Företagsstrukturen inom svensk enskild försäkring 1950–1980

Artikel forfatter: Karl Englund
About:

Karl Englund


Utgave:
4, 1997
Sprog: Svensk
Kategori:

333 NFT 4/1997 Den ovan tidsfästa problematiken är förvisso inte helt obekant för den någorlunda mångår- ige och tillika trägne läsaren av NFT. Ty i tidskriftens årgång 1981 (s. 1–6) publicerade civilekonom Tage Eriksson – under flera år redovisningschef i Skandia – ett lika koncist som laddat bidrag, vilket fick rubriken Det enskilda svenska försäkringsväsendets struk- tur och omfattning: Några utvecklingsten- denser under perioden 1950–1978. Eriks- sons framställning är som framgår av rubri- ken rätt översiktlig till sin karaktär. Den fung- erar emellertid trots det förträffligt som karta och kompass för den som vill tränga längre in i ämnet, och i de egenskaperna har den också nyttjats vid den kartläggning som här redovi- sas. Omvandlingstryck och omvandlingsmönster Vid historiens källsprång Framemot mitten av 1930-talet växte det fram en huvudsakligen politiskt inspirerad kritik mot de höga driftskostnaderna inom svensk försäkring. Branschen teg och led. Det som hände, det hände rätt länge mest i det fördolda. Under ett och samma år, 1937, sammanslöt sig emellertid de ungefär hundra riksbolagen på försäkringsområdet i Svenska Försäkrings- bolags Riksförbund (med Skandiachefen Pär Ulmgren som ordförande) – samt tillsatte koalitionsministären Per Albin Hansson (so- cialdemokrater och bondeförbundare) en of- fentlig utredning, vars uppgift skulle vara att Företagsstrukturen inom svensk enskild försäkring 1950–1980 av fil. dr Karl Englund, Stockholm Varje näringsgren har sin specifika struktur. Här och var är det ett fåtal stora företag som konkurrerar med många små företag om konsumentens bevågenhet, och här och var konkurrerar företag med någorlunda komplett produktutbud inom verksamhetsområdet med företag som satsar på specialprodukter. Och det är väl känt att dagens branschstruktur inom svensk enskild försäk- ring företer både den ena och den andra egenheten. Men hur såg egentligen vägen dit ut – i hela dess bredd? Man har från flera håll ställt sig den frågan, men inte kunnat få mer än ungefärliga svar. Här nedan därför litet utöver vad som redan sagts om svensk försäkring under det stora omvandlingsskedet 1950-1980. Karl Englund 334 se över vad som kunde göras av det som borde göras inom svensk enskild försäkring. Man konstaterade på förstnämnda håll inte minst att ett och annat i verksamheten nog borde rationaliseras, och på sistnämnda håll att det var för många och för små bolag som konkurrerade på en inte särskilt stor marknad. Det var egentligen här fråga om de bägge sidorna av samma mynt. Begreppet skalför- delar förekom inte på den tiden, men det var nog ändå kring innebörden av detsamma som en hel del tankeutbyten i försäkringstermer – av mer eller mindre officiös natur – rörde sig. Riksförbundet – numera Försäkringsför- bundet – blev snart något av ett maktcentrum inom svensk försäkring, och den 1939 i an- ledning av världskriget förpuppade men där- efter 1942 återupplivade Försäkringsutred- ningen avlämnade 1946 sitt osedvanligt digra betänkande, vilket sistnämnda i allt väsentligt kom att ligga till grund för 1948 års lag om försäkringsrörelse. I betänkandet förordade utredningsmännen (med chefen för Försäkringsinspektionen överdirektör O. A. Åkesson som ordförande) tämligen explicit en strukturomvandling inom försäkringsbranschen i riktning mot långt färre och därmed och också i motsvarande grad större företagsenheter. De långa vågorna Och man skulle – men med viss tidsutdräkt – bli bönhörd över hövan. Ty det skall mycket till och kan därför ta sin tid innan hårt rotade och sega strukturer låter sig upplösas för att ingå i en annan struktur. Men det som hände när det hände var verkligen genomgripande och låter sig rätt väl avläsas i tabell 1. Decimeringen av antalet liv- och sjukför- säkringsbolag har huvudsakligen en mycket speciell orsak. 1953 sammanslogs nämligen tolv mindre ränte- och kapitalförsäkringsan- stalter spridda över hela landet med Ränte- och Kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm, varefter man antog kortnamnet RKA. I övrigt är decimeringen av liv- och sjukförsäkrings- bolagen huvudsakligen en konsekvens av de bägge stora fusionsvågor som under den här aktuella perioden sköljde fram över svensk försäkringsverksamhet. Den ena vågen medförde att 1960–1963 fem separata bolagsgrupper samlades i Skan- dia, och den andra vågen att 1969–1971 tre separata bolagsgrupper samlades under nam- net Trygg-Hansa. Decimeringen av antalet riksbolag på skade- försäkringsområdet var dels en konsekvens av de ovannämnda fusionerna, dels en konse- Tabell 1. Svenska försäkringsbolag 1950-1980 fördelade på antal efter bolagstyp Bolagstyp 1950 1960 1970 1980 Liv- och sjukförsäkring 35 19 14 14 Skadeförsäkring RB 81 72 45 33 Skadeförsäkring LH 135 126 102 89 Skadeförsäkring SB 1,124 856 627 434 Återförsäkring 8 12 6 8 Aktiebolag 49 50 26 29 Ömsesidiga bolag 1,334 1,035 768 549 Totalt 1,383 1,085 794 578 Förkortningar: RB riksbolag, LH läns- och häradsbolag, SB sockenbolag. Källor: T. Eriksson i NFT 1981 s. 1 och Sveriges officiella statistik SOS, Enskilda Försäkringsanstalter EF 1980 textdelen s. 24. 335 kvens av att åtta så kallade socialförsäkrings- bolag litet in på 1970-talet förstatligades. De var samtliga ömsesidiga och meddelade obli- gatorisk yrkesskadeförsäkring – dagens term är arbetsskadeförsäkring – och gjorde det så bra, att statsmakterna kände sig manade att klampa in och överta hela rasket. Det princi- piellt motiverade beslutet fattades 1967, och sju år senare var det fullt ut effektuerat. Det har blivit en mycket dyr affär för skattebeta- larna. Såväl decimeringen av läns- och häradsbo- lagen som decimeringen av sockenbolagen kan betraktas som en nästintill naturgiven konsekvens av vad som låg i tiden. Somliga företagsföreträdare såg för sin inre blick frasen big is beautiful och agerade därefter, medan andra muttrade but small is best och spjärnade emot. För sockenbolagen påskyndades säkert koncentrationsprocessen dessutom av sam- hällsutvecklingen i stort: under skedet 1950– 1980 avfolkades – i takt med den ständigt fortskridande urbaniseringsen – landsbygden på rätt många presumtiva försäkringskunder. Svenska ord med svensk innebörd För den utomsvenska läsekretsen är de be- grepp som i grova drag och med litet flytande gränser konstituerar storleksordningen för de ej rikstäckande skadeförsäkringsbolagen för- modligen inte helt självklara, varför en mindre terminologisk utredning här kan vara på sin plats. Socken var intill en stor kommunalreform 1862 en och samma term för både församling- en inom Svenska Kyrkan och primärkommu- nen. Det fanns intill efterkrigstidens stora kommunsammanslagningar ungefär 2,500 socknar/kommuner i Sverige, och de flesta av dem hade som sig bör kyrkan placerad mitt i byn. Flera socknar ingick i ett härad, en administrativ enhet med rötter i medeltiden och mest en judiciell enhet i den meningen att flera härader utgjorde en domsaga, ett territo- rium med tingshuset (domstolslokalen) som centralpunkt. Alla socknar och härader upp- gick i ett län, då som nu tjugofyra till antalet. (Länsindelningen stammar i stort sett från mitten av 1600-talet och överensstämmer stun- dom med medeltidens indelning i landskap, stundom inte.) I ett glest befolkat land med ty åtföljande stora geografiska avstånd som Sverige äger den lokala anknytningen ofta avsevärd bety- delse i den kommersiella verksamheten. Häri ligger också en väsentlig förklaring till före- komsten av så anmärkningsvärt många och helt uppenbart också relativt små skadeför- säkringsbolag även efter den kraftiga reduk- tion av deras antal som redovisats i tabell 1. Åter till huvudspåret Återförsäkringsbolagen har aldrig spelat nå- gon större roll på den svenska försäkrings- marknaden. Minskningen av deras antal mellan 1960 och 1970 var helt och hållet ett konsekvensfenomen, och uppgången under nästföljande decennium en effekt av att en ny bolagstyp vann inträde på marknaden, nämli- gen captivebolagen. De var än så länge tre till antalet: Aga (AB Gasackumulator) Re, Elec- trolux Re och SKF (Svenska