Livbolagen och försäkringsrörelselagen – några rättsliga aspekter på den aktuella turbulensen

Artikelförfattare: Edmund Gabrielsson
Utgåva:
4, 2003
Språk: Svenska
Kategori:

289 Livbolagen och försäkringsrörelselagenNFT 4/2003 Mot bakgrund av min medverkan i en av Svenska Försäkringsföreningen utgiven lag- kommentar har jag i olika sammanhang fått frågor om hur de omdiskuterade händelserna förhåller sig till försäkringsrörelselagen (FRL) och till möjligheten för Finansinspektionen (FI) har att agera, ytterst med sanktioner av olika slag. Därav följande rader, där jag i korthet skall redovisa hur jag för min del principiellt ser på vissa försäkringsrörelse- rättsliga frågor som aktualiserats i det turbu- lenta skeendet i försäkringsbranschen på se- naste tiden. Det är alltså inte fråga om att göra någon mera ingående granskning och bedöm- ning av de olika fall som beskrivits i massme- dia. För detta skulle krävas en närmare känne- dom om alla omständigheter i de olika händel- serna. Under året har i Sverige blåst upp en storm av kritik mot försäkringsbranschen och då sär- skilt mot livförsäkringsbolagen, under hösten nästan orkanartad. Massmedia har följetongs- vis fyllts med förkastelsedomar och journalis- ter, ledarskribenter, politiker och enskilda har tävlat om att finna de kraftigaste uttrycken i sina fördömanden. Pensionsspararna har känt sig lurade på stora belopp. Det har framförallt varit Skandia som stått i skottgluggen men även andra försäkringskoncerner och bolag och för den delen även tillsynsmyndigheten har fått sin beskärda del av kritiken. Livbolagen och försäkringsrörelselagen – några rättsliga aspekter på den aktuella turbulensen av Edmund Gabrielsson Edmund Gabrielsson har bl.a. varit rättschef i ekonomidepartementet samt generaldirektör och chef för Försäk- ringsinspektionen. Han har varit medförfattare i två upplagor av ”Kommentar till För- säkringsrörelselagen”. e.gabrielsson@telia.com K O M M E N T A R E N Det är händelser och företeelser av högst olika slag som har hamnat i fokus. Men i den allmänna diskussionen har långtifrån alltid gjorts den åtskillnad mellan olika händelser som är befogad från bl.a. rättsliga och ekono- miska synpunkter och vad avser ev. konsekven- ser för försäkringstagarna och då i synnerhet livförsäkringstagarna. Och som alltid när massmediadrevet går på högvarv kan frågan ställas om den minst sagt häftiga kritiken alltid fått rimliga propor- tioner mot bakgrund av vad som inträffat. 290 Livbolagen och försäkringsrörelselagen I den härva av händelser som diskuterats kan man till en början göra en uppdelning i dels enskilda affärstransaktioner där livbolag påstås ha blivit lidande genom att ha handlat under beroende av ett annat bolag i samma bolagsgrupp, dels frågor om livbolagens åter- tagande av preliminärt fördelad (allokerad) återbäring, dels frågor som rör ersättningar till ledande personer och andra särskilda förmå- ner, det senare i form av tilldelning av hyres- lägenheter i Stockholm. Affärstransaktioner Här kan skiljas mellan händelser där det på- stås att ett livbolag inte fått sin rättmätiga del av en köpeskilling, när ett kontrakt gällande förvaltningen av livbolaget tillhöriga tillgångar övergått till förvaltare utanför den bolags- grupp som livbolaget ingår i, samt andra affärs- händelser som ansetts oförmånliga för liv- bolaget och dess försäkringstagare och där livbolaget påstås inte ha handlat med den självständighet, som krävs för att på bästa sätt ta tillvara försäkringstagarnas intressen. Det är främst två fall av överlåtelser av livbolags kapitalförvaltning som uppmärk- sammats, det ena gällande Skandia, det