Försäkringsbolagets ansvar samt försäkringstagarens upplysningsplikt

139 NFT 2/1996 av vicehäradshövding Katriina Lehtipuro1 Katriina Lehtipuro Nedanstående artikel bygger på ett föredrag som förfat- taren höll i april 1996 i Helsingfors vid en juristkongress som anordnades av den nordiska avdelningen inom AIDA. 1Katriina Lehtipuro är för tillfället studieledig från sin tjänst som chef för juridiska avdelningen vid Tapiola- bolagen. 1. Avgränsning och inledning Den nya försäkringsavtalslagen i Finland trädde i kraft 1.7.1995. Några större praktiska erfarenheter av lagen har ännu inte hunnit erhållas, inte heller finns avgöranden i nämn- der eller vid domstolar att tillgå i någon större utsträckning. Framställningen i det följande är därför i huvudsak jämförande. Jag presente- rar ställningstaganden enligt den gamla lagen samt under dess giltighetstid avgivna utslag vid domstolar och nämnder, utslag som på- verkat rättspraxis i riktning mot de principer som kommer till uttryck i den nya lagen. En av målsättningarna med min framställning är emellertid att försöka förutse kommande försäkrings- och rättspraxis och uppmärk- samma frågor som eventuellt ännu kräver insatser av försäkringsbolagen inom utbild- Försäkringsbolagets ansvar samt försäkringstagarens upplysningsplikt ningen av de anställda, utformningen av vill- kor samt bearbetningen av attityder. De finländska bolagens verksamhet uppvi- sar vissa speciella drag som skiljer sig från förhållandena i de andra nordiska länderna, t.ex. ett omfattande anlitande av försäljnings- ombud som handhar uppgiften som bisyssla. För att kunna förstå vissa finländska lagstift- ningsavgöranden och rättsfall krävs det att man har kunskap om dessa drag, och förden- skull kommer jag i viss utsträckning att redo- göra för tidigare finländsk försäkringspraxis. Ett syfte med min framställning är också att väcka debatt. Med tanke på detta tar jag fram ett antal frågor på vilka jag inte ens själv har ett säkert svar. 140 2. Försäkringsbolagets ansvar för sin personal och sina ombud 2.1. Allmänt När man studerar försäkringsbolagets ansvar bör man ta ställning till å ena sidan ombudets och den övriga personalens behörighet att ingå för försäkringsbolaget bindande avtal och å andra sidan försäkringsbolagets all- männa informationsplikt, till den del den upp- fylls av bolagets anställda. Ifråga om informa- tionsplikten koncentrerar jag mig på det fall att en försäljare eller försäkringstjänsteman som är heltidsanställd eller befinner sig i ombudsställning lämnar oriktig eller brist- fällig information om försäkringen. Min strävan är att hålla framställningen på ett praktiskt plan. Jag försöker beskriva, hur enligt min uppfattning ärenden i praktiken handläggs vid finländska bolag. Därför gör jag bl.a. vissa indelningar, som inte direkt bygger på lagen, utan på ”det levande försäk- ringslivet”. Jag anser det t.ex. vara av bety- delse att veta om försäkringsbolagets försäl- jare aktivt och på eget initiativ (kanske t.o.m. aggressivt) erbjuder en långvarig, dyr, spar- betonad försäkring eller om kunden själv- mant ansöker om en skadeförsäkring, som när som helst kan sägas upp. Det torde också kunna läggas vikt vid hur försäkringsbolaget har reglerat säljpersona- lens ställning och ordnat dess utbildning. Följande ytterlighetsexempel må belysa frå- gan: a) Bolaget A anlitar enbart specialiserade heltidsförsäljare med god grund- och försäk- ringsutbildning, vilkas avlöning endast del- vis baserar sig på provision. Förutom av nyteckningsresultatet påverkas provisionen av att kunden uppvisar totallönsamhet på lång sikt och av att han är nöjd med bolaget. b) Bolaget B anlitar enbart försäljningsom- bud som sköter uppgiften som bisyssla. Avlöningen utgår i form av provision som helt och hållet baserar sig på nyteckningen och som differentierats så, att verkligt stora försäkringar med engångspremie kan ge en provision som motsvarar ett halvt års normalinkomst. Vid valet av ombud priori- terar bolaget säljkunnande framom grund- utbildning och utbildningen i försäkrings- frågor läggs på en miniminivå. En intressant fråga är, i vad mån försäkrings- bolaget kan åläggas ett strängare ansvar för sin säljpersonal om bolaget har utformat sin försäljningsorganisation på ett sätt som bl.a. lätt kan leda till en intressekonflikt mellan bolaget och ombudet enligt det ovan be- skrivna fallet b). Frågan ansluter sig enligt min mening till den debatt, som inom på sistone förts inom avtalsjuridiken, om i vilken mån man vid tolkningen av ett avtal