Kullagerfabri- ken) Re. Relationen antalsmässigt mellan aktiebolag och ömsesidiga bolag har förr i världen ofta bedömts som intressantare än den egentligen är. Tabell 1 är i just det avseendet inte helt rättvisande, ty nio aktiebolag var dotterbolag i ömsesidiga koncerner (vilket också Tage Eriksson på sin tid fann angeläget att påpeka). Fyra försäkringsbolag var 1960 noterade på Stockholms Fondbörs, nämligen Skandia i Stockholm och Skåne i Malmö samt Svea och Atlantica, bägge i Göteborg. Men i och med att de tre S-bolagen 1960–1961 gick samman fanns det sålunda bara ett försäk- ringsbolag förutom Skandia noterat på börsen. De så kallade understödsföreningar som bedrev i viss mening med personförsäkring 336 jämförbar verksamhet har här inte förts in i bilden. De var lika många som i vidare me- ning betydelselösa och bjuder egentligen en- dast på en intressant problemtik, nämligen de skatteflyktsincitament som låg bakom till- komsten av en del av dem. Inte heller Tage Eriksson har funnit anledning mer än att om- nämna deras existens. Utländska försäkringsbolags verksamhet i Sverige hade vid det här laget sedan länge brunnit på sparlåga. Bolagen fanns på plats, men de expanderade inte. Ty den marknad som var deras, nämligen skadeförsäkrings- marknaden, blev alltmera mogen, och pris- pressen – ursprungligen initierad och ständigt vidmakthållen av den kooperativa koncernen Folksam – var som redan antytts hård, vartill kom att mot slutet av det här behandlade skedet en skadeutveckling som tidvis antog ren mardrömskaraktär anmälde sig. Brytpunkt 1950 Liv- och sjukförsäkrings- aktiebolagen Det var trettiofem direkttecknande bolag som 1950 tävlade om att slå sig fram mot nya stora försäljningsmål inom svensk liv- och sjukför- säkring. De redovisas jämte vissa nyckeldata i tabell 2, av vilka koncerntillhörigheten 1950 respektive i framtiden inte är de minst viktiga. Tre av de fem livförsäkringsaktiebolagen var grundade i vart sitt årtionde: Skandia Liv på 1850-talet, Svea Liv på 1860-talet, Thule Liv på 1870-talet – och två av de fem i samma årtionde: (den äldsta delkomponenten i det fusionerade) Förenade-Framtiden samt Skåne Liv på 1880-talet. De tre S-livbolagen hade utgjort livdelen av var sitt så kallat blandat bolag – sålunda av ett försäkringsbolag som bedrev livförsäkring och brandförsäkring inom ramen för ett och samma bolag. I kraft av en bestämmelse i 1948 års lag om försäkringsrörelse blev från och med ingången av 1949 livrörelserna i de tre blandade försäkringsaktiebolagen helägda dotterbolag till den skadeförsäkringsdrivande delen inom respektive tidigare blandade bolag. Inom alla de tre livrörelserna tillämpade man sedan många år tillbaka principen om prak- tiskt taget restlös återbäring till försäkrings- tagarkollektivet, varför aktiebolagsformen mera var en konsekvens av tidigare bolags- form än av någonting annat. Thule Liv var redan från början 1872 (bo- lagsbildningen) alternativt 1873 (verksam- heten kommer i gång) ett rent livförsäkrings- aktiebolag. Den lagstiftning som medgav möjlighet att bilda ömsesidiga livförsäkrings- bolag fanns inte vid den tiden, utan skulle uppenbara sig först 1886. Utdelningen till aktieägarna var emellertid redan inledningsvis maximerad i bolagsordningen och hade 1950 sjunkit till en så pass symbolisk summa, att Thule i allt utom firmanamnet var att betrakta som ett ömsesidigt livförsäkringsbolag. Liv-Thules framskjutna ställning i kretsen av livförsäkringsaktiebolag liksom inom svensk livförsäkring i stort kan helt tillskrivas tre företagsledare vilkas kompetens låg på A- planet och vilka ledda företaget – med tiden företagsgruppen – i obruten följd: Sven Palme 1888–1931, dennes son och nära medarbeta- re Gunnar Palme 1932–1934, samt den tidi- gare industrimannen Ragnar Blomquist 1935– 1946. Det kan här tilläggas att Sven Palme var farfar och Gunnar Palme far till statsminister Olof Palme. Förenade-Framtiden var resultatet av en sammanslagning av det 1882 grundade Lif- Försäkrings AB Victoria, det 1901 grundade och en gång av fem livförsäkringsaktiebolag ägda Försäkrings AB De Förenade och det 1911 grundade ömsesidiga Framtiden. De två sistnämnda bolagen var så kallade folkför- säkringsbolag, det vill säga livförsäkringbolag som saluförde försäkringar med låg försäk- ringssumma och främst vände sig till arbetar- klassen. Aktiebolagsformen hade visat sig tjänlig 337 när företagsledningen i Förenade-Framtiden inte så få år efter fusionen kände behov att frigöra sig från den bolagsdominerade ägar- kretsen, och associationsformen i fråga kom egentligen inte att fylla någon annan funktion. Även Förenade-Framtiden – senare enbart Framtiden – tillämpade en i praktiken restlös återbäring. De fem livförsäkringsaktiebolagen borde med sina bortemot fyrtio procent av premie- inkomsten på marknaden givetvis ha intagit en stark ställning. Men de opererade inte som det kollektiv de kunde synas vara. De tre S- bolagen bildade en grupp för sig, sammanhål- len av gemensam blandad historia och per- sonlig vänskap mellan deras ledande män. Liv-Thule betraktas i anledning av dess till karaktär och kompetens något avvikande chef Alvar Lindencrona (1910–1981) mest som ett osäkerhetsmoment. Och Förenade-Fram- tiden – framfusionerad genom en trepartsfu- sion 1949 – tillhörde en familj för sig, inte sämre, men annorlunda. Den nyligen bort- gånge Framtidenchefen Waldemar Odhnoff (född 1902) saknade varken utmärkta ledare- genskaper eller hög fackkompetens, men han Tabell 2. Svenska liv- och sjukförsäkringsbolag ultimo 1950. Startår, premieinkomst (Prink) och redovisade tillgångar (Tillg) samt aktuell och framtida koncerntillhörighet (Kt 1950 resp. KtFt). Tusen kronor respektive miljoner kronor. Bolag Start Prink Proc Tillg Proc Kt50 KtFt Skandia Liv 1855 44,235 6.9 613 10.1 Skandia Skandia Svea Liv 1866 28,559 4.5 35 25.8 Svea Svea Thule Liv 1873 89,504 14.0 914 15.0 Thule Skandia F-Framtiden 1882 66,611 10.4 620 10.2 – Tr-Ha Skåne Liv 1884 18,445 2.9 206 3.4 Skåne Skandia Allm. Liv-Oden 1887 26,070 4.1 265 4.4 – Tr-Ha Balder 1887 18,013 2.8 177 2.9 – Tr-Ha Svenska Lif 1891 39,818 6.2 409 6.7 – Tr-Ha Valand 1894 17,632 2.8 178 2.9 –– Allm. Pension 1898 10,605 1.7 100 1.6 – Valand Trygg 1899 41,168 6.5 395 6.5 Tr-Fy Tr-Ha Folket 1914 25,781 4.0 198 3.3 Folksam Folksam Städernas Liv 1938 7,833 1.2 38 0.6 Städ Tr-Ha Göta Liv 1942 4,578 0.7 18 0.3 Vegete Vegete Förenade Liv 1949 461 0.1 1 ––– Änke och Pup. 1784 72 0.0 19 0.3 –– RKA ggr 13 1850 1,785 0.3 31 0.5 PK Göteborg 1879 697 0.1 9 0.1 –– Järnvm. Liv 1889 5,166 0.8 31 0.5 – Skandia SPP 1917 181,976 28.5 1,471 24.2 –– Eir 1911 5,820 0.9 22 0.4 – Skandia Valkyrian 1912 1,839 0.3 11 0.2 Tr-Fy Tr-Ha Salus 1929 1,033 0.2 5 0.1 –– Totalt Mn 1888 637,701 100 6,082 100 8/22 15/22 Förkortningar: RKA ggr 13 Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, F-Framtiden Förenade-Framtiden, Järnvm. Liv Livförsäkringsbolaget Svenska Järnvägsmännen, PK Göteborg Pensionskassan i Göteborg, SPP Svenska Personal-Pensionskassan, Tr-Fy Trygg-Fylgia, Trygg-gruppen, Tr-Ha Trygg-Hansa. Underlag: EF 1950 tab. 1-4 s. 2-19 samt EF löpande årgångar, Förteckning över försäkringsbolag etc. 338 var en maktmänniska som gärna opererade på egen hand. Och det gjorde han för övrigt med stor framgång, låt vara att en fusionsinvit till Skånekoncernen under senare delen av 1950- talet mynnade ut i intet. De ömsesidiga livförsäkringsbolagen De reguljära ömsesidiga livförsäkringsbola- gen svarade för en marknadsavdel på litet drygt trettio procent av liv- och sjukförsäk- ringsmarknaden i stort. Svenska Lif och Trygg hade i tillväxttermer avancerat påtagligt snab- bare mot högt ställda försäljningsmål än öv- riga ömsesidiga livförsäkringsbolag. De hade inledningsvis letts av dådkraftiga försäkrings- män, för vilka överväxeln var enda tänkbara växel och bromspedalen en konstruktion av mera teoretisk än praktisk innebörd. Farligt givetvis – men bra om det finns folk som kan städa upp efter en. Så skedde också såväl i Svenska Lif som i Trygg. I kretsen av ömsesidiga specialbolag inom livförsäkringsområdet utgjorde och utgör fort- farande Änke- och Pupillkassan solitären, vördad i kraft av sin höga ålder och aktad av envar som även i försäkringstermer betraktar