No-fault vid arbetsolyckor – senare utveckling

255 NFT 3/2001 Ett väsentligt motiv för försäkringens till- komst i början av 1970-talet var att göra skadeståndsprocesser vid arbetsskador onö- diga. Därför ställdes inte krav på bevisning om vållande (uppsåt eller oaktsamhet) för att ersättning skulle utgå. Det var givetvis en stor fördel för den skadelidande att direkt få avta- lad ersättning utan bevisat vållande på arbets- givarens sida. I gengäld fick han avstå från möjligheten att föra skadeståndstalan mot arbetsgivaren. Trygghetsförsäkringen bibehöll i detta av- seende sin ursprungliga utformning till 1993, då det infördes ett krav i villkoren att den skadelidande skulle bevisa vållande på ar- betsgivarens sida för att få full ersättning för sin inkomstförlust. Detta innebar en väsentlig förändring i försäkringens principiella upp- läggning. Man har nu såvitt gäller olycksfall som inträffat den 1 maj 2001 eller senare och som lett till arbetsoförmåga i 15 dagar eller mer återgått till den tidigare ordningen. Vål- landekravet bibehålls endast i fråga om olycks- fall före nämnda datum samt vidare beträf- fande arbetssjukdomar. Summariskt innebär det sagda att en lång rad av skadeärenden inom trygghetsförsäk- ringen underkastats krav på vållandebevis- ning. Hur skadeståndslagens regler om bevi- sad culpa hanterats och kommer att hanteras är värt en analys, såsom en ganska unik före- teelse inom den moderna svenska skadestånds- rätten. Trygghetsförsäkringen är internatio- No-fault vid arbetsolyckor – senare utveckling av Erland Strömbäck, fd vice VD i Folksam Erland Strömbäck erland.stromback@telia.com På den svenska arbetsmarknaden är Trygghetsförsäkring- en vid arbetsskada (TFA) ett komplement till det grundläg- gande skydd som socialförsäkringen tillhandahåller. För- säkringen har avtalats mellan arbetsmarknadens parter. Den skall enligt det ursprungliga syftet i princip garantera ersättning vid arbetsskadefall enligt skadeståndsrättens normer, vilket innebär full ersättning för inkomstförlust, kost- nader och ideell skada samt, vid dödsfall, ersättning för förlust av underhåll och begravningskostnader. En engelsk version av uppsatsen publiceras i höst i Modern Developments in Tort Law (Scandinavian Studies in Law, Volyme 41). En tidigare version, innehållande bl.a. argument för att slopa vållandeprövningen i Trygg- hetsförsäkringen, publicerades i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999), s. 429 f. 256 nellt sett tämligen unik. Sättet att lösa ange- lägna ersättningsproblem på arbetslivets om- råde genom en försäkring för full skadestånds- rättslig kompensation är inte komplikations- fri, såsom det införda och sedan delvis av- skaffade vållandekravet visar. En avtalad för- säkring av detta slag har avsevärda positiva effekter i jämförelse med lagstiftat skade- ståndsansvar, men den saknar lagens stabilare grund. Skadeståndslagen och arbetsolyckorna Trygghetsförsäkringen utvecklades i tiden parallellt med den slutliga beredningen av 1972 års skadeståndslag. Själva skadestånds- lagen och dess omsorgsfullt utformade motiv stod i centrum för 1972 års stora reform på ersättningsområdet. Även uttalanden och in- itiativ i anslutning till lagmotiven kom att få betydelse. Främst gäller detta departements- chefens inledande, mycket omfattande be- traktelse över ersättningsfrågorna i dagens samhälle1. Underlag för propositionen var inte bara ett antal betänkanden av olika lag- stiftningskommittéer utan också en rad fram- ställningar under årens lopp från riksdagen, myndigheter och organisationer angående reformer på ersättningsrättens område2. Från arbetstagarnas sida stod två lagstiftningskrav i förgrunden. En framställning i mars 1968 från Svenska Järnvägsmannaförbundet gäll- de skyldighet för innehavare av järnväg att, oberoende av vållande hos innehavaren själv eller järnvägens förvaltning eller betjäning, ersätta personskada som drabbat någon an- ställd i järnvägens tjänst. Också Svenska Transportarbetareförbundet aktualiserade frå- gan om utvidgat skadeståndsansvar för ar- betsgivare gentemot anställda. Förbundet begärde i december 1968 att frågan om ansvar oberoende av vållande för arbetsgivare som bedriver stuveriverksamhet skulle utredas3. Tyngden i de anställdas anspråk på lagstift- ning underströks genom uppvaktningar för justitieministern. Det låg en bister verklighet bakom de fack- liga kraven. Den dåvarande yrkesskadeför- säkringen gav långtifrån full kompensation för inkomstförlust och kostnader i samband med arbetsolycksfall. Inte heller tillhanda- höll den någon ersättning för ideell skada (sveda och värk, lyte och men). Målet för de fackliga företrädarna var att få upp arbetsska- dorna på skadeståndsrättens nivå. Detta inne- bar full ersättning för inkomstförlust, kostna- der och ideell skada samt vid dödsfall gott- görelse enligt skadeståndsnormerna för för- lorat underhåll och kostnader. En skadad ar- betstagare eller hans efterlevande kunde i princip nå upp till denna höga ersättningsnivå bara om han kunde visa ett vållande till ska- dan enligt skadeståndsreglerna. Ett ansvar oberoende av vållande (i propo- sitionen kallat objektivt ansvar) för arbets- givarna skulle innebära en radikal förbättring av de skadelidandes situation. Skadestånds- nivån skulle uppnås utan omfattande och i- bland komplicerade utredningar och proces- ser i vållandefrågan. I stark sammanfattning argumenterade de- partementschefen på följande sätt i den käns- liga frågan om man skulle tillmötesgå organi- sationernas anspråk4. Skadeståndsrättslig lag- stiftning är inte någon självklar lösning på behoven av bättre möjligheter till ersättning vid skada. Åtskilliga av de invändningar som kan riktas mot den allmänna culparegeln drab- bar också regler om objektivt ansvar. Möjlig- heterna att differentiera det privata person- försäkringssystemet i fråga om både ersätt- ningsnivån och kostnadsfördelningen efter skiftande behov och önskemål gör systemet vida överlägset skadeståndsrätten. Enligt de- partementschefen var av särskilt intresse oli- ka slag av gruppförsäkringar som redan vun- nit vidsträckt utbredning. Han pekade på gruppförsäkringar inom sammanslutningar av skilda slag, främst löntagarorganisationer med 257 uppgift att tillvarata sina medlemmars ekono- miska intressen. Organisationernas verksam- het präglades av en stark medvetenhet och ansvarskänsla i sociala frågor inom medlem- marnas intressesfär5. Departementschefen fann vidare att befint- liga gruppförsäkringar kommit till stånd efter förhandlingar mellan organisationerna på arbetsmarknaden. Så konstaterade han att det fanns ”anledning räkna med att