Engelska skadeståndsanspråk

Artikel forfatter: Carolina Saf
E-mail: carolina.saf@juridicum.su.se
Utgave:
2, 2007
Sprog: Svensk
Kategori:

1. Bakgrund

Gemenskapens (EG) arbete med att ta fram harmoniserade (uniforma) lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser – den före­slagna Rom II-förordningen – pågår i skrivan­de stund fortfarande för fullt. Utöver övriga medlemsstater deltar både Förenade kungari­ket och Irland, men inte Danmark, i Rom II­förordningen.1 Ännu så länge regleras dock lagvalet för utomobligatoriska förpliktelser fortfarande av medlemsstaternas nationella (autonoma) rätt. För en engelsk domstol inne­bär det Private International Law (Miscellan­eous Provisions) Act 1995, Part III komplet­terat med common law. Även när Rom II har trätt ikraft, kommer en engelsk domstol att söka vägledning i sin tidigare praxis, när den­na sammanfaller med förordningens innehåll.

2. Allmänt

Internationell privat- och processrätt (IP-rätt) är som bekant nationell rätt som reglerar inter­nationella eller gränsöverskridande rättsför­hållanden, d.v.s. rättsförhållanden med an­knytning till mer än ett land (rättsordning). Precis som inom andra rättsområden, kan även IP-reglerna utgöra implementerande konventionsbaserade rättsregler, eller EG-rätt. Således ska ’nationell’ i detta sammanhang förstås på det vis, att en domstol tillämpar sin egen rättsordning vad gäller de IP-rättsliga frågorna inklusive den s.k. kvalifikationen2. På samma sätt är en domstol också bunden av sin egen (nationella) processrätt.

Lex fori (domstolslandets lag) avgör alltså hur ett rättsförhållande eller en rättsfråga ska kvalificeras (t.ex. utomobligatorisk förplik­telse), huruvida domstolen har internationell behörighet (domsrätt), vilket lands lag som blir tillämplig (lagval), samt huruvida en ut­ländsk dom kan erkännas eller verkställas i riket (exikvatur). Därutöver tillämpar dom­stolen alltid sin egen processrätt. Då lex fori används för kvalifikationen, är det alltså lex fori som både avgör vilka rättsfrågor som ska anses vara av processrättslig resp. materiell­rättslig natur, och som reglerar de förra. Lex fori-regeln är en tvingande lagvalsregel i den bemärkelsen att parterna inte kan avtala att domstolen ska tillämpa en annan rättsordning på dessa frågor. Däremot avgör naturligtvis parternas val av domstolsland vilken rättsord­ning som faktiskt blir lex fori.

Traditionellt sett finns det en större benä­genhet inom common law att kvalificera frå­gor som processuella i stället för materiella, jämfört med den kontinentala rättstraditionen och svensk rätt.

3. Engelsk domstols behörighet över en svensk svaranden

Förenade kungariket och Sverige är bägge medlemsstater i den Europeiska gemenska­pen och unionen. Det betyder att de båda omfattas av Bryssel I-förordningen3 om dom­stols behörighet och erkännande och verkstäl­lighet av [medlemsstats]domar. Detta kan också uttryckas så, att både engelsk och

svensk IP-rätt innehåller ett särskilt (tillika gemen­samt) regelverk för internationella tvister med anknytning till medlemsstat.

Bryssel I-förordningen (BIF) är tillämplig på internationella tvister på privaträttens om­råde4 , vilket inkluderar både utomobligato­riska skadestånd och försäkringar. BIF:s doms­rättsregler är tillämpliga när svaranden har sitt hemvist i en medlemsstat5 , när det föreligger en prorogationsklausul till en medlemstats­domstol och där en av parterna har sitt hemvist i en medlemsstat6 , eller när en medlemsstat är exklusivt forum (oavsett parternas hemvist)7. Kärandens hemvist är irrelevant för denna bedömning av huruvida tvisten faller inom den relevanta personkretsen (personal sco­pe).8 Således regleras frågan huruvida en engelsk domstol är behörig att slita en tvist med en svensk svaranden, eller svensk med­svaranden, av BIF.

