Om självmord och försäkring

191 NFT 2/1997 Titeln på den bok som växte fram blev natur- ligt nog The Summing Up, och den utkom 1938 i England och USA och 1951 under titeln Sammanfattning i Sverige. I The Sum- ming Up diskuterar Maugham inte minst kopp- lingen mellan liv och dikt – mellan råmateri- alet och dess transformation till mer eller mindre lödig konstprosa. Och han konstate- rade (vilket för all del även andra gjort) att det diktade inte alltid behöver vara mera fantas- tiskt än livet självt. Något av en illustration till att så verkligen är fallet utgör bakgrunden – i huvudsak ett självmord och de försäkringsersättningar som följde på självmordet i fråga – till den roman av den svenske författaren Olle Hedberg, som 1936 utkom under titeln Jag är en prins av blodet. Vem var då Olle Hedberg själv? Vem var hans prins av blodet? Och vilken var egentli- gen den närmare bakgrunden – i mänskliga termer och i försäkringstermer – till den kär- leksgåva saken av allt att döma ytterst gällde? Observatören och uttolkaren Olle Hedberg var född 1899. Hans bakgrund var närmast högborgerlig: fadern var civil- ingenjör och industriman. Redan vid två års ålder blev den blivande författaren och en äldre broder till honom faderlösa. Modern kunde dock räkna med bättre situerade släk- tingars omtanke när det gällde för försörj- ningen av den lilla familjen. (Hon gifte aldrig om sig men var farligt nära, ett drama i vilket den yngre sonen spelade en viss roll.) Om självmord och försäkring av fil. dr Karl Englund, Stockholm Karl Englund En problematik, som lyckligtvis inte är av samma digni- tet för dagens försäkringsfolk som för gårdagens, utgör de fall då det ställer sig svårt att avgöra om en livförsäk- rad eller olycksfallsförsäkrad person begått självmord eller inte. Saken har, om man så vill, tre sidor: en teknisk- praktisk, en idéhistorisk och en skönlitterär, av vilka den sistnämnda sidan – som nedan skall visas – inte enga- gerat enbart deckarförfattare. Vad är då upplevt och vad är ren fantasi i det som författaren formar och finslipar i sin verkstad? Det var en tråd som inte minst den engelske författaren W. Somerset Maugham spann på, när han vid några och sextio satte sig för att sammanfatta en skiftesrikt livs erfarenheter och tankemönster. 192 Efter en 1919 avlagd studentexamen läste Hedberg under några års tid litteraurhistoria och religionshistoria vid Stockholms Hög- skola, men utan att avlägga någon examen – eller ens tentera i någotdera ämnet. Åren vid högskolan (i allt utom namnet redan då ett universitet) skulle ändå bli av livsavgörande betydelse för honom. Ty han infördes i en studentkrets benämnd Pastoralerna, och där stötte han samman med en ett år yngre stu- dentska vid namn Ruth Collin. Och överlig- garen Olle Hedberg och den mera metodiskt studerande Chloë – så hette Ruth Collin oftast i pastoralsammanhang och alltid för Olle Hedberg – gifte sig 1923. Det skedde till allas förvåning, ty paret föreföll inte helt maka. Men inte nog med det: de nygifta förvärvade ett mindre hus i en glest befolkad skogsbygd i Östergötland i södra Sverige och bosatte sig där, dock utan att ha några fasta inkomster. De hade endast ett par väl timade arv som i varje fall några års skydd mot den direkta nöden. Så – efter sju års äktenskap – väntade de barn. Chloës havandeskap och barnsbörd blev också Olle Hedbergs havandeskap och barns- börd, nämligen i den meningen att han nu koncipierade och genomförde sitt första ro- manprojekt efter ett i de sena tonåren refuse- rat förstlingsverk. Att det finns ett direkt samband mellan faderskapet till dottern Birgitta och faderska- pet till romanen Rymmare och faststagare – bägge presenterade för publicum 1930 – får betraktas som helt säkert. Det behövdes något extraordinärt för att få Hedberg att växla över från letargi till energi, nämligen just ansvaret (eller i varje fall det delade ansvaret) för ett litet barns välgång i än värld som var ännu grymmare då än nu. Men Birgitta skulle bli Olles och Chloës enda barn, ett förebud till den demografiska scenväxling som Gunnar och Alva Myrdal namngav och analyserade i den gemensamt författade och 1934 publice- rade betraktelsen Kris i befolkningsfrågan. Efter debuten med Rymmare och fasttagare och fram till Olle