Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt och det europeiska harmoniseringsarbetet

Artikkelforfatter: Mårten Schultz
E-mail: marten.schultz@juridicum.su.se
Udgave:
3, 2003
Språk: Svensk
Kategori:

276 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrättNFT 3/2003 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt och det europeiska harmoniseringsarbetet av Mårten Schultz Mårten Schultz är doktorand i skadeståndsrätt, Stockholms universitet. Artikeln bygger på ett anfö- rande vid en forskardag anordnad av European Insurance Law Institute (EILI) under ledning av pro- fessor Bill W. Dufwa. Författaren framför även sitt tack till Svenska Försäkringsföreningen och Cityuniversitet för eko- nomiskt bistånd för en utlandsvistelse, som ägnades åt studier kring kausalitetsproblematiken vid George Mason University, Washington DC. Den första bedömningen hänförs ibland till den efemära s.k. betingelseläran, vilket må- hända är en benämning som är mer känd bland rättsvetenskapsmän än praktiskt verksamma jurister, medan den andra bedömningen sker inom ramen för den allmänt kända adekvans- läran.1 Här skall enbart behandlas det första ledet, den egentliga kausalitetsbedömningen, och ambitionsnivån är enbart att försöka peka på några faktorer kring ämnet som kan förtjäna uppmärksamhet, bland annat i ljuset av den pågående europeiska harmoniseringsproces- sen. I svensk rätt följer kravet på orsakssamband inte av någon regel i skadeståndslagen, utan av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser eller principer.2 Det är kanske inte så märkligt i beaktande av att skadeståndslagen är en ramlag och att den svenske lagstiftaren aldrig haft ambitionen att kodifiera skadeståndsrätten i sin helhet. När det gäller kausalitetsfrågan är lagstiftarens tystnad särskilt förståelig med tanke på kausalitetsfrågans komplexitet och svårfångade karaktär.3 Mårten Schultz marten.schultz@juridicum.su.se En allmän förutsättning för skadeståndsansvar i svensk rätt, liksom i de flesta om inte alla andra rättsordningar, är att den aktivitet eller underlåtenhet som läggs svaranden till last står i orsakssamband med skadan. Det spelar inte någon roll hur grov vårdslösheten är, eller hur stor skadan är, om det inte föreligger orsakssamband – kausalitet – mellan den vårdslösa handlingen och skadan. Mer specifikt kan man säga att kausalitetskravet, som det brukar och bör förstås i svensk rätt, förutsätter dels ett faktiskt orsakssam- band, dels att det faktiska orsakssambandet vid en rättslig bedömning anses vara av ett sådant påräkneligt slag att det är rimligt att lägga det till grund för ansvar. 277 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt Den europeiska dimensionen Om den svenska allmänna skadeståndslag- stiftningen tiger still i kausalitetsfrågan är flertalet kontinentala civilkodifikationer desto tydligare. Detta är viktigt att hålla i åtanke i samband med de försök till harmonisering av civilrättslagstiftningarna som pågår på den europeiska nivån under ledning av Europas främsta akademiker. I dessa projekt åsyftas i allmänhet att försöka åstadkomma detaljera- de förslag till kodifieringar av civilrätten – inklusive skadeståndsrätten. En målsättning är att projekten skall kunna ligga till grund för framtida lagstiftning när tiden är mogen för att gå längre i harmoniseringen av de europeiska civilrättslagstiftningarna. Det största av dessa projekt är The Study Group on a European Civil Code som leds av professor Christian von Bar i Osnabrück, Tyskland.4 The Study Group fortsätter det arbete som utfördes på kontraktsrättens område i den s.k. Lando- gruppen, vilket resulterade i publikationen Principles on European Contract Law. Kravet på kausalitet är en av de viktigaste frågorna som kommer att ingå i The Study Groups förslag till skadeståndskodifiering och en fråga som säkerligen kommer att bli före- mål för mycket diskussion och debatt inom europeisk skadeståndsrättslig akademi.5 Ur det svenska perspektivet är det därför av störs- ta vikt att vara uppmärksam på hur formule- ringen av kausalitetskravet i ett skadestånds- rättsförslag på den europeiska nivån – vare sig det kommer från ett akademiskt projekt som The Study Group eller (ehuru det kan tyckas långsökt i dagsläget) från