Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG) bildades 1960 för att garantera de svenska industritjänstemannapensionerna inom ITP-avtalet. FPG har således bidragit till att stabilisera det tjänstepensionssystem som utvecklats under de sista 50 åren. Tack vare det garantisystem som grundlades genom FPG:s verksamhet blev det även möjligt för kundföretagen – det vill säga de företag som ingick i ITP-systemet – att låta pensionsmedel stå kvar som arbetande kapital i det egna företaget. I denna artikel diskuteras framför allt hur FPG:s riskexponering förändrats under ekonomisk omvandling och till följd av marknadens förändring. Artikeln är en sammanfattning av boken ”FPG – 50 år i näringslivets tjänst” som nyligen utkom på Informationsförlaget.
Det svenska försäkringssystemet och FPG
I agrarsamhället var familjen och byn den ekonomiska kärnan. Det var i denna miljö man tog hand om sjuka och åldringar som hade svårt att försörja sig. Men med industrisamhället förändrades detta. Industriarbetarnas relation till bondesamhället bröts efter hand och behovet av att skapa trygghetssystem som skyddade arbetarna ökade. Till Sverige kom dessa strömningar under 1800-talets sista decennier då liberaler i riksdagen försökte få stöd för ett socialt skyddsnät för arbetarna vid olycksfall, sjuk- och ålderdom. Men det skulle dröja en bit in på 1900-talet innan denna typ av reformer blev allvar.
Statsmakterna spelade redan från start en viktig roll i det skyddssystem som byggdes upp. Staten stod således som ansvarig för det första folkpensionssystemet 1913 och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen 1916. Gradvis, och särskilt efter andra världskriget, utvecklades trygghetssystemet genom bättre ersättningsregler och en bredare täckning. Bakom dessa reformer fanns en stark enighet från den politiska vänstern till högern. Men med den Allmänna tilläggspensionens (ATP) införande 1959 bröts denna tradition av politisk samsyn och den ”svenska försäkringsmodellen” ställdes på ända. Genom den socialdemokratiska regeringens maktutövning drevs ATP-systemet igenom med knappast möjliga politiska majoritet.[1]
Samtidigt som den politiska konfrontationen i pensionsfrågan blev allt mer tydlig, försiggick diskussioner mellan arbetsmarknadens parter om hur man skulle skapa en pensionslösning som täppte till de luckor som det nya pensionssystemet – folkpension/ATP – lämnade efter sig. Frågan om tjänstepensionering för såväl arbetare som tjänstemän hade diskuterats redan i början av 1950-talet, och när ATP väl var i hamn intensifierades kontakterna mellan i första hand Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges arbetsledareförbund (SALF). Detta resulterade den 30 juni 1960 i ett avtal om en enhetlig kompletterande pension för tjänstemän – Industrins tilläggspension (ITP). Kunderna i detta system var företagen som enligt avtal var skyldiga att bygga upp ett pensionssparande för sina anställda tjänstemän. Detta kunde ske på två sätt: antingen tecknade man en pensionsförsäkring i Sveriges Personalpensionskassa (SPP) och betalade regelbundet premierna, eller så anslöt man sig till den speciella pensionslösning som administrerades av
Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG).[2] Detta system som hanterades tillsammans med Pensionsregistreringsinstitutet (PRI), innebar att de medel som kundföretagen avsatte till de anställdas pensioner stod kvar i företaget samtidigt som de fördes upp som skuld på den egna balansräkningen. För att inte dessa medel skulle försvinna i en konkurs tecknade företagen en kreditförsäkring i FPG. Premiekostnaden för detta garantiåtagande var från starten 0,3 procent av bolagets försäkringsskuld. Denna försäkringskonstruktion var unik, inte bara i det svenska försäkringssystemet utan även internationellt och kom också att få sin efterföljd i andra länder.
Överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter var liksom tillkomsten av FPG ett intressant exempel på hur man kunde lösa ett försäkringsbehov förhandlingsvägen och utan statlig inblandning. Detta avtal för tjänstemännen följdes 1973 av en liknande överenskommelse mellan SAF och Landsorganisationen (LO). Även i detta avtal fanns möjligheten att föra tillbaka medel till kundföretaget, via så kallade återlån. För att hantera denna verksamhet etablerades bolaget AMF-kreditförsäkring (AMFK), vilket kom att förvaltas och drivas av FPG.
