Ansvar för ren förmögenhetsskada

Artikkelforfatter: Karin Berg
About:

Karin Berg

 

 

 


Udgave:
1, 1994
Språk: Svensk
Kategori:

21 NFT 1/1994 Ansvar för ren förmögenhetsskada av jur.kand. Karin Berg, produktchef, Skandia, företagsdivisionen Under de senaste åren har intresset kring professions- ansvaret, d.v.s. professionella (yrkesmässiga) rådgiva- res skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada, ökat kraftigt. Ökningen har noterats såväl bland allmänheten som hos de professionella rådgivarna själva. Även de svenska myndigheterna har uppmärksammat profes- sionsansvaret genom föreskrifter avseende obligatorisk (tvingande) ansvarsförsäkring för ren förmögenhetsskada för vissa grupper av professionella rådgivare. Det ökade intresset för professionsansvaret verkar komma via västliga vindar. I USA har skadestånden för denna typ av skador nått oanade höjder. Även i Storbri- tannien har man noterat en ändrad attityd beträffande professionsansvaret under senare hälften av 1980-talet. Sedan årtionden har man när det gäller ansvarsförsäkring för ren förmögen- hetsskada internationellt arbetat med försäkringsvillkor med skaderapporterings- principen claims made, medan vi i Sverige i stor utsträckning arbetat med villkor enligt orsakandeteorin. Under de senaste åren har man dock kunnat notera en viss förändring i Sverige. Villkor enligt skaderapporteringsprincipen claims made har börjat införas. Artikeln är en studie av problematiken kring claims made-villkoren och bygger på en undersökning av branschen i Storbritannien. 1. Bakgrund 1.1 Allmänt Om ett försäkringsvillkor baserar sig på orsa- kandeteorin såsom skaderapporteringsprin- cip, innebär det att försäkringen måste ha varit gällande vid tidpunkten för skadans orsakan- de för att kunna tas i anspråk för det uppkom- na skadeståndsanspråket. Skadan kan orsakas genom antingen aktiv handling eller underlå- tenhet att företa viss handling. Villkor som grundar sig på orsakandeteorin tenderar att ha en lång svans. Med detta ut- tryck avses här att skadorna för ett visst år inte blir kända förrän ett flertal år efter det aktuella skadeårets utgång. Skadetidpunkten är näm- ligen när skadan orsakades (=skadeår). Detta ställer till problem i samband med premiesätt- ningen, eftersom man vid denna måste beakta även de okända skadeståndskraven som kom- mer att belasta ett visst skadeår. Genom att använda sig av ett av aktuarie beräknat IBNR Karin Berg 22 (incurred but not reported) kan man till viss del komma till rätta med premiesättningen, men som bekant är det inte endast skadehisto- riken som är intressant vid en premiesättning, utan även bl.a. framtida förväntad skadeut- veckling bör påverka premien. Det är nog ingen överdrift att påstå att de försäkringslösningar som tillhandahållits av svenska försäkringsgivare sammantaget upp- visar ett negativt ekonomiskt resultat. Detta beror naturligtvis på en mängd faktorer, men en viktig faktor är svårigheten att beräkna en så korrekt premie som möjligt just med hän- syn till svårigheten att fastställa ett rätt och rimligt IBNR. Så länge som den svenska försäkringsbranschen håller fast vid att ha försäkringsvillkor som baserar sig på orsa- kandeteorin får den emellertid fortsätta att brottas med matematiska formler och statis- tiska uppgifter. 1.2 Ren förmögenhetsskada För den oinvigde kan detta begrepp te sig märkligt. I dagligt tal omnämns begreppet ofta som förmögenhetsförlust, vilket kanske bättre speglar vad som avses. Med ren förmögenhetsskada avses emeller- tid sådan ekonomisk förlust som uppkommit utan samband med någon person- eller sak- skada. Detta till skillnad mot allmän förmö- genhetsskada, som avser den ekonomiska för- lust som uppkommit som en direkt följd av en person- eller sakskada. 1.3 Berörda yrkeskategorier De yrkeskategorier som är aktuella för an- svarsförsäkring för ren förmögenhetsskada är, som ovan nämnts, de professionella (yr- kesmässiga) rådgivarna. Som exempel på yr- kesgrupper kan nämnas advokater, fastighets- mäklare, försäkringsmäklare och revisorer. Det kan förtjänas att nämna att professions- ansvaret inte är exklusivt för de ovan nämnda yrkeskategorierna. Även exempelvis läkare, tandläkare och tekniska konsulter kan vara i behov av en ansvarsförsäkring. Eftersom de skador som dessa kan orsaka i stor utsträck- ning är person- eller sakskador faller de utan- för ramen för denna studie. 