Lagval - den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser

138 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser NFT 2/2006 1. Allmänt Den internationella privat- och processrätten (IP) kännetecknas som bekant av en viss kom- plexitet. Den följande framställningen har emellertid endast ambitionen att vara en över- sikt. Följaktligen förbigås många av de rätts- vetenskapliga problem som ryms inom områ- det; vad som sägs får sålunda inte förstås som om sådana problem saknas. IP är nationell rätt som reglerar internatio- nella rättsförhållanden, eller rättare sagt rätts- förhållanden med anknytning till mer än ett land (rättsordning). Det är alltså svenska IP- regler som en svensk domstol skall tillämpa. Emellertid kan dessa svenska regler ha sitt ursprung i en konvention, eller utgöra EG- Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser Artikeln är baserad på mitt bidrag till AIDA:s Forskardag den 1 februari i år: en rapportering av de internationella privaträttsliga reglernas utveckling på skadeståndsrättens område, dvs. det EG-rättsliga lagstift- ningsarbetet avseende förslaget till en förordning om tillämplig lag på utomkontraktuella förpliktelser – den s.k. Rom II. Med syfte att placera Rom II i sitt rätta sammanhang innehåller denna rapportering även en kortare genomgång av den internationella processrätten inom området. Sedan den 1 februari har emellertid en del hänt: den 21 februari presenterade Kommissionen ett reviderat Rom II-förslag.1 Det revide- rade förslaget innehåller en del av de ändringar som Europaparlamen- tet föreslagit, motiveringar till varför vissa ändringsförslag förkastats, samt en begränsning i Rom II-förslagets tillämpningsområde: tryckfrihetsbrott exkluderas eftersom det inte går att enas om hur dessa ska regleras. Framställningen har därför ändrats i enlighet med detta, vilket innebär kära läsare, att även de av er som deltagit i konferensen kommer att få ta del av något alldeles nytt. rätt. De centrala områdena för IP:n är huruvi- da en (svensk) domstol är behörig (domsrätt), vilket lands lag som den (svenska) domstolen skall tillämpa (lagval), samt frågan om en dom meddelad i en annan stat ska ges rätts- kraft i Sverige (erkännande och verkställande av utländska domar). Till domsrätten relatera- de frågor är immunitet och talerätt. De IP-regler som är tillämpliga vad gäller utomobligatoriska förhållanden återfinns vad gäller de internationellt processrättsliga reg- lerna i Bryssel I-förordningen (BIF), Bryssel- och Luganokonventionerna (BK och LK), av Carolina Saf Carolina Saf carolina.saf@juridicum.su.se Carolina Saf är doktorand i internationell privat- och processrätt, Stockholms universitet. Jur.kand (Sthlm), Master of Laws in International Business Law (London). 139 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser samt Rättegångsbalkens 10 kapitel. Lagvalet regleras ännu så länge enligt svenska autono- ma regler, såsom de slagits fast i högsta dom- stolens (HD) praxis. Även den nordiska miljö- konventionen innehåller IP-regler. Det är Amsterdamfördraget, vilket trädde ikraft den 1 maj 1999, som möjliggör EG- rättslig lagstiftning inom området. Den nya rättsliga grunden återfinns i Avdelning IV, artiklarna 61 c) och 65 i EG-fördraget (EG). Dessvärre medför denna placering vissa pro- blem, i.o.m. att tre medlemsstater inte till fullo omfattas av denna del av fördraget: Danmark, Förenade Kungariket och Irland. De två senare staterna har utnyttjat sin möjlighet att ”opt-in” i det civilrättsliga samarbetet, dvs. bl.a. Bryssel I-förordningen.2 Danmark har däremot enligt sin reservation ingen motsvarande möjlighet att välja att delta i enskilda delar av samarbetet enligt Avdelning IV, och står därför helt utan- för detta.3 Det innebär att Bryssel I-förord- ningen inte gäller i förhållande till Danmark, utan Brysselkonventionen kvarstår. För att komma tillrätta med denna mycket otillfreds- ställande situation, kommer Danmark och Gemenskapen att ingå en folkrättsligt bindan- de överenskommelse – det s.k. parallella doms- avtalet – om att Bryssel I-förordningen ska utökas till att gälla även i förhållande till Danmark.4 Danmark och Gemenskapen har skrivit under det parallella domsavtalet. Det träder ikraft sex månader efter ratifikation. 