Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL

40 Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL NFT 1/2006 Bakgrund Upplysningsplikten anses vara den viktigaste av försäkringstagarens biförpliktelser, vilket kan sägas följa av ekvivalensprincipen. För- säkringsbolagens tillgång till korrekt infor- mation, vid slutande av försäkringsavtal och under försäkringstiden, är en förutsättning för att kunna bestämma försäkringspremien. Det är därför viktigt att reglerna om upplysnings- plikten är så tydliga som möjligt för att parter- na i ett försäkringsförhållande skall kunna förlita sig på att upplysningsplikten har full- gjorts på erforderligt vis och att premien är satt i förhållande till den försäkrade risken. I behandlingen av ämnet är det av central betydelse att hålla isär begreppen försäkrad och försäkringstagare i de fall begreppen ej avser samma rättssubjekt. Sådan åtskillnad görs exempelvis då ett moderbolag (försäk- ringstagare) tecknar företagsförsäkring till förmån för ett dotterbolag (försäkrad). I det följande kommer ändringarna i FAL att be- De förändringar beträffande upplysningsplikten som har införts i och med FAL (2005:104), nedan kallad FAL, medför vissa förändringar i rättsläget som innebär att osäkerheten om när försäkringsbolagen måste betala ut försäkrings- ersättning i vissa fall har ökat. Exempelvis kan försäkringsbolagen bli tvungna att betala ut försäkringsersättning trots att försäkringstagaren eller den försäkrade uppsåtligen har lämnat oriktiga uppgifter. Vidare kan försäkringsbolagens bevisbörda komma att skärpas när bolagen skall påvisa att de har rätt att göra ansvarsbegränsningar gällande. I denna artikel diskuteras vilka konsekvenser de nya reglerna om upplysningsplikt i FAL kan komma att få för försäkringsbolagen avseende bolagens möjligheter att göra ansvarsbegränsningar gällande vid brott mot upplysnings- plikten. Karl Annell och Johanna Nordkvist studerar på det Affärsjuridiska programmet med Europainriktning vid Linköpings universitet. I artikeln har de gjort ett sammandrag av sin kandidatuppsats (10p) ”Upplys- ningsplikten vid företags- och personförsäkring i försäkringsavtalslagen (2005:104)”. Handledare: Professor Harald Ullman (vt 2005). Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL av Karl Annell och Johanna Nordkvist Karl Annell karan934@student.liu.se Johanna Nordkvist johno847@student.liu.se 41 Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL handlas i två avsnitt: förutsedda respektive oförutsedda förändringar. I avsnittet förut- sedda förändringar behandlas konsekvenser- na av de förändringar som lagstiftaren ut- tryckligen har ämnat uppnå med FAL. I av- snittet oförutsedda förändringar behandlas vissa ändringar som kan komma att följa av FAL, men som ej berörts i förarbetena till FAL. Avsedda förändringar FÖRETAGSFÖRSÄKRING Begreppet ”uppenbar betydelse” Enligt FAL har försäkringstagaren en spontan upplysningsplikt och en skyldighet att spon- tant rätta tidigare lämnade oriktiga uppgifter om förhållanden som är av uppenbar betydelse för försäkringsbolagets riskbedömning (8:8 st1 p4 och st3). Vem som har lämnat oriktiga upplysningar och på vilket sätt dessa har läm- nats saknar betydelse, vilket medför att även oriktiga uppgifter lämnade i god tro träffas av rättningsplikten.1 Skyldigheten att spontant rätta oriktiga uppgifter uppstår dock endast om försäkringstagaren verkligen inser att för- säkringsbolaget tidigare har fått felaktig in- formation. Enligt förarbetena är omständigheter av uppenbar betydelse sådana som för en ”för- säkringstagare i allmänhet” måste framstå som uppenbart betydelsefulla för riskbedömning- en.2 Frågan som därvid uppkommer är vad som krävs av en försäkringstagare i allmänhet avseende exempelvis förstånd, utbildning och kunskap, då det bör kunna ställas olika krav på försäkringstagare verksamma inom olika bran- scher och yrkeskategorier. I förarbetena anges det vidare att förhållan- den av uppenbar betydelse avgörs av vad försäkringstagaren måste ha insett.3 Med ett sådant faktiskt insiktskrav försvinner bety- delsen av vad en försäkringstagare i allmänhet borde ha insett. Innebörden av uppenbar bety- delse skulle således bestämmas subjektivt, utifrån