andra Länsförsäkringar. I korthet och förenklat för- höll det sig på följande sätt i Skandiafallet. Skandia Liv anlitade för sin kapitalförvalt- ning en avdelning inom moderbolaget, en avdelning som 1999 bolagiserades och därvid fick hand om förvaltningsavtalet med Skandia Liv. Såväl Skandia Liv som kapitalförvalt- ningsbolaget var alltså dotterbolag till För- säkringsaktiebolaget Skandia. I anslutning till att Skandia Liv tecknar ett förvaltningsavtal på tolv år med kapitalförvaltningsbolaget, under medverkan av moderbolaget, säljs kapi- talförvaltningsbolaget i januari 2002 till Den norske Bank för ca 3,2 miljarder kr. Under förhandlingarna hösten 2001 fick Skandia Livs revisorer granska det tilltänkta kapital- förvaltningsavtalet och vidare hölls FI infor- merad. I en promemoria 2002-01-24 redo- visade FI sin bedömning av granskningen. I sammanfattningen anges att FI har funnit att Skandia Liv uppfyller de krav som FI ställer på att bolaget fortlöpande skall kunna styra och kontrollera förvaltningen och vid behov vidta korrigerande åtgärder samt att FI anser att affären inte missgynnar livförsäkringsta- garna. – Chefsjuristen i FI, Hans Schedin, har i Försäkringsföreningens årsbok för 2002 (s. 97 ff) lämnat en närmare redogörelse för hur ärendet hanterats och bedömts av FI. Det andra fallet gällde Länsförsäkringsgrup- pen. Kapitalförvaltningen av Livbolagets och de övriga bolagens tillgångar sköttes av Läns- försäkringar Sak. Rättigheterna att förvalta koncernens tillgångar, inklusive livbolagets tillgångar, överläts 2002 till ett externt för- valtningsbolag, ABN AMRO. Livbolaget fick inte del i den engångsersättning som betalades av detta bolag till skadebolaget. FI granskade affären och gjorde bedömningen att försäk- ringstagarna i livbolaget inte missgynnades genom det nya förvaltningsavtalet jämfört med tidigare avtal. FI fann att avtalet med kapitalförvaltningsföretaget var marknads- mässigt och att styrelsen hade möjligheter till kontroll och styrning av kapitalförvaltningen. Den allmänna diskussion som uppstod med anledning av nämnda affärshändelser bidrog till att regeringen i mars 2003 uppdrog åt FI att göra en granskning av intressekonflikter som kan uppkomma i livförsäkringsbolagen. FI redovisade resultatet av sin undersökning den 12 juni 2003 i rapporten Intressekonflikter i livbolagen (nr 2003:2). I en revisionsrapport den 9 april 2003 redo- visar Riksrevisionsverket, i anslutning till sin granskning av FI:s årsredovisning för 2002, vissa kritiska synpunkter på FI:s handlägg- ning av de båda fallen. Kritiken innebär att RRV ifrågasätter bl.a. att FI haft tillräckligt underlag för sin prövning om livbolagen haft rätt till del av ersättningen för den överlåtna kapitalförvaltningen. 291 Livbolagen och försäkringsrörelselagen FI tillbakavisar kritiken i ett yttrande den 3 juni 2003. FI framhåller bl.a. att FI inte finner anledning att göra någon annan bedöm- ning än den som tidigare gjorts, att de utred- ningsinsatser som gjorts varit rimligt avvägda vad gäller inriktning och innehåll samt att gå längre i granskningen inte varit i linje med hur FI uppfattar sitt nuvarande mandat, eftersom tillsynen då skulle ha riskerat att gripa in i de affärsmässiga bedömningar som bolagens vd och styrelse ansvarar för. Vad gäller Skandia Liv lämnade en av bola- get tillsatt oberoende utredningsgrupp den 17 september 2003 en rapport som bl.a. innefat- tade en granskning av försäljningen av kapital- förvaltningsbolaget till Den norske Bank. Utredningen hade tillsatts i mars mot bak- grund av den kritik som framförts i massme- dia beträffande denna transaktion och andra affärshändelser