332 NFT 4/1999 Merparten av de obligatoriska försäkring- arna är uttryckligen ansvarsförsäkringar. Även om de obligatoriska försäkringarna ur försäkringsbolagens synvinkel skapar efter- frågan står den här typen av försäkringar inte nödvändigtvis speciellt högt på bolagens öns- kelista. Viktigt är också att inse, att alla typer av ansvarsrisker inte kan täckas med försäk- ringar, obligatoriet till trots. Termen lagstadgad försäkring har vanli- gen använts i en snävare betydelse än termen obligatorisk försäkring. Sålunda avses med lagstadgade försäkringar endast sådana obli- gatoriska försäkringar, vilkas innehåll är noggrant reglerad i lag, t.ex. inom trafikför- säkringen. Och i fråga om lagstadgade för- säkringar har försäkringsbolagen i normala fall – och detta till skillnad från vad som gäller andra obligatoriska försäkringar – en generell skyldighet att meddela försäkring till alla som önskar teckna en dylik. Dessa lagstadgade försäkringssystem garanterar vidare att den skadelidande får ersättning också i fall av att den som varit skyldig att teckna försäkring underlåtit att uppfylla sin försäkringsplikt. Strävan att trygga skadelidandes förmåner Bakom de obligatoriska försäkringarnas fram- ryckning ligger i de flesta fall lagstiftarens önskan att säkerställa, att den som lidit skada (vanligen en privatperson) har en möjlighet Obligatoriska ansvars- försäkringar populära hos lagstiftaren i Finland av Hannu Ijäs, jurist vid Finska Försäkringsbolagens Centralförbund, Helsingfors Antalet olika obligatoriska ansvarsförsäkringar fortsät- ter att öka såväl i Finland som i andra länder. Det inofficiella världsrekordet härvidlag innehas av Spanien där det finns bestämmelser om obligatoriska försäk- ringar i ca 120 lagar. Men också i Finland finns det över 20 lagar som stadgar om försäkringsplikt. Och fler kommer. Vid justitieministeriet planeras som bäst obligatoriska ansvarsförsäkringar för fastighets- och hyresbostadsförmedlare, för att nämna ett exempel. I Finland är det också vanligt med avtalsbaserade bestämmelser om försäkringsplikt. Ett dylikt exempel utgör Finlands Advokatförbunds krav på att förbundets medlemmar, dvs. alla advokater, måste ha en ansvars- försäkring. Hannu Ijäs 333 att få ut ersättning oberoende av skadevålla- rens vilja eller förmåga att betala. Enligt lagen om försäkringsavtal har ju den som lidit skada, avvikande från den generella regeln, rätt att kräva ersättning direkt från ansvarsförsäkringsbolaget (rätt att driva direkt talan) i de fall då tecknandet av försäkring grundar sig på lag. Också i övrigt är det är lättare att få ut ersättning om det finns en försäkring. För den skadelidande finns i dy- lika fall alltid den möjligheten att han t.ex. kan be om att Försäkringsnämnden skall behandla ärendet. Försäkring krav för verksamheten I de flesta stadganden som gäller obligato- riska ansvarsförsäkringar krävs att företag som avser att bedriva en viss verksamhet har tecknat en tillräcklig ansvarsförsäkring, med beaktande av verksamhetens omfattning och karaktär. Ett sådant krav föreligger t.ex. för inrättningar som utför bedömning och in- spektion av apparatur och förnödenheter inom hälsovården. I några lagar stadgas om skyldighet att ställa säkerhet eller garanti som skydd mot vissa risker, varvid den som bedriver den ifrågavarande verksamheten i varje fall i teorin har alla säkerhets- eller garantialter- nativ såsom bankgaranti, försäkring osv. till sitt förfogande. Här är det viktigt att också den övriga lagstiftningen, t.ex. beskattningen, i dessa avseenden är neutral. Skadeförsäk- ringarna i Finland belastas i allmänhet av en 22 procents premieskatt; någon motsvarande skatt utgår inte t.ex. på bankgarantier. I vissa fall grundar sig skyldigheten att ställa säkerhet på EU-direktiv, såsom t.ex. det krav som ålagts paketresearrangörer. Försäkringsplikten kan ofta också hänföras till privatisering av verksamhet som tidigare ankommit på myndigheter. I Finland har t.ex. inspektionen av elektrisk apparatur över- låtits till privata företag, men samtidigt har man från myndighetshåll förutsatt att dessa företag har en för ändamålet tecknad an- svarsförsäkring. För- eller nackdel för försäkringsbolagen? Man kunde föreställa sig att försäkringsplikt för utövare av en