denna utveck- ling kommer att fortsätta”. Han fann att stora grupper av vårt folk därigenom kommer att beredas ett avsevärt förbättrat skydd mot åtskilliga skaderisker i och utanför arbets- livet. Departementschefen såg det som något naturligt att ”berörda organisationer tar initi- ativ till sådana försäkringsanordningar som jag här har beskrivit”. Lagstiftning om objek- tivt ansvar kunde enligt departementschefen inte komma i fråga ”såvida inte behovet av förbättrat skydd på ett visst område är så trängande att man inte kan avvakta den suc- cessiva utbyggnaden av andra ersättnings- anordningar”6. Beträffande framställningarna från de två fackförbunden påpekade departementschefen särskilt att ersättningsproblemen borde ses i ett vidare sammanhang. Liknande anspråk kunde resas av andra yrkeskategorier. Ett objektivt ansvar för alla arbetsgivare var inte tänkbart, av de principiella skäl som anförts i propositionen. Det skulle för övrigt också medföra att man bröt den utvecklingslinje som följts beträffande arbetsskadorna. Den innebar en övergång från ett system med objektivt ansvar för arbetsgivarna till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem. Konklusionen från departementets sida blev att behovet av ökat ersättningsskydd borde tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen och genom komplet- terande ersättningsanordningar i form av kollektiva olycksfallsförsäkringar. Departe- mentschefen fann att sådana anordningar i fråga om grunderna för beräkning av ersätt- ningarna åtminstone delvis kunde anpassas till vad som gäller inom skadeståndsrätten. Arbetstagarna kunde därigenom beredas ett skydd ”som är i stort sett likvärdigt med det skydd som regler om objektivt skadestånds- ansvar skulle ge”7. Samtidigt som anspråken på lagstiftning om objektivt ansvar för arbetsgivarna sålun- da hölls på avstånd innebar propositionen en viss utvidgning av ersättningsskyddet vid ar- betsolyckor. Utan att komma i konflikt med den grundsyn på ersättningsfrågorna som re- dovisats av departementschefen kunde enligt hans uppfattning vissa skadeståndsreformer på detta område tänkas. Det rörde sig då om den sedan länge färdig- utredda utvidgningen av principalansvaret och reduceringen av arbetstagarens eget skade- ståndsansvar8. Dessa reformer hade utgjort ett starkt motiv för att över huvud taget inleda det lagstiftningsarbete som utmynnade i skade- ståndslagen. De kunde dock endast margi- nellt tillgodose de syften som fackförbunden hade med sina framställningar. Principal- ansvaret i 3 kap. 1 § skadeståndslagen inne- bär en fortsatt knytning till culparegeln. Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vål- lar genom fel eller försummelse. Reduceringen av arbetstagarens eget ansvar i 4 kap. 1 § skadeståndslagen innebär att arbetstagaren själv är ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständig- heter. Departementschefens principiella resone- mang om arbetsolyckorna skrevs givetvis inte utan en viss förankring i verkligheten. Det skulle ha varit ett anmärkningsvärt lättsinne från hans sida att avvisa de fackliga framställ- ningarna med mindre välgrundade hypoteser om möjligheterna att lösa de allvarliga pro- blemen om skadeersätttning genom försäk- ring. Vad som skrevs i propositionen förbe- 258 reddes omsorgsfullt, bl.a. genom kontakter med försäkringsbolag och arbetsmarknadens parter9. Från fackligt håll agerade man inte bara efter linjen att arbetsgivaren i lag borde åläg- gas ett objektivt ansvar. Tillsammans med arbetsgivarna och ett par försäkringsbolag – Folksam och Skandia – arbetade man paral- lellt på en försäkringslösning. Detta arbete hade kommit långt när man i departementet lade sista handen vid skadeståndslagens för- arbeten och dess avvisande inställning till lagstiftning om objektivt ansvar för arbets- givarna10. Trygghetsförsäkringen Det första avtalet om trygghetsförsäkring vid arbetsskada slöts i oktober 1971 mellan Sve- riges Stuvarförbund och Svenska Transport- arbetareförbundet (det s.k.stuvaravtalet). Upp- rinnelsen var Transportarbetareförbundets skrivelse till regeringen i december 196811. När stuvaravtalet tillkom hade det på fackligt håll kunnat konstateras att lagstiftaren inte skulle tillmötesgå kraven på lagstiftning om objektivt ansvar. Att man sökte andra lös- ningar i stället är ett tydligt tecken på tyngden och allvaret i ersättningsfrågorna, sett ur de skadelidandes perspektiv. Stuvaravtalet följdes av ytterliga liknande avtal på andra yrkesområden. Från den 1 februari 1974 gällde ett rikstäckande avtal för alla anställda som omfattades av kollektiv- avtal mellan Svenska Arbetsgivareförening- en (SAF) å ena sidan och Landsorganisatio- nen (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK) å andra sidan. Spridningen har sedan fortsatt. Motsvarande avtal har träffats för kommunal- och landstingsanställda. För stat- ligt anställda har staten i avtal åtagit sig i huvudsak motsvarande ersättningar. Trygg- hetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) är därigenom en fast etablerad del av ersätt- ningssystemet vid arbetsskada. I utvecklingen av trygghetsförsäkringen berörs här endast de delar som är av direkt intresse för frågan om bevisat vållande skall krävas för att full ersättning för inkomstför- lust skall utgå. Grundidén med trygghetsför- säkringen var – summariskt uttryckt – att arbetsgivaren i avtal tar på sig ett fullt ansvar för arbetsskadorna, varefter detta åtagande försäkras, inte som olycksfallsförsäkring utan som en utvidgning av den vanliga ansvarsför- säkringen. I gengäld avstår den skadelidande från möjligheten att föra skadeståndstalan mot arbetsgivaren12. De första avtalen om trygghetsförsäkring- en var så utformade att ersättningen i stort skulle svara mot vad som skulle ha utgått ”netto” om laglig skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren förelegat13. Arbetsgivarens to- tala ersättningsansvar begränsades till den skadelidandes verkliga förlust. För att spara kostnader frångick man dock de svenska ska- deståndsreglernas strävan efter exakt indivi- duell ersättning, till förmån för i vissa avseen- den mer schabloniserad ersättning. Schablo- nerna var så utformade att de med sannolikhet täckte vad som kunnat komma i fråga vid en prövning enligt skadeståndslagen. Denna uppläggning tillsammans med eli- mineringen av skadeståndslagens vållande- regel och dess betydande nackdelar medförde stora fördelar för såväl arbetsgivare som ar- betstagare. Skadeståndsprocesser om arbets- olyckor med dess ofta negativa PR-effekter var i stort sett ett passerat stadium. Som i de andra no-fault-systemen kunde tillgängliga