Den försäkrades räddningsplikt och möjlighet att erhålla ersättning för räddningskostnader

Artikkelforfatter: Anna Apelqvist
E-mail: anna.apelqvist@if.se
About:

Anna Apelqvist är jurist och arbetar som ansvars­underwriter på If Skadeförsäkring. Detta är ett sam­mandrag av hennes uppsats "Den försäkrades räddningsplikt och möjlighet att erhålla ersättning för räddningskostnader" (10 p.) vid Affärsjuridiska pro­grammet, Linköpings Universitet, våren 2007. Hand­ledare: Harald Ullman.


Udgave:
2, 2008
Språk: Svensk
Kategori:

En av försäkringstagarens biförpliktelser i en försäkringsavtalssituation är att uppfylla sin räddningsplikt. Räddningsplikten innebär att den försäkrade genom avtalsingåendet åtar sig ett visst ansvar för att efter förmåga ingripa när ett försäkringsfall har inträffat eller befaras vara omedelbart förestående. Passivitet i dessa situationer kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen.

 

Räddningsplikten kommer till uttryck i 4 kap. 7 § samt 8 kap. 13 § försäkringsavtalslagen (FAL):

 

”När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att hindra eller minska skadan och, om någon annan är ersättningsskyldig, för att bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne. Har den försäkrade uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade har åsi­dosatt sina skyldigheter med vetskap om att det innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa eller annars genom grov vårds­löshet.”

 

Vid uppfyllelse av räddningsplikten kan den försäkrade vara tvungen att vidta räddningsåt­gärder. Om den försäkrade i försäkringsfallet lyckas begränsa skadan kan ersättning betalas ut även för de extra kostnader som har drabbat den försäkrade vid begränsning av skadan. Kostnaderna för dessa räddningsåtgärder er­sätts enligt reglerna i 6 kap. 5 § samt 8 kap. 13 § FAL:

 

”Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga.”

 

I det följande kommer jag att behandla frågor som eventuellt kan uppkomma angående rädd­ningsplikten och ersättningen för räddnings­kostnader, exempelvis vilka begränsande åt­gärder som bör vidtas för att plikten skall anses vara uppfylld, när dessa åtgärder bör vidtas, vem som är skyldig att uppfylla plikten och vad som grundar rätten till ersättning för räddningskostnader.

1. Räddningsplikt

Generellt tas föreskrifter om räddningsplikt upp i försäkringsvillkoren. I vissa av villkoren anges även de åtgärder som försäkringsgivaren anser vara lämpliga att vidta för att uppfyllaräddningsplikten. Även om försäkringsvill­koren inte föreskriver en räddningsplikt är den försäkrade skyldig att iaktta denna plikt enligt FAL. Däremot kan de åtgärder som skall vidtas i det aktuella fallet variera beroen­de på vad för skada det rör sig om. Eftersom huvudtanken i FAL är att reglerna gällande företagsförsäkring skall vara dispositiva i så lång utsträckning som möjligt är också syftet med reglerna om biförpliktelser att försäk­ringsgivaren själv bestämmer ”spelreglerna”.1 Det handlar dels om att vidta aktiva åtgärder, men även om underlåtenhet att vidta åtgär­der.2 Kraven kan regleras olika från försäk­ring till försäkring och föreskrifternas utform­ning varierar också i de olika försäkringsgi­varnas villkor. Generellt är den försäkrade skyldig att, om denne inte själv kan avvärja eller begränsa skadan, i vart fall tillkalla hjälp. Om det exempelvis börjar brinna i en lokal som tillhör verksamheten är den minsta åt­gärd som den försäkrade skall vidta att tillkal­la brandkår. Underlåter den försäkrade att tillkalla brandkår har den försäkrade åsidosatt sin räddningsplikt. Vid uppfyllelse av rädd­ningsplikten behöver den försäkrade dock aldrig gå så långt att denne behöver sätta sitt liv i fara för att rädda försäkrad egendom. Däremot får den försäkrade räkna med att utsätta sig för mindre faror för att uppfylla plikten.3

2. Räddningspliktens inträde

Räddningsplikten begränsas inte enbart till tiden i direkt samband med skadan utan en skyldighet föreligger även att försöka förhin­dra en eventuell framtida skada. Frågan är dock vid vilken tidpunkt denna plikt att för­söka förhindra skadan faktiskt inträder.