beaktar omständigheter, såsom t.ex. den verksamhets- miljö avtalet hänför sig till. I denna debatt har det befunnits vara nödvändigt att ta i bruk en ny begreppsapparat: verksamhetsmiljö/stra- tegi/risk/intresse (Juha Pöyhönen). Denna tankemodell kunde också lämpa sig för en analys av ett flertal frågor som gäller försäk- ringsavtal. Det skulle inte alls förvåna mig, om t.ex. advokater i allt högre grad skulle komma med denna typ av argument i försäk- ringsrättsliga mål. 2.2. Ombudets och den övriga personalens behörighet 2.2.1 Den gamla försäkringsavtalslagen I den gamla lagen berördes överhuvudtaget inte frågan om ombudets eller personalens behörighet. I stället tillämpades stadgandena om representation i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (rättshand- lingslagen). I lagen fanns inga direkta stadgan- den om försäkringsbolagets informationsplikt. I försäkrings- och även i rättspraxis rådde fram till år 1990 en uppfattning enligt vilken ombudet eller någon annan anställd inte hade 141 behörighet att avvika från försäkrings- villkoren. Om försäljaren hade lämnat orik- tig, från försäkringsvillkoren avvikande in- formation om försäkringen var detta inte bin- dande för försäkringsbolaget. Som exempel kan nämnas en dom av 20.8.1986 (HD 1986 II 84), där högsta domstolen ansåg, att ett försäkringsbolag inte med stöd av försäk- ringsavtalet var skyldigt att ersätta en skada, som enligt försäkringsinspektören skulle omfattas av försäkringen, men som enligt villkoren inte skulle ersättas. Försäkrings- bolaget ansågs inte vara ersättningsskyldigt, eftersom det inte hade givit sin representant rätt att avvika från villkoren, och representan- ten inte heller hade sådan behörighet enligt lag eller allmän sed. I praktiken undandrog sig försäkrings- bolagen visserligen inte alltid ansvar då deras representant hade förfarit vilseledande eller oriktigt. Det inträffade emellertid så pass många dylika fall, som också väckte mycket starka reaktioner från allmänhetens sida, att Försäkringsbolagens Centralförbund vid ett flertal tillfällen fann det befogat att ingripa och uppmana bolagen ta ansvar för den infor- mation som deras stora – och kanske delvis bristfälligt utbildade – ombudskår lämnade till kunderna. Försäkringsbolagens motvillighet mot att bära ett absolut ansvar förklaras enligt min uppfattning av två omständigheter: dels att det rent av ansågs omoraliskt att betala ersätt- ningar i strid med försäkringsvillkoren, dels att bolagen inte ville identifiera sig med om- bud som begått grova fel eller kunde misstänkas vara svekfulla. Speciellt reserverat (och med all rätt) förhöll man sig till situationer där det kunde misstänkas, att ombudet och försäkringstagaren i samförstånd företog ope- rationer mot bolaget. Tillspetsat sagt var bo- lagen lojala mot sina villkor och det s.k. försäkringskollektivets intressen, men inte alltid mot de enskilda kunderna eller mot sina ombud. Efterklokt kan man säga, att bolagen åt- minstone i PR-hänseende gjorde en felbe- dömning när de envist försatte sig i en situa- tion som avvek från andra tjänsteföretag – enligt köplagen och konsumentskyddslagen kunde ju en bilhandlare inte frita sig från ansvar för fel från försäljarens sida. Försäk- ringsbolagen kritiserades också tämligen be- fogat för att de inte tillräckligt kraftfullt upp- hörde att samarbeta med sådana ombud som uppvisade goda försäljningsresultat, men vil- kas produktkännedom eller moral ständigt föranledde anmärkningar. Det faktum att för- säkringsbolagen inte behövde svara för sina försäljares fel ledde också till att bolagen inte i någon större utsträckning behövde lägga vikt vid personalens produktkunskaper eller vid ledningen och styrningen av det praktiska säljarbetet. Fel som uppkommit vid försälj- ningen kunde ”korrigeras” vid ersättnings- handläggningen. Försäkringsbranschens reella verksamhets- filosofi låg inte inom avtalsrättens normala referensramar, utan verksamheten präglades av en förmyndaraktig och byråkratisk inställ- ning: man sålde ett ospecifikt försäkrings- skydd (som länge baserade sig på nästan identiska, vid Centralförbundet utarbetade villkor) och ansåg, att det inte i en försäljnings- situation lönade sig att lämna exakt informa- tion om försäkringen, eftersom detta kunde skada försäljningen – och informationen ändå inte skulle uppfattas korrekt. Försäkringens innehåll klarnar i sinom tid, om det blir aktu- ellt med ansökan om ersättning, ansåg man på bolagshåll. Ersättningshandläggningen sköttes sakligt och strikt formalistiskt enligt ersättningsavdel- ningarnas egen inarbetade praxis och vill- korstolkning. Kritiken avfärdades ofta med hänvisning till det faktum att över 90 procent av dem som fått ersättningsbeslut var nöjda. Om nämnder eller domstolar gav utslag som gick emot branschens praxis förhöll man sig ofta avvisande, de ansågs bottna i okunnighet. 