Försäkringsgivarens regressrätt

337 NFT 4/2001 1. Förutsättningar för regressrätt enligt 25 § FAL 1.1. Inträde i rätten till skadestånd Med regressrätt avses att försäkringsgivaren har en rätt att träda in i den skadelidandes rätt till skadestånd. För att avgöra vilken regress- rätt som tillkommer försäkringsgivaren mås- te man först bestämma i vilken mån den skadelidande har rätt till skadestånd. Om den- nes rätt till skadestånd är begränsad t.ex. p.g.a. att den skadelidande frånskrivit sig rätten till skadestånd eller varit medvållande till skadan, begränsas försäkringsgivarens regressrätt i samma omfattning. Vidare be- gränsas försäkringsgivarens regressrätt i de fall då försäkringstagaren har rätt att uppbära både försäkringsersättning och skadestånd, s.k. kumulation, vilket är möjligt vid summa- försäkring för liv-, olycksfall- och sjukför- säkring. När försäkringsersättningen i dessa fall motsvaras av faktiska utgifter och kon- kreta uppskattningar av förlusten är kumula- tion inte möjlig och regressrätt föreligger.1 Principen att försäkringsgivaren inte har bätt- re rätt till skadestånd än försäkringstagaren, när han inträder i dennes ställe, kallas härledd Försäkringsgivarens regressrätt av Jan-Åke Fält Jan-Åke Fält janake.falt@fonus.se Artikeln utgör en förkortad version av ett examensarbete vid juridiska fakulteten, Lunds Universitet. Handledare: Eva Lindell-Frantz. Uppsatsen har tilldelats första pris – 10 000 kr – i Försäkringsjuridiska föreningens uppsatstävling i för- säkringsrätt. Försäkringsgivarens regressrätt regleras huvudsakligen i 25 § FAL. Det är vanligast att regressfrågor uppkommer i samband med skadeförsäkring för egendom. Mellan försäk- ringsbolagen gäller en regressöverenskommelse, RÖ, som begränsar utövandet av regress när regressansvaret drab- bar ett annat försäkringsbolag. I min redogörelse kommer jag att försöka besvara ett antal frågor: Vad utgör grov vårdslöshet enligt 25 § FAL? Vilken begränsning utgör RÖ och hur påverkar den privat- personer? Hur förhåller sig försäkringsbolagens försäk- ringsvillkor till 25 § FAL och RÖ? 338 regressrätt och är genom hävd, som befästs i 25 § FAL, den gällande principen i svensk rätt. Motsatsen till härledd regressrätt är själv- ständig regressrätt, vilket innebär att försäk- ringsgivarens regressrätt är beroende endast av det faktum att han utgivit försäkrings- ersättning och därmed inte beroende av vil- ken rätt till skadestånd som tillkommer för- säkringstagaren.2 1.2. Utbetalning av skadestånd För att regressrätt ska finnas krävs att försäk- ringsgivaren utgivit ett belopp som försäk- ringstagaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan. Häri ligger att regressrätt inte finns förrän försäkringsgivaren faktiskt betalt den skadelidande och inte till högre belopp än vad som då utbetalats. Vidare följer av att utbetalning ska ske till annan, att skade- vållaren inte får vara identisk med försäk- ringstagaren, vilket är möjligt i fall med skade- ståndsskyldiga som bedriver omfattande verk- samhet, t.ex. staten eller större företag. Olika bolag i samma koncern räknas dock som ”annan”.3 Det måste följaktligen vara en tredje man som är ansvarig för skadan, annars blir det fråga om framkallande av försäkringsfall eller brott mot säkerhetsföreskrift eller möjli- gen åsidosättande av räddningsplikten, vilket tillhör helt andra område inom försäkrings- rätten. Gäller försäkringen till förmån för tredje man är den som har rätt till ersättning också undantagen från regressansvar.4 En fråga som uppkommer i samband med utbetalning av skadestånd är vad som gäller om utbetalningen inte sker till den skade- lidande, vilket prövades i NJA 1994 s. 283, då ett försäkringsbolag hade betalt ut ersättning i form av hittelön till två personer, som inte var försäkringstagare. Två personer hade dömts för tillgrepp av fortskaffningsmedel. Försäkringsbolaget hade betalt ut ersättning till de skadelidande och dessutom hittelön till två personer som hade hittat de två övergivna bilarna. En av de tilltalade bestred ansvar eftersom försäkringsbolaget inte varit skyl- digt att betala ersättningen till upphittarna. Därför översteg bolagets krav vad som hade utbetalats till försäkringstagarna vid skade- regleringen, och ett regresskrav skulle inne- bära att bolaget fick bättre rätt än de skade- lidande. Försäkringsbolaget hävdade att er- sättningen till upphittarna skulle ses som en ”annan kostnad” enligt 5:7 2 st. SkL. Regress- ansvar kunde, enligt bolaget, vidare inte ute- slutas p.g.a. att ersättningen betalts direkt till upphittarna. I sin dom, som fastställdes av HD, påpekade HovR att det fick anses som en ”normal och för gärningsmannen påräknelig följd att egendom återfinns under sådana omständigheter som förelåg i det aktuella fallet att hittelön kommer att utgå.”5 Ersätt- ningen var därför att betrakta som en kostnad enligt 5:7 2 st. SkL. Vidare ansåg HovR att betalningen gjorts för bilägarnas räkning och därför skett p.g.a. försäkringsavtalet. Bedöm- ningen var densamma som om försäkrings- bolaget hade betalt ersättningen direkt till de skadelidande och de i sin tur lämnat hittelön till upphittarna. Följaktligen följde regress- rätt enligt 25 § FAL. Phillips Hult ansåg att det inte är en själv- klarhet att regressrätt föreligger endast p.g.a. att försäkringsgivaren betalt ersättning i en- lighet med försäkringsavtalet. Ersättningen måste vara välmotiverad och ha någon an- knytning till skadan. Om ett försäkringsbolag ersätter en skada p.g.a. kulans kan det visser- ligen medföra regressrätt, men samma gäller inte om ersättningen uppenbarligen saknar stöd i försäkringsavtalet.6 1.3. Uppsåt och grov vårdslöshet För att regressrätt ska föreligga krävs att skadevållaren handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Det är den bedömningen som reg- ressfrågan oftast kommit att avse. Domstolar- na har visat viss mildhet i sin syn på vad som är att anse som grovt vårdslöst.7 Motiven anger praktiska och sociala hänsyn som skäl 339 för att utesluta regressrätt när endast ringa vårdslöshet ligger den vållande till last, efter- som man då kan räkna med att den skade- lidande inte själv skulle föra skadeståndsta- lan. Det skulle dessutom finnas en risk att försäkringstagaren annars undvek att kräva försäkringsersättning om regressrätten varit obegränsad. Ett exempel på riskerna med obegränsad regressrätt kan vara om en myn- dig person vållar en eldsvåda hos sina föräld- rar genom ringa vårdslöshet. Föräldrarna, som har försäkring mot brand, skulle då inte föra skadeståndstalan mot sitt barn och kan med fog kräva att regresstalan inte väcks mot den vållande. Hade regressrätten varit obegrän- sad finns det också en risk att försäkrings- tagare undviker att göra anspråk på försäk- ringsersättning med hänsyn till tredje man. Viss ledning för vad som anses vara oakt- samhet kan finnas i lagstadganden som på- bjuder ett visst handlingsmönster. Överträ- delse av sådana regler skulle kunna utgöra grov oaktsamhet. Dock är syftena bakom handlingsregler i allmänhet andra än skade- stånds- och försäkringsrättsliga, och den ny- ansering som