Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002

5 Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002NFT 1/2003 Inledning Försäkring bygger på riskutjämning inom ett kollektiv av försäkrade. Man kan emellertid inte bortse från det faktum att riskpremien för en period inte fullt ut täcker de kostnader som uppstår på grund av verksamheten. För att hantera stora riskutfall bygger man vanligtvis upp ett kapital för att kunna hantera sväng- ningarna i riskutfallet. Därmed inför man sam- tidigt i systemet en viss risk för förluster, ej relaterade till det tekniska försäkringsresulta- tet, under kortare perioder. Den i särklass största risken i verksamheten är den så kallade marknadsrisken, dvs. risken att marknadsvärdet av de finansiella tillgångar- na inte har det värde som förväntas vid den tidpunkt då de behövs i verksamheten. Att bygga upp ett kapital i ett livförsäk- ringsbolag är nödvändigt för att gardera sig mot bland annat den här typen av risker i verksamheten. Otillräckligheten i prissättningen av de för- säkringstekniska riskerna hanteras bland an- nat genom premiejusteringar för kommande affär. Marknadsrisken däremot, måste hante- ras med en ökad kapitalisering av verksamhe- ten. En sådan kapitalisering behöver i sig inte vara dramatisk men har naturligtvis en viktig påverkan på verksamheten, både stabiliseran- de och prispåverkande. Vi har inom loppet av drygt ett decennium fått uppleva två finanskriser. Till sin karaktär har de varit olika men båda kriserna har drabbat livförsäkringsbranschen mycket hårt. De två kriserna har haft många gemensamma drag som förenar dem. Jag skall här peka på en del skillnader mellan de två olika situationerna samt försöka dra några slutsatser. Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002 Gunnar Andersson Gunnar Andersson är fil.dr i matematisk statistik och diplomerad aktuarie. Han var avdelningschef för Finansinspektionens försäkringsavdelning, bl.a. under förra finanskrisen, samt VD för Nordea Liv under nio år, fram till januari 2003. av Gunnar Andersson 6 Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002 Kris för vem? Både 1992 och 2002 var det försäkringstek- niska utfallet rimligt stabilt. Vi bortser här från den utveckling som föregick inom kredit- försäkring 1992, där tecknandet av affär sked- de på ett sådant sätt att kreditförsäkringsaffä- ren blev en aktiv del av finanskrisen. De kriser som inträffat har alltså varit rela- terade till kraftiga fall av värdet på det samla- de kapitalet i bolagen. I ett livförsäkrings- bolag, där marknadsvärdet på tillgångarna faller, finns det flera intressenter som påver- kas av den negativa utvecklingen. Begränsade fluktuationer i marknadsvär- den får en måttlig påverkan på de till kunderna förespeglade löftena och har en begränsat negativ effekt, en effekt som förväntas kunna hanteras inom normala svängningar på till- gångsvärdena. Detta beskrivs med den kollek- tiva konsolideringen. Det är ett kundrelaterat mått, eftersom det mäter marknadsvärdet av tillgångarna och dess relation till retrospek- tivreserven. Kraftigare svängningar (fall) får direkt en påverkan på bolagets trovärdighet och finan- siella styrka; solvensen kommer i fara. Detta är ett bolagsrelaterat mått, och därmed av högsta vikt för ägarna, som kan komma att föranleda att kapitaliseringen av bolaget om- prövas. Exakta definitioner av dessa begrepp ute- lämnas här eftersom de inte är nödvändiga för att få överblick av problemet med finans- kriserna. Ytterst är naturligtvis både den kollektiva konsolideringen och solvensen viktiga för kunden och påverkar naturligtvis den framti- da nivån på pensionsspararnas utbetalningar och därmed deras framtida välstånd. Ägandeformer inom livförsäkring Livförsäkring kan bedrivas på olika sätt. Idag medger lagstiftningen att det drivs såväl som en ömsesidig verksamhet som en vinstut- delande verksamhet. Detta benämns ofta som verksamhetsformen för rörelsen. Associa- tionsformen kan, å andra sidan, vara såväl ömsesidig som aktiebolag. I Sverige kan också livförsäkringsverksam- het bedrivas i understödsföreningar men det kan i detta avseende jämställas med förutsätt- ningarna i ömsesidigt ägda försäkringsbolag. I ett bolag där verksamhetsformen är vinst- utdelande saknar begreppet kollektiv konsoli- dering mening. Bolagets prestationer omvand- las direkt till ett individuellt utfall för försäk- ringstagarna. Om verksamhetsformen däre- mot är ömsesidig så hanteras överskottet kol- lektivt och det mäts med den kollektiva kon- solideringen. Det är med andra ord ett mått där kunderna får en direkt koppling till sitt fram- tida förväntade utfall