142 En reaktion mot branschens attityd erhölls sedan i form av följande utslag från Högsta domstolen år 1990 (HD 1990 II 26): En försäkringsinspektör i försäkrings- bolagets tjänst hade vid förhandlingar om försäkringsavtalet meddelat, att den ifrågava- rande försäkringen skulle ersätta skador som kunde förorsakas en handelsträdgårds växter i händelse av fel på växthusets automatik. Försäkringsbolaget hade vägrat ersätta ska- dan, bl.a. på grund av att bolaget enligt för- säkringsavtalets skriftliga villkor inte var skyl- digt att ersätta skadan. Högsta domstolen ansåg i sin dom, att försäkringsinspektörens felaktiga tolkning av de allmänna försäkringsvillkoren hade lett till att i försäkringen inte intagits ett sådant specialvillkor, som skulle ha berättigat till ersättning för den sedermera inträffade ska- dan. Försäkringsinspektörens förfarande hade sålunda förorsakat försäkringstagaren en skada som motsvarade den icke erhållna försäkringsersättningen, och försäkrings- bolaget var skyldigt att ersätta skadan. 2.2.2 Försäkringsavtalslagen Lagen innehåller inget uttryckligt generellt stadgande om ombuds behörighet. Det är alltjämt rättshandlingslagens normer om representation som är tillämpliga. I lagens 11 § 4 moment sägs emellertid, att en försäkringsansökan eller ett svar som över- lämnats eller avsänts till försäkringsgivarens representant anses ha blivit överlämnat eller avsänt till försäkringsgivaren. Försäkrings- bolagets representanter (således alla försäl- jare som handhar uppgiften som huvud- eller bisyssla samt övriga funktionärer, som med stöd av sin ställning eller uttryckliga uppgifts- specifikation eller uppdrag har behörighet att ta emot försäkringsansökningar) har alltså en absolut behörighet att ta emot ovannämnda dokument. I lagens motiveringar konstateras, att ”det saknar betydelse om försäkrings- givarens representant är behörig att besluta om meddelande av försäkring”. I lagens 35 § 1 moment (”Försäkringsgivaren får inte åbe- ropa att upplysningsplikten har åsidosatts, om försäkringsgivaren eller en behörig repre- sentant för denne, när försäkringen meddela- des, visste eller hade bort veta att upplysning- arna var oriktiga eller bristfälliga.”) tangeras också ”behörighetsproblematiken” hos för- säkringsbolagets representant: vid tillämp- ningen av stadgandet anses försäkrings- bolagets vetskap vara lika med vetskapen hos den representant för bolaget som har till upp- gift att föredra eller besluta om meddelande av försäkringen. Försäkringsbolagets repre- sentant är således behörig att exempelvis ta emot också muntlig information samt göra iakttagelser om föremålet för försäkringen. Försäkringsbolaget kan i regel fritt besluta, vilka personer inom försäljnings- eller huvud- kontorsorganisationen som får fatta viktiga beslut om ingående av försäkringsavtal och ansvarets inträdande. Rätten att meddela för- säkringar kan organiseras t.ex. så, att endast specialister som kan bedöma risker beslutar om meddelande av föräkringar eller också så, att alla försäljare självständigt kan ingå för bolaget bindande försäkringsavtal. I princip kan försäkringsbolaget genom klara instruk- tioner, övervakning samt uttrycklig och funk- tionell kommunikation till försäkringstagarna helt och hållet kontrollera de för bolaget vik- tiga faserna i slutandet av försäkringsavtal. Praktiska problem har uppstått och kom- mer troligen också i framtiden att uppstå i situationer där bolagets, försäljarens och försäkringstagarens uppfattningar om försälja- rens befogenheter skiljer sig från varandra. En grundläggande orsak till problemen har ofta befunnits vara bristande utbildning/ instruktioner/kontroll eller det faktum att alla länkar i försäkringsbolagets servicekedja inte har fungerat felfritt. 