2.1 Omedelbart förestående

Enligt förarbeten4 till FAL skall enbart ska­dor som är omedelbart förestående förhindras eller begränsas. Definitionen omedelbart före­stående anser jag antyder att situationen skall vara av akut karaktär, eftersom jag anser att om en skada är omedelbart förestående är risken så pass överhängande för att skadan skall uppstå att det är en akut situation.

 

Jag tänker i det följande använda mig av ett exempel för att på ett så tydligt sätt som möjligt belysa problematiken med tidsaspek­ten i relation till räddningsplikten. Den för­säkrade har under en tid nyttjat ett brandfarligt fläktsystem, trots medvetenhet om att detta medför en brandrisk. Frågan är om det inträ­der någon räddningsplikt bara genom att den försäkrade är medveten om att en brandrisk föreligger. Jag anser i detta fall inte att en räddningsplikt inträder bara genom medve­tenheten. Det faktum att den försäkrade under en tid har nyttjat ett brandfarligt fläktsystem i sin verksamhet gör inte att situationen är av akut karaktär. Den försäkrade har haft fläkt­systemet under en lång tid utan att brand har utbrutit och en skada kan därför inte anses vara nära förestående. Jag anser inte att skade­risken har varit så pass överhängande att den uppfyller de krav som FAL ställer på risken för skadan. Den försäkrade har varit medve­ten om att en skaderisk har förelegat men denna medvetenhet medför inte att själva ris­ken för skada har varit överhängande.

 

För att tydligare åskådliggöra problemati­ken skall jag analysera ytterligare ett exem­pel. Ett företag tillverkar gräsklippare och under produktion fattar en av tillverknings­maskinerna plötsligt eld. I denna situation, till skillnad från den tidigare, har branden inte försiggåtts av en längre tids fara för brand. Företaget hade inte kunnat förutse att en brand skulle inträffa och branden inträffar plötsligt. Skadan är således omedelbart förestående och eftersom situationen är av akut karaktär inträ­der därmed en räddningsplikt att försöka av­värja eller begränsa skadan. Räddningsplikt­ens inträde anser jag således har med situatio­nens karaktär att göra och i detta exempel är skaderisken betydligt mer överhängande än i det föregående exemplet. Den försäkrade bor­de inse att skada kommer att inträffa om denne inte handlar i situationen.

 

Om situationen istället ändras så att företa­get under produktion märker att maskinen börjar överhettas och det börjar slå gnistor om maskinen men att en brand inte utbryter är frågan om räddningsplikten inträder redan vid denna tidpunkt intressant. Eftersom räddnings­plikten inträder när faran är överhängande och skadan är omedelbart förestående är frågan om det faktum att maskinen är överhettad och att det slår gnistor kan leda till uppfyllelse av dessa krav. Jag anser att faran i detta fall är överhängande och av mer akut karaktär än i det första exemplet men att faran är mindre överhängande än i exempel två. I exempel ett är faran utom så stort räckhåll att det vore omoraliskt att ålägga någon en plikt redan på det stadiet. I exempel två anser jag att faran är överhängande eftersom det generellt anses vara en akut situation när en brand utbryter. I det sista exemplet med gnistorna är jag av uppfattningen att medvetenheten om faran är så tydlig för den försäkrade att denne borde inse att situationen är av akut karaktär. Det faktum att det slår gnistor om maskinen med­för att jag anser faran vara överhängande och därmed skall plikten inträda. Hade situatio­nen endast varit så att maskinen hade varit överhettad anser jag inte att plikten inträder endast i och med detta faktum. Jag anser att det krävs något mer som tydligt förvärrar situationen så att den försäkrade generellt borde inse faran i situationen för att plikten skall inträda. Ett belysande avgörande5 från SkVn stödjer denna slutsats. I fallet hade den försäkrade blivit informerad av polisen att hans bil efter ett inbrott var mindre inbrottssä­ker på grund av att en provisorisk ruta tillfäl­ligt hade monterats in. Bilen rekommendera­des därför att parkeras i ett låst garage. Nämn­den ansåg i fallet att det faktum att polisen hade talat om för den försäkrade att bilen var mindre inbrottssäker medförde att den försäk­rade var medveten om risken och den över­hängande faran. Därför ansågs plikten ha in­trätt redan vid den tidpunkt när polisen infor­merade den försäkrade.