finns mellan olika regler, t.ex. trafikregler, är därför inte lämplig för att bedöma regressansvar. Däremot kan det i en straffrättslig bedömning finnas en god ut- gångspunkt för avgörande av om grov vårds- löshet föreligger enligt 25 § FAL. En annan synpunkt är att grov vårdslöshet kan utgöras av vårdslöshet som upprepas efter det att en skada inträffat. Om det finns uttryckliga före- skrifter för att undvika skada och de överträds anses ofta grov vårdslöshet föreligga.8 Det är inte möjligt att dra några slutsatser med utgångspunkt i lagens syfte om vad som utgör grov oaktsamhet. Som grund bör dock läggas vad som gäller för den vanliga culpa- bedömningen, nämligen att ”kravet på akt- samhet skärpes och oaktsamheten bedömes strängare om faran för skada är stor och om stora värden står på spel.”9 Culpabegreppet är således elastiskt, varför det finns möjlighe- ter till nyansering även när det gäller regress- rätt. Vad som i vissa fall är försvarligt kan under andra omständigheter vara grovt oakt- samt. I ett obiter dictum i NJA 1992 s. 130 kom- menterar HD vad som i olika fall kan utgöra grov vårdslöshet. Fallet gällde tolkningen av ett standardavtal, AB 72, inom entreprenörs- förhållanden. För att kunna beteckna vårds- löshet som grov krävs enligt HD att den ska vara av ett mycket allvarligt slag, på gränsen till uppsåtligt förfarande. Handlingen ska vara sådan att den ”vittnar om en betydande hän- synslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada.”10 I vissa fall, t.ex. vid jämkning av skadestånd och nedsätt- ning av försäkringsersättning p.g.a. framkal- lande av försäkringsfall, kan det utöver med- vetet risktagande krävas att omständigheter- na även på annat sätt framstår som särskilt graverande. Det finns inom skadestånds- och försäkringsrätten särskilda hänsyn, bl.a. till den ersättningsberättigade, som medfört att tillämpningen av grov vårdslöshet varit myck- et restriktiv. Enligt Hellner finns det utöver medvetet risktagande ett antal olika hänsyn att ta vid bedömningen om oaktsamhet är grov. Ett exempel är att man brister i upp- märksamhet på betydande risker. Skadans storlek är ett annat exempel som i vissa fall kan påverka bedömningen, eftersom större försiktighet oftast är påkallad vid ökad risk för stora skador, men det kan inte ses som en allmängiltig regel. Även vid ringa oaktsam- het kan skadorna bli omfattande.11 Det finns en viss närhet mellan 25 § FAL och reglerna om framkallande av försäkrings- fall i 18 och 20 §§ FAL, vilka också stadgar om grov vårdslöshet som förutsättning för påföljd och utesluter att rätten till försäkrings- ersättning påverkas av annan culpa. Det är dock en påtaglig skillnad mellan regressrätt och framkallande av försäkringsfall, varför det inte är självklart att använda samma stan- dard vid bedömningen av försäkringstaga- 340 rens och tredje mans oaktsamhet. Två syn- punkter görs gällande om skillnaden. Det kan å ena sidan vara rimligt att kräva större akt- samhet med andras egendom än med egen, p.g.a. alla olägenheter som följer med att ens egendom skadas. Den skadelidande drabbas av fler utgifter och andra konsekvenser när hans egendom skadas medan skadevållaren i princip är helt oberörd. Därför skulle ett strängt regressansvar kunna förväntas medföra stör- re försiktighet med andras egendom. Å andra sidan kan man tänka sig att regressansvar ska vara mildare än ansvaret vid skada på egen egendom, eftersom försäkringstagaren själv är ”herre över sina handlingar” i större mån än över tredje mans. Försäkringstagaren kan själv bestämma vem som har tillgång till hans egendom och tar därigenom en risk som det är rimligt att han själv ska stå för. Vidare finns det en risk för att tredje mans regressansvar går ut över försäkringstagaren t.ex. om när- stående är skadevållare. Ett strängt regressan- svar skulle därför innebära en dubbel börda för den skadelidande. Regressregeln i 25 § FAL kan sägas utgöra en kompromiss av de två synsätten, varför det kan antagas att en handling bedöms på samma sätt oavsett om det gäller försäkringstagaren eller tredje man. Rättspraxis ger tyvärr ingen ledning, efter- som rättsfall angående framkallande av för- säkringsfall är mycket fåtaliga.12 I proposi- tionen till KFL förekommer ett liknande reso- nemang i samband med reglerna om framkal- lande av försäkringsfall, då i vissa fall identi- fikation kan förekomma. Det nämns att en försäkringstagare bör drabbas hårdare om han samtycker till att någon handlar på ett sätt som medför att försäkringsfall uppstår. Sam- tycket måste då avse just den handling som framkallat försäkringsfallet. Identifikation är dock ingen självklarhet endast genom att för- säkringstagaren utlämnat egendom till tredje man, men kan inte uteslutas, eftersom i vissa fall utlåning i sig kan utgöra oaktsamhet.13 Det är ovanligt att det uppstår svårigheter att bedöma om en skada är framkallad genom en uppsåtlig handling. Förekommer tvekan bedöms vårdslösheten i de flesta fall som grov. På så sätt påverkas sällan försäkrings- givarens regressrätt om uppsåt misstänks men inte kan bevisas.14 1.4. Strikt ansvar Försäkringsgivaren har, enligt 25 § FAL, reg- ressrätt mot den som ”enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke.” Uppenbarligen åsyftas med formuleringen strikt ansvar. Syftet med oinskränkt regressrätt vid strikt ansvar är, enligt Hellner, att ”skador som orsakas ge- nom farlig verksamhet skall bäras av denna verksamhet, även om icke culpa föreligger och oavsett om skadan i första hand är täckt av den skadelidandes försäkring.” Denna inställ- ning återspeglar vad som genomsyrat skade- ståndsrättens utformning i slutet av 1920- talet.15 En fråga som då uppkommer är om det krävs ett uttryckligt lagstadgande om strikt ansvar för att regressrätt ska vara möjlig eller om strikt ansvar som införts genom praxis är tillräckligt. Domstolarna har en möjlighet att ålägga ett strikt ansvar för farlig verksamhet. Det finns få rättsfall på området och de situationer för vilka strikt ansvar för farlig verksamhet har ålagts är inte många, men för särskilt farliga militärövningar anses strikt ansvar vara eta- blerat. Några principer går att härleda ur NJA 1991 s. 720, men det är osäkert hur tillämpliga principerna är på andra fall.16 Fallet gällde strikt ansvar för innehavare av fjärrvärmean- läggning. Vattenutsläpp från anläggningen hade orsakat stora skador och de skadelidan- de vände sig mot innehavaren och yrkade ersättning p.g.a. strikt ansvar. HD bedömde först och främst om drift av en fjärrvärmean- läggning kunde utgöra en farlig verksamhet, vilket besvarades nekande. Trots detta kan skador inte undvikas och utsläpp kan orsaka allvarliga skador, vilket påminner om stör- 341 ningar som ger rätt till ersättning enligt miljö- skadelagen17 . Vidare påpekas att den skade- lidande vanligen står i ett direkt eller indirekt kontraktsförhållande till den som driver an- läggningen. Därför är det rimligt att kostna- derna för skador slås ut på alla som nyttjar anläggningen. En ansvarsförsäkring, anser HD, borde med hänsyn till den relativt låga skadefrekvensen bli tämligen billig. Slutli- gen