Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA – är skyddet för arbetstagaren i egenskap av svagare part tillfredsställande?

45 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFANFT 1/2006 Rent allmänt kan sägas att TFA genomgående är ett uttryck för en strävan att hålla adminis- trationskostnaderna nere genom lätthanterliga schabloner för skaderegleringen.2 Schablo- nerna var vid tidpunkten för uppkomsten av TFA så utformade att de med sannolikhet täckte vad som kunde komma ifråga vid en prövning enligt skadeståndslagen.3 Idag har möjligheterna till ersättning enligt TFA gradvis försämrats och i vissa fall kan ersättningen som utgår ur TFA vara lägre än ersättningen som skulle ha utgått med stöd av skadestånds- lagen (SkL) om vållande hade kunnat styr- kas.4 Taleförbudet i 35 § i TFA-villkoren innebär att anställd inte får föra skadeståndstalan på grund av arbetsskada mot arbetsgivare som tecknat TFA.5 TFA träder alltså istället för Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA – är skyddet för arbetstagaren i egenskap av svagare part tillfredsställande? Artikeln är ett sammandrag av Johanna Holmlunds examensarbete med praktik vid Uppsala Universitet, arbetsrätt, avtalsrätt 20 poäng, Ht 2006. Handledare: Ronnie Eklund, professor i civilrätt. SkL och den anställde kan inte väcka skade- ståndstalan även om en sådan talan skulle kunna leda till bättre ersättning. Detta har i sin tur aktualiserat frågan om taleförbudets verk- ningar för den anställde. TFA:s dualistiska karaktär I vilken utsträckning arbetsgivaren kan fri- skriva sig från det ersättningsansvar som åvi- lar denne såsom huvudansvarig för arbetsmil- jön är omtvistat.6 Försäkringsvillkoren för TFA fastställs efter överläggningar mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK (ett motsva- rande försäkringsskydd finns även på det kom- En starkt bidragande orsak till uppkomsten av Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) var att göra skadeståndsprocesser onödiga. Därför utgick ersättning enligt TFA utan att arbetsgivarens vållande behövde styrkas. I gengäld avstod arbetstagarsidan från möjligheten att föra skadeståndstalan mot arbetsgivaren. En anledning till att arbetsgivar- sidan ville undvika skadeståndsprocesser var de negativa PR-effekter dessa ofta medförde. Genom att TFA saknade krav på vållande- bevisning och på grund av taleförbudet kunde resurserna satsas på ersättningarna istället för utrednings- och rättegångskostnader.1 Frågan är nu vilken verkan taleförbudet har för den anställde. av Johanna Holmlund Johanna Holmlund info@joppe.se 46 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA munala- och landstingskommunala området, TFA-KL). AFA:s styrelse måste formellt god- känna villkoren. Förhandlingsresultatet ges formen av ett kollektivavtal och de gemen- samma försäkringsvillkoren för AFA-försäk- ringarna gäller som kollektivavtal mellan för- bunden.7 Victorin framför åsikten att de avtalsförhål- landen som uppstår med ovannämnda kon- struktion inte är helt okomplicerade. Eftersom försäkringsvillkoren bestäms genom kollektiv- avtal mellan förbundsparterna på ömse sidor är tanken att kollektivavtalsrättslig bundenhet skall gälla, åtminstone mellan förbundsparter- na och för arbetsgivarna. Enligt Victorin kan försäkringsavtalet däremot inte anses utgöra ett kollektivavtal i förhållandet mellan AFA och den försäkrade arbetstagaren eftersom det inte finns något anställningsförhållande dem emellan. Inte heller mellan AFA och arbets- givaren som tecknat försäkringen råder något formellt kollektivavtalsförhållande.8 Även Dillén tar upp avtalskonstruktionens