EU-kommissionen – påverkar skadeståndsrätten i allmänhet. Dessvärre tycks det som om svensk rätt står illa rustad för en sådan utvärdering. Något om kausalitetsteorier i svensk litteratur Skadeståndslagen saknar som sagts en allmän regel om kausalitet. Frånvaron av en tydlig regel om kausalitet i skadeståndslagen hade inte varit ett problem om kausalitetsbegreppet var välutvecklat och välutrett i övrigt. Det spelar knappast särskilt stor praktisk roll att grundläggande principer eller regler förblir okodifierade om de är allmänt erkända och välkända i övrigt, genom sitt stöd i andra rättskällor än lagstiftning. Detta är dessvärre inte fallet när det gäller kausalitetskriteriet. Inte nog med att det inte finns någon kodifierad regel – det finns inte heller någon samsyn kring hur begreppet skall förstås i svensk rätt, inte heller kring någon specificerad kausalitets- teori. De rättsvetenskapliga undersökningar som gjorts har i huvudsak varit inriktad på de värderande verktygen – adekvansläran och dess konkurrenter – som vi använder efter den egentliga kausalitetsbedömningen.6 Och de i och för sig förnämliga undersökningar som gjorts av kausalitetsfrågan som sådan, härvid bör särskilt Peczeniks Causes and Damages nämnas, tycks ha varit alltför svårtillgängliga för att vara riktigt intressanta för den praktiskt verksamme juristen.7 I de allmänna framställningar som finns tillgängliga, där Hellners och Johanssons läro- bok får betraktas som standardverket, tas i och för sig kausalitetsbegreppet upp till behand- ling men mer på det sättet att olika möjliga argumentationsvägar för bedömningen dis- kuteras utan att något ställningstagande för varken den ena eller den andra argumenta- tionsmodellen görs.8 Och om man läser i den nyligen utkomna kommentaren till skade- ståndslagen så kan man i och för sig finna insiktsfulla kommentarer kring adekvans- bedömningen men när det gäller den faktiska kausalitetsbedömningen är framställningen inskränkt till några rader; rader som dessutom 278 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt främst tar sikte på bevisfrågor.9 Ovanstående uppräkning syftar naturligtvis inte till att ge någon fullständig bild av hur kausalitetskriteriet betraktats i den rättsveten- skapliga litteraturen. Men de anförda verken – där de allmänna framställningarna får betrak- tas som de ledande verken idag – ger i vart fall en fingervisning om att det inte finns någon allmänt accepterad kausalitetsteori eller ens kausalitetsbegrepp i svensk rätt. Det råder konsensus om att det skall föreligga ett fak- tiskt orsakssamband mellan den vårdslösa handlingen och skadan för att ersättningsskyl- dighet skall föreligga men hur detta kriterium närmare skall förstås är höljt i dunkel. Skepticismen och dess främste företrädare Lundstedt Ett allmänt omdöme är att kausalitetsbegrep- pet i svensk rätt tycks ha ansetts så svårfångat och komplicerat att det inte varit mödan värt att gräva ned sig i de teoretiska och ofta filosofiska problem som begreppet vid en närmare betraktelse aktualiserar. Istället har flertalet författare – ”författare” eftersom det är främst inom rättsvetenskapen som ämnet getts någon explicit uppmärksamhet över hu- vud taget – valt att i förbigående nämna de argument som aktualiseras av betingelseläran utan att underkasta dem någon mer genom- gripande analys. Om man skall generalisera på gränsen till raljans framstår den svenska attityden vara att de sofistikerade argumenta- tionsmodeller som förekommer i den interna- tionella diskussionen är överteoretiserande och världsfrånvända konstruktioner som inte behövs i svensk juridik. Istället kan orsaks- frågor bedömas på mer pragmatisk väg, ge- nom rimlighetsbedömningar ”från fall till fall”, som lokutionen ofta lyder. Denna negativa inställning till teorier, vilken kanske främst drabbar teorier av mer filoso- fisk karaktär, har av Jan Kleineman träffande karakteriserats som den anti-intellektuella hållningen i svensk skadeståndsrätt.10 På kau- salitetsområdet har detta synsätt sin främsta förespråkare i Vilhelm Lundstedt, den store skadeståndsteoretikern, civilisten och fram- trädande förespråkaren för Uppsalaskolan. Lundstedts inställning till behovet av och för- tjänsterna med teoretisk analys av