FPG och AMFK representerade ett nytänkande i det svenska försäkringssystemet. Deras konstruktion stämde inte överens med de traditioner som fanns och den starka roll som staten kommit att inta i socialförsäkringen. Trots detta verkar det politiska etablissemanget ha uppfattat FPG och AMFK som viktiga komplement i försäkringssystemet. Genom lagstiftningen skyddades också verksamheten i de båda bolagen, vilket innebar en säkerhet för bolagen men också en begränsning av rörelsefriheten.
Det offentliga försäkringssystem som byggdes upp under 1950- och 60-talen och som var avsett att vara stabilt, kom under slutet av 1970-talet att ifrågasättas. Framför allt riktades kritiken mot ATP-systemet som inte ansågs långsiktigt säkert, särskilt mot bakgrund av den fallande tillväxttakten i ekonomin.[3] Samtidigt som förtroendet för ATP naggades i kanten nåddes det svenska försäkringssystemet av impulser från andra länder där man tillämpade vidare ramar för verksamheten med bredare utbud av tjänster, större konkurrens mellan bolag och mer kundanpassning. Detta påverkade såväl det svenska försäkringssystemet i allmänhet som FPG:s verksamhet. Från senare delen av 1980-talet och under 90-talet skedde ett flertal regeländringar som förändrade hela det svenska personförsäkringssystemet:
* Försäkringsbolagen fick större möjlighet att placera i aktier från 1984 och framåt.
* Försäkringsmäklare tilläts på den svenska försäkringsmarknaden 1989.
* Aktieplacerande fondförsäkringar tilläts på den svenska marknaden 1990.
* ATP ersattes av en ny typ av tilläggspension med större individuell anpassning 1994.
* Successiva förändringar i ITP-planen öppnade för nya aktörer och försäkringslösningar från 1990 vilket slutligen resulterade i ett nytt ITP-avtal 2006.
Dessa förändringar hade alla det gemensamt att de öppnade för ett närmande mellan försäkringsbolag och kund, men också att de skapade nya varianter av försäkringssparande. Kundens önskemål skulle vara drivande för bolagens verksamhet och detta innebar bland annat ett bredare utbud av försäkringsprodukter. Mer än något annat resulterade 1990-talet i ett genombrott för pensionssparandet i aktier – vilket mot bakgrund av de kraftigt ökade aktiekurserna under drygt ett decennium ansågs särskilt attraktivt. FPG berördes också av dessa förändringar. Visserligen skyddades FPG/PRI-systemet av de avtal som slutits, men det hade i och med dessa förändringar blivit möjligt för företagen att kombinera olika försäkringstyper och skapa sin egen försäkringslösning. Framför allt skärptes konkurrenssituationen gentemot SPP, men även av andra skäl var det nödvändigt att hitta nya vägar att marknadsföra FPG:s kreditförsäkringssystem som ett konkurrenskraftigt alternativ.
FPG i en turbulent ekonomi
FPG tillkom under en tid av snabb ekonomisk utveckling. Under hela 1960-talet ökade såväl BNP som industriproduktion starkt. Med en intakt produktionsapparat kunde svenskt näringsliv dra fördel av det europeiska återuppbyggnadsarbetet efter andra världskriget, och den ekonomiska stabiliteten borde rimligtvis ha underlättat FPG:s etablering. Som en ekonomisk bas för verksamheten erhölls från SAF ett garantikapital på en halv miljon kronor, samt ett kreditlöfte på fem miljoner kronor om FPG:s verksamhet skulle hamna i kris. Utöver detta grundades FPG:s verksamhet på de försäkringspremier som betalades. Under det första decenniet konsoliderades den ekonomiska basen i FPG sakta men säkert. Utvecklingen underlättades av att antalet försäkringsfall var mycket få och inte särskilt kostsamma. Trots det hade man i egna fonder och som premiereserv bara lyckats ackumulera ett kapital motsvarande cirka en procent av hela försäkringsrisken. Detta ska jämföras med cirka 1,5 procent 1980, 5 procent 1990, 11,6 procent 2000 och 16 procent 2009.[4] Varför förändrades FPG:s konsolideringsgrad på detta sätt? Kan utvecklingen förklaras av förändrade risker i ekonomin, eller var andra faktorer viktigare?