för att granska om de hade genomförts korrekt eller varit till förfång för Skandia Liv och dess försäkringstagare. I sin sammanfattning slår utredarna fast att de inte kunnat finna belägg för att moderbolaget otill- börligt berikat sig på Skandia Livs bekostnad. Samtidigt konstaterar de att livbolagets sty- relse fram till bolagsstämman 2002 varit på- fallande osjälvständig i förhållande till moder- bolaget och att beredningen av bl.a. kapital- förvaltningsaffären skett utan erforderlig ana- lys och beredning i styrelsen. I rapporten uttalas också att det är oacceptabelt att styrel- sen och vd inte undersökt möjligheten att få del av Den norske Banks ersättning till moder- bolaget. Man kan då fråga sig vilka rörelseregler och tillsynsbestämmelser i FRL som kan vara tillämpliga i fall som dessa. Till en början kan ställas frågan om åtgärden att lägga ut en del av verksamheten, s.k. outsourcing, till ett an- nat företag är förenlig med FRL. Problem av olika slag uppkommer, bl.a. när det gäller bolagets möjlighet att kontrollera och styra förvaltningen och FI:s möjlighet att utöva en effektiv tillsyn. Det allmänna rörelsekravet i 1 kap 1a § tredje st. FRL att verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard gäller verksamheten i dess helhet och således även för åtgärder av aktuellt slag. God försäk- ringsstandard beror i många avseenden ytterst på den tillsynspraxis som utbildas av tillsyns- myndigheten. Inspektionen har, som framgår av Hans Schedins nämnda artikel, angett en rad krav för att en utläggning av verksamhet skall godtas. Som framgått har inspektionen i de aktuella två fallen ansett de angivna villko- ren uppfyllda. Vid sidan av outsorcingförutsättningarna kan det enligt min mening diskuteras om det är förenligt med kravet på god försäkrings- standard med förvaltningsavtal som löper på mycket lång tid. Detta torde dock få bedömas från fall till fall och vara beroende av uppsäg- ningsvillkor och andra villkor. Detta är en ren bedömningsfråga och det är bara att konstate- ra att inspektionen i dessa fall funnit omstän- digheterna vara sådana att den långa avtals- tiden kunnat godtagas. Den mest diskuterade frågan är emellertid om livbolagen haft rätt till del i de ersättningar som betalats av företagen som övertagit kapi- talförvaltningen. Frågan gäller om, såsom i den allmänna diskussionen har hävdats från en del håll, det i realiteten har varit frågan om otillåten vinstutdelning och således brott mot föreskriften i 12 kap. 2 § första st. FRL om att vinstutdelning till aktieägare eller garanter i livförsäkringsbolag får ske endast om det följer av bolagsordningen. Vinstutdelningsförbudet gäller för både Skandia Liv och Länsförsäk- ringar Liv, vilka drivs enligt ömsesidighets- principen, innebärande att allt överskott skall återgå till försäkringstagarna. I den allmänna debatten kring affärerna har, bl.a. i anslutning till planer på att öppna en process mot Skandia Liv, hörts uttryck som att det gäller att få moderbolaget att betala tillbaka pengar som fråntagits livförsäkringstagarna. Det framstår som klart att de långa förvaltningsavtalen, i Skandias fall tolv år mot tre år i det tidigare 292 Livbolagen och försäkringsrörelselagen avtalet, har bidragit till storleken på köpeskil- lingen, dock oklart hur mycket. Livbolagen har av allt att döma fått lägre avgifter för förvaltningen än vad som gällde enligt det äldre avtalet och har i så måtto ekonomiskt gynnats av det nya avtalet. Även frikopplingen från moderbolaget beträffande kapitalförvalt- ningen framstår som en fördel för livbolagen. De skulle emellertid kanske kunna ha förhand- lat sig till