anför HD att ett strikt ansvar borde stimu- lera till ökad säkerhet och därmed minskad risk för skador. Det är i allmänhet svårare att bedöma vad som krävs för att strikt ansvar skall föreligga där detta införts genom praxis än när ansvaret grundas på lag, detta eftersom domstolarnas motivering inte alltid är tydlig. Svårigheten blir då gränsdragningen mellan fall där en verksamhet haft karaktär som medför strikt ansvar och fall där endast uppsåt eller grov vårdslöshet kan åberopas. Skillnaden är vik- tig just i regressfall.18 Frågan om regressrätt finns vid strikt an- svar p.g.a. av praxis har tagits upp till behand- ling i ett antal domstolsavgöranden. Frågan om strikt ansvar vid farlig verksamhet upp- kom i NJA 1946 s. 148 då Sundsvalls stad hade företagit sprängningsarbeten. En sten hade då slungats 300 meter och fallit genom taket på ett hus. Ett försäkringsbolag ersatte skadan och krävde staden på ersättning enligt 25 § FAL. Bolaget yrkade i första hand att sprängning utgjorde en sådan farlig verksam- het som staden ansvarade för oberoende av vållande och i andra hand att staden ansvara- de för den lokala arbetsledningens oaktsam- het. Rådhusrätten fann staden skyldig att er- sätta bolaget p.g.a. arbetets art och att spräng- ningsarbete medför stor risk för skada, d.v.s. strikt ansvar förelåg. Strikt ansvar för den sortens sprängningsarbete ansågs dock inte föreligga enligt HD och inte heller ansvar för den lokala arbetsledningens oaktsamhet, som för övrigt inte var grov. Utgången hade tro- ligtvis blivit annorlunda idag med hänsyn till att 32:4 Miljöbalken stadgar strikt ansvar för sprängningsarbeten . I NJA 1946 s. 734 II har HD fastslagit att det är oväsentligt om ansva- ret beror på lagstadgande eller praxis. I fallet hade militären under en övningsskjutning med granatkastare orsakat eldsvåda i ett skogsom- råde. Ett försäkringsbolag förde regresstalan mot Kronan och åberopade 25 § FAL. Kronan bestred ansvar med hänvisning till att de inte hade strikt ansvar enligt lag och övningen ej utförts i strid mot instruktioner. Militären ansågs dock skadeståndsskyldig p.g.a. den brandfara som var förenad med den sortens övning och försäkringsbolagets regresskrav bifölls. Hellner, som delar HD:s uppfattning, för- kastar tanken att regressansvar vid strikt an- svar skulle kräva lagstadgande. Han menar att formuleringen ”enligt lag” troligtvis betyder ”lagligen” d.v.s. att det finns en juridisk skyl- dighet att betala skadestånd oberoende av vållande.19 Frågan uppkom, trots det äldre fallet, återigen i NJA 1993 s. 764 då ett antal fastigheter hade drabbats av översvämning efter ett skyfall. Kommunens avloppsanlägg- ningar hade inte räckt till för den rikliga nederbörden. Efter att ha ersatt de skadelidan- des skador förde ett försäkringsbolag regress- talan mot kommunen. Kommunen hade be- talt ut de skadelidandes självrisk. Bolaget hävdade att kommunen var strikt ansvarig enligt 29 § va-lagen, som stadgar ansvar för huvudman för vatten- och avloppsanlägg- ningar. Paragrafen har i praxis tolkats innebä- ra ansvar oberoende av vållande.20 Kommu- nen bestred ansvar p.g.a. exceptionella för- hållanden, bl.a. skyfall, hårda vindar och häf- tiga temperaturväxlingar. Vidare bestred kom- munen att ansvaret enligt 29 § va-lagen var strikt, i varje fall inte i förhållande till försäk- ringsbolaget, som inte intog en sådan ställ- ning i förhållande till kommunen att det be- hövde skyddas av sociala skäl. Därför ansåg kommunen att tvisten skulle prövas enligt vanliga skadeståndsrättsliga principer. HD 342 ansåg att, även om det inte framgick av para- grafen, strikt ansvar hade klargjorts i praxis. Eftersom ansvaret på så sätt var strikt förelåg regressrätt enligt 25 § FAL. 1.5. Principalansvar Regressrätt är enligt 25 § FAL utesluten mot den som ”enligt 3 kap 1 eller 2 § skade- ståndslagen…svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.” Vad som åsyf- tas är principalansvar och det allmännas an- svar. Begränsningen i regressrätten infördes samtidigt som tillkomsten av SkL. Departe- mentschefen påpekade att utvecklingen i frå- ga om försäkringsgivarens regressrätt i all- mänhet skulle gå i riktning mot att förluster som täcks av skadeförsäkring i princip slut- ligt bör bäras av försäkringen. En obegränsad regressrätt skulle rimma illa med den synen på förhållandet mellan skadestånd och för- säkring. Vidare skulle en diskrepans uppstå om en arbetsgivare blev regressansvarig när vållande ligger en arbetstagare till last, med- an uppsåt och grov vårdslöshet krävs för regressansvar när han själv vållat skadan. Vilka som skulle kunna ådra arbetsgivaren regressansvar var inte klart och överlämna- des åt rättstillämpningen att bestämma. Viss återhållsamhet var nödvändig. Regressrätt borde därför med hänsyn till preventions- och rättvisesynpunkter endast medges när skade- vållaren p.g.a. ”sin ställning på ett naturligt sätt låter sig identifieras med den ansvarige.” För regressansvar krävs följaktligen en ställ- ning som innebär ett visst ansvar för verksam- heten.21 Principalansvar innebär, enligt 3:1 SkL, att en arbetsgivare ska ersätta person- eller sak- skada som hans arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. För att ansvar ska inträda krävs följaktligen att skadan vål- lats i tjänsten, vilket utesluter handlingar av rent privat natur även om de skett under arbetstid.22 Stat och kommun kan bli ansva- riga för de skador som vållas vid myndighets- utövning enligt 3:2 SkL, men kan även vara ansvariga enligt 3:1 SkL om arbetstagare (el- ler person som anlitats av staten under former som medför att han inte är arbetstagare i teknisk mening) orsakar skador.23 Syftet med principalansvar och skadeståndsansvar för det allmänna är att det ger en möjlighet att på ett lämpligt sätt placera kostnaden för person- och sakskador som uppstår vid arbetsgivares verksamhet p.g.a. att en arbetstagare vållar dem.24 Kostnaden slås på så sätt ut över flera, för arbetsgivaren på en hel verksamhet och för det allmänna på skattebetalarna, istället för att drabba en arbetstagare. Arbetstagare kan dock bli ansvarig, enligt 4:1 SkL, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till ”hand- lingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga om- ständigheter.” Anledningen till det begränsa- de ansvaret för arbetstagare är att de inte ska stå ansvar för skador som han vållar i sitt arbete. Arbetsgivaren ansvarar för att arbetet organiseras så att skador undviks och står den ekonomiska risken när skador uppkommer.25 I propositionen till SkL anförde departements- chefen att ett utökat principalansvar skulle stimulera till tecknande av ansvarsförsäk- ring, vilket från allmänna synpunkter var önsk- värt. Vissa farhågor om en kraftig ökning av premiekostnaderna för ansvarsförsäkring ytt- rades under remissbehandlingen, men depar- tementschefen avfärdade dem som över- drivna.26 När det gäller principalansvar finns en regel i 3:6 SkL, som stadgar att ersättning för sak- skada enligt 3:1 SkL kan jämkas ”om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäk- ringar eller försäkringsmöjligheter.” Syftet