Svaret på dessa frågor faller delvis tillbaka på hur man inom FPG uppfattade sin organisation under det tidiga 1960-talet. FPG hade skapats av arbetsmarknadens parter, och en del av de anställda inom FPG hade tidigare arbetat vid SAF. Det är därför inte förvånande att man inom FPG:s ledning såg SAF, SIF och SALF som något av garanter för verksamheten. Dessa starka aktörer skulle inte låta FPG hamna i ekonomiska problem som äventyrade pensionssystemet. Detta synsätt var säkert också riktigt, särskilt under FPG:s första decennium. Det fanns även en tilltro från FPG-ledningen, till att företagens ägare solidariskt skulle svara för sina dotterbolag. Men detta testades egentligen inte förrän i början av 1970-talet då byggföretaget Sentab hamnade på obestånd.
Erfarenheterna från detta försäkringsfall bidrog sannolikt till att ändra bilden av ägarnas ansvar. Man kunde inte förvänta att ägarna alltid skulle ställa upp med betalningsansvar för dotterbolagen. FPG:s arbete med att få moderbolagen i koncernerna att ställa borgen eller annan säkerhet för dotterbolagens pensionsåtaganden blev mot denna bakgrund än viktigare.
Under den konjunkturnedgång som följde under senare delen av 1970-talet och början av 80-talet framstod behovet av stärkta säkerhetsarrangemang allt tydligare. Till följd av växande kreditförluster och en statligt styrd placeringspolitik var det bara möjligt att långsamt öka FPG:s konsolideringskapital. Men för att säkerställa verksamheten tecknades en återförsäkring som syftade till att dämpa effekterna av framför allt de största försäkringsfallen. FPG:s ömsesidiga organisationsform innebar också att försäkringstagarna hade ett ansvar – vilket enligt bolagsordningen satts till tre procent av bolagens egna pensionsskuld.
Synen på bolagets risk och kapitalbehov hade således börjat förändras under 1970-talet. Avregleringen av den svenska finansmarknaden och den snabba ekonomiska utvecklingen under senare delen av 1980-talet gjorde det också möjligt att genom aktieplaceringar bygga upp FPG:s reserver. Uppenbarligen uppfattade man inom FPG:s styrelse mot slutet av 1980-talet att konsolideringsgraden nått en tillfredställande nivå; 1988 sänktes kundföretagens ömsesidiga ansvar från 3 till 2 procent och påföljande år tillämpades för första gången återbäring på de premier som kundföretagen betalat under året.
Den djupa fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet gjorde det emellertid nödvändigt att omvärdera risktänkandet och FPG/PRI-systemets stabilitet. Ett stort antal konkursfall och ökade kreditförluster reste behovet av ett mer utvecklat system för riskbedömning. Analysen och kontrollen av branscher och enskilda företag blev mer omfattande och samtidigt antogs tydligare regler för vilka risknivåer som FPG måste kunna hantera. Som en konsekvens av detta ställdes höga krav på det egna konsolideringskapitalets storlek. Det positiva resultatet från kapitalförvaltningen gjorde det också möjligt att möta dessa ökade krav. Det egna konsolideringskapitalet steg till och med i en sådan omfattning att både kundernas ömsesidiga ansvarighet och återförsäkringens relativa betydelse kunde reduceras, samtidigt som återbäring till kundföretagen blev periodiskt återkommande. FPG utvecklades med åren till ett välkonsoliderat bolag med inarbetade rutiner för riskanalys.
FPG på den svenska kreditmarknaden
Den stora fördelen med FPG/PRI-systemet har för kundföretagen varit att man på ett enkelt och billigt sätt kunnat utnyttja kapital i verksamheten som annars skulle ha betalats i försäkringspremier. När denna konstruktion presenterades 1960 var den mer uppseendeväckande än vi i dag kan ana.