anspråkslösheten som en dygd. (Pupill är en ålderdomlig term för myndling, vilken term i sin tur är en sällsynt förekommade term för minderårig.) De tretton ränte- och kapitalförsäkringsan- stalterna – tillkomna på statligt initiativ – skulle ju inom kort sammanslås till en enhet och behandlas därför i tabellen ovan även som en sådan. Den sammanslagna enheten övertogs för övrigt i början av 1990-talet av Svenska Handelsbanken och bär sedan dess namnet Handelsbanken Liv. Pensionskassan i Göteborg och Järnvägs- männens Livförsäkringsförening utgjorde bägge litet säregna företeelser på den svenska livmarknadskartan. Det är inte så mycket som är bekant om Pensionskassan, men om ”Järn- väg” vet man desto mera. Föreningens med tiden rätt betydande verk- samhet – de järnvägsanställde utgjorde förr i världen en mycket stor yrkesgrupp – adminis- trerades redan från början av Livförsäkrings AB Nordstjernan, vilket bolag 1930 förvär- vades av Skandia och tjugotalet år därefter avfördes från namnkartan. ”Järnväg” fick emellertid fortleva fram till litet in på 1970- talet, då föreningen fusionerades med Skan- dia Liv. SPP – Svenska Personal-Pensionskassan – är ett stort och ett på en och samma gång strålande och något dystert kapitel i den svenska försäkringsverksamhetens annaler. Det är ett strålande kapitel därför att SPP utgör det utan gensägelse mest expansiva av svenska försäkringsbolag över huvud taget, och det är ett något dystert kapitel därför att den osedvanligt breda basen för verksamheten – med tjänstepensionsförsäkring som specia- litet – säkrades genom en frivillig konkur- rensbegränsning SPP och livförsäkringsbo- lagen emellan, varefter SPP – när sagda kon- kurrensbegränsning ifrågasattes – blev något av ett statligt sanktionerat monopol och där- med åtminstone nästan syster till Systembo- laget och Tobaksmonopolet. Med de unika expansionsmöjligheter som SPP tillförsäkrades uppstod en snedvridning av hela livmarknaden, en snedvridning som både avspeglas i tabellen ovan och som senare skulle mana till efterföljd. Det finns all anled- ning att återkomma till den tematiken. Förenade Liv var en satsning av ett antal andra livföräkringsbolag, vilka ville mark- nadsföra grupplivförsäkring under en hatt. Verksamheten kom 1949 i gång på allvar och var påföljande räkenskapsår – rimligt nog – av föga imponerande omfattning. Sjukförsäkringsbolagen Kommersiellt bedriven sjukförsäkring har aldrig utgjort något tyngre inslag i svensk liv- och sjukförsäkringsverksamhet. Sjukkasse- väsendet var redan tidigt väl utvecklat, och 339 när det 1957 avskaffades trädde en allmän sjukförsäkring i kraft. Den första satsningen i någorlunda stor skala och med kommersiella förtecken togs emellertid genom det 1911 grundade Eir, som under sina sextiotre verk- samhetsår leddes först av initiativtagaren fil. dr Filip Lundberg (1876–1965)och därefter av dennes son fil. dr Ove Lundberg (även han född 1911). Eir var och förblev marknadsledande, med- an Valkyrian var en av Trygg initierad och helägd kopia utan större växtkraft och Salus ett sjukförsäkringsbolag initierat från och kundorienterat mot läkarhåll. Från inbetalningkassa till kassavalv De bokförda tillgångar som presenteras i ta- bell 2 är bokförda tillgångar – visserligen bokförda i enlighet med vissa tvingande be- stämmelser, men bokförda även inom ramen för den frihet lagstiftningen och Försäkrings- inspektionen medgav. De redovisade siffrorna kan därför å ena sidan inte betraktas som odisputabelt exakta och jämförbara in i minsta detalj, men å andra sidan kan frihetsgraden aldrig vara så stor att helhetsbilden blir miss- visande skev. Och under alla omständigheter förmedlar de en någorlunda trogen bild av respektive bolags storleksordning. De fem försäkringsaktiebolagen svarade för fyrtiofem procent av de redovisade till- gångarna. De var av allt tillgängligt material att döma välkonsoliderade och då i synnerhet Skandia, vars livförsäkrings- och kapitalpla- ceringsorakel Iwar Sjögren – i företagets tjänst sedan 1915 och verkställande direktör 1944– 1955 – på sin tid med stor energi spanade in alla möjligheter att bygga upp ”dolda reser- ver” i såväl livrörelse som sakrörelse. Skan- dia Livs återbäringskapacitet var mycket stor, men den utnyttjade man aldrig fullt ut. Och varför skulle man göra det? Försäk- ringsgentlemän emellan var hög återbäring långt in i vår egen tid inget försäljningsargu- ment. Övriga uppgifter i tabellen ovan bjuder inte på några sensationer. Det torde ha varit en lika vanlig som välgrundad uppfattning att svensk liv- och sjukförsäkringsverksamhet vid den här tiden hanterades med mer än ett hyggligt mått av professionalism. Reservav- sättningarna vållade inte längre några be- kymmer. Alla livförsäkringsbolag hade amor- terat av den brist i premiereserven som 1930- talets räntefall förorsakat, och alla levde de i den dystra men numera anteciperade uppfatt- ningen att lågräntepolitiken kommit för att stanna och att lågprocentiga obligationer skul- le bli ett alltmera dominerande inslag i port- följen – att vårda även för kommande genera- tioner av kapitalplacerare inom försäkrings- området. Och i den andan var också de tekniska grunderna för verksamheten utformade. Först påföljande år – sålunda 1951 – skulle väl inte placeringspolitiken som sådan, men väl placeringsmoralen ställas på prov. Det var då – under hot om tvångslagstiftning – som den första av ett antal ”frivilliga” tvångsöver- enskommelser om viss placeringsinriktning träffades mellan Sveriges Riksbank och le- dande företrädare för Svenska Livförsäkrings- bolags Förening. Skandiachefen Iwar Sjögren (1888–1972) – eljest ingen dununge – ledde troppen av resignerade livförsäkringmän i framskjuten ställning vilka accepterade det frivilliga tvånget. Tre livförsäkringsmän väg- rade emellertid i vändningen, och en av dem var den ovannämnde Waldemar Odhnoff. Ingen har hittitills vad man vet försökt räkna ut vad decennier av placeringsukaser från statlig sida inneburit av minskade ränte- intäkter för de svenska försäkringsbolagen, och enkannerligen då för livförsäkringsbola- gen, vilka sistnämnda med tiden skulle trona på kilovis med bostadsobligationer och papper av liknande karaktär som varken de själva eller någon annan ville ha. 340 Kopplingsschema liv och sjuk De flesta av de här behandlade livföräkrings- bolagen hade rätt många år på nacken. Median- startåret är 1889. De agerade alla i en rätt mogen bransch, men ändå – skulle det visa sig – i en bransch där ingen kunde gå riktig säker. Tio av de tjugotre bolagen – om nu de ytterligare några år fristående RKA-enheterna räknas som en enhet – var 1950 kopplade till ett skadeförsäkringsbolag. Ett av dem, Liv- Thule, i egenskap av moderbolag i en koncern, åtta bolag genom dotterbolagsförhållande, och ett bolag, Valand, genom en överens- kommelse som påföljande år skulle upphöra att gälla. Antalet band livförsäkringsbolag och skade- försäkringsbolag emellan skulle emellertid efter hand växa till sexton av tjugotre, och 1980 var det bara SPP och Valand bland de tunga aktörerna som levde och verkade i full frihet. Och det hade – som mycket här i världen – sina mer eller mindre uppenbara orsaker av inte minst extern karaktär. Skadeförsäkringsaktiebolagen Det var tjugotre större direkttecknande aktie- bolag som tävlade om att slå sig fram mot nya stora försäljningsmål inom svensk skadeför- säkring. De redovisas jämte vissa nyckeldata i tabell 3, av vilken koncerntillhörigheten 1950 respektive i framtiden inte är de minst viktiga. Med begreppet större menas här bolag vilkas premieinkomst för direkt försäkring översteg fem miljoner kronor. Det måste här påpekas att de uppgifter om premieinkomster som meddelas i tabellen nedan inte är rensade för direkt utländsk affär. Det är emellertid av mindre betydelse, ty den delen av verksamheten var fem till sex år efter andra världskrigets slut av skäligen blygsam omfattning. Endast den största enskilda aktö- ren på skadeförsäkringmarknaden 1950, näm- ligen Skandia, framstår i tabellen med intill visshet gränsande sannolikhet som aningen större på svensk skadeförsäkringsmarknad än vad som verkligen var fallet. Förutom Skandia var två andra försäkrings- aktiebolag sedan rätt lång tid