Ekonomistyrning i försäkringsbolag — kalkylräntans roll

169 av civilekonom Niklas Gustafsson Ekonomistyrning i försäk- ringsbolag — kalkylräntans roll är att belysa kapitalavkastningens roll i rela- tionen mellan finansförvaltningen och rörel- sen i en finansiell institution. Fördelningen av kapitalavkastning borde spela en avgörande roll för utvärdering av och motivationen i en finansiell institution. Empirin inhämtades i form av intervjuer med 14 personer vid Länsförsäkringsbolag- ens AB (LFAB). Personer från kapitalförvalt- ning och försäkringsrörelse intervjuades. På rörelsenivå (sektion) intervjuades ekonomer och chefer, då de främst berörs av redovis- ningsmåtten. 1 Affärsvärlden nr 42/1994 Inledning Frågan om effektivare styrsystem är aktuell, vid en jämförelse med bankerna har omstruk- tureringen i försäkringsbranschen bara börjat. EES avtalet innebär att konkurrensen ökar, redan har flera utländska bolag etablerat sig i Sverige samtidigt som en rad inhemska s.k. nischbolag på kort tid har vunnit marknads- andelar. De stora riksbolagen Länsförsäkring- ar, Folksam, Skandia och Trygg-Hansa har minskat sin marknadsandel inom sakförsäk- ring från 90% 1990 till 84% 1993.1 Syftet med examensuppsatsen ”Ekonomi- styrning i försäkringsbolag — kalkylräntans roll”, som ligger till grund för den här artikeln, Artikeln baseras på en seminarieuppsats i ämnet Redo- visning och Finansiering, som framlades 8 december 1994 vid Handelshögskolan i Stockholm. Handledare: Lars A. Samuelsson I försäkringsbranschen dominerar det något föråldrade redovisningsmässiga synsättet på kapitalavkastningen. Fördelningen av kapitalavkastningen baseras på de för- säkringstekniska skulderna. En alternativ ansats är att låta kontantflödet (kassaflödet) vara basen för fördelning av kapitalavkastning mellan finansförvaltning och för- säkringsrörelse. I den här artikeln , en fallstudie av Länsförsäkringsbolagens AB, tillämpas effektsynsättet för att identifiera vilka beteende- och styreffekter som den traditionella fördelningsmodellen och den föreslag- na kassaflödesmodellen kan ge upphov till. Slutsatsen av utredningen är att förbättringspotentialen är avsevärd, inte minst för att kassaflödesmodellen samtidigt medför förbättrad riskhantering i försäkrings- bolaget. Niklas Gustafsson NFT 2/1995 170 Försäkringsbolag tillsammans med banker kategoriseras som finansiella institutioner. Försäkringstekniska skulder utgör ett kon- trakt som i en bank motsvaras av inlåning, i stället för bankens utlåning placerar försäk- ringsbolaget de förskotterade medlen på kapi- talmarknaden. Anthony identifierar tre pro- blem som komplicerar den administrativa styr- ningen i finansiella institutioner: 1.Behovet av att anpassa inlåning mot ut- låning. Obalanser mellan uttag och insätt- ningar kan leda till likviditetsproblem. 2.Det långa tidsperspektivet för vissa transak- tioner. Den verkliga lönsamheten för vissa transaktioner blir inte känd förrän många år efter försäljningen eller långivningen. Pres- tationen måste trots detta bedömas direkt, speciellt om en belöning skall utgå. 3.Internpris för pengar är nödvändigt då de intäktsgenererande rörelserna och de inves- terande enheterna är åtskilda. Intäkten för de förra utgör kostnaden för de senare. Hur viktig är då kapitalförvaltningen i försäk- ringsbranschen? Redan branschbenämning- en implicerar att den finansiella delen av verk- samheten har en avgörande betydelse för för- säkringsbolag. Mellan 1987 och 1992 redo- visade delbranschen (30% av total sakförsäk- ringsvolym), Företag och Fastighet en aggre- gerad förlust exkl. kapitalavkastning. Vinst kunde redovisas då kapitalavkastningen adderades till rörelseresultatet. Kapitalavkastningen i försäkringsrörelsen beror av två faktorer, kalkylräntan och kapital- basen. Kalkylräntan är den räntesats som an- vänds för att allokera kapitalavkastningen till försäkringsrörelsen. Under 70-talet och de första åren av 80-talet var kalkylräntan likfor- mig i hela branschen och bestämd till ungefär 5%. Situationen blev ohållbar när inflationen sköt i höjden. De snabbt stigande skadereser- verna kunde inte kompenseras av kalkylräntan i försäkringsrörelsen. Kalkylräntan fick där- efter sättas fritt av de olika bolagen. Sedan 1990 skall kapitalavkastningen anges i resultat- analysen. I LFAB var kalkylräntan bestämd som 60-dagars statsskuldväxlars ränta 1993. Under 1994 har dock en viss grad av differen- tiering av kalkylräntan införts. Internationella försäkringsskulder tillgodoräknas en ränta som motsvarar respektive lands lokala ränta. Den 3-åriga obligationsräntan tillämpas för den långa trafikaffären, som ett komplement till den nuvarande korträntan. Kapitalbasen ut- görs av halva årets premieintäkt plus genom- snittet av de tekniska