resurser satsas på ersättningarna i stället för utrednings- och rättegångskostnader. Förde- larna för arbetstagarna var så uppenbara att de inte behöver närmare kommenteras. Försäk- ringslösningen höjde visserligen premiekost- naderna, men ett lagreglerat objektivt ansvar hade med säkerhet blivit både dyrare och krångligare för båda parter14. Försäkringslös- ningen innebar också att parterna på ett helt 259 annat sätt än vid lagstiftning disponerade över regelverket. I och med etableringen av trygghetsförsäk- ringen kunde kraven på lagstiftning avblåsas. Justitiedepartementet löstes från ett kompli- cerat bryderi. Det kan spekuleras i hur ut- vecklingen blivit om trygghetsförsäkringen med sin breda och snillrika lösning av ersätt- ningsfrågorna inte kommit till stånd. Försäk- ringen trädde i stället för en eventuell lag, vars omfattning och utformning man endast kan gissa sig till. Om justitiedepartementet inte fått kännedom om den positiva utvecklingen av trygghetsförsäkringen hade det inte varit otänkbart med initiativ till utredning om vad man kunde göra för att tillmötesgå de fackliga kraven15. I fråga om de försäkringar av sam- ma modell som följde, Patientförsäkringen och Läkemedelsförsäkringen, är det ganska klart att statsmakterna slapp en annars nöd- vändig lagstiftningsuppgift16. Förändringarna i trygghetsförsäkringens regler 1993 hade samband med de omfattan- de ändringar i den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen som beslutades un- der perioden 1991–199317. Arbetsskadeförsäkringen och trygghetsförsäkringen Trygghetsförsäkringen är en påbyggnad på den statliga arbetsskadeförsäkringen och ge- nom samordningsregeln i villkoren nära sam- mankopplad med denna18. Arbetsskadeför- säkringen som en del av socialförsäkringen har sin egen lagreglerade nivå på ersättning- en, och den ligger i allmänhet betydligt under den skadeståndsrättsliga nivån. Trygghets- försäkringen får som kompletterande anord- ning sitt spelrum upp till skadeståndsnivån vid personskada, dvs. 100 procent av förlus- ten. Vad gäller ideell skada (sveda och värk, lyte och men, olägenheter i övrigt) är trygg- hetsförsäkringen den enda ersättningskällan. Trygghetsförsäkringens till synes grund- läggande principer, avtalat objektivt ansvar för arbetsgivarna och ersättning enligt skade- ståndsrättens nivå, har under senare år inte varit oomtvistade. Särskilt har man satt i fråga hur långt försäkringen sträcker sig. Skall den täcka in luckor i ersättningsskyddet när ”under- liggande” förmåner, framför allt från social- försäkringen, försämras? En sådan funktion har skadeståndsersättningen alldeles klart. Förändringar i samordningsförmånerna på- verkar enligt 5 kap.3 § skadeståndslagen vad som utgår netto som skadestånd19. Om en samordningsförmån reduceras t.ex. genom politiska beslut som försämrar förmånerna i socialförsäkringen, så blir skadeståndet i motsvarande mån större för att den skade- lidande skall vara säker på att hans ersättning når upp till 100 procent av förlusten20. Frågan har ställts om denna ordning gäller också inom trygghetsförsäkringen, speciellt i förhållande till förändringar i arbetsskadeför- säkringen. Problemet har under senare år fått en särskild koppling till frågan om bevisat vållande, vilket kräver en särskild kommentar. År 1993 infördes generellt för alla arbets- skador att kravet på skadlighet hos en miljö- faktor höjdes från ”sannolikhet” till ”hög grad av sannolikhet” samt att orsakssamband skul- le anses föreligga mellan en arbetsskada (olycksfall eller arbetssjukdom) och skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för detta21. I övergångsbestämmelserna för de nya reglerna föreskrevs som ytterligare påbröd att den strängare bevisregeln skulle tillämpas också beträffande skador som in- träffat före 1993 men som inte anmälts till Försäkringskassan före den 1 juli 1993. En annan inskränkning gjordes från den 1 juli 1993 genom att rätten till arbetsskade- sjukpenning upphörde22. Arbetsskadefallen hade därmed inte längre den fördelaktiga sär- behandling under sjukdomstiden som dittills gällt, utan de hanterades som vanliga sjukfall. Fördelaktig särbehandling bibehölls dock som 260 princip när bestående nedsättning av arbets- förmågan hade konstaterats23. Den livränta ur arbetsskadeförsäkringen som kompense- rat bestående nedsättning av arbetsförmågan skulle alltjämt medverka till full kompensa- tion för inkomstförlusten, inom ramen 7,5 prisbasbelopp. En förutsättning för livränta är dock att arbetsförmågan är nedsatt med minst en femtondel. En följd av 1993 års ändringar var att de arbetsskadades ersättning för inkomstförlust från socialförsäkringen sjönk från 100- procents- till 70–80-procentsnivån (en sänk- ning av den allmänna sjukpenningen till dessa nivåer hade beslutats från den 1 april 1993). Vidare utestängdes från arbetsskadeförsäk- ringen ett stort antal fall, främst på arbetssjuk- domarnas område. Ändringen gällde också skadefall som inträffat före den 1 juli 1993. Inskränkningarna i socialförsäkringen väckte frågan om och i så fall hur trygghets- försäkringens förmåner påverkades. Arbets- givarsidan hävdade – kort uttryckt – att någon rätt till ersättning från trygghetsförsäkringen inte kunde föreligga beträffande sådan ersätt- ning från arbetsskadeförsäkringen som fallit bort på grund av inskränkningarna. På arbets- tagarsidan tolkade man däremot trygghets- försäkringens regler på det sättet att försäk- ringen skulle kompensera de skadelidande för bortfallet24. Svenska Arbetsgivareföreningen påkalla- de skiljeförfarande och yrkade att trygghets- försäkringen inte skulle ge ersättning mot- svarande den ersättning som inte längre ut- gavs dels ur arbetsskadeförsäkringen på grund av den nya arbetsskadebegreppet som gällde från den 1 januari 1993, dels ur den allmänna försäkringen på grund av reduceringen av den allmänna sjukpenningen, och dels ur arbets- skadeförsäkringen på grund av att arbetsska- desjukpenningen slopats. De fackliga parter- na LO och PTK hemställde att SAFs talan skulle avvisas. I skiljedomen den 8 september 1993 avslog skiljenämnden SAFs talan. Nämnden fann sig efter en omfattande argumentering kunna utgå från att trygghetsförsäkringen under årens lopp har tillämpats i principiell överensstäm- melse med 5 kap. 3 § skadeståndslagen, och att denna praxis varit känd för avtalsparterna. Utgången stämde väl med försäkringens syf- te att ge skadeståndsrättslig ersättning25. En följd av skiljedomen är att den som drabbats av arbetsskada före den 1 januari 1993 har rätt att få skadan bedömd enligt trygghetsförsäkringens av skiljenämnden tol- kade samordningsregler, oavsett