Om hösten 1992

301 godtagbar nivå. Bolagen saknade pengar. Den finansiella krisen hade därmed, tycks man ha menat, definitivt nu också nått de svenska livförsäkringsbolagen. Som tillsynsmetod var inspektionens agerande en nymodighet. Den förste att dras- tiskt informera om försäkringsbolag i kris brukar inte vara tillsynsmyndigheten. Bola- gen togs alltså på sängen. Frågan är emellertid om det var livförsäk- ringsbolagen som stod inför en kris eller om det var tillsynsmyndigheten? För att besvara den frågan finns skäl att först nämna något om de svenska försäkringsbolagen, tillsynsmyn- digheten och den ekonomiska krisen under 1930-talet. Således: först en tillbakablick. 2 CHEFEN FÖR försäkringsinspektionen, O A Åkesson, höll våren 1934 ett föredrag inför Svenska Försäkringsföreningen och berörde det svenska försäkringsväsendets ekonomi. Han avslutade talet: ”Om den framtida ekonomiska utvecklingen veta vi föga eller intet. Det är möjligt och, efter vissa tecken att döma, även sannolikt, att den kommer att ställa större krav på vårt försäkringsväsende än någon tidigare period. Jag tänker här närmast på de grenar, där fondbildningen och därmed även räntenivån för närvarande är av dominerande betydelse. NFT 4/2001 Om hösten 1992 av Gunvall Grip, VD-stab, Folksam Gunvall Grip gunvall.grip@folksam.se 1 I BÖRJAN AV 1990-TALET avlöste de ekono- miska kriserna varandra. Nyligen hade för- säkringsbolag gått omkull (Njord och Svens- ka Kreditförsäkringsaktiebolaget), fastighet- skrisen var ett faktum och bankerna stod även de inför konkurshot – staten fick rycka in. Med viss förskräckelse minns vi räntor på 500 procent. Det tycktes som om hela den finan- siella sektorn höll på att rämna. Hösten 1992 skulle också de svenska liv- försäkringsbolagen hemsökas av krisen. Den 22 oktober 1992 beslutade den svenska till- synsmyndigheten finansinspektionen (som då var relativt ny efter sammanslagning av bank- och försäkringsinspektionen) att de svenska livförsäkringsbolagen skulle återta redan al- lokerad återbäring från sina försäkringstagare. Det skulle innebära sänkta pensionsutbetal- ningar. Livförsäkringsbolagen informerades i all hast om beslutet och dagen därpå infor- merade inspektionen allmänheten i form av ett pressmeddelande. Ingen tid stod att för- lora. Bolagen hade inte tillgångar som svarade mot skulderna till för- säkringstagarna. Kon- solideringen hade så- ledes sjunkit under 302 För min del kan och vill jag ej fördölja, att det är just på detta område, som våra dagars livförsäkringsväsende har sitt stora problem. Det är, även med hänsyn härtill, glädjande att kunna konstatera, att det svenska livförsäk- ringsväsendet såsom helhet betraktat är väl konsoliderat och – därom är jag övertygad – även mäktigt den anpassning, som en kom- mande utveckling kan nödvändiggöra.”1 De svenska livförsäkringsbolagen drev fort- farande under mitten av 1930-talet verksam- het med ett ränteantagande från 1928 på ca 4 procent. Räntefallet närmade sig dock med hast. Bolagen fick dessutom svårt att placera sitt kapital på grund av mättnad på kapital- marknaden. Naturligtvis befarade man att det skulle uppstå ekonomiska bekymmer – snart nog skulle inte tillgångarna balansera skul- derna. Det var den situationen Åkesson talade om. Nu fordrades att bolagen var mäktiga den nödvändiga anpassningen. På initiativ av branschen – självfallet med den dåvarande försäkringsinspektionens goda minne och stöd – tillsattes en kommitté för översyn av livförsäkringsbolagens premie- grunder.2 Man antog att den låga räntan skulle kunna bli långvarig och bestämde sig för att sänka ränteantagandet från 4 till 3,5 procent (1935 års premier). När den första kommittén var klar med sitt arbete fick genast en ny tillsättas – nu med inriktning på ytterligare sänkning av grundräntan till 3 1/4 procent (1936 års premier). Ytterligare sänkning till 3 procent vidtogs året därpå (1937 års premier) och till 2,5 procent det följande året (1938 års premier). Under perioden justerades i princip på samma sätt antagandena i premiereserv- grunderna och fribrevs- och återköpsgrun- derna. Tre frågor kan i korthet belysas: frågan om förstärkning av premiereserverna (bolagens konsolidering blev otillräcklig), rättviseaspek- terna (mellan olika generationer försäkrings- tagare) och frågan om s k vinstutdelning (det som idag kallas för återbäringstilldelning). (i) På grund av det fallande ränteläget blev det uppenbart att livförsäkringsbolagens kon- solidering efter hand försämrades. Den för- sämrades till den grad att flera bolag inte kunde balansera skulderna. Resultatet blev att bolagen tvingades till förstärkning av re- serverna. Under mitten av 1930-talet fordra- des en förstärkning på 89 miljoner kronor; under 1937 fordrades ytterligare 161 miljoner kronor. Sådan förstärkning kunde naturligt- vis inte ske omedelbart. Därför kom man överens om att amortera skulden. I praktiken innebar detta att framtida överskott i rörelsen i första hand skulle avsättas till uppbyggnad av konsolideringskapitalet. Amorterings- planerna blev i princip 10-åriga. (ii) Ytterligare en omständighet, rättvise- aspekten, är värd att uppmärksamma. Försäk- ringsinspektionens O A Åkesson ventilerade nämligen frågan om vad som kunde hända om livbolagens pantsatta reserver och övriga till- gångar inte förslog till att trygga förplik- telserna gentemot försäkringstagarna (han tänkte i första