försäkringsskulderna (skade- och skadebehandlingsreserver) vid ingången och utgången av året. Det är främst kapitalbasen som behandlas i föreliggande artikel. LFAB:s styrmodell (benämns tradi- tionell modell) avviker inte väsentligen från andra försäkringsbolag. Undantaget är Skan- dia som har provat på en mer finansiellt inrik- tad modell. Lagstiftningen ställer inga hinder i vägen för alternativa modeller. Inom LFAB tillämpas följande styrmodell för försäkrings- rörelsen: Premieintäkter - försäkringsersättningar - - driftskostnader Resultat före avgiven återförsäkring +/- Avgiven återförsäkring Resultat före kapitalavkastning +Kapitalavkastning Försäkringsrörelsens resultat I figur 1 (på nästa sida) presenteras den traditionella modellen överst. För att förenkla resonemanget bortses från återförsäkring. Vi ser att balansräkningen inte fyller någon direkt funktion. Resultatet beräknas endast enligt aktivitetsprincipen (resultatet fokuseras — förändringen i tillgångar och skulder saknar betydelse). Sambandet mellan resultat- och balansräkning saknas. I understa delen av figur 1 presenteras kassa- flödesmodellen. Den avgörande skillnaden är balansräkningarnas betydelse. Under året genereras ett kassaflöde som kontinuerligt 171 förändrar ”trafikrörelsens” insättning hos finansförvaltningen. Fördelningen av kapi- talavkastningen baseras här på placeringen i finansförvaltningen och därmed kassaflödet. Observera att resultaträkningen är densamma i båda modellerna. Skillnaderna mot den tra- ditionella modellen är: 1. Tillgångar och konsolideringskapital till- förs rörelsen, balansräkningen blir ”levan- de”. 2. Resultatet kopplas ihop mellan åren och incitament att förbättra kassaflöde skapas. Det är dessa båda modeller som skall jäm- föras utifrån effektsynsättet. Referensram Det är av största vikt att redovisningsmåtten understödjer företagets strategi och därvid återspeglar den affärslogik som är specifik för Försäkrings- tekniska skulder Konsolide- ringskapital Försäkrings- tekniska skulder Konsolide- ringskapital Placering i finansdirektiv Placering i finansdirektiv Årets rörelse- flöde * (Genomsnittlig placering i finansdivisionen) x K Figur 1. Den traditionella modellens resultat- och balansräkning (överst), kassaflödes- modellens balansräkning samt kassaflöde (underst). K = kalkylräntan Trafik 01- jan Kassaflöde + Premieinbetalning ? Ersättningsutbet. ? Driftskostn.utbet. Kassaflöde Kapitalavkastning* Rörelseflöde >==> Trafik 31- dec Försäkrings- tekniska skulder Försäkrings- tekniska skulder * (½ premieintäkten + snitt övriga skadereserver) x K Trafik 01- jan Resultat + Premieintäkt ? Förs.ersättn. ? Driftskostnader Res. före kap.avk Kapitalavkastning* Rörelseresultat Trafik 31- dec verksamheten. Måtten har inget självändamål utan skall stödja beslut som är relevanta för framtiden, t.ex. vid val mellan olika produkt- priser. Effektsynsättet utvecklades av Samu- elson (1973), Östman (1980) och beskrivs utförligt i Johansson & Östman (1992). Östman menar att varje ansvarsenhet har en uppgift: ”Vad som är önskvärt och möjligt att utföra för enheten” (1980, s 47). Koncern- ledningen står för inriktnings- och dimensio- neringsbeslut som utgör ramen för respektive ansvarsenhets verksamhet. Syftet med styr- systemet är att skapa en ekonomisk inriktning hos medarbetarna och därför måste det råda överensstämmelse mellan uppgift och styr- system. Genom att påverka individers attity- der och värderingar kan besluten styras mot måluppfyllelse. Målkongruens mellan indi- vid och helheten är en förutsättning för att ”rätt” effekter skall uppnås. 172 Effektkriterierna För att utvärdera styrsystemets förutsättning- ar för att skapa ekonomisk inriktning när det gäller utformningen av relevanta styrmått kan följande kriterier användas: Effektkriterier: Ett mått är bara bra om det leder till önskade beteendemässiga effekter. Avbildningskriteriet används för att klar- göra hur väl måtten överensstämmer med verksamheten eller affärslogiken för enhe- ten. Påverkansmöjligheten är härvid av stor betydelse. Mätsystemskriterier: Måtten för en enhet ingår i ett mätsystem. De bör tillåta jäm- förelser över tid, mot budget och mot andra enheter inom och utom organisationen. Hit räknas även resurskriterier. Den adminis- trativa kostnaden för framtagningen av de- taljerad information måste vara minst lika stor som nyttan av det extra arbetet. Brukarkriteriet: Måtten accepteras lättast om de är relevanta för den egna verksamhe- ten, vidare underlättas acceptansen om måt- ten är enkla och förståliga för informa- tionsmottagaren. Johansson och Östman menar att graden av påverkbarhet styrs främst av handlingsutrym- met och genomslagskraften. Handlingsutrym- me avser enhetens möjligheter att välja olika alternativa