”Djuridiken” – en outforskad del av rättsvetenskapen

Article author: Terese Olofsson
Position: Produktspecialist
E-mail: terese.olofsson@agria.se
Organization: Agria Djurförsäkring
About:

Terese Olofsson, jur. kand. med särskild inriktning på avtals- och försäkringsrätt.


Edition:
1, 2010
Language: Swedish
Category:

Det finns många frågor som berör relationen mellan djur och juridik men det finns förvånansvärt lite doktrin som har analyserat dessa. Med tanke på att det i Sverige genomförs ett stort antal ägartransaktioner av djur, vilket också berör försäkringsrättsliga frågor, vill jag med denna artikel inleda en diskussion inom vad som här kallas ”djuridiken”, genom att resonera kring några vanliga frågeställningar som rör området djur och juridik och vilka principer som gäller idag.

 

De flesta människor, såväl jurister som icke-jurister, är fullt medvetna om att djur är att betrakta som ”saker” i juridisk mening. Emellertid är nog få medvetna om att de inte kan betraktas som vilka saker som helst. En hund eller en katt har enligt praxis och doktrin ett så kallat skyddsvärt intresse, vilket innebär att djur inte kan värderas till ett marknadsvärde i ett skadeståndsmål, utan värdet ska istället baseras på den ekonomiska förlusten.[1] I praktiken innebär det att en påkörd katt, köpt för en symbolisk summa, kan få veterinärvård för tusentals kronor, vilket i sin tur kan vara skadeståndsgrundande för den som kört bilen.[2]

Avtalets betydelse

Ett av de absolut nödvändiga inslagen vid ägartransaktioner är naturligtvis överlåtelseavtalet. Inom svensk rättspraxis är exempelvis relationen mellan hunduppfödare och valpköpare jämförbar med en näringsidkare och en konsument, något som fastställts av HD.[3] Det är således hårda regler som ställs på hunduppfödaren och resonemanget är sedan länge accepterat av branschorganisationerna, vilka utformat ett ”agreed document” vid exempelvis försäljning av hund eller raskatt. I praktiken framstår detta avtalsförhållande som lite märkligt. Det krävs ingen formell utbildning eller lämplighetsprov för att föda upp djur för sällskapsändamål. Inte sällan är uppfödaren en yrkesverksam eller pensionerad person med en stark passion för sin hobby – men som oftast inte har någon fackkunskap i den bemärkelsen som lagen avser med näringsverksamhet.[4] Ibland är till och med uppfödaren minderårig, med en hjälpsam förälder som står som innehavare av ett så kallat ”kennelnamn”[5]. För många uppfödare leder dock verksamheten till ekonomisk förlust och är enbart en hobby.

Har djuruppfödaren ett samhällsansvar?

En tanke är att HD i sin bedömning av avtalsförhållandet mellan hunduppfödare och valpköpare kan ha resonerat över det samhällsansvar svenska djuruppfödare har. Ungefär 17 procent av barnfamiljer i Sverige har idag katt och för hund är motsvarande siffra cirka 13 procent.[6] Det ansvar man som djuruppfödare har vid överlämnandet av en egenhändigt framställd produkt, särskilt i form av ett levande väsen, är egentligen inte alls orimligt. Även om uppfödaren inte nödvändigtvis är särskilt insatt i vad han egentligen producerar, har konsekvenserna stor betydelse för den som köper hans produkt. Detta faktum talar för att HD i sin dom lägger ett slags samhällsansvar på uppfödaren. Det kan kanske uppfattas som en uppmaning att avstå från att producera valpar och kattungar för den som inte kan svara för de eventuella konsekvenserna?

 

Djuruppfödaren riskerar att falla mellan stolarna. Han behandlas i regel som en konsument med privat sakförsäkring av försäkringsbolagen men Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) prövar inte hans ärenden i det fall han inte kommer överens med försäkringsbolaget. ARN tar nämligen också till fasta på att djuruppfödning och djurförsäljning måste anses vara en näringsverksamhet så länge det inte rör sig om någon enstaka försäljning.[7]

Stadigt ökande djurförsäljning

Det står dock klart att dessa tankar inte haft någon stor genomslagskraft på uppfödarna. Såväl ”produktionen” som försäljningen av sällskapsdjur har de senaste åren ökat och därmed också antalet försäkrade djur. Den svenska djurförsäkringen är ett relativt unikt fenomen. Det förekommer visserligen i andra länder men inte i samma utsträckning. En mycket stor del av den svenska rashundspopulationen är försäkrad. Siffror uppåt 80 procent brukar nämnas, vilket nog får anses vara en trovärdig siffra. En bidragande orsak torde vara det ömsesidiga försäkringsskydd som standardavtalen föreskriver. Eftersom en uppfödare gentemot en konsument i princip kan bli ansvarig för alla fel som uppkommer inom tre år är detta en nödvändig del av avtalet, för att försöka dela på ansvarsbördan med djurköparen. Detta leder till intressanta och komplicerade juridiska följder.

