Hur kan man arbeta mer hållbart som investerare? Olika typer av kapitalförvaltare har olika instruktioner, och även olika förutsättningar för att arbeta med hållbarhet. Pensionsbolag kan vara väldigt långsiktiga är ofta stora ägare i sina bolag. Fondförsäkringsbolag kan ställa krav på sina fondleverantörer, som en viktig kund, och som fondförvaltare kan man både skapa nischprodukter, och arbeta brett över organisationen som ansvarsfull ägare. Under det senaste året har vi sett enorma framsteg på området. Swesif har utökat spridningen av Hållbarhetsprofilen, flera av pensionsbolagen har ökat fokus på hållbarhet i urvalet av aktieinnehav, och inom fondförsäkringar har framförallt informationen till kunderna blivit bättre. Av marknadens aktörer är det flera som har klivit på den senaste trenden inom hållbar kapitalförvaltning: att rapportera och redovisa koldioxidavtryck.
Oavsett förvaltningsform har hållbarhet alltså blivit en allt mer aktuell fråga. I takt med att finans- och försäkringsbranschen blir mer granskad av media och får ökat fokus från myndigheter och kunder, upplever sig aktörerna ha större press på sig att arbeta med hållbarhet. Inom hållbarhet har klimatfrågan den senaste tiden framstått som den viktigaste och mest aktuella miljöfrågan, inte minst med tanke på FNs klimatkonferens i Paris i december. Ett initiativ inför konferensen är Montréal Carbon Pledge, där de som skriver på initiativet förbinder sig att rapportera koldioxidavtrycket i sina investeringar senast den 1 december. De svenska aktörer som har skrivit på initiativet är Nordea, Öhman Fonder, Folksam, Swedbank Robur och SEB Investment Management, samt Första, Tredje och Fjärde AP-fonderna.
Varför är koldioxidavtryck så intressant? En anledning är det gamla talesättet ”det som mäts blir gjort”. Genom att mäta, följa och jämföra exponeringen mot koldioxidutsläpp ökar incitamentet för förvaltarna att ta hänsyn till koldioxidexponeringen i sina portföljer. Om målet att hålla den globala uppvärmningen under 2ᵒC ska uppnås, kan inte allt fossilt bränsle som finns på bolagens balansräkningar säljas och förbrukas. Dessa fossila bränslen brukar kallas “stranded assets”, och är en högst reell finansiell risk att ta hänsyn till som kapitalförvaltare. Idén att det finns en bubbla på marknaden för bolag inom branschen fossila bränslen brukar benämnas ”carbon bubble”.
Praktiskt går det oftast till så att förvaltaren köper in koldioxiddata från en extern leverantör. Greenhouse Gas Protocol (GHG) har definierat tre så kallade scope, ett sätt att klassificera ett bolags utsläpp av koldioxid.
- Scope 1: direkta utsläpp (utsläppskällor ägda eller kontrollerade av bolaget)
- Scope 2: indirekta utsläpp från konsumtion av el, värme eller ånga
- Scope 3: andra indireka utsläpp, såsom utsläpp vid tillverkningen hos underleverantörer, transporter via fordon som inte är direkt ägda av företaget, outsourcad verksamhet, avfallshantering och energiförbrukning som inte täcks av scope 2
Det vanligaste är att följa och rapportera scope 1 och 2. Scope 3 rapporteras mer sällan, men flera kapitalförvaltare följer detta i vissa industrier, såsom utilities. När koldioxidavtryck först började rapporteras hade metoden stora problem - två leverantörer kunde komma fram till vitt skilda siffror för samma portfölj. Även enkla saker, såsom vilken enhet som ska mätas, orsakade problem. För en analytiker inom fordonsindustrin kan det vara en viktig övning att jämföra koldioxidutsläpp per producerad enhet, men detta mått kan inte jämföras emellan industrier och är därför inte intressant på portföljnivå. Kapitalförvaltare fokuserar nu på två huvudsakliga mått - ton koldioxidekvivalenter per intäkt i miljoner dollar, och ton koldioxidekvivalenter per marknadsvärde i miljoner dollar. På senaste tiden har resultaten från olika externa leverantörer dessutom börjat konvergera, vilket kan vara ett tecken på att metoden börjar mogna. Ovan gäller framförallt för scope 1 och 2, medan tillgängligheten på data i scope 3 fortfarande är bristfällig.
Att rapportera koldioxidavtryck på portföljer har dessutom fördelen att det är något konkret mätbart inom hållbarhet, ett område som annars domineras av kvalitativa faktorer. Även om det säkerligen kommer att bli fel eller vi ännu inte har de bästa mätmetoderna, är det bra med ökat fokus på frågan.
Koldioxidavtryck som begrepp har alltså kommit en bra bit på väg. Nu börjar allt fler argumentera för förbättrad rapportering kring vattenförbrukning och vattenrisk. Vatten börjar bli en bristvara i flera områden. Vattenbrist kan inverka på handel och varuförsörjning och leda till ökade kostnader för företag. En del av problemet är att efterfrågan på färskvatten har fördubblats under de senaste 50 åren. Dessutom är det sannolikt att läget förvärras – enligt beräkningar kommer efterfrågan på vatten överstiga tillgången med ungefär 40% år 2030 (källa: Water 2030 Global Water Supply and Demand model). Intressant i sammanhanhet är att vattenförbrukning och koldioxidförbrukning ofta korrelerar - många av de viktigaste energikällorna, såsom kärnkraft och kolkraft, förbrukar extremt mycket vatten. Är nästa trend vattenavtryck?