tillbaka aktörer i det mycket stora formatet på svensk skade- försäkringsmarknad. Det var Fylgia och Han- sa, bägge förda fram mot tätpositionerna näst efter Skandia av försäkringsmän av ovanlig kaliber, i Fylgias fall av Sven A. Loven (VD 1907–1928) och i Hansas fall av Alrik Sun- dén-Cullberg (VD 1913–1936). Lovén satsa- de helt rätt när han redan tidigt satsade hårt på bygga upp en stor motorfordonsförsäkrings- affär, och Sundén-Cullberg satsade också han rätt när han satsade hårt på att bygga upp en stor affär i allt utom brand och motor. Mark- nadsuppdelningen var av allt att döma oavsikt- lig, men den måste ha gynnat bägge företagen. Försäkringsinspektionen använde tidigt ordet ”koncern” när man i den årliga statistiken sökte belysa vilka bolag som stod vilka bolag nära. Den koncernbildning som enligt till- synsmyndigheten var för handen kan avläsas i kolumnen Kt 50. Men det bör här tilläggas att graden av koncernbildning – i synnerhet som inte alla tillägger uttrycket i fråga exakt samma betydelse – torde ha varit högst skif- tande: ibland rörde det sig om aktieinnehav av maktblockskaraktär som konstituerade koncernbildningen, ibland om ett gemensamt ägt holdingbolag var syfte inte uteslutande var att någon eller några skulle ”kontrollera” ett eller flera av de participerande bolagen. Under alla omständigheter förmedlar ”kon- cernbildningen” som den kan avläsas i ko- lumnen KtFt ett otvetydigt besked: det rör sig om en koncentration av bolag och ägande som inte gärna kan betecknas som annat än synnerligen drastisk. Och en och annan detalj i det skeendet skall litet längre fram erhålla mer av både konkretion och skärpa än vad siffrorna kan förmedla. Medianstartåret för den här aktuella gruppen försäkringsbolag är 1889. Det innebär att det till helt övervägande del här rörde sig om en 341 sektor inom svensk försäkring som för länge sedan trampat ur barnskorna. Men varför blev då överlevnadprocenten på litet sikt så låg? Den frågan skall som sagt inte lämnas helt hängande i luften. De ömsesidiga skadeförsäkringsbolagen Det var inte mindre än 1,306 ömsesidiga försäkringsbolag som 1950 tävlade om att slå sig fram på en i stor utsträckning av kapital- starka försäkringsaktiebolag dominerad ska- deförsäkringsmarknad. De redovisas jämte vissa nyckeldata i tabell 4, av vilka koncern- tillhörigheten 1950 respektive i framtiden inte är de minst viktiga. Den volymmässigt största gruppen inom svensk ömsesidig skadeförsäkringsverksam- het var de så kallade socialförsäkringsbolagen eller – i offentliga termer – de ömsesidiga arbetsgivarebolagen. De hade alla sitt raison d’être i 1916 års lag om obligatorisk olycks- falls- och invaliditetsförsäkring för olycks- fall i arbetet, som trädde i kraft vid ingången av 1918. Lagen uteslöt försäkringsaktiebolag som försäkringsgivare, varför ett äldre bolag, Tabell 3. Svenska skadeförsäkringsaktiebolag ultimo 1950. Startår, premieinkomst (Prink) och redovisade tillgångar (Tillg) samt aktuell och framtida koncerntillhörighet (Kt50 resp. KtFt). Tusen kronor. Bolag Start Prink Proc Tillg Proc Kt50 KtFt Atlantica 1916 12,292 2.5 27,807 2.6 –– Brand-Victoria 1899 8,598 1.8 17,511 1.7 Thule Skandia Fenix 1889 10,061 2.1 20,562 1.9 Thule Skandia Fylgia 1881 44,083 9.1 89,094 8.4 Tr-Fy Tr-Ha Gauthiod 1863 11,003 2.3 29,343 2.8 Gbggr Skandia Hansa 1905 45,930 9.4 96,175 9.1 Hansa Tr-Ha Heimdall 1900 13,547 2.8 27,559 2.6 Thule Skandia Iris 1914 10,735 2.2 16,178 1.5 Öresund Skandia Leire 1949 6,062 1.2 4,748 0.4 Folksam Folksam Mälaren 1918 23,143 4.8 44,859 4.2 Hansa Tr-Ha Norden 1888 6,235 1.3 15,770 1,5 Skandia Skandia Nornan 1918 16,352 3.4 23,858 2.2 Svea Skandia Norrland 1890 19,246 4.0 32,691 3.1 Thule Skandia Ocean 1872 27,099 5.6 57,079 5.4 Gbggr Skandia Skandia 1855 61,914 12.7 176,037 16.6 Skandia Skandia Skandinavien 1886 8,256 1.7 18,582 1.8 Thule Skandia Skåne 1884 27,197 5.6 66,058 6.2 Skåne Skandia Sthlms Sjö 1867 10,441 2.1 26,936 2.5 Gbggr Skandia Svea-Nornan 1866 30,152 6.2 69,948 6.6 Svea Skandia Sv. Veritas 1924 25,419 5.2 39,150 3.7 Vegete Vegete Sv. Allmänna 1873 7,536 1.5 20,207 1.9 Gbggr Skandia Ägir 1872 13,392 2.8 32,353 3.0 Öresund Skandia Öresund 1890 22,460 4,6 51,456 4.9 Öresund Skandia Summa Md 1889 461,153 94.7 1,003,961 94.6 20/21 20/21 Mindre bolag 9 25,653 5.3 56,923 5.4 –– Totalt Md 1889 486,820 100 1,060,884 100 Förkortningar: Gbggr Göteborgsgruppen, ibland efter paraplyholdingbolaget benämd Argo, Tr-Fy Trygg- Fylgia, Tr-Ha Trygg-Hansa. Underlag: EF 1950 tab. 5 s.30-35 samt EF löpande årgångar, Förteckning över försäkringsbolag etc. 342 Dalarnes Försäkringsförening, vände på kut- tingen och antog det nya namnet Arbetsgivar- nes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag, och sju andra ömsesidiga bolag grundades just med tanke på att täcka in det ökade behovet av specialbolag på olycksfallsför- säkringsområdet. Land och Sjö – det kan tilläggas – startades av den driftige Fylgia- chefen Sven A. Lovén, vilken insatte sin yngre broder Trygve Lovén som chef för det nya bolaget. Eljest vred man hos de äldre och etablerade olycksfallsförsäkringsbolagen mest händerna i mild vanmakt över den dis- krimering man utsatts för. Socialförsäkringsbolagen med AÖO och Land och Sjö som riktkarlar svarade 1950 för ungefär en fjärdedel av såväl premieinkoms- ten som de samlade tillgångarna i gruppen av ömsesidiga skadeförsäkringsbolag i dess hel- het. Alla de övriga namngivna bolagen i tabellen har givetvis sin historia, men två av dem har en historia inte utan betydelse för det ödes- drama i krigstermer som i sinom tid skall föras in i framställningen. Det gäller Samarbete och Städernas. Samarbete – från 1959 Folksam Sak – hade tre starka rötter: en i kooperationen, en i arbetarrörelsens ena läger, Sveriges Social- demokratiska Arbetareparti, och en i arbetar- rörelsens andra läger, Landsorganisationen i Sverige. Det var alltifrån starten ett mycket välskött företag med väl definierade och delvis överlappande målgrupper: småfolket, arbetar- befolkningen, de lägre tjänstemännen. 1945/1946 ägde ett ledningsskifte rum i Folksam, vars både omedelbara och långsik- tiga verkningar i sinom tid skall ägnas några rader. Vare här nog sagt, att Samarbetes andel av de ömsesidiga bolagens skadeförsäkrings- marknad på drygt tolv procent 1950 bara var början. Man hade lanserat ett nytt koncept: Samarbete skulle vara – och blev även – lågprisvaruhuset på svensk försäkringsmark- nad. Och det anrika Städernas – observera födel- seåret – försökte hänga på, men utan större framgång. Samarbete/Folksam Sak hade redan den marknad som Städernas – till priset av mycket stora avbränningar på under genera- tioner uppbyggt konsolideringskapital – i stort sett förgäves sökte tränga in på. De 135 läns- och häradsbolagen med tyngd- punkten i verksamheten förnämligast inriktad på brandförsäkring var inte så få, men socken- bolagen var oerhört mycket flera. En minsk- ning av antalet enheter låg både i tidens och förnuftets riktning. Och den som från tid till annan lät sökarljuset spela över just länsbola- gen kunde nog efter hand observera en poten- tial som bara väntade på att frigöras. Men under de rätta omständigheterna och vid den rätta tidpunkten. De skulle också emanera, och det var – paradoxalt nog – på sätt och vis Samarbete/Folksam Sak som spar- kade igång den utveckling som skulle ge Länsbolagen entrébiljett till Elitdivisionen. Ett par av de i tabellen namngivna bolagen var mycket gamla. Det gäller Städernas och Allmänna Brand i Jönköping (bägge mycket välkonsoliderade). En del av bolagen var i dåtida försäkringstermer medelålders, med Sveriges Ångfartygs Assuransförening, ge- menligen benämnd Assuranföreningen, som nestor. Kopplingen Allmänna Brand/Valand/Hero – AVH-gruppen – sjöng på sista versen och hade 1951 nått vägs ände. Då överlät Valand Hero till Allmänna Brand. Göta var Vegete- koncernens ena flaggskepp (och det andra Svenska Veritas). Göta – med ursprunglig hemort i Linköping – hade hämtats upp till Stockholm av den legendariske A. T. Hammar- strand (1886–1968), som – demonstrerat inte minst i fallet Göta – kunde konsten att för- vandla järnskrot till guld, alltunder det kolle- gerna välsignade honom för hans oförbränne- ligt goda lynne och förbannade honom för hans smartness. 