2.2 Efter förmåga

Bedömningen av när den försäkrade kan an­ses ha insett att risken för skada är omedelbart förestående är en bedömning som får utgöras av den försäkrades förmåga, vilken således kan skilja från försäkringstagare till försäk­ringstagare. I motiven till FAL tas exempelvis upp att en person som har råkat ut för en brand på grund av chock inte kan förväntas handla på ett rationellt sätt och ringa brandkåren direkt utan en viss fördröjning av larmet mås­te godtas. Har personen även fått brandskador måste det exempelvis godtas att släckningsar­bete från personen ifråga inte är aktuellt. Dock nämns att underlåtenhet att över huvud taget tillkalla brandkår inte kan ses som uppfyllelse av räddningsplikten.6

 

Jag antar att anledningen till att lagstiftaren har valt att uttrycka sig med ”efter förmåga” är att det inte är möjligt att ha en generell regel som skall tolkas lika för alla försäkrade, eftersom alla försäkrade är olika. Jag är av åsikten att uttrycket ”efter förmåga” skall tolkas som att den försäkrades tidigare kun­skaper och erfarenheter men även den försäk­rades egenskaper kan spela in i bedömningen av ”efter förmåga”. Följande exempel belyser detta resonemang. En utbildad rörmokare ut­för ett rörarbete och under arbetets gång råkar rörmokaren slinta med en skiftnyckel och orsaka skada på en vattenledning. I denna situation anser jag att rörmokaren på grund av sin utbildning och erfarenhet borde veta vad som bäst skall göras för att begränsa den skada som har uppkommit samt undvika ytterligare skador. Eftersom rörmokaren har denna kun­skap och erfarenhet innebär uttrycket ”efter förmåga” att ganska höga krav ställs på rör­mokaren. Jag anser att det inte räcker med att rörmokaren endast ringer någon som kan åt­gärda skadan, utan rörmokaren skall även själv försöka åtgärda skadan så fort som möj­ligt för att begränsa denna. Om istället exem­plet ändras till att det är ”hobbyfixaren” Kalle som utför arbetet på sin fritid anser jag att det inte kan krävas lika mycket av honom efter­som han inte är utbildad rörmokare. För en person utan erfarenhet eller kunskap anser jag att plikten kan anses vara uppfylld redan när exempelvis hjälp tillkallas och det som kan räddas från vattenskador bärs ut ur huset. Begreppet ”efter förmåga” resulterar därför i en skönsmässig bedömning.

3. Nedsättning enligt regeln om räddningsplikt

För att den försäkrade, eller annan som iden­tifieras med den försäkrade, skall ha åsidosatt sin räddningsplikt och därmed riskera att få ersättningen nedsatt krävs uppsåt eller vårds­löshet.

3.1 Uppsåt och vårdslöshet

En uppsåtlig handling i fråga om åsidosättan­de av räddningsplikten innebär att den försäk­rade avsiktligen har valt att handla på ett sätt som inte har begränsat eller avvärjt skadan. Det uppsåtliga måste således omfatta en hand­ling eller passivitet vid ett nära förestående eller inträffat försäkringsfall. Kravet innefat­tar inte att den försäkrade hade en önskan om att skadan skulle förvärras, utan det som krävs är att den försäkrade uppsåtligen har valt att inte handla på ett sätt som begränsar eller avvärjer skadan. Dock leder inte alla fall av uppsåtligt handlande i dessa situationer till nedsättning. Om den försäkrade vid skadetill­fället uppfattade att en skada hade inträffat eller var på väg att inträffa och förstod att denna skada skulle ha kunnat avvärjas eller begränsas är det fråga om uppsåt. Förstod den försäkrade däremot inte detta är det inte fråga om uppsåt.7

 

