Försäkringsindustrin och klimatfrågan – perspektiv på utvecklingen före och efter Kyoto

Artikel forfatter: Johannes Stripple
Utgave:
4, 1999
Sprog: Engelsk
Kategori:

351 NFT 4/1999 Inledning Within the financial services, the property in- surance industry is most likely to be directly affected by climate change, since it is already vulnerable to variability in extreme events (IPCC 1995:541) Klimatförändring är en typ av risk som få människor anser sig ha personliga erfarenheter av. Snarare uppfattar människor den som ett vagt hot i en avlägsen framtid. Det är en risk som först och främst speglas i naturvetenskap- liga termer. Media brukar ha svårt att disku- tera den typen av diffusa risker med oklara orsakssamband, långa tidshorisonter och stora osäkerheter., Efter att ha varit en naturveten- skaplig fråga under lång tid, blev klimat- frågan, 1988, även en politisk fråga. Det bru- kar hävdas att den extremt varma sommaren i USA bidrog till att hotet om en klimatför- ändring fick stor medial uppmärksamhet. För försäkringsindustrin är dock möjlighe- ten att en klimatförändring kan innehålla fler extrema och ovanliga vädersituationer inget medialt fenomen, utan en potentiell risk. Ex- trema vädersituationer som orkanen Andrew (som drabbade Florida 1992), översväm- ningen i Missisippi – Missouri 1993, eller orkanen Mitch (som drabbade Centralamerica 1998) kan inte direkt relateras till en klimat- förändring, men det är inte det som är poängen. Swiss Re (1994) skriver att: Poängen är inte huruvida dessa katastrofer verkligen är de första konsekvenserna av ett klimat i förändring, utan det faktum att, även om en direkt koppling inte kan etableras, kan inte heller möjligheten uteslutas. Försäkringsindustrin och klimatfrågan – perspektiv på utvecklingen före och efter Kyoto Den internationella klimatpoli- tiken har genom toppmöten i Kyoto 1997 och Buenos Aires 1998 fått en allt tydligare struktur. Tidigare forskning har uppmärk- sammat att försäkringsindustrin är potentiellt sårbar för klimatför- ändringens direkta effekter, men mindre uppmärksamhet har rik- tats mot hur industrin påverkas – och kan påverka – den klimat- politiska utvecklingen i sig, dvs de indirekta effekterna. av Sverker Carlsson, Göteborgs Universitet och Johannes Stripple, Lunds Universitet och Kalmar Universitet Detta arbete har möjliggjorts genom finansiering från Svenska Försäkringsföreningen. Sverker Carlsson Johannes Stripple 1999405 352 Försäkringsindustrins insikt om risken, samt vetenskapssamhällets konstaterande att bran- schen är potentiellt sårbar för en klimatföränd- ring, har gjort att försäkringsindustrin blivit en aktör på den internationella klimatarenan. Man har idag ett utvecklat samarbete med FN:s miljöprogram, genom vilket man har arrangerat seminarier i samband med de återkommande klimatförhandlingarna, ini- tierat ny forskning om klimatfrågan och försäkringsindustrin, samt utvecklat nya fi- nansiella metoder för hantering av risker med katastrofpotential. Tidigare har försäkringsindustrins upp- märksamhet riktats direkt mot risken för en klimatförändring, och dess potentiella effek- ter för industrin. Men, efter hand som klimat- frågan sjunkit in, och blivit en del av miljö- politiken, har även sättet som samhället rea- gerar på en klimatförändring kommit att få en allt större betydelse för industrin. Klimat- politikens utformande bestämmer i hög grad vilka möjligheter och risker som skapas för branschens del. Syftet med föreliggande uppsats är att re- dovisa den klimatpolitiska utvecklingen un- der perioden från Kyotokonferensen i okto- ber 1997 till och med klimatkonferensen i Buenos Aires, november 1998. Särskilt foku- serar vi på den utveckling som sker inom, och som aktivt drivits fram av, den internationella försäkringsindustrin. Följande frågor har va- rit vägledande för arbetet: Hur har klimatpolitiken kommit att utveck- las? Vilka initiativ har den internationella försäk- ringsindustrin tagit under perioden från Kyoto till Buenos Aires? Vilka möjligheter och utmaningar innebär den klimatpolitiska utvecklingen för försäk- ringsindustrin? Vi har valt att placera klimatfrågan, politiken och försäkringsindustrins aktiviteter i ett längre historiskt perspektiv, och vi visar inled- ningsvis att försäkringsindustrin är en av många icke-statliga aktörer som idag svarar på den internationella klimatpolitiska pro- cessen. Klimatpolitik – Rio, Kyoto och Buenos Aires 1896 publicerade den svenske forskaren Svante Arrhenius en vetenskaplig uppsats1 som lade grunden till insikten om en av vår tids stora miljöfrågor. Uppsatsen lanserade teorin om en mänsklig påverkan på jordens klimat. Arrhenius försökte kvantifiera männi- skans påverkan på jordens medeltemperatur genom att mäta utsläppen av koldioxid. I efterhand har det visat sig att Arrhenius resul- tat var förvånansvärt realistiska, trots att de baserades på mycket ofullständiga data (AMBIO 1997:1) och, med dagens mått mätt, synnerligen enkla matematisk-fysikaliska mo- deller. Egentligen är hypotesen oerhörd: Att mänskligheten genom sitt sätt att leva har kapaciteten att förändra jordens klimat, en av grundförutsättningarna för mänskligt liv på jorden. Under första halvan av 1900-talet föll Arrhenius resultat i glömska, men sedan 1950- talet har forskningen blivit allt mer intensiv. En kulmen inom den vetenskapliga forsk- ningen var bildandet av IPCC2 1988. Trots 1 Arrhenius artikel heter On the Influence of Carbon Acid in the Air upon the Temperature of the Ground och publicerades i The London, Edinburgh, and Dublin Philosophical Magazine and Journal of Science (Vol. 41, nr 251 237-276). 