ännu lägre avgifter eller, som den oberoende utredningsgruppen angett för Skan- dia Livs vidkommande, ha utnyttjat ett starkt förhandlingsläge till att söka få del i köpeskil- lingen. Samtidigt kan nämnas att det av Hans Schedins artikel framgår att moderbolaget vid ärendets behandling i FI hävdat att kapitalför- valtningsbolagets värde inte bara bestod av kundrelationen med livbolaget utan också låg i medarbetare, strukturer, system och andra kunder samt att det skulle vara fråga om en olaglig vinstöverföring om en del av försälj- ningssumman överfördes på kunderna. Det handlar här om affärsmässiga inslag i uppgörel- serna. Enligt min mening går det inte, utifrån nu kända omständigheter, att slå fast att det i de båda fallen varit fråga om transaktioner som till viss del skall betraktas som en otillå- ten vinstutdelning av livbolaget. Man skulle kunna beskriva det som så, att livbolaget fått ett nytt förvaltningsavtal till lägre kostnad och kanske med vissa andra fördelar, men att man försummat att försöka utnyttja situationen för ännu bättre villkor, antingen genom ännu läg- re avgifter eller del i köpeskillingen. Måhända får vi om ett antal år ett slutligt domstolssvar på den resta juridiska frågan. Vad avser FI:s behandling av de båda affä- rerna kan konstateras att inspektionens sty- relse, i vilken ingår bl.a. Konsumentverkets chef, i sitt yttrande till RRV förklarat sig inte ha funnit anledning till en ändrad bedömning av livbolagens utläggning av kapitalförvalt- ningen. Såväl den gamla som den nya led- ningen för FI har varit ense i bedömningen. FI avvisar även RRV:s ifrågasättande av att FI inte skulle ha haft tillräckligt underlag för att kunna bedöma de frågor som uppkommer vid en outsourcing liksom frågan om rätten till den erlagda ersättningen. Jag kan för egen del inte se annat än att FI har gjort de utredningar och införskaffat det underlag som behövdes för att kunna ta ställning till nämnda frågor. Den av Skandia Liv tillsatta oberoende ut- redningsgruppen har som framgått riktat stark kritik mot hur styrelsearbetet tidigare drivits i bolaget. I rapporten behandlas förutom för- valtningsfallen ett antal affärshändelser, i hu- vudsak fall där kapitalinsatser från livbola- gets sida förekommit. Det talas bl.a. om osjälv- ständighet i förhållande till moderbolaget och avsaknad av tillräcklig analys och beredning. RRV är inne på samma spår när det ifrågasätts varför FI inte närmare undersökt om livbola- gen i de två av RRV berörda fallen haft möjlighet att fatta självständiga beslut. Det är en självklarhet att styrelsearbetet i ett försäkringsbolag skall drivas på ett professio- nellt och seriöst sätt innebärande bl.a. att ett ärende behandlas med den omsorg och den noggrannhet som betingas av ärendets vikt. I 8 kap. FRL finns vissa grundläggande be- stämmelser om styrelsearbetet. Bl.a. finns en bestämmelse i 11 § om att beslut inte får fattas om inte alla styrelseledamöter fått tillfreds- ställande underlag för beslut, en föreskrift som, enligt en straffbestämmelse i 21 kap. 1 §, kan leda till böter eller fängelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot denna. I ett livförsäkringsbolag, som tilläm- par ömsesidighetsprincipen, är det självfallet så att besluten måste tas utan otillbörlig påver- kan från annat håll och med försäkringstagar- nas bästa som ledstjärna. Om missförhållan- den i styrelse- och ledningsarbetet skulle upp- dagas finns möjlighet för FI enligt 19 kap. 1 § första st. att meddela de erinringar som FI anser behövliga. Regeringsrätten har 1990 i ett rättsprövningsärende uttalat att för ett in- gripande krävs att det föreligger konkreta