343 Återförsäkringsbolagen De rena återförsäkringsbolagen – samtliga aktiebolag – blev aldrig särskilt många, inte ens om man räknar med det fåtal av dem som inte överlevde fram till 1950. De som dock överlevde redovisas jämte vissa nyckeldata i tabell 5, av vilka koncerntillhörigheten 1950 respektive i framtiden inte är de minst viktiga. Återförsäkringsbolagen var generellt sett den svenska försäkringsörtagårdens yngsta blomster. Det har sin relativt naturgivna för- klaring, vilken emellertid här förbigås. Av de åtta enheterna var sex skadeåterförsäkrings- bolag och två, Sverige och Vala, livåter- försäkringbolag. Tre av bolagen är så intressanta att de bör omnämnas med mer än namn och nyckeldata. Det gäller Aequitas, Atlas och Sverige. Aequitas var ett av många utflöden med ursprung i den outtömliga uppslagsrikedomen och högvarvsenergin hos Öresundskoncer- nens konstruktör Nils Kihlbom (1886–1959). Att bolaget premiemässigt blev så stort och tillgångsmässigt så överväldigande stort har emellertid en så pass komplex förhistoria, att den inte ens kan sammanfattas här och nu. Atlas – han som bär världen på sin rygg – Tabell 4. Svenska ömsesidiga skadeförsäkringsbolag ultimo 1950. Startår resp. antal (Sta/N), premieinkomst (Prink) och redovisade tillgångar (Tillg) samt aktuell och framtida koncerntillhörighet (K50 resp. KFt). Tusen kronor. Bolag Sta/N Prink Proc Tillg Proc Kt50 KtFt AÖO 1887 23,352 7.5 97,618 11.6 – likvid Land och Sjö 1918 17,773 5.7 55,351 6.6 – likvid Lantbrukarnes 1918 6,762 2.2 18,828 3.2 – likvid Mercur 1918 5,769 1.9 13,741 1.6 – likvid Allm. Brand 1842 10,594 3.4 28,707 3.4 AVH – Bore 1888 4,978 1.6 9,679 1.2 – Tr-Ha Göta 1907 18,070 5.8 22,989 2.7 Vegete Vegete Hero 1928 6,462 2.1 8,765 1.1 AVH AllmBr Samarbete 1908 38,107 12.3 45,402 5.4 Folksam Folksam Skand. Kreatur 1890 9,991 3.2 12,188 1.4 –– Städernas 1828 19,675 6.3 30,772 3.7 Städ Tr-Ha Sv. Assföreningen 1872 21,200 6.8 34,622 4.2 –– Trafik 1927 7,314 2.4 11,463 1.4 – Tr-Ha Mindre SFbol. 4 4,384 1.4 14,019 1.7 – likvid Mindre RB 30 83,390 26,9 285,384 33.9 –– LH Brand/Hagel 73 25,255 8.1 100,618 12.0 LH Sjö 12 752 0.2 1,978 0.2 –– LH Husdjur 51 1,507 0.5 3,854 0.5 SB Brand 210 2,417 0.8 37,099 4.5 –– SB Sjö 15 263 0.1 1,363 0.2 SB Husdjur 899 2,081 0.7 7,095 0.8 –– Socialförsbolag 8 58,040 18.7 199,557 23.7 – likvid Riksbolag 39 219,781 70.9 489,810 58.2 5/39 – LH-bolag 135 27,514 8.9 106,450 12.6 10/135 – Sockenbolag 1,124 4,761 1.5 45,557 5.4 0/1,124 – Totalt 1,306 310,096 100 841,535 100 –– Underlag: EF 1950 tab. 6-12 s.36-85 samt EF, löpande årgångar, Förteckning över namn etc. 344 hade en annan dynamisk försäkringsman som urfader, nämligen Tryggkoncernens skapare Adolf af Jochnick (1871–1943). Det växte till sig i samma takt som Trygg, och det var väl också mot den här angivna personbakgrunden vad både samtid och eftervärld kunde vänta sig. Fram till tiden för första världkriget återför- säkrade svenska livförsäkringsbolag regel- mässigt hos utländska försäkringsgivare. Men all utveckling har sin egen kronologi, och en rätt egenartad parallell utgör Allmänna Pen- sions misslyckande på pensionsförsäkrings- området och SPPs senare framgångar på sam- ma arena med livåterförsäkringsaktiebolaget Egids kortlivade och dödsdömda ansats 1894– 1897 och bolaget Sveriges näst intill totala dominans på livåterföräkringsomådet med början 1914. Allt sammantaget Den helhetsbild av svensk försäkring av år 1950 som man kan åstadkomma med hjälp av hyggliga baskunskaper i ämnet som helhet och ett antal sifferserier ur den officiella för- säkringsstatistiken har i det föregående pre- senterats styckevis och delt. I tabell 6 presen- teras emellertid en helhetsbild, varvid rang- ordningen från först till sist företagen emellan – efter högt föredöme av Försäkringsinspek- tionen – fått bestämmas av respektive bolags eller koncerns relativa storlek med avseende på redovisade tillgångar. Men det är i det här sammanhanget viktigt att besinna, att redovi- sade tillgångar relativt premieinkomsten ut- gör en något problematisk materia. De för- säkringstekniska skulderna – förr i världen vanligen sammanförda under begreppet för- säkringfonden – ger av uppenbara skäl långt kraftigare eko på tillgångssidan i ett livför- säkringsbolags balansräkning än hos dess premieinkomstmässigt sett jämbördiga mot- svarighet i skadeförsäkringsbolaget. Man kan resonera mycket om hur den perfekta fördelningen mellan mycket stora, medelstora och små företag bör te sig i den ena eller andra verksamheten. Annars företer de olika sifferkolumnerna en bild som i många stycken – låt vara litet intuitivt – ter sig sympatisk. Skandia-, Trygg- och Sveakon- cernerna har lyckat nå perfekt balans mellan liv och sak. Det var i varje fall enligt äldre försäkringsdoktrin till fördel såväl för den ena rörelsegrenen som för den andra. Och vad man vet om flertalet av de tjugo och om Tabell 5. Svenska återförsäkringsbolag ultimo 1950. Startår, premieinkomst (Prink) och redovisade tillgångar (Tillg) samt aktuell och framtida koncerntillhörighet (Kt50 resp. KtFt). Tusen kronor. Bolag Start Prink Proc Tillg Proc Kt50 KtFt Aequitas 1944 45,294 38.4 105,303 51.1 Öresund Skandia Amphion 1916 14,327 12.1 27,332 13.3 Gbggr Skandia Atlas 1909 24,004 20.3 34,222 16.6 Tr-Fy Sirius Stella 1898 6,513 5.5 13,325 6.5 Tr-Fy Tr-Ha Svecia 1950 14,107 12.0 14,353 7.0 Vegete Vegete Sverige 1914 12,267 10.4 6,998 3.4 –– Union 1888 1,023 0.9 2,951 1.4 Gbggr Skandia Vala 1920 421 0.4 1,627 0.8 Öresund Skandia Skadeåterf. Md 13 105,267 89.2 197,786 96.0 6/6 6/6 Livåterförs. Md 15 12,688 10.8 8,325 4.0 1/2 1/2 Totalt Md 15 117,955 100 206,111 100 7/8 7/8 Underlag: EF 1950 tab. 13. 345 majoriteten av de här namnlösa bolagen strä- vade de redligen och någorlunda framgångs- rikt – mer eller mindre under trycket av en allvetande och allsmäktig tillsynsmyndighet med den rutinerade och krävande O. A. Åkesson i spetsen – på vägen genom försäk- ringslivet. Men överraskningar stod på lut – och många Tabell 6. Svenska försäkringskoncerners och försäkringsbolags premieinkomst (Prink) samt redovisade tillgångar 1950. Tusen kronor resp. miljoner kronor. Koncern/ Liv-och sjukförs. Skadeförs Totalt Tillgångar Bolag Prink Proc Prink Proc Proc Mkr Proc SPP 181,976 28.0 ––12.9 1,471 18.1 Thule1 89,504 13.8 61,020 8.0 10.6 1,033 12.7 Skandia2 44,236 6.8 68,149 8.9 7.9 805 9.9 F-Framtiden 66,611 10.2 ––4.7 620 7.6 Trygg3 43,007 6.6 69,772 9.1 8.0 532 6.6 Svea4 28,559 4.4 46,504 6.1 5.3 446 5.5 Svenska Lif 39,818 6.1 ––2.8 409 5.0 Skåne5 18,445 2.8 27,197 3.6 3.2 273 3.4 Allm. Lif-Oden 26,070 4.0 ––1.8 265 3.3 Folksam6 25,781 4.0 44,235 5.8 4.9 248 3.1 Öresund7 421 0.1 89,351 11.7 6.3 234 2.9 Hansa8 ––75,779 8.3 5.4 226 2.8 AVH9 17,632 2.7 17,056 1.9 2.5 178 2.2 Balder 18,013 2.8 ––1.3 177 2.2 Gbggruppen10 ––64,599 7.1 4.6 148 1.8 Allm. Pension 10,605 1.6 ––0.7 100 1.2 AÖO ––23,352 2.6 1.7 98 1.2 Vegete11 4,578 0.7 48,183 5.3 3.7 87 1.1 Städernas12 7,833 1.2 34,334 3.7 3.0 85 1.0 Land och Sjö––17,773 1.9 1.3 55 0.7 Summa 623,089 95.8 687,304 89.9 92.6 7,490 92.3 Övr. RB 27,240 4.2 44,531 5.8 5.1 470 5.8 LHS-bolagen ––32,275 4.2 2.3 152 1.9 Totalt 650,329 100 764,150 100 100 8,112 100 1. Brand-Victoria, Fenix, Heimdall, Nordisk Yacht, Norrland och Thule Liv (moderbolag). 2. Norden, Skandia (moderbolag) och Skandia Liv. 3. Atlas, Brand-Trygg, Fylgia, Trygg Liv (moderbolag) och Valkyrian. 4. Nornan, Svea-Nornan (moderbolag) och Svea Liv. 5. Skåne (-Malmö) (moderbolag) och Skåne Liv. 6. Egna Hem, Folket (Folksam Liv), Leire och Samarbete (Folksam Sak, moderbolag). 7. Aequitas, Iris, Stockholms Sjö, Vala och Öresund (maktbolag). 8. Hansa (moderbolag), Mälaren, Stella och Svenska Kredit. 9. Allmänna Brand, Hero (grundat av Valand) och Valand. 10. Amphion, Gauthiod, Ocean (maktbolag), Sjöassuranskompaniet, Sveriges Allmänna och Union. 11. Europeiska Varu- och Resgodsförsäkrings AB, Göta (moderbolag), Göta Liv och Svenska Veritas. 12. Skogsförsäkrings AB, Städernas Allmänna (moderbolag), Städernas Liv och Svecia. Källor och underlag: Tab. 2-5 ovan samt EF 1950 tab. 4, 5, 7, 8 och 13. 