Givetvis har England också autonoma doms­rättsregler – se Civil Procedure Rules, Part 69 , men eftersom den här artikeln tar sikte på en engelsk rättegång med en svensk svarande, saknas det anledning att behandla de reglerna här.10 Det bör dock noteras att alla engelska domar, oavsett vilka domsrättsregler som an­vänts, är verkställbara i Sverige och övriga medlemsstater enligt Bryssel I-förordningens förenklade exikvatursförfarande.11

Sammanfattningsvis är det alltså inte lämp­ligt att ignorera en delgiven stämning inför engelsk domstol, eftersom en engelsk tred­skodom är verkställbar även i Sverige. Av samma skäl kan det också vara lämpligt för ett försäkringsbolag att intervenera i en engelsk rättegång.

3.1 Svensk skadevållare

Det finns ett antal kombinationer av anknyt­ningar som kan medföra engelsk domsrätt över en svensk svaranden. Den mest uppen­bara anknytningen till England är naturligtvis att skadan inträffade där, d.v.s. att engelsk domstol är s.k. deliktforum. Enligt BIF artikel

5.3 kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat [än där svaranden har sitt hemvist], om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa. I sin rättspraxis har EG­domstolen förtydligat att detta omfattar både handlingsorten och skadeorten.12 Det bör kanske tillläggas att käranden alltid kan väcka talan vid svarandens hemvistforum enligt ar­tikel 2.

Således är engelsk domstol behörig i egen­skap av deliktforum när exempelvis en svensk på affärsresa till Birmingham skadar sin eng­elska affärspartner under ett kundbesök. BIF:s regelverk innebär att den svenska skadevålla­ren enbart kan väcka talan (t.ex. en (negativ) fastställelsetalan) i England (svarandens hem­vist), medan den engelska skadevållaren kan välja mellan Birmingham (deliktforum) och Sverige (svarandens hemvist). Ett annat ex­empel är två svenskar på en gemensam semes­terresa till England där den ena svensken skadar den andra under vistelsen.13

Det är också tänkbart att det finns flera skadevållare, t.ex. att en engelsman och en svensk är gemensamt ansvariga för en skada som uppkommit i t.ex. Frankrike eller USA. I ett sådant fall kan den skadelidande väcka en gemensam talan vid engelsk domstol mot både engelsmannen och svensken enligt BIF artiklarna 2 och 6.1.14 

3.2. Svenskt försäkringsbolag

Försäkringtvister är särskilt reglerade i BIF Avsnitt 3 – Behörighet vid försäkringstvister.Även här finns det antal

kombinationer av anknytningar som kan medföra engelsk doms­rätt över ett svenskt försäkringsbolag. I de fall där försäkringstagaren är svensk, är detta mest aktuellt vid direktkrav eller återgångskrav mot det svenska försäkringsbolaget med anled­ning av en (svensk) ansvarsförsäkring.

Huruvida en skadelidande har rätt att rikta anspråk direkt mot försäkringsbolaget ifråga beror på lex fori inklusive dess lagvalsregler. Enligt engelsk IP-rätt innebär det försäk­ringsavtalsstatutet, till skillnad från svensk IP-rätt som anger skadeståndsstatutet.15 Ibland följer denna rätt till direktkrav av ett EG­direktiv, vilket innebär att alla medlemsstater­nas nationella rätt måste innehålla en sådan rättsregel. Det spelar då mindre roll vilken lagvalsregel som används. Se t.ex. artikel 3 i Fjärde motorfordonsförsäkringsdirektivet16. Huruvida de två processerna kan sammanfö­ras till en rättegång beror också på lex fori,

d.v.s. engelsk processrätt i det här fallet.17

Det innebär att om exemplet ovan med affärsresan till Birmingham utökas så att den svenske skadevållaren har en svensk ansvars­försäkring, kan engelsk domstol ha domsrätt även över det svenska försäkringsbolaget. Enligt BIF artikel 10 är det möjligt att väcka talan mot försäkringsgivaren vid deliktforum, genom stämning av antingen skadevållaren (återgångskrav) eller skadelidanden (direkt­talan).