2. Engelska försäkringsbran- schens villkor enligt skaderap- porteringsprincipen claims made 2.1 När försäkringen gäller Om ett försäkringsvillkor gäller enligt skade- rapporteringsprincipen claims made, innebär det att försäkringen måste vara gällande, d.v.s. i kraft, när kravet för första gången framställs, för att försäkringen skall kunna tas i anspråk för den uppkomna skadan (kravet). De flesta engelska villkor som baserar sig på skaderapporteringsprincipen claims made anger inte gentemot vem av försäkringstaga- ren eller försäkringsgivaren kravet skall vara framställt mot. Den vanligaste tolkningen är emellertid att den avgörande tidpunkten är när kravet framställdes gentemot den försäk- rade. Det åligger sedan den försäkrade att, enligt villkoren, utan dröjsmål anmäla skadan till försäkringsgivaren. Vidare kan diskuteras om kravet skall vara skriftligen framställt eller om det är tillräck- ligt om det framställs muntligen. I de engel- ska villkoren ställs tämligen höga krav på den försäkrade. Det åligger nämligen den försäk- rade att utan dröjsmål underrätta försäkrings- givaren om dels framställda krav (oavsett om dessa är skriftligen eller muntligen framställ- da), dels varje händelse eller omständighet som den försäkrade inser, eller har skälig anledning att anta, kan leda till att krav fram- ställs. Det torde därmed vara tämligen klar- lagt att det inte har någon betydelse i vilken form kravet framställs. Underrättelse skall ske till försäkringsgivaren i vilket fall som helst. 23 2.1.1 Retroaktivt datum (retrodag) De flesta försäkringar som baseras på claims made-principen gäller med ett retroaktivt da- tum. Det retroaktiva datumet anger från och med vilken tidpunkt en skada måste ha orsa- kats för att omfattas av försäkringen. Har skadan orsakats före det retroaktiva datumet omfattas inte skadan av försäkringen, trots att kravet framställs under den tid försäkringen är i kraft. Det retroaktiva datumet är framför allt av betydelse vid nyteckning av försäkringsavtal. Försäkringsgivaren måste då ta ställning till vilket retroaktivt datum som kan accepteras. Faktorer som bör vägas in i bedömningen är bl.a. när företaget startades, om företagsför- värv skett, förändring av personalstruktur och verksamhetsinriktning som är av betydelse ur risksynpunkt samt försäkringstagarens tidi- gare skaderesultat. Om försäkringen har gällt enligt claims made-principen under ett flertal år, avtar vik- ten av att ange ett retroaktivt datum. I och med att det retroaktiva datumet i princip alltid är oförändrat, i vart fall under den tidsperiod som försäkringen tecknas av en och samma försäkringsgivare, kommer försäkringen på sikt att gälla med ett öppet retroaktivt datum, d.v.s. något datum anges inte i försäkrings- handlingen. Vid byte av försäkringsgivare är det viktigt, framför allt ur försäkringstagarens synvinkel, att se till att försäkringsskyddet inte blir för- sämrat genom att det retroaktiva datumet för- ändras. Det är i och för sig naturligt att försäk- ringsgivaren ser till att erforderligt försäk- ringsskydd erhålls. Enligt den s.k. goda un- derwritingseden som gäller bland underwri- ters på Londonmarknaden bör den nye för- säkringsgivaren alltid se till att det retroaktiva datumet inte förändras, d.v.s. den nye försäk- ringsgivaren övertar den tidigare försäkrings- givarens retroaktiva datum. Enligt flera un- derwriters uppfattning är detta en premiefrå- ga men, framför allt beroende på konkurrens- situationen, sker detta övertagande utan att någon tilläggspremie tas ut. Försäkringsgi- varna gör bedömningen att affären jämnar ut sig i längden, i och med att marknaden är mycket rörlig. Naturligtvis kan det förekomma situationer när den nye försäkringsgivaren inte vill över- ta den tidigare försäkringsgivarens retroakti- va datum. Denna situation föreligger framför allt när kunden varit mycket skadedrabbad (a bad claims record). Det kan även förekom- ma att den aktuelle försäkringsgivaren vill ändra det retroaktiva datumet på grund av ett mycket dåligt skaderesultat för kunden. Om försäkringstagaren insisterar på att bibehålla det retroaktiva datumet löses dessa fall van- ligtvis genom att högre premie tas ut. Man kan ställa sig frågan om inte