Hedbergs borgång 1974 skulle den en gång så oföretagsamme förfat- taren utge ytterligare fyrtiofem romaner och en partiell självbiografi fördelade på fyrtio- fyra utgivningsår – ett par år blev det två böcker i stället för en bok. Kvalitetsmässigt bildar den väldiga pro- duktionen något av en slarvigt dragen Gauss- kurva med högre värden i början av kurvan än mot slutet av den. I den inledande produktio- nen höjer sig tre romaner över mängden: den redan tidigare nämnda debutromanen från 1930 samt Får jag be om räkningen från 1932 och Jag är en prins av blodet från 1936. Men sin högplatå – och därmed också en högplatå inom nordisk berättarkonst över huvud – når Hedberg först 1947 med Bekänna färg, varef- ter han avancerar vidare på samma nivå med romanserien om Blenda Heurman från 1948- 1951 samt med romanerna Drömtydning från 1952 och Foto von Blomberg från 1953. Därefter blev det som redan antytts fråga om ett slags backe utför. Den en gång så stora romankonsten förflackades till allmän pratig- het och mångordiga utläggningar kring det mest efemära. Och den en gång så stora läs- publiken decimerades från bok till bok, men utan att författaren själv förmådde genom- skåda orsak och verkan. Olle Hedberg hade föga talang för självprövning och ompröv- ning. Förhållandet mellan Olle, Chloë och Bir- gitta var inte ett vanligt far-mor-dotterförhål- lande. Det var en symbios. Den i snart sagt alla livets praktiska frågor ganske hjälplöse författaren stödde sig tungt mot hustrun och med tiden även mot dottern. När Chloë efter en snabbt förlöpande cancer avled 1959 blev det därför fråga om en partiell katastrof, ett slags amputation. Den då 29-åriga dottern och hennes man, radioproducenten Svante Milles (en brorson till den kände skulptören), fick nu axla hela det ansvar för Olle Hedbergs välbefinnande som de dittills delat med Chloë. 193 Och det gick väl hjälpligt, men mera tack vare svärsonen än tack vara dottern. Ty Bir- gitta Hedberg – liksom modern så småningom filosofie licentiat i litteraturhistoria – hade med tiden och med god hjälp av föräldrarna trasats sönder till ett kedjerökande Tauge- Nichts. När hon mot slutet av augusti 1974 drabbades av en massiv och inom ett par dagar fatal hjärnblödning var trots det katastro- fen fullbordad. Inom mindre än en månad följde Olle Hedberg, nu 75 år gammal, själv efter. En bredare allmänhet bibringades länge den uppfattningen att den kände författaren helt enkelt säckat ihop rent fysiskt av det hårda slag som ånyo drabbat honom. Han hade helt spontant slutat andas en dag eller en natt, vilket det nu kunde vara. Men i själva verket hade Olle Hedberg – efter att under en månads tid påfallande syste- matiskt ha ordnat med testamete och annat som borde ordnas – begått självmord. En försvarlig dos opium jämte ett stort antal sömntabletter hade snabbt förpassat honom från den tillfälliga vilan till den eviga ron. Den slutsats man drog på rättsläkarstationen i Linköping skulle dock för lång tid framöver förbli en sak endast för en mycket trång krets. Tolv år tidigare hade nedanstående credo fått inflyta i de ungdomsminnen med mera – just en partiell självbiografi – som åsattes titeln Mitt liv var en dröm: Att dö är att få komma till Gud. Hos Gud är det bättre än på jorden. Vad är det? Jo, det är att människan måste längta och trängta efter att dö. Ju förr dess hellre. Det så att säga fingerade budordet med dess Lutheringress till förklaringen utgör givetvis en nyckel till Hedbergs beslut att ge upp innan matchen egentligen var över. Men en annan nyckel utgör den romangestalt som fick nam- net Inge Wistedt, som är huvudperson i Jag är en prins av blodet och som även han berövar sig livet, men inte i desperation utan i klar insikt om mål och medel i det som måste ske. Prinsen av blodet: Preliminärt Olle Hedbergs mor Anna Hedberg var som redan nämnts ensam med sina två söner, mel- lan vilka – som så ofta mellan syskon – det rådde en viss rivalitet. Rivaliteten kom att utsträckas rätt långt fram i tiden. Så till exem- pel var den adelsflicka som blev den äldre sonen Anders Hedbergs hustru i första giftet en drömbrud också för den yngre sonen. Och vid det ståndsmässiga bröllopet i Stockholms Storkyrka var Anders fänrik vid rangrege- mentet Svea Livgarde och skrudad i