1.1 Kvalifikationen av ”utomobligatoriska förpliktelser” Den stora metodfrågan inom IP:n är den s.k. kvalifikationen: för att veta vilka IP-regler, resp. vilka materiella regler i den tillämpliga lagen, som skall användas, måste rättsförhål- landet ifråga kvalificeras. Normalt sett följer kvalifikationen domstolslandets lag, den s.k. lex fori. Exempelvis använder en svensk dom- stol sig av svensk civilrätt för att kvalificera huruvida ett rättsförhållande är att se som utomobligatoriskt. Emellertid kan även själva kvalifikationen regleras i mellanstatliga över- enskommelser för att säkerställa en mer uni- form tillämpning. Sådana autonoma tolkningar av rättsbegrepp är ett särskilt framträdande karaktärsdrag vad gäller gemenskapsrätten över huvud taget – så även inom detta område. Vad gäller den EG-rättsliga kvalifikationen av begreppet utomobligatorisk förpliktelse, har denna s.a.s. utkristalliserat genom en nega- tiv bestämning. I målet Handte5 slog EG- domstolen nämligen fast att en avtalsrättslig förpliktelse förutsätter att det föreligger ett samtycke mellan minst två parter.6 Således omfattar utomobligatoriska förpliktelser resterande obligationsrättsliga förpliktelser.7 Följaktligen är skadeståndsrättsliga förplik- telser, kvasideliktuella förpliktelser som nego- tiorum gestio och obehörig vinst, culpa in contrahendo samt återvinningstalan att kvali- ficera som utomobligatoriska, medan effek- terna av ett ogiltigt avtal ska ses som avtals- rättslig.8 Den EG-rättsliga kvalifikationen medför alltså en förändring av den kvalifikation som följer enligt svensk civilrätt, där de ovan nämn- da kvasideliktuella förpliktelserna i stället anses vara kvasikontraktuella och därmed behandlas som avtalsrättsliga. Det förtjänar dock påpekas, att uttryckliga hänvisningar till sådana kvasikontraktuella – eller kvasideliktuella – förpliktelser som kan uppkomma i förhållande till tredje man såsom rådgivningsansvar, lyser med sin frånvaro. Gränslandet mellan kontraktsrätten och den utomobligatoriska skadeståndsrätten är där- för fortfarande höljt i dimma, även om den har lättat på sina ställen. 1.2 Tillämpliga internationellt processrättsliga regler De regelverk som finns på privaträttens om- råde9 är å ena sidan Bryssel I-förordningen, Bryssel- och Luganokonventionerna, och å den andra sidan Rättegångsbalkens 10 ka- pitel.10 I enlighet med den systematik som 140 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser anges i de tre gemenskapsintrumenten, är det i första hand svarandens hemvist som avgör vilket regelverk som skall tillämpas:11 om svaranden har hemvist i en medlemsstat ska Bryssel I-förordningen tillämpas, om svaran- den har hemvist i Danmark ska Bryssel- konventionen tillämpas, om svaranden har hemvist i en EFTA-stat ska Luganokonven- tionen tillämpas, och om svaranden har hem- vist i en tredjestat tillämpas Rättegångsbal- kens 10 kapitel. För det fall det föreligger en prorogations- klausul till en medlemsstats domstol och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, eller om en medlemsstat är exklusivt behörig tillämpas Bryssel I-förordningen, oavsett var svaranden har sitt hemvist.12 På samma sätt (mutatis mutandis) blir Bryssel- och Lugano- konventionerna tillämpliga i förhållande till Danmark resp. EFTA-staterna.13 Vad gäller litispendens och erkännande och verkställande av utländska domar, beror till- lämpningen av resp. regelverk på den andra domstolens nationalitet. Bryssel I-förord- ningen, Bryssel- och Luganokonventionerna innebär att en domstolsprocess resp. dom från en annan medlemsstat resp. konventionsstat i princip ges samma rättsverkan i Sverige som en svensk dom.14 I förhållande till en tredje- stat gäller svenska autonoma regler, vilket innebär att utan stöd i lag, ges utländska domar i princip varken litispendensverkan eller erkänns och verkställs, såvida det inte föreligger en prorogationsklausul till den ut- ländska domstolen.15 De EU-rättsliga