143 2.3. Försäkringsgivarens informationsplikt 2.3.1 Den gamla försäkringsavtalslagen I lagen fanns överhuvudtaget inga stadgan- den om försäkringsbolagets informationsplikt. Allmänna avtalsrättsliga principer och rätts- handlingslagen förutsatte dock en viss ärlig- het och lojalitet av avtalsparterna. De hade bl.a. skyldighet att underrätta den andra par- ten om sådana omständigheter som den andra inte kände till, men som i frågan var av central betydelse. I försäkringspraxis ålades försäkrings- bolagen skyldighet att lämna information om försäkringens innehåll. I praktiken hade de uppgifter om försäk- ringens innehåll, som främst muntligen läm- nades av bolagens personal, en mycket cen- tral ställning. Speciellt tidigare baserade sig försäljningen på ett tämligen ungefärligt och till stilen säljbetonat skriftligt material, vilket innebar att en mera exakt information om försäkringens innehåll blev beroende av försäljarens kunskaper och färdigheter. Dessa egenskaper var självfallet ofta rätt bristfäl- liga, särskilt bland ombud som skötte upp- giften som bisyssla. Eftersom det ännu i slutet av 1980-talet fanns ca 50.000 ombud och deras andel av särskilt försäljningen till privat- hushåll var betydande är det klart att kunden inte nödvändigtvis alltid fick en korrekt bild av den försäkringsprodukt som han hade köpt. Försäkringsbolagens sätt att ombesörja sin informationsplikt upplevdes på många håll som problematiskt. Bland reaktionerna kan nämnas Försäkringsbolagens Centralförbunds cirkulär, Försäkringsbranschens konsument- delegations och konsumentombudsmannens ställningstaganden, insändare i dagstidningar samt konsumentundersökningar. Försäkrings- branschen reagerade mycket långsamt på förändringskraven, vilket säkert till en del berodde på att det tidigaste, i det föregående citerade skadeståndsutslaget från HD gäl- lande informationsplikt gavs först år 1990. Informationsfrågan blev ett av de mest cen- trala förändringsområdena i beredningen av den nya försäkringsavtalslagen. Krav på för- ändringar restes inte bara av konsumentorga- nisationer utan också av organisationer från näringslivet i övrigt. Regleringen av informationsplikten inför ett nytt försäkringsavtal, vilket återges i det följande, fick i Finland en exceptionell tyngd, enligt min uppfattning av den orsaken att konsumenterna och det övriga näringslivet kanske med rätta hade tappat tron på försäk- ringsbranschens förmåga och vilja till själv- reglering. Det ansågs uppenbarligen, att en- dast en strängt sanktionerad reglering kunde leda till praktiska resultat. 2.3.2 Försäkringsavtalslagen Genom en normativ reglering av informa- tionsplikten hade man bl.a. för avsikt att inom finländsk försäkringspraxis komma ifrån de ovan beskrivna dragen som på försäkringsta- garhåll uppfattades som problematiska. Som ett annat syfte har man nämnt främjandet av en äkta konkurrens. Det ansågs att konkurrens inte kan skapas om köparna inte innan köp- beslutet fattas har möjlighet att jämföra pro- dukterna med varandra. Det skall bli intressant att se om tvisterna gällande det ”rätta” inne- hållet i ett köpt försäkringsskydd försvinner eller minskar, eller om vi har att göra med ett äkta evighetsproblem. Den finska försäkringsavtalslagens vikti- gaste nya stadganden gäller försäkrings- bolagets absoluta skyldighet att lämna försäk- ringstagare i konsumentställning korrekt och tillräcklig information innan avtalet ingås. Försäkringsavtalslagens 5 § har följande lydelse: ”Försäkringsgivaren skall innan ett försäk- ringsavtal ingås ge försäkringssökanden den information som behövs för bedömning av försäkringsbehovet och för valet av försäk- 144 ring, såsom information om försäkringsforme- rna, premierna och försäkringsvillkoren. När informationen ges skall uppmärksamhet även fästas vid väsentliga begränsningar i försäk- ringsskyddet. Information behöver inte ges, om sökanden inte önskar sådan eller om det medför oskäligt besvär. Genom förordning kan vid behov stadgas närmare om vilken information försäkrings- givaren skall ge försäkringssökanden innan avtal ingås.” Det faktum att den information som lämnas vid marknadsföringen av en försäkring är korrekt och tillräcklig har givits så stor bety- delse, att det har en direkt inverkan på inne- hållet i det ingångna avtalet – avtalet gäller med det innehåll som försäkringstagaren med stöd av den information han erhållit har haft skäl att sluta sig till. I denna ”avtalsrättsliga sanktionering” skiljer sig den finska lagen tekniskt från t.ex. de andra nordiska lagarna. Skillnaderna vad gäller det praktiska slutresul- tatet torde dock vara obetydliga. Lagens 9 § säger: ”Om försäkringsgivaren eller dess represen- tant vid marknadsföringen av en försäkring har underlåtit att ge försäkringstagaren be- hövlig information om försäkringen eller har gett honom felaktiga eller vilseledande upp- gifter, anses försäkringsavtalet vara i kraft med det innehåll som försäkringstagaren hade skäl att