2 Intergovernmental Panel on Climate Change är en specia- liserad mellanstalig organisation som etablerades av FN:s miljöprogram (UNEP: United Nations Environmental Pro- gram) och WMO (World Meterological Organisation) för sammanfatta forskningen på klimatområdet. IPCC består av ungefär 2000 forskare. IPCCs s.k. ”assessment reports” är omfattande analyser av klimatfrågan och standardverk för forskningens gemensamma ståndpunkter. Den senaste rapporten (Second Assessment Report) kom 1995 (IPCC 1995) och den tredje publiceras 2001. Den viktigaste slutsatsen i den senaste rapporten var att forskningen ena- des om att ”det nu finns en urskiljbar mänsklig påverkan på det globala klimatet”. Klimatfrågan är därför inte längre bara en teori (om något i framtiden) utan en realitet. 353 den naturvetenskapliga uppmärksamheten under efterkrigstiden dröjde det ända till 1988 innan klimatfrågan på allvar placera- des på den politiska dagordningen. Ur ett samhällvetenskapligt perspektiv be- traktas atmosfären som en ”global common”, dvs. en allmänning, eller en domän, som omfattar resurser som används av många aktörer för deras individuella nytta. Dessa resurser är begränsade, och om en del av resursen nyttjas av en användare är den inte tillgänglig för andra (Hardin 1968). Atmos- fären är en begränsad resurs i betydelsen att vad och hur mycket som kan släppas ut i den, utan att ogynnsamma konsekvenser uppstår, är begränsad. Atmosfären är dock lika öppen för alla – det går inte att förneka människor rätten att använda den. Traditionellt har där- för människor och företag varit fria att nyttja atmosfären för att sprida många av sina ut- släpp. Vad Arrhenius emellertid upptäckte var att det tycks finnas en fysik gräns för hur mycket utsläpp atmosfären kan absorbera utan att det uppstår skadliga effekter. FN:s generalförsamling föreslog år 1991 att världens stater skulle börja förhandla om en konvention med syfte att reglera den mängd koldioxid som totalt kan släppas ut. Man valde att inte förhandla om en stor ”law of the atmosphere”, som var tänkt att inrymma även försurnings- och ozonfrågan, utan istället ska- pades separata konventioner för respektive problemområde (Soroos 1997: 281). Förhand- lingarna om en klimatkonvention började i februari 1991 och konventionen (UNFCCC: United Nations Framework Convention on Climate Change) undertecknades vid FN:s stora konferens om miljö och utveckling3 i Rio, juni 1992. Målet för konventionen är att: Atmosfärens koncentration av växthusgaser skall stabiliseras på en nivå som skall förhin- dra en farlig antropogen (mänsklig) störning i klimatsystemet. (UNFCCC art 2). Konventionen slår också fast att staterna skall: Vidtaga försiktighetsåtgärder för att förutse, förhindra eller minimera orsakerna till en kli- matförändring samt mildra dess oönskade ef- fekter (UNFCCC art 4). Med klimatkonventionen etablerades ”försik- tighetsprincipen” som en vägledande princip i den internationella responsen på risken för klimatförändring (O’Riordan & Jäger 1996 :19). Det innebär att även om forskningsläget är osäkert, och vi inte kan förvänta oss svar på flera avgörande frågor förrän om många år, skall det inte vara ett skäl för att ’inte göra någonting alls’. Klimatkonventionens art. 4 innehåller en ”icke-bindande” formulering som säger att länderna bör återvända till 1990 års utsläpp av koldioxid och andra s.k. växthusgaser. Konventionen är ett ramavtal som sedan är tänkt att preciseras årligen i de s.k. COP4 förhandlingarna. I förhandlingarna efter Rio har staterna försökt komma överens om hur mycket, när, samt på vilket sätt varje land skall skära ner sina koldioxidutsläpp. Vägen från Rio har gått över utdragna förhand- lingsrundor mellan 170 stater i Genève, Ber- lin, Kyoto och nu senast i Buenos Aires. Klimatfrågan efter Kyoto: genomförandefasen Kyotoprotokollet innebär att klimatfrågan är på väg över i en ny fas; genomförandefasen. Det är inte längre frågan om risken är till- räckligt stor för att samhället skall behöva göra något åt problemet. Protokollet, som skrevs under vid det tredje förhandlings- mötet i Japanska Kyoto hösten 1997, ålägger de flesta I-länderna att minska sina utsläpp 3 UNCED (United Nations Conference on Environment and Development) hölls i RIO 1992. I konferensen, som räknas som en milstolpe i miljöpolitiken, deltog statschefer från de flesta av världens länder. Klimatkonventionen un- dertecknades vid konferensen av mer än 150 stater. Handlingsprogrammet Agenda 21 var ett annat viktigt resultat av konferensen. 4 Conference of the Parties, staterna som har signerat protokollet. 