Ett omdebatterat ämne i Sverige har rört den så kallade flytträtten, bland annat rättviseaspekten i samband med överföring från traditionella försäkringar men även gällande rådgivningsansvaret och hur flyttarna ska hanteras praktiskt? Det kan emellertid konstateras att den svenska flytträtten för närvarande är mycket begränsad och försvåras ytterligare av olika regler bland bolagen. Samarbetet mellan bolagen – för att underlätta för kunderna – har således misslyckats i denna fråga, vilket behöver åtgärdas. En fri flytträtt är en förutsättning för en fungerande konkurrensrätt på en marknad som binder kunderna i avtal som kan sträcka sig upp till 60 år.
Hur flytträtten kan organiseras finns tydliga exempel på. I Norge är flytträtten lagreglerad och spelreglerna tydligt definierade vad gäller produkter, processen och kostnaden. Detta underlättar på ett tydligt sätt för samtliga aktörer på marknaden och inte minst för kunderna. Denna artikel är ett resultat av en stipendieresa till Norge 2008 och bygger på intervjuer med aktörer på den norska pensionsmarknaden.
Det norska pensionssystemet under förändring
Det norska pensionssystemet har flera likheter med det svenska. Idag är ersättningsnivåerna från socialförsäkringen relativt höga, full pension (lagstadgad pension och tjänstepension) ligger generellt på ungefär 60-70 procent av lönen. Den allmänna pensionen i Norge – Folketrygden – är emellertid under förändring och reformen beräknas vara genomförd 2011. Drivkraften till pensionsreformen i Norge är likartade till motiven som angavs i den svenska reformen; den demografiska förändringen med en större andel pensionärer och allt färre yrkesverksamma som finansierar systemet. Det norska reformarbetet har också utgått från det svenska systemet och från premissen att det ska löna sig att arbeta längre, vilket tillgodoses genom att individens fullständiga tjänstetid ska ligga till grund för pensionen.[1] Förslaget är också att införa flexiblare regler för delpension och möjligheten att fortsätta arbeta efter pensionen. Utredningen diskuterar också en kraftig sänkning av pensionsgrundande inkomst, från 12 till 7,1 grundbelopp.[2 ]
Tjänstepension
År 2006 förändrades avtalsförsäkringarna i Norge, då infördes en obligatorisk tjänstepension för alla företag med minst 2 anställda. Den obligatoriska tjänstepensionen kan vara antingen premiebaserad eller förmånsbaserad men begränsad till sin omfattning då den i nuläget enbart omfattar en pensionsavsättning om minst 2 procent av den anställdes lön mellan 1-12 grundbelopp. Förändringen har ändå inneburit en stor förändring av det norska försäkringssystemet i form av ett stort antal nya försäkringstagare och därmed ett behov av att ta fram enkla och kostnadseffektiva produkter med minimalt rådgivningsbehov.[3] Tidigare omfattades nästan bara offentligt anställda och anställda på stora företag av tjänstepensioner.
Privat pensionssparande[4]
Den privata pensionsprodukten IPA försvann ett par år i samband med införandet av den obligatoriska tjänstepensionen men har nu ersatts av IPS som är att jämföra med den svenska IPS-produkten. Den saknar försäkringsmoment fram till pension men skillnaden är att man vid utbetalning kan förändra produkten från en link- till en liv-produkt. Avdragsrätten är maximalt 15 000 NOK/år. Ett ganska vanligt sätt att spara till sin pension i Norge är att spara genom att amortera på sitt hus. Därefter kan huset belånas och kapitalet placeras i en livränta, vilket är förenligt med skattefördelar.
Flytträtt i Norge
Flytträtten är lagreglerad i Norge, allt från produkterna till processen och kostnaderna. Det finns lagar som styr produkterna och gör försäkringsbolagens erbjudanden relativt enhetliga vilket underlättar flytträtten. Det möjliggör bland annat ett starkt kundskydd i form av att kunden får behålla sin befintliga grundränta i traditionell förvaltning även efter flytten.[5] Det gör att kunder har samma villkor som före flytten och därmed full frihet att flytta sin pension. På det sättet har man lyckats främja den fria konkurrensen men ändå behållit ett starkt konsumentskydd.