sluta sig till utgående från den in- formation han fått. Vad som stadgas i 1 mom. gäller på motsva- rande sätt i det fall att om försäkringen under dess giltighetstid har getts bristfällig, felaktig eller vilseledande information som kan anses ha inverkat på försäkringstagarens förfarande. Detta gäller dock inte information som försäkringsgivaren eller dennes representant efter ett försäkringsfall har gett om en före- stående ersättning.” Uppfyllandet av denna informationsplikt av ny typ har av de finländska bolagen krävt betydande satsningar på att utveckla dels försäljningsmaterialet och villkoren, dels försäljningsmetoderna och -utbildningen, ty anvaret för marknadsföringsuppgifterna är i princip detsamma oberoende av om upp- gifterna återfinns i bolagets skriftliga mate- rial eller om de kommer från ett ombud som handhar uppgiften som bisyssla. Försäkrings- tagarens möjlighet att framgångsrikt åberopa felaktig muntlig information faller ofta på bristande bevis; det är svårt att få tillförlitlig klarhet i försäljningsdiskussioner som inträffat flera år tillbaka i tiden. I praktiken torde klargörandet av huruvida informationsplikten har uppfyllts koncentrera sig på frågan om bolaget förfarit i enlighet med vad lagen förut- sätter. Försäkringsbolaget kan bli tvunget att visa, att det använda säljmaterialet har inne- hållit alla vederbörliga uppgifter och väsent- liga begränsningar och att de under en viss tid och på ett visst sätt har givits till försäkrings- tagaren. Ogrundade påståenden om att sälj- personalen förfarit oriktigt kan man enligt min uppfattning i de flesta fall framgångsrikt avvisa genom personvittnesmål och systema- tisk dokumentation av försäljningssituationen. Försäkringsbolagets säljare bör inför dom- stol på ett tillförlitligt sätt kunna tala om, att han fått lära sig att alltid informera om vissa frågor, överlämna vissa dokument samt un- der säljdiskussionen, eller omedelbart däref- ter, dokumentera de väsentliga omständig- heterna. Lagens inverkan på de finländska bolagen säljmaterial kan när detta skrivs redan ses. Inverkan är klart positiv, även om det kan finnas risk för att kunden får svårt att hitta rätt i ett illa strukturerat informationsflöde. Bland konkreta exempel på förbättringar som gjorts kan nämnas: broschyrerna har fått karaktären av produkt- beskrivningar väsentliga punkter göms inte undan; bola- gen talar klarspråk produkterna har gjorts klarare och villko- ren har blivit kortare 145 antalet produkter har skurits ned (en rese- försäkring i stället för tre) Har lagens strängt sanktionerade informa- tionsplikt haft negativa effekter på försäkrings- verksamheten? Inom branschen har man va- rit rädd för att lagen eventuellt kunde försvåra bolagens möjligheter att bekämpa försäkrings- bedrägerier. I detta nu har jag inga konkreta uppgifter i frågan. Sannolikt är, att bolagen i framtiden blir tvungna att i viss mån betala ut ersättningar som under den gamla lagens gil- tighet lättare kunde ha förvägrats. Från bolagshåll förfasar man sig ibland över de kostnader som föranleds av villkors- ändringar, utbildning och liknande extra ar- bete som följer av lagen. Å andra sidan har man inom många bolag försökt se på frågan som ett positivt produktutvecklingsarbete som görs för att det åstadkommer bättre produkter och service, vilket i sin tur leder till nöjdare kunder och bättre rykte för branschen. Inom Tapiola-bolagens interna utbildning har åtminstone jag använt slogan ”om lagen inte skulle existera borde den ha uppfunnits”. Jag vet att detta synsätt inte har varit ovanligt i varje fall inte bland försäkringsjurister. 3. Försäkringstagarens upplysningsplikt 3.1. Den gamla försäkringsavtalslagen Lagens bokstav ålade försäkringstagaren en omfattande upplysningsplikt utgående från eget initiativ. Försäkrings- och rättspraxis förändrades emellertid, och i praktiken var försäkringstagaren endast skyldig lämna är- liga och sanna svar på försäkringsbolagets frågor. Förändringen torde ha haft sin grund i att en bokstavlig tillämpning av lagens prin- cip skulle ha lett till uppenbar oskälighet; försäkringstagaren kan endast i sällsynta fall veta vilka omständigheter som är av bety- delse för bolagets riskurval. 