forumreglerna16 som kan bli tillämpliga på en utomobligatorisk tvist är artikel 24/18 om samtycke – s.k. tyst proroga- tion; artikel 23/17 om uttrycklig prorogation; artikel 2 om svarandens hemvistforum; arti- kel 5.3 om skadeforum eller deliktsforum; artikel 5.5 om filialforum (svarandens filial, agentur eller annan etablering); samt artikel 6 om kumulation – finns det fler än en svaran- den kan alla svaranden sökas vid den domstol där en av dem har sitt hemvist. Motsvarande regler i Rättegångsbalken åter- finns i RB 10:18 om samtycke; 10:16 om prorogation; 10:5 om driftställeforum; 10:8 om skadeforum; resp. 10:14 om kumulation. Dessutom tillkommer den exorbitanta doms- rättgrunden i 10:3 om förmögenhetsforum. Svarandens hemvistforum enligt RB 10:1 är till största delen ersatt av BIF/BK/LK artikel 2 och har därför ett mycket begränsat tillämp- ningsområde vad gäller den internationella behörigheten. Den används således mest till att fastställa i vilken domsaga svaranden har sitt hemvist.17 2. Forum delicti – skadeforum Enligt BIF artikel 5.3 kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat om talan avser skade- stånd utanför avtalsförhållanden, vid dom- stolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa. Det som skiljer BIF artikel 5.3 från dess motsvarigheter i BK och LK är att den förra uttryckligen omfattar även en framtida skada. Följaktligen omfattas klart och tydligt en talan om ett föreläggande av BIF artikel 5.3. Som tidigare nämnts, faller kvasideliktu- ella förpliktelser inom det materiella tillämp- ningsområdet. Trots sin ordalydelse, omfattar BIF artikel 5.3 både handlingsorten och effektorten, och det är käranden som väljer vilken av dessa. Detta slog EGD fast i rättsfallet Bier18, med motiveringen att en alltför snäv tolkning skulle innebära att artikel 5.3 förlorade sin ända- målsenliga anknytning och verkan. I målet Shevill19 begränsades regeln såtillvida att för det fall skada har uppkommit i mer än en medlemsstat, omfattar behörigheten vid effekt- orten endast den delen av skadan som upp- kommit i den medlemsstaten, medan behörig- heten vid handlingsorten omfattar hela ska- dan. Det bör påpekas att detta fall rörde ett tryckfrihetsbrott, vilket somliga i doktrinen 141 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser anser medföra att tolkningen inte gäller artikel 5.3 generellt. Emellertid verkar varken EGD eller gemenskapslagstiftaren ha gjort denna distinktion. I rättsfallet Marinari20 har EGD slagit fast att endast en omedelbar – direkt – skada är domsrättgrundande. Ekonomiska följdskador är alltså inte domsrättgrundande. Skälet till denna relativt strikta tolkning av bestämmel- sen är att den utgör ett undantag från huvud- principen att svaranden skall sökas vid dennas hemvist. Det europeiska systemet med en automatisk exekvatur medför också att sär- skilt svarandens möjligheter att kunna förutse var en framtida tvist kan komma att slitas måste säkerställas. Följaktligen görs det alltså en distinktion emellan domsrättsgrundande och ersättningsgilla skador. Den svenska autonoma domsrättsregeln är RB 10:8, enligt vilken talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem. RB 10:8 tillhör alltså den kategori av domsrättgrunder som enligt förarbetena skall tillämpas analogt på internationella förhållanden. Precis som BIF artikel 5.3, är både handlings- och effektorten domsrättsgrundande. Det är tillräckligt att en del av handlingen företogs resp. skadan upp- kom i Sverige. Till skillnad från exempelvis engelsk och tysk autonom rätt21, finns det ingen svensk rättspraxis som slår fast den yttersta gränsen emellan ersättningsgill och domsrättsgrundande skada vad gäller RB 10:8. Bestämmelsen omfattar inte kvasi-kontraktu- ella förpliktelser, utan endast renodlat utom- obligatoriska sådana. Är det civilrättsliga skadeståndsanspråket en del av en straff- process, tar den svenska straffrättsliga behö- righetsgrunden över. Däremot förhindrar ett utländsk brottmål [i tredjestat] inte svensk domsrätt enligt RB 10:8.22 3. Lex loci delicti – fastställande av tillämplig lag Enligt svenska autonoma lagvalsregler