brister av rättslig eller annan art. En allmän 293 Livbolagen och försäkringsrörelselagen förutsättning är vidare att det är fråga av brister av tämligen allvarligt slag. Om förhål- landena är sådana att FI skulle finna skäl att utfärda föreläggande om rättelse, torde ibland enda möjligheten vara att betrakta ett missför- hållande som en avvikelse från det allmänna kravet i 1 kap. 1a § tredje st. FRL om att verksamheten skall bedrivas enligt god försäk- ringsstandard. Detta trots att det i förarbetena angetts att kravet inte gäller ledningsfrågor. Det kan finnas anledning att erinra om att före 1999 års lagändringar fanns i lagen en allmän möjlighet att meddela föreläggande om rättel- se, om det fanns allvarliga anmärkning mot ett försäkringsbolags verksamhet. Som svar på RRV:s synpunkter har FI uppgett bl.a. att det inte fanns några tydliga indikationer på beho- vet av en närmare granskning . Diskussionen om risken för osjälvständigt handlande från livbolagsstyrelsers sida har bl.a. rört frågan om lämpligheten av att inom en bolagsgrupp personer finns både i styrel- sen för livbolaget, som skall verka enbart för sina försäkringstagarnas intressen, och i sty- relsen i ett annat bolag med andra verksam- hetsmål. FI har i sin rapport till regeringen Intressekonflikter i livbolagen pekat på beho- vet av en särskild reglering av frågan och föreslagit att frågan behandlas i den komman- de associationsrättsliga utredningen rörande försäkringsbolagen. Skandia Liv har redan vidtagit åtgärder för att säkra oberoendet och har bl.a. en oberoende ordförande. Av intresse i sammanhanget är självfallet vilka jävsregler som gäller enligt FRL. Enligt 8 kap. 12 § får en styrelseledamot eller verk- ställande direktören inte handlägga fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, om han i frågan har ett väsentligt intresse, som kan strida mot bolagets. En rimlig tolkning av bestämmelsen är att om en person är styrelse- ledamot eller verkställande direktör i ett liv- bolag och också har en sådan befattning i ett annat bolag bör han vid ett avtal mellan bola- gen avstå från att delta i handläggningen i ett av bolagen, om avtalet innebär en väsentlig intressekonflikt. Det framstår som lämpligt att efter mönster av aktiebolagslagen kom- plettera med en regel om s.k. ställföreträdar- jäv, innebärande att en styrelseledamot inte får handlägga fråga om avtal mellan bolaget och en juridisk person som ledamoten ensam eller tillsammans med annan får företräda. Återtagning av återbäring En av följderna av den spruckna börsbubblan och de långvarigt pressade aktiekurserna har som bekant varit att livbolagens tillgångar sedan en tid tillbaka inte täckt garanterade försäkringsbelopp plus återbäring som pre- liminärt fördelats (allokerats) på försäkrings- tagarnas konton. Kontoförd återbäring har därefter återförts, genom engångsåtgärder el- ler indirekt via en återbäringsränta som varit och är lägre än den garanterade räntan. Kon- solideringen är fortfarande negativ och efter- som livbolagen i betydande omfattning synes ha sålt ut av aktiestocken har den senaste tidens kursuppgång gett begränsade fördelar. I motsats till tidigare tillämpad ordning har förekommit att återbäring återtagits även be- träffande de försäkringstagare för vilka ut- betalningarna redan påbörjats. I massmedia har redogjorts för krav som FI ställt på bola- gen i fråga om åtgärder för att förbättra den s.k. kollektiva konsolideringen. Det handlar alltså här inte om de solvenskrav som har sin grund i lagbestämmelser och som har till syfte att trygga att de genom försäkringsavtalen garanterade försäkringsförmånerna kan