kausalitets- begreppet var kategoriskt avvisande. I sin bredsida mot skandinavisk skadeståndsteori, Kritik av nordiska skadeståndsläror,11 av- fyrade Lundstedt följande salva mot vad han kallade för orsaksläran: ”Man kan i det hela säga, att en framställ- ning av kausalitetsteorierna i ett juridiskt arbete är mindre motiverad än en framställ- ning av ex. anatomi, chirurgi, medicin, kemi, de nationalekonomiska reglerna om pris- bildningen, de botaniska angående fröets grobarhet, de tekniska hur en viss maskin bör vara konstruerad, fackmannakunskaper angående hästar och kor, åkerbruk och bo- skapsskötsel m. m”.12 Än har vi inte sett några undersökningar av ”fröets grobarhet” i skadeståndsrättsliga fram- ställningar men vi ser å andra sidan inte så mycket till intresse för kausalitetsteorier hel- ler. Lundstedts skepticism mot teoretiska ana- lyser av kausalitetsbegreppet har fått gehör i svensk rätt och frånvaron av en utvecklad kausalitetsuppfattning tydliggörs inte minst i det europeiska samarbetet. Behovet av kausalitetsteorier Den svenska skeptiska hållningen mot kausa- litetsteorier medför en risk i det europeiska kodifikationsarbetet där mötet med andra rätts- ordningar ofta nödvändiggör kompromisser och långdragna diskussioner om varför vissa en rättsordnings nationella särdrag är att anse som särskilt viktiga. Hur många svenska ju- rister kan meningsfullt delta i diskussionen med en kausalitetsteoretiskt drillad engelsk eller belgisk jurist om huruvida sine qua non- 279 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt lärans brister går att övervinna eller inte? Saken är väl snarare den att den svenske juristen har svårt att ens redogöra för hur den svenska synen på kausalitetsbegreppet rent allmänt är. Min poäng är här att om innebör- den av kausalitetskriteriet i svensk rätt inte specificeras eller förtydligas så vet vi inte vad det innebär att förlora det, eller vad det skulle betyda för den svenska skadeståndsrätten i stort om en ny kodifiering av kausalitetskrite- riet påförs utifrån. I det europeiska samarbetet förstärks juridikens behov av självinsikt. Det är emellertid inte enbart ur det europe- iska perspektivet som en fördjupad insikt i kausalitetsteorier kan tjäna en viktig funktion. Om man ser behovsfrågeställningen ur ett mer traditionellt synsätt framstår det som att även den tillämpade juridiken idag ofta torde ha ett behov av mer utvecklade kausalitetsteo- rier, men en förutsättning härvid är att de är enkla, pragmatiskt hållna och välunderbygg- da, genom att vara rättsdogmatiskt såväl som filosofiskt hållbara.13 En självklar utgångspunkt, som understun- dom glöms bort i mer avancerade kausalitets- teoretiska undersökningar, är att i de allra flesta fall så behövs inga teoretiserade model- ler för kausalitetsbedömningen. Om Johans- son slår Andersson i huvudet med en slägga och Andersson därefter har en spricka i pann- benet samt inga andra faktorer är aktuella, har domaren knappast behov av några sofistikera- de analysmodeller. Orsaksfrågan framstår som självklar och kan besvaras intuitivt. Det är i de komplicerade fallen som behovet aktualise- ras, men då kan teoretiska modeller vara ett användbart beslutsstöd för domaren. Som exempel på situationer där komplicerade kau- salitetsfrågor kan aktualiseras (och i praxis har aktualiserats) kan nämnas miljöskador (som exempel kan tas det s.k. fiskodlingsfal- let NJA 1981 s. 622) eller skador orsakade av medicin (som i LEO-målet, NJA 1982 s. 421). En annan typsituation som kan vara av intres- se, men som är mer särpräglad, är s.k. nervous shock cases, t.ex. psykisk skada till följd av att närstående dödats genom en brottslig gär- ning.14 Att vara öppen för möjligheten att kausali- tetsteorier kan vara ett användbart verktyg i svåra fall betyder inte att man skall ha någon övertro på teoriers förmåga att lösa proble- men. Teorier kan aldrig i sig ge några svar på svåra frågor. Det enda de kan göra är att tillhandahålla en argumentationsmodell och sätta upp ramar för hur man skall ställa ”rätt” frågor. Detta kan vara nog så betydelsefullt i ett komplicerat mål. Betingelseläran och dess historia Vi må i svensk rätt ha varit skeptiska mot teoretiserade modeller för kausalitetsbedöm- ningar men det är inte rättvisande