Bankförsäkringen 50 år

390 Bankförsäkringen 50 år NFT 4/2005 Tyvärr är det numera lite dåligt med dokumen- tationen av vad som hände runt tillblivelsen av bankförsäkringen. Det har gått många flyttlass sedan dess, några pärmar från bankförsäkring- ens barndom finns inte kvar, så vi vet inte något närmare om de diskussioner som då sannolikt ägde rum. Vad är bankförsäkring? Låt oss först klargöra vad bankförsäkring är för något. Ordet bankförsäkring låter som mycket pengar. Man skulle kunna tro att det är en kombinerad företagsförsäkring anpassad för banker och omfattande bankens byggnader, skadeståndsansvar, kreditrisker och mycket annat. Men så är det inte. Det är tvärtom en liten affär. Det är en egendomsförsäkring som är subsidiär, vilket innebär att försäkringen kan tas i anspråk endast om ägarens egen försäk- ring upphört att gälla. Vidare täcker den endast den förlust som drabbar den som tecknat bank- försäkringen, således kreditgivaren. Bankförsäkringen är ett komplement som ger kreditgivaren möjlighet att få ett någorlun- da heltäckande skydd om den pantsatta egen- domen förstörs. Försäkringens grundprincip är att kreditgivaren skall ha ett framtida egen- domsskydd för den intecknade egendomen om det vid långivningen görs en mycket enkel försäkringskontroll, i de flesta fall räcker det med att låntagaren på lånehandlingen prickat för att han tecknat en försäkring. Bankförsäkringen 50 år I december 1954 träffade de större svenska försäkringsbolagen en överenskommelse att gemensamt gå samman om en subsidiär brand- försäkring för fastigheter som intecknats som säkerhet för bankers och andra kreditgivares utlåning. Samtidigt utsåg bolagen representanter till ett organ som fick till uppgift att administera denna nya försäkring och som senare fick namnet Bankförsäkringsnämnden. Verksamhe- ten kom igång året därpå genom att flera kreditinstitut tecknade försäkring. Bankförsäkringen fyller således 50 år och Bankförsäkringsnämn- den anser att det finns anledning att se tillbaka på vad som hänt med verksamheten under denna tid. Leif Ekstedt leif.ekstedt@telia.com Leif Estedt har varit försäkringsjurist på Trygg-Hansa. Efter pensionering 1997 har han bl.a. haft vissa uppdrag för Sockenbolagens Försäkringsaktiebolag (SOFAB). Han var ledamot av Bankförsäkringsnämnden 1976–1997 (1990–1997 såsom ordförande) och är sedan 2001 ånyo ledamot. av Leif Ekstedt 391 Bankförsäkringen 50 år Även om bankförsäkringen är en liten affär så är det av stor betydelse att den finns, särskilt för små och medelstora kreditinstitut. Tiden före bankförsäkringen Innan vi fick en modern försäkringslagstift- ning 1927 fanns det inte några lagregler som gav kreditgivare med säkerhet i intecknade fastigheter skydd mot risken att byggnader förlorade sitt värde genom brand. Ett visst skydd kunde en kreditgivare få genom att fastighetsägaren i lånehandlingen överlät sin rätt till ersättning om fastigheten nedgick i värde genom brand. Kreditinstituten skrev också i lånevillkoren regelmässigt in det kravet att låntagaren så länge lånet fanns kvar var skyldig att hålla brandförsäkringen vid liv. Men det hände naturligtvis att låntagare för- summade detta och det var en risk som kredit- givaren inte hade någon praktisk möjlighet att skydda sig mot. När man i början av förra seklet förberedde en lag om försäkringsavtal ansågs det mycket angeläget för den ekonomiska samhällsutveck- lingen att underlätta kreditgivningen. Ett sätt var att införa en självständig rätt för kreditgi- vare att erhålla ersättning från försäkringsbo- lag om en intecknad fastighet skadas genom brand. När det gällde fastigheter bedömdes brandförsäkringsskyddet ha så stor betydelse för fastighetskrediten att inteckningshavare borde ha ett starkare skydd