be- döms utomobligatoriska skadeståndsanspråk enligt lagen vid den ort där den skadegörande handlingen resp. underlåtenheten ägt rum – den s.k. lex loci delicti commissi. I detta hänseende spelar det ingen roll om handling- en eller underlåtenheten är straffbar eller en- dast civilrättsligt rättsstridig. Den tillämpliga lagen – skadeståndsstatutet – omfattar skade- ståndsrekvisiten inklusive strikt ansvar, samt handlingens rättsverkningar.23 Regeln har slagits fast av HD. Rättsfallet NJA 1933 s. 364 rörde en sammanstötning mellan två svenska fordon framförda av sina svenska ägare på en norsk bilväg. Käranden framförde sitt fordon på vänster sida av vägen, och svaranden sitt på den högra, dvs. vid mötet färdades de på samma sida av vägen, för att därefter väja in i varandra. HD tog fasta på att sammanstötningen ägt rum på norskt om- råde och tillämpade norsk lag angående even- tuell ersättningsskyldighet. I.o.m. att norsk rätt för det första stadgade högertrafik, och för det andra endast ansvar enligt allmänna skadeståndsregler (vållande måste visas), så ogillades kärandens talan. Ett senare rättsfall NJA 1969 s. 163, det s.k. Cronsioe-målet, rörde också en bilolycka, men här var det ingen slump att de involverade parterna hade en gemensam svensk an- knytning: makarna C. bilade nämligen till- sammans i utlandet. Under en omkörning av en lastbil på en mindre väg i Nederländerna körde herr C. i diket varvid fru C. skadades. Hon yrkade ersättning från herr C:s för- säkringsbolag då han var vållande till olyckan. Bolaget åberopade dock att nederländsk rätt såsom lex loci var tillämplig på frågan. Enligt nederländsk rätt utgick endast skadestånd mellan makar om vållandet varit grovt, vilket bestreds. HD anförde att trots att en viss anknytning till svensk lag förelåg, föranledde 142 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser detta ej att den allmänna regeln skall frångås. Svensk autonom rätt följer således en strikt tillämpning av lex loci delicti. Emellertid är det inte omöjligt att en svensk domstol i dag skulle anse att vissa undantag vore lämpliga, exempelvis vad gäller utomobligatoriska skadeståndsanspråk emellan familjemed- lemmar som uppkommer under en utlands- semester, särskilt om detta beror på familjere- laterat våld. Vad gäller lagvalet för produktansvar, finns det egentligen ingen specialreglering. En viss vägledning kan dock sökas i de materiella reglerna i 6–7 §§ i Produktansvarslagen 1992: 18, enligt vilken en importör har strikt skade- ståndsansvar, vilket torde indikera att svensk rätt skall tillämpas på frågan. Å andra sidan torde detta i de allra flesta fall sammanfalla med den allmänna lex loci delicti-regeln. Även trafikskador regleras mera från ett materiellt perspektiv genom den obligatoriska trafikför- säkringen, se Trafikskadelagen. Sverige har varken ratificerat 1973 års Haagkonvention om tillämplig lag rörande produktansvar eller 1971 års Haagkonvention om tillämplig lag rörande trafikolyckor.24 4. Ändrat förslag till Europaparla- mentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) Den 22 juli 2003 antog kommissionen ett förslag till Rom II-förordning. Detta har se- dan Europeiska ekonomiska och sociala kom- mittén lämnat ett yttrande över, och Europa- parlamentet har vid sin första behandling av förslaget antagit 54 ändringsförslag. Därefter har kommissionen lämnat ett ändrat förslag till Rom II-förordning, där vissa av ändrings- förslagen har beaktats.25 Det är denna senaste version som framställningen ska behandla. Med tanke på att Rom II-förslaget befinner sig mitt i lagstiftningsprocessen, kommer den följande framställning företrädesvis att hållas på en mera allmän och deskriptiv nivå, med några enstaka reflektioner. Rom II-förslaget inleds i artikel 1 med en definition av sitt materiella tillämpningsom- råde, dvs. utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder, samt en uppräkning av ett antal utomobligatoriska förpliktelser som p.g.a. sin anknytning till andra rättsområden (t.ex. familje-, bolagsrätt), eller särreglering (atomskador) skall undan- tas. Att märka är att kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet i media, dvs. tryck- frihetsbrott, helt undantas från tillämpnings- området, då det visade sig vara omöjligt att enas kring en lämplig regel. Detta innebär att denna fråga vad gäller lagvalet även fortsätt- ningsvis är reglerad av resp. medlemsstats autonoma regler. Därefter följer artiklarna 2. Tillämpning av lagen i en icke-medlemsstat; 3. Förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser; 4. Valfrihet; 5. Huvudregel; 6. Produktansvar; 7. Otillbörliga affärsmetoder; 8. Miljöskada; 9. Immaterialrättsintrång; 10. Obehörig vinst; 11. Tjänster utan uppdrag; 12. Den tillämp- liga lagens räckvidd; 13. Internationellt tving- ande regler; 14. Ordnings- och säkerhets- bestämmelser; 15. Direkt talan mot skade- vållarens försäkringsgivare; 16. Lagstadgad subrogation och flera skadevållare; 17. Flera skadevållare; 18. Form; 19. Bevisning; 20. Jämställande med vanlig vistelseort; 21. Återförvisning är utesluten [renvoi- förbudet]; 22. Stater med mer än en rätts- ordning; 23. Grunderna för domstolslandets rättsordning [ordre public]; 24. Förhållandet till internationella konventioner; 25. Förteck- ning över konventioner som avses i artikel 24; 26. Tilllämpningsrapport; 27. Ikraftträdande och tilllämplighet i tiden. 143 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser 4.1 Valfrihet samt huvudregel för utomobligatoriska förpliktelser som uppstår till följd av en skadestånds- grundande26 handling Liksom Romkonventionen utgår Rom II från parternas vilja. Artikel 4 slår fast en begrän- sad partsautonomi: efter det att tvisten har uppstått kan de ingå ett lagvalsavtal, såvida de inte alla är näringsidkare ty då kan lagval ingås även före den skadeståndsgrundande handlingen inträffade. Ytterligare begräns- ningar i partsautonomin är att tredje mans rättigheter får inte försämras, samt att det inte är möjligt att avtala bort tvingande regler i gemenskapsrätten om det föreligger en objek- tiv anknytning till en eller flera medlemssta- ter. Det är inte heller möjligt att tillskapa en internationell anknytning meddelst ett lag- val.27 Huvudregeln vad gäller det objektiva lag- valet återfinns numera i artikel 5. Egentligen består den av två huvudregler: effektorten resp. den gemensamma vanliga vistelseorten för den skadelidande och ”den person vars ansvar görs gällande”, där den senare har företräde. Till skillnad från svensk autonom IP, är det alltså effektorten enbart – inklusive en framtida sådan, som är vägledande. Hand- lingsorten resp. orten för eventuella följdska- dor är uttryckligen undantagna som anknyt- ningsmoment. Dessutom är huvudregeln en- dast en presumtion. Domstolen skall alltså pröva den tillämpliga presumtionsregeln i förhållande till de samlade omständigheterna i målet för att utröna om det finns en väsentligt närmare anknytning till ett annat land. I lag- texten anges särskilt förekomsten av ett tidi- gare rättsförhållande mellan parterna, samt parternas förväntningar i fråga. Detta skulle innebära att i 1969 års mål, fru Cronsioes anspråk mot sin make, bedömdes enligt svensk rätt, då de båda hade sin vanliga vistelseort i Sverige. Vad gäller 1933 års mål, är effektortens lag – trots parternas gemen- samma vanliga vistelseort – att föredra, då det endast var av en ren händelse att bägge parter var svenskar. Här torde prövningen enligt artikel 5.3 av den senare presumtionsregeln leda tillbaka till effektortens lag, i.o.m. den slumpmässiga anknytningsgemenskapen. 4.2 Regler för utomobligatoriska förpliktelser som uppstår till följd av vissa särskilda skadeståndsgrundande handlingar Produktansvar, otillbörliga affärsmetoder, miljöskada samt immaterialrättsintrång till- hör den skara av utomobligatoriska förplik- telser kommissionen har ansett böra särregle- ras. Detta för att dels underlätta för både parter (inklusive försäkringsbolag) och domstolar att avgöra vilken lag som blir tillämplig – förutsebarhet och tydlighet, dels för att sär- skilda hänsyn gör sig gällande p.g.a. deras specifika karaktär, dels för att kunna genom- föra och upprätthålla vissa rättspolitiska mål