Som jag nämnde ovan kan även vårdslöshet leda till nedsättning. Av förklarliga skäl på­verkar graden av oaktsamhet storleken på nedsättningen av ersättningen.8 FAL kräver vid brott mot räddningsplikten grov vårdslös­het för att nedsättning av försäkringsersätt­ning skall kunna ske. Det är svårt att definiera vad som är grov vårdslöshet och någon paral­lell till skadeståndsrätten är också svår att dra. Grov vårdslöshet kan anses föreligga när upp­såt skulle kunna misstänkas men inte är bevis­bart.9 I företagsförsäkringen anses grov vårds­löshet vara när en skada uppkommer som borde ha stått klart för ledningen att den skulle inträffa eller när den försäkrade eller dennes företagsledning insåg att sannolikheten var stor för att skadan skulle inträffa. Syftet med kravet på grov vårdslöshet är att utesluta ska­dor som har skett med uppsåt men även skador orsakade av nonchalans.10 HD har i ett rätts­fall11 uttalat att som grov vårdslöshet i för­säkringsrätten betraktas vårdslöshet av myck­et allvarligt slag. Det är fråga om ett handlan­de som ligger på gränsen till uppsåtligt och som har skett av hänsynslöshet och noncha­lans. HD uttalar vidare att insikten om att en risk föreligger inte behöver vara tillräcklig för att det skall anses vara grov vårdslöshet utan omständigheterna skall vara särskilt grave­rande. Vid räddningsplikt krävs således grov vårdslöshet för att nedsättning skall vara aktu­ellt. Eftersom den försäkrade i en skadesitua­tion många gånger befinner sig i en pressad situation och därför kanske inte tänker klart och därmed eventuellt handlar irrationellt vore det alltför hårt att sätta gränsen för vårdslöshe­ten lägre. Att av misstag i en situation agera på ett sätt som är aningen vårdslöst är fullstän­digt förståeligt.12

 

I situationer där den försäkrade är medveten om en skaderisk är diskussionen om gräns­dragningen av den grova vårdslösheten inte längre relevant. Däremot är frågan om den försäkrade kan vara grovt vårdslös utan att vara medveten om att det medför en risk intressant. Enligt motiven till lagen sägs att ett ansvar enbart är aktuellt i de fall där den försäkrade medvetet har tagit en risk.13 Det vore alltför hårt att ålägga den försäkrade ansvar för en vårdslös handling som har vid­tagits utan medvetenhet om risken i den pres­sade situationen. I undantagsfall kan ansvar åläggas någon utan medvetenhet. Dessa fall är när den försäkrade på grund av okunskap har orsakat skada, till exempel i farlig verksam­het. Det kan då inte ses som försvarligt att den försäkrade skall undgå ansvar.14 Således får vid försäkringsfall frågan ställas om den för­säkrade uppfattade att en skada hade inträffat eller var på väg att inträffa och om den försäk­rade hade möjlighet att begränsa skadorna. Uppfattade den försäkrade detta är det fråga om uppsåt. Om den försäkrade istället insåg att en betydande risk förelåg men trots detta nonchalerade sin plikt är det fråga om vårds­löshet och nedsättning kan komma att bli aktuellt. Däremot om den försäkrade av en ren händelse har förbisett sin plikt kan nedsätt­ning inte bli aktuellt.15

3.2 Skäligheten

Ersättningen vid brott mot räddningsplikt sätts ned efter vad som skäligt i det enskilda fallet. Det är således fråga om en skönsmässig skä­lighetsbedömning. Hänsyn tas till vilken be­tydelse åsidosättandet av förpliktelsen har haft för skadans inträffande och omfattning och den handlandes uppsåt eller vårdslöshet men även till övriga omständigheter.16

 

Enligt motiven till lagen är viktiga faktorer vid bedömningen risken för att ett skadefall skulle inträffa och de värden som stod på spel. Motiven säger vidare att om den försäkrade anses allvarligt ha brutit mot plikten kan er­sättningen sättas ned till noll.17 

Nedsättning­en skall självklart endast gälla den skyldige. Om den skyldige dock är en annan försäkrad kan denne identifieras med den försäkrade och nedsättning kan då bli aktuellt för den försäkrade.18

 

Vidare kan mer väntas av en yrkesman än av en privatperson i fråga om räddningsplikt i en skadesituation. Yrkesmannen anses ha mer kunskap, erfarenhet och omdöme att värdera sina handlingar i situationen, vilket får bety­delse för vad som anses vara grov vårdslöshet och skälig nedsättning vid ett försäkringsfall. Om någon i ledande ställning, eller annan som identifieras med den försäkrade i ett företag, bryter mot räddningsplikten kan detta påver­ka skälighetsbedömningen.19

 

Vidare skall vid nedsättningsbedömningen även övriga omständigheter av relevans beak­tas. Dessa omständigheter kan exempelvis vara att den försäkrade på grund av försäk­ringsfallet har drabbats av andra skador eller att sociala hänsyn talar för en lindring. Det beaktas om skadan kan anses ha medfört en ”socialt betydande förlust”. Vidare läggs även stor vikt vid hur den försäkrades ekonomiska situation ser ut. Det är inte rätt att en försäkrad i en dålig ekonomisk situation skall behöva lida ännu mer skada på grund av en alltför hård bedömning. Bedömningen av nedsättningen skiljer sig även åt beroende på vilken försäk­ring det gäller.20

4. Vem är skyldig att uppfylla plikten?

Att den försäkrade är skyldig att uppfylla plikten råder det inga tvivel om när lagtexten läses, men frågan är vilka andra som även har att uppfylla plikten.