hand på de äldre försäkrings- tagarna). ”I en sådan situation blir en nedsätt- ning av de garanterade försäkringsförmåner- na nödvändig”, påpekade Åkesson. ”Det är emellertid att märka, att det enligt nu gällande lag om försäkringsrörelse icke torde vara möjligt företaga en nedsättning av ett bolags förpliktelser gentemot någon grupp av för- säkringstagare, med mindre bolagets samt- liga överskott konsumerats, sålunda även de överskott, som åstadkommits genom de nya försäkringstagarnas förhöjda premier, och som skäligen torde böra tillkomma ifrågavarande försäkringstagare. Först sedan dessa över- skott förbrukats, synes en nedsättning av för- måner kunna vidtagas. Vid denna nedsättning kan en viss rättvisa skipas, nämligen på så sätt, att nedsättningen kan verkställas i olika proportion för olika grupper av försäkrings- tagare, under förutsättning att bestämmelser härom införts i bolagsordningen.”3 Det centrala här är alltså den inte helt obe- 303 tydliga frågan om rättvisa mellan olika gene- rationer försäkringstagare i händelse av ned- sättning av försäkringsbelopp. Även om inte lagen innehöll klara och entydiga bestämmel- ser härom, fanns skäl att i alla händelser diskutera saken. En rättvis fördelning av ett eventuellt underskott var ingenting att negli- gera bara därför att lagen inte uttryckligen reglerade saken. (iii) En tredje central fråga för livförsäk- ringsbolagen var den s k vinsttilldelningen, dvs de löften om vinst (överskott) i rörelsen som på ett eller annat sätt – och enligt livför- säkringsbolagens prospekt till kunderna på marknaden – skulle tillfalla försäkringstaga- rna. Inte utan protester från vissa bolag inför- des ett tillfälligt vinstutdelningsförbud (åter- bäringstilldelningsförbud). Bolagen förband sig från 1937 att inte göra ytterligare avsätt- ning till premieåterbäringsreserv, vinstfond, vinstregleringsfond eller livränterörelsens garantifond. Bolagen överenskom vidare att ej heller utdela vinst i form av premieåterbä- ring från tidigare avsatta fonder. Den s k vinstöverenskommelsen förnyades in mot 1940-talet. Först efter 1942 års bokslut kunde bolagen återigen införa premieåterbäring och vinsttilldelning.4 1930-talet var alltså kristider för försäk- ringsbolagen. Svårigheterna löstes genom grundändringar, amorteringsplaner, omfattan- de utredningar, branschsamarbete och, inte minst viktigt, på grund av betydande arbete underhand från försäkringsinspektionens sida. 3 MER ÄN FEMTIO ÅR DÄREFTER skulle det svens- ka livförsäkringsväsendet återigen hamna i vad som skulle kunna betraktas som en eko- nomisk kris. Livbolagens konsolidering svik- tade – inte på grund av fallande räntenivå (vilket skulle ha ökat värdet på obligations- portföljen) utan i första hand på grund av stigande marknadsränta, fallande värden på fastigheter och aktier. Man frågade sig också: Överskuggades inte livförsäkringsbolagens ekonomiska kris av den förtroendekris som uppstått gentemot till- synsmyndigheten, som nu, sedan mitten av 1991, var finansinspektionen? DEN 22 OKTOBER 1992 BLEV alltså en märklig dag i svensk försäkrings historia – åtminstone en av de märkligaste på många, många år. Finansinspektionens styrelse förelades ett underlag i form av en promemoria om de svenska livförsäkringsbolagens konsolide- ringsnivå. Styrelsen ventilerade frågan och beslutade att vissa livförsäkringsbolag, de med s k negativ konsolidering, skulle sänka återbäringsräntan till grundräntenivå, dvs till ca 4 procent. En framtida höjning av återbä- ringsräntan skulle först få ske efter det att den kollektiva konsolideringen uppnått en, som det skrevs, betryggande nivå. Samtidigt peka- de inspektionen på behovet av återtagning av återbäringsmedel, s k reallokering av återbä- ring. Dessutom rekommenderade inspektio- nen bolagen att begränsa återköpen tills bola- gen vidtagit de åtgärder som framgick av de allmänna råden. Samma dag klockan 1700 kallades livför- säkringsbolagen till möte hos inspektionen. Bolagen underrättades om de allmänna råd som inspektionens styrelse under dagen hade beslutat om. Dagen därpå skulle inspektionen informera allmänheten i form av ett press- meddelande; inspektionen skulle också hålla presskonferens. Dagen därpå informerade så finansinspek- tionen allmänheten om saken. Så skedde i pressmeddelandet – sjutton rader långt. För att lugna allmänheten informerade finansin- spektionen om att det inte förelåg någon fara för försäkringsbolagens förmåga att infria avtalade pensioner och övriga ersättningar.5 304 Den finansiella krisen hade därmed uttalat nått de svenska livförsäkringsbolagen. Bak- grunden tycks i förstone relativt enkel: Med undantag från något enstaka år hade livför- säkringsbolagens tillgångar under 1980-talet vuxit med 10, 20 och 30 procent per år – och mera. Bolagen exponerade ohämmat sina åter- bäringsräntor. Fram till och med 1988 kan man möjligen säga att tillgångarna i stort balanserade återbäringstilldelningen. Under 1989, 1990, 1991 och 1992 tilldelade livför- säkringsbolagen över lag mer än vad totalav- kastningen medgav.6 Fastighetsvärdena föll, aktierna likaså. Inget livförsäkringsbolag vå- gade ta det stora klivet ner till återbäringsrän- ta på grundräntenivå – marknaden skulle inte tåla en sådan sänkning, tycks man ha menat. Bolagen väntade ut varandra. Den snabbhet i beslutsfattandet som karaktäriserade bran- schen under återbäringsräntehöjningarnas tid hade