handlingar kan t.ex. extern leve- rantör väljas? Genomslagskraften av en akti- vitet avgör den verkliga effekten av handling- en i relation till omvärldens och andra enhet- ers påverkan på utfallet. Vem ska t.ex. ta ansvaret för valutakursförändringar? En aktör kan ha inverkan på det slutliga utfallet obero- ende av den formella ansvarsstrukturen. Den reella påverkansmöjligheten är ofta mer om- fattande än den formella beslutsrätten. Om redovisningsmåtten fångar upp dessa reella möjligheter till påverkan skapas goda för- utsättningar för positiva effekter. Effekterna på en medarbetares beteende kan vara funktionella (avsedda) eller dys- funktionella (icke-avsedda). Om personen agerar dysfunktionellt strider handlingen mot företagets intresse och suboptimering för hel- heten inträffar. Administrativ dysfunktionali- tet eller datamanipulation är inte speciellt allvarlig. Medarbetaren genomför erforderli- ga åtgärder t.ex. underhållsarbete men mani- pulerar data för att redovisa tillfredsställande resultat. Verklig dysfunktionalitet uppstår om medarbetaren eftersätter underhåll för att re- dovisa tillfredsställande resultat. Effektsynsättet är den teoretiska föreställ- ningsramen. Utifrån den behandlas tre speci- fika ekonomistyr-frågor, nämligen: Bolagi- sering av rörelser, risker i försäkringsbolag och internpriset på pengar. Bolagisering: För- och nackdelar När rörelseenheten tilldelas en balansräkning blir den ett ”bolag”. Det är balansräkningens centrala roll i kassaflödesmodellen som gör en diskussion om bolagisering relevant. Bola- get karakteriseras av att flerårsekonomi blir möjlig när resultat- och balansräkning kopp- las ihop. Ett system med internbanker har visat sig ha en gynnsam effekt på kapitalbind- ning och kapitalflöden. Internbanken skall kunna utföra ungefär samma uppgifter som en extern bank kan göra. Rörelsebolagen kan t.ex. sätta in pengar och låna i internbanken. Göran Sjöholm har i ”Redovisningsmått vid bolagisering” (1994) beskrivit de effekter som olika mått har fått i fyra svenska stor- företag som har bolagiserat sina rörelser. I samband med bolagiseringen har tre av dessa bildat internbanker som sköter den operativa finansieringen. Några intressanta slutsatser av Sjöholms studie är: Affärsmässigt tänkande — sambandet mel- lan resultat- och balansräkningen åskådlig- gjordes i bolagen. Detta förstärktes av intern- banksförfarandet och likviditetsplaneringen. Eftersom räntenettot påverkade resultatet för- 173 sökte man alltid att placera pengar i intern- banken. Medarbetarna i internbanken tyckte att det var intressantare att arbeta med en motpart som hade ett affärsmässigt tänkande. Systemet innebar personlig utveckling för ekonomicheferna. Finansnettot var inte speciellt viktig i rela- tionen uppåt, mellan bolaget och koncernled- ningen. Det var fortfarande rörelseresultatet som var viktigast. Internt ansåg 46 av 50 respondenter att finansnettot har stor betydel- se i styrningen av rörelseenheten. Chefen fick ett helhetsansvar. I likhet med ett fristående företag fick han ansvar för både operativa och finansiella beslut. Givetvis finns det även negativa aspekter som bör beaktas vid en bolagisering. Inget händer då de nya måttkomponenterna inte kan påverkas. Bolagen fokuserar för hårt på den egna lönsamheten och suboptimerar för helheten. Om enheten utvärderas på avkast- ningen på eget kapital finns risk för man lägger ner för mycket tid på att öka skuldsättningsgraden i stället för att förbättra resultatet i kärnverksamheten. Funktioner kan dubbleras vilket leder till högre kostnader, t.ex. framställs dubbla bokslut. Risk i försäkringsbolaget Johansson (1983) definierar totalrisk som variationen i avkastningen på eget kapital. Rörelserisk representerar spridningen i av- kastning på tillgångarna. Den finansiella ris- ken är skillnaden mellan total risk och rörelse- risk. Ju högre skuldsättning och ju lägre för- räntningsmarginal (Rt-Rs) desto större är ris- ken för negativa resultat. Total risk = Rörelserisk + Finansiell risk Re = Rt + (Rt-Rs) Skulder/Eget kapital Re = Resultat efter räntekostnad/Eget kapital Rt = Resultat före räntekostnader/Totalt kapital Rs = Räntekostnad/Skulder Det här är den generella riskmodellen. Rörelse- risken delas sedan upp i driftsrisk, volymrisk, prisrisk och logistikrisk. Försäkringsbolagets riskstruktur förstås enklast om man spegel- vänder balansräkningen. Rörelserisk är ju till största del förknippad med passivsidan, med- an de finansiella aktiviteterna avgör aktivsidans utseende. Magnusson m.fl. (1979) påpekar att traditionell finansieringsteori där Rt, Re och Rs samt skuldsättningsgraden ut- gör ett fundament, inte är tillämpbar. Tradi- tionella skulder med räntekostnader är små relation till de reserveringar som det inte