än andra pantha- vare. Därför lade man i den nya lagen in en skyldighet för försäkringsbolagen att meddela kreditgivare (som anmält att de hade inteck- ning) om en försäkring för fastighet upphör eller ändras. Underlåter försäkringsbolaget detta gäller förändringarna inte gentemot kre- ditgivaren. Genom att kreditgivaren således fick reda på om en ägare försummade sitt försäkringsskydd fick han möjlighet att själv ordna försäkring så att han kunde få ersättning vid brandskada. Bestämmelserna finns i 87§ 1:a och 2:a st. lagen om försäkringsavtal (FAL) från 1927 och lyder så här: Har anmälan om inteckningshavarens namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren, vare uppsägning av försäkringsavtalet el- ler avtalad ändring däri utan inverkan å den rätt som tillkommer inteckningshavaren på grund av försäkringsfall, som inträffar, innan en månad förflutit efter det han underrättats om uppsägningen eller förändringen; och skall sådan underrättelse anses meddelad, då den i rekommenderat brev avsänts under den uppgivna adressen. Varder premie ej i rätt tid erlagd av försäk- ringstagaren, må försäkringsgivaren ej gent- emot inteckningshavare, vars namn och adress blivit hos honom anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjsmål till befrielse från ansvarighet, med mindre intecknings- havaren underrättats, att premien är ogul- den, och därefter en vecka förflutit. Det är inte svårt att föreställa sig att anmälningar enligt 87§ FAL kunde medföra stora problem för försäkringsbolagen. En sådan anmälan kan ske helt formlöst, den kan vara muntlig eller den kan ligga gömd i ett handskrivet brev som huvudsakligen gäller annat. Och underlåten- het att hålla reda på dessa anmälningar kan medföra stora ekonomiska konsekvenser för försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte sänder ut meddelande att försäkringen upphört blir det ansvarigt gentemot inteck- ningshavaren så länge krediten består. För att få lite ordning på det hela införde försäkringsbolagen något som man kallade för ansvarsförbindelser, som kreditgivare kunde få gratis från försäkringsbolagen. En ansvars- förbindelse ger samma skydd som en anmälan enligt 87§ FAL men med den förbättringen att försäkringen vid ändring eller uppsägning gäller i sex veckor (i stället för en månad) sedan försäkringsbolaget avsänt meddelande om förändringen. Det kan förmodas att syftet med utvidg- 392 Bankförsäkringen 50 år ningen från en månad till sex veckor var att locka kreditgivarna att beställa ansvarsförbin- delser i stället för att göra anmälan enligt 87 § FAL Man lyckades bra med syftet att få bort anmälningar enligt 87 § FAL. Dessa försvann så gott som fullständigt och ersattes av an- svarsförbindelser. Men problemen var inte lösta; det visade sig att ansvarsförbindelserna krävde mycket ad- ministrativt arbete. På de flesta större bolag fanns det avdelningar med flera anställda en- bart för att sköta ansvarsförbindelserna. Även bankerna hade mycket besvär med sin hante- ringen av ansvarsförsbindelser. Det gjordes på försäkringsbolagen åtskilli- ga utredningar som visade att bolagen fick lägga ut orimligt stora kostnader på hantering- en av ansvarsförbindelser och det föranledde olika överväganden hur man skulle komma till rätta med situationen. Införandet av bankförsäkringen Som nämndes inledningsvis löste bolagen problemen genom att inrätta en pool för med- delande av en bankförsäkring. En försäkrings- pool innebär att de deltagande bolagen med- delar samförsäkring och att varje bolag deltar i risken med den andel som avtalats. Det var nio svenska försäkringsbolag som i december 1954 inrättade denna pool. Vart och ett av dessa bolag deltog i bankförsäkringen med lika stor andel. Syftet med den nya försäkringsformen