förbytts i vånda, tvehågsenhet och på- taglig brist på tidigare så högbröstad manage- ment. Finansinspektionen klev bryskt in på are- nan och väckte livförsäkringsbolagens led- ningar till insikt om att det bör finnas sam- band mellan återbäringstilldelning och till- gångars värde. Det är, kan det tyckas, elemen- ta. I det perspektivet var det kortfattade press- meddelandet på sin plats – en slags läxa för ekonomisk ohörsamhet. Flera bolag låg fort- farande slumrande under 1980-talets ännu halvt ljumma täcke. Branschen – Sveriges Försäkringsförbund – svarade samma dag med ett eget pressmed- delande och påpekade att livförsäkrings- bolagens samlade placeringstillgångar upp- gick till ca 250 miljarder kronor (marknads- värdet) och att den s k negativa konsolide- ringen den 30 juni 1992 var ca fem miljarder kronor. Mitt i räntekrisen den 30 september var motsvarande siffra ca 17 miljarder kro- nor. Orsaken till värdeminskningen var själv- fallet nedgången på aktie- och fastighets- marknaderna samtidigt som den höga räntan pressat ned värdet på obligationsinnehavet.7 I siffror bekräftade branschförbundet att fullgod täckning för tillfället saknades. Massmedia sög naturligtvis omedelbart till sig informationen från inspektionen och fick nu åter anledning att kritisera svensk livför- säkring. Frågan om de svenska medborgarnas frivilligt tecknade pensioner blev löpsedels- nyheter. Försäkringsbolagens usla affärer skulle ofelbart drabba nuvarande och kom- mande pensionärer, man bakade redan bark i de försäkrades bröd och upplyste särskilt om de stackare som under 1989 tecknat korta lånefinansierade kapitalförsäkringar och som nu, tycks det, skulle drabbas alldeles extra hårt. Kvällspressen ville självfallet underlätta för sina läsare och iordningställde kuponger som kunde ifyllas och sändas till livförsäk- ringsbolagen. Kraven på återköp, fribrevs- läggning, premiefritt år och annullationer av redan tecknade pensions- och kapitalförsäk- ringar växte. Försäkringsbolagen var inte att lita på. Löftesbrottens tid var inne. Media ville folkstorm.8 På mindre än ett par dygn kan man anta att de svenska livförsäkringsbolagens förtroen- de naggades i kanten – milt uttryckt.9 Till- synsmyndigheten finansinspektionen hade gjort sitt. Den hade agerat. Dock ej, som brukligt varit, under hand och med diploma- tisk finess. Relativt kort tid efter inspektionens uppma- ning hördes röster från livförsäkringsbolagen om att man möjligen inte skulle följa inspek- tionens propåer. Ett begynnande krig mellan de tillsedda, livförsäkringsbolagen, och till- synsmyndigheten, var under uppsegling. 4 BRANSCHEN, SOM MER eller mindre tagits på sängen av inspektionens agerande, började så smått att samla sig. Sveriges Försäkringsför- bund noterade att finansinspektionen i skri- 305 velser i juni 1992 till verkställande direktö- rerna i flertalet livförsäkringsbolag tagit upp frågan om åtgärder för återupprättande av den kollektiva konsolideringen i bolagen. Senast den 3 augusti 1992 skulle bolagen redovisa en plan för att återställa den kollektiva konsol- ideringen till en positiv nivå med sikte på månadsskiftet juni/juli 1993. Efter det att dessa redogörelser inlämnats från bolagen hade försäkringsbolagen inte vidare hört nå- got från inspektionen – förrän den 22 oktober 1992. Visserligen hade Trygg-Hansa, som inte erhållit tidigare anmodan, fört diskussio- ner med inspektionen och presenterade den 16 oktober ett eget förslag som innebar att bolaget inte skulle behöva återta återbäring. Trygg-Hansa förutsatte att bolaget skulle bli informerat i förväg om inspektionen skulle besluta om annat. Försäkringsförbundet menade nu att man funnit ”handläggningen av ärendet anmärk- ningsvärt”. Förbundet fortsätter: ”Det natur- liga hade varit att inspektionen i rimlig tid innan kontaktat bolagen, om man ansåg att situationen krävde ett snabbare ingrepp än som planerats enligt sommarens kontakter, och att man då också angett vilka prognoser beträffande bolagens kapitalavkastning som inspektionen för sin del gjort.” Från Försäkringsförbundets sida ville man inte polemisera – åtminstone inte ”i denna skrivelse”, som man inflikade – mot inspek- tionens bedömning av det ekonomiska läget. Det sammanlagda underskottet var ca 18 mil- jarder kronor mitt under den finansiella kri- sens höjdpunkt, dvs månadsskiftet septem- ber/oktober – omedelbart efter septembers höga ränteläge. Detta belopp borde dock stäl- las i relation till bolagens samlade tillgångar på 216 miljarder kronor som med god margi- nal täckte de garanterade åtagandena på ca 150 miljarder kronor. Försäkringsförbundet menade att inspek- tionens agerande nu ”skapat en obefogad oro hos försäkringstagarna”, en oro, ”som hade kunnat undvikas om bolagen getts tillfälle att i samråd med inspektionen ge frågan rätta proportioner och finna lämpliga lösningar – och framförallt informera de egna försäkrings- tagarna. Situationen förvärras av att Konsu- mentverket och Konsumenternas Försäkrings- byrå inte fått det underlag som behövts för att möta anstormningen av oroliga försäkrings- tagare och ge lugnande besked.” Många för- säkringstagare skulle nu kunna avsäga sig ett social betydelsefullt riskskydd, menade branschorganet. ”Bolagen har också tillfo- gats en allvarlig skada och hamnat i en förtro- endekris som det tar avsevärd tid att ta sig ur.” Vidare ställde man sig främmande till den förklaring som anförts för agerandet, ”nämli- gen att åtgärden är att jämställa med en ränte- ändring”. Bank och försäkring kan inte dras över en kam, fortsatte Försäkringsförbundet, och påpekade att inspektionens agerande inte ingav förtroende för inspektionens sätt att hantera försäkringsfrågor. Försäkringsförbundet avslutade med en vädjan till inspektionen om att avstå från kravet på omedelbar reallokering av återbä- ringsmedel. I stället borde inspektionen åter- uppta den dialog med bolagen som påbörja- des under sommaren.10 Förbundet ville alltså underhandsagerande – inga plötsliga offentliga propåer om livför- säkringsbolagens bristande konsolidering. 