komplexitet och skriver att den dualistiska karaktären hos TFA:s bestämmelser påverkar sättet för deras tolkning. Han menar att det å ena sidan kan vara motiverat att göra en tolk- ning med utgångspunkt från det försäkrings- avtal som slutits mellan AFA och arbetsgivaren och avtalets partsförhållanden, d.v.s. ett avtals- eller försäkringsrättsligt perspektiv där för- säkringsvillkoren ses som ett avtal mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Å andra sidan kan det faktum att försäkrings- bestämmelserna gäller som kollektivavtal mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK tala för att gängse tolkningsregler för kollektiv- avtal borde gälla. I så fall anläggs ett arbets- rättsligt perspektiv. Problemet kan samman- fattas med frågan om TFA-villkoren bör tol- kas som standardavtal på försäkringsområdet i allmänhet eller enligt kollektivavtalsrätts- liga normer?9 Vilken av tolkningsmöjlig- heterna som används blir avgörande för vilket inflytande arbetstagaren skall ha vid en tvist om försäkringsvillkoren. Detta inflytande blir allmänt sett mindre med ett arbetsrättsligt perspektiv än med ett försäkringsavtalsrätts- ligt perspektiv.10 Innebörden av ett arbetsrättsligt perspektiv och argument härför Dillén påpekar att det är högst troligt att ar- betsmarknadsparterna vid träffandet av TFA- överenskommelsen tänkt sig att kollektivav- talsrättsliga tolkningsdata skall gälla även vid försäkringsfallsregleringen. Detta skulle inne- bära att den tolkning som Svenskt Näringsliv, LO och PTK enas om inför AFA:s bedömning av ett skadefall skall vara utslagsgivande även om tolkningen skulle motsägas av villkors- textens lydelse. Principen om parternas rätt att tolka sitt avtal har utbildats i rättspraxis.11 Vid en arbetsrättslig tolkning får hänsyn som res- triktiv tolkning av ansvarsfriskrivningsklau- suler stå tillbaka för parternas rätt att tolka sitt kollektivavtal.12 Victorin beskriver det ar- betsrättsliga perspektivet som att den enskil- des inflytande över försäkringsvillkoren blir begränsat till fall där de avtalsslutande parter- na inte är överens om tolkningen. Även ut- rymmet för konsumentsynpunkter minskar eftersom man ser det som att arbetstagaren fått sina intressen tillvaratagna av sin organi- sation i avtalsförhandlingarna. Med ett ar- betsrättsligt perspektiv kan kraven på att parts- avsikten skall ha kommit till uttryck i försäk- ringsvillkoren minskas.13 Det främsta argumentet för en arbetsrättslig tolkning av TFA är, som jag uppfattat det, antagandet att de anställdas intresse tillvara- tas i tillräcklig utsträckning genom arbets- marknadens parter.14 Detta argument fram- förs av HD i NJA 1981 s. 120515 , där domsto- len även konstaterar att försäkringsvillkoren får anses ingå i arbetstagarens anställnings- villkor och att i första hand måste arbetsrätts- liga principer läggas till grund för bedöm- ningen. 47 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA Innebörden av ett försäkrings- avtalsrättsligt perspektiv och argument härför Roos har kritiserat HD:s domskäl i NJA 1981 s. 1205. Han skriver att HD misslyckas med att övertyga läsaren om att organisationerna beaktar försäkringstagarens intresse av rättsä- kerhet framför organisationsintressen av an- nat slag. Särkilt talet om intressebalans kling- ar enligt Roos ihåligt. ”Att en balans uppnås mellan två organisationer på försäkrings- givarsidan innebär ju inte någon balans sett från försäkringstagarståndpunkt.”16 I sin kri- tik av remissvar i ett lagstiftningsärende anför Roos att det som AFA m. fl. remissinstanser bortser från är ”att det faktiskt inte är