354 av växthusgaser med i genomsnitt ca 5,2 % till år 2008-2012. Protokollet innehåller även tre politiska verktyg, eller ’mekanismer’, med syfte att göra i-världens koldioxidreduktio- ner mer kostnadseffektiva. Dessa instrument kommer sannolikt att forma klimatfrågan och involvera företag och stater, under lång tid framöver. Den första mekanismen är handel med utsläppsrättigheter. (ET: emissions trading). Det innebär att länder som släpper ut mindre koldioxid än deras utsläppstak tillåter, skall kunna sälja sina överskjutande utsläppsmöj- ligheter till andra länder. Särskilt anmärk- ningsvärt med denna idé är att man gör om någonting – som tidigare har varit gratis – till en rättighet som det går att handla med. De andra verktygen är ömsesidigt genom- förande (Joint Implementation – JI) och “Clean Development Mechanism“ (CDM). Deras bakomliggande idé är kostnadseffekti- vitet. Om Sverige är ålagda att reducera t.ex. 500 000 ton koldioxid, är det många gånger mer kostnadseffektivt att reducera dessa ton i t.ex. Polen än här hemma. Sverige betalar för en investering i Polen och får sedan tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna. CDM och JI fungerar på ungefär samma sätt, med den skillnaden att CDM involverar utvecklingsländerna. CDM fick mycket upp- märksamhet under det fjärde förhandlings- mötet i Buenos Aires i november 1998. Även om CDM kan bidra till att de globala kol- dioxidutsläppen reduceras på ett kostnadsef- fektivt sätt, kan förslaget kritiseras utifrån flera aspekter, som t.ex. rättvisa och effekti- vitet på längre sikt (Carlsson & Stripple 1999). Inget händer eller febril aktivi- tet? Klimatpolitikens två sfärer När media rapporterade från klimatförhand- lingarna i Buenos Aires (COP 4) gav man bilden av att det inte händer någonting; Kyoto var förvisso ett betydelsefullt steg, men sedan dess har processen stannat av. Enligt vår mening är bilden av en stillastående klimat- arena endast korrekt om man fokuserar på de snäva mellanstatliga förhandlingarna, och knappt ens då. Samtidigt, utanför förhand- lingsrummet, pågår nämligen en febril aktivi- tet av många olika typer av aktörer. Vi kan därför tala om klimatarenans två sfärer. Inom den första sfären är endast stater aktörer. Här sker de regelbundna förhand- lingarna under klimatkonventionen. Resul- taten av förhandlingarna är t.ex. konventio- ner, protokoll och handlingsplaner som syf- Miljöorganisationer Konsumentgrupper Företag Sfär 1. Stater är de enda aktörerna. Årliga förhandlingar under klimatkonventionen Lokala myndigheter Forskning Internationella organisationer Individuella beslut och initiativ Sfär 2. Figur 1. Klimatpolitikens två sfärer 355 tar till att reglera, styra och påverka ”beteen- det” hos andra stater, företag och individer. Den första sfären, den statliga, formas av logiken i det internationella politiska syste- met, som t.ex. innebär att staterna har olika historia, utvecklingsnivå och ekonomi; att stater har olika intressen och prioriterar olika; att stater har suveränitet och att beslut fattas i konsensus. När dessutom klimatfrågan är en av de mest komplicerade och komplexa problem som det internationella samfundet har att hantera, är det därför mindre förvå- nande att processen går långsamt, och att besluten är omständliga att fatta. Den andra sfären formas av icke-statliga aktörer och är mer heterogen än den första. Många olika aktörstyper, formade av olika kulturer, intressen, perspektiv, målsättningar och värderingar, interagerar med varandra. Den andra sfären reagerar på den första sfärens ”output” som t.ex. ett protokoll, men försöker också influera och påverka det som behandlas i förhandlingarna. Staterna påverkas av ut- veckling och aktivitet inom t.ex. företag, miljö- organisationer eller forskning. Klimatpolitik, i en vidare mening, är därför ett resultat av samspelet mellan de båda sfärerna. Under konferensen i Buenos Aires var det tydligt att det inom den andra sfären pågår en febril aktivitet. Man inte bara reagerar på utkomsten i den politiska sfären utan man relaterar sig även till varandra inom sfären t.ex., konsumen- ter, företag, media, forskning etc. Därför kan klimatpolitik i bred mening även sägas pågå i den andra sfären, och utkomsten där är till stor del bestämmande för om den första sfär- ens agerande (staternas) skall bli effektivt. Tidigare under 1990-talet har den andra sfärens aktivitet dominerats av forsknings- organisationer som t.ex. IPCC och miljö- grupper som Greenpeace och Friends of the Earth. Endast vissa delar av industrin har varit aktiva. Mest framträdande har varit lobby organisationen GCC (Global Climate Coalition), som sedan den grundades 1989 har varit en ledande och inflytelserik kritiker av den gryende internationella klimat- politiken. GCC representerar stora grupper inom bl.a. kol-, olje- och gruvindustrin, transportsektorn och delar av tillverknings- industrin. Den vanligaste ståndpunkten för GCC är ”business as usual” och GCC har därför kraftigt ifrågasatt Kyotoprotokollet. Försäkringsindustrin har haft en tydlig (mot- satt) position under 90-talet. T.ex. uppma- nade försäkringsindustrin världens stater in- för Kyoto: A precautionary approach should be taken in dealing with the issue by international co- operation, research and preventive action (UNEP III 1997) Under den andra halvan av 1990-talet har den andra sfären kommit att bli mer diver- sifierad. Fler aktörer har tillkommit, samti- digt som en del koalitioner luckrats upp. En välkänd ”split” är den mellan europeiska och amerikanska oljebolag, där de europeiska numera ansluter sig till IPCC’s positioner med försiktighetsprincipen som vägvisare. Exempel på nya aktörer är ’gröna’ energi- bolag, kärnkraftsindustrin, bilföretag samt internationella institutioner som tidigare inte varit involverade i miljöfrågor, t.ex. Världs- banken och Internationella Handelskamma- ren. Men, på arenan börjar nu även synas konsumentgrupper som t ex ”Cooler Heads Coalition” (Samson 