även i själva lagvalet. För produktansvaret tillämpas enligt artikel 6 lagen i det land där den skadelidande vid tidpunkten för skadans uppkomst har sin van- liga vistelseort, såvida inte den person vars ansvar görs gällande kan visa att produkten har saluförts i det landet utan personens sam- tycke; i så fall tillämpas lagen i det land där den person vars ansvar görs gällande har sin vanliga vistelseort. Den primära regeln inne- bär att själva inköpsstället egentligen är irre- levant: en producent skall ta ansvar för sin produkt inom hela dess marknadsområde.28 Den sekundära regeln blir tillämplig t.ex. där en konsument har köpt en ”lokal produkt” under sin semester, tar hem den och blir ska- dad. Denna reglering kompletteras med par- ternas gemensamma vanliga vistelseort. Det bör framhållas att även för produktansvar är detta endast presumtionsregler; det är alltså möjligt att en annan lag med en väsentligt starkare anknytning blir tillämplig. Om den skadelidande för talan mot flera ansvariga i producentledet, torde samtyckesrekvisitet 144 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser kunna innebära att den primära regeln till- lämpas avseende en del av dessa och den sekundära avseende de övriga. Lagvalsregeln gör ingen åtskillnad mellan konsument- resp. övriga förhållanden; denna fråga lämnas åt den tillämpliga lagen. På miljöskada tillämpas effektortens lag, såvida inte den skadelidande väljer att grunda sitt anspråk på handlingsortens lag. Den för- slagna artikel 8 följer alltså den nordiska miljö- konventionens ”better-law-approach”, eller principen om att förorenaren betalar. Kom- missionen har betonat att gemenskapen står bakom denna princip, eftersom den bidrar till en hållbar utveckling.. 4.3 Gemensamma regler Den skadelidandes möjlighet att väcka direkt talan mot skadevållarens försäkringsgivare regleras av antingen skadeståndsstatutet eller försäkringsavtalsstatutet. Artikel 15 ger allt- så en valmöjlighet för den skadelidande, samt ett ”extra skydd” om man så vill. Lagstadgad subrogation och flera skade- vållare har i det ändrat förslaget brutits upp i två separata artiklar. Av artikel 16 följer att om en tredje person, till exempel en för- säkringsgivare, är skyldig att prestera till en borgenär [skadelidande] vars fordran bygger på en utomobligatorisk förpliktelse, skall den- na tredje persons regressrätt mot den som skall fullgöra den utomobligatoriska förplik- telsen [skadevållaren] regleras av den lag som är tillämplig på den tredje personens skyldig- het att prestera, till exempel enligt ett försäk- ringsavtal. På liknande sätt skall vid solida- riskt ansvar en skadevållares regressrätt mot övriga gäldenärer regleras av skadestånds- statutet, enligt artikel 17. Artiklarna 12 och 19 slår fast den tillämp- liga lagens räckvidd, vilken bl.a. omfattar: a) förutsättningarna för och omfattningen av ansvaret, däribland fastställandet av vilka personer som kan hållas ansvariga för sina handlingar, b) grunder för ansvarsfrihet, begränsning av ansvar och fördelning av ansvar, c) förekomsten och arten av ersättningsgilla skador, d) de åtgärder som domstolen kan vidta för att förhindra skadan eller för att bringa den att upphöra eller för att ersätta skadan, dock endast inom ramen för de befogenheter som tillkommer domstolen enligt dess processuel- la regler, e) uppskattning av skada i den mån sådan uppskattning regleras av rättsregler, f) möjligheten att överföra rätten till skade- stånd, särskilt genom överlåtelse eller arv, g) vilka personer som har rätt till ersättning för skada som de personligen lidit, h) ansvar för andra personers handlingar, i) olika sätt att få förpliktelserna att upp- höra, samt preskription och andra rättighets- förluster som följer av utgången av en frist, däribland när fristen börjar löpa, när fristen kan avbrytas och när fristen tillfälligt upphör att löpa, samt slutligen rättsliga presumtioner och bevisbördan i den mån dessa uppställs eller fördelas avseende utomobligatoriska för- pliktelser. Den tillämpliga lagens räckvidd begränsas naturligtvis av s.k. internationellt tvingande regler i lex