kollek- tivavtalstvister det gäller utan tvister mellan försäkringsbolag och försäkrad.”17 För att undvika oklarhet och komplexitet menar Dufwa att det är angeläget att den värdefulla fasthet som kan vara förbunden med den traditionella regelbildningen inte ris- kerar att gå förlorad under ”kollektivismens tryck”. Det som ses som ett uttryck för vad arbetsmarknadsparterna bedömt vara en ”ge- nerellt sett lämplig lösning” vid försäkrings- villkorstillämpning kan variera från dag till dag. Enligt Dufwa måste det kollektivistiska synsättets egentliga berättigande på området sättas i fråga för att undvika godtycke.18 Tillämpligheten av 36 § avtalslagen Enligt 36 § AvtL får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till bl.a. avtalets innehåll, om- ständigheterna vid avtalets tillkomst och om- ständigheterna i övrigt. Om villkoret har så stor betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att avtalet i övrigt skall gälla oför- ändrat finns en möjlighet att jämka andra delar av avtalet eller att lämna avtalet i sin helhet utan avseende. Enligt andra stycket skall vid paragrafens tillämpning särskild hän- syn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller i övrigt befinner sig i en underlägsen ställning i avtalsförhål- landet. När paragrafen tillämpas skall en helhets- bedömning göras där man bl.a. beaktar om den part som påstår att avtalsvillkoret är oskä- ligt har fått fördelar i övrigt som uppväger nackdelen av det klandrade avtalsvillkoret.19 I propositionen till den nya försäkringsavtals- lagen uttalar regeringen att 36 § AvtL bör kunna användas på kollektivavtalade försäk- ringsvillkor varför man anser att någon sär- skild jämkningsregel inte behövs.20 Idag ver- kar det alltså inte råda någon tvekan om att allmänna avtalsrättsliga regler som 36 § AvtL anses vara tillämpliga på TFA-villkoren, även om det kan diskuteras om arbetstagaren befin- ner sig i en ”underlägsen ställning”. HD har i ett rättsfall från 1994 använt sig av 36 § AvtL på villkor i kollektivavtalad försäkring.21 Fallet rörde ett försäkringsvillkor i TGL vari- genom KFA hade förbehållit sig rätten att ensamt avgöra om den av försäkringstagaren åberopade bevisningen var tillräcklig. HD upprepar i fallet det som domstolen konstate- rade redan i NJA 1981 s. 1205, nämligen att försäkringstagarnas bundenhet av försäkrings- villkoren i första hand måste bedömas med ledning av arbetsrättsliga principer. Det för- hållandet att försäkringsvillkoren har för- handlats fram av jämbördiga parter på arbets- marknaden och måste antas vara ett uttryck för vad parterna bedömt vara en generellt sett lämplig lösning får enligt HD betydelse vid tillämpningen av villkoren. HD går därefter in och behandlar försäkringsvillkoret med ut- gångspunkt i 36 § AvtL. Genom att KFA har förbehållit sig rätten att ensamt avgöra om den åberopade bevisningen är tillräcklig ute- stängs, enligt HD, förmånstagaren helt från möjligheten att få bevisningen prövad i rätts- lig ordning. En så långtgående inskränkning i rätten till rättslig prövning anser HD inte vara godtagbar, trots att villkoret förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syf- tet att åstadkomma en så snabb, enkel och 48 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA billig reglering av försäkringsfallen som möj- ligt. Trots att de arbetsrättsliga principerna betonats så starkt i inledningen väljer HD att lämna det aktuella försäkringsvillkoret utan avseende med stöd av 36 § AvtL. Särskilt om tolkning av standard- försäkringsavtal TFA-försäkringsavtalet har slutits mellan ar- betsgivaren och AFA men försäkringen teck- nas för