den enskilde försäkringstagarens in- sikt. Detta skulle innebära att försäkrings- bolagen vid tvist måste bevisa vad den enskil- de försäkringstagaren faktiskt insett i det ak- tuella fallet och det skulle därför ej finnas någon förutsägbarhet beträffande när försäk- ringsbolagen har rätt till ansvarsbegränsning. Det får därför antagas att kravet på insikt är ett förbiseende från lagstiftarens sida och att det är en objektiv bedömning, av vad som för en försäkringstagare i allmänhet måste framstå som uppenbart, som åsyftats i FAL. Lagstiftaren har varken förklarat eller gett exempel på vilka uppgifter som kan vara av uppenbar betydelse men begreppet i sig ger uttryck för en strävan mot en dynamisk lag- stiftning med utrymme för anpassning till det rådande försäkringsläget. Begreppet uppenbar betydelse kan tolkas på följande vis: 1.Uppgifter av uppenbar betydelse rör förhål- landen som hör samman med den typ av försäkring som tecknas. Om försäkringsbo- laget underlåter att inhämta en sådan upp- gift och försäkringstagaren uppenbarligen bör inse detta, är försäkringstagaren skyldig att informera bolaget om förhållandet. 2.Förhållanden av uppenbar betydelse är så- dana som inte vanligtvis förekommer i för- säkringstagarens verksamhet. Förhållanden som försäkringsbolaget ej har anledning att inhämta upplysningar om, men som försäk- ringstagaren uppenbarligen bör inse vara av betydelse för riskbedömningen, är av up- penbar betydelse. Att försäkringsbolagen, genom att tillämpa den förstnämnda tolkningsmetoden, skulle undgå ersättningsansvar till följd av under- låtenhet att inhämta upplysningar om förhål- landen som är uppenbart relevanta för bola- gets riskbedömning kan ej hållas för troligt. Det torde därför vara den andra redovisade metoden som lagstiftaren har åsyftat med be- 42 Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL greppet uppenbar betydelse. Nämnda tolk- ningsmetod ger försäkringsbolaget ett skydd mot att drabbas av oväntade försäkringsfall som skulle kunna uppstå till följd av att för- säkringstagaren ej informerar försäkringsbo- laget om extraordinära förhållanden av bety- delse för riskbedömningen. Försäkringstagaren bör4 kunna åläggas ett ansvar att hålla sig informerad om det försäk- rade verksamhetsområdet. Hänsyn bör därvid tagas till vad en försäkringstagare inom det aktuella verksamhetsområdet bör inse och försäkringstagarens kunskaper skall således bedömas utifrån verksamheten och förväntad kunskap om verksamhetens utövande. Det sagda står i överensstämmelse med antagan- det om att begreppet uppenbar betydelse är beroende av vad en försäkringstagare i all- mänhet bör inse. Lagstiftaren synes ha lämnat det till rättstil- lämpningen att avgöra vilka uppgifter som är av uppenbar betydelse för riskbedömningen. Lämpligheten i att i tvingande lagstiftning införa så pass otydliga bestämmelser att den rent språkliga utformningen av lagen måste bestämmas i praxis kan dock ifrågasättas. Det är visserligen viktigt att ta hänsyn till omstän- digheter som har betydelse i det enskilda fallet, men samtidigt måste syftet med lag- stiftningen vara att reda ut oklarheter och förklara rättsläget. Begreppet uppenbar bety- delse kan komma att få stor inverkan på för- säkringsbolagens rätt att begränsa sitt ansvar och därför borde lagstiftningen ha varit tydli- gare beträffande begreppets närmare inne- börd. För att rättningsplikt skall föreligga ställs det krav på att försäkringstagaren inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga uppgifter och det räcker således inte med att försäkringstagaren bort inse att lämnade upp- lysningar varit felaktiga eller ofullständiga. Om försäkringstagaren misstänker att en läm- nad uppgift är oriktig skulle denne, genom att underlåta att ta reda på det faktiska förhållan- det som denne misstänker är felaktigt, således kunna undgå skyldighet att rätta uppgiften. Det framstår som något besynnerligt att den försäkrade på nämnda vis kan få ut full ersätt- ning vid ett eventuellt försäkringsfall trots misstankar om att felaktiga uppgifter har läm- nats och det kan ifrågasättas om detta har uppmärksammats av lagstiftaren. PERSONFÖRSÄKRING Oskälighetsregeln I 12:2 st3 har det vid livförsäkring införts