var inte att vara vinstdrivande utan försäkringen sågs som ett sätt att undvika stora hanterings- kostnader för både försäkringsbolagen och bankerna. Till att börja med iakttogs viss försiktighet vid riskprövningen; det var endast sparban- kerna som erbjöds bankförsäkring. Man kun- de snart konstatera att bankförsäkringen gav rationaliseringsvinster för bolagen och kret- sen av försäkringstagare vidgades; den kom efter hand att omfatta även övriga banker, utvecklingsfonder, försäkringsbolag, hypo- teksföreningar och andra kreditinstitut. Vidare erbjöds banker att teckna bankförsäkring för kunder vilkas reverser förvaras i notariatdepå hos banken, s.k. notariatsförsäkring. Avsikten har emellertid aldrig varit att an- svarsförbindelserna helt och hållet skulle er- sättas av bankförsäkringen. Varje bankförsäk- ring har visst begränsat ansvarsbelopp och om krediten överstiger det beloppet måste kreditgivaren, för att skydda sig, begära an- svarsförbindelse hos ägarens försäkrings- bolag. I mitten av förra seklet skedde inom försäk- ringsbranschen många fusioner, vilket gjorde att de i poolen deltagande bolagen kom att svara med olika andelar av risken. Principerna för riskfördelning har sedan ändrats vid ett par tillfällen. I dag fördelas risken efter procent- andelar som med ledning av de olika bolagens marknadsandelar bestäms varje gång nytt sam- arbetsavtal mellan försäkringsbolagen träffas. Förändringar i omfattningen av bankförsäkringen Bankförsäkringen gällde under flera decennier endast för fast egendom och endast för skada genom brand. Under årens lopp fick nämnden då och då förfrågningar om man inte kunde tänka sig en utvidgning av försäkringen så att bankerna kunde få ett mera täckande skydd. Många kreditgivare framhöll att det fanns ett stort behov att kunna få skydd för brandskada på lös egendom som intecknats genom företags- hypotek. En utökning av bankförsäkringen till att omfatta även lös egendom innebar vissa svårigheter, men nämnden genomförde en sådan utökning i slutet på åttiotalet. Fortfarande gällde bankförsäkringen endast för skada genom brand. Anledningen till det var ju att brandskada intog en särställning i 1927 års försäkringsavtalslag. Det var bara 393 Bankförsäkringen 50 år brandskada på intecknad egendom som tidi- gare var en reell risk för kreditgivares intres- sen. Vattenskador och andra skadetyper gick inte upp till sådana belopp att det kunde nämn- värt påverka säkerheten. Men det visade sig med tiden att framför allt vattenskadorna kunde bli ganska omfattande och dyra att reparera. Vidare hade nya moment tillkommit i de vanliga standardförsäkringar- na, såsom t ex översvämningsskador och na- turskador (såsom ras och jordskred) och såda- na skador kan naturligtvis bli förödande. När en ny försäkringsavtalslag arbetades fram på nittiotalet föreslogs att kreditgivarnas rätt till ersättning vid brandskada på fast egendom i framtiden skall utökas till att gälla för alla de skadetyper som en försäkring innehåller. För att tillfredsställa många bankers önske- mål om en vidare omfattning av försäkringen, och även för att anpassa försäkringen till den förväntade lagstiftningen, utökades den från och med 1996 till att omfatta även vattenskada och övriga skadetyper som primärförsäkring- en omfattar. Utökningen gäller endast fast egendom; skyddet för lös egendom avser fort- farande endast brandskada. Förändringar av bankförsäkrings- poolens marknadssituation Under nästan 40 år var poolen ensam om att meddela bankförsäkring i Sverige och fram till nittiotalets början fanns det inte något som tydde på att den situationen skulle kunna förändras. Bankförsäkringspoolens verksamhet inne- bar ett samarbete mellan försäkringsbolag som då tillsammans hade omkring 95 % av