med skälighetsregeln är att motverka att för- delningen mellan skadevållare blir skev. Om det föreligger ansvarsförsäkring för endast en av flera skadevållare, ligger beslutet om vem som till sist ska betala hos den skadelidande. Väljer han att kräva den oförsäkrade förelig- 343 ger regressrätt för honom mot den ansvars- försäkrade, medan det inte gäller för det mot- satta förhållandet och försäkringsbolaget får stå för hela utbetalningen.27 Departements- chefen ansåg i propositionen till SkL att en jämkningsregel kunde få betydelse även för arbetsgivare med ansvarsförsäkring. Även om försäkringssummorna ligger på en nivå som torde täcka alla normala skadefall, kan det förekomma fall då de inte räcker till. Det överskjutande beloppet drabbar då arbets- givaren, vilket kan anses oskäligt med tanke på principalansvarets karaktär av skadestånd- sansvar oberoende av vållande.28 Jämkning skulle, enligt departementschefen, aldrig ske inom ramen för en föreliggande ansvarsför- säkring. Han menade att jämkning som skulle ske med hänsyn till föreliggande försäkring och försäkringsmöjligheter innebar att det skulle kunna anses oskäligt om en arbets- givare skulle få betala ett betungande skade- stånd om han, med hänsyn till de förhållanden som råder inom hans verksamhet, tagit en ordinär försäkring. Om arbetsgivaren under- låtit att teckna en försäkring för en viss sorts skada torde jämkning vara utesluten endast om han haft skäl att anta att risk för sådan skada kunnat aktualiseras. För självförsäk- rare i fråga om ansvarsförsäkring gäller att situationen får bedömas som om ansvarsför- säkring finns.29 Bestämmelsen i 3:6 SkL blev aktuell i fallet NJA 1996 s. 118 då ett företag hade träffat avtal med JCC om rivnings- och ombyggnad- sarbeten i företagets lokaler. JCC anlitade i sin tur en underentreprenör för att utföra riv- ning av väggar i ett kylrum. Under arbetet med rivningen samlades en mängd brännbart material och då underentreprenören använde skärbrännare fattade materialet eld och de materiella skadorna som följde uppgick till över tio miljoner kronor. Vidare hade endast en av två handbrandsläckare fungerat och en brandslang i lokalen hade varit för kort för att nå fram till eldhärden. Ett försäkringsbolag, Skandia, betalade ersättning till företaget. Underentreprenörens ansvarsförsäkrare, Folk- sam, betalade enligt försäkringsavtalet två miljoner till Skandia. Skandia förde regress- talan, enligt sitt försäkringsavtal med företa- get, mot underentreprenören. HD ansåg att den oaktsamhet som arbetarna gjort sig skyl- dig till var att beakta som grov, vilket motive- rades med ett antal argument. I utrymmet där arbetet utfördes förvarades mycket värdefull egendom. Risken för brand måste ha varit uppenbar, varför särskilda försiktighetsmått borde ha vidtagits t.ex. forsla bort det bränn- bara materialet eller tillse att släckningsmöj- ligheter fanns. Vidare rörde det sig om yrkes- mässig verksamhet, vilket gör oaktsamheten mer kvalificerad. Dock ansåg HD att Skandia inte hade rätt till högre ersättning än två miljoner, med hänsyn till 3:6 SkL. Skade- ståndsansvaret för underentreprenören jäm- kades med hänsyn till föreliggande ansvars- försäkring. Trots att Skandia genom försäk- ringsavtalet utvidgat sina möjligheter till reg- ressrätt ansåg HD att det inte skulle påverka tillämpningen av 3:6 SkL. Fallet NJA 1996 s. 118 har inte gått obe- märkt förbi. Harald Ullman påpekade att ef- fekten av fallet blir att en skadevållare med otillräcklig försäkring, vars försäkringsbe- lopp är av gängse storlek, undviker att betala skadestånd till motparten i den mån skade- ståndsbeloppet överstiger ansvarsförsäkring- en. En sådan ingripande effekt var, enligt Ullman, troligtvis inte avsedd i ett avtal mel- lan två näringsidkare.30 Enligt Hellner visar fallet på betydande intressemotsättningar mellan 3:6 SkL och försäkringsgivare. För- säkringsbolag har under senare år fått ett ökat intresse för regresskrav och hävdat att vissa skador bör motarbetas med försäkringsrätts- liga och skadeståndsrättsliga medel. Särskilt viktigt är skador som orsakas genom oakt- samhet vid ”heta arbeten”, vilket fallet utgör ett skolexempel på. Vidare menar Hellner att domen har stöd både i lagtexten och i motiven 344 till SkL, men att det finns skäl att ta upp frågan till diskussion. Diskussionen har utvecklats sedan SkL kom till och sedan dess motiv skrevs. Ett exempel på detta är förslaget till ny försäkringsavtalslag, som utesluter alla be- gränsningar i försäkringsgivarens regress- rätt.31 Företagens ansvarsförsäkring har sedan mitten av 1990-talet ökat sitt försäkrings- belopp till tio miljoner. Självrisken är i för- säkringen 30 % av skadebeloppet.32 2. Konsumentförhållanden 2.1. Regressrätt Enligt 4 § KFL tillämpas 25 § FAL i förhål- lande till annan än försäkringstagaren även i fråga om de försäkringar som avses i KFL. I betänkandet till konsumentförsäkringsla- gen uttalade sig försäkringsrättskommittén om regressrättens betydelse för förslaget till konsumentförsäkringslag. Det förelåg, enligt kommittén, en betydande lucka i konsument- skyddet vid försäkringar om man utgår från lagreglernas innehåll. Eftersom regeln är dis- positiv förbehåller sig försäkringsgivarna ofta regressrätt även vid oaktsamhet som inte är grov. Visserligen utnyttjades regressrätten mycket sällan i de fall då försäkringstagarna inte hade ansvarsförsäkring och när ansvars- försäkring förelåg gällde överenskommelser mellan försäkringsgivarna. Kommittén påpe- kade att ett effektivt skydd för konsumenter- na krävde att regeln om regressrätt mot pri- vatpersoner ersattes med en relativt snäv, tvingande reglering. Ett exempel skulle då vara att begränsa regressrätten till fall där synnerliga skäl talar för regressrätt. Kommit- tén ansåg att en sådan begränsning skulle innebära en kodifiering av praxis.33 Under remissbehandlingen kommenterade Svenska Försäkringsbolags Riksförbund regressrätten. Förbundet hänvisade till sina försäkringsvill- kor ”Allmänna bestämmelser 1976”, i vilka den restriktiva praxis som nämns i kommitté- förslaget var kodifierad. Förbundet ansåg inte behovet av lagstiftning särskilt trängande, eftersom den önskade kodifieringen av praxis redan var genomförd om än inte genom tving- ande lagstiftning. Enligt villkoren gällde för hem-, villa-, fritidshus-, och reseförsäkring att ”återkrav mot privatperson får framställas endast om denne vållat skadan med uppsåt eller genom grov vårdslöshet, eller om ska- dan har samband med dennes förvärvsverk- samhet.”34 I propositionen höll departementschefen med kommittén om att det förelåg en bety- dande lucka i konsumentskyddet angående regressrätten. Han uppfattade försäkrings- bolagens upplysningar under remissbehand- lingen som lugnande och beslutade att trots luckan att inte göra något i väntan på över- läggningar mellan de nordiska justitiedepar- tementen.35 2.2. Culpabedömningen När privatpersoner regressvis krävs på ersätt- ning av försäkringsbolag gäller som nämnt 25 § FAL, vilket innebär att skadevållaren måste gjort sig skyldig till uppsåt eller grov vårdslöshet. Därför är det