1998). Sammanfattningsvis kan konstateras att klimatproblematiken börjar bli en ”mogen” fråga på den internationella arenan. Den grundläggande vetenskapliga kunskapen tycks äga legitimitet och grundantaganden ifrågasätts inte. Den internationella klimat- processen har efter 10 år genererat inte bara en konvention, utan även ett protokoll som inbegriper ett första steg för att uppfylla konventionens krav. Den pågående proces- sen ger allt tydligare effekter på samhället. Buenos Aires visade att många av samhäl- lets aktörer uppfattar klimatfrågan som en 356 reell förändringskraft. Stater, företag och organisationer börjar ta in de möjliga, direkta och indirekta, effekterna av en klimatföränd- ring i sin långsiktiga planering, som t.ex. en höjning av havsnivån, ökad nederbörd och större avdunstning vilket medför risk för översvämningar eller längre perioder av torka, förändrade banor för tropiska stormar och orkaner, ökad spridning av smittosamma sjuk- domar som malaria och olika parasitangrepp (IPCC 1995). Eftersom olika länder och samhällsaktivi- teters känslighet5 för effekter av ett förändrat klimat skiljer sig åt, tvingas man ställa sig frågan om den egna verksamheten är klimat- känslig? I en rapport för Naturvårdsverket (Wiman et.al. 1998) argumenterar Stripple för att försäkringsindustrin är: Sensitive to these extreme (climatic) events, but seems to have lowered their vulnerability through adaptive responses. The greatest sensitivity and vulnerability is to climate related “surprises”, since the industry works on the basis of pre- dictable events (Stripple 1998). Men stater, företag och organisationer försö- ker inte bara förstå och hantera en klimat- förändrings direkta och indirekta effekter, utan även samhällets respons på dessa risker och effekter. Att kunna orientera sig i det nya klimatpolitiska landskapet – som Kyoto- protokollet har etablerat – är en viktig fråga där både risker och utmaningar inryms. I den här uppsatsen redogör vi särskilt för försäk- ringsindustrins roll i detta nya landskap. Vilka möjligheter och utmaningar genererar utvecklingen på den klimatpolitiska arenan? Försäkringsbranschen på klimatarenan; nya initiativ och diskussioner Klimatförhandlingar i Buenos Aires Eftersom de politiska parterna i Kyoto lycka- des enas kring flera centrala punkter förvän- tades uppföljningskonferensen i Buenos Ai- res att locka färre näringslivsintressen och icke-statliga organisationer än tidigare. För- säkringsindustrin fanns emellertid represen- terade. På konferensens andra dag arrang- erade UNEP:s Insurance Industry Initiative, tillsammans med UNEP, ett seminarium un- der temat ”bortom Kyoto”. Utöver att gene- rellt diskutera utvecklingen efter Kyoto, låg seminariets fokus på två punkter: Branschens syn på de föreslagna ”utsläpps- mekanismerna”. Tillämpningsmöjligheterna för en, av bl. a. försäkringsbranschen, nyligen framtagen CO2 indikator. Under seminariet framkom att en rad ledande försäkringsbolag i världen välkomnar Kyoto- protokollet, eftersom det skapar en ram som kan generera de koldioxidreduktioner som parterna enats om. De sätt som föreslagits för att få till stånd utsläppsminskningarna öpp- nar även möjligheter för nya affärsområden för branschen. Samtidigt finns det flera punk- ter i Kyotoprotokollet som kräver ytterligare förtydliganden, något som konferensen i Bue- nos Aires syftade till att ge. Försäkrings- industrins krav på förtydliganden slogs fast redan vid ett gemensamt branschmöte i Co- logne, 9-10 juni 1998, då man enades kring följande punkter (Salt 1998): Försäkringsindustrin bör lyfta fram bety- delsen av att genomföra tekniska och poli- tiska åtgärder (policies and measures), vil- ket representerar det, för branschen, prin- cipiellt riktiga sättet att gå till väga för att uppnå minskade utsläpp av växthusgaser. 5 Betydelsen av olika känslighet (sensitivity) uppmärk- sammades först inom försurningsfrågan. Det innebär att även små förändringar i ”sur” nederbörd kan ge stora effekter där känsligheten är hög. T.ex. är jorden i södra Sverige mycket mer känslig för ”sur” nederbörd än jorden i norra Sverige. Därför bestäms den ”farliga nivån” (för ekosystemet) av en kombination av storleken på nedfallet och känsligheten i systemet. Det innebär att den farliga nivån inte kan bestämmas genom att man mäter nedfallet, man måste veta känsligheten också. 357 Försäkringsindustrin ställer sig positiva till skapandet och introducerandet av de flexibla marknadsmekanismerna ET, CDM och JI. De tre mekanismerna måste emel- lertid utvecklas och förfinas ytterligare för att bli tillämpbara. Särskilt måste klargöranden ske beträffande utgivande och hantering av utsläppskredi- ter, vad man skall jämföra med, det s.k. ”baseline scenario”, ”hot air” (dvs. ut- släppsminskningar som har sin grund i eko- nomisk omstrukturering – som t.ex. i före detta Sovjetunionen) och slutligen handels- begränsningar. Förhandlingsparterna måste precisera inne- börden i, och konsekvenserna av de krav på ”non-compliance” (icke efterföljelse av internationella avtal), som fastställdes i Kyoto gällande de stater i världen som tagit på sig att reducera sina utsläpp med i genom- snitt 5,2 % under 1990 års utsläppsnivåer. Så länge det råder oklarheter kring (1) på vilket sätt de tre mekanismerna är tänkta att fungera, (2) inom vilka problemområden de äger legitimitet, samt (3) att ”non-compliance” inte givits en