Ett annat exempel, baserat på Edmunds v. Simmonds:18 två engelsmän hyr en svensk bil med en svensk fordonsförsäkring och föro­lyckas med denna under sin vistelse i Sverige. Den engelska föraren är ensam vållande till skadan. Den skadelidande engelska passage­raren kan här väcka talan vid engelsk domstol, antingen enbart mot det svenska försäkrings­bolaget som försäkrat fordonet enligt BIF artikel 9.1.b) (den försäkrades hemvistforum), eller BIF artikel 11.2 och 9.1.b) (direkttalan vid försäkringstagarens hemvistforum). Den engelska skadevållaren kan vid engelsk dom­stol (BIF artikel 2) också rikta återgångskrav mot det svenska försäkringsbolaget enligt BIF artikel 11.1. Då BIF:s försäkringsregler skyd­dar den svagare parten, är det däremot inte möjligt för försäkringsbolaget att initiera en svensk process i dessa fall, jfr. BIF artikel 12.

Det förtjänar i sammanhanget påpekas att ersättningsbeloppets storlek naturligtvis är beroende av hur försäkringsvillkoren är utfor­made samt försäkringsavtalsstatutet. Distink­tionen mellan å ena sidan ersättningsbelopp och å den andra skadeståndsbelopp blir sär­skilt tydlig – och viktig – i de fall där de försäkringsrättsliga (inomkontraktuella) frå­gorna och de skadeståndsrättsliga (utomobli­gatoriska) frågorna regleras av olika rättsord­ningar.

4. De engelska lagvalsreglerna

I den engelska doktrinen19 inleds redogörel­sen för de engelska lagvalsreglerna för utom­obligatoriska förpliktelser med common law­reglerna – så även denna framställning. Ett av skälen till detta är att statutory law enligt engelska lagtolkningprinciper alltid tolkas snävt, eftersom den begränsar – gör intrång i

common law.20 Ett annat är att tryckfrihets­brott fortfarande regleras av common law. Ett tredje är att även tidigare rättspraxis till viss del är vägledande vid tolkning och tillämp­ning av lagvalsreglerna, särskilt vad gäller undantagsregeln, i Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995, Part

III.

4.1 Lagval enligt common law – den s.k. double actionability–regeln

Den s.k. double actionability–regeln formu­lerades år 1870 av Willes J. i ett dictum i rättsfallet Phillips v. Eyre21: ”Som en allmän regel, för att kunna väcka talan i England för en rättsförlust som skall ha åsamkats utom­lands, måste två förutsättningar vara uppfyll­da. För det första måste rättsförlusten vara av en sådan karaktär att den hade varit talegrun­dande om den ägt rum i England. För det andra måste handlingen vara rättsstridig en­

en­ligt lagen där den vidtogs.” Detta innebär att rättsförlusten måste kvalificeras som ett ut­omobligatorisk skadeståndsanspråk enligt engelsk rätt (lex fori) samt vara rättsstridig enligt lex loci delicti. Fakta i målet:

En skadeståndstalan för misshandel och olaga frihetsberövande väcktes vid engelsk dom­stol mot Guvernören på Jamaica i egenskap av ytterst ansvarig. Svaranden försvarade sig med att åtgärderna varit påkallade för att slå ned ett uppror, samt att alla vidtagna åtgärder senare förklarats lagliga genom en Act of Indemnity.

Följaktligen var handlingen inte rättsstridig enligt lex loci delicti och talan avslogs. Senare rättspraxis har slagit fast att rättsstridigheten måste vara civilrättslig. Begreppet civilrätts­ligt rättsstridig – legally wrongful so as to cause civil liability – täcker inte bara att rätts­förlusten ger upphov till utomobligatoriska skadeståndsanspråk, utan inkluderar även kontraktuella, kvasi-kontraktuella, kvasi-de­liktuella, sakrättsliga och sui generis skade­ståndsanspråk.22

En strikt tillämpning av double action­ability–regeln kan få olyckliga konsekvenser. Det skotska rättsfallet McElroy v. McAllis­ter23 är ett talande exempel. Här fick käran­den endast en mindre summa för begrav­ningskostnaderna, trots att resp. rättsordning var och en för sig gav rätt till en ordentlig ersättning.