utbe- talas någon ersättning för. Towbridge har lämnat följande förslag till riskindelning i försäkringsverksamhet: Placeringsrisk — risken för att en aktiekurs sjunker eller i extremfallet att konkurs in- träffar. Även obligationer kan påverkas av dessa risker. Skaderisk — skadefrekvensen kan öka sta- tistiskt sett, premienivåerna visar sig vara otillräckliga för att täcka skadekostnader när inflationstakten stiger. Det senare är en typ av prisrisk. Ränterisk — uppkommer då tillgångarnas kassaflöde vid en given tidpunkt skiljer sig från skuldernas. Om obligationer t.ex. måste säljas när marknadsräntan är högre än vid köptillfället realiseras en förlust. I försäkringsbolaget är det fruktsammare att betrakta totalrisk i stället för rörelserisk. Skaderisk kan jämföras med driftsrisk, en viktig del i rörelsens effektivitet är att välja rätt risker. Att välja ”goda risker” är ett sätt att minska skaderisken. Prisrisken, som kan ses som ett specialfall av skaderisken, är central i skadeförsäkring eftersom intäkterna flyter in före det att kostnaderna är kända. Till skillnad från livförsäkring, som arbetar med nominella åtaganden, ersätts skador i reala belopp. Därför kan stora förändringar i inflation och 174 skadekostnadsutveckling slå hårt mot skade- försäkringsbolag (Magnusson m.fl., 1979). Placeringsrisken är finansförvaltningens ge- nuina risk. Den påverkar inte försäkrings- rörelsen, eftersom kalkylräntan inte beror av den verkliga avkastningen i placerings- portföljen. Ränterisken (jämför med logistikrisk); här är det inte lagerbrist som orsakar extra kost- nader utan eventuella obalanser i penning- flödet. Totalrisken (Tr) kan förenklat uttryckas som en funktion av skaderisken (Sr), ränterisken (Rr) och placeringsrisken (Pr). Tr = Sr x Rr x Pr Ett sätt att öka avkastningen är att ta större externa risker, d.v.s. öka Sr och/eller Pr. Den totala risken kan hållas konstant om den in- terna risken, Rr samtidigt reduceras. Försäk- ringsbolagets risksituation innebär att den fi- nansiella risken och den rörelsemässiga ris- ken inte är oberoende av varandra. För att skapa effektiv styrning måste styrmåtten inkorporera de risker som delas mellan en- heterna. Om inte den enhet som kontrollerar risken belönas för sitt arbete, kommer den att minimera sin resursinsats i kontrollarbetet. Internpriset på pengar Internpriser är det främsta medlet för att efter- likna det fristående företagets situation och lösa problemet med interna beroendeförhål- landen. Tidigare löstes dessa problem via den interna centralplaneringen. När organisatio- nen decentraliseras måste beslutsfattaren erhålla korrekt information för optimalt beslutsfattande. Internpriset är en mycket effektiv informationsbärare; givet att syste- met för internpriser är genomtänkt och åter- speglar affärslogiken i verksamheten. Under vissa förutsättningar kan internpriset fungera som en integrativ mekanism. I enkla situatio- ner kan formelbaserade priser lösa samord- ningsbehovet till en låg kostnad. Lawrence & Lorsch (1967) visade att effektiv konflikt- lösning var vanligt i framgångsrika företag. Om beroendet är komplicerat kan förhand- lingar mellan enheterna vara en framkomlig väg för att lösa konflikter och problem. Internpriset är det naturliga forumet för såda- na förhandlingar enligt Watson & Baumler (1975). Förhandlingsproceduren ses som ett utbyte av information, kommunikation. Kunskap om andra enheters problem kan här- igenom spridas. Två förutsättningar för problemlösning är kännedom om problemet och rätt incitament för de inblandade parterna. Kostnader bör fördelas efter konsumtion via internpriser. Samma princip bör gälla för intäkter som t ex kapitalavkastning. Enhetens prestation bör avbilda dess ansträngningar. I det finansiella företaget är effektivt kapital- flöde en del av prestationen. Härav följer att kalkylräntan bör beräknas på det kapital som genererats i rörelsen. Följande alternativa internprissystem är tänkbara: 1. Verklig kapitalavkastning — rörelsen tar fullt ansvar och finansdivisionen delas upp och integreras med rörelseenheterna. Detta är inte möjligt för odelbara— eller strate- giska tjänster. 2. Verklig kapitalavkastning med avdrag för en förvaltningsavgift som kan den relateras till hur framgångsrik kapitalförvaltningen är. Detta är det alternativ som mest liknar marknadens funktion. Det kan kombineras med olika krav på riskbegränsningar. 