absolut innebörd, tycks bran- schen vara enad om att det inte är möjligt att ta fram ett underlag för bedömningar av tänk- bara kommersiella försäkringar i ET-, CDM- och JI projekt. Detta får också konsekvenser för bedömningen av de faktiska resultaten i Buenos Aires. Eftersom både frågan om me- kanismerna och ”non-compliance” lämnades öppna till COP 5 och 6, kan man förvänta att branschen kommer att fortsätta ställa sig av- vaktande i frågan. Kyotoprotokollet och försäkringsindustrin Vid det gemensamma branschmötet i Cologne beslutades även om att låta göra en forsk- ningsrapport som specifikt inriktar sig på effekterna av klimatförhandlingarna för för- säkringsindustrins del. I samband med kon- ferensen i Buenos Aires presenterades inne- hållet i rapporten ”The Kyoto Protocol and Beyond: Implications For The Insurance Industry” (1998) skriven av Dr. Julian E. Salt vid Loss Prevention Council. Salt har, på uppdrag av UNEP Insurance Industry Initi- ative, sammanställt branschens möjligheter och utmaningar beträffande en rad klimat- relaterade frågor. I rapporten konstaterar Salt att man inom branschen är osäkra över vad klimatför- handlingarna kommer att leda till, och som en effekt av detta är det svårt att formulera långsiktiga investerings- och försäkrings- strategier. I rapporten påpekas också vikten av att branschen håller sig uppdaterad med den naturvetenskapliga klimatforskningen. För det första bör branschen följa forskningen kring det eventuella sambandet mellan kli- matförändring och samhällets utsläpp av växthusgaser. För det andra bör branschen studera de simuleringsstudier som görs för att uppskatta effekter och frekvens av kom- mande El Niño6 fenomen. För det tredje är det viktigt att fråga sig om det kan finnas ett samband mellan en av samhället orsakad klimatförändring och förstärkningen/föränd- ringen av naturligt förekommande El Niño fenomen. Vidare påpekas att försäkringsindustrin besitter viktig kunskap och erfarenhet om riskhantering som samhället kan dra nytta av. Den politiska sfären måste dock initiera och leda arbetet med att skapa en långsiktigt bär- kraftig hantering av faror. Detta gäller inte minst långsiktig planering av markanvänd- ning, infrastrukturella projekt, lagstiftning för nybyggnation samt riskkommunikation. Men kanske viktigast är dock att den poli- tiska sfären skapar incitament som uppmunt- rar till förnuftig riskhantering inom alla sam- hällets sektorer. När det gäller samhällets 6 El Niño är det återkommande kvasi-periodiska uppdykandet av varmt ytvatten längs ekvatorn i centrala och östra delarna av Stilla havet. Fenomenet stuvar om vädermönstret och orsakar naturkatastrofer . 358 planering och genomförande av katastrof- mildrande åtgärder (disaster mitigation) skulle emellertid ett mer omedelbart samar- bete med försäkringsindustrin kunna leda till effektivare system för riskhantering. Carls- son och Stripple (1998) argumenterar för att ett samarbete på politiska och vetenskapliga områden, likväl som nya policys, incitament och nya investeringsstrategier kan bidra till ett ökat skydd för industrin så väl som för klimatet. Man kan notera att rent fysiska förslag på mildring av klimatrisker sällan förekommer i debatten idag. De politiska klimatförhand- lingarna syftar till att minska risken för kli- matförändring genom att minska utsläppen av växthusgaser. Men, risker kan minskas inte bara genom att man förhindrar att de uppkommer från början utan även genom att man hanterar konsekvenserna. Diskussioner om att hantera effekterna av en klimatföränd- ring har emellertid varit få på klimatarenan. Ett viktigt skäl är frågans politiskt komplice- rade och utmanande natur, särskilt på global nivå. Detta eftersom den aktualiserar inte bara ansvarsfrågor utan även frågor kring vem som skall betala för sådana åtgärder (Carlsson & Stripple 1999). Salts rapport behandlar även olika former av investeringsstrategier. Tonvikten ligger på den nyligen framtagna CO2 indikatorn (se nedan), som Salt menar kan komma att få stor betydelse för försäkringsbolagen och pen- sionsfondsförvaltare i framtiden. Även stra- tegier som har förmåga att anpassa sig till den vetenskapliga och politiska utvecklingen inom klimatområdet menar han är nödvändiga. There are also likely to be implications for investment activities as social plans for, and adapt to, the new climate regime. The economic situation of selected regions, such as coastal zones and islands, or of whole industries could be affected (Salt 1998:3). Eftersom försäkringsindustrin förvaltar ca en tredjedel av världens totala aktiemarknad (US 15 billioner), är det viktigt att branschen även får en ökad förståelse för vilka investeringsmöjligheter – och utmaningar – som uppkommer när samhället söker sänka utsläppen av växthusgaser, men även när samhället försöker minska sin sårbarhet. Det inflytande som branschen förfogar över indikerar en potential att medverka till ett företagande som i sin tur minskar riskerna för en klimatförändring. Slutligen pekar Salt på de möjligheter som öppnar sig i händelse av att mekanismerna ET, CDM och JI implementeras. På flera områden kan erfarenheten hos försäkrings- industrin, tillsammans med andra finans- institutioner, tillhandahålla en rad tjänster som t. ex. värdering av företags koldioxid- utsläpp, försäkring av infrastrukturella pro- jekt samt verifiering och certifiering av kol- dioxidkrediter. På