3.2. Försäkringsavtalslagen Upplysningspliktens grundläggande princip ändrades så att den motsvarade ovan beskrivna försäkrings- och rättspraxis. För uppfyllandet av upplysningsplikten räcker det således, att försäkringstagaren lämnar korrekta och full- ständiga svar på försäkringsbolagets ”rele- vanta” frågor. Lagens 22 § stadgar om försäkringstaga- rens och den försäkrades upplysningsplikt: ”Försäkringstagaren och den försäkrade1 skall innan försäkringen meddelas ge korrekta och fullständiga svar på försäkringsbolagets frå- gor vilka kan vara av betydelse för bedöm- ningen av försäkringsgivarens ansvar. För- säkringstagaren och den försäkrade skall dess- utom under försäkringsperioden utan obefo- gat dröjsmål rätta upplysningar som han gett försäkringsgivaren och därefter konstaterat vara oriktiga eller bristfälliga.” Eftersom försäkringspraxis redan har börjat fungera i enlighet med den nya lagens orda- lydelse, kunde det tänkas att den nya lagen inte kräver förändringar inom bolagen. I la- gens motiveringar understryks emellertid kraf- tigt betydelsen av att de frågor bolaget ställer är klara och exakta. Det läggs också vikt vid hur försäkringsbolagets representant handlar i situationer där han på ett eller annat sätt medverkar till de svar som lämnas. Så fung- erade visserligen nämndernas praxis också under den gamla lagen. Försäkringsbolaget kan med en uttrycklig villkorsbestämmelse ålägga försäkrings- tagaren att meddela vissa förändringar som inträffat under försäkringsperioden och som väsentligt ökat risken för skada. Detta är ett nytt stadgande, och det är ägnat att precisera och förtydliga försäkringstagarens upplys- ningsplikt. Försäkringsbolagen åläggs genom stadgandet att göra sina villkorsbestämmelser och påminnelsebrev entydiga och åskådliga. 1Här har upplysningar som lämnats av en person utanför avtalsförhållandet tillmätts betydelse vid bedömning av försäkringsavtalets giltighet. 146 Lagens 26 § stadgar: ”I försäkringsvillkoren för en skadeförsäk- ring kan föreskrivas att försäkringstagaren skall meddela försäkringsgivaren, om det i de förhållanden som uppgavs när försäkrings- avtalet ingicks eller som antecknats i försäkringsbrevet skett sådana förändringar som väsentligt ökar risken för skada och vilka försäkringsgivaren inte kan anses ha beaktat när avtalet ingicks. Försäkringstagaren skall underrätta försäkringsgivaren om sådana för- ändringar senast i samband med betalningen av följande premie efter förändringen. Försä- kringsgivaren skall i samband med att inbe- talningskortet sänds påminna försäkrings- tagaren om denna skyldighet. Om försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte kan anses vara ringa har åsidosatt sin skyldighet enligt 1 mom., kan ersättningen sänkas eller förvägras.” I lagens 27 § sägs: ”Om någon omständighet som hänför sig till den försäkrade, såsom yrke, fritidsintressen eller boningsort, vid personförsäkring har betydelse för bedömningen av försäkrings- givarens ansvar, kan det föreskrivas i försäk- ringsvillkoren att försäkringstagaren skall underrätta försäkringsgivaren om förändringar i dessa omständigheter senast i samband med betalningen av följande premie efter föränd- ringen. Försäkringsgivaren skall i samband med att inbetalningskortet sänds påminna för- säkringstagaren om denna skyldighet. Om försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte kan anses vara ringa har åsidosatt sin skyldighet enligt 1 mom., gäller på motsvarande sätt vad som stadgas i 24 § 2 och 3 mom. Om försäkringsgivaren har fått kännedom om en sådan förändring som avses i 1 mom. gäller i fråga om uppsägning av försäkringen och dess fortsättning på motsvarande sätt vad som stadgas i 25 §.” 3.2.1 Påföljdssystem 3.2.1.1 Svikligt förfarande Den grundläggande principen är självfallet densamma som tidigare: om försäkrings- tagaren förfarit svikligen är försäkringsavtalet inte bindande för bolaget och bolaget har rätt att behålla premierna (den sistnämnda princi- pen är ny). Påföljderna av svikligt förfarande från försäkringstagarens sida har något förändrats och preciserats: — vid personförsäkring kan åsidosättandet av upplysningsplikten bli utan betydelse, om ett åberopande av åsidosättandet skulle leda till ett uppenbart oskäligt slutresultat för försäkringstagaren eller någon annan som har rätt till försäk- ringsersättningen. Detta stadgande torde mycket sällan tillämpas i praktiken. — vid skadeförsäkring skyddas i många fall andra försäkrade som befinner sig i god tro mot följder av att den försäkrade lämnat vilseledande uppgifter: försäkringsbolaget får inte avslå deras ersätt- ningskrav med hänvisning till svikligt förfa- rande. 