 

I vissa fall kan det hända att någon annan än den försäkrade är den som inte uppfyller rädd­ningsplikten. Fråga uppkommer då vilka som kan identifieras med den försäkrade och ge­nom identifikationen grunda nedsättning av ersättningen för den försäkrade. Det kan till exempel vara en anställd eller någon annan representant för företaget som underlåter att vidta vissa åtgärder vid ett förestående försäk­ringsfall och därmed orsakar skada. Frågan är då om den anställde eller representantens hand­lande kan likställas med handlande av den försäkrade själv.21 I andra fall kan den försäk­rade identifieras med någon annan som har brustit i räddningshänseende, till exempel någon som har handlat eller underlåtit att handla med den försäkrades samtycke. Sam-ma resonemang kan föras om någon som har ekonomisk gemenskap med den försäkrade eller när någon annan än den försäkrade har haft tillsyn över den försäkrade egendomen.

4.1 Identifikation vid räddningsplikt

8 kap. 14 § FAL reglerar identifikation vid räddningsplikt och lyder som följer:

 

”Om inte annat har avtalats, skall i fall som avses i 11 och 13 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av den för­säkrades anställda i ledande ställning inom företaget eller på platsen.”

 

Identifikationsregeln är dispositiv och detta innebär således att identifikationen kan regle­ras i försäkringsvillkoren. Syftet med lagre­geln är att identifikationen skall vara så snäv som möjligt och att en eventuell utvidgning kan göras i villkoren om så önskas. Vanligt är att villkoren föreskriver att alla anställda, an­ställda i högre position i företaget eller till och med medhjälpare kan identifieras med den försäkrade.22 Kan en person identifieras med den försäkrade gäller försäkringen även den­na person. Således krävs även att de identifie­rade uppfyller räddningsplikten. I lagregeln föreskrivs att handlande av anställda i ledande ställning på företaget eller arbetsplatsen lik­ställs med den försäkrades handlande. Med anställda i ledande ställning åsyftas främst verkställande direktör, firmatecknare samt platschef eller annan som fungerar som så­dan.23 Personer vilka fungerar som organ för företaget, exempelvis styrelsen, kan redan genom allmänna rättsgrundsatser identifieras med den försäkrade.24 Således kan, vid vat­tenläcka, platschefens underlåtelse att bära ut egendom för att undvika ytterligare vatten­skada leda till att den försäkrade, i det här fallet företaget, blir utan ersättning eller att ersättningsbeloppet sätts ned.

 

Jag är av åsikten att syftet med identifika­tionsregeln till viss del kan vara att underlätta avtalsförhållandet. Regeln underlättar avtals­förhållandet på så vis att försäkringsgivaren kan lita på att det alltid finns någon på plats som kan iaktta räddningsplikten. Jag anser att det inte vore rätt om den försäkrade skulle kunna skylla sin underlåtelse att iaktta plikten på att denne inte var på plats. I större företag tillhör det generellt ovanligheterna att led­ningen för företaget befinner sig i till exempel tillverkningen. Därför anser jag att identifika­tionsregeln möjliggör för det avtal gällande risker som försäkringsavtalet utgör. Hellner anser att anledningen till varför andra kan bli skyldiga att iaktta plikten är att räddningsplik­ten utgör en förutsättning för avtalet och inte en plikt i strikt bemärkelse.25 Jag tolkar detta som att avtalet bygger på förutsättningen att även andra kan vara skyldiga att iaktta plikten och skulle det inte vara så skulle hela avtalet falla, vilket kan jämföras med vilket avtal som helst där förutsättningarna för avtalet ändras och avtalet därmed faller. Om inte identifika­tion hade kunnat tillämpas hade enbart de försäkrade behövt iaktta plikten, vilket hade lett till att fler skador på grund av nonchalans troligtvis hade uppkommit. Denna ökning av antalet skador hade lett till en ökad kostnad för försäkringsgivarna och därmed indirekt för­säkringstagarna.