arbetstagarens räkning och det är ar- betstagaren eller dennes efterlevande som vid skadefall blir direkt berättigade gentemot för- säkringsgivaren. Med hänsyn härtill skriver Dillén att försäkringsgivaren och arbetstagaren framstår som de reella parterna i avtalsförhål- landet.22 Jag håller med om denna ståndpunkt och menar att de regler som i allmänhet gäller för tolkning av standardförsäkringsavtal blir tillämpliga på ”avtalet” mellan försäkrings- givaren (AFA) och arbetstagaren. Den skade- lidande har, enligt Dillén, ett befogat anspråk på att försäkringsvillkoren tolkas och tilläm- pas i enlighet med god försäkringspraxis.23 I konsumentrelationer ställs generellt sett högre krav på att näringsidkaren klargör av- talsvillkorens innebörd än i andra fall.24 Med ett försäkringsrättsligt perspektiv på TFA- villkoren ligger det, enligt Victorin, nära till hands att uppfatta försäkringsvillkoren som ett massavtal och att därpå anlägga konsu- mentsynpunkter eller i övrigt synpunkter som tjänar som skydd för den svagare parten.25 Adlercreutz beskriver tolkningen av stan- dardavtal som att man först försöker fastställa en objektiv tydning av standardavtalet där hänsyn bl.a. tas till syftet och vad som fram- står som en rimlig lösning. Därefter under- söks om det kan finnas skäl att frångå den fastställda innebörden med hänsyn till indivi- duella fakta. Så kan vara fallet om en indivi- duell part, särskilt om denne är konsument eller inte tillhör branschen, med fog uppfattat avtalets innebörd på annat sätt. Häri ligger en viktig skillnad jämfört med tolkning av kol- lektivavtal, som också räknas som standard- avtal. Vid tolkning av kollektivavtal blir de avtalsslutande organisationernas partsavsikt bindande för alla medlemmar, även om med- lemmen skulle kunna påvisa stöd för annan tolkning i avtalets lydelse. 26 En viktig regel inom försäkringsavtalstolk- ning är oklarhetsregeln. Denna innebär, en- ligt Hellner, att om en formulering är oklar genom att den ger upphov till tvekan i sådana typfall som försäkringsgivaren rimligen bort förutse bör oklarheten gå ut över försäkrings- givaren. Förutom tydligheten bör man enligt Hellner bl.a. ta hänsyn till klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditio- ner i fråga om formulering samt vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering med hänsyn till lagstiftningens egna värde- ringar.27 Oklarhetsregeln anses ha sitt typiska til- lämpningsområde vid standardavtal som for- mulerats av ena parten eller dennes intresseor- ganisation utan samråd med den andre parten eller företrädare för denne. Ordinära försäk- ringsavtal hör till denna kategori.28 TFA där- emot har ju framförhandlats av intresseorga- nisationer på båda sidor så på detta sätt skiljer TFA sig från ett ordinärt försäkringsavtal. Victorin menar att det inom kollektivavtal eller vid tvister mellan arbetsgivare och ar- betstagare som rör innebörden av kollektiv- avtal inte finns något utrymme för en oklar- hetsregel. Eftersom kollektivavtalsförsäkring- ar hamnar mellan försäkringsavtal och kol- lektivavtal kan man dock, enligt Victorin, tycka att försäkringstagaren, med sitt begrän- sade inflytande och sakkunskap, inte skall bli lidande vid en eventuell oklarhet.29 Situationer där taleförbudets giltighet kan ifrågasättas En skadelidande som själv är bunden av kol- lektivavtal borde, som jag uppfattat saken, i allmänhet vara bunden av taleförbudet. Det 49 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA finns dock situationer som motiverar ett un- dantag från huvudregeln. T.ex. kan avtals- tolkningsregler som oklarhetsregeln leda till