sikt kan därför mekanis- merna komma att öppna nya marknader för området affärsförsäkring. Benchmarking Climate Change Contributions; Om utvecklingen av CO2-indikatorer I förhandlingarna under klimatkonventionen har ett centralt mål varit att fastställa olika länders bidrag till växthuseffekten. Utfallen i förslagen skiljer sig åt beroende på faktorer såsom basår (från när börjar räkningen), vilka växthusgaser som skall inkluderas, samt om man skall beräkna utsläppen per land eller per capita. Men, det är inte bara på nationell nivå som det är nödvändigt att fastställa individu- ella bidrag. Att bestämma hur utsläppen av växthusgaser fördelar sig inom ett land är också betydelsefullt, inte minst vid utfor- mandet av landets långsiktiga klimatpolitik. Sådan information som t.ex. enskilda före- tags bidrag till växthuseffekten, är emellertid även högintressant för bank-, finans- och försäkringsindustrin. Det beror på att de utsläppsminskningar som beslutades om i Kyoto ovillkorligen kommer att leda till struk- 359 turella förändringar inom ekonomin; föränd- ringar där bördorna främst kommer att bäras av de mest kolintensiva samhällssektorerna (Mills 1998, Mansley 1994). This will lead to changes in the economic situation and related risk landscape of whole sectors and selected regions, which insurance companies need to consider in their investment activities and in insuring and reinsuring risks (Salt 1998). För att kunna bedöma ett företags bidrag till växthuseffekten har försäkringsbolag och pensionsfondsförvaltare tagit initiativet till skapandet av nya investeringsinstrument som i praktiken gynnar företag som aktivt arbetar för att minska sina emissioner, främst genom energieffektiva åtgärder. Ännu så länge är efterfrågan på sådana instrument liten, efter- som de belopp som satsas i ’klimatmedvetna’ fonder forfarande är relativt små. Inom försäk- ringsindustrins UNEP-samarbete uppmanar man emellertid försäkringsbolagens investe- ringsavdelningar att samarbeta för att tillsam- mans utveckla kriterier för miljörapportering som är generellt gällande för marknaden (Salt 1998). Under försäkringsindustrins seminarium i Buenos Aires offentliggjordes det andra ut- kastet till ett standardiserat mått på kol- dioxidutsläpp, en så kallad CO2-indikator (Thomas & Tennant 1998)7. Syftet med indi- katorn sägs vara tvåfaldigt. För det första skall ett enskilt företag kunna beräkna hur stora emissioner man har idag och på vilka områden verksamheten på sikt bör förändras. För det andra skall indikatorn utgöra under- lag för riskbedömning inom fondförvaltning. Thomas & Tennants arbete bör ses som ett försök att lägga fast ett ramverk inom vilket olika bedömningskriterier sedan kan förfinas. Rimligen kan en sådan indikator inte ut- göra något mer än en vägvisare, vare sig för det enskilda bolaget, eller för fondförvalta- ren. För att kunna göra en realistisk bedöm- ning av ett företags ”förändringsbehov”, måste en fondförvaltare komplettera indikatorvärdet med kunskaper om den allmänna klimat- politiska utvecklingen. Man kan se indikator- värdet som ett värde på ett företags känslig- het för klimatpolitik. Ett högt indikatorvärde varslar om att företaget är mer sårbart för samhällets framtida respons på en klimatför- ändring. Därmed är en investering i detta företag behäftat med högre risk. Minskad klimatsårbarhet för försäkringsindustrin? Utveck- lingen av ”securitization”. Under 1990-talet har antalet naturkatastrofer varit tre gånger så stort, och kostat världen tre gånger så mycket som under 1960-talet. Över- svämningarna i Kina och Centraleuropa, Or- kanen Andrew i Florida och torkan i Sudan är exempel på en sannolikt ökande trend av ekonomiska förluster från naturkatastrofer. Det finns många skäl till ökningen av om- fattning, frekvens och kostnader för natur- katastrofer. Även om inte vetenskapssamhället är eniga i sin bedömning, finns det ökat stöd för kopplingen mellan naturkatastrofer och ökningen av växthusgaser vilket anses ge effekter på lokalt och regionalt klimat. Men ökningen beror antagligen även på andra or- saker. T.ex. har utvecklade länder blivit ri- kare, fler människor lever i kustområden med kostsam infrastruktur, regioner har fått högre densitet i folkmängden, och mer tillgångar är försäkrade i högt exponerade områden än någonsin tidigare (IPCC 1995; Berz 1998). Vi kan därför konstatera att det finns argu- ment för att samhället håller på att bli sårbarare, samtidigt som det finns indikationer på att en möjlig klimatförändring komplicerar situatio- nen ytterligare. För försäkringsbolagen, och framförallt återförsäkringsbolagen, blev tren- den av ökande naturskador tydligt kännbar 1992 genom orkanen Andrew, som träffade Florida och medförde förluster för 16 miljarder7 Även kallad ”Global Warming Indicator”. 