markna- den för brandförsäkring och det var på den tiden inte något anmärkningsvärt att försäk- ringsbolagen samarbetade på det sättet. I för- säkringsbranschen skedde på alla områden ett intensivt samarbete, vilket allmänt ansågs vara till nytta för de försäkrade, bland annat genom att det blev ett enhetligt upplägg och en enhet- lig terminologi i försäkringsvillkoren utan att detta påverkade konkurrensen mellan bola- gen. Men anslutningen till EEC – och senare inträdet i EU – förändrade situationen. I början av nittiotalet förbereddes en konkurrenslag som skulle träda i kraft den 1 juli 1993. Konkur- renslagen tillåter i princip inte sådant samarbe- te som bankförsäkringspoolen utgör; undan- tag skulle kunna beviljas endast om vissa kriterier kunde visas vara förhanden, bl. a. • skall samarbetet bidraga till att främja tek- niskt eller ekonomiskt framåtskridande, • det skall tillförsäkra konsumenterna en skä- lig andel av vinsten, • det skall bara innebära begränsningar som är nödvändiga för att uppnå samarbetsavta- lets ekonomiska fördelar och • konkurrensen får inte sättas ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna ifråga. Vid informella kontakter med Konkurrensver- ket fick nämnden klart för sig att utsikterna att erhålla undantag var små. Bolagen ansökte hos Konkurrensverket om undantag och beskrev i en utförlig inlaga de fördelar för alla parter, som uppnåddes genom samarbetet. Bolagen gjorde gällande att dessa fördelar motiverade undantag enligt konkur- renslagen. I inlagan redogjordes också för att om samarbetet skulle förbjudas så skulle det bli en återgång till ansvarsförbindelser. Det skul- le leda till ett enormt arbete för både kredit- givare och försäkringsgivare att ansöka om respektive registrera nya ansvarsförbindelser för en stor del av det svenska fastighets- beståndet. Försäkringbolagen tar betalt för ansvarsförbindelser och kostnaden för kredit- givarna skulle överstiga en miljard kronor. Ansökningsärendet beredde uppenbarligen Konkurrensverket viss vånda. Den dag som beslut skulle meddelas fick nämnden besked om att beslut skulle komma först senare. En delegation från Konkurrensverket hade rest till Bryssel. Det var tydligt att ärendet måste 394 Bankförsäkringen 50 år diskuteras på mycket hög nivå. I juni 1993 meddelade konkurrensverket beslut om undantag fram till 1 juli 1996. Alla lagens förutsättningar för undantag ansågs uppfyllda. Undantagsbeslutet har därefter i omgångar förnyats. Det senaste beslutet gäl- ler fram till utgången av år 2008. Bankförsäkringspoolen kunde således efter Konkurrensverkets beslut 1993 oförändrat fortsätta sin verksamhet. Men vissa förändringar inträffade redan samma år. En av poolens försäkringstagare, en bank, som svarade för inte mindre än 18% av poolens totala premieintäkter, sade upp sin försäkring att upphöra den 1 januari 1994. Denna bank hade tydligen tecknat en bankför- säkring i ett bolag utanför poolgruppen. Till den 1 januari 1995 sade ytterligare två banker upp sina försäkringar. De uppgav som skäl till uppsägningen att de i annat försäkringsbolag kunde få ett mer heltäckande skydd än bank- försäkringsnämnden kunde erbjuda. Genom att poolen förlorade dessa tre banker som försäkringstagare försvann 46% av premiein- täkterna. Det blev snart flera försäkringsbolag som erbjöd bankförsäkring, däribland även bolag som ingick i bankförsäkringspoolen. Några år senare upphörde denna konkurrens från bola- gen helt. En anledning till detta kan vara att skadorna visade sig mycket krångliga att reg- lera. Att bankförsäkringsnämnden återigen var ensam om att meddela bankförsäkring ledde emellertid inte till att poolen återtog sin forna marknadsandel. Några av de större kredit- givarna upprättade egna captivebolag för