att taleförbudet inte upprätthålls på grund av villkorstextens utformning eller så kan villko- ret jämkas med stöd av 36 § AvtL. Hellner tar upp några andra situationer där ett undantag kan vara motiverat.30 Exempel på situationer där den anställde enligt Hellner inte borde vara bunden av taleförbudet är: • när rätten till ersättning ur TFA har preskri- berats innan den skadelidande haft möjlig- het att anställa skadeståndstalan, • när arbetstagaren har rätt till skadestånd enligt tvingande regler, t.ex. rätten till er- sättning enligt 15 kap. Sjölagen för lastbils- chaufförer som skadas ombord på fartyg, • när en arbetstagare fått rätt till ersättning ur TFA genom att dennes arbetsgivare har tecknat försäkringen utan vare sig kollek- tivavtal eller avtal med arbetstagaren. Eftersom förbudet mot skadeståndstalan fung- erar som en ansvarsfriskrivning för arbetsgi- vare kan man enligt Hellner även ifrågasätta om det är giltigt vid grov vårdslöshet eller uppsåt hos arbetsgivaren. 31 Nedan behandlas mer ingående två andra situationer där taleför- budets giltighet har ifrågasatts. När arbetstagare inte längre är ”anställd” ? I AD 1988 nr 137 uppstod frågan vad som gäller när en anställd (B) som omfattas av TFA drabbas av arbetssjukdom som godkänns som arbetsskada, säger upp sig och yrkar ersättning för förlorad arbetsinkomst som hänför sig till tiden efter uppsägningen. I taleförbudstexten står det ju att ”anställd” ej får väcka skadeståndstalan och B är inte längre anställd. AD betonar i fallet att B:s skada i enlighet med hennes eget påstående inträf- fade under anställningstiden som en direkt följd av arbetsledningens uppträdande mot henne. Enligt AD:s mening råder det inte någon tvekan om att de försäkringsvillkor som var bindande som kollektivavtal för B under anställningstiden skall gälla beträffande ett försäkringsfall som inträffade under denna tid. Motiveringen är att övergångsbestäm- melserna till TFA anger tidpunkten för försäk- ringsfallet som avgörande för reglernas ikraft- trädande och att flera föreskrifter i TFA är direkt tillämpliga även efter anställningen har upphört. En sådan föreskrift är efterskyddet som innebär att den som drabbas av sjukdom till följd av skadlig inverkan i sitt arbete i princip har rätt till ersättning även om anställ- ningen har upphört när sjukdomen visar sig. AD drar slutsatsen att TFA:s regelsystem inte skall tillämpas enbart inom ramen för bestå- ende anställningsförhållanden. 35 § måste ses som en integrerad del av försäkringsvillkoren och kan inte tolkas på något annat sätt än de övriga föreskrifterna i villkoren. Att man i 35 § valt uttrycket ”anställd” kan enligt AD inte leda till någon annan bedömning. Någon jämkning med stöd av 36 § AvtL blir inte heller aktuell. På grund av efterskyddet32 hade B omfattats av TFA – skyddet även om skadan inträffat efter hon slutat anställningen. Att AD mot denna bakgrund menar att B är bunden av taleförbudet när skadan inträffat under an- ställningen är kanske inte så konstigt, även om det är svårt att tolka in någon som slutat sin anställning i ordet ”anställd”. Den arbetsrätts- liga hänsynen till parternas dispositionsrätt kan vara orsaken till att AD låter en systema- tisk tolkning av avtalet gå före ordalydelsen i villkorstexten. Om försäkringsavtalsrättsliga tolkningsregler som oklarhetsregeln och rest- riktiv tolkning av friskrivningsklausuler hade tillmätts större betydelse kanske utgången hade blivit en annan. När den skadevållande svarar på annan grund än arbetsgivarställning Situationen att någon svarar på annan grund än arbetsgivarställning aktualiserades nyli- gen i