360 dollar. Förlusterna kunde överstigit 40 mil- jarder dollar om Andrew hade varit mer intensiv, eller om den träffat Florida några mil längre norrut över Miami. Ett sådant händelseförlopp hade kunnat orsaka konkur- ser för de stora försäkringsbolagen. Likväl orsakade de extrema väderfenomenen 1991- 1994 konkurser för nio mindre försäkrings- bolag. Andrew visade att kostnaderna för försäk- ringsindustrin nu ligger på en nivå som inte var tänkbar för ett decennium sedan. Försäk- ringsindustrin har insett att de kanske måste utveckla nya metoder för att ”försäkra” sig om tillgången på tillräcklig ”återförsäkrings” kapacitet (Goldman Sachs 1998). Därför har det senaste decenniet medfört en utveckling av nya finansiella instrument för att hantera risker med katastrofpotential. De nya instru- menten innebär att risken absorberas direkt att kapitalmarknaden i stället för på åter- försäkringsmarknaden. Instrumenten har ta- git två former, optioner, som handlas på minst två separata marknader (Chicago Board of Trade) och ”catastrophe bonds” (obligatio- ner) (Stripple 1998). Metoden kallas ”securitization” (ung: säk- ring) och ”produkten” kallas Insurance-Lin- ked Securities (ILS). ILS innebär att risken är paketerad i standardiserad form och säljs på kapitalmarknaden. Risken är därmed ”säk- rad” på kapitalmarknaden. Investeraren, som köper den av försäkraren utgivna obligationen, förlorar sin ränta eller även principalen (det som investerats, oftast pengar) om en kata- strof inträffar. Obligationen definierar tydligt vilken katastrof som den gäller för, hur stor räntan är och ifall även principalen står på spel. Om det inte blir någon katastrof får investeraren tillbaka sina pengar med en att- raktiv ränta (Canter and Cole 1997; Stripple 1998; Stix 1998). Det har under senare delen av 1990-talet förekommit flera lyckade fall av securitization. I April 1997 riktade USAA (United Service Automobile Association, en av USA:s le- dande hem och bilförsäkrare) en ”catastrophe bond” på 477 millioner dollar till 62 skilda investerare. Obligationen, som gällde en or- kan på USA:s östkust, blev övertecknad med 500 miljoner dollar, vilket innebar att USAA kunde riktat en dubbelt så stor obligation och ändå fått den placerad (Canter and Cole 1997). USAA:s principiella skäl för att ge ut ”cat bonds” är nödvändigheten för industrin att kunna möta även stora katastrofer och att minska variabiliteten och osäkerheten hos dessa händelser. För försäkringsbolagen är en viktig fråga om denna metod kan bli billi- gare, eller på något annat sätt bättre, än tradi- tionell återförsäkring. Indeed many players are now talking of cata- strophe risk being a new ”asset class” and new instruments such as catastrophe options and catastrophe bonds are starting to appear. (Doherty 1997) Ur investerarnas perspektiv kan flera intres- santa argument föras fram. Det första är rän- tan. Om obligationen skall bli fulltecknad måste den ge en attraktiv ränta, vilket innebär att den måste vara högre än riksbanksräntan. Hur mycket högre är näst intill omöjligt att säga. I USA indikerar de största ILS pla- ceringarna en spridning över LIBOR mellan 367 och 576 basis points (Goldman Sachs 1998). Ett annat viktigt argument, som talar för ILS som en sund investering, är att en ILS risk i ”portföljen” inte är korrelerad med de andra traditionella marknadsriskerna. Portföljen till- förs möjligheten till en bra avkastning samti- digt som obligationen diversifierar portföl- jen. För investerarna handlar det om att kunna bedöma risken; sannolikheten för en förlust. Även om historiska data för att förutsäga sannolikheten för en naturkatastrof ofta sak- nas, är antagligen sannolikhetsbedömningen för en naturkatastrof inte mer osäker än för en investering på en ”emerging market”. När ILS transaktioner rankas av kreditvärderings- 361 institut ”rating agencies”, ökar möjligheten för investerarna att jämföra riskerna. Utvecklingen av ILS marknaden är ett tecken på en allt bredare konvergens mellan kapital och försäkringsmarknader. I Sverige är samgåendet mellan Trygg-Hansa och SE- banken ett tecken på samma trend8. ILS transaktioner befinner sig ännu på utvecklingsstadiet, och det är svårt att förut- säga dess framtida utveckling. Den är i sin tur kopplat till utvecklingen inom återförsäk- ringsindustrin och på kapitalmarknaderna. Samtidigt visar ILS transaktioner att försäk- ringsindustrin idag (åtminstone teoretiskt) kan hantera scenarier där naturkatastrofer (t.ex. orsakade av en klimatförändring) blir ännu vanligare. Försäkringsmarknaden rym- mer 2000 miljarder $, återförsäkringsmark- naden ytterligare 200 miljarder $, medan kapitalmarknaden rymmer 20 tusen miljar- der $. Därför är kapitalmarknaderna den enda platsen med tillräckliga tillgångar för att täcka genuint globala frågor (Salt 1998b). Försäkringsindustrin har visat att de har kun- nandet för att vända försäkringsrisker till en marknadsanpassad säkerhet. Vår hypotes är att utvecklingen av ILS kan göra försäkrings- industrin, och i förlängningen samhället, mindre sårbart för klimatförändringens risker. Sammanfattande diskussion Klimatfrågan, som nu varit på den interna- tionella politiska dagordningen i över ett decennium, har skiftat karaktär. Det är inte längre en fråga om samhället skall hantera risken för en klimatförändring, utan på vilket sätt. Vid förhandlingarna i japanska Kyoto, 1997, enades världens stater om bindande reduktioner av gaser som bidrar till växthus- effekten. I Kyotoprotokollet återfinns början till det ramverk som kommer att reglera hur samhällets respons på risken för en klimat- förändring kommer att genomföras9. I uppsatsen har vi fört fram ett brett be- grepp av klimatpolitik, som innefattar både den statliga och den icke-statliga sfärens aktiviteter, samt relationen dem emellan. Vid det senaste klimatmötet i Buenos Aires blev det tydligt att medan den statliga sfären kan tyckas ha tappat i tempo, pågår det mycket aktivitet bland icke-statliga aktörer, som