5 ÄVEN LIVFÖRSÄKRINGSBOLAGENS aktuarier, egentligen finansinspektionens långa arm in i bolagen, opponerade sig. Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie- nämnd upplyste om att livförsäkringsbolag enligt bestämmelserna i försäkringsrörelse- lagen skall upprätta grunder för livförsäk- ringar. Dessa grunder skall stadfästas av re- geringen eller, på regeringens bemyndigan- de, finansinspektionen. Grunderna är, menar 306 nämnden, att betrakta som komplement till bolagsordningen. Grunder skall upprättas bl a för beräkning av försäkringspremier, beräk- ning av premiereserv, försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev och återbäring till försäkringstagarna. Enligt försäkringsrörelse- lagen är ändamålet med grunderna att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förplik- telser enligt ingångna försäkringsavtal (soli- ditetsprincipen) och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringarnas art (skälighetsprincipen). Fyller inte grunderna det avsedda ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören genast vidta åtgärder för att få grunderna ändrade. Det senare innebar inte att t ex änd- ring av marknadsräntan för livförsäkrings- bolagens placeringar omedelbart skulle be- höva utlösa en ändring av grunderna. Genom att livförsäkringar meddelas på mycket lång sikt medför kravet på soliditet att premierna måste beräknas med betryggande säkerhetsmarginaler. Under normala förhål- landen uppstår därför överskott i rörelsen, som, med beaktande av bolagens soliditet, skall återbäras till försäkringstagarna. ”Åter- bäringen kan ses som en korrigering i efter- hand av premierna”, påpekar nämnden. Och för att uppnå en skälig fördelning av uppkommet överskott tillämpas den s k kon- tributionsmetoden, som innebär att bolagets överskott på verksamheten skall fördelas på försäkringstagarna ”i relation till de enskilda försäkringarnas bidrag till överskottet”. Det- ta är alltså att betrakta som en slags rättvise- princip nära knuten till den s k skälighetsprin- cipen. Varje försäkrings samlade värde – den fram- räknade retrospektivreserven – utgör den en- skilda försäkringens del i bolagets tillgångar och består av två delar: en del som svarar mot avtalade försäkringsförmåner (tekniskt åter- köpsvärde) och en del som svarar mot den vinst som försäkringen gett upphov till (allo- kerad återbäring). Till detta fogar aktuarienämnden följande viktiga upplysning: ”Den allokerade återbä- ringen är på intet sätt tilldelad utan är mer att betrakta som bas för tilldelning av återbäring enligt återbäringsgrundernas regler t ex i form av förhöjning av avtalad försäkringsförmån. Försäkringstagarna kan alltså inte göra an- språk på den allokerade återbäringen utan endast på den del som tilldelas enligt återbä- ringsgrundernas regler.” Nämnden fortsätter: ”Genom den tidsmäs- siga utjämning som tillämpas kan under vissa förhållanden den allokerade återbäringen överstiga bolagets marknadsvärderade till- gångar som svarar mot bolagets överskotts- medel, dvs bolaget kommer att uppvisa en negativ s k kollektiv konsolidering. En sådan situation behöver inte innebära några pro- blem om tillgångarna är av lämpligt slag och svarar mot försäkringsportföljens samman- sättning. De krav på likviditet som gäller t ex för banker är inte lika väsentligt för livförsäk- ringsbolag, eftersom sparande i livförsäkring till stor del är bundet och mycket långsiktigt.” Mot denna beskrivning av bakgrunden och de väsentligaste innehållet i livförsäkrings- bolagens grunder kom nämnden fram till föl- jande: För det första saknade de flesta svenska livförsäkringsbolagen grunder som medgav nedsättning av återbäringsräntan enligt fi- nansinspektionens allmänna råd. För det andra saknade samtliga svenska livförsäkringsbolag grunder för reallokering av återbäringsmedel. För det tredje fann nämnden att finansin- spektionens metod för reallokering av återbä- ringsmedel var oskälig och stod därmed i strid med skälighetsprincipen. För det fjärde stod finansinspektionens re- kommendation om återköpsbegränsningar i strid med berörda livförsäkringsbolags gäl- lande grunder, eftersom vissa livförsäkringar enligt villkor och grunder har obetingad rätt till återköp. 307 Nämnden påpekade kort och gott att livför- säkringsbolagen inte bör vidta åtgärder som står i strid med bolagens stadfästa grunder. Styrelseledamot, verkställande direktören och aktuarien kan vid överträdelse av bestämmel- serna i grunderna ställas till ansvar enligt försäkringsrörelselagen. Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie- nämnd läste alltså lagen och grunderna för tillsynsmyndigheten Finansinspektionen, som har att se till att bolagen följer lag och grunder för verksamheten. Detta var alltså en utom- ordenligt allvarlig kritik av finansinspektion- ens formella hantering av ärendet. Med andra ord: Inspektionen saknade kom- petens vid hantering av ärendet. NÄMNDENS REKOMMENDATION blev nu: (1) Om bolagen inte finner att grunderna fyller ändamålet enligt lagen skall bolagets styrelse och verkställande direktören vidta åtgärder för att få grunderna ändrade. (Det var ju delvis detta som inspektionen också i sak ville.) (2) Därefter påpekar nämnden ”att det kan förekomma att enskilda bolags återbärings- grunder inte tillfredsställande beaktar rådan- de ekonomiska förhållanden”. Det uttalandet torde betyda att nämnden menade att det fanns livförsäkringsbolag som hade negativ konsolidering och att man inte i tillräcklig utsträckning hade tagit hänsyn till detta när återbäringsränta fastställts. (Det var ju också det som inspektionen uttalade i sak när den rådde bolagen att sänka återbäringsräntan.) ”Det förhållandet”, fortsätter nämnden, ”att ett bolag temporärt uppvisar negativ kollek- tiv konsolidering behöver inte innebära att reglerna i bolagets återbäringsgrunder inte fyller kraven på soliditet och skälighet. Vid en bedömning måste hänsyn tas till tillgång- arnas fördelning på tillgångsslag, robusthe- ten i tillgångarnas värdering, försäkringsför- pliktelsernas och tillgångarnas matchning, etc.” (3) Nämnden avslutar med att påpeka att det ”måste ankomma på respektive bolag att, med beaktande av soliditets- och skälighets- principen samt bolagets återbäringspolicy, vidta nödvändiga åtgärder”. Här för alltså nämnden återigen in frågan dels på det fak- tum att ansvaret i första hand ligger på livför- säkringsbolagen (inspektionen tycks dock ha menat att bolagen inte tagit detta ansvar till- räckligt seriöst genom att erbjuda fortsatt hög återbäringsränta trots negativ kollektiv kon- solidering), dels att bolagen skall vidta nöd- vändiga åtgärder inte endast med beaktande av soliditets- och skälighetsprincipen utan också med beaktande av, som det heter, ”bo- lagets återbäringspolicy” (här får antas att bolagets återbäringspolicy inte står i strid med soliditets- och skälighetsprincipen).11 6 SKRIVELSERNA FRÅN Sveriges Försäkrings- förbund och Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd är naturligtvis märkliga i sitt slag. Knappast någonsin tidigare har de tills- edda, dvs i detta fall livförsäkringsbolagen, i skrivelse till tillsynsmyndigheten påpekat att förtroendet för myndigheten så till den grad vacklat. Enstaka bolag har säkerligen från tid till annan kunnat uttala sig kritiskt mot till- synsmyndigheten, men knappast branschen i sin helhet. Det har tillhört god branschton att försöka hålla samtalet mellan myndigheten och bolagen på en civiliserad och förtroende- full nivå. Dessutom påtalade aktuarienämnden att inspektionen med stor sannolikhet handlat i strid med bolagens grunder och att det centra- la förslaget – reallokering, återtagning, av återbäring – uppenbarligen stred mot den viktiga skälighetsprincipen. Återtagningen skulle bli orättvis, oskälig, menade nämnden. Finansinspektionens formella hantering och förslag på lösningar kunde alltså kritiseras. 308 Det väsentliga i sak var emellertid: Var den kollektiva konsolideringen så svag att bola- gen – åtminstone vissa bolag – skyndsamt borde vidta åtgärder? På den punkten finns mer eller mindre ett medgivande från aktuarienämnden i det att den skriver: ”Det kan förekomma att enskilda bolags återbäringsgrunder inte tillfredsstäl- lande beaktar rådande allmänna ekonomiska förhållanden.” Det uttalandet är naturligtvis centralt. Åtgärderna behövde dock inte bestå av orättvis eller oskälig återtagning eller an- dra åtgärder som stred mot bolagens grunder, men åtgärder som innebar ändringar av grun- derna efter beslut av bolagens styrelser och verkställande direktörer. Ansvaret skulle ju ligga på dessa – inklusive på aktuarierna.12 Man kan alltså säga att aktuarienämnden i första hand reagerade på finansinspektionens formella hantering av ärendet och att vissa föreslagna åtgärder från inspektionens sida med stor säkerhet kunde bedömas som lag- stridiga. Detta var naturligtvis allvarligt nog. Endast i förbigående ventilerades frågan om i vad mån livförsäkringsbolagen verkligen vidtagit de åtgärder som kunde anses nödvän- diga med hänsyn till ”rådande allmänna eko- nomiska förhållanden”. Här bör kanske åter- igen påminnas om att de svenska livförsäk- ringsbolagen sedan 1989 marknadsfört högre återbäringsränta än under åren uppnådd av- kastning. Det kan förekomma, skrev nu nämn- den, att vissa bolags återbäringsgrunder inte tillfredsställande beaktade dessa ekonomiska förhållanden. Det var väl det som inspektio- nen egentligen ville ha sagt – om än formellt och hanteringsmässigt tvivelaktigt och för branschen ovant. Och om det nu var så, som aktuarierna skriver, att vissa bolag inte vidtagit nödvändi- ga åtgärder på grund av de rådande ekonomis- ka förhållandena, kunde inte aktuarierna själ- va utsättas för kritik? Kunde inte aktuarie- nämndens uttalanden slå tillbaka på nämnden själv? Den saken ventilerades också av aktu- arierna själva när de prövade om det fanns skäl att ytterligare skärpa kritiken gentemot finansinspektionen; nämnden diskuterade nämligen om den borde sända skrivelse till finansdepartementet om den förtroendeklyf- ta som nu uppenbarligen uppstått mellan ak- tuarierna och finansinspektionen. Aktuarie- rna fann att sådan skrivelse kunde anstå. 