En privat socialförsäkring: Några grundläggande principer för reglering av privat respektive offentlig försäkring

Artikkelforfatter: Henric Falkman
E-mail: henric.falkman@juridicim.su.se
About:

Henric Falkman är jur. dr och forskare i bank- och försäkringsrätt vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet.


Udgave:
3, 2006
Språk: Svensk
Kategori:

Statens kostnader för socialförsäkringen har ökat under senare år. Detta har föranlett en rad förändringar i socialförsäkringssystemet. En utveckling kan skönjas där tonvikten i systemet flyttas från olika premiesolidariska försäkringslösningar till försäkringar som vilar på risksolidariska principer. Försäkringskonstruktioner som bygger på premiesolidaritet kännetecknas av att premiens storlek inte är avhängig risk utan bestäms beroende av de försäkrades inkomst och betalas genom beskattning eller avgifter såsom är fallet vid den allmänna sjukvårdsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Grundläggande för försäkringar som baseras på risksolidaritet är att försäkringstagare som medför likartade risker samlas i en riskklass som vid privat sjuk- och livförsäkring.

Ur försäkringstagarnas (medborgarnas) synvinkel synes utvecklingen på socialförsäkringsområdet gå från försäkringslösningar som ger ersättning för inkomstbortfall, mot lösningar som skall ge en grundtrygghet och som bör kompletteras med individuella, privata försäkringar eller kollektivavtalsförsäkringar. Man skulle kunna säga att utvecklingen går mot ett system där privata försäkringslösningar får allt större betydelse. NFT 3/2006

På senare år har frågan väckts om och i så fall i vilken utsträckning det är möjligt att föra över delar av socialförsäkringen till det privata försäkringsväsendet. Mot bakgrund av den betydelse socialförsäkringen har för såväl enskilda personer som arbetsgivare och samhälle, finns anledning att klarlägga ett antal juridiska överväganden en sådan förändring bör aktualisera. Av särskild betydelse är att belysa likheter och skillnader i de principer som bär upp regleringen för privat försäkring respektive socialförsäkring. Resonemanget i denna framställning utgår från frågeställningar i anslutning till försäkringsskyddets omfattning, premiesättning och infriande av gjorda försäkringsåtaganden.

1. Privat respektive offentlig försäkring

På försäkringsområdet sker en övergripande uppdelning i privat respektive offentlig försäkring. Privat försäkring grundas på avtal och meddelas av försäkringsbolag, som är privata rättssubjekt. En indelning av privat försäkring kan ske i person- respektive skadeförsäkring. Till personförsäkring brukar bland annat livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring räknas. Skadeförsäkring kan definieras negativt som annan privat försäk-ring än personförsäkring. Sådan försäkring kan i sin tur delas in i till exempel egendomsrespektive ansvarsförsäkring.1

I fråga om privat försäkring görs vidare åtskillnad mellan frivillig och obligatorisk försäkring. Att en försäkring är frivillig innebär att enskilda personer eller företag själva, efter egen bedömning, beslutar om försäkring skall tecknas eller inte – ett exempel är frivillig sjukförsäkring, som förekommer som komplettering till den allmänna sjukförsäkringen. Med obligatorisk försäkring avses sådana försäkringar som av samhället bedömts vara särskilt angelägna, bland annat mot bakgrund av att tredje man berörs av den verksamhet som försäkras, och som därför är föreskrivna i lag. Som obligatorisk försäkring räknas i Sverige bland annat trafikförsäkring, atomansvarsförsäkring och miljöskadeförsäkring.

Privat försäkring kan vara individuell eller kollektiv. Medan individuell försäkring omfattar försäkringsformer som beslutas och tecknas av enskilda försäkringstagare, betecknas sådana försäkringar som tecknas för grupper av olika slag såsom kollektiva. Till sistnämnda grupp räknas avtalsförsäkringar, vilka bygger på avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. 2

Mot privat försäkring brukar ställas olika offentliga försäkringssystem. Det offentliga försäkringsskyddet är reglerat av staten och avser främst socialförsäkringen. Denna omfattar bland annat föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, sjukvårdsförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och delar av pensionssystemet.

Socialförsäkringen uppvisar några grundläggande karaktärsdrag.3 För det första utmärks de försäkringssystem som ingår i socialförsäkringen av att de administreras av myndigheter – Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten – vilka styrs av offentligrättsliga principer, avseende bland annat krav på likabehandlig i fråga om tillämpning av reglerverket och rätt till upplysningar. För det andra bygger socialförsäkringen på premiesolidariska principer. Detta förhållande kan motiveras av legitimitetshänsyn – alla de som kan dra nytta av de offentliga förmånerna bör, så långt det är möjligt, vara med och bära upp dem. Utformningen av försäkringarna med avseende på premien påverkas emellertid även av den omfördelande effekt de kan förmodas ha i samhället. Via beskattning betalar höginkomsttagare in mer till systemet än personer med låga inkomster. Försäkringstagare med höga inkomster subventionerar därmed dem vilkas inkomster är förhållandevis låga. För det tredje är socialförsäkringen obligatorisk i den meningen att alla de som uppfyller de stipulerade förutsättningarna, till exempel bosättning eller arbete, omfattas av de i systemet ingående försäkringarna. Det är således inte möjligt att välja om man vill omfattas av det offentliga försäkringsskyddet eller inte. Ett, kanske inte uttalat, skäl för utformningen av socialförsäkringen i detta avseende är vad som kan betecknas som snålskjutsargumentet. Detta tar sikte på den problematik som följer av att alla medborgare inte frivilligt skulle teckna exempelvis en sjukvårdsförsäkring. Somliga personer skulle välja att använda sina pengar till annat än försäkringspremier i förvissningen att de ändå skulle tas om hand om de råkade ut för en olycka. De skulle kunna sägas åka snålskjuts på andra personers medkänsla. Detta problem, som skulle kunna underminera de offentliga försäkringarnas legitimitet, undviks genom att skyddet är obligatoriskt för försäkringstagarna.