nödvändigt att av- göra vad som krävs för att grov vårdslöshet ska föreligga när en privatperson är skadevål- lare. I specialmotiveringen till 32 § KFL angå- ende nedsättning av försäkringsersättning p.g.a. framkallande av försäkringsfall påpe- kar departementschefen att grov vårdslöshet är vårdslöshet, som är av mycket allvarligt slag. Culpabedömningen är i det fallet den- samma som när det gäller andra rättssubjekt än konsumenter. I konsumentfall finns dock ofta andra hänsyn att ta, som i vissa fall kan lindra bedömningen och inte helt utesluta ersättning. Exempel på sådana hänsyn är att skadan t.ex. fått mer ödesdigra konsekvenser än vad den försäkrade haft anledning att räkna med eller att en reduktion av ersättningen leder till svåra sociala konsekvenser.36 345 Med tanke på närheten mellan reglerna om regressrätt och framkallande av försäkrings- fall är det lämpligt att för att belysa culpabe- dömningen i konsumentförhållande referera ett fall, som visserligen är från tiden före KFL:s tillkomst. I fallet NJA 1962 s. 281 krävde en man ersättning från sin brandför- säkring, men vägrades p.g.a. att han genom grov vårdslöshet vållat skadan. Mannen hade i berusat tillstånd tänt en cigarett och strax därefter lagt sig för att sova. Han släckte cigaretten mot en dörr i lägenheten och lade fimpen på en hylla och somnade. Efter en stund vaknade han och upptäckte brand i dörren och sängkläderna. Efter att ha försökt släcka elden, dolt brandskadorna och öppnat ett fönster lämnade mannen lägenheten, för att senare få besked om att lägenheten för- störts genom brand. I sin dom yttrade HD att mannens sammanlagda handlingar fick anses innefatta så grov vårdslöshet att bolaget en- ligt försäkringsvillkoren var befriat från skyl- dighet att utge ersättning för brandskadan. 2.3. Ansvarsförsäkring När privatpersoner blir regressansvariga tas oftast deras ansvarsförsäkring i bruk genom hemförsäkringen. Genom KFL finns emel- lertid en särskild reglering för privatperson- ers ansvarsförsäkring, vilken innebär att den gäller även om skada orsakats genom grov vårdslöshet. Detta spelar stor roll när försäk- ringsbolag kräver privatpersoner på ersätt- ning, eftersom ansvarsförsäkringen oftast går att utnyttja. På så sätt blir nästan aldrig privat- personen själv betalningsskyldig, förutom om skadan vållats uppsåtligen. I betänkandet till konsumentförsäkringsla- gen föreslog kommittén att vårdslöshet vid föreliggande ansvarsförsäkring inte skulle medföra att ersättningen sätts ned, inte ens om vårdslösheten är grov. Hänsyn togs främst till den skadelidande, som inte skulle gå miste om skadestånd ur ansvarsförsäkring p.g.a. särskilt svår vårdslöshet på skadevållarens sida. Begränsningen ansågs dock inte spela någon större roll med tanke på hur ovanligt det var med grov vårdslöshet, men det ansågs olämpligt att utsätta den skadelidande för risken att inte få ersättning.37 Kommitténs förslag föll dock inte i god jord i alla läger. Främst från försäkringshåll invändes att ersättning inte i några fall skulle förekomma vid uppsåt eller grov vårdslöshet. Ersättningen skulle i varje fall få sättas ned vid grov vårdslöshet. Vid uppsåt skulle ersätt- ning undantagslöst uteslutas. Departements- chefen ansåg att ansvarsförsäkringen innebär ett skydd för oaktsamt beteende, men om kravet på oaktsamhet sänks för nedsättning av försäkringsersättning, har försäkringen inte något egentligt värde. Därför skulle nedsätt- ning av försäkringsersättning inte få före- komma i de fall då oaktsamheten inte är grov. Bedömningen om nedsättning skulle få före- komma vid grov vårdslöshet var mer tvek- sam, men hänsyn till den skadelidandes rätt till ersättning gjorde att även sådan oaktsam- het var undantagen. Däremot skulle ingen ersättning lämnas om försäkringstagaren fram- kallat försäkringsfallet uppsåtligen. Den val- da linjen stämde också bäst överens med de övriga nordiska reglerna.38 3. Regressavtal mellan försäkringsgivare 3.1. Inledning Regressavtal mellan olika försäkringsbolag är giltiga i svensk rätt och innebär att regress- rätten i jämförelse med vad som gäller enligt FAL förändras om ansvaret drabbar en annan försäkringsgivare. Det finns två sorters reg- ressavtal mellan försäkringsgivare. Bolagen kan avtala om att aldrig utöva regress mot varandra, eller att endast en viss del av skadan ska ersättas av skadevållarens försäkringsgi- vare. En följd av regressavtal är en fördelning av belastningen på olika sorters försäkringar. 346 Om regressansvar helt utesluts minskar be- lastningen på ansvarsförsäkringen och över- förs på skadeförsäkringen.39 Den som är självförsäkrare i fråga om an- svarsförsäkring, t.ex. staten, kan allmänt sett inte räkna med att dra fördel av regressöver- enskommelser mellan försäkringsbolag. De kan alltså utsättas för regresskrav även i andra fall än de som anges i 25 § FAL.40 3.2. Regressöverenskommelsen Den första regressöverenskommelsen, RÖ, skrevs 1949 och var tillämplig på brand-, glas-, maskin-, resgods-, och vattenlednings- skadeförsäkring. Regressrätt fick då endast utövas då regressrätt tillkom bolaget enligt 25 § FAL. Om den utbetalda ersättningen understeg 1000 kronor fick regressrätt inte utövas.41 Regressöverenskommelsen reviderades kontinuerligt från 1949. Antingen ändrades den faktiska överenskommelsen eller kom- mentaren till den, men 1992 skrevs en helt ny överenskommelse med kommentar. RÖ 92 innehöll bestämmelser som innebar att reg- ress inte fick utövas om skadebeloppet under- steg ett halvt basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL. Genom den senaste regressöverenskommelsen, RÖ 97, gjordes ett antal ändringar. Inledningsvis följ- des inte överenskommelsen av en kommen- tar. Målet var att göra den så tydlig att det inte skulle behövas några förklaringar. 42 Den nu gällande RÖ trädde i kraft den 1 juli 1997 och gäller för skador som inträffat från den dagen. Det belopp för vilket försäkringsbolag har rätt att utöva regressrätt är begränsat genom att det endast får omfatta den ersättning som betalts genom skadereglering, vilket uteslu- ter administrations- eller utredningskostna- der. Däremot är ett bolag oförhindrat att utöva regressrätt för belopp som faller utanför över- enskommelsen, t.ex. ett belopp som faller inom den ansvariges självrisk.43 Ett regress- krav ska framföras direkt mot den ansvarige, vilket är en nyhet jämfört med tidigare RÖ då kravet ställdes mot ansvarsförsäkringsbola- get. En konsekvens av att regresskravet riktas mot den ansvarige är att regresskrav ändå framförs utan hänsyn till RÖ:s begränsnings- regler. Det finns en förteckning, upprättad av Sveriges Försäkringsförbund, över de bolag som är anslutna till RÖ, men det är först efter kravet som det framkommer vilket försäk- ringsbolag som är ansvarsförsäkringsbolag och om det är anslutet till RÖ.44 Belopps- gränsen har höjts till ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i syf- te att minska antalet regresskrav och på så sätt undvika oproportionerligt höga skaderegle- ringskostnader. När ett regresskrav framförs mot en fysisk person medges regressrätt en- dast i de fall då