346 sorger av det slag som uppstår när ett kärt bolagsnamn får skatta åt förgängelsen och när en ny företagskultur inte riktigt blir vad den gamla invanda företagskulturen en gång var. Trettioåriga försäkringskriget Folksam utmanar I februari 1946 förkunnade ledningen för – enligt Försäkringsinspektionens neutrala ter- minologi – ”den kooperativa gruppen” att man ämnade marknadsföra sina skadeförsäk- ringar till ”enhetspriser”. Det innebar i klar- text att Folksam blåste till strid mot i svenska försäkringstermer näst intill sankrosankt dog- matik. Man tog avstånd från utfallet av det mödosamma och tidsödande tarifferingsarbete som i sedan 1873 etablerade former ägde rum i Svenska Tarifföreningen. Man hade hittills utgjort ett av många ömsesidiga bolag som utan att vara ”tariffbolag” vid prissättningen av försäkringsprodukter i stort sett följt tät- klungan. Det kändes tryggt. Ty tätklungan hade sedan urminnes tider anförts av Skandia, och Skandia var ju inbe- greppet av solid företagskaraktär. Det fanns de som mellan skål och vägg uttalade att Tarifföreningen egentligen endast var en filial till Skandia. Så var det också. Skandia hade alltid ställt hög kompetens till Tarif- föreningens förfogande, men man förväntade sig då givetvis också någonting i utbyte. Ex- empelvis ordning i leden. Det var mot den bakgrunden som Folksam- ledningen beslutade att styra rätt mot ström- men. Och man styrde i varje fall ur Folksam- perspektiv – skulle det snart visa sig – helt rätt. Folksambolagen – Samarbete/Folksam Sak, Folket/Folksam Liv och Leire/Folksam Åter – skulle under decennier framöver framstå som det verkliga tillväxtföretaget på svensk konkurrensutsatt försäkringsmarknad. I sammanställningen nedan har Folksams utveckling visavi den blivande Skandiakon- cernen – det efterfusionära Skandia – redovi- sats retrospektivt och i siffror som är så pass talande att de knappast kräver någon kom- mentar. De gäller med femårsintervall premie- inkomsten för egen räkning (pfer) i fasta priser (1935 års priser) och tusen kronor samt procentuell ökning. Musklerna finns i Svea Ett av de företag som utmanades skulle – sent omsider – ta upp den kastade handsken. Det var Sveagruppen i Göteborg. Där hade det 1953 skett ett koncernchefsskifte, vilket inne- bar att den assuradör som byggt upp ”Göte- borgsgruppen”, Pehr Gyllenhammar senior (1901–1988), nu kunde placera sig i Sveas överdådigt ståtliga chefsrum. Vilket säkert inte gjorde något större in- tryck på honom. Ty han var osentimental och resultatinriktad. Det yttre skenet var just sken, ingenting annat. Årets närmast före ovannämnda scenför- ändring hade Gyllenhammar varit en av två huvudparticipanter i de förhandlingar som 1952 länkat Göteborgsgruppen till Svea-Nor- nan (som Sveagruppens då aktuella dubbel- namn löd). Koncernen bestod i dagsläget av ett moderbolag och ett nästan oöverskådligt myller av dotterbolag och dotterdotterbolag (med det lilla återförsäkringsbolaget Union Bolagsgrupp 1935 1940 1945 1950 1955 1960 Folksambg pfer 14,869 21,683 30,467 61,626 112,812 212,277 Reell ökning % .. 18.6 14.5 81.8 52.2 44.0 Skandbg pfer 133,614 124,351 153,632 217,168 237,760 253,756 Reell ökning .. 6.9 23.5 41.4 9.5 6.7 Källa: K. Englund, Försäkring och fusioner 1982 s. 257. 347 som jollen vilken smått symbolmättat guppa- de efter den imposanta armadan). Gyllenhammar var som sagt osentimental och resultatinriktad. Han analyserade läget och bestämde sig för att de aktieägarägda försäkringskoncernerna borde slå sig samman och tariffsamarbetet upphöra. Storlek ger slag- kraft, och egna priser utgör ett flexiblare och därmed effektivare konkurrensinstrument än mer eller mindre tvingande lägstapriser på försäkringsprodukterna – så skulle man kunna sammanfatta underlaget för hans strategiska tänkande. I januari 1958 föreslog Pehr Gyllenhammar ledande representanter för de aktieägarägda huvudkonkurrenterna – sålunda representan- ter för Skandia, Skåne och Thule – att man skulle agera i riktning mot så nära samverkan som man över huvud taget kunde tänka sig. Man skulle göra det för att kunna bjuda Folk- sam spetsen – ja, inte bara Folksam, utan även Städernas som tillämpade samma självs- våldiga prispolitik som den kooperativa fri- bytaren. Vad som hände då och vad som därefter inträffade har rätt ingående redovisats och analyserats i mitt arbete Försäkring och fusi- oner 1855–1980 från 1982, varför det här inte ter sig nödvändigt att mer än avrapportera huvudresultaten av Gyllenhammars uppfor- drande invit. 1960–1961 var de tre S-bolagen – sålunda Skandia, Skåne och Svea – sammanförda till en koncern med Skandia som moderbolag. Huvudaktör från periferi till centrum Redan 1961 kunde Gyllenhammar förflytta sig själv från chefsposten i Svea till chefspos- ten i Skandia. Och ett år därefter införlivades Öresundgruppen med S-bolagskonglomera- tet. En ny företagsskattelagstiftning gjorde det fördelaktigt för Skandia att köpa och för huvudägarna i Öresundsgruppen att sälja den både i Stockholm och Malmö domicilerade koncernen. 1963 följde Thulegruppen efter – närmast till följd av att skadeförsäkringsrörel- sen i koncernen befann sig i stora svårigheter. Under 1960-talet organiserades det nya – efterfusionära – Skandia. Man hade två oskatt- bara tillgångar, vilka säkrade vägen till fram- gång: man hade Sveas muskler i form av Pehr Gyllenhammar, som företagsledare en natur- begåvning av sällsamt slag. Och man hade Skandias konsolideringskapital, av vilket det synliga kapitalet var imponerande nog, men de dolda reserverna – en viktig sak för Gyl- lenhammar – av inhemsk Fort-Knox-karaktär. Mot slutet av 1960-talet var Skandia i kraft av talrikast möjliga internfusioner och en helt ny organisation uppstrukturerat så långt det rim- ligtvis stod i mänsklig förmåga. 1970 lämnade Pehr Gyllenhammar över ledningen för Skandia till sonen Pehr G. Gyllenhammar, vilken dock skulle bli kortvarig på sin nya post: hans man- dattid sträckte sig över endast elva månader, varefter han överflyttade till födelsestaden Göteborg och bilföretaget Volvo. Skandia utmanar Men redan dessförinnan hade Gyllenhammar junior iscensatt tredje akten av det svenska försäkringsdrama som egentligen var ett enda långt krig: här uppenbarade sig verkligen den heta vilja att erövra eller försvara territorier, som är krigets mening och anda. Första akten sträckte sig från 1946 till 1961 och andra akten från 1961 till 1968. 1961 var S-bolagsfronten formerad och dessutom för- sedd med en ledare som inte stod Folksam- chefen Seved Apelqvist (1901–1974) efter när det gällde att våga och vinna stort. 1968 var S-bolagen plus Thule- och Öresundskon- cernerna – efter internfusioner snart sagt utan tal samt strategisk nyorientering – inordnade i en ny organisation, som med tanke på om- ständigheterna skulle visa sig fungera nästan överraskande väl. Och 1968 går Skandia till motattack, en motattack ledd av den 1960 till 348 Svea knutne och 1965 till Skandia överflyttade Pehr Gyllenhammar junior. Motattacken vilade emellertid dels på den övermodiga uppfattningen att man i snart sagt alla lägen kan se in i framtiden, dels på den felaktiga uppfattningen att en Skandia- kund i alla lägen är en prismedveten kund. Det fanns nämligen stora övervärden i själva firmanamnet. När det så gällde företagsstrukturen på den svenska försäkringsmarknaden hade följande inträffat och skulle följande inträffa: Allmänna Pension och Valand hade fusionerat 1958, Svenska Lif och Balder 1960, Städernas och Hansa 1968 och Framtiden och Trygg-Fylgia 1970. Per den 1 januari 1971 var de tre sist- nämnda fusionskontrahenterna samlade under ett namn, nämligen Trygg-Hansa. Till de bägge dittillsvarande huvudkombattanterna på svensk försäkringsmarknad sällade sig nu en tredje. Nedanstående samanställning (för Trygg- Hansas del partiellt retrospektiv) av respektive koncerns premieinkomst i direkt försäkring i Sverige samt redovisade tillgångar ultimo 1970 i miljoner kronor ger visst besked om storleksordning och styrka inför den strid som stundade: Koncern Premie- Premie- Tillgångar ink. liv ink. sak Skandia 702 728 7,822 Trygg-Hansa 612 564 5,698 Folksam 183 498 1,585 Underlag: EF 1970 tab. A. Den ljusnande framtid är vår 1967 ägde en omläggning från vänstertrafik till högertrafik rum i Sverige. Många siade – av skäl som knappast