när skadan anmälts till Försäkringskassan. Vidare har den som drabbats av arbetsskada före den 1 juli 1993 rätt till full ersättning för inkomst- förlust från trygghetsförsäkringen, oberoen- de av sänkningarna av ersättningsnivåerna i arbetsskadeförsäkringen. Utgången innebär en viss belastning på trygghetsförsäkringen, dock långtifrån med de mångmiljardbelopp som försäkringsbo- lagens aktuarier räknat med26. Försäkringen anpassades under 1994 till det nya arbets- skadebegreppet, med verkan från den 1 juli 1993. Parterna i TFA-avtalet bedömde sig alltså inte ha råd att genom bibehållna åtaganden kompensera för försämringarna i socialför- säkringen. Man ansåg sig t.o.m. tvingade att genom vållanderegeln försämra möjligheter- na för de skadade att få ut full ersättning för inkomstförlust och kostnader Vållanderegelns bakgrund och spelrum Vållanderegeln innebär i korthet följande: Om den skadelidande kan visa att en arbets- skada vållats i tjänsten av arbetsgivare som tecknat trygghetsförsäkring genom vårdslös- het enligt skadeståndslagen är han berättigad till ersättning för inkomstförlust enligt sam- ma lag. Detsamma gäller om en arbetstagare hos arbetsgivaren vållat skadan genom fel 261 eller försummelse. Frågan om rätt till ersätt- ning prövas av en särskild nämnd. Tvist huru- vida ersättning skall bestämmas enligt skade- ståndslagen avgörs av allmän domstol. Even- tuell talan om ersättning enligt skadestånds- lagen förs mot försäkringsbolaget AFA trygg- hetsförsäkring (§ 22 a i villkoren)27. Vållanderegeln bröt ett sedan decennier etablerat försäkringssystem till arbetstagar- nas skydd. En viktig grundsats i försäkringen – att den skadelidande inte i någon del skall behöva visa vållande – led en väsentlig in- skränkning. Vad var motivet till denna principiella kurs- ändring? En avtalad försäkring är beroende av vad parterna kommit överens om, kanske med en del kompromissande. Det ursprungli- ga avtalet var synnerligen enkelt: Arbetsgi- varna avtalade sig skyldiga att betala skade- stånd vid arbetsskada, och arbetstagarna av- talade bort rätten till skadeståndstalan. En följd var bl.a. att lagstiftaren slapp utfärda en lagstiftning som arbetstagarna begärt. Ett tydligt motiv var att arbetsgivarna ville förebygga extrema kostnader för trygghets- försäkringen. Man blev ordentligt omskakad av skiljedomen och dess tolkning att trygg- hetsförsäkringen skulle ta över en stor del av det ersättningsansvar som dittills legat på arbetsskadeförsäkringen28. En annan tanke var att socialförsäkringarnas nivåbegränsning- ar borde slå igenom också på trygghetsför- säkringens område. Men en intressant fråga är också: Förelåg en kapitulation från de försäkrade arbets- tagarnas sida? Bevakade arbetstagarnas före- trädare inte försäkringens ursprungliga syfte? Vid analysen av dessa frågor bör man se ersättningen för inkomstförlust från trygg- hetsförsäkringen i ett mera fullständigt per- spektiv. Sanningen är att utrymmet för sådan ersättning varit litet under den tid arbetsska- deförsäkringen i princip kompenserade in- komstförlust upp till 100 procent under sjuk- domstiden, dvs. den ordning som i huvudsak gällde fram till slopandet av arbetsskadesjuk- penningen 199329. Beträffande ersättning vid bestående arbetsoförmåga gäller alltjämt 100- procentsnivån, upp till socialförsäkringens inkomsttak på 7,5 prisbasbelopp, och därmed ett tämligen begränsat utrymme för trygg- hetsförsäkringen. En annan beståndsdel i analysen är vissa bestämmelser i villkoren som infördes samti- digt med vållanderegeln (§§ 6 och 13). De innebar i huvudsak schablonbestämda ersätt- ningar för inkomstförlust avsedda att ge den skadade kompensation med 10 eller 20 pro- cent av inkomstförlusten under sjuktiden, beroende på om förlusten uppgår till 20 eller 30 procent av inkomsten. De ändrade villko- ren avsåg vidare att under bestående arbets- oförmåga kompensera inkomstförlust som är mindre än 1/15 av inkomsten under 7,5 basbe- lopp samt inkomstförlust över basbeloppsra- men (dvs. de delar av förlusten som inte kompenseras av arbetsskadelivränta). Ersätt- ningarna ”flyter ovanpå” socialförsäkringens förmåner, utan att samordnas med dessa en- ligt den modell som gällde före 1993 (5 kap.3 § skadeståndslagen)30. De ändrade villkoren innebar sålunda att en skadelidande inte, utan att bevisa vållande, fick ut kompletterande ersättning för inkomst- förlust. Han fick vidare finna sig i ett avdrag för självrisk 500 kronor på ersättningen för kostnader. Villkorsändringarna 1993 överensstämde väl med den ökade restriktiviteten i socialför- säkringen och avsåg enligt arbetsgivarna att hindra en retroaktiv övervältring av kostna- der på trygghetsförsäkringen, framför allt från arbetsskadeförsäkringen31. En effekt av vål- landekravet bedömdes också vara att man såg olyckorna och deras orsaker klarare och kun- de vidta åtgärder för att öka skyddet mot olyckor. Arbetstagarsidan hade inte samma positiva syn. Man menade att vållandekravet upplev- des som olustigt inte bara av arbetstagarna 262 utan också av många arbetsgivare. Vållande- utredningarna kunde leda till motsättningar mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även bland arbetsgivarna fanns en opinion för att återgå till den tidigare ordningen, särskilt som kostnaden kan antas vara försumbar. Om arbetsgivarna ansåg det vara en positiv effekt av vållandekravet att man får fram brister i säkerheten var frågan om det är nödvändigt med ett system som bygger på inträffade olyckor. Vållanderegeln var inte populär, och inriktningen på arbetstagarsidan blev att den borde avskaffas. För LOs del beslöt kongres- sen 2000 att man skulle verka för ett avskaf- fande32, något som nu till stor del varit fram- gångsrikt. Vållanderegeln i praktiken Den särskilda nämnd som enligt § 22a i vill- koren skall pröva vållandefrågan har den grannlaga uppgiften att i ett summariskt, skrift- ligt förfarande i ett stort antal löpande fall utlåta sig om förutsättningarna för ett ansvar enligt skadeståndslagens culparegel. Nämn- den är ingen domstol utan dess avgöranden är rådgivande. Nämnden består av tre ledamöter med hög juridisk kompetens, en lagman i tingsrätt och två hovrättsråd, ledamöter i hovrätt. Tre juris- ter tjänstgör som föredragande och sekretera- re i nämnden33. Bevisbördan för vållande av arbetsgivare eller arbetskamrat ligger hos den skadelidan- de34. Det gäller för denne att få fram alla förhållanden som visar hur olyckan gått till, liksom t.ex. utredningar från polis och yrkes- inspektion, uppgifter om väderförhållanden vid olyckor utomhus m.m. Intrycket är att nämnden tar hänsyn till svårigheterna att få fram