4.2 Annan som skall uppfylla plikten

Att någon annan har att iaktta räddningsplik­ten, när identifikation är tillämpligt, har fram­gått av resonemanget ovan. Frågan är om även andra än de identifierade har att iaktta plikten. Enligt förarbeten till FAL kan gene­rellt sägas att en försäkrad som inte själv har brutit mot förpliktelsen inte heller kan få sin ersättning nedsatt om identifikation inte är tillämpligt.26 I ett avgörande27 från SkVn har dock nämnden tyckt annorlunda. I fallet hade den försäkrade arrenderat ut sitt växthus till en odlare. Vid en brand skadades värmepannan vilket gjorde att värmetillförseln till växthuset upphörde. Den försäkrade uppmanade då arr­endatorn att tömma vattensystemet för att undvika frostsprängning, vilket arrendatorn underlät att göra. I detta fall ansåg nämnden att arrendatorn inte hade uppfyllt plikten ef­tersom arrendatorn underlät att tömma vatten­systemet. Jag drar utifrån detta avgörande slutsatsen att arrendatorn i detta fall ansågs skyldig att iaktta den räddningsplikt som den försäkrade hade enligt försäkringsavtalet. Därmed kan jag dra slutsatsen att även andra bör iaktta räddningsplikten utan att identifika­tion bokstavligen behöver göras.

 

Jag ställer mig då frågan om till exempel dotterbolag måste uppfylla den räddnings­plikt som dess moderbolag är skyldigt att uppfylla enligt det försäkringsavtal som för­säkrar dem båda. Jag anser att detta är möjligt eftersom förhållandet moder- och dotterbolag är minst lika nära om inte närmare än som i fallet med arrendatorn. Moder- och dotterbo­laget har även en ekonomisk gemenskap vil­ket jag anser bidrar till att förhållandet blir ännu närmare eftersom de delar samma intres­se att skydda verksamheten. Detta resone­mang stöds av Hellner som anser att uttrycket identifikation till och med skulle kunna an­vändas i fall där ekonomisk gemenskap före­ligger.28 I fallet med moder/dotterbolaget är jag av åsikten att det skulle vara konstigt om inte även dotterbolaget skulle behöva iaktta plikten. Jag menar att det går att dra en paral­lell

mellan förhållandena moder/dotterbolag och arbetsgivare/arbetstagare och att förhål­landenas uppbyggnad på sätt och vis inte skiljer sig speciellt mycket från varandra. I båda relationerna är parterna beroende av varandra varför jag anser att ett delat ansvar för att plikten uppfylls är motiverat.

 

På grund av det ovan anförda anser jag sammanfattningsvis att den krets som rädd­ningsplikten omfattar sträcker sig längre än till att enbart omfatta de identifierade enligt identifikationsregeln29 .

5. Ersättning för räddningskostnader

Försäkringsgivaren ansvarar för de kostnader som den försäkrade har för att uppfylla sin räddningsplikt. Dessa kostnader ersätts i sin helhet om det kan styrkas att åtgärderna var nödvändiga för att avvärja eller begränsa ska­dan. Ersättningsbeloppet regleras inte i för­hållande till försäkringsbeloppet utan är obe­gränsat och utgör således ingen ”ren försäk­ringsersättning”, eftersom ersättningen be­stäms med hjälp av allmänna principer för vinstersättning.30 Således betalar försäkrings­givaren inte enbart ersättning motsvarande skadans belopp utan även för de merkostna­der som räddningsarbetet har medfört.31

6. Syfte med regeln

Syftet med regeln är att de totala kostnaderna för skadorna skall begränsas genom rädd­ningsåtgärderna. Bengtsson skriver att moti­vet till detta är att den försäkrade inte av ekonomiska skäl skall avhållas från att vidta räddningsåtgärder.32 Jag anser att faktumet att ersättningsbeloppet inte är relaterat till försäkringsbeloppet skapar en viss trygghet hos den försäkrade, eftersom denne vet att kostnaderna kommer att ersättas. Detta syfte medför då i realiteten att kostnaderna totalt sett blir mindre eftersom de begränsande åt­gärderna minskar skadan. Den trygghet som genom regeln skapas hos den försäkrade kan göra att denne planerar sina räddningsåtgär­der bättre för att undvika att skadan förvärras. Vetskapen om att extra utgifter ersätts och att det kan vara värt att offra oförsäkrad egendom för att rädda försäkrad torde medföra att den försäkrade blir mer benägen att vidta rädd­ningsåtgärder. Jag tror att om ersättningsbe­loppet hade varit begränsat till försäkringsbe­loppet hade den försäkrade inte velat lägga ut pengar eller offra egendom på grund av osä­kerhet ifall kostnaderna skulle ersättas. De räddningsåtgärder som den försäkrade vidtar skall medföra mindre kostnader än om skadan inte hade begränsats, varför jag anser att Bengtssons tanke om minskade totalkostna­der stämmer. Eftersom den försäkrade upp­muntras att vidta räddningsåtgärder anser jag, i likhet med Bengtsson att regeln har ett pre­ventivt syfte eftersom antalet förvärrade ska­dor och följdskador troligtvis begränsas ge­nom att räddningsåtgärder vidtas i större ut­sträckning.