behöver utvecklas när- mare – om att de försäkringsgrenar som förr i världen benämndes trafik respektive annan motor för överskådlig tid framöver skulle bli förlustaffärer för försäkringsbolagen. Men motsatsen inträffade. Bilisterna körde försik- tigare än någonsin, såväl söndagsbilisterna (ofta nog Folksamkunder) som övriga bilister (inte sällan Fylgiakunder). De försäkringsföretag respektive företags- enheter som låg tungt i trafik respektive annan motor, sålunda i främsta rummet Folksam Sak och Fylgiadelen av Trygg-Fylgia, kunde därför snart nog konstatera att sådan affär var guld värd. Det kunde även Skandia – men på avstånd. I och med ingången av 1967 upphörde så Tarifföreningen (i slutändan under det vilse- ledande neutrala namnet Svenska Skadeför- säkringsföreningen) med sin verksamhet. Pris- sättningen på försäkringsprodukter blev helt fri, och Skandia – med Pehr Gyllenhammar junior vid racketen – servade med avsevärda prissänkningar på just ”bilsidan”. Det skulle ha blivit ett serve-ess, eller möjligen i varje fall en boll i retur följd av en otagbar smash. Men det ena bolaget efter det andra underbjöd Skandia, och helt visst inte endast i trafik och annan motor. Den ena prissänkningen följde med andra ord på den andra, och efter en riktig rysare som 1976 måste avbrytas på grund av mörkrets inbrott vacklade Skandiamannen (som ju inte längre hette Gyllenhammar) ut från på banan, medan huvudmotståndarparet fick bäras ut på varsin bår. Man talade i det sammanhanget en hel del om skadeförsäkringscykler, ungefär som om man varit utsatt för ett okontrollerbart natur- fenomen. Men här var det nog ändå mest fråga om ett allas krig mot alla, och mest då på storkoncernnivå. Det var ett krig vars huvud- förutsättningar – som redan antytts – i allt väsentligt var överoptimistiska framskrivning- ar av en tillfällig trend samt en brist på blick för hur långt man kan gå innan utflödet av företagets pengar blir katastrofalt större än inflödet. I sorgevarvet – vilket kunde beskådas vid ett ställvis ganska laddat sammanträde med 349 Svenska Försäkringsföreningen 1977, ett sam- manträde som samma år under rubriken Tre koncernchefer mot väggen refererades i NFT – kunde man inte överblicka skadeverkningar- na av skadeförsäkringskriget i hela dess vidd. Så mycket blev dock efter hand bekant som att Skandia i konsolideringsgradstermer snud- dat vid förbjudet område (en enda procent på rätt sida om de femtio procenten) samt att Folksam Sak och Hansadelen av Trygg-Hansa vandrat ganska långt in på området i fråga. Allvaret i det inträffade fick viss markering därigenom att sistnämnda företag vid årsskiftet 1977/1978 bytte koncernchef. Nu frågar sig någon: So what? Varpå svaras: De tre storkoncernerna överlevde alla det trettioåriga försäkringskriget ända in i dess sista fas – men som redan framgått till priset av mycket stora avbränningar på konsolide- ringskapitalet. Folksam var förvisso 1950- och 1960-talens stora vinnare på svensk för- säkringsmarknad. 1970-talet hade ingen vinnare. Först påföljande decennium skulle en sådan ånyo uppenbara sig. Ty den tredje och sista fasen av det trettio- åriga försäkringskriget hade berett marken för en företagsgrupp som lugnt och stilla hade byggt upp sin organisation (i den mån man inte redan fått den till skänks) bakom strids- linjerna. Den kunde nu med oförbrukade re- server skrida in mot centrum av det som händer när det händer någonting stort inom svensk försäkring. Det var Länsförsäkringsbolagen. Kollektivism och imperfektioner Blick i backspegeln Under de senast förflutna tio åren har den svenska samhällsutvecklingen sedan 1870 tilldragit sig en uppmärksamhet av det mera smickrande slaget. Man har – ekonomer och ekonom-historiker emellan – tittat på utveck- lingen år för år av bruttonationalprodukten. Endast Japan har uppvisat en liknande serie på förbluffande hög och jämn nivå. Man har frågat sig vilka de väsentliga bakomliggande orsaksfaktorerna kan vara. En sådan faktor är lika övergripande som viktig: de svenska statsmakternas vid alla internationella jämfö- relser ovanligt stora benägenhet för att inves- tera i utbildning – och för att investera mycket i sådan utbildning som gav hög avkastning. I klartext: på den obligatoriska primärskolan, folkskolan, och på högre teknisk utbildning. Från mitten av 1870-talet var praktiskt taget alla svenska barn läs-, skriv- och räknekunniga när de lämnade primärskolan, och Sverige hade hundra sinom hundra civilingenjörer långt innan titeln litet in på 1900-talet kom i bruk. Och nämnda omständigheter jämte im- ponderabilia av normbildningskaraktär gjorde att övergången från lågproduktivt arbete inom jordbrukssektorn (som vid sekelskiftet 1900 sysselsatte mer än hälften av Sveriges yrkes- verksamma befolkning) snabbt kunde om- vandlas till högproduktivt arbete inom indu- stri- och servicesektorerna. Men den i Sverige påtagligt snabba om- vandlingen från agrarsamhälle till industri- samhälle skapade problem. Alla detaljer å sido löstes de mest trängande problemen i och med lagen om statligt stöd till erkända sjuk- kassor av 1890 (med påbackningslag 1910) samt lagen om allmän folkpension av 1913 (med påbackningslag 1936) och lagen om obligatorisk olycksfalls- och invaliditetsför- säkring för vissa utsatta yrkesgrupper av 1916. Pensionsförsäkringsmarknad med potential Återstod tjänstemannagrupperna i industri- och servicesamhället. Affärsidén bakom tillkomsten av Allmänna Pension 1898 (med förutvarande finansmi- nistern och dåmera riksmarskalken Fredrik von Essen som styrelseordförande) var som framgår av bolagets firma att tillhandhålla pensionsförsäkringsprodukter på den svenska 350 marknaden. Men man var för tidigt ute. 1900 bytte man därför både ledning och affärsin- riktning. Allmänna Pension blev då och för- blev ett rent livförsäkringsbolag. 1917 tillkom Sveriges Privatanställdas Pen- sionskassa, Understödsförening, vilken kassa (med Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet) 1929 ombildades till Svenska Personal-Pen- sionskassan (med Försäkringsinspektionen som tillsynsmyndighet) – men i bägge fallen med SPP som allmänt vedertagen kortform för det eljest väl mångstaviga namnet. All fängslande men här irrelevant historik å sido fanns i sanning 1917 och framöver den marknad för pensionsprodukter med inrikt- ning på tjänstemannagrupperna som inte funnits 1898 – och drabbades SPP av mycket stora bekymmer i samband med den (låg)ränte- kris, som utan egen förskyllan drabbade Sverige några år in på 1930-talet och vilken som ett led i den ekonomiska politiken för- längdes till långt in på 1950-talet. Strid om marknadsprinciper Genom en överenskommelse mellan SPP å ena sidan och de övriga personförsäkrings- bolagen å den andra tillerkändes SPP 1929 nationellt monopol på tjänstepensionsförsäk- ring för tjänstemän. Motprestationen från SPPs sida var att inte kliva in över gränsen till den reguljära livförsäkringsmarknaden. Men i början av 1940-talet ifrågasatte Liv- Thules chef Ragnar Blomquist om den kon- kurrensbegränsning som gällde för tjänste- pensionsområdet verkligen var rätt och riktig. Ja, än mer: Han ansökte för Liv-Thules räk- ning om att få utöka företagets produktutbud med just tjänstepensionsförsäkring. I dagens läge hade ett positivt beslut från tillsynsmyndighet och/eller regering uteslu- tande varit en formsak. Liv-Thule var inte endast ett mycket stort bolag, utan dessutom ett relativt välkonsoliderat bolag. Men för mer än femtio år sedan var det här fråga om ett intrikat mönster av maktambitioner och makt- relationer. En sak är helt säker: Det av räntekrisen svårt sargade SPP – med stark förankring i vissa av tjänstesamhällets nyckelgrupper – skulle om tjänstepensionsmonopolet bröts få en övermäktig konkurrent i Thule. Efter en av överdirektör O. A. Åkesson iscensatt förhal- nings- och utmattningsmanöver kom så 1946 den rent socialdemokratiska regeringen Er- landers nej till Liv-Thules ansökan om att få utöka produktsortimentet med tjänstpensions- försäkring. Och samma år lämnade Blom- quist Thulegruppen. Från det skede åren kring krigsslutet 1945, under vilket statsmakterna bestämde sig för att marknaden inte alltid kan ha rätt, går en snörrät linje genom SPP och den aldrig sinande ström av premier som så att säga genom ren automatik forsade in i bolaget till de så kallade arbetsmarknadsförsäkringsbolagen och de strömmar av premier som av ren automatik skulle forsa in till dem – samt och för övrigt och repetitionsvis till likvidationen av social- försäkringsbolagen. I mycken ekonomisk teori utgör marknaden ett nyckelbegrepp – alltifrån fondbörsen till svarta börsen, alltifrån världsmarknaden för vete till den marknad som domineras av Ca- likartellen. Alla är överens om att en helt fri marknad fungerar bäst som en del av ett ekonometriskt modellbygge – men numera även om att en hårt styrd marknad allra mest gynnar det fåtal som styr det styrda flertalet. Mot den bakgrunden – som av ren självbe- varelsedrift här inte närmare skall utvecklas – bör man se de imperfektioner på svensk liv- marknad vilka med kombinationen SPP och ITP-plan för tilläggspensionering av privat- anställda tjänstemän och arbetsledare från 1961 som mönsterskapare initierats från poli- tisk och fackligt håll och – något symbolmättat – även de klätts i en trebokstavskombination, nämligen AMF (arbetsmarknadsförsäkring- ar). 