3. En riskfri ränta är korrekt om man antar att rörelsen inte bör ta någon placeringsrisk. Finansförvaltningen och försäkringsrörel- sen utvärderas på det resultat som de bär risken för. Avgörande för vilket alternativ som bör väljas är om extern finansförvaltning kan tillåtas, hur stor del rörelseenheten skall ha i place- ringsrisken och behovet av samordning mel- lan enheterna. Det är troligt att alternativ tre är 175 att föredra. Det alternativet används av de industriföretag som ingick i Sjöholms studie. Med teorin som utgångspunkt kan tre intres- santa frågeställningar formuleras. De skall besvaras i analysen med hjälp av fallstudien: 1. Vilka effekter finns i den nuvarande kapi- talavkastningsmodellen och vilka effekter kan förväntas om en kassaflödesmodell in- förs? 2. Vilken variant på spelregler för internpris på pengar ger de positivaste effekterna? 3. Hur skulle resultat och kapitalavkastning bli om man hade tillämpat kassaflödes- modellen på historiska data för t.ex. trafik- försäkringar i LFAB? Empiri Länsförsäkringsgruppen utgörs av 24 lokala länsbolag och dessa äger gemensamt Länsför- säkringsbolagens AB. LFAB organiseras i tre servicedivisioner (Data, Administration och Finans) och tre produktdivisioner (Sak, Liv och Agria). Division Sak är LFAB:s största affärsområde. 1993 stod det för ca. 75% av premievolymen. Trafikförsäkringar till allmänheten säljs via de lokala länsbolagen av sektion Privat Motor. Sektion Industri och Marin sköter de stora företagskunderna ofta i samarbete med läns- bolagen. Kaskodelen av motorförsäkringen har nyligen lagts ut på länsbolagen. Trafik- försäkringar ligger dock kvar i LFAB. Kapitalavkastningen — fyra problem I stort sett var respondenterna överens om att kapitalavkastningen var en opåverkbar intäkt. Det är svårt att se några positiva effekter på medarbetarnas handlingar. Däremot har de intervjuade i några fall uttryckt åsikter som indikerar att negativa effekter förekommer. Sammanfattningsvis identifierades fyra problem: 1. Svaga incitament Chefen för finansdivisionen menar att incita- ment för att förstärka kassaflödet saknas. När en rörelse gör stora förluster måste företags- ledningen skjuta till kapital. Något krav på ränta på detta kapital ställs inte. Orsaken till problemet är att det saknas system för konso- lidering och kassaflöde per försäkringsgren. Ekonomichefen på Agria påpekar att när kal- kylräntan överstiger den budgeterade räntan minskar trycket på rörelsen, ”räntan kommer som ett brev på posten”. Risken finns att rörelsechefen inte vidtar möjliga åtgärder när resultatkravet ändå uppnås. 2. Prissättningsbeslutet Det saknas överensstämmelse mellan det prospektiva (framåtblickande) och det retro- spektiva (tillbakablickande) resultatet. Kal- kyler och förväntningar återspeglas inte i det redovisade resultatet. Redovisningen kan där- för inte fungera som ett tillförlitligt underlag vid utvärdering av strategier och verktyg/ modeller. 3. Tillväxtproblemet När en försäkringsrörelse befinner sig i till- växt blir de negativa effekterna av kalkyl- räntan avsevärda. Chefaktuarien på Sakdivi- sionen har gjort en överslagsberäkning, slut- satsen innebär att man i trafikförsäkringsaffä- ren måste hålla 10 procentenheter högre pris än konkurrenterna för att nå samma redovisa- de resultat. När kaskoaffären ingick i LFAB visade den totala motoraffären normalt vinst. De negativa resultateffekterna av den kraftiga expansionen doldes effektivt av vinsten i den korta kaskoaffären. Decentraliseringen har synliggjort problemet och trafikaffären har redovisat låga resultat under de senaste åren. 4. Problem med matchningen av kassaflöden Enligt VD för LFAB tar man för närvarande ett starkare grepp om den finansiella styrning- 176 en. Chefen för finansdivisionen menar att samordningen inte fungerar problemfritt. Ett led i att öka koordinationen är att tillämpa differentierade räntor. Ekonomerna är med- vetna om matchningsproblemet men några exakta beräkningar för kassaflödenas tidstruk- tur görs inte. Huvudsyftet med beräkningen av de försäkringstekniska skulderna är att få redovisningsmässigt korrekta värden. Beräk- ning av skadereserver görs tre gånger per år, trots att ersättningarna är ganska slumpmäs- sigt fördelade över året. En ekonom menar att intresset för planering av kassaflödet är be- gränsad; ”man är bortskämd med mycket pengar”. Rörelsecheferna var mycket fokuse- rade på den operativa uppgiften. De finansiel- la frågorna var något som finansdivisionen skulle sköta. För att skapa samordning genom- förs möten mellan rörelserna och finans- divisionen tertialsvis. Analys En viss grad av handlingsutrymme föreligger för samtliga kostnads- och intäktsposter. Ge- nom att justera premier eller avtalsvillkor kan t.ex. premieintäkter och skadekostnader på- verkas. Genomslagskraften av sådana beslut begränsas av att effekterna uppstår på längre sikt. Försäkringsverksamheten är långsiktig som Anthony påpekar. Problemet är att kort- siktiga utvärderingar ändå måste göras. Ris- ken för suboptimering är stor om sektionen försöker förbättra kapitalavkastningen. Kapitalavkastningens effekter