leve- reras. Frågor har ibland hörts beträffande vil- ka lagregler och andra regler som gäller för bolagens hantering av konsoliderings- och allokeringsfrågorna och för tillsynsmyndig- hetens agerande. Först en kort historik. Fram till 1989 be- stämdes återbäringsräntan, som utöver den garanterade avkastningen inrymmer det prog- nosticerade överskott som kan allokeras, för 294 Livbolagen och försäkringsrörelselagen ett år i sänder. Regler om återbäring fanns i de försäkringstekniska grunder som enligt lag skulle upprättas och stadfästas av regeringen eller inspektionen. Nämnda år ändrades grun- derna på initiativ av Försäkringsinspektionen (FöI) så att återbäringsräntan kunde anpassas efter hand som större ändringar av tillgångar- nas marknadsvärden inträffade. Efter kraftigt sänkta marknadsvärden på aktier och fastig- heter införde FöI början av 1991 skyldighet för livbolagen att varje kvartal redovisa läget i fråga om den kollektiva konsolideringen. Syftet var att bevaka att bolagen fortlöpande och i tillräcklig grad sänkte återbäringsräntan, om marknadsvärdena på tillgångarna fortsat- te att sjunka. Finansinspektionen, som den 1 juli 1991 övertog tillsynen över försäkrings- området, krävde i slutet av oktober 1992 att återbäringsräntan skulle sänkas till den garan- terade räntan och att redan fördelad återbäring i viss grad skulle direkt återtagas (reallokeras) så att alla bolag åter fick en positiv konsolide- ringsgrad. Bolagen följde inte uppmaningen, men återbäringsräntan sänktes i vissa fall till under den garanterade räntan, vilket innebar en successiv reallokering. Redan under 1993 kunde återbäringsräntorna åter höjas. Den 1 januari 2000 (med en möjlig övergångstid om två år) avskaffades systemet med grunder. I stället är ett livbolag enligt 7 kap. 3 § FRL skyldigt att upprätta och följa försäkringstek- niska riktlinjer vari skall anges principerna för fördelning av återbäring till försäkringstagar- na. Det förutsätts vidare att i försäkringsavta- len tas in de villkor som skall gälla i fråga om återbäring. I FRL finns som antytts inga bestämmelser om kollektiv konsolidering, konsoliderings- grad eller återbäringsränta. FI har behandlat frågorna härom enligt följande. Av 19 kap. 3 § första st. FRL framgår att ett bolag är skyl- digt att till FI lämna de upplysningar som begärs. I 49 § försäkringsrörelse förordningen föreskrivs att inspektionen skall meddela när- mare föreskrifter om upplysningar som bola- gen skall lämna till FI enligt nämnda paragraf i FRL. FI har i december 2002 meddelat föreskrifter och allmänna råd om kollektiv konsolidering (FFFS 2003:1). I föreskrifterna åläggs ett livförsäkringsbolag att till FI lämna uppgift om den kollektiva konsolideringen vid varje kvartalsskifte. Föreskrifter lämnas också om hur tillgångsvärdena skall mätas. I anslutning till föreskrifterna meddelas vissa allmänna råd. Sådana råd är enligt författ- ningssamlingsförordningen (1976:725) gene- rella rekommendationer om tillämpningen av en författning med angivande av hur någon bör handla i ett visst hänseende. I nämnda allmänna råd sägs bl.a. att bolaget bör bestäm- ma gränserna inom vilka konsolideringsnivån normalt skall tillåtas variera. Principerna bör läggas fast i de försäkringstekniska riktlinjer- na. För försäkringsavtal, där hanteringen av överskott grundas på retrospektivreservmetod och preliminärt allokerad återbäring, anges bl.a. att vid en avvikelse från konsoliderings- intervallet bör en återgång till detta ske snarast och senast inom 36 månader räknat från första tidpunkt för avvikelsen. Om detta inte klarats uppmanas bolaget att vidta en särskild alloke- ring