De obligatoriska förmåner som följer av socialförsäkringen kan kompletteras genom andra typer av försäkringslösningar. En sådan är de så kallade kollektivavtalsförsäkringar som kan tecknas efter överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.4 Att lägga märke till är att dessa kan inverka på socialförsäkringssystemets funktion. Ja, i vissa fall skulle de till och med kunna motverka systemets syfte, till exempel genom att medföra vissa negativa effekter på arbetsmarknaden. Inom exempelvis föräldraförsäkringen fastläggs en viss, lägsta nivå på ersättningen, vilken arbetsgivarna genom kollektivavtalsförsäkringar i vissa fall åtagit sig att komplettera upp till 90 procent av lönen. Denna potentiellt högre kostnad för arbetsgivarna innebär att kvinnor i fertil ålder kan komma att missgynnas vid tillsättning av tjänster.5

2. Socialförsäkringen och dess betydelse

Det finns en rad grupper som har mer eller mindre berättigade anspråk på att få sina intressen tillgodosedda inom ramen för ett fungerande socialförsäkringssystem.6 De flesta människor har ett starkt intresse av ett väl fungerande socialförsäkringssystem. Sjukdom, handikapp och arbetslöshet kan medföra allvarliga negativa ekonomiska och sociala följder för den drabbade, vilkas konsekvenser kan mildras inom ramen för ett sådant system. Ur försäkringstagarnas synvinkel kan behovet av ett allmänt skydd sägas ha sin grund i omständigheten att många människor skulle avstå från nödvändigt försäkringsskydd om de vore tvungna att själva ordna detta. Skäl till ett sådant tänkt beteende finns att söka bland annat i det förhållandet att vissa potentiella försäkringstagares situation – såsom handikapp och liknande – skulle göra en privat försäkring oacceptabelt dyr, samt i många människors bristande insikter beträffande nödvändigheten av skydd och/ eller ovilja att själva bekosta sådant skydd. Ur samhällsekonomisk synvinkel utgör nämnda omständighet en grund för obligatoriet inom socialförsäkringen.

Förutom enskilda personer finns andra grupper, i första hand samhälle och arbetsgivare, vilka i större eller mindre utsträckning har anspråk på att få sina intressen tillgodosedda inom ramen för ett fungerande socialförsäkringssystem. Samhällets intressen i sammanhanget är mångfacetterade och torde i första hand syfta till att undvika onödiga samhällsekonomiska kostnader till följd av exempelvis sjukdom och utslagning, men är även knutna till bland annat sysselsättning, skatteintäkter och fördelningspolitiska överväganden.

De samhällsekonomiska kostnaderna för socialförsäkringssystemet är svåra att prognostisera. Om försäkringarna exempelvis tilllämpas på sätt som ej ursprungligen avsetts kan det höja kostnadsnivån i hela eller delar av socialförsäkringssystemet. Tänker vi oss att personer som är arbetslösa hanteras inom ramen för sjukförsäkringen, medför det dels att kostnader som egentligen avser arbetslöshet belastar sjukförsäkringen, dels att samhällets åtgärder för att komma tillrätta med dessa kostnader blir förfelade – medicinska rehabiliteringsåtgärder sätts in för personer som kanske egentligen borde ha utbildning.

Ytterligare omständigheter som kan öka kostnaderna inom socialförsäkringssystemet är enskildas ”fusk” inom systemets olika delar, till exempel dubbelutnyttjande av förmåner. En förändrad syn hos allmänheten om vad som skall ersättas inom systemen innebär också ett problem i sammanhanget. Ett exempel på detta är en eventuell glidning i det allmänna medvetandet om vad som är att anse som sådan ”sjukdom” som medför arbetsoförmåga och som skall ersättas av sjukförsäkringen.

Förekomsten av ett socialförsäkringssystem är även av betydelse för arbetsgivare. Dessa har ett intresse av så låga kostnader som möjligt med avseende på sjukdagar med mera, men även av förutsägbarhet vad gäller kostnader. På samma gång saknar arbetsgivare normalt möjlighet och kompetens att bedöma arbetstagares framtida hälsotillstånd. I förlängningen kan därför ett omfattande ansvar för arbetsgivare medföra att företag väljer att inte anställa personer med exempelvis handikapp eller kronisk sjukdom – arbetsgivare kan anse att risken för ökade kostnader på grund av sjukdom blir för stor.