Flyttprocessen[6]
I Norge finns även reglerat hur hög flyttkostnaden får vara, hur lång tid en flytt får ta, när risken skall övergå och vilken ränta som gäller om man inte flyttat kapitalet under föreskriven tid. Flyttkostnaden är maximalt 5 000 NOK per försäkringsavtal (betalas separat, inte genom ett minskat kapital) och en flytt får ta maximalt 2 månader att genomföra från uppsägelsedagen.[7] Det finns undantagsbestämmelser som hanterar flyttkapital som överstiger 300 miljoner NOK. Då har man upp till 4 månader på sig att genomföra flytten men ränta utgår efter 2 månader.[8] Risken övergår alltid efter 2 månader.
Enligt villkoren kräver de flesta utflyttande och mottagande bolag hälsodeklaration för att undvika problem med ”moral hazard” men i praktiken tillämpas dessa regler inte längre.[9]
Påverkan av förvaltningen?[10]
I Norge har den fria flytträtten inte fått några negativa konsekvenser på marknaden. Det fanns inledningsvis en oro och diskussion om hur man på ett rättvist sätt skulle fördela en traditionell försäkring utan att riskera orättvisa i kollektivet mellan de som flyttat och de som stannat kvar? En annan fråga som diskuterades var om kapitalförvaltningen kunde påverkas negativt av att miljardbelopp både enkelt och snabbt kan flyttas från ett försäkringsbolag till ett annat? Det har emellertid visat sig att oron var obefogad. Trots de enkla och förmånliga flyttreglerna har det inte fått några större konsekvenser eller resulterat i några större förändringar av hur man förvaltar pensionskapitalet.[11]
Enligt Finansnæringens Fellesorganisasjons (det norska försäkringsförbundet) statistik flyttar ungefär 2 procent av det norska pensionskapitalet årligen mellan olika pensionsförvaltare.
Flytta pensionen utomlands
Det är mycket ovanligt att flytta sin pension från Norge till utlandet. Ingen av de jag intervjuat har hört om några sådana flyttar. Vad det beror på kan ingen besvara, mer än att det för närvarande inte finns någon efterfrågan.[12]
Aktörer på den norska flyttmarknaden
De fyra stora försäkringsbolagen[13] står för ca 90 procent av den totala marknaden. Det har etablerats ett tiotal nya mindre försäkringsbolag de senaste åren. Bland annat Silver, som enbart fokuserar på att flytta fripoliser (tjänstepensioner i fribrev). Avgifterna på fripoliserna ska vara färdigbetalda när försäkringen läggs i fribrev eller också får arbetsgivaren betala för dem. Det finns ett stort intresse att samla mindre fribrev för att minska administrationsavgifterna och därmed få en högre pension. Intresset för att flytta har varit större bland fripoliserna än för de privata pensionerna.
Den norska mäklarmarknaden har påverkats av lagändring som innebär att mäklarna måste fakturera sina arvoden.[14] Man har lämnat provisionsmodellen vilket också underlättat framväxten av en fungerande flyttmarknad. Det finns inget incitament för mäklare att flytta försäkringar. Det kräver istället ett tydligt mervärde för uppdragsgivaren då det inte bara medför en administrativt betungande process utan också en direkt kostnad. Förändringen har påverkat marknaden så att trenden är en koncentrerad mäklarmarknad med färre och större aktörer, där de främst agerar som konsulter och mer sällan med skötselfullmakter. Mäklarna arbetar nästan uteslutande med upphandlingar av tjänstepensioner som då kan innebära en medflytt av pensionskapitalet.[15]
Lärdomar från Norge
Det finns, enligt min mening, många viktiga lärdomar från den norska modellen. Det har länge diskuterats om man behöver lagstifta flytträtten i Sverige eller ej. Det har funnits en stark uppfattning att marknaden, det vill säga försäkringsbolagen, själva kommer att reglera marknaden och erbjuda kunderna fri flytträtt. Tyvärr är min uppfattning att de första två åren med återinförd flytträtt inte visar några sådana tecken. I stället för att förenkla och samarbeta har några försäkringsbolag skapat allt fler egna rutiner för att skydda sina kunder från felaktiga beslut. Dock kan man undra om det i själva verket inte också är för att skydda sina marknadsandelar?