rege- mentets paraduniform, medan Olle var en föga framgångsrik akademiker med student- mössan som enda synliga tecken på ett inte helt förfelat liv. Olle Hedbergs bästa vän under uppväxttid och tidiga mannaår hette Herbert Tingsten (1896-1973). Tingsten skulle med tiden bli statsvetenskapsman med internationellt re- nommé och professor i sitt ämne vid Stock- holms högskola 1935-1946 samt därefter framstående publicist. Men det är en annan historia. Tonårs-Tingsten plågades under några år av stark fetma, vars bakgrund var en smärre lungåkomma som i enlighet med en av den tidens medicinska doktriner skulle kureras med omåttliga intag av tjock grädde. Under något år var unge Herberts bästa vän en pojke med klumpfot. Denne – och endast denne – kunde knappast håna den blivande profes- sorn och publicisten för hans fetma. Inge – prinsen av blodet – och Valter Wistedt är bröder. Deras mor Hanna – H(anna) – Wistedt är änka och har att ensam dra försorg om sina bägge söner. De är egentligen inte till att börja med rivaler. Men så småningom utbildas ett mönster: Inge är den större och starkare, och Valter har klumpfot – Inge av- 194 står, och Valter får. I vuxen ålder lär de känna samma flicka, Käthe Nyberg. Inge avstår från Käthe därför att Valter skall kunna få henne. Det är den första dimensionen. Men inte nog med det: Inge tar sig av daga genom ett ’vådaskott’, varefter ett par livför- säkringar utfaller till förmånstagaren, for- mellt Valter men egentligen Käthe. Pengarna omvandlas sedan till lyxkonsumtion i olika former. Det som var avsett som en kärleks- gåva förslösas på kort tid. Det är den andra dimensionen. Genom Vilgot Sjömans i det här fallet lik- som i så många andra fall minituösa kartlägg- ning av kopplingen mellan liv och dikt hos Olle Hedberg – framlagd i Drömtydaren: Min bok om Olle Hedberg från 1992 – kom- mer man inledningsvis så långt: livet har här på ett nästan övertydligt sätt fått bidraga med råmaterialet, det råmaterial som diktaren sorte- rar om och transformerar till dikt. Men till det kommer ett översinnligt motiv, under hand- lingens gång något beslöjat men på romanens sista sida framfört på ett otvetydigt sätt: Och då de kommo till graven var stenen undanvältad, och där stod en man i vita kläder, och han sade till dem: ’Rädens ej. Den I söken är icke här.’ Redan innan Vilgot Sjöman redovisat de fynd han påträffat under mikroskopet ansåg man sig här och var ha klart för sig att livet på ett rätt uppenbart sätt fått bidraga med material när det gällde framväxten av Jag är en prins av blodet. Därför kunde litteraturhistorikern och författaren Sven Delblanc (1931-1992) mot slutet av 1980-talet formulera forskarens syn på saken i rader som de följande (ur Lönnroth/Delblanc ed, Den svenska littera- turen V, 1989): Till 1910-talet förläggs hans [Hedbergs] stora kraftprov [i den tidigare produktio- nen], romanen ’Jag är en prins av blodet’ från 1936. Det är Hedbergs mest energiska försök att skapa en realism med fäste i hans egen barndomsmiljö, delvis med god ver- kan. Här anas också ett emotionellt enga- gemang, som man inte är van att finna i Hedbergs ofta kåserande och ironiska fram- ställning. Det stora moraliska dramat i romanen, som ligger i Inge Wistedts religi- öst motiverade självuppoffring för sin lytte broder, ter sig emellertid osannolikt, svår- förenlig med kristen eller humanistisk mo- ral och i grunden som en juvenil önske- dröm. Olle Hedberg förblev en yngling på gott och ont. Men i själva verket var det här inte alls fråga om någon juvenil önskedröm, utan fastmer om ett skeende med stark förankring såväl i samtida svensk försäkringsverksamhet som i samtidens Linköping, biskopssätet och resi- densstaden i Östergötland. Facetter av en problematik En gammal grundregel för all skadereglering är att ersättning inte skall utbetalas om den försäkrade avsiktligt framkallat skadefallet. Problematiken är dagligvara på saksidan: bilen som helt enkelt inte finns (utom i en avlägset belägen sjö), ladugården som helt oväntat brinner upp med kreatur och allt (medan en skuldtyngd lantbrukare ligger försänkt i den rättfärdiges sömn), Rolexklockan som – oklart hur – plötsligt har försvunnit (fastän brotts- ligheten är så låg i Singapore). Förslagenheten inom försäkringstagar- kollektivet