företag, internationella institutioner och miljöorganisationer. Försäkringsindustrin är känsliga för en klimatförändring och speciellt för en föränd- ring av klimatets variabilitet med fler, eller mer intensiva, extrema vädersituationer. Den vetenskapliga osäkerheten gör det också svårt att beräkna korrekta premier. Därför har försäkringsindustrin varit synliga på den in- ternationella klimatarenan, både i klimat- förhandlingarna och genom egna konferen- ser och publikationer10. Genom Kyotoprotokollet har den statliga sfären etablerat ett förändringstryck på sam- hället. Försäkringsbranschen har analyserat de möjligheter till nya affärsområden som öppnar sig genom Kyotoprotokollets meka- nismer, men eftersom stor osäkerhet fortfa- rande råder kring mekanismernas mer detal- jerade utformning, är det ännu för tidigt att säga något om kommersiella möjligheter. Försäkringsbranschens- och UNEP-initia- tivets intresse för klimatfrågan tycks inte har svalnat sedan det intensiva arbetet inför kon- ferensen i Kyoto. Det vittnar såväl bransch- konferensen i Cologne, som initieringen av Salts (1998) branschrapport om. Klimatet är inte bara ett hot mot världens försäkringsin- dustri, utan rätt hanterad visar Salt snarare på de möjligheter en samhällelig anpassning kan erbjuda försäkringsindustrin. 8 Man kan tänka sig att de skilda kompetensområden, som de båda företagen för med sig i fusionen, gör dem väl positionerade för ILS transaktioner. 9 Det är dock viktigt att påpeka att Kyotoprotokollet ännu inte är raticifierat av ländernas parlament. 10 Se t.ex. Swiss Re (1994) Global Warming: Element of Risk. Switzerland: Swiss Reinsurance Company. 362 Initiativet att skapa en koldioxidindikator och de sätt på vilket den kan utnyttjas, sätter fokus på en för framtiden viktig fråga: hur kommer den nationella miljöpolitiken att utformas som en följd av de beslut som fattas i klimatförhandlingarna? Om de enskilda ländernas möjligheter att utnyttja ”mekanis- merna” begränsas till att endast omfatta en viss del av de utsläppsminskningar landet enligt förhandlingarna tvingas göra, kom- mer obönhörligen politiken att tvingas skärpa reglerna för inhemska koldioxidintensiva verksamheter. Med hjälp av en väl definierad indikator och tydliga signaler från den poli- tiska sfären, skapas möjligheter för bran- schen att anpassa sina långsiktiga investe- ringar – även om förhandlingsresultaten skulle komma att resultera i stora samhälls- förändringar. Det är därför viktigt att den politik som formuleras är långsiktig och sta- bil för att skapa den trovärdighet som krävs för att marknadsaktörer skall ta förändringen på allvar. Orkanen Andrew, som träffade Florida 1992, visade att försäkringsindustrin, både individuella bolag och gemensamt, kan vara sårbara för de stora utbetalningar som natur- katastrofer ger upphov till. Utvecklingen av alternativ till traditionell återförsäkring de senaste året är mycket intressant. Branschen har visat att den har kunnandet och metoderna för att vända försäkringsrisker till en marknad- sanpassad säkerhet. Vi argumenterar för att den nya utvecklingen av securitization och Insurance-Linked Securities (ILS) ökar in- dustrins, och samhällets, förmåga11 att han- tera ett framtida scenario där en klimatför- ändring ökar antalet naturkatastrofer. ILS har rönt stort intresse bland investerare, inte bara för den hittills fördelaktiga räntan, utan även därför att i en diversifierad portfölj är ILS-risker inte korrelerade med traditionella marknadsrisker. Det finns således all anled- ning att följa denna utveckling. På den internationella klimatscenen, där försäkringsindustrin är en av många olika aktörer, har responsen på den uppfattade ris- ken för en klimatförändring precis tagit sin början. Och tydligt är att en process verkligen har startat; en process som formas av både statliga initiativ, koalitioner och konventio- ner, men även av en konkret icke-statlig aktivitet – just runt hörnet på förhandling- slokalen. Kanske kan man jämföra med för- handlingarna om ozonprotokollet i slutet av 1980-talet, där delar av kemiindustrin kom att spela en viktig roll för de resultat som tämligen snabbt nåddes. Tack vare framta- gandet av ett miljövänligt alternativ, kunde förhandlarna lättare motivera ett förbud mot användningen av de skadliga freonerna, CFC. Choucri (1994) kommenterar det principi- ella i den utvecklingen med: Global corporations are beginning to appreciate the business opportunity inherent in environ- mental sensitivity (Choucri 1994). Det förefaller som om försäkringsindustrin är inne på samma spår, och kan därmed komma att bidra till en möjlig vändning från globala miljörisker till en hållbar samhälle- lig hävd av naturresurser. Huruvida så är fallet, är ännu för tidigt att sia om, men det är tydligt att branschen tar allt fler initiativ som pekar i en sådan riktning. 11 I en uppsats vid IIASA (International Institute for Applied Systems Analysis) diskuterar Stripple (1998) möjlighe- terna för att även stater skall kunna använda securitization. Stripple visar att det finns både rättvise- och effektivitets- skäl för en sådan utveckling, samt att osäkerheten inför framtida finansiella kostnader för naturkatastrofer kan minskas avsevärt. Därför kan en utveckling av metoder för att sprida risker med katastrofpotential, genom t.ex. securitization, vara en viktig aspekt av samhällets anpass- ning till ”global change”.