att säga att frågan inte mötts av intresse alls. Tvärtom är det legio med hänvisningar till den s.k. be- tingelseläran. Under denna beteckning ryms ett flertal tankegångar som har det gemensamt att de utgår från begreppsparet nödvändiga och tillräckliga villkor, eller betingelser, som verktyg för orsaksanalysen. Lärans historia är omtvistad. Vissa indikationer tyder på att rötterna finns redan i den romerska rätten.15 En framstående specialist på romersk rätt, Reinhard Zimmerman, framhåller å andra si- dan att romarna inte arbetade med något lik- nande en modern kausalitetsteori utan istället förlitade sig på sunt förnuftsmässiga argu- ment.16 I angloamerikansk rätt talar man ofta om John Stuart Mill d.y. (under inflytande av David Hume) som lärans fader, medan i svenska framställningar hänvisningar ofta görs till tyska rättsvetenskapsmän, förutom till Mill. Själva beteckningen ”betingelseläran” torde i vart fall vara en kontinental konstruktion, förmodligen hänförlig till de tyska teoreti- kerna.17 I de flesta rättsordningar har begreppet ”nöd- vändig betingelse” (eller conditio sine qua non som det ofta använda latinska uttrycket 280 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt lyder) kommit att stå i centrum för analysen. Med en grov förenkling kan man säga att man utgått från att, för att något skall anses som en orsak för något annat, det måste ha varit ett nödvändigt villkor för det senare. I allmänhet talar man om händelser eller aktiviteter, och det vanliga är att resonemanget formuleras i negativ form. I negativ form har nämligen en analys med utgångspunkt i idén om nödvändi- ga villkor det företrädet att den tillhandahåller ett test, som ofta går under sin engelska be- teckning: the but-for test. Konkret innebär detta synsätt att domaren, eller vem det än är som har att avgöra en komplicerad fråga om orsakssamband, frågar sig: Hade skadan skett om det inte hade varit för svarandens aktivite- ter (eller frånvaron av ett påbjudet beteende om det är underlåtenhet som läggs svaranden till last)? Hade Johansson haft en spricka i pannbenet även om Andersson inte slagit ho- nom i huvudet med en slägga? I denna, eller liknande, form löses orsaksfrågor i mängder av rättsordningar. Detta test har åtskilliga fördelar. Det är lätt att använda och förstå, det ger ofta intuitivt korrekta svar, och har en lång tradition. Dess- värre är dess nackdelar lika kända som dess företräden: Testet fallerar i ett antal välkända situationer.18 Faktum är att det fallerar så totalt att det är bortom räddning. Därför måste alternativa lösningar sökas men det finns star- ka skäl för att försöka finna modeller som utgår från samma idétradition som det s.k. but-for testet, d.v.s. den idémässiga utgångs- punkten i nödvändiga och tillräckliga villkor. Genom att tydligare föra in begreppet tillräck- lighet i analysen kan but-for testets brister undvikas samtidigt som dess intuitiva företrä- den kan bevaras. Så har också skett i olika sofistikerade försök att hitta en teoretisk struk- tur som kan förklara och hjälpa oss förstå både våra intuitiva kausalitetsföreställningar och de specifika orsaksproblem som vi har att hantera på juridikens område. Det i angloa- merikansk rättsvetenskap mest diskuterade och accepterade synsättet kallas med en eng- elsk akronym för NESS-testet, eller NESS- teorin, och har sina rötter i Hart & Honorés fantastiska monografi Causation in the Law, och har därefter utvecklats till en fullödig juridisk doktrin av Chicago-professorn Ric- hard W. Wright.19 Det finns inte här utrymme att närmare gå in i NESS-teorins detaljer men min uppfattning är att teorin är den bästa approach vi idag har att tillgå för att hantera kausalitetsfrågor inom juridikens område. NESS-teorins tydliga prag- matiska bas i grundläggande common sense- resonemang, som ger stort utrymme för av- vägningar utifrån särskilda faktorer i det en- skilda fallet, synes dessutom passa väl in i en svensk rättstradition och kultur. Det finns ännu mycket att göra, främst för att förenkla teorin och hitta aptitliga presentationsformer på svenska samt för att tydligare förankra teorin i svensk rättstradition. Detta fordrar emellertid en mer ingående undersökning. Sammanfattande kommentarer Den svenska skepsisen