ett mål vid Karlstads tingsrätt mellan käranden C och svaranden H.33 50 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA C hade en blomsteraffär och hon halkade och skadade sig på trottoaren utanför affären. Ef- ter att ha konstaterat att H svarade för trottoa- rens skick i egenskap av hyresvärd övergår tingsrätten till att pröva frågan om villkoren i TFA hindrade C att föra talan mot H eftersom både C och H hade avtal om TFA. Tingsrätten konstaterar att parternas respektive avtal om TFA saknar samband med hyresförhållandet och parternas inbördes förhållande i övrigt. Med hänsyn härtill finner rätten att villkoren i TFA inte kan ges sådan innebörd att C är förhindrad att föra skadeståndstalan mot H. I den tidigare lydelsen av taleförbudet angavs att anställd inte fick föra skadeståndstalan mot arbetsgivare som tecknat försäkringsavtal om TFA eller mot anställd eller annan som omfat- tas av TFA.34 Taleförbudet har idag formule- rats som att anställd ej får föra skadeståndsta- lan mot juridisk person som tecknat försäk- ringsavtal om TFA eller mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas av TFA. Den tidigare formuleringen ledde till en del tolkningsproblem. Enligt LO var tanken bak- om den gamla formuleringen att en anställd som skadats på en sammansatt arbetsplats skulle ersättas från den egna arbetsgivarens försäkring även om en annan arbetsgivare som var verksam på arbetsplatsen utan att stå i anställningsförhållande till den skadelidan- de vållat skadan. Tanken var däremot aldrig varit att en företagare genom att teckna för- säkringen skulle kunna gardera sig mot ska- deståndsanspråk som riktas mot denne i an- nan egenskap än arbetsgivare. SAF delade dock inte denna uppfattning och för att i framtiden undvika de tolkningsproblem som begreppet ”arbetsgivare” givit upphov till in- togs i den nya texten ett generellt förbud mot att föra talan mot juridisk person som tecknat avtal om TFA. I en protokollsanteckning som gjordes vid förhandlingarna om dåvarande 37 § i TFA-villkoren anmärktes att taleförbu- det inte gäller när skadan orsakats av handling eller underlåtelse som är att hänföra till sådan verksamhet som inte omfattas av TFA. Enligt Dillén kvarstår därför alltjämt det tolknings- problem man försökte undvika med formule- ringen juridisk person. Dillén understryker angelägenheten av att kollektivavtalsrättsliga överenskommelser som påverkar de försäkra- des rätt i inskränkande riktning kommer till klart uttryck i försäkringsavtalen.35 Avslutande diskussion och slutsatser Den flexibilitet som finns i systemet med kollektivavtalad försäkring gör att det finns utrymme för kompromisslösningar varige- nom orättvisa tillämpningar av försäkrings- villkoren i stor utsträckning kan undvikas. Detta leder till att tillämpningen av försäk- ringsvillkoren i stort verkar fungera smidigt med det övergripande syftet att hålla parterna nöjda. Även om detta ofta kan vara en fördel finns det situationer där det är till nackdel för den enskilde arbetstagaren. Jag anser att det kan finnas skäl att se de avtalsslutande arbetsmarknadsparterna och försäkringsbolaget som en enhet som får stå risken för oklarheter i försäkringsvillkoren eftersom det är de som utformat villkoren utan inverkan av den enskilde arbetstagaren.36 Denne har visserligen ett fackförbund som förhandlar för sin räkning men jag undrar om det inte är möjligt att fackförbundet kan ha olika saker på agendan och att det därmed inte är säkert att arbetstagarens intresse i alla hän- seenden tillvaratas. I sammanhanget kan näm- nas att det finns gott om skyddslagstiftning även på områden där