I stället borde försäkringsbolagen bidra till debatten om hur vi kan förenkla och snabba på rutinerna för att flytta pensionskapital. Många kunder anser att försäkringsbranschens produkter är för komplexa, vilket kan underminera anskaffningen i framtiden. Samtidigt vet verksamma inom branschen hur viktigt det är att kunderna engagerar sig i sin framtida ekonomi, det vill säga sin pension. Vi har därför ett stort ansvar att hjälpa kunderna genom att förenkla för dem, vad gäller informationsspridning, införa transparanta processer och förbättra rådgivning.
Otydligheten i flytträtten drabbar kunderna. För närvarande finns begränsningar gällande vilket kapital som kan flyttas, otydlighet om hur lång tid processen tar och vilken möjlighet kunderna har att påverka förvaltningen av sitt pensionskapital? Fortfarande är kunderna för beroende av försäkringsbolagen. Det finns heller ingen ångerrätt efter valet är gjort och samtidigt finns inga garantier vid börsnedgångar – med undantag från de traditionella pensionsförsäkringarna. Enligt min mening är nuvarande situationen med flytträtten ett klassiskt exempel på en skev maktbalans mellan leverantör och kund.
Därför borde den svenska marknaden lära från Norge som visat att går att införa konkurrens och bibehålla kundtrygghet med en fri flytträtt. Kan inte marknadens aktörer själva genomföra denna reform kanske lagstiftaren borde undersöka möjligheterna om en lagstadgad fri flyttningsrätt? En icke fungerade flytträtt innebär i praktiken att försäkringstagarna tvingas leva med ett beslut som gjordes då de tecknade sin pensionsförsäkring, vilket gör valet av pensionsförvaltare till ett av de viktigaste och mest permanenta beslut man någonsin gör. Med tanke på att problemet har lösts i ett grannland, torde vi kunna finna en lösning som även passar den svenska försäkringsmarknaden.
Källor
Lov 2005-06-10 NR 44 Försikringsvirksomhetsloven kapitel 11 - Flytting,
Statistik från Finansnæringens Fellesorganisasjon.
Intervjuer:
Gerd Mary Brekken, Storebrand.
Ørnulf Daler, BI Forsikring.
Bjørn Fjeld, Nordea.
Berit Gulbrandsrud, AON Grieg.
Bjørn Hamre, KLP.
Mette Knutsen, Storebrand.
Carina Meyer Løseth, AON Grieg.
Nina Moss, Kredittilsynet.
Marianne J. Munck, Storebrand.
Mette Skolmli ,Forsikringsklagekontoret.
Olav Vannebo, Finansnæringens Fellesorganisasjon.
[1] Full pension vid 40 års tjänstetid där man räknar de 20 bästa åren.
[2] 1 Grundbelopp var 2008 70 256 NOK.
[3] Intervju Bjørn Fjeld, Nordea.
[4] Intervju Gerd Mary Brekken, Storebrand.
[5] Intervju Gerd Mary Brekken, Storebrand.
[6] Intervju Gerd Mary Brekken, Storebrand och Berit Gulbrandsrud, AON Grieg.
[7] Lov 2005-06-10 NR 44 Försikringsvirksomhetsloven kapitel 11 §11:5.
[8] Lov 2005-06-10 NR 44 Försikringsvirksomhetsloven kapitel 11 §11:6, §11:9.
[9] Intervju Bjørn Fjeld, Nordea.
[10] Intervju Bjørn Fjeld, Nordea.
[11] Intervju Gerd Mary Brekken, Storebrand, Bjørn Fjeld, Nordea, Olav Vannebo, Finansnæringens Fellesorganisasjon och Nina Moss, Kredittilsynet.
[12] Intervju Gerd Mary Brekken, Storebrand, Bjørn Fjeld, Nordea, Berit Gulbrandsrud, AON Grieg och Nina Moss, Kredittilsynet.
[13] Nordea, Sparebank 1, Storebrand och Vital.
[14] Intervju Berit Gulbrandsrud, AON Grieg.
[15] Intervju Berit Gulbrandsrud, AON Grieg.