skadan orsakats med uppsåt eller genom grov vårdslöshet, eller om ska- dan uppkommit i samband med förvärvs- verksamhet. Fysiska personer har ett utökat skydd i sin ansvarsförsäkring. Även när en fysisk person driver näringsverksamhet bru- kar det förekomma ett skydd i hem- och villaförsäkringen, varför det inte finns någon begränsning i det fallet.45 I RÖ finns en regel om återkrav, vilket tidigare kallades omvänd regress, för att und- vika kringgående av överenskommelsen. Om en försäkringstagare låter bli att utnyttja sin egendomsförsäkring och vänder sig direkt mot den ansvarige och dennes ansvarsförsäk- ring, belastas inte egendomsförsäkringen. Ansvarsförsäkringsbolaget har då rätt att ge- nom återkrav utfå ersättningen från den skade- lidandes försäkringsbolag. Den skadelidande kan ha all anledning att låta bli att kräva ersättning från sitt försäkringsbolag för att undvika höjda premier. Återkrav enligt RÖ förekommer sällan men har enligt Ullman en pedagogisk betydelse genom att ”klargöra följderna av att RÖ:s begränsningsregler inte iakttas av anslutna bolag och deras försäk- ringstagare.”46 347 4. Särskild regressrätt 4.1. Inledning Det finns flera frågor som uppkommer i sam- band med försäkringsgivarens regressrätt. Jag har valt att koncentrera mig på två frågor, som jag tycker är intressanta. Den första rör över- låtelse av rätten till skadestånd. Försäkrings- givaren kan kringgå bestämmelserna om reg- ressrätt genom att efter att skada uppkommit överta försäkringstagarens rätt till skadestånd, vilket är fullt lagligt. Den andra frågan rör flera skadeståndsskyldiga. Det spelar en stor roll vem den skadelidande vänder sig mot för ersättning när det finns flera skadevållare, med tanke på att regressrätten är begränsad vid mindre oaktsamhet än grov. 4.2. Överlåtelse av rätten till skadestånd Liksom större delen av FAL är 25 § disposi- tiv. Försäkringsgivaren är därför inte bunden av paragrafens begränsande rekvisit och kan förbehålla sig rätten att inträda i den skadeli- dandes rätt till skadestånd oavsett grad av oaktsamhet hos den vållande. Har försäk- ringsgivaren inte utnyttjat sin avtalade reg- ressrätt har den skadelidande möjlighet att överlåta sin rätt till skadestånd till försäk- ringsgivaren. På så sätt blir regressansvaret lika omfattande som skadeståndsansvaret oavsett vad som följer av FAL eller försäk- ringsvillkor.47 En överlåtelse har dock ingen verkan mot den som har friskrivit sig från ansvar. Försäkringstagaren har då p.g.a. fri- skrivningen ingen rätt till skadestånd, varför överlåtelse är omöjlig.48 Frågan om överlå- telse av rätt till skadestånd är inte omnämnd i motiven till FAL, men det är fullt möjligt att göra det enligt HD:s dom i NJA 1933 A nr 325. I fallet, som anmärkningsvärt nog är ett notismål, hade en man åtagit sig att utföra elektrifiering av en försäkringstagares fastig- het. När brand uppstod vände sig försäkrings- bolaget mot skadevållaren med hänvisning till att försäkringstagaren överlåtit sin rätt till ersättning. Skadevållarens vårdslöshet var inte grov, men HD påpekade att oförsiktighet låg honom till last och att han var ersättningsskyl- dig i första hand p.g.a. överlåtelsen. Trots att själva överlåtelsen var en av huvudfrågorna i målet refererades det inte i sin helhet i NJA. 4.3. Regressrätt mellan flera skadeståndsskyldiga I samband med försäkringsgivarens regress- rätt och flera skadeståndsskyldiga uppkom- mer ett antal frågor. En fråga gäller i vilken utsträckning den som själv blivit utsatt för regresskrav har regressrätt mot annan skade- ståndsskyldig. En annan fråga gäller vilken regressrätt en ansvarsförsäkrare, som betalt ut skadestånd, har mot den som är skade- ståndsrättsligt regressansvarig mot den an- svarsförsäkrade.49 Problemet med den första frågan är att regressrätt endast är möjlig vid uppsåt och grov vårdslöshet. Om flera skadeståndsskyl- diga har handlat med olika grader av vårds- löshet blir det endast värt mödan för försäk- ringsgivaren att kräva den som är regressan- svarig. Den som gjort sig skyldig till annan vårdslöshet än grov är inte regressansvarig i förhållande till försäkringsgivaren, men tor- de enligt Hellner vara det i förhållande till den som försäkringsbolaget krävt på ersättning. Försäkringsbolaget vänder sig inte till någon annan än den som gjort sig skyldig till åtmins- tone grov vårdslöshet, eftersom kravet då ogillas enligt 25 § FAL.50 Ett tidigt rättsfall kan ge viss ledning om vad som gäller när det finns flera skade- ståndsskyldiga. I NJA 1937 s. 264 dömdes tre personer till att solidariskt utge skadestånd p.g.a. egenmäktigt förfarande. En av männen betalade en tredjedel och en annan betalade resterande belopp, hälften av vilket han sedan krävde av den tredje. Rådhusrätten och Hov- rätten dömde den tredje mannen att betala sin tredjedel. Fallet avgjordes av HD i sin helhet. 348 I domen yttrades att i fall då flera p.g.a. brott är skadeståndsskyldiga de måste ”anses skyl- diga att i gäldandet härav sinsemellan taga del efter ty med avseende å omständigheterna må vara skäligt.”51 HD lämnade därmed öppet för domstolarna att göra en skönsmässig be- dömning av fördelningen av skadeståndsan- svaret. Slutsatsen i fallet torde gälla än idag. I förarbetena till SkL togs frågan om flera skadeståndsskyldiga upp och det fastställdes att de skulle vara solidariskt ansvariga och att regressrätt skulle föreligga för den som betalt ut skadestånd. Däremot ansåg departements- chefen att en lagregel om fördelningen dem emellan inte borde lagfästas. Den slutliga fördelningen skall därför ske efter en skälig- hetsbedömning.52 Enligt huvudregeln i 6:3 SkL svarar de skadeståndsansvariga solida- riskt för skadeståndet. Eftersom SkL gäller för all skadeståndsskyldighet, enligt 1:1 SkL, blir ansvaret solidariskt, oavsett om det gäller ansvar för egen culpa, principalansvar eller strikt ansvar. Förutsättningen är dock att alla är ansvariga för samma skada. När den skade- lidande krävt en skadeståndsansvarig får den- ne i sin tur kräva de övriga enligt särskilda regler. Ansvaret är inte solidariskt enligt 6:3 SkL om ”annat följer av att begränsning gäl- ler i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av de skadeståndsskyldiga.”53 Den viktigaste faktorn vid fördelning av skade- ståndsansvar, när alla skadeståndsskyldiga handlat oaktsamt, torde vara graden av vål- lande, men domstolarna tenderar att fördela ansvaret lika efter antalet medverkande.54 Ett exempel på en sådan uppdelning ger NJA 1979 s. 773 då en villaägare hade anlitat en rörinstallatör för arbete på sitt hus. Installatö- ren hade i sin tur av ett bolag hyrt en grävma- skin med förare för att utföra arbetet. Föraren var mycket ung vid tillfället. Under arbetet grävde föraren för nära en av husets väggar, vilket ledde till att gaveln rasade och stora materiella skador uppstod. Både bolaget och installatören befanns skadeståndsskyldiga i förhållande till villaägaren. I TR och HovR uppdelades ansvaret med två tredjedelar för installatören och en tredjedel för bolaget, men i HD ändrades det till ett hälftenansvar för båda ansvariga. Vid fall av flera