Arbetsolycksfallsförsäkringen i Finland 100 år

Artikkelforfatter: Sulevi Pellinen
Udgave:
4, 1995
Språk: Internasjonal
Kategori:

388 Arbetsolycksfallsförsäkringen i Finland 100 år Den lagstadgade olycksfallsförsäkringen är den äldsta socialförsäkringen i Finland. Samtidigt är den det fjärde äldsta systemet i världen för skadestånd vid olycksfall i arbetet. Arbetet, dess utförande och de obehagliga överrask- ningar det medför för dem som utför det, har betungat människosläktet genom årtusendena. Lagstiftarna i olika samhällen fick upp ögonen för de sociala följderna av olycksfall i arbetet först genom den industriella revolutio- nen, då avlönat arbete blev vanligt, skriver informations- sekreteraren Sulevi Pellinen från Finska Försäkringsbo- lagens Centralförbund. Han baserar sin artikel på en nyutkommen historik, som han författat med anledning av arbetsolycksfallsförsäkringens hundraårsjubileum i Finland. Sulevi Pellinen Socialförsäkringarna uppstod i tyska kejsar- dömet då rikskansler Otto von Bismarck före- satte sig att utjämna konflikterna mellan samhällsklasserna. Samhällsmedlemmar som har råkat i underläge ekonomiskt måste hjäl- pas, för att onödigt missnöje inte skall uppstå. Bismarck själv kallade denna verksamhet ”förstärkning av rikets inre befästning”. På 1880-talet tillkom i Tyskland en rad lagar om sjukförsäkring, arbetsolycksfalls- försäkring och arbetstagares pensioner. I frå- ga om olycksfallsförsäkring följdes Tysk- lands exempel raskt av Österrike-Ungern och år 1894 av Norge, som vid den tiden var förenat i en personalunion med Sverige. Se- dan blev det Finlands tur. ”I detta land har gjorts för litet för att bevaka arbetarnas intressen”, utropade år 1878 Jonas Castrén, bondeståndets ledande gestalt i Finlands ståndslantdag. År 1882 var det borgarståndets represen- tant Felix Heikel som tog upp frågan om förbättring av arbetarklassens förhållanden. Han förknippade denna fråga med ett förslag till lagstiftning om arbetsgivarens ansvar gent- emot arbetstagaren vid olycksfall som sker i arbetet. I sitt förslag anförde Heikel bland annat följande om offren för olycksfall i arbetet: ”Enligt n.v. lagstiftning äro dessa oför- skyldt lidande, der er svårare skadats, eller, ifall döden följt, deras efterlemnade familjer, NFT 4/1995 389 ”En lagstiftning för arbetares skydd och tryggande vid timade olycksfall har att taga hänsyn icke endast till att ett skadestånd ga- ranteras den åt kroppsskada träffade, utan äfven till de orsaker, som kunna vålla skadan. Nödiga skyddsåtgärder och försiktighetsmått böra vid arbetet iakttagas och kontrollen bör skärpas beträffande åtlydnaden af gifna före- skrifter om ordning vid samarbete, där flere på en gång äro sysselsatta vid göromål, som ingripa i hvarandra. För att nå detta mål är en officiell yrkesinspektion, huru intensiv, den- na än må göras, icke nog. Härtill erfordras framförallt ett kraftigt biträde af arbetsgif- vare direkt eller indirekt vid val af arbetsför- män.” ”Och industrins förkofran är dock till sist äfven arbetarens säkraste stöd, dess under- gång åter arbetarens ofärd. Då majoritetens förslag icke blott och bart gifva en god hjälp, utan äro mäktiga till en reell sådan, synas de på anförda opportunitetsskäl tillsvidare och som en första början tillfredsställande.” Begränsad skara Till en början var det inte fråga om någon försäkring för hela folket. År 1898 var antalet försäkrade arbetstagare endast 69 000. Lagen gällde en begränsad skara industriarbetare. Senare kom lantbruket och arbetstagarna inom dess binäringar med genom förordningen om olycksfallsförsäkring år 1917. Nya lagar år 1925 och 1935 utvidgade de försäkrades ska- ra ytterligare. På 1920-talet överskred de för- säkrade arbetstagarnas antal halvmiljon- strecket. Personer med intellektuellt arbete, dvs. tjänstemännen, fick sin egen olycksfallsför- säkring genom en lag år 1948 som tillsvidare är vår senaste lag om olycksfallsförsäkring. Antalet en miljon försäkrade passerades på 1950-talet. Före den ekonomiska recessionen och den omfattande arbetslösheten på 1990- talet var antalet olycksfallsförsäkrade ca 2,5 Finland 1895 Sverige 1901 Norge 1894 Danmark 1898 Tyskland 1884 Italien 1898 Österrike-Ungern 1887 Årtal för införande av de första arbetsolycksfallsförsäkringarna hemfallna åt armod och