fori, se artikel 13. Det rör sig här om sådana regler som upprätthåller skydds- värda intressen, dvs. ett slags positiv ordre public. Därför skall de tillämpas oavsett till- lämplig lag och oavsett dess innehåll, när det föreligger en tillräckligt stark anknytning mellan domstolslandet och rättsförhållandet ifråga.29 Hänsyn kan även tas till internatio- nellt tvingande regler i lagen i ett annat land till vilket rättsförhållandet har en nära anknyt- ning. Även ordnings- och säkerhetsbestämmel- ser vid handlingsorten skall i rimlig omfatt- ning beaktas vid fastställandet av ansvar. Här- vid betraktas dessa som faktiska omständig- heter. Således kan det argumenteras att artikel 14 inte är någon egentlig lagvalsregel, utan 145 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser endast en anvisning till domstolen vilka rätts- fakta som är relevanta vid ansvarsbedöm- ningen. 4.4 Övriga bestämmelser Här återfinns de sedvanliga IP-rättsliga be- stämmelserna om förbudet mot renvoi (åter- förvisning), stater med flera rättsordningar, ordre public och förhållandet till andra [special]konventioner. Det finns dock ett par nyheter: dels ges en definition (jämställande) av vanlig vistelseort för juridiska personer, dels anges uttryckligen att alltför stora icke- kompensatoriska skadestånd utgör en ordre public-grund, dels skall Rom II tillämpas före Haagkonventionerna om tillämplig lag rörande trafikolyckor resp. produktansvar om samtliga omständigheter av betydelse har anknytning till gemenskapsområdet. Den senare formule- ringens förenlighet med traktaträtten kan ifrågasättas.30 5. Avslutande reflektioner En uniform reglering av lagvalsfrågor röran- de utomobligatoriska förpliktelser underlät- tar naturligtvis den inre marknadens funktion. Det är inte lämpligt att medlemsstaternas IP- regler skiljer sig åt, särskilt inte med tanke på den relativt strikta kompetensfördelning mel- lan dessas domstolar som följer av BIF. Emellertid bör arbetet mellan å ena sidan kommissionens generaldirektorat för den inre marknaden, som enligt bl.a. artikel 95 EG kan förelå kompletterande IP-regler inom enskil- da rättsområden rörande den inre marknaden funktion, och å den andra det för frihet, säker- het och rättvisa, som enligt artiklarna 61 c) och 65 EG ligger bakom bl.a. Rom II. Rom II är nämligen subsidiär i förhållande till övrig EG-lagstiftning som ofta består av direktiv, vilka förutsätter en nationell implementering som kan skilja sig åt mellan medlemsstaterna. Det senare generaldirektoratet har därför före- slagit att sådana speciallagvalsregler i första hand bör fogas till Rom I resp. II, eller åtmins- tone att en lista fogas till dessa. I doktrinen har Basedow t.o.m. argumenterat för lämplig- heten att artikel 61 c) EG helt bör ersätta andra rättsgrunder i fördraget, om gemenskapsakten ifråga berör essentiella delar av IP:n. Detta för att IP-analysen är tillräckligt komplicerad även med en mera samordnad lagstiftningsmeka- nism.31 För den som vill hålla sig uppdaterad på egen hand, hänvisas till EU:s egen eminenta hemsida: http://europa.eu.int. Sökord ’Rom II’ eller ’utomobligatoriska förpliktelser’. Noter 1 Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobliga- toriska förpliktelser (Rom II), framlagt av kom- missionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget, KOM(2006) 83 slutlig. 2 Protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Euro- peiska gemenskapen, artikel 3, samt BIF ingress- punkt 20. 3 Protokollet om Danmarks ställning, fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, artiklarna 1 – 2, samt BIF ingresspunkt 21. 4 Se närmare EGT L 299, 16.11.2005, s. 62. 5 Mål C-26/91 Handte mot TMCS[1992] ECR I- 3967, REG spec. utg., vol. XII s. I-137. 6 Eller något som kan jämställas med samtycke: se t.ex. mål 34/82 Peters [1983] ECR 987, REG spec. utg., vol. VII s. 95. 7 Mål 189/87 Kalfelis mot Schröder [1988] ECR 5565, REG spec. utg., vol IX s. 729. Se även Briggs/Rees, Civil Jurisdiction and Judgments, 2002, 3:e uppl., ss. 148 ff. 8 Se även artiklarna 1.2 i) och 11.1 e) i Rom I- förslaget, samt artiklarna 1, 10 och 11 i Rom II- förslaget. 