351 Producenter och konsumenter eller konsu- mentkombinationer av måttlig storlek beskars därmed i mycket stor utsträckning möjligheten att samråda om rätt produkt till rätt pris vid rätt tidpunkt. Det skulle få ett lika hårt som distinkt nedslag i den officiella statistiken. Och den fråga som mot den här angivna bakgrunden måste ställas och även ställdes löd med viss självklarhet: Hur stort måste ett reguljärt livförsäkringsbolag vara för att med rimligt hopp om framgång kunna matcha ett monopolförsäkringsföretag? Svaret kunde bara bli ett: Orimligt stort. Brytpunkt 1980 Dubbelfråga med följdfråga Den som suttit böjd över tabellernas mångfald och extraherat och bearbetat vad som kan synes relevant för belysning av den ena eller andra frågeställningen undgår knappast att från tid till annan ställa sig följande dubbel- fråga: Vad är egentligen stort i det som skett och sker, och vad är litet? Och vidare: Hur mycket skall statistikern-författaren (eller för- fattaren-statistikern) skriva läsaren på näsan, och hur mycket skall överlämnas åt dennes egen fattningsförmåga och fantasi? I begränsningen visar sig mästaren, utbrast en gång den stora Goethe, som helt visst inte alltid levde som han lärde. Men på försök: En motivering av den tidsavgränsning som här skett samt ytterligare några upplysningar och ett par relativt ofrånkomliga slutsatser rörande utvecklingen av företagsstrukturen på den svenska försäkringsmarknaden fram till 1980. Försäkringsmarknad i koncentrat År 1949 vann 1948 års lag om försäkringsrö- relse laga kraft, och 1952 vann den precisering och utvidgning av lagen som inspirerats av en 1945 tillsatt parlamentarisk försäkringsutred- ning också den laga kraft. Åren kring 1950 markerar därför verkligen en brytpunkt inom svensk försäkring. Och det desto hellre som de många effekterna av andra världskriget först nu klingat av fullt och helt på svensk försäkringsmarknad. En brytpunkt markerar även, och i minst lika hög grad, åren kring 1980. Den stora skadeförsäkringskrisen 1975–1977 är genom- liden, och huvudaktörerna på marknaden genomgår alla tre ledningsbyten. 1977/1978 avlöses Trygg-Hansas Lars Dahlgren av Curt- Steffan Giesecke, 1981 avlöses Skandias Arne Lundeborg av Björn Wolrath och 1984 Folk- sams Klas Back av Hans Dahlberg – och 1983 träder en ny lag om försäkringsrörelse i kraft. Ur ett vidare perspektiv framstår kanske inte decennieskiftet 1979/1980 som en verklig vattendelare, men väl årsskiftet 1980/1981. 1970-talet innebar stora bekymmer inte bara för svensk försäkring, utan även för världs- ekonomin i stort. Litet in på 1980-talet tar så den makalösa internationella konjunkturupp- gång vid, som för svenskt vidkommande skulle vara hela decenniet ut. För att exemplifiera: under 1980-talet tiofaldigades omsättningen på Stockholm fondbörs. Och ingen ekonomisk barometer (möjligen med undantag för bil- branschen) är känsligare för konjunktursväng- ningar i det ekonomiska livet än försäkrings- branschen. Det är givetvis siffror av en helt annan storleksordning som möter i tabell 7 än de siffror som avspeglar utvecklingen trettio år tidigare – även med hänsyn tagen till inflatio- nen (en krona 1950 motsvarades av 5:50 kronor 1980). Men det är koncentrationstendensen som vid en jämförelse mellan de bägge tabellerna är så påtaglig, att den inte närmare behöver kommenteras. Det är bara att konstatera att så blev det – och det fanns ju en tydlig bransch- intern bakgrund utanför det ordinära, som kraftigt påverkade utvecklingen av företags- strukturen på svensk försäkringsmarknad. Men även ytterligare något annat. Tre nya aktörer har – i SPPs efterföljd – kunnat kapa åt sig så stora delar av livmarknaden, att det 352 Tabell 7. Svenska försäkringskoncerners och försäkringsbolags premieinkomst (Prink) samt redovisade tillgångar 1980. Miljoner kronor. Koncern/ Liv- och sjukförs. Skadeförs. Totalt Tillgångar bolag Prink Proc Prink Proc Proc Mkr Proc SPP 3,480 31.7 ––16.2 31,381 29,2 Skandia 1,520 13.8 2,805 26.6 20.1 22,475 20.9 Trygg-Hansa 1,058 9.6 2,210 21.0 15.2 15,512 14.4 AMF-Pension 1,890 17.2 ––8.8 8,350 7.8 Folksam 483 4.4 2,021 19.2 11.6 7,332 6.8 AMF-Sjuk 1,340 12.2 ––6.2 6,482 6.0 Länsförsäkr. ––1,477 14.0 6.9 3,849 3.6 Valand 340 3.1 ––1.6 3,285 3.1 Vegete 135 1.2 492 4.7 2.9 2,363 2.2 AFA 432 3.9 ––2.0 684 0.6 Allm. Brand –– 320 3.0 1.5 643 0.6 Ansvar 225 2.1 1.0 442 0.4 Skånska Brand –– 186 1.8 0.9 438 0.4 Jordbruk. försbg 105 1.0 0.5 382 0.4 Sv. Assuransför. –– 163 1.5 0.8 362 0.3 RKA 66 0.6 ––0.3 296 0.3 Volvia –– 153 1.5 0.7 257 0.2 Holmia 86 0.8 0.4 150 0.1 KFA 138 1.3 ––0.6 87 0.1 Summa 10,969 99.9 10,243 97.3 98.6 105,616 98.4 Övriga RB 11 0.1 241 2.3 1.2 1,606 1.5 Övriga LHS –– 42 0.4 0.2 158 0.1 Totalt 10,980 100 10,526 100 100 107,380 100 Underlag: EF 1980 tab. A (inledn. s. 26). fått ett kraftigt genomslag på hela marknads- bilden. Det är de så kallade arbetsmarknads- bolagen, AFA (Arbetsmarknadens Försäk- rings AB), med startår 1963 (gruppliv- och avgångsbidragsförsäkring), vidare AMF-Sjuk (Arbetsmarknadsförsäkringar Sjukförsäk- rings AB) med startår 1972 och slutligen AMF-Pension (Arbetsmarknadsförsäkringar Pensionsförsäkrings AB) med startår 1973 (tjänstepensionsförsäkring av arbetare). Av en samlad permieinkomst på nästan elva mil- jarder kronor i liv 1980 har drygt 3,6 miljarder (via arbetsgivaren) gått in i de tre AMF- bolagen. I övrigt talar tabellen som sagt mest för sig själv. Den starka koncentrationstendensen inom svensk försäkring under skedet 1950– 1980 är oförtydbar, samtidigt som Länsförsäk- ringsbolagen utan draghjälp av någon livrö- relse avancerat till övre hälften av tabellen. Rent historiskt sett var det något av en sensation att så skedde, men ur nutidsper- spektiv ter det sig lika följdriktigt som att D följer på A, B och C. Liten litteraturöversikt Den officiella försäkringsstatistiken i mer ambitiöst format löper från och med räken- skapsåret 1887 till och med räkenskapsåret 1989. Den är utförlig från och med 1900- talets början men föga utnyttjad av forskning- 353 en, i varje fall delvis sannolikt därför att den i stora stycken är relativt svårbearbetad. Katalog över Svenska Försäkringsfören- ingens bibliotek vid utgången av 1943 (1944) och Charlotte Thilenius, The Insurance Firm: A Bibliography (1992), bägge utgivna av Svenska Försäkringsföreningen, förmedlar mängder av lästips för den försäkringsvetgi- rige. Standardverket om svensk försäkring i modern tid är K. Englund, Försäkring och fusioner 1855–1980 (1982), och en uppfölj- ning i något lättsammare ton utgör samme författares Skandiamän och andra föräkrings- män 1855–1970 (1993), bägge utgivna av Skandia. Gunvall Grips doktorsavhandling Vill du frihet eller tvång: Svensk försäkrings- politik 1935–1945 (1987), utgiven av Statve- tenskapliga Föreningen i Uppsala, belyser initierat och väldokumenterat inte minst SPP- Thuleproblematiken, och samme författares Försäkring i förändring från 1989 och Den försäkringsbehövande allmänhetens förtro- ende från 1991 förmedlar rik kunskap av mer övergripande karaktär om svensk försäkrings- miljö och försäkringsproblematik.