nöd, och kunna i bästa fall påräkna endast en otillräcklig nåde- gåfva af arbetsgifvaren.” Det första till borgarståndet riktade peti- tionsförslaget följdes av 13 års träget bered- ningsarbete, för vilket man bland annat till- satte ett par kommittéer. Torsdagen den 5 december offentliggjor- des sent omsider i Finlands författningssam- ling en lag gällande arbetsgivarens ansvarig- het för olycksfall som drabbar arbetstagaren. Lagens ikraftträdande uppsköts dock till bör- jan av år 1898. I enlighet med det sista kommittébetänkan- det stadgade inte ständerna om fullständig försäkringsskyldighet. Man ville göra det möjligt för arbetsgivaren att bära ansvaret själv vid lindriga olycksfall. Den första finländska myndigheten med ansvar för försäkringsinspektion, August Ramsay, hade redan år 1893 i en artikel ges- taltat olycksfallsförsäkringen och arbetsgiva- rens ansvar: 390 miljoner i Finland. På 1990-talet har siffran sjunkit till ca 2,1 miljoner, närmast på grund av den omfattande arbetslösheten. Till en början var skadestånden vid olycks- fall anspråkslösa, det ansågs viktigast med ersättningar vid förlust av inkomst på grund av dödsfall och permanent invaliditet. För- månerna ökade gradvis, men diverse missför- hållanden kvarstod i inkomstrelaterade er- sättningar ända fram till början av 1980-talet. Den stora reformen i fråga om sociala förmå- ner år 1981 introducerade slutligen principen om full ersättning i olycksfallsförsäkringen. Samtidigt belades ersättningsförmånerna med skatt. Även yrkessjudomar Förutom vid olycksfall utbetalades med stöd av lagen också skadestånd för yrkessjukdomar enligt prövning under de första årtiondena. Yrkessjukdomar nämns för första gången som en särskild ersättningsgrund år 1925 i lagen om olycksfallsförsäkring. Då medtogs i lagen en bestämmelse om skadestånd vid yrkes- sjukdomar i sådana fall som är upptagna i en av statsrådet godkänd förteckning. Den första lagen gällande yrkessjukdomar utfärdades år 1939. Den nu gällande lagen om yrkessjukdomar trädde i kraft år 1988. Enligt den definition som gäller idag kan en yrkes- sjukdom vara vilken sjukdom som helst om den sannolikt i huvudsak har orsakats genom exponering för en faktor som definieras i lagen och som förekommer i arbetet. Expone- ringen kan hänföra sig till en fysikalisk, ke- misk eller biologisk faktor. Ett orsaksförhål- lande bör existera mellan exponeringen och sjukdomen. Under det senaste årtiondet har i synnerhet av asbestexponering föranledda, arbetsbeting- ade cancerformer ökat enormt. Asbestsjuk- domarna förmodas förbli ett problem ännu länge, eftersom exponeringar som nu bryter ut som sjukdomar ägde rum för 20-30 år sedan. De som blivit utsatta för asbest tidigare räddas inte längre av förbudet mot använd- ning av asbest. Vid utvecklandet av den finländska olycks- fallsförsäkringen togs från första början sikte också på förebyggande av olycksfall i arbetet. ”För att nå resultat bör arbetsgivarens intresse kombineras med skyddsåtgärderna”, påpeka- de den redan nämnd försäkringsinspektören August Ramsay år 1896. Vid försäkringsbolagen har sedan 1920- talet utförts regelbundet arbete för avvärjan- de av olycksfall. Svårt att mäta effekter av förebyggande åtgärder Redan år 1948 sammanfattade en arbets- säkerhetsingenjör vid ett olycksfallsförsäk- ringsbolag på ett alltjämt giltigt sätt bety- delsen av det arbete som gjorts för säkerheten i arbetet: ”Ingen statistik görs upp över olycksfall som inte inträffat, vilket ju också vore en övermäktig uppgift, och därmed är det också svårt att visa på resultat av arbetet för före- byggande av olycksfall. Men genom att jäm- föra olycksfallsstatistik i fall där säkerhets- frågorna mer eller mindre ignorerats och i sådana där formerna för förebyggande av olycksfall har utvecklats helt systematiskt är det möjligt att utvärdera betydelsen av väl- skött industriellt arbete.” Den lagstadgade olycksfallsförsäkringen i Finland är snart inne på sitt andra århundrade. Den har varit med i det finländska arbetet och har delat dess glädjeämnen och sorger. Den tål mycket väl en jämförelse med motsvaran- de system i andra europeiska länder. Spelreg- lerna inom EU är alltjämt öppna. När dessa slagits fast vet vi i vilka former finländarna erbjuds försäkringsskydd vid olycksfall un- der nästa årtusende.