kan vara stor – och försäkrings- givaren ofta nog maktlös när det gäller att förhindra att hederliga försäkringstagare får betala för ohederliga försäkringstagares på- hittade sakskador eller även eljest överdrivna ersättningsanspråk. Problematiken finns emellertid också på personförsäkringssidan, varvid förr i världen inte minst självmordsproblematiken då och då kom under debatt. Var gick egentligen gränsen mellan självmord och ofrivilligt 195 olycksfall? Och om det verkligen var fråga om självmord: Under vilka omständigheter kunde livförsäkringen eller olycksfallsför- säkringen ändå falla ut? Sistnämnda fråga skulle stötas och blötas i åtskilliga decennier innan man kom fram till dagens liberala be- stämmelser. Självmordsforskningen kom i gång på all- var först under 1800-talets senare del. Genom- brottsman i sammanhanget blev den franske sociologen Émile Durkheim, som i Le Suici- de [Självmordet] från 1897 kunde konstatera att det fanns ett tämligen homogent mönster för dödligheten genom självmord: åldersfak- torn spelar in, likaså årstid och könstillhörig- het. Självmordsrisken ökar med stigande ål- der fram till spannet 55–60 år, självmorden är alltid betydligt talrikare under sommarhalv- året än under vinterhalvåret, och män är starkt överrepresenterade bland dem som begår självmord eller iscensätter självmordförsök. Men vad som ytterst styr den som med framgång väljer att frivilligt skiljas från livet kan man inte helt säkert veta av så att säga rent kunskapsteoretiska skäl: den döde kan ju inte utfrågas. Ett specialproblem utgör den starkt skiftan- de självmordsfrekvensen mellan olika län- der. Men det är ofta nog mer ett statistiskt än ett mänskligt problem. I vissa kulturmönster ingår en syn på självmordet som en syndig eller i varje fall starkt förkastlig handling. En konsekvens kan då bli att dödsorsaken själv- mord byts ut till förmån för en annan döds- orsak, som i och för sig är riktig men så att säga sekundär. Nämnda förhållande har för övrigt angivits som en i varje fall bidragande orsak till att Norges självmordsstatistik tett sig så mycket mindre nedslående än själv- mordsstatistiken i övriga nordiska länder (för Sveriges del regelmässigt cirka 2,000 själv- mord och 20,000 självmordsförsök per år). I majoriteten av vad som förefaller vara självmordsfall är självmordet relativt uppen- bart. Det gäller självmord genom hängning, sprängning, förgiftning , skärsår och fall från hög höjd. I varje fall förr i världen var det främst dödliga skottskador och drunknings- fall som erbjöd problem. Död för egen hand – eller vådaskott? Visserligen ganska hög sjö – men varför kantrade egentligen båten? I 1927 års lag om försäkringsavtal kom man fram till att den ovillkorliga bestämmel- sen i tidigare försäkringsvillkor om att per- sonförsäkring inte skulle falla ut vid fall av självmord borde slopas. Lagen stadgade i stället att en treårsgräns skulle tillämpas. Om försäkringen hade tecknats eller återupplivats minst tre år före självmordet, så skulle försäk- ringen under alla omständigheter gälla, och om självmordet föll inom treårsgränsen mås- te försäkringsgivaren göra troligt att försäk- ringen tagits just med tanke på självmord för att man skulle slippa betala. Två inlägg i debatten om försäkring och självmord förtjänar här ett särskilt omnäm- nande. 1883 utkom sedermera Thulechefen Sven Palme (1854-1934) med en sextonsidig broschyr som fick titeln Några undersök- ningar rörande sjelfmordsfrågan. Det är gan- ska lätt att förstå den närmare bakgrunden till Palmes intresse för självmordsproblematiken. Dåtidens relativt små försäkringsbestånd var genom sin litenhet ganska sårbara, och därför var det också särskilt viktigt att man från försäkringsgivarhåll kunde bilda sig en kor- rekt uppfattning om vad som verkligen var död genom självmord och vad som inte var det. Palme – just 1883 knuten till det året dessförinnan grundade Lif-Victoria – hade gjort vissa observationer i sammanhanget. Men det var före Durkheim, och det märks nog också här och var i hans framställning. Sven Palmes son och med tiden även efter- trädare som chef för Thule Gunnar Palme (1886-1934) tjänstgjorde som sekreterare i den offentliga utredning, vilken 1918–1925 mejslade fram det förslag till lag om försäk- ringsavtal