Dessa gruppers anspråk på att få sina intressen tillgodosedda kan sammanfattas i kravet på ett fungerande socialt försäkringssystem. Det är emellertid inte tillräckligt att systemet enbart fungerar, utan det måste dessutom fungera väl. Således kan sägas föreligga ett allmänt intresse av ett väloljat socialförsäkringsmaskineri, som till lägsta kostnad tillgodoser medborgarnas behov av skydd. I detta ligger att tillämpligheten och omfattningen av socialförsäkringssystemets olika delar måste stå klar för dem som berörs, det vill säga för enskilda, samhälle och arbetsgivare. Oklarheter i detta avseende kan medföra över- eller underutnyttjande av socialförsäkringen med minskad samhällsekonomisk effektivitet som följd.

Socialförsäkringssystemets funktion kan påverkas negativt av olika faktorer. En sådan faktor är bristfällig samverkan mellan systemets olika delar – de enskilda försäkringarnas respektive tillämpningsområde kan vara oklara eller det kan framstå som ”lönsamt” att slussa försäkringstagare från ett försäkringssystem till ett annat. Mot denna bakgrund finns ett behov av att dels tydliggöra systemets olika beståndsdelar och deras omfattning, dels organisera det på ett sätt som möjliggör största möjliga samhällsekonomiska effektivitet med beaktande av de intressen som bär upp systemet.

I ett vidare perspektiv kan man se socialförsäkringen som en stabiliserande faktor i samhället. Ett väl fungerande socialförsäkringssystem kan långsiktigt bidra till att motverka sociala spänningar, det vill säga minska risken för social oro. I detta ligger ett främjande av den ekonomiska utvecklingen i samhället – samhällsekonomiska kostnader begränsas och enskilda vågar satsa på ekonomiska projekt utan att behöva riskera utslagning vid ett misslyckande. Man kan säga att ett fungerande socialförsäkringssystem skapar social och ekonomisk tillit i samhället, något som i sin tur gynnar ekonomisk utveckling och samhällelig stabilitet.

3. Några grundläggande frågeställningar vid försäkring

En försäkrings kanske viktigaste funktion är att bereda enskilda ekonomisk och social trygghet7 vid vissa händelser, som är ovissa vad gäller antingen om de kommer att inträffa eller när de kommer att inträffa.8 Den skall utgöra ett skydd i situationer där annars för försäkringstagaren stora ekonomiska förluster skulle kunna uppstå. Sådana händelser kan vara att en familjs bostadshus brinner ner eller att en person eller familj på grund av sjukdom står utan försörjning. Försäkringar kan dessutom innehålla en betydande sparkomponent. Storleken på försäkringsåtaganden kan vara ansenliga i relation till enskilda försäkringstagares ekonomiska förhållanden.

Försäkringstagarna har berättigade anspråk på att få sina intressen tillgodosedda inom ramen för gällande regelverk. I försäkringstagarnas intresse ligger att försäkringsåtagandena alltid skall infrias, att försäkringsskyddet skall vara tillräckligt, och att det skall betinga ett skäligt pris.

Försäkringstagarna är exponerade för osäkerhetsskapande faktorer. Detta kommer bland annat till uttryck genom att en försäkringstagare saknar garantier för att försäkringsgivaren i framtiden skall kunna infria sina försäkringsåtaganden. Vidare befinner sig försäkringstagarna i en underlägsen ställning – både kunskapsmässigt och ekonomiskt – i förhållande till försäkringsgivarna. De kan därför ha svårt att avgöra och påverka omfattningen av försäkringsskyddet och det pris detta betingar. Här nämnda faktorer kanske framstår tydligast vid privat försäkring, men de har i tillämpliga delar relevans även vid socialförsäkring.

Beträffande privat försäkring uppställs bland annat mot denna bakgrund stränga krav rörande såväl meddelande av tillstånd för bedrivande av ”försäkringsrörelse” som för verksamhetens bedrivande.9 För att garantera att dessa krav uppfylls har försäkringsrörelse underkastats finansinspektionens tillsyn. Regler härom finns i försäkringsrörelselagen (1982:713) och till viss del i försäkringsavtalslagen (2005:104).

De centrala bestämmelserna på socialförsäkringsområdet framgår av socialförsäkringslagen (1999:799) med vidare hänvisningar. Lagen anger bland annat socialförsäkringens olika delar, dess omfattning och hur den administreras. Någon motsvarighet till den näringsrättsliga regleringen av försäkringsrörelse finns inte för socialförsäkring.

3.1 Försäkringsskyddets omfattning

En försäkring är normalt mycket betydelsefull för berörda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. En väsentlig funktion för försäkringen är ju att bereda enskilda personer och företag trygghet om vissa oförutsebara händelser inträffar.

