Att vara bonde i Attika under den klassiska antiken innebar ofta ett hårt liv. Bonden var utlämnad åt både naturens och människans nycker. Dessa för bonden ofördelaktiga skeenden kunde vara av mer eller mindre allvarlig art och kunde förekomma med olika frekvenser. Bonden hade ofta svårt att själv förutsäga arten och tidpunkten för en störning. De störningar som avses är det skördebortfall som kan ske som konsekvens av exempelvis översvämningar, torka eller krig.
Åke Munkhammar beskriver i artikeln den attiske bondens strategi för att minimera risken att han och hans oikos skulle råka i obestånd på grund av skördeskada. Han har valt att studera den strategi som innebär ”social lagring” hos lokala stormän.
Författaren undersöker också nästa led, den riskminimeringsstrategi som stormännen i sin tur tillämpade för att gardera sig mot att extrema händelser, där många av stormännens klienter kunde drabbas av samma yttre störning, skulle kunna ruinera stormannen. Stormannen garderade sig genom att ”återförsäkra” sig hos andra, geografiskt spridda stormän med vilka han hade xenoi-relation, vilket innebar att han kunde påräkna bistånd vid en kris.
Han undersöker även om man kan jämställa de antika möjligheterna till riskminimering som stod till buds för en bonde med dagens skördeskadeförsäkring och om xenoi-relationen kan jämställas med modern återförsäkring.
En slutsats är att sjöförsäkring är någonting mycket äldre än man kanske tror.
Artikeln återfinns nedan, som pdf-fil.
Artikeln är ett utdrag ur en C-uppsats från Stockholms Universitet, publicerad hösten 2012. Uppsatsen, i sin helhet, återfinns som pdf-fil nedan. I den finns också alla källhänvisningar.