att bl. a. avtäcka den risk som de tidigare hade försäkrat hos bankförsäkringsnämnden. Ge- nom fusioner har många banker också blivit så stora att de kan klara sig utan det skydd som bankförsäkringen ger. Bankförsäkringspoolen har idag ca 50 % av marknaden. Skadeutvecklingen Efter införandet av bankförsäkringen dröjde det ett tag innan det kom in skador som måste regleras. Under de första åtta verksamhetså- ren inträffade inte en enda skada; under de påföljande åtta åren inträffade sex skadefall, som tillsammans kostade ca 125 000 kr. Där- efter skedde under några decennier en lång- sam ökning av antalet skador. Tendensen var tydlig. År 1990 blev det plötsligt en kraftig ökning av antalet skador. Till viss del var det naturligt- vis ett resultat av den s.k. bankkrisen. Under 90-talets fyra första år anmäldes mer än 50 skador. Antalet skador har fortsatt att ligga på en hög nivå. För Bankförsäkringsnämndens del har antalet under de senaste åren minskat, vilket emellertid huvudsakligen beror på att poolens marknadsandel gått ned från 100% till ca 50%. Under nästan alla år har poolens verksamhet redovisat överskott. Under 90-talet blev det sämre och ett år gjorde poolen en förlust på flera miljoner. Det dåliga resultatet föranledde höjningar av premierna med 85 %. Det kan i detta sammanhang nämnas att syftet med poolens verksamhet är att den kostsamma administrationen av ansvarsför- bindelsernas skall minskas. Poolen har inte syftet att bedriva en vinstgivande verksam- het. Men poolen måste naturligtvis ta ut en premie som svarar mot den mycket stora po- tentiella risk som ligger i verksamheten. En storskada kan medföra betydande förluster för poolbolagen. Bara den av bankförsäkrings- poolen försäkrade fasta egendomen är ju fak- tiskt en stor del av hela Sveriges fastighetsbe- stånd. För varje försäkringsfall är emellertid ersättningen begränsad; för de flesta kreditin- stituten gäller en begränsning till 20 miljoner kronor. 395 Bankförsäkringen 50 år Bankförsäkringsnämndens nuvarande verksamhet Deltagande bolag Idag deltar fem bolag i poolsamarbetet och enligt nu gällande avtal bestäms riskandelarna på grundval av marknadsandelarna för fastig- hetsförsäkring. Medlemsbolagen och deras andelar i poolen är: Folksam ömsesidig sakförsäkring 22% If skadeförsäkring AB 23% Länsförsäkringar Sak FörsäkringsAB 39% Sockenbolagens Försäkringsaktiebolag 3% Trygg-Hansa Försäkrings AB 13% Ledamöter Christer Midgard, ordförande, If Skadeförsäkring Urban Bergman, Länsförsäkringar Sak Leif Ekstedt, Sofab Karl-Erik Larsson, Folksam Ingvar Nilsson, Trygg-Hansa Kansli I början av sjuttiotalet hade Bankförsäkrings- nämndens verksamhet blivit så omfattande att ett kansli inrättades; framför allt var det det ökade inflödet av skador som krävde detta. Kansliet har alltsedan dess funnits på Försäk- ringsförbundet (eller FSAB). Den förste sekre- teraren var Sven Cronier, som 1990 avlöstes av den nuvarande sekreteraren Bjare Falch. Följande har varit ordförande i nämnden under de första 50 åren: FredrikÅkerman 1955–1969 Erik-Lundberg 1969–1972 Karl-EricHalén 1972–1990 LeifEkstedt 1990–1997 AgeBrändström 1997–2004 ChristerMidgard 2004– Nämndens arbetsuppgifter Nämndens har enligt samarbetsavtalet till upp- gift att administrera bankförsäkringen. Enligt samarbetsavtalet får emellertid nämnden inte medge högre ansvarsbelopp än 30 miljoner kronor. Vidare skall vad gäller ”ändringar av väsentlig betydelse för bolagen” dessas upp- fattning inhämtas innan nämnden fattar be- slut. Nämndens uppgifter skulle kunna indelas på följande sätt: • villkorsskrivning, vilket tidvis kan innebä- ra mycket arbete för nämnden, särskild om en villkorsrevision föranledes av lagänd- ringar eller av ändringar av bankförsäkring- ens