som i allt väsentligt kom till beslut 1927. Den yngre Palme fick sålunda en all- 196 deles särskild anledning att fundera över sam- bandet mellan självmord och försäkring (för- utom att fadern varit inne på samma ämnes- område). Och sina rön framlade han i denna tidskrifts tredje årgång (1922). Han presenterade dem under rubriken Dödligheten i självmord bland livförsäkrade personer, och han stödde sig därvid på ett ganska stort material. Ett par av de huvudgrupper som Gunnar Palme urskiljer i materialet är de som begår självmord därför att de har en försäkring och de som tar en försäkring i avsikt att begå självmord. Det är en viktig distinktion, men utrymmet förbju- der ett referat av Gunnar Palmes utläggning i den saken. Den intresserade hänvisas till den lätt tillgängliga och i största allmänhet fort- farande mycket läsvärda urtexten. Hur den nya och liberala lagstiftningen kunde slå illustreras väl av det i Sverige genom tiderna mest uppmärksammade fallet med anknytning till problemkomplexet själv- mord och försäkring. Revykungen Ernst Rolf drabbades nyårsaf- tonen 1931 av en mer eller mindre plötsligt påkommen livsleda. Han kastade sig i det kalla vattnet utanför villan i Stockholmsför- orten Lidingö. Väl i vattnet ångrade han sig emellertid och kröp upp på torra land. Resul- tatet blev i alla fall en kraftig förkylning, som efter hand övergick i en lunginflammation med dödlig utgång. Rolfs livförsäkrings- givare, Svenska Lif, vägrade att betala. Från bolagets sida hänvisade man till att Ernst Rolfs livförsäkring låg långt innanför treårs- gränsen och att döden följt på ett självmords- försök. Saken fördes till domstol, varvid ut- slaget trots allt ändå blev att försäkrings- bolaget måste betala. Av de två impulser som föregått dödsfallet – önskan att skiljas från livet respektive viljan att ändå leva vidare – ansågs den sistnämnda impulsen vara den mera betydelsebärande. I meningsutbytet rörande vilken process eller vilka processer som föregår självmords- försöket har man har man länge varit tämligen enig om att det i regel snarare är en impuls än längre planering som styr händelseförloppet fram till själva gärningen. Det framgår exem- pelvis såväl i många av bidragen till den av Skandia 1972 utgivna Suicide and Attempted Suicide som i den 1993 publicerade statliga utredningen Ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39). Och problematiken i fråga har fått något av en dramatisk tillspetsning i skönlitteraturen. 1940 utgav W. Somerset Maugham en novell- samling som fick den litet självironiska titeln The Mixture as Before (Inga nya grepp) och vars mest uppmärksammade inslag – som så ofta hos Maugham nästan helt kalkerat på verkligheten – blev en novell med titeln The Lotus Eater. Dess story-line är som följer: En framgångsrik bankman bestämmer sig för att disponera sitt liv i två delar. Han arbetar flitigt intill dess han är 45 år gammal. Då har han tjänat ihop så mycket att han kan köpa sig en hygglig livränta med femton års löptid. När de femton åren är tilländalupna kommer han följaktligen att vara medellös och skall därför och då begå självmord. Han räknar inte med att kunna ändra livsstil ännu en gång. Han bosätter sig på Capri, paradiset på denna sidan ekvatorn. Han köper sig ett litet hus och städslar en tjänsteande med upp- gift att ta hand om matlagning, tvätt och städning. Han njuter av livet för fulla muggar och anser hela tiden att femton underbara år mer än väl uppväger ett något förtida slut på jordevandringen. Men när det är dags att fulfölja planen finns det ingen fungerande impuls som kan föra honom över tröskeln. Gamla vänner ser visser- ligen till att han inte fryser eller hungrar ihjäl. Men det är allt. Kalkylen slog fel. Och mot bakgrund av vad som här tidigare sagts: Vad kunde man egentligen vänta sig? En annan författare som nalkats självmords- problematiken är den välkände amerikanske författaren William Styron, upphovsman till 197 bland annat Sophies Choice från 1979, vilken roman – även filmatiserad – utmynnar i ett dubbelsjälvmord. Styron själv drabbades i mitten av 1980- talet av en ångestdepression som så när kostat honom livet och vars förlopp han redovisat i den mycket uppmärksammade lilla boken Invisble Darkness från 1990, vilken ett par