Grunden för en privat försäkring utgörs av ett avtal mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare. Om avtalsfrihet råder har försäkringsgivaren stor rörelsefrihet i förhållande till försäkringstagaren. Det är normalt försäkringsgivaren som står för utformningen av avtalet och det är dennas resurser, vilka bland annat bygger på inbetalade premier, som ger den dess inflytande. Många gånger försöker dessutom försäkringsgivaren begränsa sina skyldigheter relativt försäkringstagaren. I dessa fall är det endast den eventuella konkurrensen på området som begränsar försäkringsgivarnas rörelsefrihet i förhållande till försäkringstagarna. För enskilda framstår försäkringsvillkoren ofta som så komplicerade att det är svårt att bedöma såväl omfattning som utfall av en försäkring. Försäkringskunder kan därför ha svårt att jämföra olika försäkringslösningar. 10

Försäkringsbolagen har ett kunskapsmässigt övertag i förhållande till sina kunder. Genom sin position och sitt förhållande till olika aktörer har ett försäkringsbolag överlägsna kunskaper rörande bland annat försäkringsmarknadernas funktionssätt och de rättsliga mekanismer som reglerar förhållandena på marknaden.

Mot denna bakgrund upptar försäkringsrörelselagen vissa regler rörande information. Vid privat försäkring skall informationen till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en sådan försäkring vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor, till exempel vad gäller försäkringsgivarens möjligheter att inom ramen för existerande regelverk ändra utfallet av försäkringen, och värdeutveckling. På samma sätt skall andra ersättningsberättigade (förmånstagare) ges den information de behöver.

Försäkringsavtalet omfattas av detaljerade och till stor del tvingande regler. Dessa avser avtal om lämnande av försäkring och upptar bland annat utförliga bestämmelser om försäkringsavtals ingående och parternas rättigheter och skyldigheter. Även om de försäkringsavtalsrättsliga reglerna är av civilrättslig karaktär kan de i viss utsträckning sägas ha näringsrättslig verkan genom att de indirekt styr försäkringsbolagens agerande på marknaden. Detta gäller i vart fall försäkringsavtalslagens regler om information.11

I fråga om socialförsäkringen kan man säga att villkoren, bland annat vad avser omfattningen av försäkringarna, följer av lag. Man kan därför tro att de problem som uppkommer vid privat försäkring, till exempel oklarhet i fråga om en försäkrings omfattning, och som har sin grund i försäkringstagarnas underläge i förhållande till försäkringsbolagen, saknar relevans vid socialförsäkringen. Försäkringstagarnas rättigheter och skyldigheter framgår av lag och det är i princip inte möjligt att i enskilda fall ändra dessa. Detta förhållningssätt är dock inte utan invändningar. Man kan inte bortse från att försäkringsgivaren, det vill säga staten, när som helst genom lag (under förutsättning av politiskt stöd) kan ändra omfattningen av sina åtaganden. Det är dessutom försäkringsgivaren, som genom Försäkringskassan avgör tillämpningen av försäkringen i det enskilda fallet. För försäkringstagarna innebär nämnda omständigheter en källa till osäkerhet. Kan de lita på omfattningen av statens åtaganden i socialförsäkringssystemet eller måste de själva bygga upp ett kompletterande skydd?12

3.2 Premiesättning och risk

I samband med att en privat försäkring lämnas måste försäkringsgivaren beräkna sannolikheten/ risken för att en ersättningsgrundande händelse skall inträffa. Denna har betydelse för bland annat beräkningen av den premie försäkringstagaren skall betala. Genom att föra samman ett stort antal försäkringstagare med likartade risker kan ett försäkringsbolag genom riskpooling – riskdelning – utjämna och nedbringa individuella risker. Man kan säga att en person som tecknar en försäkring avhänder sig den ekonomiska risk som är kopplad till en viss händelse. För denna förmån betalar försäkringstagaren en premie.

Ur försäkringsteknisk synvinkel gäller att det bidrag som en försäkringstagare ger för att täcka eventuella förluster bör stå i proportion både till den ersättning han eller hon skall ha, och till den risk just han eller hon löper. Detta är en skillnad mot försäkringslösningar som bygger på premiesolidariska principer. Utmärkande för de sistnämnda är, som redan nämnts, att premien inte är beroende av risk, utan påverkas av andra hänsyn, såsom fördelningssynpunkter och en önskan om solidaritet mellan olika skyddade grupper.13 Socialförsäkringslagen bygger på en uppdelning av socialförsäkringen i två grenar; en som är bosättningsbaserad avseende olika former av garantibelopp och bidrag såsom sjukvårdsersättning, och en som är arbetsrelaterad och avser ersättning för inkomstbortfall, exempelvis sjukpenning. I båda fallen är inkomsten avgörande för hur stort en enskilds bidrag till försäkringen blir.