Kärandens make avled i en bilolycka ca. sju mil söder om engelsk-skotska gränsen. Lång­tradaren som maken var passagerare i fram­fördes av svaranden i tjänsten. Alla parterna var skottar. Käranden väckte talan i Skott­

land. Enligt skotsk rätt (lex fori) hade hon rätt till ersättning för s.k. solatium (ung. emotio­nellt skadestånd), men någon sådan rätt fanns inte enligt engelsk rätt (lex loci delicti). En­ligt både skotsk och engelsk rätt (lex loci delicti) skulle hon haft rätt till ersättning för förlorat underhåll/försörjning om inte anspråket hade blivit preskriberat enligt eng­elsk rätt. Enligt engelsk rätt kunde hon överta den avlidnes skadeståndsanspråk gentemot svaranden, men inte enligt skotsk rätt. Endast ersättning för begravningskostnader var ge­mensam för både skotsk och engelsk rätt.

I Boys v. Chaplin24 fastslogs att det var möj­ligt att undantagsvis frångå regeln: På en viss fråga torde lagen i det land, som med hänsyn till denna fråga har en väsentligt starkare anknytning till händelsen och parterna, kunna tillämpas. Undantaget förutsätter ”klara och tillfredsställande grunder”. Sådana fanns i rättsfallet vad gällde frågan om rätt till ersätt­ning för sveda och värk, och följaktligen til­lämpades enbart engelsk rätt – lex fori – på denna fråga:

Käranden och svaranden hade sin vanliga vistelseort i England, men befann sig tempo­rärt på Malta där båda tjänstgjorde i den Brittiska försvarsmakten. Utanför tjänsten skadades käranden allvarligt i en motorcy­kelolycka, som svaranden orsakat med sin bil. Talan väcktes sedermera vid engelsk domstol. Enligt maltesisk rätt kunde kär­anden enbart få ersättning för utgifter och utebliven inkomst om £53, medan engelsk rätt därutöver gav honom rätt till ersättning för sveda och värk om £2,250.

Det kan tilläggas att utgången torde blivit en annan om det varit fråga om ansvarets karak­tär, d.v.s. culpa eller strikt, istället för en efterföljande fråga som tillämpliga skade­ståndsgrunder.25 Undantaget preciserades senare i Red Sea Insurance Co. v. Bouyges26 till att dels kunna omfatta hela yrkandet och inte bara en isolerad fråga, dels att enbart lex loci delicti – alltså utländsk rätt – kan tilläm­pas och därmed grunda skadeståndsansvar trots att lex fori inte innehåller en sådan an­svarsgrund:

B var involverad i ett byggprojekt i Saudi­arabien. Strukturella fel upptäcktes i byggna­derna och B väckte talan i HongKong mot R, ett försäkringbolag inkorporerat i HongKong men med sitt huvudkontor i Saudiarabien. Svaranden anförde ett genkäromål att B varit medvållande genom att inte tillhandahålla korrekt materiel. Detta var grundat enbart på saudiarabisk rätt, och det fanns ingen sådan talerätt enligt lagen i HongKong (lex fori). Genkäromålet tilläts eftersom parterna och tvisten hade sin starkaste anknytning till Saudiarabien, d.v.s. en enkel tillämpning av lex loci delicti.

Fortfarande gavs dock en oproportionelig stor vikt till engelsk rätt som lex fori, då möjlighe­terna till undantag var relativt snäva. Regeln innebar att det i de flesta fall inte var någon idé att väcka talan i England för ett utländskt skadeståndsansvar, såvida inte handlingen också vara ansvarsgrundande enligt engelsk rätt. Det sågs som otillfredsställande att en engelsk svaranden skulle kunna undandra sig ansvar som uppkommit under en frivillig vis­telse i utlandet. Således tillsatte Law Com­mission en utredning för att reformera lagen.

4.2 Lagval enligt Private International Law (Miscellaneous Provisions) Act 1995

1995 års Act trädde ikraft den 1 maj 1996. Syftet med lagstiftningen är att ersätta double actionability-regeln med lex loci delicti­regeln, samt bibehålla den flexibilitet som utvecklats inom common law sedan Boys v. Chaplin. Tryckfrihetsbrott undantogs efter en kampanj av engelsk massmedia, då dessa var oroliga över att berövas den engelska press­friheten och utsättas för hårdare utländska krav. Därigenom regleras detta och vissa an­dra frågor fortfarande enbart av common law.