alternativt, vid kraftigt sjunkande mark- nadsvärden, en reallokering så att konsolide- ringen åter hamnar inom intervallet. Avslut- ningsvis anges att om ett bolag likväl inte uppfyller FRL:s krav på god försäkringsstan- dard och skälig fördelning av överskott bör bolaget vidta ytterligare åtgärder. – Som exempel på tillämpningen av de allmänna råden kan nämnas att Skandia Liv nyligen beslutat att bolaget skall söka hålla konsolide- ringen inom intervallet 95 – 115 %. Vilka möjligheter har då inspektionen att ingripa om ett bolag inte följer de allmänna råden? Till en början kan konstateras att inspektionen har möjlighet att med tillämp- ning av 19 kap. 11 § första st. meddela de erinringar som FI anser behövliga. Rege- ringsrätten har som redan nämnts uttalat att för att sanktionen skall få tillgripas krävs att 295 Livbolagen och försäkringsrörelselagen det föreligger konkreta brister av rättslig eller annan natur. Det får förutsättas att även rege- ringsrätten skulle finna att en negativ konso- lidering som inte tillräckligt snabbt åtgärdas utgör en brist som berättigar till ett ingripande från FI:s sida. Kan då inspektionen, om behov därav skul- le uppkomma, direkt förelägga ett bolag att vidta rättelse? Enligt nämnda paragraf andra stycket kan detta ske bl.a. om avvikelse skett från FRL eller annan författning som reglerar verksamheten. Med författning avses även FI:s föreskrifter. Som framgått är de återgivna allmänna råden meddelade i anslutning till föreskrifterna i FFFS 2000:3 om uppgifts- skyldighet. Men det är inte fråga om avvikelse från den författningen. Däremot torde inspek- tionen ha avsett att de allmänna råden utgör inspektionens tolkning av vad föreskriften i 1 kap. 1a § FRL i fråga om god försäkrings- standard innebär beträffande den kollektiva konsolideringen. Och därmed skulle FI kunna motivera ett föreläggande om rättelse med att avvikelse skett från sagda föreskrift i FRL; i praktiken dock en avvikelse från den standard som inspektionen bestämt sig för. För egen del tycker jag, som redan framgått i det före- gående, att det hade varit att föredra om man behållit den tidigare gällande regeln om en allmänt hållen möjlighet till föreläggande om rättelse för det fall allvarliga anmärkningar, utöver de i lagen särskilt angivna fallen, kun- de riktas mot ett bolags verksamhet. Med denna regel kunde inspektionen tidigare in- gripa om allvarlig brist som stred mot sund- hets- eller skälighetsprincipen befanns före- ligga. Ersättningar och förmåner Under senare tid har i massmedia och andra sammanhang uppmärksammats och kritise- rats flera fall av överdådiga ersättningar till ledande personer i ett antal olika företag. Kritiken har också träffat Skandia (moderbo- laget) och har bl.a. gällt vidlyftiga ersättning- ar i form av bonusprogram utan preciserat tak vid sidan av redan höga direktörslöner. Den förtroendekris visavi näringslivet som under senare år blivit allt tydligare är allvarlig; i samtal med människor möter man ibland ett förakt för ledare som uppfattas girigt sko sig på andras bekostnad. Det är att hoppas att Erik Åsbrink med sin förtroendekommission skall bidra till att återupprätta förtroendet. I den mån frågor av detta slag uppträder inom försäk- ringsbranschen har frågats om inte tillsyns- myndigheten kan ingripa. Svaret är att FRL inte ger stöd för ett agerande från FI:s sida. Inte ens skälighetsprincipen med dess möjlig- het för inspektionen att granska ett bolags kostnadseffektivitet innefattade den löne- politik som ett bolag valde att tillämpa. Vad gäller den efter skälighetsprincipens avskaf- fande införda principen om god försäkrings- standard