Finansmarknaden var sedan det tidiga 1950-talet ställd under Riksbankens detaljerade kontroll. In- och utlåningsräntor var reglerade och såväl bankers som försäkringsbolags placeringar styrdes av politiska prioriteringar som implementerades av Riksbanken. Detta innebar att svenska industri- och handelsföretag hade mycket svårt att få lån och att de till stor del fick lita till egna resurser för att säkra sina investeringar och sin expansion.[5] FPG/PRI-systemet erbjöd en väg runt dessa regleringar, som dessutom var långsiktig och stabil eftersom pensionssystemet förutsattes ha en lång överlevnad, och som inte direkt konkurrerade med ordinarie kreditgivare.
Genom avtal var bolagen skyldiga att avsätta medel för tjänstemännens pensioner vilket om företaget var stort kunde vara betydande belopp. Men genom en kreditförsäkring i FPG var det möjligt att mot en låg avgift behålla kapitalet i företaget samtidigt som pensionsåtagandena skuldfördes hos bolagen. Jämfört med att betala bankränta var detta naturligtvis mycket förmånligt. Den kontroll av kundföretagen som FPG genomförde och de säkerheter som krävdes in av FPG låg också i linje med bankernas kredithantering. Transaktionskostnaderna för det kapital som behölls hos företagen genom FPG:s försorg var snarast lägre än kostnaderna för ett banklån.
På den reglerade finansmarknaden hade FPG/PRI-systemet sina klara fördelar. Men även efter avregleringen framstod systemet oftast som mer ekonomiskt än ett lån på den öppna marknaden. Den enkla hanteringen, låga kostnaden och långsiktiga stabiliteten var viktiga argument för FPG/PRI-systemet även efter avregleringen. För att göra denna pensionslösning mer attraktiv hade dessutom flexibiliteten ökats för både kundföretagen och pensionärerna, som i slutänden skulle ta ut pensionerna. De återkommande premieåterbäringarna har även gjort att man som kundföretag mer eller mindre fått betalt för att ingå i FPG/PRI-systemet.
Risker och konkurser – FPG i hetluften
FPG:s relation till kundföretagen var avgörande för FPG/PRI-systemets framgång. För att komma i fråga som kund skulle bolaget vara av tillräcklig storlek med ett antal tjänstemän i aktiv ålder. Framför allt attraherade FPG/PRI-systemet personalintensiva stora och medelstora företag. Detta innebar bland annat att mellan 80 och 90 procent av företagen på Stockholms fondbörs var med i systemet. Men utöver detta återfanns hundratals företag spridda över landet och i olika branscher. Redan vid mitten av 1960-talet hade FPG cirka 1 800 kundföretag.
Kundsammansättningen påverkade storleken på de risker som FPG tog på sig. Vissa branscher – som byggnadssektorn och konsultverksamhet – uppfattades som mer riskabla än andra och gentemot dessa företag fanns redan från början en viss restriktivitet. För att bedöma kreditvärdighet och risker som förknippades med branscher och företag fanns en särskild solvensdelegation bestående av personer med erfarenhet från industri- och bankverksamhet. Ärendena i solvensdelegationen bereddes av personal vid FPG, och det var också dessa jämte FPG:s ledning som vid behov besökte kundföretagen för att få en uppfattning om företagets ekonomi och hur verksamheten bedrevs. FPG var också representerat då företagen vid särskild möten informerade sina finansiärer om den ekonomiska utvecklingen.
FPG:s uppföljning av kundföretagen var främst inriktad på att bedöma de sökande företagens kreditvärdighet och rörelsens allmänna utveckling. Den fåtaliga personalen och det stora antalet företag gjorde att dessa bedömningar – särskilt i verksamhetens inledningsskede då ansvarsbeloppen var begränsade – inte alltid blev särskilt omfattande. I samband med att pensionsskulderna växte och kundavtalen skulle förnyas mot slutet av 1960-talet aktiverades kontakterna med FPG:s högriskengagemang bland annat genom arbetet med att driva in säkerheter.
Kreditbedömning och säkerhetsarrangemang var viktiga för att förebygga framtida problem, men för att minimera förluster var det också väsentligt att FPG agerade flexibelt i de konkreta krissituationerna. Historien ger flera exempel på att man från FPG var villig att pröva nya lösningar genom att till exempel agera aktivt i ackordsförhandlingar eller påverka styrelsens sammansättning genom borgenärer i styrelsen.