bevisning. Nämnden bedömer om ar- betsgivare eller något för vilken denne svarar har vållat skadan, med ledning av inkomna uppgifter om orsaken till skadan. Man gör bedömningen på grundval av skadeståndsla- gens culparegel, även om verksamheten fal- ler under strikt ansvar (jfr nedan). Eftersom domstolspraxis i stor utsträckning saknas från senare år när det gäller arbetsolyckor får nämn- den forma en egen praxis35. Ibland säger nämnden i sina utlåtanden att det inte finns tillräcklig bevisning. Nämnden motiverar då vari utredningen brister. Ett an- nat förhållande värt att uppmärksamma är att nämnden mycket sällan anser vållande ligga hos arbetskamrat. Med andra ord frias arbets- kamrater i stor utsträckning. Om utredningen är ofullständig tar nämn- den inte själv initiativ till kompletteringar. Inte heller försäkringsbolaget tar sådana ini- tiativ. Som i en dispositiv civilprocess är det den som har bevisbördan, dvs. den skade- lidande, som skall komplettera utredningen i ärendet. Det är möjligt att, efter sådan kom- plettering, begära omprövning i nämnden. Hög kompetens och erfarenhet hos bola- gets handläggare sägs ändå av parterna bidra till ett tillfredsställande bedömningsunder- lag. På arbetstagarsidan efterlyser man dock ökade befogenheter för dessa handläggare36. Nämnden anser för sin del att vållandeutred- ningarna under senare år har blivit bättre, vilket i viss mån berstyrks av statistiken över bifallsärenden (se nedan). Numera lämnar t.ex. arbetsgivarna oftare egna utredningar som hjälper till att klarlägga ett olycksför- lopp37. Informationen kring nämndens verk- samhet och beviskraven har också successivt förbättrats allteftersom tiden gått. En erfarenhet hos arbetstagarnas juridiska ombud är att det inte alltid är så lätt att få arbetsgivarna engagerade i utredningarna kring en olycka. Olika faktorer medverkar enligt arbetstagarsidan till detta, bl.a. att ar- betsgivaren kan få för sig att han själv måste betala eller att han får polis och åklagare på sig. Konflikter kan givetvis uppstå mellan den skadelidande arbetstagaren och arbetsle- dare eller arbetskamrat om någon av de sist- nämnda måste utpekas som försumlig38. Se- 263 dan nämnden började arbeta 1995 har den tagit ställning till ca 6 000 ärenden, varav ca 500 ärenden om omprövning. Under 1996 utgjorde ärenden med bifall 53 procent och avslag 47 procent. År 2000 utgjorde motsva- rande siffror 55 resp. 45 procent. Ärenden i balans utgjorde vid ingången till 1999 något över 1000, vid utgången av 2000 endast något över hälften, eller 559. Arbetssjukdomarna utgör bara en obetydlig del av prövade ären- den. Vid utgången av 2000 hade nämnden bifallit 46 sådana ärenden och avslagit 3939. En granskning av ett urval av nämndens utlåtanden visar en koncis beskrivning av fakta i ärendet och en oftast omsorgsfull och lättillgänglig motivering för nämndens slut- sats i ansvarsfrågan. Skrivsättet överensstäm- mer nära med sättet att motivera domslutet i en vanlig tvistemålsdom, dock i en mera koncis form. För nämnden gäller det att med rimlig grad av sannolikhet komma fram till hur olyckan gått till eller vilka faktorer som konstituerat en sjukdom. Ibland saknas relevanta uppgif- ter, och då kan nämnden inte konstatera ska- deståndsskyldighet. Olika skyddsföreskrifter, särskilt i arbetsmiljölagen, beaktas. Nämn- den studerar också fotografier, skisser och annat åskådningsmaterial. Ibland blir teknis- ka detaljer avgörande för utgången. En vanlig motivering för avslag är att olyckan inte varit så sannolik och beräknelig att arbetsgivaren kan lastas för den. Tidigare olyckor och inci- denter på samma arbetsplats kan däremot föranleda nämnden att bedöma arbetsgivaren som vållande. De stränga krav som numera ställs på arbetsmiljön gör det ofta lätt för nämnden att konstatera vållande. Men inte sällan blir slutsatsen att en ren olyckshändel- se föreligger40. När nämnden får pröva frågan om vållande till arbetssjukdom kan det t.ex. röra sig om lösningsmedelsskada, vibrationsskada från handhållna maskiner, astma på grund av skärv- ätskor eller allergiskt handeksem. I dessa fall kan nämnden ställas inför besvärliga bevis- problem, men själva skadans eller sjukdo- mens förekomst kan vara i det närmaste bevis nog om sådana brister i skyddet som kan läggas arbetsgivaren till last. Den skadelidan- de och arbetsgivaren kan ha olika uppfatt- ningar om skyddsanordningar som skulle ha kunnat förhindra sjukdomens utbrott, och detta försvårar vållandebedömningen som i stället kan få bygga på andra faktorer. Nämnden skall som sades ovan göra sin prövning på grundval av skadeståndslagens culparegel (2 kap.1 §), och givetvis den sär- skilda bestämmelsen om ansvar för annans vållande som finns i 3 kap.1§ skadestånds- lagen (arbetsgivaransvaret). Man frågar sig då hur nämnden hanterar frågan om ansvar oberoende av vållande. En rad bestämmelser i skadeståndslagstiftningen om sådant ansvar gäller också arbetsgivare, t.ex. ellagen (1997: 857), järnvägstrafiklagen (1985:192), pro- duktansvarslagen (1992:18) och 32 kap. miljö- balken (1998:808)41. Genomgående för den- na typ av lagstiftning är att en skadelidande inte skall behöva visa vållande för att få sin skada ersatt. Nämnden gör ändå i skadefall som kan bedömas enligt dessa för den skadelidande förmånliga speciella lagar en prövning enligt skadeståndslagens culparegel. Exempel: En arbetstagare fick vid monteringsarbete i ett ställverk elektrisk ström genom skuldran och axelpartiet, med brännskador som följd. Nämnden fann arbetsgivaren vållande – den- ne hade försummat att vidta skyddsåtgärder. Man anmärkte dock i sitt utlåtande att strikt ansvar gäller för verksamhet som har med denna typ av elektricitet att göra42. Situatio- nen bedömd enligt ellagen hade givit arbets- givaren ett ansvar för olyckan oberoende av någons culpösa vållande. Avgöranden av detta besynnerliga slag ty- der på ett grundfel i systemet. Nämnden har enligt sitt mandat endast att göra prövningar av om vållande förekommit eller inte i vissa 264 skadesituationer. Man tvingar sig därför av närmast formella skäl att överväga frågan om någon varit vårdslös och därmed framkallat olyckan. Enda lättnaden för den skadelidande är att nämnden sneglar på det strikta ansvar som i och för sig gäller i skadesituationen, och därmed möjligen enklare kommer fram till vållandet. Den tröskel som skall passeras för att nämnden skall finna vållandeansvar blir lägre än eljest. Den skadelidande berövas dock faktiskt i dessa fall det skydd som lagstiftningen om strikt ansvar ger honom. Taleförbudet i för- säkringen hindrar honom att föra talan mot arbetsgivare med åberopande