3.2.1.2 Uppsåtlighet eller oaktsam- het som inte kan anses vara ringa Den mest betydande nyheten är att ringa oaktsamhet inte enligt lagen överhuvudtaget påverkar försäkringsbolaget prestations- skyldighet. Praktiska effekter för inarbetad försäkringspraxis torde denna förändring ha främst i den ovan beskrivna samverkande- situationen. Allmänt taget har dessa stadganden vid skadeförsäkring en tämligen ringa praktisk betydelse, medan de däremot vid per- sonförsäkring ofta kommer till användning. — vid personförsäkring beror försäkringsbolagets ansvar på huruvida försäkringen skulle ha meddelats och på vilka 147 villkor, om uppgifterna hade varit korrekta och fullständiga. Om försäkringsbolaget inte överhuvudtaget skulle ha meddelat försäk- ringen går bolaget fritt från ansvar. Om försäk- ringen skulle ha meddelats, men mot högre premie eller på andra villkor, inskränker sig ansvaret till vad som motsvarar den överens- komna premien eller de villkor, enligt vilka försäkringen skulle ha meddelats. Om slut- resultatet för försäkringstagaren eller någon annan som har rätt till försäkringsersättningen emellertid skulle bli uppenbart oskäligt går försäkringsbolaget inte fritt från ansvar. Den sistnämnda stadgandet om skälighet är i prin- cip nytt och det kan t.o.m. få en stor betydelse för enskilda ersättningsavgöranden, dock knappast för bolagens skadekostnad. — vid skadeförsäkring kan ersättningen nedsättas eller helt och hål- let förvägras. Förhållandena i de enskilda fallen avgör hur stor nedsättningen blir. Be- dömningen av hur omfattande oaktsamheten varit påverkas bl.a. av hur klara försäkrings- givarens frågor varit och hur försäkrings- bolagets representant gått tillväga då frågorna presenterats för försäkringstagaren. För att ersättningen skall kunna sänkas förutsätts orsaksamband mellan en oriktig eller bristfäl- ligt angiven omständighet och försäkrings- fallet. En nyhet är att prorata-stadgandet slo- pats ifråga om skadeförsäkringar. Den som avgör fallet (i sista hand domstol) har givits fri prövningsrätt med hänsyn till nedsättning av ersättningen. — vid person- och skadeförsäkring kan bolaget också genom att åberopa svikligt förfarande säga upp försäkringen och vid personförsäkring kan bolaget ändra villkoren eller premierna inom de ramar som 35 § uppställer (se 3.2.1.5). 3.2.1.3 Bolagets rätt att säga upp försäkringen eller att ändra villkoren eller premierna Såväl vid personförsäkring som vid skadeför- säkring ger åsidosättandet av upplysnings- plikten försäkringsbolaget möjlighet att säga upp försäkringen. Förutsättningen är att upp- gifterna de facto varit i den mån felaktiga eller bristfälliga, att försäkringsbolaget, om det hade känt till det riktiga sakförhållandet, inte skulle ha meddelat försäkringen. Vid skade- försäkring förutsätter uppsägningsrätten inte vållande från försäkringstagarens eller den försäkrades sida. Vid personförsäkring skall förfarandet vara uppsåtligt eller uppvisa oakt- samhet som inte är ringa för att uppsägnings- rätt skall föreligga. Vid personförsäkring kan följden också bli att försäkringen fortsätter mot högre premie eller med vissa begräns- ningar, såvida försäkringsbolaget, efter att ha fått de riktiga uppgifterna, skulle ha meddelat försäkringen på dessa villkor. Dessa nya stad- ganden bygger i hög grad på försäkrings- och nämndpraxis, även om de lagtekniskt sett är nya. 3.2.1.4 Sänkning eller förvägran av ersättning vid skadeförsäkring Lagens 34 § har följande lydelse: ”Vid prövningen av om ersättningen från en skadeförsäkring skall sänkas eller förvägras på någon grund som stadgas i detta kapitel, skall det beaktas vilken betydelse det haft för uppkomsten av skadan att försäkringstagaren eller den försäkrade har lämnat en oriktig eller bristfällig uppgift eller att det har skett en sådan förändring i förhållandena som medför ökad risk för skada eller att den försäkrade eller en person som avses i 33 § har gjort eller underlåtit att göra något. Dessutom skall be- aktas eventuellt uppsåt hos försäkringstagaren, den försäkrade eller en person som avses i 33 §, eller arten av hans oaktsamhet samt förhål- landena i övrigt.” 