Begreppet ”internationellt försäkringsprogram” kan tyckas vara lite av en anomali mot bakgrund av att såväl lagstiftning – både rörelseregler och avtalsregler – som marknadsförutsättningar och sedvana, i viss mån även riskexponering, är utpräglat nationell i fråga om försäkring. Inom EES-området har visserligen rörelsereglerna harmoniserats, så att försäkring numera även kan tillhandahållas genom s.k. gränsöverskridande verksamhet inom EES-området, men jämfört med de övriga nämnda faktorerna utgör rörelsereglerna i praktiken ett ganska underordnat hinder mot en verkligt internationell försäkringsmarknad. Köpbeteendet är utpräglat nationellt, även beträffande företagsförsäkring i huvudsak, och lär så förbli under lång tid. Det gäller i stor utsträckning också i fråga om s.k. industriförsäkring, dvs skadeförsäkring för stora industriföretag eller kvalificerade tjänsteföretag.
Man skulle emellertid kunna säga, till synes något paradoxalt, att den nationella karaktären av industriförsäkring medverkar till en efterfrågan av internationella försäkringsprogram. Internationella försäkringsprogram avser i allmänhet just industriförsäkring, och den här artikeln rör enbart sådan försäkring och annan företagsförsäkring. Köparen av ett internationellt försäkringsprogram, som regel moderbolaget i en internationell koncern, föredrar ofta ett försäkringsupplägg enligt kända regler och bruk i sitt hemvistland.
Artikeln återfinns nedan, som pdf-fil.