en oskälighetsregel som saknar motsvarighet både i FAL (1927:77), nedan kallad GFAL, och i reglerna om företagsförsäkring i FAL. Regeln medför att försäkringsersättning i vis- sa fall skall betalas ut trots att försäkringstaga- ren har gjort sig skyldig till ett brott mot upplysningsplikten i 12:2 st2. Oskälighets- regeln är tillämplig när ansvarsbegränsning enligt 12:2 st2 skulle leda till ett oskäligt resultat för försäkringstagaren och/eller den- nes närstående,5 exempelvis om ett frågefor- mulär som försäkringstagaren fyllt i har varit ofullständigt eller oklart utformat och att för- säkringstagaren till följd av en sådan brist har lämnat felaktiga uppgifter. Oskälighetsregeln kan vidare bli tillämplig då oriktiga uppgifter lämnats av en obetänksam underårig, av nå- gon som lider av en psykisk störning eller av en make som tecknat försäkring på den andra makens liv.6 Oskälighetsregeln träffar uppgifter som läm- nats uppsåtligen eller av icke ringa oaktsam- het och försäkringsbolagen kan därför i vissa fall bli tvingade att hävda svek från försäk- ringstagarens sida för att kunna åberopa an- svarsbegränsning.7 Eftersom det på förhand kan vara svårt att avgöra vilka resultat som kan vara att anse som oskäliga ökar osäkerhe- ten om när försäkringsersättning ska utbeta- las. Detta kan leda till problem för försäk- ringsbolagen när de skall beräkna sina risker och sätta försäkringspremier. Oskälighets- 43 Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL regeln bör ifrågasättas eftersom försäkrings- tagarens/den försäkrades skyddsvärde inte är särskilt stort när denne uppsåtligen eller av icke ringa oaktsamhet lämnat försäkringsbo- laget oriktiga uppgifter. Eftersom försäkrings- ersättningen ej kan sättas ned då försäkrings- tagaren har varit ringa oaktsam utgör prorata- regeln ett fullgott skydd mot att försäkrings- bolagen sätter ner försäkringsersättningen på ett, för den ersättningsberättigade, obilligt sätt. Oskälighetsregeln medför att försäkringsbo- lagens möjligheter till ansvarsbegränsning minskar och detta kan komma att belasta hela försäkringskollektivet i form av ökade kost- nader till följd av en ökad osäkerhet och ett ökat behov av rättsprocesser. Oantastbarhetsregeln Den nya oantastbarhetsregeln som införts i 12:4 st2 kan leda till att lämnandet av oriktiga uppgifter till försäkringsbolagen ökar efter- som en preskriptionstid för oriktiga uppgifter införs vid livförsäkring för dödsfall. Det är möjligt att försäkringstagare, som av någon anledning ej är kvalificerade att teckna viss försäkring, ”chansar” på att försäkringsbola- get ej skall upptäcka att lämnade uppgifter är oriktiga. Detta kan leda till att någon som egentligen ej är berättigad försäkringsersätt- ning ändå kan erhålla ersättning till följd av att de oriktiga uppgifterna preskriberats. Oförutsedda förändringar FÖRETAGS- och PERSONFÖRSÄKRING Antaglighet har ersatts med visa Försäkringsbolagens bevisbörda har i FAL (8:9 st2 och 12:2 st2) skärpts genom att kravet på antaglighet i 6 § GFAL har ersatts med ett krav på att försäkringsbolagen skall kunna visa att de ej skulle ha meddelat försäkring eller meddelat försäkring till annan premie eller andra villkor. Någon förändring av rätts- läget till följd av ändringen i FAL är enligt lagstiftaren ej avsedd.8 Kraven på försäk- ringsbolagens dokumentation av riskpröv- ningsregler kan dock komma att skärpas till följd av begreppsändringen eftersom försäk- ringsbolagen, för att kunna visa på hur de skulle ha agerat, måste ha dokumenterat hur de skulle ha agerat vid en viss tidpunkt. Be- greppet visa är ej praktiskt användbart varför det får antas att lagstiftaren egentligen åsyftat ett begrepp med den ungefärliga innebörden ”göra högst antagligt”. FÖRETAGSFÖRSÄKRING Indispositiv lagstiftning I början av lagstiftningsarbetet var de regler om företagsförsäkring, som inte kunde jäm- ställas med konsumentförsäkring, dispositiva och lagförslaget i SOU 1989:88 gav således bolagen en fortsatt möjlighet att, på samma sätt som medgavs enligt 10 § GFAL, begränsa sitt ansvar även när den försäkrade lämnat felaktiga uppgifter. Eftersom reglerna om fö- retagsförsäkring var tänkta att vara dispositi- va behövdes det inte någon bestämmelse som