basis. If the legal relationship appears to have its actual center of gravity in another jurisdiction than the one predetermined by the rules connecting factor, its open ended reference to a more closely connected jurisdiction leaves room for application of the latter’s substantive law”, de Boer, ”The EEC Contracts Con- vention and the Dutch Courts- A Methodological Perspective”, RabelsZ [1990], s. 30. 56 Se NJA 1992 s. 823 där HD först använde sig av en presumtion för att sedan gå över till frågan om pre- sumtionen kunde anses bruten. 57 Giuliano-Lagarde rapporten, EGT 1980 C 282/1, s. 22. 58 Prop. 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal, s. 46. 59 Ds 1992:28 EG-anpassning av svensk försäkrings- avtalsrätt, s. 13. 60 Artikel 4.3 avser avtal om rätt till fast egendom. Lagen i det land där den fasta egendomen är belägen blir då avgörande. Artikel 4.4 angår avtal om godstransport som inte omfattas av artikel 4.2. Sådana avtal presu- meras ha sin närmaste anknytning till det land där transportören vid avtalets ingående har sitt huvudsak- liga verksamhetsställe. Har försäkringen förmedlats av en mäklare är Romkonventionen inte tillämplig eftersom denna typ av frågor uteslutits från konven- tionens tillämpningsområde. 61 Giuliano-Lagarde rapporten, EGT 1980 C 282/1, s. 20. 62 Men det finns författare som är av en annan åsikt, se bl.a. Clarke, The Law of Insurance, s. 41. 63 Om försäkringen gäller både inom och utom konsu- mentens yrkesmässiga verksamhet är det den huvud- sakliga verksamheten som avgör. 64 36 § i avtalslagen har ofta anförts som ett exempel på en internationellt tvingande regel i svensk rätt Se Bogdan, Tillämpligheten av avtalslagen 36 § i inter- nationella förhållanden, Lov og Rett nr. 2 1996, s. 114 ff., prop 1992/93:222 om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, s. 50. 65 Ds 1996:7 Romkonventionen– införlivande med svensk rätt av EG-konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, s. 38. 66 Artikel 7.1 är fakultativ vilket innebär att det är domstolens fria skön som avgör om internationellt tvingande regler i en tredje rättsordning skall tilläm- pas. 67 Ds 1992:28 EG-anpassning av svensk försäkringsav- talsrätt, s. 52. 68 Nilsson/Strömbeck, Konsumentförsäkringslagen, 1984, s. 26. 69 Prop 1994/95:17 om oskäliga avtalsvillkor m.m., s. 73 f. 70 A prop. 71 Enligt 2 § i lagen avses med en konsument en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. 72 Jämför Clarke, The EC Directive on unfair terms as it affects insurance contracts- an English view, SvJT 1996 s. 150. 73 Se Bogdan, Oskäliga avtalsvillkor i gränsöverskri- dande konsumentavtal, SvJT 1995 s. 196 ff. för kritik mot stadgandets utformning. 74 Prop 1994/95:17 om oskäliga avtalsvillkor, s. 60. 75 A prop s. 58. 76 Bogdan, Tillämpligheten av avtalslagens 36 § i inter- nationella förhållanden, Lov og Rett nr. 2 1996, s. 122. 77 5 § 2 st. aktualiseras inte i detta fall eftersom ”medbor- garstaten” inte är en EES-stat. 78 Prop 1994/95:17 om oskäliga avtalsvillkor m.m., s. 59. 79 Bogdan, ” Oskäliga avtalsvillkor i gränsöverskridan- de konsumentavtal”, SvJT 1995 s. 199- 200.
Edition:
4, 1996
Language: International
Category:
Articles before 2014
Bilaga