För att försäkringspremiens storlek skall kunna bestämmas vid privat försäkring är det nödvändigt att ha tillgång till riskstatistik, som ger information om risken för att en skada som skall ersättas av försäkringen inträffar. Vid beräkningen måste beaktas effekten av olika riskskiljande förhållanden, till exempel att en äldre människa löper större risk att dö än en ung, att risken för dödsfall är större för personer med kroniskt hjärtfel än för friska människor, att det är större risk för brand i ett trähus än i ett stenhus, att det är större risk för inbrott i ett storstadsområde än på landsbygden, och att unga män med tung gasfot och imponerade vänner i allmänhet löper större risk att bli inblandande i trafikolyckor än medelålders kvinnor. Detta betyder att försäkringstagare som innebär en stor risk för försäkringsfall normalt kommer att få betala en högre premie relativt dem som medför låg risk. I samband med exempelvis privat sjukförsäkring medför de principer som ligger till grund för premiesättningen att försäkringstagare med hög risk, såsom kroniskt sjuka och personer med känd hereditet för vissa sjukdomar, generellt får betala en högre premie än personer som innebär en förhållandevis låg risk för försäkringsfall.14

Kategoriseringen av de riskskiljande förhållandena, det vill säga fastställandet av vad som är att anse som likartade risker, är betydelsefull vid beräkningen av premien vid privat försäkring. Vid en snäv bestämning av dessa riskklasser finns risk för att kostnaden för försäkringsskydd för vissa grupper blir så hög att dessa väljer att avstå från försäkring. I dessa fall kan följden bli utslagning av enskilda i behov av skydd. Å andra sidan kan en vidsträckt indelning skapa ett negativt urval av försäkringstagare.

Grundproblemet i fråga om negativt urval är att försäkringstagare, som vet att sannolikheten är hög för att ett försäkringsfall skall inträffa, typiskt sett accepterar en högre premie på sina försäkringar än kunder som innebär en lägre risk. Eftersom det kan vara omöjligt för ett försäkringsföretag att avgöra vilka försäkringstagare som har denna inställning, måste en högre premie tas på alla försäkringar som kompensation för framtida, högre ersättningsanspråk. Följden kan bli att ”goda” försäkringstagare, vilka i normalfall inte är beredda att godta lika höga premier som försäkringstagare med högre risk, söker sig till andra försäkringsföretag. Höjs premierna kan det leda till att ytterligare försäkringstagare avskräcks från att teckna försäkring i det aktuella företaget. Det kan i sin tur leda till en ”ond cirkel” och att urvalet av intresserade försäkringstagare till slut blir så skevt att verksamheten inte går att göra lönsam. Negativt urval kan förebyggas genom att en försäkring görs obligatorisk. Vid obligatorisk försäkring har förekomsten av asymmetrisk information mellan försäkringstagare, å ena sidan, och försäkringsgivare, å den andra, inte någon påverkan på sammansättningen av försäkringskollektivet – uppkomsten av negativt urval förhindras.15

Även om en försäkring görs obligatorisk för försäkringstagarna kan emellertid uppstå en situation där försäkringstagare som innebär en förhållandevis hög risk inte får teckna försäkring. Man kan tänka sig exemplet att en försäkringstagare, som drabbas av en ersättningsgill händelse såsom sjukdom, inte får förlänga sin försäkring när dess löptid är till ända. Risken för att en sådan situation uppkommer kan motivera att en obligatorisk försäkring förenas med kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Detta gäller kanske särskilt i de fall försäkringsskydd kan anses vara av stor betydelse för försäkringstagarna, till exempel om försäkringen avser ett grundläggande socialt skydd.

Sammantaget gäller att de beräkningar som ligger till grund för privat försäkring är så komplicerade att de i regel inte kan förstås av personer utan specialkunskaper. Försäkringstagare i allmänhet kan därför knappast förväntas kunna sakligt bedöma skäligheten av den premie som betalas. Den skälighetsprincip som tidigare fanns intagen i försäkringsrörelselagen, och som bland annat innebar att premien skulle vara rättvist avvägd med hänsyn till risken, är numera borttagen. Att försäkringstagarna på detta sätt torde ha fått en mer utsatt sits än vad som tidigare var fallet är tänkt skall kompenseras av konkurrensen på försäkringsområdet.16 En fungerande konkurrens på försäkringsområdet förutsätter emellertid att försäkringstagarna tillförsäkras tillgång till adekvat information.17

Premien kan bli så hög även i socialförsäkringen, att det blir svårt att få allmän acceptans för dess olika delar. Ett exempel på detta är dagens sjukförsäkring. Där betalar alla som arbetar lika stor andel av sin lön till försäkringen. Samtidigt finns ett tak för utbetalningarna som gör att personer med inkomst överstigande ett visst belopp inte får ersättning i samma utsträckning som personer med lägre inkomst. Det kan hävdas att nämnda problematik saknar direkt praktisk betydelse i fråga om socialförsäkringen. Att så är fallet skulle bero på dels att förmånerna är obligatoriska, dels att en försäkringstagare i princip saknar möjlighet att själv påverka premiens storlek, till exempel genom att byta försäkringsgivare eller förhandla om villkoren för sin försäkring. Mot en sådan uppfattning kan invändas att premierna måste vara väl avvägda i förhållande till ersättningarna både för att skapa incitament för arbete, och för att socialförsäkringens legitimitet inte skall undergrävas.