av sparandet. Den kol- lektiva konsolideringen är alltså ett bra jäm- förelsetal för kunderna på bolagets förmåga. När man däremot betraktar solvensen är det viktigt att ha klart för sig att det har stor betydelse vilken typ av associationsform vi utgår från. Om associationsformen är ömsesi- dig så finns det i princip bara en möjlighet att kapitalisera bolaget, och det är uttaxering från kunderna. I praktiken torde det vara mycket svårt att genomföra. Det finns alltså skäl för ett ömsesidigt bolag att hålla en förhållande- vis hög solvens. Om associationsformen, emellertid, är aktie- bolag, så har solvensen en annan betydelse. Solvensen är ett mått på riskkapitalet i bolaget och bör i alla skeden vara så optimal som möjligt för den verksamhet som man bedri- ver. Med andra ord finns det anledning för en ägare att å ena sidan inte låta bolaget vara överkapitaliserat likväl som en underkapitali- sering har motsatta också ej önskade effekter. Slutsatsen är alltså att solvensen ej är jäm- förbar mellan bolag med olika associations- former och ej heller nödvändigtvis ett mått på bolagets yttersta finansiella styrka. 7 Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002 Till detta förtjänas också att lägga att sol- vensen i ett vinstutdelande bolag också har en annan mening. Slutligen bör man skilja ut bolag som arbetar på en icke-konkurrensut- satt marknad eftersom prissättningen av pro- dukterna inte är utsatt för konkurrens och därför på lång sikt kan få en påverkan på solvensen. En jämförelse mellan finanskriserna 1992 och 2002 Förutsättningarna vid ingången till de två finanskriserna, 1992 och 2002, var funda- mentalt olika (se rutan ovan). I slutet av 1980-talet hade man ganska raskt avreglerat de finansiella marknaderna, och detta utan att parallellt införa en passande kontrollapparat. Starten till krisen, i septem- ber 1991, relateras ofta till det sviktande för- troendet för olika investmentbolag som vid den tiden hade en stor tyngd på börsen. Investmentbolaget Nyckeln är det tydligaste exemplet som brukar nämnas. Begreppet kollektiv konsolidering skapa- des i samarbete mellan Finansinspektionen och försäkringsbranschen i början till 90-talet. Syftet var att man ville ha ett mått som på ett enkelt sätt beskrev den finansiella styrkan i bolagen för kunderna. Det var bland annat föranlett av den mycket höga återbärings- räntan som förespeglades kunderna under 80- talet samtidigt som återbäringsfonderna i bo- lagen var mycket stora. Pensionsförsäkring meddelades vid den ti- den nästan uteslutande som pensionsförsäk- ring med garanterad ränta. Fondförsäkring blev tillåtet i Sverige 1990/91, strax före fi- nanskrisen 1992 bröt ut. På grund av det höga ränteläget som rådde under 80-talet började bolagen att laborera med olika nivåer på den garanterade räntan. 1992 Under slutet av 1980-talet hade vi ett högt ränteläge. Inflationen var, jämfört med dagens läge, mycket hög. Kraftigt börsras. Kraftigt fall på fastigheter. Kreditförsäkrings- branschen (som hade stora portföljer av lånegarantier) fick stora problem och sviter- na av detta är ännu inte slutligt avklarat (jmfr Njord och Svenska Kredit). EUs lagstiftning var ännu ej implementerad. Kunderna var mycket omedvetna om situa- tionen (men ändå fokus på kollektiv konsoli- dering). 2002 Ränteläget var nere på en för svensk standard låg nivå. Inflationen var låg. Merparten av svenskarna var börskunder genom ett fondsparande. EUs stabilare regelverk för de finansiella mark- naderna var till stor del implementerat (även om mycket fortfarande återstår). IT-bubblan sprack med ett mycket långvarigt börsras till följd. Fokus blev initialt på kollektiv konsolidering. Fokus har också kommit att hamna på sol- vensen i bolagen. Genom det stora intresset för aktiesparande har kunderna blivit mer medvetna. Bolagen har idag mycket större krav på sig avseende information till kunderna. Jämförelse mellan finanskriserna 1992 och 2002 8 Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002 Detta var ett sätt att attrahera kunder. Det höga ränteläget gjorde att fallhöjden till den garan- terade räntan var hög, vilket av vissa aktörer ansågs vara tillräckligt för att erbjuda högre garanterade räntor än den normala nivån 3 %. Det motiverade i sin tur att det inte förelåg någon direkt oro för solvensen. I själva verket var inte solvens i livförsäkringsbolag ett be- grepp som man då talade om. Finanskrisen 1992, ofta kallad bankkrisen, hamnade snabbt långt bak i gemene mans medvetande. När vi då närmade oss millen- nieskiftet och det stora samtalsämnet på bör- sen var IT och telekomsektorn var historien 1992 väl inbäddad