försäk- ringstagaren hamnar i försäkringsnöd genom att inte någon försäkringsgivare vill överta det tidigare retroaktiva datumet. Om verk- samheten har bedrivits under ett flertal år och om försäkringsgivaren vägrar överta den tidi- gare försäkringsgivarens retroaktiva datum, utan endast accepterar att det retroaktiva da- tumet sätts till begynnelsedagen, blir försäk- ringsskyddet synnerligen urholkat. Enligt den engelska försäkringsbranschen handlar det dock i stor utsträckning endast om en premie- fråga. För de fall där det föreskrivs om obligato- risk (tvingande) försäkring har emellertid de försäkringsbolag som generellt tillhandahål- ler den aktuella försäkringslösningen bildat en pool, där försäkringstagare — som inte kunnat placera en adekvat försäkring hos en- skild försäkringsgivare — har möjlighet att erhålla erforderligt försäkringsskydd. Detta förfarande förekommer sedan slutet av 1980- talet bl.a. för de kvalificerade revisorernas försäkringslösning (professional indemnity insurance for the Institutes of Chartered Accountants in England, Wales, Scotland and Ireland). 24 2.1.2 Förlängd anmälningstid En försäkring som baserar sig på claims made- principen kan alternativt innehålla en klausul om förlängd anmälningstid. Detta innebär att försäkringstagaren har möjlighet att anmäla skador även efter försäkringstidens utgång. En förutsättning är dock att skadan är orsakad efter tidpunkten för det retroaktiva datumet och under försäkringstiden. En lösning med förlängd anmälningstid bör inte kombineras med retroaktivt datum. I så- dant fall blir lösningen väldigt lik en försäk- ringsmodell med orsakandeteorin. Det kan dessutom uppstå situationer då tvist kan upp- stå mellan de olika försäkringsgivarna om vilken försäkring, den aktuella eller den tidi- gare med efteranmälningsmöjlighet, som vid ett skadefall skall tas i anspråk. Det negativa med försäkringslösningar med förlängd anmälningstid är, ur försäkringsgi- varens synvinkel, att försäkringen blir mer lik en lösning enligt orsakandeteorin. Problemet med möjligheten att anmäla skador även efter försäkringstidens utgång är jämförbart med de problem som föreligger med en försäkring som gäller enligt orsakandeteorin. Enda för- delen med en claims made-baserad försäkring med förlängd anmälningstid jämfört med en försäkring enligt orsakandeteorin är att vid förlängd anmälningstid kan försäkringsgiva- ren påverka tiden för den förlängda anmäl- ningstiden. Om den förlängda anmälningsti- den överstiger tre år, är det, enligt flera engel- ska underwriters, inte någon fördel för försäk- ringsgivaren att ha ett claims made-baserat villkor i stället för ett orsakandebaserat. När det gäller ansvarsförsäkringar för pro- fessionsansvaret verkar inte försäkringar med förlängd anmälningstid tillämpas i någon stör- re utsträckning internationellt. Förlängd an- mälningstid tillämpas däremot mer frekvent på allmänna ansvarsförsäkringar, d.v.s. verk- samhets- och produktansvar, som baserar sig på claims made-principen. 2.1.3 Byte av skaderapporteringsprincip I samband med byte av skaderapporterings- princip är det viktigt att anpassa det retroakti- va datumet så att försäkringsskyddet inte oav- siktligen försämras. Vid byte från en försäkringslösning gällan- de enligt orsakandeteorin till en claims made- lösning kan det retroaktiva datumet bestäm- mas till samma datum som begynnelsedagen på claims made-lösningen. Försäkringstaga- ren har då ett kontinuerligt försäkringsskydd för sin verksamhet. Vid byte från en claims made-lösning till en försäkring gällande enligt orsakandeteorin krävs någon form av speciallösning. Den för- sta försäkringen lämnar i princip inget försäk- ringsskydd i och med upphörandet. Den nya försäkringen omfattar endast skador som or- sakats under den tid försäkringen varit i kraft. I princip är det alltid den nye försäkringsgiva- rens sak att finna en lösning på detta problem. Den nya försäkringen kan t.ex. omfatta ska- dor som orsakats från och med ett visst datum, som ligger före försäkringens begynnelse- dag. Alternativt kan den tidigare försäkrings- givaren lämna tillåtelse för försäkringstaga- ren att efteranmäla skador (förlängd anmäl- ningstid) på försäkringen som gällde enligt claims made. Detta är emellertid inget vanligt förekom- mande problem, eftersom det är ytterst sällan som en skaderapporteringsprincip ändras från claims made till orsakande. 