omfattning, • premiesättning; premietariffen är dock säl- lan föremål för ändringar. När anledning därtill förekommit har nämnden anlitat aktu- ariell expertis på något av de deltagande poolbolagen. Genom att premierna följer bankernas utlåningsvolymer sker en auto- matisk uppindexering av premierna. Nämn- den får dock ibland ta ställning till frågor om specialtariffering, • försäkringsadministration, till vilket hör av- talshantering, inhämtande av beräknings- underlag för premierna, vilket måste göras varje höst, innan försäkringstagarna kan aviseras om premiens storlek, • kapitalplacering, som är av ganska enkelt slag eftersom nämnden inte har att förvalta större belopp. Det är endast vad som är kvar av årets premier jämte reserverad ersättning för tidigare inträffade skador som förvaltas av nämnden, • skadereglering, som utan tvekan är den mest tidskrävande av arbetsuppgifterna. Det kan vara svårt att komma fram till skälig försäkringsersättning eftersom ersättning- en bestäms av många olika faktorer, förutom den intecknade egendomens värde före och efter skadan måste hänsyn tas till bland 396 Bankförsäkringen 50 år annat säkerhetens storlek och placering, andra panthavares rätt, räntor mm. • regresskrav mot den försumlige försäkrings- tagaren. Enligt villkoren är bankerna skyldi- ga att till poolbolagen överlåta fordringar som ersatts genom försäkringen, • redovisning till uppdragsgivarna, som sker i början av varje år sedan poolens räkenska- per reviderats, varefter reglering med pool- bolagen sker. Påverkan av nya försäkringsavtals- lagstiftningen Den 1 januari 2006 träder en ny lag om försäk- ringsavtal i kraft. Vissa nya bestämmelser be- rör bankförsäkringen. Bland annat skall de regler som nu gäller för brandskada på fast egendom i framtiden även gälla för alla typer av skada. Bankförsäkringsnämnden gjorde emel- lertid för flera år sedan nödvändiga ändringar i villkoren. Den nya lagen föranleder därför endast smärre justeringar i villkoren. WESMANNS SKANDINAVISKE FORSIKRINGSFOND Fondet ble opprettet i 1920 ved en gave fra Johan Wesmann. Fondets statutter ble stadfestet ved kongelig resolusjon i 1922 og 1961. Siste statuttendring ble godkjent av Fylkesmannen i Oslo i 1998. Styret består av fremstående personer innen forsikringsvesenet i Danmark, Sverige og Norge. I henhold til statuttene er fondets oppgave å fremme praktisk og vitenskapelig samarbeid på forsikringsvesenets område innenfor de tre nordiske land, samt også for øvrig fremme forsikringsvesenets vitenskapelige og tekniske utvikling i disse land. Fondet har tidligere fått utarbeidet og utgitt tre tobinds bokverk om forsik- ringsvesenets historie i Danmark, Sverige og Norge. I tillegg har fondet støttet utgivelse av flere bøker, artikler og hovedoppgaver. Fondets styre har besluttet at det skal bevilges betydelige midler til prosjekter som faller inn under fondets formål. Det kan være aktuelt å gi støtte til forsknings- prosjekter samt utgivelse av artikler og bøker innen forsikringsområdet. Både store og små prosjekter vil kunne få støtte. På bakgrunn av fondets størrelse vil det kun unntaksvis gis støtte som overstiger NOK 100 000. Det vil særlig være aktuelt å støtte prosjekter med en nordisk profil eller som fremmer nordisk samarbeid. Fondet vil kunne gå inn i en nærmere drøftelse om utforming av prosjekter som vil kunne få støtte. Det bes om at det i søknaden redegjøres for hele prosjektfinansieringen og at det opplyses om andre finansieringskilder. Søknad om støtte sendes innen 1. februar 2006 til: Wesmanns skandinaviske forsikringsfond c/o Kredittilsynet, P b 100 Bryn, 0611 Oslo, Norge Spørsmål kan rettes til Kredittilsynet v/ Kristin Schjønsby, tlf + 47 22 93 98 00 eller + 47 22 93 99 51 (dir). Fax + 47 22 65 60 22.