3.3 Infriande

Den verksamhet som bedrivs i försäkringsbolag är riskfylld till sin natur. Bolagen bygger sin verksamhet på mottagna premier, vilka i avkastningssyfte placeras i värdepapper och andra tillgångar. Sådana placeringar medför risker. Av naturliga skäl exponeras försäkringsgivare – privata såväl som staten inom socialförsäkringen – också för försäkringsrisker eller aktuariella risker. Dessa risker avser främst risken för att antalet försäkringsfall skall bli större än beräknat, och har flera orsaker.18 En orsak är att utvecklingen i samhället aldrig helt kan förutsägas, en annan är omständigheten att det är svårt för ett försäkringsföretag att bedöma risken hos försäkringstagarna, och att fortlöpande övervaka dessa.

Eftersom informationen rörande de förhållanden som rör en försäkring är ofullständig och ojämnt fördelad mellan parterna i ett försäkringsavtal, kan försäkringsförhållanden få inslag av ”moral hazard”. Denna problematik har sin grund i att en försäkringstagare, utan försäkringsgivarens vetskap, genom eget beteende kan påverka sannolikheten för att skada inträffar. På ett principiellt plan kan problemet med moral hazard sägas innebära att en försäkringstagare kan tänkas bli benägen att ta stora risker om en eventuell skada eller förlust ersätts genom försäkring, eller att överskatta omfattningen av en inträffad skada.19 Uppkommer ett försäkringsfall, kommer försäkringstagaren att få ersättning för sin ekonomiska skada. Om däremot inget försäkringsfall inträffar, kommer försäkringstagaren bara att ha betalat en bråkdel av vad det skulle ha kostat att på egen hand stå för hela risken. I förlängningen innebär detta att antalet inträffade försäkringsfall kan bli fler än förväntat. Problem med moral hazard kan motverkas genom att en försäkring förenas med självrisk och genom noggrann skadereglering.20

Ovan nämnda faktorer utgör en källa till osäkerhet också för försäkringstagarna. För dem är det ett problem, att de normalt inte har några som helst kunskaper rörande risk- och löptidsegenskaperna hos försäkringsbolagens tillgångar och skulder (åtaganden), och att de därför inte kan avgöra om försäkringsåtagandena kommer att kunna infrias eller ej. Försäkringsrörelselagen uppställer mot denna bakgrund regler som skall säkerställa att försäkringsbolagen vid varje tidpunkt skall kunna infria avtalade förpliktelser.21 Dessa regler tar bland annat sikte på arten och omfattningen av försäkringsbolagens risktagande. Vidare uppställs krav på försäkringstekniska avsättningar, viss kapitalstyrka, och vilka slags tillgångar som får användas för skuldtäckning. Beroende på verksamhetens omfattning medför dessa regler att förhållandevis stora mängder kapital binds i bolagen.

Någon motsvarande reglering finns inte på socialförsäkringsområdet. Där administreras försäkringarna av myndigheter och ansvaret för försäkringarna kan ytterst härledas till svenska staten och tryggas på så sätt genom beskattning. Förutsättningarna för de försäkringar som ingår i socialförsäkringen kan emellertid ändras. Detta kan ske genom att premien för försäkringarna, det vill säga skatten höjs, eller att nivåerna för ersättning inom vissa försäkringar förändras. Ur försäkringstagarnas synvinkel innebär detta ett osäkerhetsmoment.

Man får inte glömma bort att det också på socialförsäkringsområdet föreligger en risk att antalet försäkringsfall blir större än beräknat, det vill säga att kostnaderna i försäkringssystemen blir oförmodat stora. Detta gäller inte minst då det även vid dessa försäkringar kan förekomma inslag av moral hazard bland försäkringstagarna. Vid exempelvis sjukvårdsförsäkring kan man nämligen tänka sig att det föreligger en risk för överutnyttjande av just sjukvård, om kostnaden för utnyttjande av vården för den enskilde ter sig som förhållandevis låg. Vi har på TV sett reportage om hur folk söker sig till landets akutmottagningar trots krämpor som lämpligen och till lägre avgift bör behandlas av husläkare. Ett annat exempel rör den allmänna sjukförsäkringen. Visserligen torde försäkringstagare i allmänhet inte medvetet missköta sin hälsa i akt och mening att få ut försäkringsersättning, men ändrade attityder i samhället kan medföra att åkommor, till exempel allmän trötthet, som det tidigare närmast ansågs som ”pjosk” att stanna hemma från arbetet för, numera anses medföra ersättningsgill arbetsoförmåga. Vidare har förekommit att sjukskrivning använts som påtryckning på arbetsgivare vid olika typer av förhandlingar. Dessa omständigheter pekar på att det även i fråga om socialförsäkring finns behov av bland annat väl avvägda självrisker och en effektiv skadereglering för att motverka moral hazard och uppkomsten av negativa incitamenteffekter i samhällsekonomin.22

4. Några avslutande synpunkter

Socialförsäkringen kan sägas ha två huvudsakliga uppgifter, nämligen att tillförsäkra enskilda medborgare ekonomisk trygghet exempelvis vid sjukdom och arbetslöshet, och att undvika onödiga samhällsekonomiska kostnader till följd av exempelvis sjukdom och utslagning. Försäkringen bidrar dessutom till en omfördelning av resurserna i samhället. Ett väl fungerande socialförsäkringssystem förutsätter att tillämpligheten och omfattningen av socialförsäkringssystemets olika delar står klar för de personer som berörs av dem, eftersom det annars kan uppstå över- eller underutnyttjande av systemet med minskad samhällsekonomisk effektivitet som följd. Det finns en risk att systemets funktion kan försämras på grund av dels bristfällig samverkan mellan dess olika delar, dels dess inneboende komplexitet. Förutsebarheten för den enskilde begränsas av omständigheten att det statsfinansiella läget kan komma att påverka omfattningen av försäkringsskyddet.