Rättsubjektets komplexa natur

För det första är djur en slags ”produkt” eller ”sak” som aldrig kan ges några garantier för, på grund av dess egenskap i form av ett levande väsen. Till exempel är hundens arvsmassa mycket lik människans, varför det är enkelt att förstå även för lekmän att mycket komplicerade sjukdomar kan uppstå. För det andra så har vissa raser olika uppskattad livslängd. En fullständigt normal livslängd för en irländsk varghund är 8 år, vilket innebär att uppfödaren bär felansvaret i nästan 40 procent av hundens liv. Inte för någon annan vara finns ett så långtgående felansvar i förhållande till varans förväntade hållbarhetspotential.

Försäkringar för dolda fel

Försäkringsbolagen som erbjuder djurförsäkring har noterat dilemmat med det treåriga felansvaret och erbjuder uppfödare en försäkring för vad man kallar dolda fel. Det finns egentligen ingen sådan vedertagen juridisk term, utan torde närmast vara en tankegång som liknar ansvaret vid fel i en fastighet som upptäcks efter en överlåtelse. Jordabalken föreskriver emellertid vad som inte kan vara ett dolt fel, medan försäkringsbolagen har koncentrerat sig på vad som de facto är ett dolt fel, enligt dem.

 

På grund av komplexiteten vid bedömning av djurens fel har försäkringsbolagen i regel ett antal friskrivningar. Det faktum att man valt att friskriva sig från vissa diagnoser och tillstånd torde tala för att dessa i juridisk mening ändå är att betrakta som ”dolda fel”, för vilka djuruppfödaren trots allt har ett ekonomiskt ansvar.[8]

Försäkringsavtalets biförpliktelser

Ur ett försäkringsrättsligt perspektiv väcker tidigare resonemang även ytterligare intressanta frågeställningar. Att huvudförpliktelsen vid tecknandet av en individuell försäkring för djuret är att betala premien är sannolikt självklart även för lekmannen och förstagångsköparen. Men de biförpliktelser som medföljer försäkringsavtalet är högst tveksamt huruvida försäkringstagaren är insatt i – eller ens har förmåga att kunna sätta sig in i. Bara det grundläggande exemplet att kunna ge en korrekt hälsodeklaration ställer förmodligen till det i många fall. Djurägaren ska i princip bara berätta vad han ser och vad han vet, utan att lägga någon värdering i det. Men vad är ”normalt” hos ett djur? Lite mjäll, är det bara naturliga hudavlagringar eller början till en kronisk allergi? Har man som djurägare medvetet försummat sin upplysningsplikt om man förbisett att nämna mjället när man lämnat hälsodeklarationen?

 

Djurförsäkringarna är en speciell företeelse som måste benämnas som en slags sakförsäkring med inslag av personförsäkringsmoment. Exempelvis så förbinder sig försäkringstagaren att försäkringsbolaget har rätt att inhämta nödvändiga upplysningar vid skadereglering av djuret, som till exempel en journal från veterinär eller djursjukhus. Inte sällan möts skaderegleraren av en journal som inleds med att hunden varit sjuk ”sedan den hämtades hos uppfödaren”. Detta leder i regel till att djurägaren inte får någon ersättning. Det beror i sin tur på att försäkringen normalt sett inte gäller för skador eller sjukdomar som fanns före försäkringsavtalet tecknades.

 

Även bland djurförsäkring tillämpas restriktioner i form av tidsbegränsade eller permanenta reservationer (jmf klausuler) mot olika sjukdomar och tillstånd, beroende på om de bedöms vara tillfälliga eller kroniska. De flesta djurförsäkringsbolag får nog anses ha en hög kvalitet och korrekthet när det gäller riskbedömning och tillämpning av reservationer. Dels är dessa baserade på den hälsodeklaration som lämnas i samband med teckningen av försäkringen, dels på det faktum om djuret varit sjukt vid införsäkringen eller under karenstiden innan försäkringen börjar gälla fullt ut. Reservationerna bestäms i regel av en handläggare som får bedöma hur allvarligt tillståndet kan vara. Resultatet blir följaktligen att bolagen använder schabloniserade reservationer. I exemplet ovan med mjäll kan detta leda till ett halvår långt undantag för hudsjukdomar i allmänhet, vilket trots allt torde vara en relativt långtgående inskränkning av försäkringsskyddet baserat på den begränsade information som försäkringsbolaget fått. Har hunden allergi är reservationen helt korrekt, men det gör dock en stor skillnad för omfattningen av försäkringsskyddet om mjället bara var just mjäll. Givetvis görs alltid en bedömning från fall till fall och ersättning utgår in dubio, men det är fortfarande djurägaren som har bevisbördan för att djuret inte var sjukt vid tecknandet av försäkringen.