skadeståndsskyldiga där endast en har strikt ansvar har den strikt ansvarige regressrätt mot den som ansvarar p.g.a. vållande. Regressrätt för strikt ansvari- ga är ofta lagstadgat i samband med strikt ansvar t.ex. 6 § 1 st. hundlagen och 8 § luftansvarighetslagen, men anses gälla även i de fall då strikt ansvar beror på rättspraxis.55 I fall där flera skadeståndsskyldiga finns, men endast en har ansvarsförsäkring, blir frågan vem den skadelidande ska kräva. Det står honom fritt att kräva endera skadestånds- skyldig, men frågan är om ansvarsförsäkra- ren har regressrätt om ingens vårdslöshet va- rit grov. Troligtvis utesluts regressrätt enligt 25 § FAL. Det föreligger ingen regressrätt om det inte förekommit uppsåt eller grov oakt- samhet. Något undantag torde inte föreligga för ansvarsförsäkraren.56 För att undvika pro- blemet kan försäkringsbolaget dock alltid avtala bort begränsningarna i FAL.57 5. Analys 5.1 Culpabedömningen Försäkringsgivarens regressrätt är ett kom- plicerat och omfattande ämne. Problemen är inte uteslutande av akademisk art, utan märks även i den praktiska tillämpningen. Med tan- ke på att 25 § FAL är dispositiv och ofta avtalas bort blir det svårt att veta hur det ligger till med regressrätten. Utgångspunkten för bedömningen om vårds löshet är grov enligt 25 § FAL är den som förekommer allmänt inom försäkrings- och skadeståndsrätt. Följaktligen torde det vara samma bedömning oavsett om det gäller fram- kallande av försäkringsfall enligt 18 § FAL eller vållande av skada enligt 2:1 SkL. För att oaktsamhet ska vara grov måste den vara av 349 ett synnerligen allvarligt slag. Det rör sig om ett medvetet risktagande eller ett handlande som gränsar till uppsåt. Bedömningen är strängare för personer med särskild yrkes- kunskap, eftersom de borde veta bättre förut- satt att handlingen rör en situation inom deras profession. En fråga som varit aktuell flera gånger är om regressrätt kan medges oberoende om strikt ansvar beror på lag eller stiftats genom praxis. Det fastslogs redan på 1940-talet att regressrätt medges i båda fallen, men det ifrågasattes så sent som på 1990-talet. Nu torde frågan vara avgjord och en invändning om att strikt ansvar inte är lagstadgat, och därmed inte borde medföra regressrätt, kan inte vinna framgång. Slutsatsen i NJA 1991 s. 720 visar på olika hänsyn som måste tas vid bedömningen av strikt ansvar. HD har tydligen tagit med i bedömningen risken för stora skador, förhål- landet mellan skadevållare och skadelidande (kontraktsförhållande), försäkringsmöjlighe- ter och prevention. Sammantaget leder fakto- rerna till strikt ansvar. Det verkar som om alla faktorerna är nödvändiga för strikt ansvar. När det gäller principalansvar blir det, för att regressrätt ska föreligga, nödvändigt med en bedömning om skadevållaren haft en så- dan ställning inom företaget att han kan iden- tifieras med företaget. Då kan ansvaret anses ligga på företaget och 2:1 SkL, d.v.s. vanligt vållande, blir tillämplig. Är personen att anse som anställd föreligger inte regressrätt. Det är i många fall rimligt med en jämkning enligt 3:6 SkL. Bakom regressrätten finns ett stort inslag av prevention, vilket är välmoti- verat. Ibland är det nödvändigt att genom ett överhängande hot om regressansvar tvinga potentiella skadevållare till försiktighet, ef- tersom ”moral hazard” inte helt kan täckas genom självrisken. Med tanke på de följder som drabbar en försäkringstagare när hans ansvarsförsäkring utnyttjas, höjda premier och självrisk, kan det i vissa fall vara oskäligt betungande att därutöver betala skadestånd. Vissa skador kan leda till mycket stora kost- nader och då är det rimligt att ta hänsyn till om ansvarsförsäkringsbeloppet varit stort nog att täcka i stort sett alla skador som kan inträffa. Det är inte lämpligt att ett mindre företag eller en privatperson ska gå i konkurs efter att ha vållat en skada som p.g.a. olyckliga omstän- digheter fått allvarligare följder än vad som varit möjligt att förutse. Även om oaktsamhe- ten varit grov är det rimligt med en jämkning enligt 3:6 SkL, eftersom höjda premier och självrisken innebär prevention i viss mån. Vid uppsåt är det rimligt med en skälighetsbe- dömning, eftersom ansvarsförsäkringen inte gäller och preventionssyftet kan uppnås ge- nom hot om straffrättsliga påföljder. Det är viktigt att tänka på att 3:6 SkL inte kan kring- gås genom att skadelidande överlåter sitt ska- deståndsanspråk på försäkringsgivaren. På så sätt har den ett stort inflytande över regress- rätten. Frågan om regressrätt i konsumentförhål- landen är en aning komplicerad. Klart är att regressrätt finns genom KFL, som hänvisar till 25 § FAL. Konsumenter är visserligen ofta skyddade genom en ansvarsförsäkring som täcker skador orsakade genom grov vårds- löshet, men inte uppsåt. Trots det skyddet finns ändå en preventiv effekt genom själv- risk och risk för ökade premier. Försäkrings- bolagen förbehåller sig ofta obegränsad reg- ressrätt genom försäkringsavtalet, men kon- sumenters regressansvar begränsas då genom RÖ. För privatpersoner utan ansvarsförsäk- ring finns inget skydd om försäkringsgivaren övertar försäkringstagarens rätt till skade- stånd, men torde inte innebära något större problem, eftersom försäkringsbolag enligt ti- digare undersökningar i stort sett aldrig ut- nyttjade regressrätten mot oförsäkrade pri- vatpersoner. Culpabedömningen för konsu- menter innebär ett skydd mot regresskrav. Det innebär inte att konsumenters oaktsam- het utsätts för en mildare bedömning, utan 350 andra faktorer spelar inte som bidrar till att grov oaktsamhet är ytterst ovanligt. Grov oaktsamhet innebär ett högt krav på noncha- lans, riskinsikt etc., vilket är ovanligt hos konsumenter, som ofta saknar yrkesmässig insikt och sällan tar medvetna risker. Därför blir grov oaktsamhet något utöver det vanli- ga, nästan gränsande till uppsåt. På så sätt blir konsumenter ytterst sällan regressansvariga. Vidare påverkas regressansvaret av deras ansvarsförsäkring, eftersom den täcker grov oaktsamhet och de flesta konsumenter har en hemförsäkring, i vilken en ansvarsförsäkring ingår. 