Om vi går tillbaks cirka 25 år i tiden så var reassurans något givet för ett traditionellt försäkringsbolag. Alla bolag hade inskrivet i sina bolagsordningar hur mycket risk de kunde bära för egen räkning och all risk därutöver återförsäkrades. Förmågan till självbehåll uttrycktes ofta i procent av solvenskapitalet där ett typisk maximalt självbehåll var, exempelvis 2% av solvenskapitalet för en enskild risk och 4% av solvenskapitalet för en skadehändelse.
Den vanligaste formen av återförsäkringen vid den tidpunkten var proportionell återförsäkring, vilket innebär att man delade lika på risken både vad gäller premier och skador. Det huvudsakliga syftet var att sprida risken på många händer och på så vis begränsa riskerna för alla inblandade, såväl köpare som säljare.
Premie var ett mått på ”risk” och proportionell återförsäkring förutsätter att köparen av återförsäkring (cedenten) sätter rätt premie på risken för att återförsäkraren skall ges en möjlighet att tjäna pengar på affären. Återförsäkrarna litade på att cedenten satte en korrekt premie på risken och var villig att dela riskerna med cedenterna till orginalvillkor.
Idag är återförsäkring omdefinierad och ses av försäkringsbolagen som en källa till kapital (eller oftare utttryckt, en ersättning för eget kapital). Hur kan återförsäkring utgöra en källa för kapital för ett försäkringsbolag och hur kan vi jämföra återförsäkring med andra källor av kapital?
Artikeln återfinns nedan, som pdf-fil.