 

En ytterligare aspekt är att vissa raser har anlag för olika sjukdomar och defekter, som i vissa fall snarare är regel än undantag. Djurförsäkringsbolagen har såväl veterinärmedicinsk som försäkringsrättslig kunskap och därigenom en kunskapsmässig fördel gentemot försäkringstagarna. Djurägarna har i allmänhet begränsad information om vilken eller vilka raser som ingår i det djur han köpt och är i synnerhet oförstående för vilka sjukdomar och defekter som är predisponerade i dessa.

Veterinärens inflytande och kundens påverkan

Den höga andelen försäkrade djur får även andra ekonomiska konsekvenser. De höga försäkringsbelopp som erbjuds[9] ger veterinärerna en god möjlighet att göra omfattande utredningar och behandlingar. Även i detta fall har konsumenten en kunskapsmässig nackdel. Hur ska han kunna invända mot en rekommenderad behandling, om han själv inte känner till möjliga alternativ?

 

Veterinärerna har givetvis en intention att ge den bästa möjliga vård och så länge det inte rör en sjukdom eller skada som är undantagen i försäkringsvillkoren, ställer försäkringsbolagen oftast inga krav annat än att behandlingen ska vara medicinskt motiverad. Effekten av ökade skadeutbetalningar blir att försäkringspremier och självrisker också ökar och de generella inskränkningarna blir mer omfattande, vilket drabbar hela kollektivet av försäkringstagare.

 

Försäkringstagaren kan oftast varken ifrågasätta om behandlingen är den enda tillgängliga eller påverka försäkringsvillkorens omfattning annat än genom att delge sina synpunkter till försäkringsbolaget. Som en motreaktion har vissa bolag börjat införa ersättningstak för behandling av vissa typer av diagnoser, något som också väckt reaktioner inom veterinärkåren och hos försäkringstagarna. Detta är i princip den enda möjliga vägen, förutom höjda självrisker eller sänkta försäkringsbelopp, som försäkringsbolagen kan använda för att sporra djursjukhus och kliniker att effektivisera sitt arbete eller hitta andra arbetssätt och därmed pressa ned priserna för att bromsa försäkringsbolagens kostnadsutveckling och i förlängningen också bromsa en ökad premieutveckling.

 

Ett annat dilemma är att fler och fler djurägare ställer allt högre krav på veterinärerna, som utför sina jobb baserat på förväntad prognos och etiska riktlinjer. Man får råd från sin uppfödare, diskuterar i olika forum och finner artiklar av både mer och mindre vetenskaplig natur. Tack vare Internet har djurägare möjligheten att läsa på om både behandlingsmetoder och prognoser, något som dock kan skilja sig lite från land till land och skapa stor besvikelse om den behandlande veterinären avråder från den typen av behandling. Det finns dock för en djurägare normalt sett ingen anledning till att inte behandla ett djur om en försäkring finns och omfattar den aktuella sjukdomen eller skadan, såvida man inte aktivt avstår på grund av exempelvis etiska eller ekonomiska skäl som en alltför hög självrisk. Risken med djurägarnas högre krav skulle kunna bli att de mer och mer vänder sig utomlands för att erhålla den behandling som inte veterinärerna kan eller vill ge i Sverige.

 

Det kan även vara svårt för en nybliven veterinär, som inte har hunnit skaffa sig den erfarenhet och möjligtvis även pondus som krävs för att avråda från behandling. Dessutom bör det påpekas att anmälningarna till Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård ökat vilket inneburit att veterinärerna vill vara säkra på sin diagnos och behandling.[10]

 

Den ökande möjligheten för djurkliniker att behandla djur, bör ställas i relation till behandlingens kostnad och prognos för djuret, eftersom priset för vad en försäkring får kosta börjar vara nådd för det stora kollektivet. En annan fara är att försäkringarna får alltför höga självrisker, vilka redan idag kan leda till ett oväntat ekonomiskt bakslag för djurägaren – djuret var ju trots allt försäkrat. En alltför hög premie och självrisk leder sannolikt till ett större oförsäkrat bestånd av djur och en betydande otrygghet för djurägarna.

Betydande biförpliktelser

Extra olyckligt blir det förstås när djurägaren inte är berättigad till någon ersättning. Typfallet kan vara exempelvis en katt som ramlat ut från ett fönster eller en balkong, där veterinären efter bästa förmåga behandlar katten, ofta till en mycket hög kostnad. I likhet med många andra försäkringstagare inom andra försäkringsgrenar, är djurägaren oftast inte medveten om de biförpliktelser som försäkringsavtalet innebär. Ett vanligt exempel på en biförpliktelse i djurförsäkringsavtalet är att följa lagar och föreskrifter som har till syfte att förhindra skador och sjukdomar på djuret. Eftersom Jordbruksverket föreskriver att balkonger ska vara försedda med nät eller liknande[11] så finns således risken att djurägaren underlåtit att följa säkerhetsföreskrifterna i avtalet och kan därmed få en kännbar nedsättning av ersättningen.