9 Det materiella tillämpningsområdet för dessa tre gemenskapsinstrument är privaträttens område, se artikel 1 i resp. instrument. 10 Se BIF artikel 4. Huruvida RB 10 kap verkligen utgör ”oskrivna regler” torde kunna diskuteras, särskilt i ljuset av att flera av reglerna uttryckligen 146 Lagval – den europeiska rättsutvecklingen rörande utomkontraktuella förpliktelser är tillämpliga på en svarande som har hemvist utom riket, samt att förarbetena anger vilka bland de övriga interna domsrättsregler som skall tillämpas analogt när det föreligger ett inter- nationell moment. 11 BIF/BK/LK artiklarna 2 – 4. Målen C-412/98 Group Josi mot UGIC, REG 2000 s. I-5925, och C-281/02 Owusu mot Jackson m.fl., REG 2005 s. I-1383. 12 BIF artiklarna 22 och 23, samt artikel 4. 13 BK/LK artiklarna 16 och 17, samt LK artikel 54 B och BIF ingresspunkt 9 och artikel 68. 14 BIF artiklarna 33 och 38, och BK/LK artiklarna 26 och 31. 15 NJA 1973 s. 628. 16 BIF, BK och LK innehåller alla tre dessa forum- regler; för att underlätta framställningen anges därför artiklarna utan referens till resp. regelverk. Där artikelnumreringen skiljer sig åt, anges BIF först. BK och LK har identisk numrering. 17 RB 10:1 – och numera artikel 2 BIF/BK/LK – ger uttryck för den svenska domstolens interna- tionella behörighet enligt regeln om forum domi- cilii (svarandens hemvist). Däremot är kriterierna i RB 10:1 inte tillräckliga vad gäller fastställandet av huruvida svaranden verkligen har sitt hemvist i Sverige. Här krävs det nämligen både ett objektivt och ett subjektivt rekvisit – avsikt att att kvarstanna (animus remanendi). Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 2004, 6:e uppl., avsnitt 9.3; Dennemark, Om svensk dom- stols behörighet i internationellt förmögenhets- rättsliga mål, 1961, s. 74 ff.; och Fitger, Rätte- gångsbalken. En kommentar på Internet, 2006, RB 10:1. 18 Mål 21/76 Bier mot Mines de Potasse d’Alsace [1976] ECR 1735, REG spec.utg., vol. III s. 209. 19 Mål C-68/93 Shevill mot Presse Alliance, REG 1995 s. I-415. 20 Mål C-364/93 Marinari mot Lloyd’s Bank, REG 1995 s. I-2719. 21 Se t.ex. Briggs/Rees (ibid.); och Morris, The Conflict of Laws, 2005, 6:e uppl. angående eng- elsk rätt (Civil Procedure Rules, Part 6 r. 20(8)); resp. Kropholler, Internationales Privatrecht, 2004, 5:e uppl.; och Stein/Jonas, Zivilprozess- ordnung, 2003, 22:a uppl. angående tysk rätt (Zivilprozessordnung § 32). 22 Bogdan, ss. 121 – 122; och Dennemark, ss. 191 ff. 23 Bogdan, kapitel 15; Eek, Lagkonflikter i tvistemål II, 1978, ss. 95 ff.; Karlgren, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, 1974, 5:e uppl., ss. 108 – 109. 24 Bogdan, ss. 282 ff. 25 KOM(2003) 427 slutlig; EGT C 241, 28.9.2004, s.1, A6-0211/2005; resp. KOM(2006) 83 slutlig. 26 Den svenska versionen anger felaktigt ”brottslig handling”, jfr. med engelsk version: ”tort or delict”, fransk version: ”un delit”, samt tysk version: ”unerlaubter handlung”. 27 Detta är en allmän princip inom IP-rätten: det internationella elementet är ett objektivt rekvisit. Emellertid är frågan om formuleringen i artikel 4.3 ”när alla andra omständigheter av betydelse [pekar på ett annat land]” innebär något mera än detta. Troligen inte då varken den engelska versionen ”all the other elements of the situa- tion”, den franska ”tous les autres éléments de la situation”, eller den tyska ”alle anderen Sachver- haltselemente”, gör denna distinktion. 28 Denna användning av ”kommersiellt tillgodo- görande av en marknad” som anknytnings- moment ingår även i begreppet minimum con- tacts i den amerikanska doktrinen om due pro- cess vad gäller internationell behörighet. 29 Ett konkret exempel är MBL 25 a §, samt LAS. Se även Bogdan, avsnitt 6.6. 30 Jfr. 1969 års Wienkonvention om tolkningen av traktater, artikel 41. 31 Basedow, EC Conflict of Laws – A Matter of Coordination, i International Seminar on the Communitarization of Private International Law (Conflict of Laws, Jurisdiction and Recognition of Foreign Judgments), Held at the Lisbon School of Law on May 7 and 8, 2004, ed. Luís de Lima Pinheiro (Org.), s. 17, s. 26.