Hur har då företagsriskerna förändrats och har det blivit lättare för FPG att göra bedömningar av företagens kreditrisker sedan starten 1960? Transparensen hos särskilt de större företagens ekonomi har med säkerhet blivit bättre, men samtidigt har komplexiteten i de finansiella och organisatoriska relationerna blivit betydligt större. Att genomlysa och förstå ett stort företags ekonomi är därför en tidsödande process, och som 2008/09 års finansiella kris visat är det ändå ingen garanti för att man ska kunna förutse marknadens svängningar. I en globaliserad ekonomi finns riskfaktorer som är svåra att kontrollera och till och med svåra att se. Ju mer internationaliserade och öppna marknaderna blir desto flera små och medelstora företag berörs också av vad som händer i omvärlden.
FPG har mött denna komplexa tillvaro med tydligare regler för den egna verksamheten, utförligare riskbedömning och tätare kundkontakter. Genom information och företagskontakter har FPG skapat kontinuitet i bolagsrelationerna och förutsättningar för ett mer förtroendefullt förhållande, vilket alla tjänar på i ett längre perspektiv.
Omvandlingen av finans- och pensionssystemen under 1990- och det tidiga 2000-talet ändrade radikalt förutsättningarna för FPG. Den skyddade position som det ursprungliga ITP-avtalet hade inneburit ersattes av en dynamisk marknad, där konkurrensen om pensionsmedlen var betydligt större än tidigare. För att säkerställa FPG:s långsiktiga överlevnad gjordes förändringar i systemets organisation, med nya avtalskonstruktioner och en större flexibilitet. Som ett led i denna förändring planerades från 2007 även ett närmare samarbete mellan FPG och PRI, eftersom detta förväntades leda till bättre kundkontakter och ökade resurser att utveckla nya tjänster.
Dessa kontakter ledde snabbt till att bli en fråga om sammanslagning mellan FPG och PRI och den 1 januari 2010 bildades Försäkringsbolaget PRI Pensionsgaranti, ömsesidigt. Detta innebar att bolaget FPG, efter 50 års verksamhet, ändrade skepnad och samtidigt fick möjlighet att utvecklas till en mer dynamiska aktör.
Referenser
FPG, årsredovisningar 1980, 1990, 2000 och 2009.
Jonung, L. (1999), Med backspegeln som kompass – om stabiliseringspolitik som läroprocess. Stockholm, DS 1999:9. ESO, Finansdepartementet.
Larsson, M., Lönnborg, M. & Svärd, S-E. (2005), Den svenska försäkringsmodellens uppgång och fall. Stockholm, Svenska Försäkringsföreningen.
Larsson, M. (2011) FPG, 50 år i näringslivets tjänst. Stockholm, Informationsförlaget.
Lundberg, U. (2001), Socialdemokratin och 1990-talets pensionsreform. I: Palme J. /red/, Hur blev den stora kompromissen möjlig. Politiken bakom den svenska pensionsreformen. Stockholm, Pensionsforum.
Lundberg, U. (2003), Juvelen i kronan. Socialdemokraterna och den allmänna pensionen. Stockholm, Hjalmarsson & Högberg förlag.
Stålberg, A-C. (1995), Våra pensionssystem. Stockholm, SNS förlag.
Svensson, T. (1996), Novemberrevolutionen, om rationalitet och makt i beslutet att avreglera kreditmarknaden. Stockholm, DS 1996:37, ESO, Finansdepartementet.
Mats Larsson is professor in economic history at Uppsala University. He is also the head of Uppsala Centre for Business History (ucbh.uu.se). Larsson has among other things done research within financial history – especially concerning the interaction between institutions and organisations in a long-term perspective.
[1] Detta diskuteras bland annat ibland annat Larsson, Lönnborg & Svärd (2005).
[2] Förändringarna i det svenska pensionssystemet diskuteras bland annat av Stålberg (1996) .
[3] Se bland annat Lundberg (2001) och Lundberg (2003).
[4] FPG, årsredovisningar 1980, 1990, 2000 och 2009.
[5] Reglering och avreglering av den svenska finansmarknaden diskuteras bland annat av Jonung (1999), Larsson, Lönnborg & Svärd (2005) och Svensson (1996).