så inbegriper den överhuvud inte aspekter på ett bolags kostnadseffektivitet. Massmediadrevet har i stor omfattning handlat om lägenhetsaffärer. Skandia Liv, liksom andra företag med stora fastighets- innehav, har enligt träffade överenskommel- ser rätt att själv fördela de hyreslägenheter som inte måste lämnas till bostadsförmed- lingen. Det är närmast en etisk fråga hur ett företag hanterar den egna kön. En rimlig ut- gångspunkt borde vara att personalpolitiska skäl är avgörande. Med tanke bl.a. på de ombildningar som sker av hyreslägenheter till bostadsrätter är det under alla förhållanden en från rättvisesynpunkt svår och delikat uppgift att hantera fördelningen. Det mest omskrivna i de s.k. lägenhetsaffärerna är dock nog den omständigheten att det av allt att döma i vissa fall skett mycket dyra och alltför omfattande renoveringar, som bekostats av Skandia Livs moderbolag och som inte fullt ut återspeglats i de hyreshöjningar som därefter ägt rum. Om detta är riktigt har Skandia Liv fått sig tillgodo hyreshöjningar utan att ha betalt renovering- arna och respektive hyresgäst ha tillförts ett 296 Livbolagen och försäkringsrörelselagen förmånsvärde. Klarhet synes emellertid ännu inte fullt ut ha skapats i dessa affärer; bl.a. pågår en förundersökning för att klara ut om något brottsligt förekommit. Bortsett från de redovisningsfrågor som kan finnas har frågats rent generellt i vad mån tillsynsmyndigheten kan ha befogenhet att ingripa för det fall ett försäkringsbolag vid sidan av löneförmåner delar ut särskilda ekonomiska förmåner till de anställda eller vissa av dessa. Jag menar att det borde vara möjligt för FI att beivra sådana fall med tillämpning av kravet på god försäk- ringsstandard, om det sker i sådan omfattning att man kan tala om missförhållanden. I en principdiskussion kan erinras om utgången i det ovan nämnda rättsprövningsärendet från 1990, även om det då rörde sig om omständig- heter som inte går att jämföra med vad som nu hänt. Ärendet gällde Försäkringsinspektion- ens och regeringens beslut med ingripande mot ett bolags räntefria lån till de anställda och – som kringgående av en låneförbuds- regel i FRL – betalning av räntan för ledande befattningshavares banklån, allt för förvärv av aktier i bolaget. Regeringsrätten menade att för ett ingripande mot bakgrund av den då rådande sundhetsprincipen krävdes under alla förhållanden konkreta brister av rättslig eller annan art. Detta ansågs inte föreligga i fallet, varför beslutet upphävdes. Som jag förut an- tytt finns det enligt min mening anledning att i den kommande försäkringsutredningen över- väga behovet av en klar lagregel som ger FI möjlighet att ingripa mot uppenbara missför- hållanden även om de inte kan betecknas som brott mot en särskild bestämmelse. Svenska Försäkringsföreningen Klara Norra Kyrkogata 33, 111 22 Stockholm Telefon: (46) 8 783 98 92 Hemsida: www.sff.a.se, e-post: info@sff.a.se Boken är ett ovärderligt hjälpmedel i det dagliga arbetet som bolagsjurist. Björn Siljeholm, Nordea Liv ” ” Kommentar till Försäkringsrörelselagen (tredje upplagan) Hans Frostell och Edmund Gabrielsson har gjort en omfattande översyn och revidering av den gamla lagkommentaren. I den tredje upplagan redovisas och kommenteras de omfattande och viktiga ändringar i försäkringsbolagens rörelseregler som behandlades i regeringens proposition 1998/99:87 och som trädde i kraft den 1 januari 2000. Vidare finns bl.a. kommentarer till Lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige Försäkringsmäklarlagen Årsredovisningslagen Boken omfattar 544 sidor. Pris: Medlemmar 600 kr, övriga 800 kr. (Moms och porto tillkommer)