Medan lagstiftningen på området för privat försäkring i stora stycken motiveras av omsorgen om enskilda försäkringskunder synes regelverket på socialförsäkringsområdet delvis grundas på bland annat fördelningspolitiska överväganden och legitimitetshänsyn. Det innebär att det regelverk som styr verksamheten i bolag vars rörelse innefattar lämnande av privat försäkring fått annan prägel, till exempel i fråga om utformning av försäkringsvillkor och avsättningar av medel för att trygga försäkringstagarnas eventuella ersättningsanspråk, än de bestämmelser som styr socialförsäkringssystemets olika delar. I den mån försäkringslösningar med inslag av privat försäkring tillskapas på socialförsäkringsområdet måste dessa olikheter beaktas.

Inte desto mindre finns anledning att notera att det, åtminstone i teorin, torde vara möjligt att med privata försäkringslösningar åstadkomma effekter liknande de som följer av skyddet i socialförsäkringssystemets olika delar.23 Privata försäkringslösningar på socialförsäkringsområdet ger emellertid upphov till ett antal komplexa problem, vilka inte fullt ut hanteras inom ramen för befintliga regler. Sådana problem berör flera rättsområden och avser bland annat frågor rörande premiesättning och hur ett rimligt bibehållande av de grundläggande humanitära principer som idag utgör del i grunden för socialförsäkringen skall kunna säkerställas. En övergång till privata försäkringslösningar på det aktuella området förutsätter att samspelet med EG-rättsliga regler, exempelvis principen om rätt för försäkringsbolag att sälja försäkringar över nationsgränserna med stöd av en enda auktorisation, beaktas. Bland annat aktualiserar lösningar med obligatoriska försäkringar och kontraheringsplikt för försäkringsbolagen frågan om svenska försäkringstagare har möjlighet att teckna försäkringar hos försäkringsgivare med hemvist i ett annat EU-land än Sverige.

Det finns i detta sammanhang anledning att åter peka på några skillnader mellan privata försäkringssystem och socialförsäkringssystemet. Vid privat försäkring finns alltid risken att försäkringsgivaren inte kommer att kunna infria sina försäkringsåtaganden. Det är lätt att tro att denna risk inte föreligger vid socialförsäkring. Att enskilda alltid kan lita till omfattningen av statens åtaganden genom socialförsäkringssystemets olika delar är dock inte säkert. Skälet till detta är att staten har möjlighet att när den så önskar, till exempel om kostnaderna för försäkringarna blir för höga eller om de påverkar försäkringstagarnas beteende i oönskad riktning, ändra förutsättningarna för försäkringarna. Detta är en skillnad mot vad som gäller i fråga om privat försäkring, och innebär en källa till osäkerhet för försäkringstagarna. Privat försäkring kännetecknas av fasta spelregler och grundas på avtal, som förvisso kan ge försäkringsgivaren möjlighet att inom vissa ramar ändra utfallet av försäkringen, mellan en försäkringstagare och en försäkringsgivare. Ett sådant avtal kan inte ensidigt ändras av försäkringsgivaren. Visserligen kan förändringar av spelreglerna på området för privat försäkring ske lagstiftningsvägen, men detta kanske inte sker lika lättvindigt som då det är fråga om offentliga försäkringar. Privata försäkringslösningar på socialförsäkringsområdet skulle således kunna minska risken för kortsiktiga politiska beslut, som i vissa fall skulle kunna vara följd av rent opportunistiska överväganden.

En andra skillnad följer av att privata försäkringsbolag, till skillnad mot vad som är fallet i fråga om de myndigheter som administrerar socialförsäkringen, inte omfattas av principer som ger försäkringstagare rätt till likabehandling och information såsom gäller inom socialförsäkringen.

En tredje skillnad står att finna i administrationen av privata försäkringar respektive socialförsäkringens olika delar. Det finns anledning att fråga sig om privata försäkringsbolag är bättre skickade än offentliga institutioner att administrera det försäkringsskydd (eller delar av detta) som idag hanteras inom ramen för socialförsäkringen. Annorlunda uttryckt är frågan om försäkringsbolag nödvändigtvis har större möjlighet än det allmänna att hantera problem, till exempel moral hazard bland försäkringstagare, som resulterat i ökade kostnader för bland annat sjukskrivningar.

