Grunden för all försäkringsverksamhet är att ett större antal försäkringstagare ska kunna täcka kostnader för oväntade händelser som en enskild försäkringstagare skulle få svårt att täcka själv. Det här brukar kallas försäkringsmässiga principer. Detta bygger på att försäkrings- och tjänstepensionsföretagen har tillgång till data om den eller det som ska försäkras. För att försäkringspremien ska bli rättvist beräknad måste den nämligen spegla den risk som försäkringstagaren tar med sig in i kollektivet.
Vana vid att ”allt” går att försäkra
Försäkringspremien bygger på en individuell bedömning. I Sverige är vi dock vana vid att ”allt” går att försäkra, vilket långt ifrån alltid är fallet i andra länder. Vi har en lagstadgad så kallad kontraheringsplikt. Det innebär att om ett försäkringsbolag ska kunna neka någon att få teckna en försäkring, måste man kunna lämna besked till denne vilka särskilda skäl man har för att göra så. Man kan alltså inte utan sakliga skäl vägra att teckna eller förnya en försäkring som bolaget normalt erbjuder allmänheten. Det här finns reglerat i Försäkringsavtalslagen.
I spåren av klimatdebatten förs det ibland fram farhågor för att det kan bli svårt att i framtiden få teckna försäkring i riskområden, till exempel för sjönära boenden. Det här gör att försäkringsbranschen, på olika sätt, engagerar sig för att samhället måste anpassa sig till att möta riskerna som kommer av ett förändrat klimat.
Ibland hörs krav på att staten ska träda in och täcka hela eller delar av kostnader vid mycket stora händelser, bland annat vid pandemier, stora naturkatastrofer och cyberattacker. Att det på så sätt kan saknas viss typ av försäkringsskydd brukar benämnas skyddsgap, ”protection gaps”. Från branschen sida har man dock varit generellt tveksam till införande av statliga fonder och olika slags försäkringspooler som skulle kunna täcka kostnader för naturkatastrofer, eftersom sådana kan minska incitamenten för att arbeta förebyggande. I Sverige är det dessutom så att naturskadekomponenten ingår i egendomsförsäkringarna.
Begränsning av tillgången till information
Men det finns också ett annat slags hot mot att branschen fullt ut ska kunna bedriva sin verksamhet leva upp till de försäkringsmässiga principerna. Det hotet kommer från det starka politiska tryck som finns på EU-nivå som handlar om att begränsa försäkringsföretagens tillgång till information, särskilt när det gäller sjukdomshistorik. Förslag åt det här hållet diskuteras inte minst i Europaparlamentet, men också inom EU-kommissionen.
− Vår bransch erbjuder olika slags trygghetslösningar för både individer och företag. För att det ska vara möjligt behöver försäkrings- och tjänstepensionsföretagen tillgång till information om den person eller det objekt som ska försäkras, i sin tur för företagen ska kunna sätta premier som speglar risken i varje enskilt fall. Nu kan vi på EU-nivå se en tydlig ambition om att skydda särskilt utsatta konsumenter. Det medför i praktiken bland annat att integritet går före försäkringsbarhet. Det här är en utmaning för branschen, eftersom företagen kommer i ett informationsunderläge om vi inte får efterfråga till exempel sjukdomshistorik, säger Johan Lundström, chefsjurist på Svensk Försäkring.
Enligt honom kan vi redan nu skönja resultatet av den här ambitionen på EU-nivå:
− Det gäller så här långt att en tidigare cancerdiagnos inte ska får beaktas eller efterfrågas när viss försäkring erbjuds efter en viss tid. I samband med EU-kommissionens strategi för att bekämpa cancer används begreppet ”rätt att bli glömd”. Här är det fråga om rätten för individer att inte behöva lämna ut data kring sin sjukdomshistorik ett visst antal år efter slutbehandling. Branschen ser med oro på att även andra allvarliga sjukdomstillstånd, som till exempel diabetes och HIV och kanske även psykiska sjukdomstillstånd skulle omfattas av en rätt att bli glömd.
Vilken är då tidsaspekten för att få efterfråga och/eller beakta en cancerdiagnos?
Enligt den europeiska organisationen för cancerpatienter ECPC bör tiden inte överstiga 5–10 år. EU lämnar dock ett större utrymme för medlemsstaterna att själva sätta gränsen:
”För att ge konsumenter som överlevt cancer lika tillgång till försäkringar i samband med kreditavtal bör medlemsstaterna kräva att försäkringsavtalen inte baseras på personuppgifter om konsumenters diagnos av onkologiska sjukdomar efter en relevant tidsperiod efter det att den medicinska behandlingen av dessa konsumenter har avslutats. Den tidsperiod som fastställs av medlemsstaterna bör inte överstiga 15 år räknat från när den medicinska behandlingen av konsumenten avslutades.” (Konsumentkreditdirektivet från 2023 – Direktiv 2023/2225 paragraf 48)
I den proposition om genomförande i svensk rätt av det reviderade konsumentkreditdirektivet som den svenska regeringen lade fram i mars i år (proposition 2025/26:223) lägger man fast tidsgränsen för svensk del till 15 år. Riksdagsbeslut väntas under våren.
Balans mellan integritet och möjlighet till korrekt riskbedömning
Hur ser då branschen på den här utvecklingen?
− Det är fullt förståeligt att det finns en oro för intrång i den personliga integriteten. Den svenska lagstiftaren har redan reglerat för att åstadkomma en balans mellan försäkringsföretagens behov av information och individers behov av integritet, t.ex. rörande genetiska undersökningar och innehållet i patientjournaler. Cancerdrabbade bör självfallet få gott stöd för att komma åter in i samhällslivet, inklusive tillgång till försäkring och andra finansiella tjänster. Men det behövs en balans mellan å ena sidan individens rätt att ”bli glömd” och å andra sidan försäkringsföretagens behov av data för att kunna bedöma om en viss individ kan få teckna en försäkring, till vilken premie och till vilka villkor. Om det införs begränsningar av den information som företagen får samla in riskerar följden att bli att vissa individer inte kan få försäkring eller i vart fall inte ett fullständigt försäkringsskydd. Eller så kan företaget behöva ta ut en högre premie för att kompensera för osäkerheten som följer med informationsbristen. Det kan också finnas risk för att produktutbudet i förlängningen försämras, poängterar Johan.
− Svensk Försäkrings påverkansarbete i dessa frågor handlar i hög grad om en konstruktiv dialog med både den svenska och EU-lagstiftaren kring hur personlig integritet och gott försäkringsskydd för utsatta grupper kan upprätthållas samtidigt med försäkringsmässiga principer, konstaterar han avslutningsvis.
Läsa mer: Omvärldstrender 2025, kapitel 3 (Svensk Försäkring)