år senare under titeln Ett osynligt mörker utkom även på svenska. Styron ställer sig här och var i sin ovan nämnda betraktelse frågande till mycket som har med människans själsliga hälsa och dess vård att göra, och då inte minst till de bägge självmord som av allt att döma skakat honom själv mest och som gällde författarkolleger vilka han kände väl och vilka för alla och envar framstod som personer av sådan inre styrka, att självmordet inte borde ha tett sig som något alternativ till fortsatt jordisk strä- van. Det gällde den franske författaren Roman Gary (1914-1980), motståndsman och svårt sårad stridspilot under andra världskriget samt flerfaldig Goncourtpristagare, och till det dip- lomat i framsskjuten ställning – samt den italiensk-judiske författaren Primo Levi (1919-1987), som hade överlevt Auschwitz och blivit något av en sinnebild för en livsbe- jakelse trots allt. Bägges självmord fyllde omvärlden med stor förvåning – ingen i deras vänkretsar hade uppfattat några varnings- signaler. Och det är – för att nu åter växla in på huvudspåret – när ett dödsfall i mer eller mindre uppenbara självmordstermer är kopp- lat till någon form av försäkringsersättning som just frånvaron av en skönjbar orsaks- kedja bakåt i tiden kan utgöra en besvärande problematik. I den veterligen mest detaljerade äldre svenska statistik över olycksfallsskadeanmäl- ningar som finns, nämligen bolaget Skandi- naviens översikt över fördelningen av orsa- kerna till cirka 100,000 sådana anmälningar under åren 1886-1911, gäller 0.8 % av anmäl- ningarna explosion eller vådaskott och 0.45 % av anmälningarna drunkning. I de nämnda grupperna återfanns, vågar man nog gissa, också de verkliga problem- fallen. Vad hade skett med avsikt, vad utan avsikt? När det gällde explosionerna och vådaskot- ten torde man från försäkringsgivarens sida primärt ha försökt utröna om skadefallet in- träffat genom grov oaktsamhet från den om- komnes sida, varvid polisutredningen fick ge vad den kunde ge. Om så var fallet – sålunda att grov oaktsamhet kunde konstateras – hade försäkringsgivaren rätt att avslå ersättnings- krav. Just sprängningsvarianten har för övrigt fått en dramatisk ram av den svenske författa- ren Lars Forssell i hans skådespel Berg- sprängaren och hans dotter Elin, som för ett femtontal år sedan gick över tiljan. Och upp- rinnelsen till skådespelet var grym verklig- het: familjen Forssell med unge Lars i barna- skaran bodde i gathuset och bergsprängaren som sprängde sig själv till döds i bostaden i gårdshuset i samma fastighet på Kungsholmen i Stockholm. Prinsen av blodet: Definitivt Olle Hedbergs och hans blivande hustrus Chloës huvudlärare i litteraturhistoria vid Stockholms högskola var den på sin tid högt uppburne professor Martin Lamm (1880- 1950). (Det må här parentetiskt men inte helt utan samband med förevarande huvudtema anmärkas att Lamm, trots en avsevärd privat- förmögenhet och många bevis på berättigad uppskattning – han var bland annat En av de Aderton i Svenska Akademien – plågades av långvariga och djupa depressioner och upp- hanns av döden, sannolikt ej ofrivilligt, när han kommit i vägen för en spårvagn som körde Skeppsbron framåt i full fart.) Lamm erhöll så snart det lät sig göra ett exemplar av 198 Jag är en prins av blodet. Han associerade genast till en roman av Guy de Maupassant, Pierre et Jean, vilket han också brevledes meddelade författaren till boken om prinsen av blodet. Jo, Pierre et Jean hade Olle Hedberg läst, ’men slarvigt, mitt enda minne är, att den utspelas i Calais’. Intrigen hade Hedberg fak- tiskt hämtat ’direkt ur livet’ och ingalunda övertagit från Maupassant. Så här förhöll det sig, meddelade Hedberg i ett svarsbrev till Lamm: ’Inge Wistedt’ sover sedan några år på kyrkogården här i Linköping. Ja, naturligt- vis var han inte Inge Wistedt, jag vet inte riktigt vad han var – förutom arbetslös. Jag träffade honom bara en gång, det var på en raksalong i Kisa. Chloë var med (i vår landsortsstad klippes herrar och damer i samma lokal). Hon kände honom flyktigt, det blev presentation och konversation. Han hade ett friskt och hurtigt sätt, var glad och trevlig, och då han satt i frisörens stol var han glatt angelägen om att bli vackert klippt. Dagen därpå gick han ut i skogen och ordnade en