 

Det ekonomiska resonemanget är dock inte den enda anledningen till att den försäkrade troligtvis utför räddningshandlingar. Det är inte säkert att den försäkrade kommer att avstå från räddningshandlingar endast för att försäkringen inte skulle täcka kostnaderna. Det är naturligt för de flesta människor att oavsett om försäkring finns eller inte försöka rädda det som räddas kan, varför regeln endast syftar till normalt handlande i en skadesitua­tion. En parallell kan dras till principen om ”negotiorum gestio” där den som ingriper för att rädda annans egendom eller för att uträtta annans angelägenhet har rätt att få ersättning för sina utgifter i samband med detta.33 Skill­naden på ett försäkringsavtal och den nyss nämnda situationen är att den som ingriper i avtalssituationen har en avtalad plikt att ingri­pa och gör det således inte opåkallat. Trots denna skillnad kan betydande likheter ändå urskiljas.34

 

Även Selmer menar att räddningsplikten syftar till ett normalt agerande i en skadesitu­ation.35 Jag håller med Selmer eftersom de flesta människor väljer att agera på ett aktsamt och rationellt sätt i en skadesituation. Dock anser jag att det inte går att säga att en person generellt väljer att agera rationellt, vilket Sel­mer anser. Jag är av åsikten att en viss reser­vation får göras för att en del försäkrade kan se möjligheten till högre ersättningsbelopp om skadan inte begränsas. Dessa försäkrade be­höver då den preventiva effekt, vilken före­skriften om räddningsplikten i avtalet ger, för att agera på ett aktsamt sätt och göra allt efter förmåga för att avvärja eller begränsa skadan. Vidare anser jag att regeln kan medföra att den försäkrade handlar snabbare vid ett föreståen­de försäkringsfall. Eftersom den försäkrade av ekonomiska skäl inte behöver underlåta att vidta en räddningsåtgärd kan åtgärden vidtas snabbare. Att åtgärden vidtas snabbare anser jag leder till att skadan i de flesta fall begrän­sas mer än om längre tid går innan åtgärden vidtas, vilket främjar syftet med regeln; att begränsa skadan och därmed totalkostnaden.

 

Regeln om ersättning för räddningskost­nad medför att en avtalad självrisk inte kan begränsa rätten till ersättning i dessa fall efter­som syftet med regeln då skulle försvinna. Då skulle hela poängen med preventionshänse­endet vara försvunnen. En självrisk räknas generellt av från det värde som den skadade egendomen anses ha. Eftersom ersättningen för räddningskostnad inte har något med den skadade egendomen att göra betalas full er­sättning ut, under förutsättning att åtgärderna har varit försvarliga.36

7. Kriterier för ersättningsbara räddningskostnader

För att ersättning skall utgå för räddnings­kostnader krävs att den aktuella skadan täcks av försäkringen. Andra skador på närliggande egendom som inte täcks av försäkringen finns ingen anledning för försäkringsgivaren att stå för.37 I begreppet kostnad i regeln om ersätt­ning för räddningskostnader innefattas inte eventuella personskador, eller andra ofrivilli­ga skador, som den försäkrade åsamkas i samband med räddningsåtgärden. För att dessa skador skall ersättas krävs att de är ”avsiktli­ga”. Med ”avsiktliga” menas att kostnaderna skall ha uppkommit på grund av en aktiv åtgärd som den försäkrade avsiktligt har vid­tagit. Anledningen till att ”oavsiktliga” ska­dor inte ersätts är att det skulle bli ett alltför långtgående ansvar för försäkringsgivaren och det skulle vara svårt för denne att kunna förut­se eventuella skador och kostnader.38