Överförsiktiga reserveringar kan medföra omotiverat höga resultat flera år efter reser- veringen. Exempel 1 (nedan) illustrerar hur resultatutvecklingen påverkas av överförsik- tiga reserveringar. Exempel 1: År 0 görs en reservering på 100 Mkr för skador som beräknas slutregleras om 2 år. Rörelsen har ett normalårsresultat på 50 Mkr. Kalkylräntan är 10% och beräk- nas på ingående skadereserver. Kassaflödet antas vara 50 Mkr/år. Vid en tolkning av trenden erhålls ett miss- visande resultat. Orsaken till resultattillväxten är inte förbättrad effektivitet. Om utvärde- ringar inte görs över flera år är incitamenten för tvivelaktig redovisning stora, speciellt lockande är det för en nytillträdd rörelsechef. Här är det fråga om administrativ dysfunk- tionalitet. Det enda som händer är att informa- tionen i det ekonomiska styrsystemet blir fel- aktig. Datamanipulation genom överförsik- tiga reservationer kan förekomma även i kassa- flödesmodellen. Incitamenten för dylika åt- gärder minskar genom att kapitalavkastning- en mäts på verkliga kassaflöden och att resul- tatrapporterna kompletteras med information om kassaflödet. Det ger en mer nyanserad bild av prestationen. Lång tid mellan skada och slutreglering kan leda till missnöjda kunder. I den traditionella modellen kan en fördröjning av en ersätt- ningsutbetalning ge ett avsevärt resultat- Tabell 1. Exempel på effekt av överförsiktiga reserveringar År Resultateffekttrad.modell Resultateffekt kassafl.modell Kassaflöde Resultat traditionellt Resultat kassafl.modell 0 -100 -100 50 50 - 100 = 50 -50 1 100 0 50 50 + 10 = 60 50 2 110 100 50 50 + 110 = 160 150 177 tillskott. Årets genomsnittliga kapitalbas ökar ju med hälften av det reserverade beloppet. I Kassaflödesmodellen elimineras risken för verkligt dysfunktionellt beteende om ränta beräknas på korta tidsperioder t. ex. dag-för- dag. Effekten av att skjuta upp en skade- utbetalning reduceras kraftigt. Exempel 2: Skadeutbetalningar på 10 Mkr skjuts upp från 1/12 till den 1/1 påföljande år. Kapitalbasen blir då större vid årsskiftet och därmed ökar underlaget i kapitalav- kastningsmodellen. Kalkylräntan är 10%. Skuldmodellen ökar resultatet med 0,5 Mkr (10 x 0,5x10%). I kapitalmodellen ökar resultatet med 0,1 Mkr (10 x (31/365) x10%). Det bör understrykas att de ovan beskrivna dysfunktionella effekterna är svåra att mäta. Några direkta observationer om att de för närvarande finns i LFAB har inte gjorts. De dysfunktionella effekterna beror på svaga incitament. En svag styrning gör att medarbe- tarnas verkliga ansträngningar kan döljas av nivåförändringar i kalkylräntan eller stora för- ändringar av skuldreserverna. Flera respon- denter menade att kapitalavkastningen var en icke-påverkbar resultatkomponent, genom- slagskraften var obefintlig. Incitament för Cash-Management aktiviteter och långsiktig planering av kassaflödena saknas därför. Ett styrsystem som genererar tidiga signa- ler är användbart för det operativa beslutsfat- tandet. Via kassaflödesbudgeten får både finansdivisionen och sektionen starka var- ningssignaler vilket föranleder sektionen att vidta lämpliga åtgärder. Den förbättrade av- bildningen skapar bättre relevans och brukar- kriteriet uppfylls. Vid en jämförelse med skuld- modellen ökar istället resultatet, vilket knap- past är en stark varningssignal. Det är framfö- rallt den kompletterande informationen om kassaflödet som ger den kraftiga varnings- signalen. Tillväxtproblemet och prissättningsbeslu- tet är två relaterade problem. Det är viktigt att det redovisade resultatet avspeglar den verk- liga prestationen, om förväntningarna var kor- rekta, för att resultatet skall upplevas som rättvist och relevant. Redovisningsbaserad vinst är känslig för expansion och inflation. Flera respondenter pekar på att tillväxt ”kos- tar lönsamhet”. Vid jämförelser internt mel- lan rörelserna och externt med andra försäk- ringsbolag fås en missvisande bild. Det beror på att konkurrenterna har arbetat ihop en an- senlig skadereserv, vilket ger en högre kapital- avkastning. Folksam har t.ex. en kapital- avkastning som är nivåmässigt 200 Mkr hög- re än LFAB för trafikaffären. Trots att bola- gen har ungefär lika stora premieintäkter. Kapitalavkastningen utgör en ansenlig del av rörelseresultatet i den långa trafikaffären. Kapitalavkastningen blir låg eftersom ”för få” skador har inträffat. Kassaflödesmodellen kan inte helt eliminera tillväxtproblemet. Men det reduceras eftersom kassaflödet från den ökade volymen tillåts påverka kapitalavkastningen redan från inbetalningsdagen. Den resultat- ansvarige behöver inte vänta på att skador ska inträffa för att höja ersättningsreserven och indirekt kapitalavkastningen. Den snabba genomslagskraften förbättrar avbildningen och minskar risken för snedstyrning. Redo- visningen ses som relevant när den kan använ- das för att utvärdera tidigare beslut. Matchning av kassaflöden? Det finns starka skäl för att inte låta försäk- ringsrörelsen ta del i placeringsrisken. Den skall fokusera på den operativa verksamheten. Några respondenter ser finansförvaltningen som en strategisk verksamhet. Det är en odel- bar funktion vilket bl.a beror på att specialist- kompetens behövs. Både alternativ 1 och 2 (se internpris på pengar) bortfaller således, kvar blir alternativ 3: En riskfri ränta som inte tar hänsyn till placeringsrisken. Hur skall då samordningen fungera och vilken variant på spelregler är lämpligast? 