7 TREDJE VECKAN efter inspektionens beslut om återbäringssänkning och reallokering mm skulle livförsäkringsbolagen meddela inspek- tionen om de åtgärder bolagen vidtagit. Datum hade bestämts till fredagen den 13 november. Skandia, Trygg-Hansa, Folksam, Wasa, Länsförsäkringar, Ansvar och Idea presente- rade alla relativt likartade lösningar – man följde John. Bolagen meddelade att omedel- bar återtagning av återbäring inte borde ske – man fann sådan återtagning sannolikt oskä- lig, alltså i enlighet med den argumentering som lämnats av Aktuarienämnden. Samtliga dessa bolag (utom Wasa, Trygg och Länsför- säkringar) sänkte återbäringsräntan ytterliga- re – till ca 1 procent – för livförsäkringars värden per den 1 december 1992. Dessutom införde bolagen nyplaceringsränta, dvs en särskild återbäringsränta på de premier/vär- den som inbetalas efter den 1 december, såle- des på premier/värden både från gamla och nya försäkringar. Därmed hade bolagen i sak till dels följt inspektionens uppmaning om återtagning av återbäring. Inspektionen hade visserligen uppmanat till omedelbar återtagning, men bolagen förordade i stället en successiv åter- tagning, dvs i form av begränsad tilldelning (ca 1 till 4 procent) på värden som skapats före december 1992. Värdetillväxten skulle alltså därmed bli begränsad, vilket i sak är det- samma som en successiv återtagning. Man kan anta att livförsäkringsbolagen för 309 sina förslag till åtgärder argumenterade ut- med tre linjer. För det första räknade man tydligen med status quo – som sämst – när det gällde den framtida avkastningen på tillgångarna. Om aktieportföljen och fastighetsvärdena höll sig på novembers (1992) nivå under kommande år skulle konsolideringen kunna vara åter- ställd efter mellan ett och två år. Det kunde betraktas som en godtagbar återställningspe- riod, en slags kortfristig och självpåtagen amorteringsplan. För det andra var livförsäkringsbolagens förslag om kombination av sänkning av åter- bäringsräntan och införande av nyplacerings- (återbärings)-ränta marknadsmässigt mer till- talande än ett omedelbart återtagande. Nya kunders premier och nya premier från gamla kunder skulle ju erhålla en rimlig återbärings- nivå som i stort eller strax under svarade mot den avkastning på nyplacerat kapital som bolagen kunde kalkylera med. Att återbä- ringsräntan sänktes för redan inbetalda pre- mier kunde å andra sidan försvaras med att kunderna trots allt erhållit allt för hög alloke- ring – i princip allt sedan 1989. För det tredje skulle ju ett omedelbart åter- tagande med stor säkerhet strida mot den lagfästa skälighetsprincipen, vilket kunde ren- dera bolagen segslitna processer från försäk- ringstagare som fann sig förfördelade. Livförsäkringsbolagen obstruerade alltså. Eller: man justerade inspektionens metod för återtagning. Man hade inte följt finansinspek- tionens allmänna råd, råd som vanligen bör betraktas som lag. Man kan emellertid säga att livförsäkringsbolagens föreslagna åtgärds- paket var mer rikt på finesser och betydligt känsligare för marknadens reaktioner än det aningen brutala – och sannolikt lagstridiga – förslag som inspektionen hade uppmanat bo- lagen att följa. I alla händelser: nu skulle finansinspektio- nen reagera på livförsäkringsbolagens för- slag. Man granskade livförsäkringsbolagens inkomna skrivelser; myndigheten hade sty- relsemöte redan den 16 november. 8 INSPEKTIONEN KONSTATERADE i skrivelse att samtliga livförsäkringsbolag med negativ kol- lektiv konsolidering avsåg att sänka återbä- ringsräntan, i några fall i större utsträckning än som förutsattes i det allmänna rådet. Fler- talet bolag hade alltså bedömt saken så att det inte var nödvändigt att omedelbart reallokera återbäringsmedel. Bolag som sänkte återbä- ringsräntan till nedåt en procent skulle alltså i princip återta återbäring successivt (med antagen avkastning över en procent blir vär- deökningen på försäkringarna mindre än den normalt skulle bli, vilket, som sagt, är det- samma som en successiv återtagning av åter- bäringsmedel). Här bör emellertid påpekas att inspektio- nen konstaterade att den nuvarande negativa kollektiva konsolideringen i bolagen var oac- ceptabel. Åtgärder måste alltså vidtas för att återställa konsolideringen till en positiv nivå. ”Enligt inspektionens uppfattning är det ef- fektivaste sättet att lösa problemet en sänk- ning av återbäringsräntan i kombination med en reallokering av återbäringsmedel.” Inspek- tionen fortsatte. ”Enbart en sänkning av åter- bäringsräntan löser nu inte detta problem. Huruvida det löses på längre sikt kan inte bedömas utan beror bl a på den fortsatta kon- junkturutvecklingen.” Inspektionen menade sig stå fast vid de principer som angavs i det allmänna rådet. Behovet av reallokering kvarstod. Men efter- som bolagen i varierande utsträckning vidtagit åtgärder i syfte att höja den kollektiva konsoli- deringen, beslutade inspektionen dock att avvakta med den slutliga bedömningen. Nu skulle inspektionen löpande analysera effek- terna av de åtgärder bolagen vidtagit och senast den 30 juni 1993 skulle inspektionen 310 göra en bedömning av om det krävdes ytter- ligare åtgärder med stöd av försäkringsrörelse- lagen.13 Media – och även försäkringsbolagen – me- nade att finansinspektionen nu backade. In- spektionens krav på omedelbar återtagning av återbäringsmedel hade tills vidare skjutits