mot teoretiska ar- gumentationsmodeller i kausalitetsfrågor är tydlig men missriktad. En större ökad för- ståelse och öppenhet för de sofistikerade analysverktyg som utvecklats på kausalitets- teorins område kan ge värdefull input även för den skadeståndsrättsliga argumentationen i Sverige. Sådana modeller kan vara ett värde- fullt hjälpmedel för bedömningarna i de svåra fallen. Viktigast är emellertid att påbörja en reflexionsprocess kring frågan vad som egent- ligen är en svensk syn på kausalitetskriteriet i skadeståndsrätten. Vilka är de underliggande värderingarna och idéerna bakom kausalitets- kravet och vilka syften fyller det idag? Det är först när vi börjat förstå dessa frågor som vi kan ta ställning till vad det är i den svenska skadeståndsrätten som vi kan kompromissa med i en europeisk harmoniseringsprocess. Och i vilka frågor vi måste ta strid. 281 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt Noter 1 När det gäller betingelseläran skall vi se närmare på denna nedan. Som ett alternativ eller måhända komplement till adekvansläran lever även den s.k. skyddsändamålsläran idag ett eget liv. Det är svårt att avgöra hur stort inflytande skyddsändamåls- tankegångar egentligen har i svensk rätt. Läran fick i vart fall en anhängare i Håkan Andersson, som i sin avhandling kraftfullt pläderade för införandet av en skyddsändamålslära i svensk rätt, se Skydds- ändamål och adekvans, Uppsala 1993. 2 Se t.ex. Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, Stockholm 2002, s. 35 ff. 3 Även om SkL inte tar upp kausalitetskravet så har frågan emellertid inte lämnats helt oreglerad. I miljöbalken – varunder ofta svårutredda orsaks- samband i samband med miljöskador faller – har införts en särskild bevisregel för käranden som är lindrigare jämfört med allmänna regler, se MB 32:3, 3 st. 4 von Bar har själv skrivit om projektet bl. a. i JT 2001-02, s. 3 ff. 5 The Study Group publicerar fortlöpande sina för- slag som ett work in progress på projektets hem- sida, www.europe.uni-osnabrueck.de/ECC/index. htm. 6 Från senare års svenska utgivning utmärker sig främst Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993. 7 Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1973. En liknande approach tas av Jan Hellner i Causality and Causation, 40 Scandinavian Studies in Law, Stockholm 2000, s. 111 ff. 8 Jan Hellner och Svante Johansson, Skadestånds- rätt, 6 uppl., Stockholm 2000, 12 kap. Framställ- ningen i kausalitetskapitlet följer linjer som Hell- ner dragit upp och förfinat redan i de första uppla- gorna av sin lärobok. För övrigt bör det ifrågasättas om det fortfarande är rimligt att kalla Skadestånds- rätt för en lärobok, med åren kom den att få sådan omfattning och djup att boken snarast synes betrak- tas som Sveriges enda allmänna moderna mono- grafi på skadeståndsrättens område. 9 Se Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Ska- deståndslagen. En kommentar, Stockholm 2002, främst s. 37. 10 Se Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stock- holm 1987, s. 19 f. Kleineman framhåller att denna beteckning inte skall betraktas som pejorativ. Hell- ner behandlade denna frågeställning redan 1958, i en kommentar till inställningen att jurister inte behöver anlägga djupare perspektiv på rätten ge- nom exempelvis filosofiska angreppssätt. “Is not the best policy for a lawyer to stick to common sense and leave the philosophers to their own business without attempting to put the philosophi- cal analysis to a use for which it is not, or at least not primarily, intended? The answer to this question is that to some extent it is necessary to make a choice between philosophies. The lawyer must have some method for his work, especially for establishing its aim and for choosing his arguments. Most people would hold that he must also have some underlying principle for the evaluations, which enter into his work. Every choice between such aims, methods and principles involves a philosophy of some kind. […] To stick to common sense means that one leaves one’s philosophy implicit, without making clear what it actually is”, i Jan Hellner, Legal Philosophy in the Analysis of Tort Problems, Scan- dinavian Studies in Law, vol. 2, Stockholm 1958, s. 151. 