Enligt section 9 är 1995 års Act tillämplig på ”issues relating to tort”, vilket innebär en IP-rättslig ”internationell” definition av ska­deståndsanspråk vid kvalifikationen av rätts­förhållandet ifråga.27 Denna är vidare än Phillips v. Eyre, som hänvisade till engelsk nationell skadeståndsrätt. Bestämmelsen anger även att frågan huruvida ett skadestånds­anspråk har uppkommit regleras av skade­ståndsstatutet (lex causa). Således reglerar lex causa skadeståndsrekvisiten, kärandens tale­rätt, svarandens identitet, samt begränsning av ansvaret. Alltså i stort vad också svensk IP­rätt anser ingår i lex causa. Däremot regleras frågan om direktkrav enligt engelsk IP-rätt enligt försäkringsavtalsstatutet.

11.—(1) The general rule is that the applica­ble law is the law of the country in which the events constituting the tort or delict in ques­tion occur.

(2) Where elements of those events occur in different countries, the applicable law under the general rule is to be taken as being—

(a) for a cause of action in respect of personal injury caused to an individual or death result­ing from personal injury, the law of the coun­try where the individual was when he sus­tained the injury;

(b) for a cause of action in respect of damage to property, the law of the country where the property was when it was damaged; and

(c) in any other case, the law of the country in which the most significant element or ele­ments of those events occurred.

(3) In this section ”personal injury” includes disease or any impairment of physical or mental condition.

 

Section 11 slår fast huvudregeln, d.v.s. lex loci delicti. Den motsvarar i princip svensk IP-rätt, men är som synes mera utvecklad då den innehåller regler för gränsöverskridande skador. Det kan tilläggas att section 11(2)(c) innebär något annat än fastställandet av de­

de­liktforum enligt Civil Procedure Rules, Part 6

r. 20(8). Enligt Mance L.J. krävs en analys av alla anknytningsmoment, samt att dessa vik­tas efter sin betydelse (significance) i det enskilda fallet. I Morin v. Bonham and Brooks Ltd.28 innebar det följande:

En engelsman köpte en samlarbil för £500,000 på en bilauktion i Monaco. Informationen i auktionskatalogen visade sig dock vara fel­aktig, och köparen stämde auktionshuset för negligent misstatement. Katalogen var sam­manställd i Monaco och mottagen av köparen i England. Han deltog i auktionen i Monaco och betalade med en överföring från Baha­mas. Köparens förlust uppkom i England. Således var dennes förlitande ett slags aktivitetskontinium med början i England. Mance L.J. fastslog att köparens beslut att lägga ett bud i Monaco var det viktigaste momentet i detta kontinium, och därmed skulle lagen i Monaco tillämpas.

Till skillnad från svensk rätt29 är detta dock endast en presumtion som kan brytas om förutsättningarna i section 12 är uppfyllda. Det vill säga om det efter en samlad bedöm­ning av alla omständigheter i det enskilda fallet föreligger en väsentligt starkare anknyt­ning till ett annat land. Notera att det är fullt möjligt att bryta presumtionen avseende en viss fråga och tillämpa huvudregeln på de resterande delarna.

12.—(1) If it appears, in all the circumstances, from a comparison of—

(a) the significance of the factors which con­nect a tort or delict with the country whose law would be the applicable law under the general rule; and

(b) the significance of any factors connecting the tort or delict with another country, that it is substantially more appropriate for the ap­plicable law for determining the issues aris­ing in the case, or any of those issues, to be the

law of the other country, the general rule is displaced and the applicable law for deter­mining those issues or that issue (as the case may be) is the law of that other country.

(2) The factors that may be taken into ac­count as connecting a tort or delict with a country for the purposes of this section in­clude, in particular, factors relating to the parties, to any of the events which constitute the tort or delict in question or to any of the circumstances or consequences of those events.