arbetstagaren har ett fackförbund som företrädare. Delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen är tvingande37 och här har man alltså inte ansett att det räcker att fackförbundet tillvaratar arbetstagarens intresse. De problem som TFA-systemet och tolk- ningen av taleförbudet ger upphov till handlar sammanfattningsvis om ifall den enskildes intressen kan anses tillräckligt tillgodosedda 51 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA genom fackets medverkan. Antagandet att så är fallet sätter vissa rättssäkerhetsaspekter och konsumentskydd ur spel. Försäkringskonstruktionen underlättar för både arbetstagar- och arbetsgivarsidan och det är viktigt att det system som arbetsmark- nadens parter byggt upp respekteras. Som Strömbäck påpekar så har en avtalad försäk- ring som TFA avsevärda positiva effekter i jämförelse med lagstiftat skadeståndsansvar, men den saknar lagens stabilare grund.38 Då är det bra att kunna luta sig mot oklarhetsre- geln, restriktiv tolkning av friskrivningsklau- suler och 36 § AvtL för att ge arbetstagaren ett stabilare skydd. Om t.ex. regeln om restriktiv tillämpning av friskrivningsklausuler vägde tyngre skulle parterna som utformar försäk- ringsvillkoren även få ett incitament att utfor- ma ännu tydligare villkorstexter. Det borde ligga i arbetsmarknadsparternas intresse att TFA-systemet anses ge ett fullgott skydd för arbetstagaren i egenskap av svagare part. Om detta skydd kan ifrågasättas hotas systemets legitimitet och krav på en utökad skyddslagstiftning kan framföras. Med tanke på de fördelar TFA-systemet innebär för både arbetsgivare och arbetstagare skulle en sådan utveckling vara beklaglig. Med fler skydds- regler blir det lättare att acceptera att ett så viktigt samhällsintresse som ersättning vid arbetsskada regleras genom avtal mellan in- tresseorganisationer och inte genom lagstift- ning. Tack Jag vill slutligen rikta ett tack till min handle- dare Ronnie Eklund samt till Lars Baltzari på AFA och Erland Strömbäck för värdefulla sypunkter. Noter 1 Strömbäck s. 255, 258 f. 2 Roos, Ersättningsrätt och Ersättningssystem s. 77. 3 Strömbäck s. 258. 4 Se t.ex. 4, 6, 7, 8, 10, och 34 §§ i TFA-villkoren. 5 Taleförbudet lyder: Anställd får ej föra skade- ståndstalan – med anledning av personskada som utgör arbetsskada – mot juridisk person som tecknat försäkringsavtal om TFA eller TFA-KL eller omfattas av PSA. Anställd får ej heller föra sådan skadeståndstalan mot arbets- givare, anställd eller annan som omfattas av TFA, TFA-KL eller PSA. Vad ovan sagts gäller ej beträffande talan om ersättning för inkomst- förlust enligt skadeståndslagen vid färd- olycksfall. 6 Dillén s. 21. 7 Victorin s. 764 f, gemensamma villkor för AFA- och SAF-LO försäkringarna 17 § samt 18 § 1 och 4 st. 8 Victorin s. 765 ff. 9 Dillén s. 110 f, Victorin s. 779. 10 Victorin s. 779. 11 Dillén s. 111, se AD 1962 nr 29 samt Adler- creutz, Svensk Arbetsrätt s. 58 f 12 SOU 1975:1 s. 593. 13 Victorin s. 779. 14 Se även resonemanget i prop. 2003/04:150 s. 343 ff. 15 Fallet rörde TGL men jag menar att samma synpunkter kan anläggas på TFA. Den anställde kan i båda fallen varken välja eller välja bort försäkringen eller enskilt påverka innehållet i försäkringsvillkoren som bestäms genom cen- trala överenskommelser mellan parterna. 16 Roos, Behöver det lagstiftas om kollektivavtalad försäkring s. 288, se även Dufwa s. 421 f. 17 Roos, Behöver det lagstiftas om kollektivavtalad försäkring s. 290. Även om Roos kritik rörde lämpligheten av skiljenämndsförfarandet i TGL och inte taleförbudet i TFA anser jag att samma synpunkter kan anläggas på tolkningen av TFA- villkoren. 