2.2 Vem försäkringen gäller för Enligt de engelska villkoren gäller försäk- ringen, förutom för det företag som tecknat försäkringen, även för förvärvade företag el- ler företag som fusionerat med försäkrings- tagaren. Eftersom den försäkrade verksamheten ofta bedrivs genom s.k. partnership omfattas även samtliga partners (eg. delägare) av försäk- 25 ringen, då dessa, enligt engelsk rätt, kan bli personligt ansvariga för skadeståndsanspråk som framställs mot det företag som bedrivs genom partnership (se nedan 2.2.1). Samtliga företag som omfattas av försäk- ringen anges noggrant i försäkringshandling- en. I denna handling anges även vilka andra namn försäkringstagaren har varit verksam under, eftersom skadeståndsanspråk som framställs mot dessa företag kan täckas ge- nom försäkringen. 2.2.1 Run-off En partners risk att bli skadeståndsskyldig upphör inte när denne lämnar verksamheten, exempelvis genom pensionering eller liknan- de. Det är därför vanligt att företaget i sin försäkring även inkluderar f.d. partners, för den händelse krav framställs med anledning av uppdrag som utfördes under den tid part- nern var verksam i företaget. Denna konstruk- tion kallas vanligtvis för run-off. För det mesta intas i partnership-avtalen att företaget — egentligen kvarvarande partners — skall svara för att den partner som lämnar verksamheten omfattas av företagets försäk- ring. Det är vidare vanligt att företaget svarar för den premie som uttas för en run-off. Anledningen till denna lösning är att det kan vara svårt för den enskilde f.d. partnern att självständigt teckna en egen separat försäk- ring för sin eventuella skadeståndsskyldig- het. Det förekommer dock att försäkrings- skyddet löses på detta sätt, framför allt när tvist eller osämja föreligger mellan verksam- ma partners och den partner som lämnat verk- samheten. 2.3 Var försäkringen gäller Vad gäller den geografiska omfattningen av de rena förmögenhetsskadevillkoren är likhe- ten mellan den svenska och den engelska försäkringsbranschen stor. Vanligtvis gäller de engelska villkoren i hela världen, utom vid skadeståndsskyldighet som grundas på i USA och/eller Kanada gäl- lande rätt eller för skada som tillfogas verk- samhet som bedrivs i USA och/eller Kanada. Med anledning av Storbritanniens nära för- hållande till Australien förekommer det att brittiska företag ofta har dotterbolag eller filialer i Australien. Eftersom det i Australien under slutet av 1980-talet förekommit ett an- tal skandalartade och stora skador vad gäller professionsansvar — vilket lett till ett mycket negativt skaderesultat — försöker de engel- ska försäkringsgivarna undvika risker i Austra- lien. För det fall försäkring meddelas, uppgår premien till en mycket kännbar nivå kombi- nerat med hårda villkor. 2.4 Vad försäkringen gäller för Även här är likheten stor mellan de svenska och engelska villkoren. Försäkringen, enligt de engelska villkoren, gäller för den skade- ståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada som den försäkrade kan ådra sig i den försäk- rade verksamheten. I många försäkringsbolags villkor ingår även de rena förmögenhetsskador som orsakats genom en brottslig gärning, som företagits av någon hos försäkringstagaren anställd per- son, d.v.s. förmögenhetsbrott. 2.5 Försäkringsbelopp Medan våra svenska villkor oftast anger ett försäkringsbelopp per försäkringsår, anger de engelska villkoren vanligtvis ett försäkrings- belopp per skada. Försäkringsbeloppet i de engelska villkoren är oftast inte begränsat på annat sätt än per skada, d.v.s. försäkringsbe- loppet per försäkringsår är obegränsat. Försäkringsbeloppet skall täcka det skade- stånd inklusive ränta som den försäkrade kan bli skyldig att utge. Däremot ingår inte kost- nader och utgifter, t.ex. ombudskostnader vid rättegång, i försäkringsbeloppet, utan alla kostnader svarar, om inte annat anges, försäk- ringsgivaren för. 26 2.6 Nyteckning och förnyelse av försäkringen Den engelska försäkringsbranschens upp- byggnad och organisation gör att de flesta ansökningar om försäkring, vare sig det rör sig om nyteckning eller förnyelse, passerar en underwriter. I och med att systemet med för- säkringsmäklare sedan länge fungerat i Stor- britannien, presenteras