Frågan blir då vad som utgör en väsentligt starkare anknytning. En viss vägledning kan fortfarande sökas i Boys v. Chaplin, där båda parterna var brittiska undersåtar, med sin van­liga vistelsort i England, och endast kortvarigt vistades på Malta. Senare rättspraxis om un­dantag från kravet på double actionability innehåller dock mera detaljerade rättsfakta, se

Johnson v. Coventry Churchill International

Ltd.:30 Käranden ingick, enligt vad som senare fast­ställdes, ett anställningsavtal med svaranden, ett engelskt företag som förmedlade arbete utomlands. Käranden skadades under sitt ar­bete på en byggarbetsplats i Tyskland. Enligt engelsk rätt förelåg skadeståndsansvar för arbetsgivaren, men inte enligt tysk rätt. Han omfattades inte heller av det tyska kompensationssystemet.

Även här tillämpades enbart engelsk rätt. Skä­let till detta var att bägge parter var engelska, anställningsavtalet innehöll en engelsk lag­valsklausul, och svaranden hade också en engelsk ansvarsförsäkring och skulle därför inte drabbas ekonomiskt. Utöver denna ”pre­tort relation” mellan parterna, var den tyska avsaknaden av ansvar förknippad med ett kompensationssystem som inte kom käran­den tillgodo.

Liknande omständigheter, d.v.s. två engel­ska parter, bedömdes i enlighet med section 12 i Edmunds v. Simmonds: 31

E och S var nära vänner och var båda bosatta i England. De hyrde ett hus i

Spanien en vecka samt en spansk hyrbil som hämtades upp vid flygplatsen. S körde för fort och förlorade kontrollen över fordonet vid möte i en kurva. E skadades svårt i trafikolyckan, som S var ensam vållande till.

Återigen bedömdes parternas engelska hemvist,samt att kärandens förlust uppkom i England, som ”uppenbara anknytningsmo­ment” och således bröts presumtionen för lex loci delicti. Att hyrbilen var registrerad och försäkrad i Spanien medförde ingen annan bedömning, med motiveringen att när uthyr­ningen sker vid en internationell flygplats, borde en försäkringsgivare vara medveten om att många av kunderna är utlänningar.

Att platsen där förlusten uppkom inte är samma sak som skadeorten, förtydligades i Roerig v. Valiant Trawlers Ltd:32

En holländare dödades i ett olycksfall om­bord en engelskregistrerad trålare (d.v.s. eng­elsk skadeort) ägd av ett engelsk företag med ett holländskt moderbolag. Trålaren hade sin bas i en holländsk hamn. Enligt engelsk rätt skulle en avräkning ske av sociala förmåner med anledning av dödsfallet, medan enligt holländsk rätt skadeståndsbeloppet skulle vara oavkortat. Engelsk rätt utgjorde lex loci delicti. Käranden , änkan, yrkade dock att skadeståndsanspråket för förlorat underhåll/ försörjning skulle bedömas enligt holländsk rätt, eftersom det var där hennes förlust egent­ligen uppkom.

Detta argument förkastades. När både svaran­den och skadeorten är engelska, kan det inte vara väsentligt mera lämpligt att bedöma er­sättningens storlek enligt holländsk rätt en­bart på den grund att käranden och den avlidne är holländare.

Samma bedömning, d.v.s. att presumtions­regeln ska gälla när lex loci delicti också är en av parternas nationella rätt gjordes även i Harding v. Wealands33

H var engelsman och levde tillsammans med W, en australiska, i ett etablerat förhållande i England. Under en längre vistelse i Austra­lien, bilade de i New South Wales i W:s bil, som var registrerad och försäkrad i New South Wales. W förlorade kontrollen över fordonet och H skadades mycket allvarligt när detta voltade. W reste med H till England, och delgavs stämning före sin återflytt till Australien. Australisk rätt innehöll begräns­ningsregler för skadeståndsbeloppet storlek, vilket innebar att ett australiskt belopp upp­gick till ca två tredjedelar av motsvarande engelska belopp. Käranden yrkade ersätt­ning enligt engelsk rätt.

Court of Appeal fann att W:s anknytning till Australien var starkare än den till England, särskilt i ljuset av att svaranden hade sin starkaste anknytning till skadelandet, och där­med var australisk rätt tillämplig (lex loci delicti). Trots detta utdömde House of Lords ett engelskt skadeståndsbelopp genom att kvalificera beräkningsfrågan som processuell (lex fori).