18 Dufwa s. 424. 19 Prop 1975/76:81 s. 118. 20 Prop. 2003/04:150 s. 346. 21 NJA 1994 s. 712. Endast i fall nr III tillämpades 36 § AvtL varför det är detta fall som behandlas här. 22 Dillén s. 83. 23 Dillén s. 112. 24 Lehrberg s. 155. 25 Victorin s. 779. 26 Adlercreutz, Avtalsrätt II s. 58 f. Se även Ram- berg s. 114 f. 52 Tolkning och tillämpning av taleförbudet i TFA 27 Hellner, Försäkringsrätt s. 72 f. Jfr Bengtsson s. 84 som verkar ha en något vidare definition. 28 Bengtsson s. 84. Se även Lehrberg s. 142 f. 29 Se Victorin s. 781 f för en fullständig redogö- relse för hans argumentation som kritiseras av Dufwa s. 417 f. 30 Se Hellner, Johansson s. 301 f. 31 Hellner, Johansson s. 301. Se prop 1975/76:81 s. 144 samt Dillén s. 56. I Svea Hovrätts dom 1999-10-08 mål nr T 1170-99 tar domstolen ställning till om en jämkning med stöd av 36 § AvtL är möjlig om arbetsgivaren har varit vårds- lös. Domstolen konstaterar att det i vart fall måste röra sig om en försummelse av särskilt kvalificerat slag. 32 Se 28 § i TFA-villkoren 33 Karlstads tingsrätts dom 2004-12-21, Mål nr T 827-03. Målet har ej överklagats. 34 Se 35 § i 1980-års TFA-villkor samt 55 § i TFY- villkoren där det angavs att taleförbudet gällde mot arbetsgivaren eller annan arbetsgivare som tecknat försäkringsavtal om trygghetsförsäk- ring. 35 Dillén s. 121-126. 36 Denna åsikt framför även Dufwa s. 417 f. 37 Exempel är Arbetsmiljölagen, delar av Las, se 2 § samt delar av MBL, se 4 §. De nämnda paragraferna är dock även exempel på att det finns en betydande dispositivitet på området. 38 Strömbäck s. 256. Källförteckning Offentligt tryck Prop. 2003/04:150. Regeringens proposition Ny försäkringsavtalslag. Prop 1975/76:81. Regeringens proposition med förslag till ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrätt- ens område m.m. SOU 1975:1. Demokrati på arbetsplatsen Förslag till ny lagstiftning om förhandlingsrätt och kol- lektivavtal. Betänkande avgivet av arbetsrätts- kommittén. Litteratur Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt II, Femte upplagan 2001, Juristförlaget i Lund, 2001. Adlercreutz, Axel, Svensk Arbetsrätt, Norstedts juridik, 1997. Bengtsson, Bertil, Försäkringsteknik och civilrätt, Norstedts juridik, 1998. Dillén, Björn, Arbetsskadeansvar, Om friskriv- ning från skadeståndsansvar för arbetsskada, Publica, 1982. Dufwa, Bill W, Avtalsrätt under kollektivistiskt tryck, Juridisk Tidskrift vid Stockholms univer- sitet, årgång 7 1995-96 s. 410-425. Hellner, Jan, Johansson, Svante, Skadeståndsrätt, Sjätte upplagan, Norstedts juridik, 2002. Hellner, Jan, Försäkringsrätt, Andra, omarbetade upplagan, Försäkringsjuridiska föreningens pu- blikation nr 15, 1965. Lehrberg, Bert, Avtalstolkning, Tredje upplagan, I.B.A. Institutet för Bank- och Affärsjuridik A.B., 2003. Ramberg, Jan, Hultmark, Christina, Allmän av- talsrätt, Femte upplagan, Norstedts Juridik AB, 1999. Roos, Carl Martin, Ersättningsrätt och Ersätt- ningssystem, Norstedts, 1990. Roos, Carl Martin, Behöver det lagstiftas om kol- lektivavtalad försäkring?, Perspektiv på Arbets- rätten – vänbok till Axel Adlercreutz s. 281-299, Juridiska föreningen i Lund, 1983. Strömbäck, Erland, No-fault vid arbetsolyckor – senare utveckling, Nordisk Försäkringstidskrift nr 3/2001 s. 255-269. Victorin, Anders, Kollektivavtal och grupplivskydd – om arbetsrättsliga inslag i försäkringsrätten, Festskrift till Jan Hellner s. 59 - 786, Norstedts, 1984. Rättsfall Karlstads tingsrätts dom 2004-12-21 Mål nr T 827- 03. Svea Hovrätts dom 1999-10-08 Mål nr T 1170-99. NJA 1994 s. 712. AD 1988 nr 137. NJA 1981 s. 1205. AD 1962 nr 29.