den presumtive kun- den oftast av en mäklare. Ett oeftergivligt krav vid denna presentation är en korrekt ifylld proposal form. 2.6.1 Proposal form Även om proposal forms utfärdas av respek- tive försäkringsgivare är uppbyggnaden i stort sett densamma. Avsikten med en proposal form är att ge underwritern den adekvata information om försäkringstagaren som är nödvändig vid riskbedömningen. Följande uppgifter ingår i princip alltid i en proposal form. Försäkringstagarens namn Det namn som anges i en proposal form kom- mer att återfinnas i försäkringshandlingen. Det är därför viktigt att ange samtliga företag som skall omfattas av försäkringen. Om verk- samheten tidigare har bedrivits under annat firmanamn eller om företagsförvärv har ägt rum skall även detta anges. Adress/er till försäkringstagaren Det är viktigt att ange samtliga adresser där försäkringstagaren bedriver verksamhet som skall försäkras. Även eventuella filialer ut- omlands skall anges. Tidpunkt när verksamheten påbörjades I samband med riskbedömningen är det av vikt att känna till hur länge företaget har varit verksamt. Oftast skall det under denna punkt även anges under vilken firma verksamheten bedrivits och vid vilka tidpunkter firman änd- rades. Namn på alla partners (delägare) i verksamhe- ten Denna namninformation är oftast kombine- rad med uppgifter angående tidpunkt för auk- torisation/godkännande/registrering samt den tidsperiod som partnern varit verksam inom företaget. Denna information används för att bedöma erfarenheten inom företagsledning- en. Ibland krävs vidare information in, t.ex. uppgifter angående partnerns tidigare yrkes- utövning. Namn på partners och företag som har upp- hört med verksamheten eller avyttrats Som ovan nämnts, kan en tidigare partner bli ersättningsskyldig för skadestånd som utkrävs av företaget även efter den tidpunkt då part- nern lämnade verksamheten. Det är därför vanligt att även tidigare partners omfattas av försäkringen (se även 2.2.1). Även företag som upphört med verksamhe- ten kan bli skadeståndsskyldigt för händelser som utförts under den tid företaget var verk- samt. Det är därför vanligt att företag som, under den tid de var verksamma omfattades av försäkringen, fortsätter att omfattas även när verksamheten upphört. Antalet anställda Denna post uppdelas vanligen mellan antalet (a) partners och direktörer, (b) kvalificerade assistenter och konsulter och (c) övrig perso- nal. Denna uppgift används bl.a. till att bedöma arbetsbelastningen på de inblandade yrkeska- tegorierna. Underwriters har en uppfattning om hur normalrisken ser ut, utifrån antalet anställda per partner (delägare). Avvikelser från denna normalrisk renderar i höjning al- ternativt sänkning av premien. Har försäkringstagaren samband eller samar- bete (ekonomiskt eller annat) med annat företag, organisation eller liknande? Försäkringsskydd erhålls normalt inte för krav som framställs av företag eller liknande som 27 har ett etablerat samband/samarbete med för- säkringstagaren. Eventuella samarbetspartners noteras därför i försäkringshandlingen och undantas från möjligheten att erhålla skade- stånd. Beskrivning av företaget och dess verksam- het De flesta underwriters har separata proposal forms för olika verksamhetskategorier. I dessa fall förutsätts underwritern i allmänhet känna till verksamhetens art. För en del inte så vanligt förekommande verksamheter är det dock viktigt att på ett korrekt sätt beskriva verksamhetens art. Detta kan ske genom t.ex. broschyrer, produktblad, böcker och annat material, så att underwritern får en så bra bild av verksamheten som möjligt. Vid denna fråga brukar ofta underwritern be försäkringstagaren ange hur dennes verk- samhet ekonomiskt fördelar sig, utifrån vissa, inom verksamheten, vanliga arbetsuppgifter. Svaren anges vanligtvis i procent av årsom- sättningen, d.v.s. hur stor del av årsomsätt- ningen som härrör från en viss typ av arbets- uppgift. Genom denna fråga kan underwritern bilda sig en uppfattning om försäkringstagarens profil och riskexponering. Årsomsättning Företagets årsomsättning används vanligen som premieberäkningsgrund, varför denna uppgift i princip alltid begärs in. Genom att begära in de tre (alternativt fem) senaste årens årsomsättning kan underwritern även bedö- ma försäkringstagarens