4.3 Kvalifikation fortfarande enligt common law

1995 års Act ersätter inte den traditionella common law-kvalifikationen huruvida en rät­tsregel eller rättsfråga är att se som processu­ell resp. materiell, d.v.s. huruvida den regleras av lex fori eller lex causa.34 Redan i Roerig v. Valiant Trawlers Ltd uttalade domstolen (obi­ter) att alla frågor som inte rörde ansvar, inklusive tillämpliga skadeståndsgrunder, skulle anses som processuella. Detta bekräf­tades sedan i Harding v. Wealands. Således är skadeståndsberäkningen (quantification) en processuell fråga och ska bedömas enligt eng­elsk lex fori, medan frågan om tillämpliga skadeståndsgrunder (heads of damage) är en materiell fråga att bedöma enligt lex causa.

Den engelska kvalifikationen kan jämföras med Rom II-förordningsförslaget, enligt vil­ket

lex causa särskilt reglerar bl.a. förekom­sten, arten och bedömningen av skadorna eller den gottgörelse som begärs.35 Följakt­ligen kommer Rom II, när den väl träder ikraft, att ändra den engelska kvalifikationen av denna fråga.

5. Några reflektioner ur ett svenskt perspektiv

Till skillnad från sin svenska motsvarighet, innehåller de engelska skadeståndsrättsliga lagvalsreglerna en bättre avvägning mellanförutsebarhet och flexibilitet. Även lex loci delicti kan ge obilliga resultat om den tilläm­pas strikt. NJA 1969 s. 163 är ett exempel på detta.36 En engelsk domstol hade med största sannolikhet tillämpat svensk rätt istället för lex loci delicti, med tanke på makarna Cron­sioes gemensamma svenska hemvist. Däremot är förkärleken till lex fori mindre tilltalande.

För en svensk svaranden kan den engelska distinktionen mellan tillämpliga skadestånds­grunder (heads of damage) resp. beräkningen av skadeståndsbeloppet (quantification) få stora konsekvenser. Svensk och engelsk rätt innehåller i princip samma skadeståndsgrun­der, men beräkningen av skadeståndsbelop­pet skiljer sig åt – engelska skadeståndsbelopp är markant större. Ur betalningssynpunkt spe­lar det därför ingen roll om den engelska domstolen tillämpar svensk rätt, det blir ändå ett engelskt belopp.

Till detta kommer att engelsk processrätt kräver att innehållet i utländsk rätt både anförs och bevisas.37 En effekt av detta är att ut­ländsk rätt i praktiken sällan åberopas eller tillämpas, såvida inte målets utgång påverkasordentligt. Är skillnaderna små, lönar det sig inte processekonomiskt att anföra utländsk rätt, eftersom bevisningen kan bli väldigt kost­sam med expertvittnen och dylikt. Det kan nämnas att i avtalsrättsliga sammanhang kan detta till viss del motverkas genom avtals­skrivning.

Noter

1 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 22/2006 av den 25 september 2006 angående Rom II, ingress­punkt 35, EUT 2006 C 289 E s. 68. Angående Avdelning IV i EG-fördraget om det civilrättsliga samarbetet, se även Protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, artikel 3. Danmark står helt utanför samarbetet, se Protokollet om Danmarks ställning, fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, artiklarna 1–2.

2 Med kvalifikation avses fastställandet av vilken typ av rättsförhållande eller rättsinstitut som är i fråga. Detta för att bestämma både vilka IP­regler och vilka materiella regler i den tillämpliga lagen som skall användas.

3 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

4 BIF artikel 1, samt mål C-281/02 Owusu mot Jackson m.fl. (stora avdelningen) av den 1 mars 2005.

5 BIF artiklarna 2–3; 9.2; 15.2; 18.2; 59–60.

6 BIF artikel 23.

7 BIF artikel 24.

8 Ibid. samt mål C-412/98 Group Josi mot UGIC, REG 2000 s. I-5925. Se även mål C-281/02 Owusu mot Jackson m.fl. (stora avdelningen) av den 1 mars 2005.