11 Tidskrift for Rettsvitenskap 1923, s. 55 ff., s. 151. Se även omdömet i Lundstedt, Några anmärkning- ar om skadeståndsrättens systematisering och om kausalitetsfrågan i juridiken, i Festskrift til profes- sor, dr. juris Henry Ussing 5. maj 1951, København 1950, s. 328 ff. men för en något mindre dogmatisk syn, se den sista delen av Lundstedts Grundlinjer i skadeståndsrätten. Senare delen (II:2), Uppsala 1953, s. 311 ff. 12 A.a.s. 153. 13 Nu anser jag att det finns en mängd andra skäl, vilka talar för att utveckla kausalitetsteorier. Uppgiften torde främst ligga på rättsvetenskapen. Om man ser det på ett övergripande plan tror jag, förenklat uttryckt, att rättsvetenskapligt formulerade kausa- litetsteorier, eller kanske modeller om man anser att uttrycket ”teori” är för starkt i sammanhanget, kan tjäna det dubbla syftet att bidra till att förklara de kausala värderingar och utsagor förekommer i juridiken, samt tjäna syftet att fungera som ett beslutstöd för praktiska beslut i svåra kauasalitets- frågor. Det här är i linje med Jan Hellners formule- ring av rättsvetenskapens två främsta syften, se Jan Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, Stock- holm 2001, s. 31 ff. 14 Högsta domstolen fastslog i NJA 2000 s. 521 en presumtionsregel för att närstående efterlevande är berättigade till ersättning för psykiska skador till följd av dödsfallet. Skadeståndsbeloppet är scha- 282 Kausalitetskriteriet i svensk skadeståndsrätt bloniserat – i det aktuella fallet utgick 25 000 kr vardera till den mördades syskon. Domstolen fast- slår att ”presumtion” för skadeståndskyldighet skall föreligga i dylika fall, men det har ifrågasatts om det egentligen är fråga om en presumtionsregel i egentlig mening. Går det att bryta presumtionen genom att visa att de efterlevande inte lidit någon skada? En annan fråga är vad det är som egentligen presumeras. Är det en presumtion för att efterle- vande skadats eller är det presumtion för att det föreligger ett orsakssamband om det är så att den efterlevande faktiskt är skadad? Med andra ord: Presumeras skada eller presumeras kausalitet? Frå- gan är inte enbart akademisk. Man skulle kunna tänka sig att käranden tillerkänns en bevislättnad avseende sin skada men att hon ändå måste styrka orsakssamband. Det synes osannolikt att svaran- den skulle kunna bryta presumtionen att skada inträffat (man kan föreställa sig vilken typ av bevisning som skulle behöva anföras för att visa till exempel att en förälder inte skadats psykiskt av sitt barns död), men kanske skulle svaranden kunna motbevisa att orsakssamband föreligger, till exem- pel genom att hävda att kärandens psykiska skada inte sammanhängde med dödsfallet. Den mest när- liggande tolkningen synes vara att såväl skada som kausalitet presumeras föreligga i dessa fall och att det verkar osannolikt att presumtionen går att bryta. Se vidare angående avgörandet Håkan Anderssons artikel Juridisk verklighetsbild – realitet eller simulacrum, i JT 2001-01, s. 897 ff. Allmänt angå- ende skadetypen, se Håkan Andersson Trepartsre- lationer i skadeståndsrätten, Uppsala 1997, s. 249 ff. 15 A.M. Honoré, Causation and Remoteness of Da- mage i Int. Enc. Comp. L. XI Torts (1983), 7 kap. s. 57. 16 Reinhard Zimmerman, The Law of Obligations, Oxford 1996 (paperback edition), s. 988. 17 Se allmänt om detta Hart & Honoré, a.a.s. 431 ff. 18 Fallerar i bemärkelsen att det tillhandahåller svar som framstår som ohållbara ur ett common sense- perspektiv. Tre sådana problemsituationer gäller fall av överdeterminering, eller konkurrerande skadeorsaker, fall av övertagande eller uttömman- de skadeorsaker (på engelska the preemptive cau- sation cases) och, måhända, fall där frågan är om huruvida en risk kan betraktas som en ”färdig skada” (se Hellner & Johansson, a.a.s. 221 f.). Se vidare om sine qua non-lärans tre problemgrupper Mårten Schultz, Further Ruminations on Cause-in- Fact, 41 Scandinavian Studies in Law, Stockholm 2001, s. 486 ff. som i denna del bygger på Tony Honoré, Necessary and Sufficient Conditions, i The Philosophical Foundations of Tort Law, Ox- ford 1995, s. 374 ff. 19 Se senast Richard W. Wright, Once More Into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, i 54 Vanderbilt Law Review, s. 1072 ff. (2001), med hänvisningar.