178 Finansdivisionen behöver information om de förväntade kassaflöden för att minimera ränte- risken och undvika likviditetskriser. Den tra- ditionella modellen fokuserar enbart på en post, skadekostnaden. I verkligheten är det kassaflöde netto som avgör ränterisken. Inci- tamenten är små för försäkringsrörelsen att bistå med mer exakta beräkningar på förvän- tade kassaflöden. En mer differentierad (idag är uppdelningen begränsad till trafik, utland och övrigt) kalkylränta, som tar hänsyn till de olika tidshorisonterna för kassaflöde netto, gör kapitalavkastningen till en reell och på- verkbar post. Medarbetarnas intresse för de Diagram 1. Kapitalavkastningen i de två modellerna Diagram 2. Rörelseresultaten i de två modellerna 1989 1990 1991 1992 1993 0 50 100 150 200 250 Kapitalavk.kassaflöde Kapitalavk.traditionell 1990 1991 1992 -60 -40 -20 0 20 40 60 80 Kassaflödesmodell Traditionell modell finansiella flödena ökar, vilket Sjöholm och flera respondenter har indikerat. För att ytter- ligare förstärka effekten kan en viss grad av förhandlingsfrihet införas vad avser nivån på räntan. En försäkringsaffär som konsekvent uppvisar rimliga skadekostnader har en låg skaderisk. Den kan belönas genom att kalkyl- räntan höjs något. Givetvis måste spelregler för en sådan höjning av räntan fastställas av koncernledningen. Förslagsvis kan man tän- ka sig att alternativen utgörs av helt riskfri ränta (statspapper) och t.ex. industriobligatio- ner som har en något högre risk. Även ut- låning blir möjlig i kassaflödesmodellen. Det 179 är en förutsättning för att serviceenheterna skall kunna delta i det nya systemet. Enligt Watson & Baumler kan en sådan skapad kon- flikt leda till effektiv kommunikation och gemensam problemlösning. Kostnaderna (ökar med förhandlingsfriheten) vägas mot de fördelar som uppnås. För att testa modellen används resultat- analysen från 1988 till 1993 för trafikförsäk- ringar. Observera att trafikförsäkringar säljs av både sektion Privat Motor och Industri och Marin. Jag tror dock att exemplet är en god approximation för Privat Motor som i sin nuvarande struktur enbart säljer trafikförsäk- ringar. Diagram 1 (på föregående sida) visar skillnaden i kapitalavkastning och diagram 2 visar skillnaden i rörelseresultat mellan de båda modellerna. För att få fram kassaflöden har vissa beräkningar och antaganden gjorts: Kassaflödesposter justeras med förändringar i de försäkringstekniska skulderna. Viss osä- kerhet gäller för återförsäkringsposten men den utgör en liten i trafikaffären varför ett eventuellt fel påverkar kassaflödet i begrän- sad utsträckning. Två faktorer talar för att skattningen av kassaflödesmodellen är kon- servativ. Dels har den ingående kapitalbasen (placeringen) approximerats med 1988-års kapitalbas enligt den traditionella modellen, dels har kapitalavkastningen beräknats på in- gående placering i kassaflödesmodellen. Den traditionella modellen använder istället ett genomsnittsvärde. Den ackumulerade skillnaden i rörelse- resultat mellan de båda modellerna är ungefär 90 Mkr (107 -17). Skillnaden är således signi- fikant. Utifrån exemplet kan man göra två reflektioner: 1.Trots att skillnaden i kapitalavkastningen inte är dramatisk mellan de båda modeller- na blir utslaget i rörelseresultatet kraftigt. 2. Under den studerade perioden 1989 till 1993 har tillväxten varit över 50%. Kostna- den för försäkringsersättningar har därför överstigit de verkliga utbetalningarna (kassaflödet) med 100-200 Mkr per år un- der hela perioden. Tillväxtproblemet redu- ceras således avsevärt med kassaflödesmo- dellen. Vilka problem kan förväntas med kassa- flödesmodellen? Risken finns att den relativt självständiga försäkringsrörelsen agerar dys- funktionellt. Här avgör spelreglernas utform- ning vilka beteenden som kan uppstå. Om rörelseenheten får ansvar för en del av konso- lideringskapitalet (= placering ? försäkrings- tekniska skulder) kan investeringar och mark- nadssatsningar ske oberoende av helhetens behov och möjligheter. Ett sådant förfarande begränsas om adekvata regler för överföring av vinstmedel införs. Om