upp. Visserligen stod man fast vid tidigare principer och vid att det fanns ett behov av återtagning. Nu hade (vissa) livförsäkrings- bolag ändå visat god vilja genom att sänka återbäringsräntan till och med under inspek- tionens föreslagna nivå. Utvecklingen skulle följas noggrant och analyseras. Senast om ett halvt år skulle man göra en ny bedömning av om det behövdes ytterligare åtgärder. Inspektionens skrivelse andas viss ödmjuk- het inför uppgiften, men mellan raderna kan utan vidare utläsas att om inte konjunkturlä- get förbättrades – och vilka tecken tydde då på det? – så skulle nog bolagen räkna med kom- mande krav på omedelbar återtagning. Nu tycktes man för åtminstone en tid kunna följa bolagens mer långsamma pina. Man var na- turligtvis inte helt nöjd med livförsäkrings- bolagens agerande – kanske till och med långt därifrån – men nöjde sig. Tills vidare. För livbolagen kan inspektionens ”backan- de” betraktas som en halv seger. För bolagen kvarstod dock den bristande konsolideringen som nu sakta men säkert skulle förbättras – förutsatt minst status quo vad avsåg konjunk- turen. En ytterligare försämrad konjunktur skulle naturligtvis bli ödesdiger. Då hade det visat sig att man bedömt läget fel. Nu kunde man avvakta – och hoppas.14 Allt gick som bekant väl. Börsen stabilise- rade sig, likaså fastighetsmarknaden, räntelä- get normaliserades. Efter några år blev pro- blemet det omvända: livförsäkringsbolagen uppvisade snart allt för hög konsolidering, vilket föranledde inspektionen att återigen uppmana bolagen – nu om att så raskt som möjligt tilldela en större del av överskottet till försäkringstagarna. 9 VAR KRISEN HÖSTEN 1992 en ekonomisk kris för livförsäkringsbolagen eller blott och bart en förtroende- och hanteringskris inom fi- nansinspektionen? På två avgörande punkter var den beskrivna situation alldeles densamma som under 1930- talet: frågan om det bristande konsolidering- skapitalet och livförsäkringsbolagens ovar- samhet med löften om vinsttilldelning (åter- bäring) till försäkringstagarna. Det intressan- ta är dock inte det som förenade utan det som skiljde svensk försäkrings agerande på 1930- talet från 1990-talet. (1) För att klara den då – under 1930-talet – uppkomna besvärliga situationen agerade de svenska livförsäkringsbolagen relativt enhet- ligt. I olika kommittéer utreddes frågorna ordentligt och noggrant, vilket till slut resul- terade i ett i det närmaste samlat agerande från försäkringsbolagens sida. Utgångspunkten var att det låg ett positivt branschintresse – och därmed i de enskilda bolagens intresse – att agera samlat. De som drev denna linje var dels de ledande bolagen, dels försäkringsin- spektionen. Försäkringsinspektionens ageran- de under hand blev därför helt avgörande för detta samarbetes framgång. Troligen är un- derhandsagerandet en tillsynsmyndighets ef- fektivaste tillsynsmetod. Ett sådant samarbete fanns inte på 1990- talet. Snarast hade det blivit ett svensk försäk- rings kännemärke att vart och ett bolag så långt som möjligt strävade efter att avvika från övriga bolag i branschen. Bolagen tyck- tes inte finna något positivt i att för branschen viktiga frågor löstes branschvis. Detta var en direkt effekt av avregleringsresonemang och ökad konkurrens. Samarbete inom en bransch betraktades allt mer som ofint enligt gällande ekonomisk doktrin. Genom de enskilda försäkringsbolagens brist på vilja till samarbete undergrävdes ock- 311 så finansinspektionens möjligheter att agera under hand. Naturligt nog sände därför fi- nansinspektionen ut ett pressmeddelande om livförsäkringsbolagens bristande konsolide- ringsnivå, krav på sänkning och återtagning (s k reallokering) av återbäring. Det medde- landet borde efter noggrant och överlagt kom- mittérande naturligtvis ha kommit från liv- försäkringsbolagen själva – efter påtryckning från inspektionen. Under 1930-talet skulle försäkringsinspektionen ha sett till att bola- gen gemensamt löst den frågan. Frågor som kunde vara av förtroendekarak- tär borde, menade man på 30-talet, lösas av branschen gemensamt – om inte, så fick in- spektionen se till att de löstes gemensamt. Från inspektionen påpekade man att det inte var tillsynsmyndigheten som skulle mark- nadsföra de åtgärder som egentligen borde marknadsföras av branschen eller bolagen själva. Inspektionen hade då ingen direkt öns- kan att själv profilera sig på marknaden. Sna- rare tvärtom. Inspektionen profilerade sig i stället indirekt genom att se till att bolagen agerade för en gemensam branschlösning. Därmed närmar vi oss frågan om vi under början av 1990-talets början inte bara fick en ny tillsynsmyndighet utan också en ny till- synsfilosofi? (2) Tillsynsmyndighetens agerande föränd- rades relativt radikalt under början av 1990- talet jämfört med tidigare. Den viktigaste förändringen var tillsynsmyndighetens rela- tiva öppenhet och frikostighet gentemot me- dia. Inspektionens ledning och tjänstemän uttalade sig i allehanda ärenden och om diver- se principfrågor som endast kan tolkas så, att inspektionen drevs av en påtaglig önskan att marknadsföra den egna myndigheten. Efter sammanslagningen fanns kanske ett behov av detta. Därmed torde dock inspektionen själv ha försvårat ett effektivt underhandsagerande. Till denna attitydförändring kan säkerligen adderas den misstanken att inspektionen inte till fullo innehade tillräcklig kompetens inom försäkringsområdet. Agerandet