Noter

  1. Privat försäkring omfattar ett stort antal verksamhetsgrenarvilka kan delas in på olika sätt. Seexempelvis prop. 1981/82:180, s. 83 och SOU1991:89, s. 85. Jfr Hellner, Försäkringsrätt, 1965(1994), s. 43 ff. Inom EG-rätten talar man om"life insurance" respektive "non-life insurance".
  2. I Grupplivskyddet behandlar Roos skillnadenmellan individuell försäkring och gruppförsäkring.Han pekar särskilt på att en gruppförsäkringur aktuariesynpunkt är ett sätt attmeddela försäkring utan att göra en individuellriskbedömning. Vidare berör han gruppförsäkringensfunktionssätt, bland annat med avseendepå försäkringsavtalets, det vill säga gruppavtalets,utformning. (Roos, Grupplivskyddet, 1974, särskilts. 13 f.)
  3. I den juridiska litteraturen är socialförsäkringsbegreppetinte entydigt. Se exempelvis Paskalia,Free Movement of Persons and Social Security– Gender implications of EC Regulation 1408/71, 2005, särskilt avsnitt 1.2, Schmidt, Allmännaoch privata pensioner, 1974, s. 1 ff. ochHellner, a.a. s. 4 f. Vidare Larsson m. fl., Enhållbar socialförsäkring – Rapport från SNSVälfärdsråd 2005, s. 34 ff.
  4. Särskilda försäkringsbolag – ”avtalsbolag” –har skapats av arbetsmarknadens parter för attadministrera dessa försäkringar.
  5. Det finns anledning att vara uppmärksam på attnegativ särbehandling av unga kvinnor på arbetsmarknadenockså kan ha andra orsaker, t.ex. attarbetsgivare vill försöka undvika merarbete ochadministrativa problem i samband med föräldraledighetoch vård av sjuka barn.
  6. Det finns en rad olika tankar vad gäller syftetmed olika system för social trygghet, samtidigtsom det finns olika modeller för att tillgodoseifrågavarande syften. Se exempelvis Paskalia,a.a., särskilt avsnitt 1.2.
  7. Tryggheten tillkommer inte enbart dem somfaktiskt drabbas av en skada eller annan ersättningsgrundandehändelse och som får ersättningdärför, utan alla dem som skulle vara berättigadetill ersättning om skada inträffade.
  8. Se Hellner, a.a. s. 15. Jfr Schmidt, Faran ochförsäkringsfallet, 1943, s. 7 och 10 ff. beträffandeolika betydelsevarianter av ordet fara ellerrisk.
  9. Även om skyddet av försäkringstagarnas intressenär grundläggande för den näringsrättsligaregleringen av försäkringsrörelse måste mankomma ihåg att det också finns andra ändamålsskälsom bör beaktas inom ramen för regelverket.En helhetssyn inkluderar således äventryggandet av det finansiella systemets effektivitet.
  10. Jfr Wilhelmsson, Om styrning av försäkringsvillkor,1977, s. 63 ff. och 155 ff.
  11. Jfr Bengtsson, JT 1992-93, s. 215, och Försäkringsteknikoch civilrätt, 1998, s. 77 f.
  12. Jfr Persson, Privatisering av ATP-systemet,Ekonomisk Debatt 1996, nr 7, s. 555. ÄvenPersson & Siven, Staten som riskfaktor, EkonomiskDebatt 1997, nr 8, s. 445.
  13. Se avsnitt 1 om privat respektive offentlig försäkring.
  14. Man kan tänka sig att ett försäkringsbolag i vissafall väljer att sätta premien lägre än vad sommotsvaras av den verkliga risken. Ett sådanthandlande kan motiveras till exempel av att manvill undvika försäkringsvillkor som verkar diskriminerandepå grundval av kön.
  15. Se Larsson m. fl., a.a., särskilt kapitel 3 och 4. JfrZweifel i Dionne (red.), Handbook of Insurance,2000, s. 935 ff.
  16. Prop. 1998/99:87, s. 157 f. och 164 ff. Jfr SOU1946:34 s. 33 ff. och prop. 1948:50 s. 147.
  17. Se Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt,s. 12 f. med vidare hänvisningar.
  18. Försäkring utgår från möjligheten att beräknarisk på grundval av alla kända faktorer. Man kandärför säga att försäkringsrisken avser sannolikhetenatt antalet försäkringsfall blir större änberäknat.
  19. Moral hazard kan hänföra sig till försäkringstagarensbeteende innan skadan inträffar – moralhazard ex ante – eller dennas handlande efter attskadan inträffat – moral hazard ex post.
  20. I princip bekämpas moral hazard ex ante genomatt en försäkring förenas med självrisk. Moralhazard ex post motverkas med hjälp av skadereglering.
  21. Se exempelvis SOU 1983:5, s. 84.
  22. Jfr Larsson m.fl., a.a., särskilt kapitel 3 och 4med vidare hänvisningar, och Zweifel, a.a. s.942. I vissa fall kan det vara så att människorsöker sig till sjukvården av andra skäl än vad vivanligen betecknar som egentlig sjukdom. Detkan röra sig om människor som lider av ensamheteller psykisk sjukdom. Vidare kan det vara såatt vissa personer som lider av sjukdom hellresöker sig till akutmottagningen vid ett stort sjukhusän till vårdcentralen. Man kan diskutera ivilken utsträckning dessa människors beteendestyrs av självrisken i socialförsäkringen.
  23. Sådana lösningar behandlas utförligt av Larssonm. fl. i En hållbar socialförsäkring.