jaktolycka, skottet träffade mitt i hjärtat. En av våra jägarvänner an- förtrodde oss att det måste ha varit själv- mord. Därom har jag inte kunnat bilda mig någon bestämd uppfattning. Faktum, är, att den utarmade ’Inge Wistedt’ hade insatt en fattig, nervös, barnrik broder som för- månstagare till diverse försäkringar – och brodern köpte genast lyxbil och festade som en riktig gulasch! – Men det är en annan historia. – På mig gjorde den glade, sköne, friske ynglingen ett oerhört intryck. Det är dock sublimt att sånt – kanske – är möjligt. För övrigt kände jag inte till kretsen omkring honom, och det jag tagit ur livet har jag ju inte smutskastat. Men jag är ibland litet ängslig, att det för de initierade kan vara alltför tydligt varifrån jag fått idén. Hans gamla mamma lär nämligen leva ännu. Dessbättre är hon visst alls ingen Hanna Wistedt. Men det går att komma ännu längre, resonerar Vilgot Sjöman. Det måste finnas en polisut- redning i saken. Och så visade sig även vara fallet. Vad säger då polisutredningen i fråga, se- dan den väl letats fram på Landsarkivet i Vadstena? Sjöman förmedlar två versioner, av vilka den ena versionen fått rubriken Ett sublimt kanske och den andra versionen rubriken Jakt- olyckan. De bägge versionerna stämmer inte helt överens, men det är ändå inte så svårt att överbrygga dem. De uttalar i allt väsentligt följande: Inge Wistedt – eller snarare hans alter ego i verkligheten – var vid tidpunkten för ’jakt- olyckan’ trettiosju år gammal, ett år äldre än Hedberg själv. Han hade i unga år emigrerat till USA, och i samband därmed hade han tagit två livförsäkringar med brodern och dennes familj som förmånstagare. Han hade emellertid återvänt till hemlandet och där- efter och intill dess ’jaktolyckan’ inträffade varit arbetslös i ett och ett halvt år. Han hade hela tiden varit inneboende hos brodern. Torsdagen den 30 augusti 1934 beger sig de bägge bröderna ut för att jaga änder. Inge Wistedt placerar sin bössa mot en gärdsgård, innan han klättrar över densamma. Bägge hanarna på bössan är spända. Brodern hittar den döde Inge Wistedt liggande på rygg, ’ungefär parallellt med gärdesgården’. I den dödes bröst finns ett sår förorsakat av en skottskada. Såret är ’av tvåöresstorlek med däromkring krutsvärtat parti’. Man ställer sig givetvis frågan om det här rör sig om vådaskott eller självmord. Ett in- kallat vittne anmäler som sin åsikt att ingen ’förfaren jägare’ (vilket Inge Wistedt var) utan viss avsikt skulle ha försökt klättra över gärdsgården med de bägge hanarna spända. 199 Mot denna utsaga står vad man kan få fram om den avlidnes lynne vid tiden närmast före det dödande skottet. Det var ’muntert’, han ’såg ljust på framtiden’, han var ’glad och frimodig’. Här fanns med andra ord och un- derförstått föga av material till en självmords- kandidat. Nu har Inge Wistedt inte endast de två redan nämnda livförsäkringarna, den ena på 5,000 kronor och den andra på 10,000 kronor. Senhösten 1933 – sålunda trekvarts år före det dödande skottet – hade han tecknat två nya försäkringar, i bägge fallen olycksfalls- försäkringar och i bägge fallen på 10,000 kronor. Försäkringsgivare var i ena fallet Fylgia, i det andra Gothia. (Bägge bolagen är för länge sedan mer eller mindre direkt upp- gångna i Trygg-Hansa). I de fallen hade Inge Wistedt insatt sin broder som ende förmåns- tagare. Det ledde till misstankar. Brodern hörs och uttalar som sin åsikt att Inge Wistedt ’tagit särskild hänsyn till honom och hans tre minderåriga barn, vilka han i livstiden ägnat särskild kärlek och omsorg’. Även andra per- soner hörs, dock utan att man kommer längre än så. Självmordstanken kan inte styrkas, varför full ersättning utgår från alla de fyra försäkringarna. Omräknat till 1997 års pen- ningvärde rörde det sig om en summa på totalt ungefär 820,000 kronor. Såsom redan nämnts särskilde Gunnar Palme två huvudgrupper av livförsäkrade per- soner som begår självmord: de som begår självmord därför att de redan har försäkring, och de som tar försäkring i avsikt att därefter begå självmord. Inge Wistedt tillhörde av allt att döma i varje fall i princip bägge grupperna: han hade såväl två äldre livförsäkringar som två nyare olycksfallsförsäkringar, i sistnämn- da fall förmodligen fördelade på två bolag för