viss sorts verksamhet av försäkringsbolagen skulle uppfattas som nå- gonting enbart positivt. Så är emellertid inte alltid fallet, inte ens då försäkringsbolagen inte ålagts skyldighet att meddela försäkring. Obligatoriska försäkringar innebär i prin- cip att försäkringsbolagen erbjuds ny premie- inkomst och nytt försäkringsbestånd. De för- hindrar också s.k. negativt urval, dvs. det att försäkring skulle tecknas endast av sådana företag som har en högre skaderisk än vad som kan anses vara normalt. Å andra sidan står de obligatoriska försäk- ringarna i strid med principen om avtals- frihet. De kan försvåra en korrekt dimensio- nering av försäkringsskyddet i den meningen att den enskilde försäkringstagaren erhåller ett skydd som motsvarar hans faktiska behov. Så är fallet i synnerhet då det i lag föreskrivs om försäkringsbelopp eller i övrigt om för- säkringens minimiinnehåll. När ett försäkringsbolag överväger huru- vida försäkring skall meddelas eller ej blir det mot sin vilja tvunget att fungera som portvakt för andra branscher. Följden kan bli, att ett företag som på grund av att det t.ex. lämnat premier obetalda eller haft annat ekonomiskt trassel inte lyckas få en försäkring från ett enda försäkringsbolag, blir tvunget att ”kasta in handduken” inom sin egen verksamhet. En dylik portvaktsroll är inte speciellt behag- lig för försäkringsbolagen. Frågan har aktu- aliserats bl.a. av det stadgande i lagen om bostadsköp som kräver att s.k. stiftande del- ägare skall ha en obligatorisk försäkring för den händelse att de blir insolventa. Men inte 334 heller i övrigt vare sig kan eller vill försäk- ringsbolagen kontrollera att alla som ålagts att teckna försäkring verkligen också gjort det. Ibland dyker det upp planer på obligato- riska ansvarsförsäkringar som avses täcka sådana ansvarsrisker som det på marknaden inte funnits ens frivilliga försäkringar för. En orsak har ofta då varit det faktum att det förelegat oklarhet om omfattningen av verk- samhetsutövarens skadeståndsansvar på grund av brister i skadeståndslagstiftningen eller oklar rättspraxis. Att lagstifta om för- säkringsplikt undanröjer emellertid inte dessa problem. I värsta fall kan det uppstå en situation då det överhuvudtaget inte finns ansvarsförsäkringar på marknaden trots att skyldighet att teckna försäkring föreligger. Ansvarsförsäkringarnas ramvillkor Enligt EU:s försäkringsdirektiv får myndig- heterna inte längre fastställa försäkringarnas premier, utan priset på försäkringar skall vara ett resultat av fri prisbildning på mark- naden. Myndigheters förhandsgodkännande av försäkringsvillkor är inte heller längre tillåtet. När det gäller obligatoriska försäk- ringar måste sålunda samtliga villkor som myndigheterna på förhand kräver skrivas in i lagstiftningen. Detta resulterar i att pro- duktutvecklingen inom de obligatoriska för- säkringarna kommer att karakteriseras av tröghet. Å andra sidan förefaller myndighe- terna vara ovilliga att om innehållet i försäk- ringarna utfärda bestämmelser på lägre nivå än lagar. Detta har i praktiken givit försäk- ringstagarna och försäkringsbolagen rejält med utrymme för att tolka vad som skall anses utgöra ett ”tillräckligt” skydd. Det är också klart att ansvarsförsäkringar inte automatiskt kan stå till förfogande för att täcka ett skadeståndsansvar som fortlöpande blir allt stramare och att det överhuvudtaget inte är möjligt att erbjuda ansvarsförsäk- ringar som till fullo och i alla situationer skulle kunna täcka en skadevållares potenti- ella skadeståndsansvar. Obligatoriska an- svarsförsäkringar innesluts av samma ramar som all annan ansvarsförsäkring. Det är inte möjligt att gå in för retroaktivt försäkrings- skydd eller ersättning av skador som orsakats av uppsåtligt handlande. De obligatoriska ansvarsförsäkringarna lämpar sig bäst på områden där skadestånds- ansvarets omfattning och innehåll har stabi- liserat sig och där försäkringsbolagen har erfarenhet av att försäkra risker med ansvars- försäkringar. Att lagstifta om obligatorisk ansvarsförsäkring kan sålunda inte fungera som en automatisk medicin i en situation där problemet snarare är ett diffust skadestånds- ansvar än bristen på ansvarsförsäkringar.
Udgave:
4, 1999
Språk: Internasjonal
Kategori:
Artikler før 2014
Bilaga