runt perioden den 22 oktober 1992 tyder på att så kunde ha varit fallet. Möjligen kunde inspektionens koncentration på försäkringsfrågorna förbätt- ras om finansinspektionen delades i enlighet med de tankar som Skandias förre VD Björn Wolrath framförde på ett journalistseminari- um den 27 november 1992, dvs återigen i en bank- respektive försäkringsinspektion. (3) Kvar står dock det kanske viktigaste faktum att de svenska livförsäkringsbolagens ekonomiska ställning under hösten 1992 såg ytterligt bekymmersam ut. Konsoliderings- nivån urgröptes tidvis dag för dag. Naturligt- vis ville man från tillsynsmyndighetens sida nu inte återigen bli betraktad som en myndig- het som först i efterhand kunde konstatera faktum av en ny bransch i kris. Kritiken av inspektionen – om än i det mesta obefogad – i samband med Njordkonkursen, ville man självfallet inte utsätta sig för igen. Kreditför- säkringsförlusterna låg dessutom ännu tunga över de svenska skadeförsäkringsbolagen och bankers och finansbolags ekonomiska misär fyllde redan mer än väl tillsynsmyndighetens arbetsdag. Kanske tyckte man att det nu gäll- de att stämma i bäcken – snabbt och mas- smedialt tydligt. Därav myndighetens age- rande den 22 oktober 1992. (4) Och avslutningsvis också följande: De svenska livförsäkringsbolagen hade under 1980-talet till dels hanterat återbäringsfrå- gorna kortsiktigt. När avkastningen drevs i höjden följde man relativt snabbt efter med återbäringsräntorna – allt, dessutom, enligt flera konsumentupplysares krav. Vid efter- följande nedgång i avkastningen kom återbä- ringsräntorna sänkning att dröja – nu, tycks man ha menat, borde man se mera långsiktigt på saken. Konsumentupplysarnas krav på sänkning av återbäringsräntorna blev nu inte lika framträdande. Den sortens logik är naturligtvis inte förtro- endeingivande – vare sig för livförsäkrings- bolag som agerar som vindflöjlar eller för s k 312 konsumentupplysare som i första hand styrs av provisioner på pensions- och kapitalför- säkringsförsäljning. Tillsynsmyndighetens agerande den 22 oktober 1992 kan i det perspektivet ha det goda med sig att det effektivt verkade som en visserligen ovälkommen, men dock livgivan- de kyrkstöt, som väckte församlingen till sans och måtta igen. Noter 1 O A Åkesson, ”Något om det svenska försäk- ringsväsendets ekonomi”, NFT 1935 s 144. 2 Inspektionen hade dock redan hösten 1933 uppmärksammat branschen på frågan om ”rän- teläget och de tendenser, som göra sig gällan- de på kapitalmarknaden”; skrivelse till Svens- ka Livförsäkringsbolags Direktörsföreningen den 12/8 1933. 3 O A Åkesson, ”Försäkringsväsendet och rän- teläget”, NFT 1935 s151-152. 4 Svenska Livförsäkringsbolags Förening 27/ 10 1931-27/10 1943, s 147 ff och 208 ff; G Grip, Vill du frihet eller tvång? Svensk för- säkringspolitik 1935-1945 (1987) kapitel 3. 5 Försäkringsinspektionens författningssamling FFFS 1992:22; Dnr 319-5725/92; PM till styrelsemötet 22/10 1992; Pressmeddelande 1992.10.23; Sveriges Försäkringsförbund, skrivelse till Finansinspektionens styrelse, 1992.10.29. 6 Aktuarie Gösta Bergman redovisar i SFÅ 1992, s 32 och 33, att den sammanlagda kapitalav- kastningen för sex livförsäkringsbolag perio- den 1986-91 var ca 102 miljarder kronor. Det belopp som tillskrivits försäkringstagarna el- ler betalats i skatt under motsvarande period var 145 miljarder kronor. Bergman skriver: ”Beräkningarna tyder på att summan av för- säkringarnas retrospektiva reserver vid utgång- en av 1991 översteg tillgångarnas marknads- värden. Det är därför knappast överraskande att återbäringsräntorna har sänkts ytterligare under 1992.” 7 Sveriges Försäkringsförbund, pressmeddelan- de 1992-10-23. 8 Se t ex Expressen, Aftonbladet, DN och SvD den 24 oktober 1992. 9 Möjligen påverkades inte den svenska mark- nadens förtroende så mycket som man skulle kunna tro därför att förtroendesvackan med stor säkerhet mildrades på grund av en allmänt utbredd kriströtthet bland medborgarna/för- säkringstagarna. 10 Sveriges Försäkringsförbund 1992-10-29; även Folksam, Livia och SparLiv stod bakom förbundets skrivelse. 11 Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie- nämnd; ”Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1992:22) om livförsäkringsbolagens kollektiva konsolidering”, PM, 1992-11-09. 12 Jämför med den diskussion om ansvaret som följde i bl a Dagens Industri, Börskrönikan, den 10 november 1992 under rubriken ”Fi ska låta bli pensionerna”. Börskrönikören menar att det inte ankommer på finansinspektionen att agera och reglera återbäringsräntorna. ”När nu finansinspektionen vill bestämma återbä- ringsräntorna handlar det i förlängningen om att den tar på sig rollen av portföljförvaltare åt bolagen. Då har vi i stort sett fått ett förstat- ligande av branschen. Det blir finansinspek- tionen som bestämmer hur Skandia och Trygg- Hansa med flera skall placera ditt privata pensionssparande... Det handlar om vem som ska bestämma i försäkringsbolagen och vem som har det exklusiva ansvaret. Det är den konstitutionella frågan som är viktig.” 13 Finansinspektionen Dnr 319-5725/92. 14 Konjunkturen kom att förbättras rejält för de svenska livförsäkringsbolagen: aktiebörsen steg kraftigt under slutet av året, räntorna sjönk successivt och vid årsskiftet 1992/93 kunde de svenska livförsäkringsbolagen kon- statera att det rådde balans mellan försäkrings- tekniska skulder och tillgångar.