motsvarade 10 § GFAL men när reglerna om företagsförsäkring sedermera gjordes tving- ande kan det antas att lagstiftaren förbisåg att införa en dylik bestämmelse. Uppgifter från annan än försäkringstagaren Som ovan nämnts mister försäkringsbolagen, i och med FAL, möjligheten att i försäkrings- brevet skriva in en rätt att begränsa bolagets ansvar då felaktiga uppgifter har lämnats av annan än försäkringstagaren och FAL innebär därför en ändring av rättsläget. Enligt FAL är det försäkringstagaren och inte den försäkra- de som åläggs skyldighet att anmäla risk- ökning. Att den försäkrade ej har någon an- mälningsplikt kan medföra negativa konse- kvenser för såväl försäkringsbolag som för- säkringstagaren/den försäkrade till följd av att 44 Konsekvenser av ändringarna avseende upplysningsplikten i FAL försäkringsbolagen inte får tillräcklig infor- mation om den försäkrade risken. Försäk- ringsbolagens minskade kännedom och öka- de osäkerhet om de försäkrade objekten kan leda till att bolagen ökar säkerhetsmarginale- rna vid riskbedömningen. Det är därför olyck- ligt att den försäkrade ej har tillskrivits någon som helst anmälningsplikt vid objektiv risk- ökning enligt FAL. När försäkringsbolagen förlorar möjlighe- ten att begränsa sitt ansvar även när andra än försäkringstagaren lämnar oriktiga uppgifter, kan en fullmakt eventuellt vara en lösning på problemet. Försäkringstagaren kan befullmäk- tiga den försäkrade eller andra att svara på frågor som rör försäkringsrisken och försäk- ringsbolagen kan då göra eventuellt felaktiga uppgifter gällande för ansvarsbegränsning, oavsett vem som har lämnat uppgifterna. Administrationskostnaderna kan öka vid full- maktsförfarandet och dessa kostnader torde drabba försäkringstagarna. Rättnings- och anmälningsplikt För att rättningsplikt enligt 8:8 st3 skall före- ligga krävs det att försäkringstagaren inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga uppgifter. Insiktskravet borde dock sänkas från inser till borde ha insett eftersom försäk- ringstagaren bör vara skyldig att ta reda på förhållanden som denne misstänker är felak- tiga för att nedsättning av ersättningen ej skall kunna ske. På grund av att det ställs ett högt insiktskrav på försäkringstagaren i 8:8 st3 kan ersättning ”felaktigt” komma att utbetalas till den försäkrade. Att den försäkrade inte kan åläggas en rättningsplikt i FAL är olyckligt eftersom den försäkrade ofta är den som har bäst insikt i en uppgifts korrekthet. Lagstiftaren berör ej insiktsbegreppet i 8:10 och det är därför upp till försäkringsbolaget och försäkringstagaren att avtala om när för- säkringstagaren skall anses ha försummat an- mälningsplikten. Eftersom en försäkrings- tagare som fullgör sin anmälningsplikt, vid en objektiv riskökning, inte kan få försäkringser- sättningen nedsatt borde det räcka med att försäkringstagaren bort inse att riskökning har skett eftersom bolaget annars skulle förlo- ra sin rätt till ansvarsbegränsning alltför lätt. För att undvika oklarheter avseende kravet på försäkringstagarens insikt bör det i försäk- ringsavtalet regleras vad som krävs för att försäkringstagaren skall komma till insikt om en riskökning. En försäkringstagare som full- gör sin anmälningsplikt enligt 8:10 p2 är skyddad mot att försäkringsbolaget begränsar sitt ansvar till följd av riskökning men i vissa fall kan dock försäkringstagaren få finna sig i att försäkringen sägs upp (8:6 p2). Sammanfattningsvis kan det konstateras att FAL ger upphov till frågeställningar som ej besvarats i förarbetena. Det kan också ifråga- sättas om lagstiftaren har uppnått sitt syfte med de ovan behandlade ändringarna efter- som lagstiftningen i vissa delar är utformad på så vis att rättsläget kan antas bli ett annat än vad som åsyftats. Oklarheter beträffande be- greppstolkningen i lagtext och förarbeten kan även medföra svårigheter för försäkrings- bolagen då de skall avgöra om de har rätt till ansvarsbegränsning eller ej. Noter 1 SOU 1989:88 s 291. 2 Prop 2003/04:150 s 463. 3 A prop s 213. 4 Försäkringsavtalet som ett avtal uberrimae fidei, se Schmidt, Folke, Faran och försäkringsfallet s 40. 5 A prop s 519. 6 A prop s 520. 7 Försäkringsförbundets yttrande (Ju1993/2420/ L2) s 30. 8 A prop s 464.