av det strikta ansvaret. Och arbetsgivaren har i sin vanliga ansvarsförsäkring normalt undantag för ar- betsskada, uppenbarligen gällande såväl i vållandefall som i fall med strikt ansvar. Nu är de väl ingen som tror att en domstol på grund av taleförbudet skulle avvisa en skadestånds- talan på grundval av regler om ansvar obero- ende av vållande. Problemet visar dock en av många uppdykande inkonsekvenser som följt av den hastiga introduktionen av vållandere- geln. Vid avslag i nämnden kan den skade- lidande antingen begära omprövning eller föra talan i domstol mot försäkringsbolaget. Missnöjet mot vållandeprövningen på arbets- tagarsidan borde ha tagit sig uttryck i ett antal domstolsprocesser mot försäkringen. Hittills har dock detta inte varit fallet. Endast en rättegång har aktualiserats, och någon klar dom av intresse har ännu inte visat sig. Man kan naturligtvis se detta som ett tecken på att systemet fungerar till belåtenhet43. Avslutande synpunkter Genom vållandebestämmelsen tog trygghets- försäkringen ett steg bakåt i utvecklingen. Enkelheten, som varit försäkringens känne- tecken och stora fördel i jämförelse med den traditionella skadeståndsrätten, övergick del- vis i många av de komplikationer man önskat undvika genom den ursprungliga, strikta skadeståndslösningen. Från de utgångspunk- ter som angavs i prop. 1972:5 vingklipptes ersättningssystemet vid arbetsskador. Lag- stiftarens föreställningar om lösningen av en angelägen ersättningsfråga led ett principiellt nederlag. Visserligen har förhållandena änd- rats en hel del sedan departementschefen for- mulerade sina teser, men detta kan endast i någon mån förklara det inträffade. Man avsåg med ändringarna främst att spara pengar, men för det ändamålet hade man kunnat välja lösningar som mera främjat de skadelidandes intressen. Arbetsgivarna ansåg sig med vållandepröv- ningen få en spärr mot överraskande och svårbemästrade utgiftsökningar, och detta tyckte man väl överensstämde med statsmak- ternas olika signaler om ökad restriktivitet i ersättningssystemen vid ohälsa. Arbetsgivar- na ansåg att det svenska ersättningssystemet vid arbetsskador ändå är mycket generöst och kanske internationellt sett unikt, inte minst genom ersättningen för ideell skada, som faller ut fullt genom trygghetsförsäkringen. Arbetstagarna å sin sida fick en ytterligare komplicerad ersättningsrätt som satte de ska- delidande i en mera bekymmersam situation än tidigare. Totalt sett för kollektivet av ska- dade liksom för individen har förfarandet med vållandeprövning visat sig vara grus i ett tidigare väl fungerande maskineri. Olika omständigheter kan ha föranlett att man ”förhandlat bort” den tidigare så enkla och fördelaktiga lösningen . Men det är en sak att vid förhandlingsbordet komma överens om ett vållandekrav. En hel annan sak är att tillämpa detta krav. Den av parterna valda formen för prövning genom nämnd erbjöd i och för sig en smidig och enkel procedur, jämfört t.ex. med domstolsförfarande. Men den ställer stora krav på nämndens överblick och beslutsförmåga. I och med trygghetsför- säkringens introduktion under 1970-talet har domstolarnas utveckling av praxis i fråga om 265 vållande till arbetsolyckor i stor utsträckning legat i träda under de senaste decennierna44. Vållandenämnden måste alltså utveckla ny praxis i många av de situationer som hör det nutida arbetslivet till. Arbetsmiljölagstiftning- en t.ex. med dess kategoriska krav på säker arbetsmiljö ger culparegeln större spelrum än tidigare – hur stort ligger i nämndens händer. Man får ett intryck av att vållandenämnden svarar mot de höga kraven och hanterar den långa raden av ömtåliga och invecklade vål- landefrågor som kommer under dess pröv- ning med avsevärd skicklighet. Det nu sagda vitsordas också från de ska- delidandes håll. Nämndens liberala syn på beviskravet gör att nackdelarna med nämnd- prövning jämfört med domstolsförfarande inte gör sig starkt påminda. Det kan visserligen på goda grunder antas att nämndens arbetsfor- mer och bevisprövning inte ger det allra säk- raste underlaget för bedömningen45, vilket kan ha konsekvenser åt båda hållen: Skade- ståndsfall lämnas ogillade och icke-skade- ståndsfall bifalles. Parterna valde dock själva formen för vål- landeprövningen. Avgöranden genom nämnd har stark och positiv tradition Sverige46. Det faktum att domstolsprövning hittills endast begärts i ett enda fall av de tusentals som nämndprövats kan säkert av såväl arbets- givar- som arbetstagarsidans företrädare upp- fattas som att nämnden lyckats väl i sin svåra uppgift, även med beaktande av den summa- riska processformen. Men hela ordningen med ett vållandekrite- rium för full ersättning bör ändå ifrågasättas. Kravet att bevisa vållande har visat sig vara en komplikation för de skadelidande som inte motiverades av tillräckligt tunga skäl. Grän- sen mellan vållande- och icke-vållandefall är många gånger hårfin. Det kan vara en slump om man hittar eller inte hittar en omständig- het som bedöms grunda vållande. Särskilt med tanke på den hårda arbetsmiljölagstift- ningen finns förmodligen ändå ett latent ar- betsgivarvållande i de allra flesta arbets- skadefallen. I detta avseende missgynnas de skadelidan- de starkt av vållandebestämmelsen. Denna försätter den skadelidande i en prekär situa- tion, eftersom han själv måste manifestera alla de omständigheter som får nämnden att godta ett vållande på arbetsgivarens sida. Förutom besväret med själva skadan skall han alltså vidta egna åtgärder för att säkra tillräcklig bevisning, och utan kompensation för ombudskostnader klara en pappersproce- dur inför försäkringsbolag och nämnd. De regler man kommit överens om angåen- de själva förfarandet visar alltså en bristande förståelse för den skadelidandes ofta prekära situation. Angående den ekonomiska risken med att överge vållandekravet kan noteras att arbets- skadefallen främst genom de restriktioner som infördes 1993 i arbetsskadeförsäkringen numera är relativt sett få, och huvudsakligen rör sig om olycksfall47. Att trygghetsförsäk- ringen är parallellställd med arbetsskadeför- säkringen såvitt gäller skadebegreppet inne- bär att restriktionerna redan drabbat kollekti- vet av försäkrade. Kostnaderna för den nu återinförda rätten till full ersättning utan vål- landebevisning kan inte bli någon tyngre post i trygghetsförsäkringens räkenskaper. Arbets- tagarna har för övrigt själva finansierat för- säkringen inom sitt löneutrymme48. Det slopade vållandekravet beträffande den stora delen av trygghetsförsäkringens skador gynnar de skadelidande som nu får full ersätt- ning enligt skadeståndsnormerna. Även ar- betsgivarna