9 CPR Part 6 motsvarar de svenska autonoma reglerna i RB 10 Kap. Själva lagtexten till­sammans med Practice Directions 6 och 6B finns på http://www.dca.gov.uk/civil/ procrules_fin/contents/parts/part06.htm .

10 Artikel 4 BIF hänvisar till varje medlemsstats autonoma domsrättsregler när svaranden har sitt hemvist i en tredjestat (och varken artikel 23 eller 24 är tillämplig).

11 BIF artiklarna 33 resp. 38. Notera att erkännande sker utan något särskilt förfarande, medan verk­ställighet ansökes ex parte. Rättssäkerheten garanteras genom att

12 Mål 21/76 Bier mot Mines de Potasse d’Alsace [1976] ECR 1735, REG spec.utg., vol. III s. 209.

13 Det internationella momentet – och därmed BIF:s tillämplighet – är i detta exempel uppfyllt genom

att skadeorten resp. svarandens hemvist är beläg­na i var sitt land, se mål C-281/02 Owusu mot Jackson m.fl. (stora avdelningen) av den 1 mars 2005.

14 Enligt BIF artikel 6.1 kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat även väckas om han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

15 Återgångskrav enligt BIF artikel 11.1 bedöms enbart enligt lex fori, medan direkttalan enligt BIF artikel 11.2–3 beror på lex fori inklusive dess internationella privaträtt. Se även Dicey & Morris, The Conflict of Laws, 14:e uppl., 2006,

s. 435, 1915–7; Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förord­ningen, 2002, s. 143–4.

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/ 26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring).

17 Ang. direkttalan: Third Parties (Rights Against Insurers) Act 1930, Road Traffic Act 1960, ss. 206–8, Road Traffic Act 1988, ss. 151–2, samt European Communities (Rights against Insur­ers) Regulations 2002, SI 2002/3061 (imple­menterar artikel 3 i Fjärde motorfordonsförsäk­ringsdirektivet). Ang. intervention resp. kumula­tion: Civil Procedure Rules, Parts 19 Parties and Group Litigation resp. 20 Counterclaims and Other Additional Claims.

18 [2001] 1 WLR 1003, se vidare nedan. 19 Dicey &Morris, ibid., kap. 35; Clarkson & Hill, Jaffey on the Conflict of Laws, 2:a uppl. 2002, kap. 6; Collier, Conflict of Laws, 3:e uppl. 2001, kap. 13; Morris, The Conflict of Laws, 6:e uppl. 2005, kap.14. 20 Bogdan, Komparativ rättskunskap, 1993, s. 130 ff.; och Ingman, The English Legal Process, 9:e uppl. 2002, s. 347 21 (1870) L.R. 6 Q.B. 1, 28–29. Översättning av författaren. 22 Boys v. Chaplin [1971] A.C. 356, per Lord Hodson s. 377; per Lord Wilberforce at p. 389. 23 1949 S.C. 110.

24 [1971] A.C. 356. 25 Collier, ibid., s. 226; och Morris, ibid., s. 374. 26 [1995] 1 A.C. 190 P.C. 27 Se t.ex. Roerig v. Valiant Trawlers Ltd [2002] 1

WLR 2304. 28 [2003] EWCA Civ. 1802, para. 16. 29 NJA 1969 s. 163; och ex:vis Bogdan, Svensk

internationell privat- och processrätt, kap. 15. 30 [1992] 3 All E.R. 14. 31 [2001] 1 WLR 1003. 32 [2002] 1 WLR 2304. 33 [2006] 3 WLR 83, H.L.

34 Section 14(3)(b), 1995 års Act.

35 RII artikel 15 c), senaste lydelse i Gemensam ståndpunkt (EG) nr 22/2006, EUT 2006 C 289 E

s. 68. 36 Makarna Cronsioe bilade tillsammans i utlandet. Under en omkörning av en lastbil på en mindre väg i Nederländerna körde herr C i diket varvid fru C skadades. Enligt HD skulle nederländsk rätt tillämpas, vilket innebar att skadestånd mellan

makar endast utgick om vållande varit grovt, vilket bestreds.

37

El Ajou v. Dollar Land Holdings plc [1994] 2 All.E.R. 685; Civil Evidence Act 1972; och ex:vis Collier, ibid., kap. 4.