att inte misstankar i den ena eller andra rikt- ningen skulle uppstå i anledning av den mycket stora sammanlagda försäkringssumman. Efter två längre utredningspass gjorde polis- myndigheten halt. Handlingarna i ärendet lades åt sidan för att i sinom tid hamna på landsarkivet. Olle Hedberg arbetade emeller- tid vidare med materialet, och ganska snart förstod han med intuitiv klarsyn vad det hela egentligen rörde sig om. Vilgot Sjöman klär med utgångspunkt i uttrycket ett sublimt kan- ske processen i följande ord: På detta ’kanske’ bygger han en hel roman. Men motivet? Vad är det som driver hans huvudperson att ta sitt liv? Här måste nå- gonting uppfinnas! Drömmakaren vankar i sin verkstad. Dy- likt går blixtsnabbt: Knappt har han ställt sig frågan, så ser han en kvinna framför sig. En flickgestalt. Ty detta är vad byskvallret säger: Den förolyckade var kär i sin brors hustru. Polisutredningen ägde som sagt rum i två omgångar, och det blev med tiden ganska många som då hördes. Men broderns hustru – hon som i ett och ett halvt års tid dagligen och stundligen umgåtts med Inge Wistedt – hör- des aldrig. Mot bakgrund av vad som ovan skymtat framstår det som en rätt påtaglig brist i utredningen. Det ljusa synen på tillvaron, glädjen och frimodigheten – var det då allt en skyddande mask som skulle dölja vad som innerst inne rörde sig i Inge Wistedts tanke- och känslo- värld? Döden är ju en allvarlig sak. Sannolikt inte. Under euforin låg nog emel- lertid inte endast tanken på det tack för vad du gav i reda pengar som kunde bli verklighet, utan även och kanske på ett djupare plan känslan av stor befrielse inför det fattade beslutet: inom kort skulle den starka känslo- pressen i en omöjlig situation inte längre utgöra en plåga. Den litterärt bevandrade läsaren påminner sig möjligen en väl känd incident i klassisk europeisk litteraturhistoria, vilken måhända kan ses som något av en analogi till den gåta som upplösningen på Inge Wistedts livsdrama kom att utgöra. 200 Det var en hel del människor som onsdagen den 20 november 1811 hade haft möjlighet att iakttaga den ogifte tyske författaren Heinrich von Kleist i sällskap med sin älskade, en något yngre gift kvinna vid namn Adolfine Henrietta Vogler. De som verkligen iakttagit dem och senare utfrågats intygade enstäm- migt, att de bägge rätt unga personerna före- fallit påtagligt upprymda timmarna innan de gick ned till stranden av Wannsee utanför Berlin, där Kleist först sköt sin älskade till döds och därefter sig själv. Biografica W. Somerset Maugham (1874–1965) var läkare till utbildningen, men han praktiserade aldrig utan växlade tidigt över till författar- skap på heltid. Han prövade på alla genrer utom lyrik, men i eftervärldens ögon var han mest betydande som novellist och romanför- fattare. Mästerverket i den förstnämnda gen- ren är Rain (i The Trembling of a Leaf, 1921); de mest betydande verken i den sistnämnda genren Of Human Bondage (1915), The Moon and Sixpence (1919) och Cakes and Ale (1930). Men rikt givande är också de person- ligt hållna The Summing Up (1938) och A Writers Notebook (1949). Olle Hedberg (1899–1974) blev en av Sveri- ges genom tiderna mest uppburna romanför- fattare. Gestalter i hans rikt flödande produk- tion som bevarat sin lyskraft är, förutom Inge Wistedt, folksskolläraren Anton Danielson i Bekänna färg (1947), en man som hört Gud och längatde efter honom; vidare Blenda Heurman och Hans Hasseldahl i den tragedi i fyra delar som utkom 1948–1951 och som under titeln Berättelsen om Blenda 1984 åter- utgavs i en volym; samt slutligen den religiöst drabbade Carl Carlsson i Drömtydning (1952) och den judiske fotografen Wilhelm von Blomberg i Foto von Blomberg (1953). Vilgot Sjöman (född 1924) har ett överrikt filmdiktar- och regissörskap bakom sig, men också ett delvis betydande författarskap. Han blev internationellt ryktbar genom filmerna Jag är nyfiken gul (1967) respektive Jag är nyfiken blå (1968) – då ett par röda skynken för allt anständigt folk, nu närmast barn- filmer. Debutromanen Lektorn (1948) borde vara en kultbok för alla som en gång vistats bakom murarna till ettdera av de två stock- holmska latinläroverken. En självbiografisk- fiktiv serie i fyra delar (1979–1985) är av hög klass – liksom boken om Olle Hedberg.