gynnas, genom att diskussioner på arbetsplatsen i skuldfrågan inte behöver uppkomma. Den höga rationalitet, komplika- tionsfrihet och generositet som tidigare präg- lat försäkringen har således återuppstått. Men det finns en stor mängd skadade och sjuka som fortfarande måste uppfylla vållan- dekravet och därmed befinner sig i en utsatt situation, beroende på att de inte inför nämn- 266 den lyckas bevisa vållande eller på att de av okunskap eller uppgivenhet inför beviskravet eller av hänsyn till arbetsgivare eller arbets- kamrat inte ens anmält sina anspråk. Erfarenheterna från den vållandeprövning som gällt och alltjämt i vissa delar kommer att gälla i trygghetsförsäkringen borde föranleda parterna att i fortsättningen inte avvika från ursprungsidén med försäkringsansvar obero- ende av vållande. Vållandeprövningen kom- mer i historiens ljus att framstå som ett miss- tag, vars följder antagligen helt opåkallat drab- bat en generation skadelidande49. Noter 1 Proposition 1972:5 med förslag till skade- ståndslag m.m., avsnitt 1.5, s. 74 f. Avsnittets författare är främst sedermera justitierådet Ulf K. Nordenson, då rättschef i Justitiede- partementet. 2 En redovisning finns i Proposition 1972:5 avsnitt 1.3 s. 60 f. 3 Proposition 1972:5 s. 66. 4 En skildring av bl.a. propositionsarbetet och utvecklingen av trygghetsförsäkringen finns i ”Personskaderättens utveckling – ersätt- ning på grund av individuell skadeståndsrätt eller kollektiv försäkring” av Edvard Nils- son, Ulf K. Nordenson, Carl Oldertz och Erland Strömbäck, i Vänbok till Carl Edvard Sturkell (1996) s. 1 f. Uppsatsen har också tryckts i Nordisk Försäkrings Tidskrift 1996 s. 221 f. Den citeras i fortsättningen från sistnämnda version som ”Nilsson m.fl.”. – Se betr. en ny AIDA-rapport not 49. 5 Se speciellt Proposition 1972:5 s. 91 f. 6 Proposition 1972:5 s.100. 7 Proposition 1972:5 s.103. 8 Betänkandet Skadestånd II (1964:31), se Pro- position 1972:5 s. 103 och 109 f. 9 Nilsson m fl s. 225, 233 f. 10 Remissen till lagrådet skedde den 23 april 1971, propositionen beslutades den 14 janu- ari 1972. 11 Se om historiken bl a Nilsson m.fl. s. 232 f. (detta avsnitt har författats av Carl Oldertz, som på försäkringssidan torde vara Trygg- hetsförsäkringens främste konstruktör och tillskyndare) samt Carl Oldertz, The Patient, Pharmaceutical and Security Insurances, i Compensation for Personal Injury in Swe- den and other Countries, ed. Oldertz/Tidefelt (1988) s. 51 f. och även Carl Oldertz i Nord- isk Försäkrings Tidskrift 1989 s. 230 f. 12 I de första villkoren föreskrevs: ”Anställd som omfattas av försäkringsavtal om trygg- hetsförsäkring, äger ej föra skadeståndstalan rörande ersättning för yrkesskada mot arbets- givaren eller annan arbetsgivare som tecknat försäkringsavtal hos AMF-trygghetsförsäk- ring eller anställd hos sådan arbetsgivare. Taleförbudet finns kvar i gällande villkor, § 35 i TFA-villkoren. En intressant fråga är om denna klausul verkligen hindrar skade- ståndstalan mot arbetsgivare, t.ex. i fall där skadeståndsrätten ger generösare ersättning än trygghetsförsäkringen. Klausulen har ve- terligt inte prövats av domstol ännu men olika aspekter av den har diskuterats t.ex. av Carl Martin Roos, Ersättningsrätt och Ersätt- ningssystem (1990) s. 80 f, och Jan Hellner- Svante Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl.(2000) s. 300 f. 13 Avräkning skedde av ersättning som kunde utges från, stat, kommun, försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan, vilket var en mera omfattande samordning än den som sker enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen. 14 Se närmare om dessa aspekter Nilsson m.fl. s.232 f. 15 1959 års skadeståndskommitté utredde en- dast förutsättningarna för ett utvidgat princi- palansvar, dvs. arbetsgivarens ansvar för an- ställdas vållande, se SOU 1964:31 s. 32 f. Någon utredning av objektivt ansvar för ar- betsgivare var inte aktuell, och ett sådant ansvar hade troligen varit en ovanlig förete- 267 else i ett europeiskt perspektiv. Jfr Bill W.Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga (1993), III 5061 f. 16 Se Nilsson m.fl.s.239. 17 Främst sänkt ersättningsnivå i den allmänna försäkringen den 1 mars 1991, 14 dagars sjuklöneperiod och förlängning av den s.k. samordningstiden till 180 dagar från den 1 januari 1992, ändrat arbetsskadebegrepp från den 1 januari 1993, införande av karensdag och sänkt nivå i sjukförsäkringen från den 1 april 1993, sänkt ersättningsnivå i den all- männa försäkringen och slopad arbetsskade- sjukpenning från den 1 juli 1993. Jfr not 21. 18 TFA-villkoren 1998-01-01 § 29. 19 Se om nettometoden och samordning bl.a. Proposition 1975:12 s.125 f, 162. 20 Förhållandena när skadeståndet bestäms är enligt lydelsen av 5 kap. 3 § skadeståndsla- gen avgörande. Se Proposition 1975:12 s. 162. 21 Bakom förändringen låg en väldig ökning under 1980-talet av framför allt antalet god- kända arbetssjukdomsfall, se SOU 1992:39 och Proposition 1992/93:30. I praktiken inne- bar skärpningen att t.ex. belastningsskador- na i stort sett blev utan försäkringens skydd. 22 Inte bara besparingssyfte låg bakom denna åtgärd, utan också synpunkten att hög ersätt- ning under sjukdomstiden kunde tänkas mot- verka rehabiliteringen av den skadade, se SOU 1998:37 s. 171 f. 23 Proposition 1992/93:178 s.43. 24 Frågan fick stora dimensioner. En grupp aktuarier från försäkringsbolagen fann näm- ligen att det belopp som kunde falla på trygg- hetsförsäkringen om arbetstagarnas uppfatt- ning var riktig kunde uppgå till inemot 16 miljarder SEK under de kommande åren. Jfr not 26. 25 På arbetsgivarsidan finns fortfarande upp- fattningen att man vid trygghetsförsäkring- ens tillkomst inte kunde förutsätta att under- liggande förmåner skulle kunna falla bort. Skiljedomen motsäger en låsning av försäk- ringen till förhållandena i fråga om samord- ning vid försäkringens tillkomst. Om objek- tivt ansvar i stället hade föreskrivits i lag skulle för övrigt 5 kap.3 § skadeståndslagen naturligtvis tillämpats. 26 Jfr not 24. Fram till utgången av 1999 uppgår utbetalda ersättningar till 966 milj. SEK och utbetalningen under 1999 till 75 milj. SEK, AMF-trygghetsförsäkrings årsredovisning 1999, s.72. 27 Vållandebestämmelsen kompletteras i § 35 med bestämmelsen att anställd med anled- ning av personskada som utgör arbetsskada inte får föra skadeståndstalan mot juridisk person som tecknat försäkringsavtal om TFA eller TFA-KL eller omfattas av PSA. An- ställd får inte heller föra sådan skadestånds- talan mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas av TFA, TFA-KL eller PSA. Jfr not 12. 