Forskningen komplicerar

Till följd av att hundens arvsmassa liknar människans har hundar blivit vanlig som försöksdjur inom veterinärmedicinsk forskning, som även kan appliceras på humanmedicin vid utveckling av exempelvis mediciner och DNA-test. Framstegen inom den veterinärmedicinska forskningen har gått i en rasande fart och djurförsäkringsbolagen hinner inte alltid utveckla villkor som harmoniserar med nya metoder för diagnosticering och behandling. I dagsläget kan ett flertal genetiska tester erbjudas och i viss mån börjar dessa även uppträda som obligatorium, så kallade hälsoprogram, inom vissa raser. Hos exempelvis cocker spaniel, som är den sjätte vanligaste hundrasen i Sverige[12], har man funnit genen för en känd recessiv ögonsjukdom kallad PRA.[13] Den här typen av gentest som görs innebär att djurägaren kan få reda på om hunden är a) fri från anlag, b) anlagsbärare eller c) affekterad. Den affekterade hunden kommer med 100 procents säkerhet att utveckla sjukdomen, men tidpunkten för de kliniska symptomen är omöjliga att förutsäga.

 

Detta leder i sin tur till att man på förhand vet att hunden bär på en allvarlig genetisk defekt. I förlängningen betyder det att en gentestad valp aldrig kan få ersättning för eventuella problem med synen senare i livet, eftersom tillståndet måste anses ha förelegat vid tecknandet av försäkringen. Inte heller kan detta omfattas av någon slags försäkring mot dolda fel, eftersom kartläggningen av generna är känd även om hunden är symtomfri. Forskningen går i en sådan fart världen över att det snart kommer att kunna erbjudas en uppsjö av genetiska tester som i praktiken torde leda till undantag i försäkringens omfattning, enligt de försäkringstekniska metoder som används idag vid teckning och skadereglering av djurförsäkring.

Inga snara lösningar i sikte

Sammanfattningsvis kan konstateras att djur i försäkringsrätten är en väldigt speciell gren som omfattar många försäkringstagare. Djurförsäkringar är inte särskilt enkla att hantera i praktiken, varken för försäkringsgivare eller försäkringstagare. I dagsläget finns ingen bra lösning på de juridiska spörsmål som jag här nämnt, men som ett första steg kan det vara önskvärt att finna en lämplig balans mellan vården av sjuka djur och kostnadsbelastningen på försäkringstagarkollektivet samt en rimlig anpassning av konsumenträtten och försäkringsrätten med avseende på veterinärmedicinens utveckling. Mot denna bakgrund finns det anledning att uppmuntra till en djupare analys av de olika och faktiskt ganska omfattande och outforskade områden som berör den så kallade ”djuridiken”.


[1] Hundar och katter tillhör en av de få grupper inom svensk skadeståndslagstiftning, där kostnader för vård och rehabilitering som överstiger djurets marknadsvärde anses vara ersättningsgilla. Se vidare Andersson Håkan, Skyddsändamål och adekvans, s. 488 ff.

[2] En fråga om vållande. Se 11 § Trafikskadelagen.

[3] Se vidare NJA 1989 s 156.

[4] Jmf en fackmans i byggbranschen oförmåga att friskriva sig från allvarliga konstruktionsfel i egenhändigt uppförd byggnad. Se vidare NJA 1981 s 400.

[5] Ett prefix som representerar alla hundar uppföda på en viss kennel. Motsvarande stamnamn hos katt.

[6] Se Statistiska centralbyråns rapport ”Förekomst av sällskapsdjur – främst hund och katt – i svenska hushåll”, 2006.

[7] Se vidare ARN 2009-2080.

[8] Se vidare Olofsson Terese, Dolda fel vid köp av hund, 2008.

[9] Hos Agria Djurförsäkring samt If Skadeförsäkring kan kunden välja två försäkringsbelopp; 25 000 kronor respektive 50 000 kronor. Hos de andra djurförsäkringsbolagen kan kunden välja mellan 20 000 kronor och 40 000 kronor.

[10] Under 2008 inkom 20 procent fler anmälningar om felbehandlingar till Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, än 2007.

[11] Jordbruksverkets föreskrifter gäller alla djurägare, oavsett om djuret är försäkrat eller inte. Se vidare SJVFS 2008:5 3 kap 8 §.

[12] Enligt Svenska Kennelklubbens registreringstatistik 2009.

[13] Progressiv retinal atrofi, en fortskridande förtvining av näthinnan som leder till blindhet.