rörelseenheten ser vinstomfördelningen som orättvis finns det risk för dysfunktionellt beteende. I exempel 1 kan en överförsiktig reservering vara ett sätt att behålla vinstmedel. Placeringen i finans- förvaltningen blir den samma men konsolide- ringskapitalet minskar och försäkringstekniska skulder ökar. Den andra negativa aspekten är att kostnaderna för det ekonomiska styrsyste- met blir större. Jag anser dock att kassaflödes- rapportering är nödvändigt. Dels för att mini- mera ränterisken, dels för att göra långsiktiga och meningsfulla utvärderingar. En menings- full kapitalavkastning fås ”på köpet”. Dia- gram 2 visar att resultatskillnaden är stor. Detta tillsammans med de empiriska resultat som Sjöholm kom fram till talar för att ”inget händer” är ett orimligt scenario. Slutsatser Efter att ha jämfört de båda modellerna före- faller det som de negativa effekter med den traditionella modellen reduceras avsevärt med kassaflödesmodellen. För det första ökar på- verkbarheten på kapitalavkastningen. Detta leder förhoppningsvis till ökad motivation och ett större intresse för att ta hänsyn till effekter på kassaflödet. Samtidigt finns det förutsättningar för att expansions- och kon- 180 traktionsbeslut skall tas rörelsenivå. Besluts- fattaren kan fatta korrekta beslut när han eller hon har kunskap om både det förväntade kassaflödet och marknaden. Tidigare har man varit tvungen att centralstyra resursfördel- ningen. Man kan inte nog understryka vikten av en flexiblare organisation när konkurren- sen tilltar. För det andra underlättas finans- divisionens arbete. Den som har kunskapen om kassaflöden får incitament att kommuni- cera sin information. Samtidigt blir finansdi- visionens miljö mer affärsmässig när räntor inte kan dikteras utan förhandlas fram och beräknas på verkligt kassaflöde. För det tredje kan även servicedivisionerna inkorporeras i systemet. Man slipper problemet med att ha två parallella styrmodeller. Intern konsekvens i styrningen kan sänka kostnaderna för den administrativa styrningen när undantagen blir färre. Både avbildningskriteriet, mer realistis- ka resultatkrav och ökad påverkbarhet, och brukarkriteriet, relevant information snabbare och intern likformighet i styrsystemet, upp- fylls. Effekterna är klart positiva när man anlägger en principiell syn på valet mellan de två modellerna. Hur skall ingångskapitalet bestämmas på ett rättvist sätt? Hur stort handlingsutrymme kan tillåtas (olika kalkylräntor)? Vilka princi- per skall ligga till grund för kassaflödesberäk- ningen — hur skall t.ex. interna tjänster be- handlas? Som läsaren ser återstår flera prak- tiska problem som måste lösas vid implemen- teringen av kassaflödesmodellen. Som jag ser det handlar det om en avvägning mellan lång- siktiga strategiska fördelar, lägre risk och ökad flexibilitet och kortsiktiga kostnader, personalutbildning och datainvesteringar, vid beslut om en förändring. Trots att de finansiel- la överskottet är viktigare för försäkrings- bolaget än för industiföretaget har de senare mer sofistikerade, finansiellt inriktade styr- system. De har insett att den externa redovis- ning inte är fullkomlig och måste komplette- ras för effektiv styrning av kassaflöden. Kan- ske är det dags för försäkringsbranschen att se på de internationellt framgångsrika industri- företagen. Litteratur Anthony, RN, ”Administrativ Styrning”, Stu- dentlitteratur, Lund, 1990 Ewing, P, ”Ekonomisk styrning av enheter med inbördes verksamhetssamband”, Ekono- miska Forskningsinstitutet vid handelshög- skolan i Stockholm, 1992 Hansson, L, Skärvad, PH, ”Ekonomisk styr- ning i divisionaliserade företag” ur Samuels- son, LA, Controllerhandboken, Sveriges verk- stadsindustrier, Stockholm, 1992 Johansson, SE, ”Företagets Lönsamhet, Fi- nansiering och Tillväxt — Mål, samband och metoder”, Studentlitteratur, Lund, 1983 Johansson, SE, Östman, L, ”Lönsamhetsstyr- ning—redovisningsmått—styrning. En hel- hetsansats för extern och intern användning av redovisningsmått”, Studentlitteratur, Lund, 1992 Magnusson, Å, Peterssohn, E, Svensson, C, ”Sakförsäkring och inflation — En ekono- misk analys”, Ekonomiska Forskningsinsti- tutet vid handelshögskolan i Stockholm, 1979 Samuelson, LA, Östman, L red., ”Redovis- ningens Roller”, Ekonomiska Forskningsin- stitutet vid handelshögskolan i Stockholm, 1993 Sjöholm, G, ”Redovisningsmått vid bolagise- ring — Utformning och effekter”, Ekonomis- ka Forskningsinstitutet vid Handelshögsko- lan i Stockholm, 1994 Östman, L, ”Styrning med redovisningsmått — En studie av resultat— och räntabilitet- småtts användning i divisionaliserade före- tag”, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm, 1980 Watson,DJH, Baumler, JV, ”Transferpricing: A Behavioral Context”, The Accounting Re- view, July, 1975