ekonomiska utveck- ling. Kategori av klienter hos försäkringstagaren För att bedöma risken i försäkringstagarens verksamhet begär underwritern ibland in upp- gift om klientkategori hos försäkringstagaren. Emellanåt efterfrågas hur stor del av försäk- ringstagarens totala åtagande som utförs åt en klient (arvodet/ersättningen anges vanligen i procent av totala årsomsättningen). Exponering utanför det egna landet I detta fall är det, som i allmän ansvarsförsäk- ring, exponeringen i framför allt USA/Kana- da som är av betydelse. Försäkringen kan naturligtvis tecknas att omfatta även denna exponering — försäkringstagaren bör dock räkna med ett ordentligt premiepåslag. Som tidigare påpekats kan det noteras att engelska underwriters även bedömer exponering i Australien och till viss del Sydostasien på motsvarande sätt som USA/Kanada. Används standardavtal i verksamheten Denna fråga återfinns framför allt i proposal forms som inte utformats för en specifik verk- samhet. Om standardavtal används underlät- tar det underwriterns bedömning av risken med verksamheten. Underwritern har natur- ligtvis inget intresse av att täcka risker som uppkommer genom att försäkringstagarens åtagande överstiger vad som rimligen kan begäras och inte heller åtaganden som liknar garantier. Allmänna frågor Efter den särskilda delen av proposal form, där försäkringstagarens verksamhet analyse- ras, kommer oftast en allmän del avseende försäkringens utformning. a) Finns en gällande försäkring vid ansök- ningstillfället? Om ja, ange: 1) Försäkringsgivare 2) Försäkringsbelopp 3) Självrisk 4) Förfallodag b) Har någon försäkringsgivare 1) nekat förnyelse av försäkring? 2) begärt väsentligt högre premie eller speciella villkor? 3) annulerat försäkringen? c) Vilket försäkringsbelopp och självrisk be- gärs? 28 d) Har något skadeståndskrav framställts mot företaget eller dess partners? Är någon partner, efter förfrågan, medve- ten om någon händelse som kan leda till att skadeståndskrav framställs mot partnern eller företaget? e) Finns det några andra omständigheter som underwritern behöver kännedom om? Dessa allmänna frågor behövs för att under- writern skall kunna utfärda en lämplig försäk- ring, men även för att denne skall kunna utesluta exempelvis ytterligare skador som härrör ur omständigheter/skador som redan är kända. Det finns en tendens bland underwriters att vara mycket restriktiv med att lämna försäk- ringsskydd för uppdrag där skadeståndskrav redan framställts. Vanligtvis intas en passus i försäkringshandlingen om att försäkringen inte gäller för krav som härrör ur ett specifikt uppdrag. Detta kan synas vara en onödig åtgärd, eftersom det i villkoren oftast finns en serieskadeklausul, som gör att samtliga ska- dor som härrör ur samma uppdrag skall be- traktas som en skada — oavsett om kraven framställs vid olika tidpunkter. För att inga tveksamheter skall råda tas dock noteringen in i den nya försäkringshandlingen. 2.6.2 No claims declaration I samband med förlängning eller förnyelse kan det ibland räcka med att försäkringstaga- ren lämnar en no claims declaration, d.v.s. ett intyg om att försäkringstagaren vid tidpunk- ten för förlängningen eller förnyelsen inte känner till någon omständighet som kan leda till att skadeståndskrav i framtiden kommer att framställas. Detta förfarande kan tillämpas om omständigheterna i övrigt är oförändrade jämfört med föregående år. Det är vanligtvis den ledande underwritern som tar ställning till om en no claims declaration är tillräcklig för förlängning eller förnyelse. 3. Ekonomisk uppföljning av claims made-baserad affär I och med att samtliga skadehändelser som skall belasta ett skadeår i princip blir kända under det aktuella skadeåret, eller i vart fall inom en snar tid efter skadeårets utgång, un- derlättas den ekonomiska uppföljningen. Detta gäller för såväl portföljen som för enstaka kund. I samband med analys av skaderesultatet behöver man inte beakta något IBNR. Istället arbetar man med IBNER (Incurred But Not Enough Reported), i princip en erfarenhets- bedömning av hur stor del av skadereserverna som utbetalas. En vanlig bedömning är att skadereserverna inte uppgår till tillräckliga belopp, varför en reservavsättning i försäk- ringsgivarens bokslut är nödvändig. Om det visat sig att inga skador anmälts eller om de