5.2 Regressöverenskommelsen Regressöverenskommelsen är ett intressant instrument för försäkringsbolagen att harmo- nisera utövandet av regressrätt och på så sätt begränsa de kostnader som följer av proces- ser mellan försäkringsbolag. Förekomsten av en regressöverenskommelse är något under- hållande. Utgångspunkten är en dispositiv lagregel, som i åtskilliga fall åsidosatts ge- nom försäkringsvillkor för att sedan återkom- ma i en överenskommelse mellan försäk- ringsbolagen. RÖ har tre punkter som rör regressrätten. Först och främst får regressrätt inte utövas för belopp under ett basbelopp, vilket minskar antalet processer. Vidare får regressrätt endast utövas mot privatpersoner vid uppsåt och grov vårdslöshet, vilket ytter- ligare skyddar privatpersoner och harmonise- rar de olika försäkringsvillkor som förbehål- ler obegränsad regressrätt. Slutligen ges möj- lighet till ”omvänd regress” för ansvarsför- säkringsbolag som betalt ersättning, för vil- ken ett annat försäkringsbolag skulle ansva- rat, vilket motverkar ett kringgående av egen- domsförsäkringen. Ett problem som följt den nya RÖ är att skadevållaren krävs regressvis innan det fram- kommer om hans försäkringsbolag är anslu- tet till RÖ. Om försäkringstagaren har an- svarsförsäkring vänder han sig till sitt försäk- ringsbolag och om försäkringsbolaget i sin tur är anslutet till RÖ behöver det inte betala. Försäkringstagaren blir däremot skyldig att betala sin självrisk, vilket troligtvis är syftet med ändringen i förhållande till RÖ 92, då ansvarsförsäkringsbolaget krävdes på ersätt- ning. Försäkringsbolagen har som nämnt även möjligheten att genom en särskild överlåtelse utanför försäkringsvillkoren möjlighet att överta den försäkrades rätt till skadestånd. Det finns vissa fördelar med en sådan överlå- telse, eftersom försäkringstagaren då inte be- höver engagera sig i en långvarig process och kan få sin ersättning relativt snabbt. Men de begränsningar som följer av t.ex. 3:6 kan inte kringgås, vilket märktes i NJA 1996 s. 118. På så sätt är skadevållaren skyddad mot ett ska- deståndsanspråk genom att vanliga jämknings- regler spelar in. 5.3 Regressfrågans lösning Det är mycket kontroversiellt hur regress- frågan ska lösas. Det finns å ena sidan fog för en tvingande reglering, eftersom försäkrings- bolag ofta förbehåller sig obegränsad reg- ressrätt. Å andra sidan är försäkringsbolagens praxis restriktiv, vilket försäkringsbolagen påpekat i flera remissvar och bekräftat i RÖ. Problemet är att det kan vara vanskligt att förlita sig på försäkringsbolagens välvilja. En förändrad regresspraxis kan komma plötsligt och reaktioner från lagstiftaren kan dröja en längre tid. Enligt min mening vore en obe- gränsad regressrätt inte bra. Först och främst anser jag att en tvingande regel borde utesluta regressrätt vid personförsäkring, eftersom de oftast är summaförsäkringar och inte motsva- ras av utgifter som går att sätta ett värde på. En person kan vidare ha flera summaförsäkringar, vilket gör att regressrätt blir orimlig. Då skul- le en skadevållare drabbas hårt av att krävas på ersättning av flera försäkringsbolag samti- digt. När det gäller skadeförsäkring finns det fog för en tvingande reglering. Även om det 351 inte för tillfället finns skäl att misstro försäk- ringsbolagens välvilja och deras praxis över- ensstämmer med tankarna bakom FAL, kan det inte vara alltför besvärande om reglering- en ändå blev tvingande. Eventuellt skulle det kunna vara nödvändigt med en allmän jämk- ningsregel som motsvarar 3:6 SkL. Ansvaret överflyttas på skadeförsäkringen och regress- rätt medges till det belopp som ansvarsför- säkringen täcker. För skador därutöver skulle skadeförsäkringen stå. Avslutningsvis anser jag att det nästan är nödvändigt med en tvingande reglering av försäkringsgivarens regressrätt, eftersom det inte finns några möjligheter att förutse rätts- läget med hänsyn till att försäkringsgivaren genom avtal kan kringgå 25 § FAL. På så sätt blir situationen alltid osäker för en skadevål- lare oavsett om han har ansvarsförsäkring eller inte. Det är omöjligt att säga vad som gäller i en viss situation med utgångspunkt från lagen, man måste alltid veta vad som står i försäkringsvillkoren, om försäkringsbolagen är anslutna till RÖ och hur deras regresspoli- cy ser ut. En sådan osäkerhet är aningen oroväckande. Noter 1 Hellner, J., Försäkringsrätt, 2 uppl., (Stock- holm 1965) s. 278-279. 2 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, (Uppsala 1953) s. 7-11. 3 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 178-179. 4 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 4. 5 S. 285 i domen. 6 Hult, P., SvJT 1954 s. 642-643. 7 Hellner, J., Försäkringsrätt, s. 281. 8 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 66-67. 9 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 65. 10 S. 137 i domen. 11 Hellner, J., Skadeståndsrätt, 5 uppl., (Stock- holm 1995) s. 147. 12 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 60-61. Några rättsfall finns dock t.ex. NJA 1965 s. 244 och NJA 1962 s. 281. 13 Prop. 1979/80:9 s. 155. 14 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, 68. 15 Hellner, J., Försäkringsrätt, s. 280. 16 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 178-179. 17 Nu 32 kap. MB. 18 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 71-72. 19 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 69-70. 20 Se NJA 1983 s. 209. 21 Prop. 1972:5, s. 491-493. 22 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 159-160. 23 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 156. 24 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 153. 25 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 273. 26 Prop. 1972:5, s. 214-215. 27 Prop. 1972:5, s. 233-234. 28 Prop. 1972:5, s. 228. 29 Prop. 1972:5, s. 531-534. 30 Ullman, H., Försäkring och ansvarsfördel- ning, (Uppsala 1999) s. 445. 31 Hellner, J., JT 1995/96 s. 1129-1130. 32 Ullman, H., Ansvar— Försäkring— Regress— Heta arbeten, (Stockholm 1996) s. 40. 33 SOU 1977:84 s. 124-125. 34 Prop. 1979/80:9 bilaga 3 s. 127-128. 35 Prop. 1970/80:9 s. 102-103. 36 Prop. 1979/80:9, s. 154. 37 SOU 1977:84, s. 236-237. 38 Prop. 1979/80:9 s. 74-76. 39 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 169-170. 40 Prop. 1972:5, s. 231. 41 Hellner, J., ”Om försäkringsbolagens utövan- de av regressrätt”, FjFP nr 10 Skadeståndsrätt- sliga spörsmål (Stockholm 1953) s. 50. 42 Ullman, H., Regressöverenskommelsen, 352 (Stockholm 1999) s. 2. 43 Ullman, H., Regressöverenskommelsen, s. 8. 44 Ullman, H., Regressöverenskommelsen, s. 5 45 Ullman, H., Regressöverenskommelsen, s. 10- 12. 46 Ullman, H., Regressöverenskommelsen, s. 14- 15. 47 Hellner, J., Försäkringsrätt, s. 279. 48 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 167. 49 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 89. 50 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 90-91. 51 Sidan 266 i domen. 52 Prop. 1972:5, s. 175-176. 53 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 242-245. 54 Hellner, J., Skadeståndsrätt, s. 247-248. 55 Hellner, J., Skadeståndsrätt, 251. 56 Se NJA 1936 s. 608. 57 Hellner, J., Försäkringsgivarens regressrätt, s. 95-96. Kommentar till Försäkringsrörelselagen Nu kommer tredje upplagan! Sedan andra upplagan av ”Kommentar till Försäkringsrörelselagen m.m.” utkom 1994 har det skett många förändringar, mycket beroende på utvecklingen inom EU. Hans Frostell och Edmund Gabrielsson har nu gjort en omfattande översyn och revidering. I den tredje upplagan av lagkommentaren redovisas de omfattande och viktiga ändringar i försäkringsbolagens rörelseregler som behandlades i regeringens proposition 1998/99:87 och som trätt i kraft den 1 januari 2000. Vidare finns bl.a. kommentarer till Lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige Försäkringsmäklarlagen Årsredovisningslagen Boken omfattar 544 sidor och utkommer i början av januari 2002. Pris: 1 250 kronor (+ moms och porto) Beställningsadress: Svenska Försäkringsföreningen Klara Norra Kyrkogata 33 111 22 Stockholm Telefon: (46) 8 783 98 92 Hemsida: www.sff.a.se, e-post: info@sff.a.se