148 Den allmänt hållna formuleringen av detta stadgande, som grundar sig på ett slags ”helhetsprövningstänkande”, kan medföra problem vid ersättningshandläggningen; det finns risk för att stadgandet obefogat kommer att åberopas. Under den gamla lagens giltighet visade det sig emellertid, att praxis i nämn- derna kände till och erkände de principer som kommer till uttryck i stadgandet. Denna praxis torde alltjämt kunna följas också under den nya lagens tid. 3.2.1.5 Fall där oriktiga upplysningar eller riskökning saknar betydelse Lagens 35 § lyder enligt följande: ”Försäkringsgivaren får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, om försäk- ringsgivaren eller en behörig representant för denne, när försäkringen meddelades, visste eller hade bort veta att upplysningarna var oriktiga eller bristfälliga. Vad som stadgas här skall inte tillämpas, om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligen och om försäkringsgivaren eller dennes represen- tant inte visste att upplysningarna var oriktiga eller bristfälliga. Försäkringsgivaren får inte åberopa en för- summelse av upplysningsplikten heller i det fall att den omständighet som en oriktig eller bristfällig upplysning gäller, vid den tidpunkt då avtalet ingicks inte hade betydelse för bedömingen av försäkringsgivarens ansvar eller om omständigheten därefter har förlorat sin betydelse. Vid livförsäkring får försäkringsgivaren åberopa försummelse av upplysningsplikten endast om dödsfallet har inträffat innan fem år förflutit från ansvarets inträdande eller om försäkringsgivaren inom samma tid har sänt ett sådant meddelande som avses i 25 § 3 mom. Vad som stadgas här skall inte tilläm- pas i det fall att försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligen. Försäkringsgivaren får inte åberopa en ök- ning av risken, om ett förändrat förhållande har återgått till det tidigare eller om ökningen av risken inte annars längre har någon bety- delse.” Detta nya stadgandes 1. moment borde ha effekter på hur bolagen övervakar och instru- erar sin säljpersonal och överhuvudtaget har kontroll på hur hela försäljningen och medde- landet av försäkringar går till. Syftet med 2. och 4. momenten torde i huvudsak vara att befästa dessa i försäkringspraxis redan i stor utsträckning omfattade avtalsrättsliga princi- per. Den s.k. femårsregeln i 3. momentet som endast gäller livförsäkring är helt och hållet ny. 3.2.1.6 Begränsning av användning av villkor gällande sjukdom Lagens 37 § har följande lydelse: ”I försäkringsvillkoren kan försäkringsgiva- rens ansvar i fråga om följderna av sjukdom eller kroppsskada som ersätts från försäk- ringen begränsas på den grunden att sjukdo- men eller kroppsskadan existerade redan när ansökan om försäkringen gjordes, endast i det fall att 1) begränsningen grundar sig på sådana upp- gifter om den försäkrades hälsotillstånd som försäkringsgivaren skaffat innan försäkringen meddelades eller att 2) begränsningen beror på försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.” Detta nya stadgande avseende begränsning av användning av s.k. sjukdomsvillkor inne- bär en klar förändring i jämförelse med vill- koren i skadeförsäkringsbolagens sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Det har varit vanligt med villkor där försäkringens täcknings- område inte omfattat sjukdomar som kan anses ha vidtagit innan försäkringen trätt i kraft. Detta villkor har vissa bolag åberopat oberoende av huruvida försäkringstagaren då avtalet ingicks tillfrågats om eventuella sjuk- domar. I praktiken innebar detta ett åsido- 149 sättande av stadgandena om försäkringstaga- rens upplysningsplikt. Användningen av ett sjukdomsvillkor är nu möjlig endast om begränsningen grundar sig på en hälsodeklaration som erhållits innan försäkringen beviljats eller begränsningen i övrigt är motiverad t.ex. på grund av försäk- ringens art. Såsom exempel på ”tillåten användning av sjukdomsvillkor” har i lag- beredningsdokument anförts reseförsäkringar och försäkringar där den försäkrade själv inte är avtalspart. I detta senaste fall är det i praktiken omöjligt att erhålla hälsouppgifter. Även om begränsningen på stadgenivå är ny och i praktiken betydande representerar den inte ett helt och hållet nytt tänkande inom försäkringsbranschen; i nämndernas praxis har den i stadgandet uttryckta principen följts redan tidigare. 4 Summa summarum Vad kan vi lära av den ovan beskrivna utvecklingsprocessen? Jag anser det vara av yttersta vikt att försäkringsbranschen konti- nuerligt följer med den såväl inhemska som utländska avtalsrättsliga debatten om konsu- mentfrågor samt utvecklingen av praxis lik- som även myndigheternas agerande inom när- liggande branscher för att därigenom stå bättre rustad för snabba och positiva reaktioner när behov av förändringar gör sig gällande. Det är bättre att själv aktivt försöka påverka föränd- ringar som oundvikligen förestår och på så sätt vara med om att ge dem en praktiskt fungerande och skälig utformning, än att vara mottagare av ”von oben” givna diktatlös- ningar, som ofta innehåller ett mer eller mindre förborgat disciplinärt budskap.