anmälda skadorna avslutats under skadeåret, behövs egentligen ingen avsätt- ning i försäkringsgivarens bokslut. Man kan då direkt avläsa resultatet på det aktuella kontot. Det är emellertid en rekommendation att inte avläsa resultatet för nära inpå utgång- en av skadeåret. Det kan ju faktiskt vara så att en försäkringstagare har giltiga skäl för att komma in med en skadeanmälan en tid efter skadeårets utgång. Erfarenhetsmässigt kan man konstatera att denna typ av skador (rena förmögenhetsska- dor) tar lång tid att reglera. Detta beror bl.a. på skadornas komplexitet, framför allt av juri- disk art, men även på grund av svårigheten att bestämma vilken skada som den skadestånds- krävande lidit. Det är dessutom inte ovanligt att dessa tvister avgörs vid domstol och att man då inte nöjer sig med ett avgörande vid första instans. Av denna anledning kan ett skadeår normalt inte avslutas förrän efter un- gefär fyra år efter skadeårets utgång. Under denna tid får man följa avvecklingen av de åsatta skadereserverna inklusive avsättningen för IBNER. 29 En uppfattning som förekommer bland eng- elska underwriters är dock att om man har en förhållandevis måttlig (och enligt den egna bedömningen god) portfölj och en stor erfa- renhet av skadereglering, kan resultatet avlä- sas i princip redan direkt efter utgången av skadeåret. Förutsättningarna är att man är — så gott som 100-procentigt — säker på att inga skador efteranmäls samt att skadereserverna är korrekt satta. 3.1 Ekonomiskt utfall och bedömningar av risken i England När man jämför förutsättningarna för att be- räkna en så korrekt premie som möjligt mel- lan risker som antingen har ett villkor enligt skaderapporteringsprincipen claims made el- ler som gäller enligt orsakandeteorin, fram- står det som uppenbart att den risk som teck- nats på claims made-basis är betydligt enklare att analysera. Underlaget för underwriting verkar betydligt mer tillförlitligt — det byg- ger i mindre utsträckning på antaganden — även om dessa är kvalificerade — om framti- da skadekostnader. Eftersom man i England, i årtionden, har arbetat med risker som tecknats på claims made-baserade villkor, torde dessa risker visa ett gott ekonomiskt resultat. Så är emellertid inte fallet. Flertalet underwriters är mycket tveksam- ma till att teckna professionsansvarsrisker. På grund av diverse politiska beslut inom försäk- ringsbolagen och syndikaten accepteras dock dessa risker under förutsättning att försäk- ringsåtagandet inte är alltför stort. Noteras bör dock att det finns vissa försäkringsbolag och syndikat som specialiserat sig på profes- sionsansvar. Hos dessa kan de flesta risker kvoteras. I och med att portföljen inte är speciellt stor hos de enskilda försäkringsgivarna erhåller man inte den eftersträvade utjämningseffek- ten. En stor skada kan spoliera hela det aktu- ella skadeårets resultat. Med hänsyn till den negativa utveckling som präglat den senare delen av 1980-talet är det en inte alltför dras- tisk slutsats att de flesta försäkringsgivare med små portföljer dras med negativa ekono- miska resultat. Med viss förvåning får man därför konsta- tera att den engelska försäkringsbranschen dras med förluster på denna typ av risk, trots att den har haft förmånen att arbeta med claims made-baserade villkor under en längre tid. En förklaring till detta påstås även vara den konkurrenssituation som råder inom bran- schen. Försäkringsgivarna kan helt enkelt inte ta ut erforderlig premie. Denna förklaring verkar i viss mån märklig, eftersom försäk- ringsgivarna i nästa andetag talar om den ovilja som finns bland dem att teckna dessa risker. De flesta underwriters tillstår dock att om portföljen är tillräckligt stor och välbalanse- rad samt om konkurrensen inte vore så hård mellan försäkringsgivarna, har denna typ av risk alla förutsättningar att ge ett positivt ekonomisk resultat. De påpekar dock vikten av att inte ha en för liten portfölj. Premievoly- men bör åtminstone uppgå till ett belopp som motsvarar den största enskilda riskexpone- ringen. Om den totala riskexponeringen är förhållandevis hög i förhållande till premie- volymen, bör försäkringsgivaren överväga att sänka sitt självbehåll och kosta på sig ett återförsäkringsskydd. Ett annat alternativ är naturligtvis att undvika risker med höga för- säkringsbelopp