28 SAF bedömde att skiljedomen innebar en dramatisk ändring av förutsättningarna för trygghetsförsäkringen. Lärdomen tycktes vara att det kunde uppkomma miljardkostna- der för trygghetsförsäkringen om statsmak- terna reducerar skyddet genom arbetsskade- försäkringen. 29 Även efter slopandet av arbetsskadesjukpen- ningen kan man i de flesta fall räkna med höjd kompensationsnivå på grund av rätt till sjuklön, förmån från avtalad gruppsjukför- säkring och liknande. 30 Om arbetsskadeförsäkringen inskränks yt- terligare utvidgades inte, som tidigare, trygg- hetsförsäkringens ansvar automatiskt. I stäl- let ökade betydelsen av möjlig ersättning vid bevisat vållande, dvs. bestämd enligt skade- ståndsreglerna. Detta torde ha varit den vik- tigaste spärren mot en icke förutsedd utvidg- ning av trygghetsförsäkringen. 31 SAFs förbundscirkulär 1994:16. 268 32 Se t.ex. Palle Carlsson i Fackjournalen 5-97 s.5-97 och 2-98 s. 5, Leif Jansson i LO- tidningen nr 12/1998 s.6. Flera motioner till LO-kongressen (Ie5, Ie7, Ie8, Ie16, Ie18, Ie21, Ie23, Ie25, Ie26, Ie28, Ie29, Ie30, Ie31, Ie32, Ie34, Ie35) begärde vållanderegelns avskaffande. På förslag av LO-styrelsen i dess utlåtanden (Motioner och utlåtanden Del 2 s.614 f.) beslöt kongressen att LO med kraft skulle verka för att vållandeprövningen snarast togs bort. 33 Enligt en av ledamöterna, lagmannen Jan Vilgeus, avgör varje ledamot de ärenden som han tilldelas. Ärenden angående ompröv- ning avgörs dock av två ledamöter i det fall det fortfarande blir avslag. Ledamöterna lä- ser varandras avgöranden och för regelbun- det gemensamma praxisdiskussioner. Nå- gon sammanställning av nämndens praxis i olika frågor har man inte ansett behövlig. Bedömningen sker på grundval av uppgifter som den skadelidande ger på särskild blan- kett. Det är mycket vanligt att arbetsgivaren instämmer i dessa uppgifter. Bilagor i form av fotografier och annat material förekom- mer. – Ang. nämndens arbete se artiklar av Madeleine Randquist dels i Fackjournalen nr 4-95 s.30 f, 5-95 s.24 f, 1-96 s.56 f, 2-96 s.35 f, 3-96 s.50 f, 4-96 s.42 f, dels i Fackjour- nalens efterträdare Alla: (ännu opubl. inter- vju). Madeleine Randquist har också refere- rat belysande och intressanta fall från nämn- dens praxis i Alla: 1-00 avsnitt X-XI, 2-00 avsnitt X-XI, 3-00 avsnitt XI-XII, 1-01 av- snitt X-XI. 34 Enligt överenskommelse mellan parterna kan vid synnerliga skäl ärende prövas i annan ordning, dvs. utan att vållandenämnden hörs. Parterna kommer i stället överens om att ersättning skall utges i särskilt svårbedömda och ömmande fall. Exempel: Vid en livbåts- övning släppte båten från sina krokar och föll ned i vattnet. Två personer skadades svårt. Anledningen till olyckan gick inte att klar- lägga. Full ersättning tillerkändes de skadade. 35 En närmare analys av nämndens praxis görs för närvarande av Mia Christina Carlsson i ett avhandlingsarbete vid Stockholms uni- versitets juridiska fakultet. 36 Parternas syn på dessa och andra frågor har för förf. redovisats av Alf Eckerhall, SAF, samt Palle Carlsson, LO, och Lennart Stéen, LO-TCO Rättsskydd AB. Ang. utredningar- na i arbetsskadefall finns omfattande infor- mation t.ex. i Skadehandboken, utgiven av LO (1999). 37 Madeleine Randquist, art. i Alla: (ännu opu- bl. intervju med nämnden ). Jfr not 33. 38 Ordet vållande är (enligt arbetstagarsidan) för många arbetsgivare pestsmittat. 39 Charlotte Gredborn-Öhman, AFA trygghets- försäkring. 40 Nämnden fyller en viss funktion i praxisbild- ningen inom skadeståndsrätten genom det rika material som passerar nämnden och bedöms av denna. Någon sammanställning av sin praxis gör dock inte nämnden, jfr not 33. Man litar på att dess bedömningar av olika typsituationer ändå kommer intressera- de till del. I längden måste dock nämnden, inte minst för egen del, göra någon form av praxissammanställningar. Annars får dess viktiga avgöranden i viss mån ad hoc-karak- tär. Förhållandet till övrig praxisbildning inom skadeståndsrätten är ännu oklart. Kom- mer frågan om skadeståndsansvaret för ar- betsolycka upp vid domstol kan nämndens bedömningar givetvis komma att spela en viss roll, särskilt på grund av nämndens omfattande erfarenheter och växande kom- petens att bedöma arbetsolyckor. 41 Om arbetsskada skall bedömas enligt trafik- skadelagen (1975:1410) gäller inte trygg- hetsförsäkringen. – Arbetsmiljölagen (1977: 1160) ålägger arbetsgivaren ett så strängt ansvar när det gäller skaderisker på arbets- platsen att lagen kommer mycket nära ett strikt ansvar. Detta är en vanlig uppfattning på arbetstagarsidan, som nog kan bestyrkas av många jurister. 269 42 Fallet beskrivet av Madeleine Randquist i Alla: nr 2-00, ärende 621:00. 43 Att ärendestatistiken år efter år visar i stort sett 50/50 mellan bifall och icke bifall är något man också kan reflektera över. 44 Jfr Jan Hellner-Svante Johansson, Skade- ståndsrätt, 6 uppl. (2000) s. 300 f. 45 För detta skulle bl.a. krävas att nämnden kan hålla muntliga förhör med målsägande och vittnen. En så subtil procedur som att bedö- ma vållande eller icke-vållande är erfaren- hetsmässigt ofta i hög grad beroende av muntlig bevisning. 46 Jfr avsnittet ”Rättsbildning genom domsto- lar eller nämnder?” i SOU 1995:33, s. 413 f. 47 1992 godkände försäkringskassorna 67 000 arbetsskadeärenden, ett antal som numera gått ned betydligt. Jfr SOU 1998:37 Den framtida arbetsskadeförsäkringen s. 105 f. Från regeringen har nu signalerats att man vill satsa mer på arbetsskadeförsäkringen och bl.a. mildra beviskraven (juli 2001). Bevislättnaderna kan bedömas ha störst be- tydelse i fråga om arbetssjukdomar, där trygg- hetsförsäkringen fortfarande har kvar vål- landekravet. Ett förslag om ändrade bevis- regler är f.n. under diskussion. 48 Försäkringen behöver praktiskt taget inte ta in några premier för närvarande. Premiein- täkten uppgick 1999 till 98 milj. SEK, utbe- talningarna av försäkringsersättningar till 877 milj. SEK och kapitalets marknadsvärde till 36.448 milj. SEK (AMF Försäkring årsredo- visning 1999). 49 De nordiska AIDA-avdelningarna har till AIDAs världskongress i New York 22-25 oktober 2002 publicerat rapporten “Alterna- tive Compensation Mechanism for Dama- ges. The Nordic Countries Denmark, Fin- land, Norway, Sweden. Common Report and National Reports. Copenhagen 2001”. Den gemensamma rapporten har författats av Bo von Eyben och innehåller en unik och myck- et värdefull systematisering av frågorna kring de nordiska ersättningsanordningarna av trygghetsförsäkringens typ. Rapporten lider av bristen att, antagligen av tidsskäl, hänsyn inte tagits till den svenska trygghetsförsäk- ringens restitution från maj 2001. Se spec. s. 54 f.