i bomull. En motsvarande sammanfattning för finanskrisen som vi nu fick uppleva 2002 redovisas också i rutan på föregående sida. Reaktionerna på finanskriserna När kriserna väl var faktum så var uppvaknan- dena desto hårdare. För drygt tio år sedan, 1992, kan krisen med en backspegels per- spektiv sammanfattas som: Svårigheter internationellt. En chock för alla. Begränsad finansiell medvetenhet inom branschen. Finansinspektionen krävde kraftigt sänkta återbäringsräntor och partiell reallokering (återtag av förespeglad återbäring). Medias reaktioner mot Finansinspektion blev övermäktig – dålig medial planering från myndigheten. Tekniskt var Finansinspektionens slutsats korrekt – återbäringsräntorna hade varit för höga. De internationella svårigheterna var egent- ligen mycket olika. Varje land (marknad) upplevde sina egna problem. Mest tydligt kanske det blev i Japan, där den mycket lång- variga stagnationen av den japanska ekono- min inleddes ungefär samtidigt. Idag kvarstår mycket av problem i Japan och de japanska erfarenheterna står idag som symbol för en utveckling som vi till varje pris vill undvika i de västerländska ekonomierna. Dessvärre är bedömningen sådan att även om risken är liten så finns det en risk att också den svenska ekonomin skulle kunna utsättas för liknande påfrestningar med extremt lågt ränteläge. Denna risk, som alltså måste betraktas som liten, är ett exempel på hur svårt det kan vara för den mänskliga hjärnan att hantera risker med små sannolikheter. Vi har snarare en tendens att inte lyssna, att lägga det åt sidan! Ett annat sätt att uttrycka det är att konstatera att Branschens minne är för kort! När vi återigen, 2002, stod inför ett faktum var utfallet förvisso något annorlunda. Den under tio år uppbyggda regleringen av finansmark- naderna fungerade rimligt bra men det hindra- de inte att reaktionerna och effekterna blev stora: Bolagen är solventa (en fråga för FI). Kollektiva konsolideringen är för låg. Allokeringen mellan olika tillgångsslag i placeringarna är kraftigt ändrad. Vinstutdelande bolag påverkas också, dvs deras kunder. Förtroendet för branschen har sjunkit, både hos kunder och media. Produkter med garanterad avkastning är finansiellt dyra men är den del av systemet och behövs för att skapa en trygg pensions- lösning för kunderna. DC (Defined Contributions) är att föredra framför DB (Defined Benefits) ur ett finan- siellt perspektiv. Man kan alltså konstatera att effekterna i de två finanskriserna är snarlika varandra. Förhoppningsvis har finanskrisen 1992 9 Stabiliteten i svensk livförsäkring – en betraktelse av finanskriserna 1992 och 2002 hjälpt oss att mildra effekterna av finanskrisen 2002. Kanske den största utmaningen för bolagen att hantera är de ständigt förändrade förutsättningarna på de finansiella mark- naderna. Utan att här gå in på detaljer kan man konstatera att förutsättningarna inför de två finanskriserna är helt olika. Det innebär natur- ligtvis att även livförsäkringsbolagen måste anpassa sig till den ständigt accelererande utvecklingen. Vi har förmodligen dragit fler lärdomar av den senaste finanskrisen. Slutsatser Som människor räcker vi inte till, vi saknar förmågan att tänka i ett så långt tidsperspektiv som ett långsiktigt pensionssparande faktiskt innebär. Vi saknar dessutom förmågan att hantera ”små” sannolikheter på ett rationellt sätt. I korthet kan man sammanfatta det som att försäkring är svårt att ta till sig som före- teelse. Livförsäkringsbranschen har tagit steget in i en mer föränderlig värld. Även om pensions- sparande till största delen representerar trygg- het för kunderna så måste leverantörerna av tryggheten, livförsäkringsbolagen, leverera ett mer modernt tänkande. Kanske är det en av de svåraste ekvationer- na att lösa: Att leverera stabilitet och trygghet under en livscykel samtidigt som förutsätt- ningarna kontinuerligt ändras! Slutsatserna av de två finanskriserna kan egentligen delas upp i två grupper, dels bolagsrelaterade, dels kundrelaterade. Slutsatserna för bolagen kommer på lång sikt också att påverka kunderna. Sammantaget kan vi dra följande slutsatser: Ödmjukhet inför problemen kommer att löna sig. Det kommer att ta lång tid att återhämta sig. Lägre återbäring i framtiden. Produktutveckling nödvändig. Flytträtt befogad. Bättre information till kunderna. Vissa bolag har för stor kostym – lönsam- hetskrav. Fokuseringen måste öka i distributionsledet. Kvalificerad rådgivning måste vara kvar. Ökad internationalisering av marknaden. Konkurrensneutralitet kan etableras (EU) – lagstiftaren stretar emot. Slopad avdragsrätt och avkastningsskatten i stöpsleven (P-O Edin).