för enskilda skador. Detta re- sonemang kan tillämpas på riskslag, där man av erfarenhet känner till att endast ett fåtal skador anmäls varje år. Vid mer skadefrekventa riskslag måste na- turligtvis även andra faktorer påverka be- dömningen av premievolym och riskexpone- ring. Vid dessa riskslag är det, om möjligt, än mer viktigt att se till att ha en tillräckligt stor portfölj — i premievolym mätt. Genom att ha en hög premievolym, egentligen ett stort antal försäkringstagare, når man den utjämningsef- 30 fekt som i princip alltid eftersträvas. Det är vidare viktigt att enskilt analysera de enskilda riskerna, för att därigenom försöka lägga risk- exponeringen på en rimlig nivå. Risker som bedöms vara goda kan tecknas till en högre riskexponeringsnivå, utan återförsäkring, medan de sämre riskerna dels bör bära en större premiekostnad och dels tecknas till en lägre riskexponeringsnivå. 4. Slutsatser Efter dessa studier är det min fasta övertygel- se att professionsansvaret bör försäkras enligt claims made-baserade försäkringsvillkor. Det påstås naturligtvis, och med viss rätt, att den- na typ av försäkringsvillkor är till förmån främst för försäkringsgivaren. Det finns emel- lertid fördelar även för försäkringstagaren, varför jag vid en sammantagen bedömning anser att denna typ av försäkringsvillkor bör vara att föredra framför den typ, d.v.s. orsa- kandebaserade, som den svenska försäkrings- branschen idag oftast arbetar med. Fördelen för försäkringsgivaren är främst att när ett visst engagemang upphör, upphör också åtagandena enligt försäkringsvillkoret. Vi slipper detta bekymmer med s.k. efteran- mälda skador. När en försäkring utfärdats enligt orsakandebaserade villkor, upphör inte åtagandet förrän lagenlig preskription, vanli- gen tio år, inträtt. Försäkringsgivaren har dock kunnat uppbära avkastning på den premie som betalades in under försäkringstiden, men med hänsyn till den ständiga förändring som pågår i samhället samt till att även det ekono- miska klimatet förändras, uppgår den erhåll- na premien inklusive dess avkastning sällan till de skadebelopp som försäkringsgivaren tvingas utbetala flera år efter försäkringens upphörande. Detta leder, enligt min uppfattning, till en orättvis premiesättning. Trots all den erfaren- het som finns inbyggd i IBNR-avsättningen är det i princip omöjligt att beräkna en premie- inkomst som skall motsvara en skadekostnad, när beräkningen tvingas göras ett antal år innan skadekostnaden blir känd. Detta leder till att försäkringsgivaren måste ta till sådana säkerhetsmarginaler att premien i vissa fall blir orimlig, trots att den i princip är korrekt uträknad. Den stora fördelen för försäkringstagaren är möjligheten att erhålla ett försäkringsbe- lopp som vid den aktuella tidpunkten verkar vara nödvändigt. Om försäkringen tecknas på orsakandebaserade villkor, tenderar försäk- ringsbeloppen att vara för lågt tilltagna, oftast beroende på det ekonomiska klimat som råd- de vid tidpunkten för försäkringens tecknan- de. Man kunde helt enkelt inte ana hur utveck- lingen skulle te sig. De problem som kan ses för en professio- nell rådgivares ansvar, när denne upphör med verksamheten, bör även i Sverige kunna lösas med någon form av run-off. Eftersom flera kategorier av professionella rådgivare i Sverige har ett personligt ansvar, borde en modell som liknar den lösning som i England används för f.d. partners, d.v.s. att företagets försäkring även omfattar f.d. partners skade- ståndsskyldighet, vara att föredra. Vid en övergång från orsakandebaserade försäkringsvillkor till claims made-baserade är det en mängd omständigheter som måste beaktas. Enligt min uppfattning är ingen om- ständighet så negativ att det är att föredra att fortsätta med orsakandebaserade försäkrings- villkor. Även om rättssystemen inte är lika, bör den svenska försäkringsbranschen kunna dra sto- ra fördelar av den erfarenhet som idag finns i övriga Europa. Jag kan inte heller se någon anledning till att den svenska försäkrings- branschen skall avvika från den standard som idag är vanlig inom de övriga ledande europe- iska länderna. Låt oss dra nytta av våra utländska kolle- gors erfarenheter och med öppna ögon anpas- sa den svenska försäkringsbranschens försäk- ringsvillkor för våra professionella rådgivare till europeisk standard.