7.1 Överhängande fara

För att kunna få ersättning för räddningskost­nader krävs även att det förelåg en överhäng­ande fara för att ett försäkringsfall skulle inträffa. Det räcker således inte med att det finns en risk, utan faran måste vara omedelbar och akut för att ersättning skall vara aktuellt. Detta gäller även när en skada redan har inträffat. För att räddningskostnader skall vara ersättningsgilla bör situationen fortfarande vara av akut karaktär eftersom räddningsplik­ten endast föreligger i dessa situationer. Det krävs även att faran och den förestående ska­dan skall vara av extraordinär karaktär och att den försäkrade handlar i rimligt god tid efter det att denne har insett att ett försäkringsfall är på väg att inträffa eller har inträffat.39 Be­dömningen av när faran anses vara nära före­stående blir således skönsmässig. Fara före­ligger exempelvis redan när gnistor och lågor börjar uppenbara sig i en byggnad eller när en grävmaskin hänger på kanten halvvägs ner i en grop. Det gäller att med sunt förnuft inse när en fara är nära.40 Vanligtvis råder det inga problem med detta eftersom människan auto­matiskt agerar i dessa situationer men i fall där tveksamhet råder kan det bli ett problem. Att till exempel köra med en last som är brandfar­lig eller handskas med brandfarligt material är inte att anse som att en fara är nära förestående enligt lagregeln eftersom faran hela tiden är överhängande och inte speciell i enbart en viss situation. Vad händer då om den försäkrade missbedömer faran? Precis som i tidigare re­sonemang måste den försäkrade vara medve­ten om faran. Anser den försäkrade att det inte föreligger fara och kan visa skäl till detta så behöver inte nedsättning av ersättningen ske. Enligt lagregeln skall handlingen bedömas efter den försäkrades förmåga och det är den­na bedömning som är betydelsefull i dessa situationer.41

7.2 Extraordinär karaktär

Vad innebär då kravet på extraordinär karak­tär? Jag tolkar Selmer42 som att extraordinär karaktär innebär att det inte är den normala fara som egendomen kan utsättas för. Utöver detta skall även den skada som har drabbat egendomen inte vara en skada som kunde förutses av den försäkrade, vilket motiveras av att en skada som kunde förutses av den försäkrade skulle kunna förebyggas redan på förhand och därför inte behöva ett försäk­ringsskydd. Eftersom syftet med försäkring­en är att skydda den försäkrade mot utgifter på grund av oförutsedda skador kan detta syfte även appliceras på denna regel. Jag anser att det inte är försvarbart att skador som inte är av extraordinär karaktär skulle omfattas av för­säkringen eftersom detta skulle medföra onö­diga kostnader för försäkringsgivaren och in­direkt försäkringstagaren. Jag anser i linje med branschöverenskommelsen gällande räddningskostnader43 att de åtgärder som vid­tas skall vara nödvändiga i situationen. Är åtgärderna nödvändiga bör de också vara för­svarliga. Således innebär räddningsåtgärder inte ett normalt handhavande av egendomen utan något extra utöver detta handhavande skall vidtas.

 

Utöver detta anser jag att det bör hållas i åtanke att ersättning för räddningskostnader inte begränsas av försäkringsbeloppet, varför kravet på extraordinär karaktär framstår som än mer motiverat. Jag är av åsikten att det vore alltför svårt för försäkringsgivarna att beräk­na risken om regeln skulle omfatta alla skador och faror oavsett karaktär. Eftersom regeln är väldigt generös ifråga om ersättningsbelopp anser jag att räddningspliktens syfte måste hållas i åtanke vid en diskussion av syftet med ersättning för räddningskostnader. Räddnings­pliktens syfte är att minska de totala kostna­derna för en skada genom att plikten uppfylls. Anledningen till att ersättningsbeloppet för räddningskostnader är obegränsat kan vara för att underlätta för den försäkrade att upp­fylla räddningsplikten. Därmed krävs det att faran och skadorna verkligen är av extraordi­när karaktär eftersom meningen med regeln om ersättning för räddningskostnader kan sä­gas vara att inte alla åtgärder kan ersättas som räddningsåtgärder. Skadesituationens karak­tär kan sägas styra om det är en ersättningsgill räddningsåtgärd eller inte. För att exemplifie­ra detta skall följande exempel beskrivas. Den försäkrade glömmer vid arbetsdagens slut att stänga av vattenkranen i produktionsrummet. När den försäkrade kommer nästa dag upp­täcker denne att fabriken har drabbats av över­svämning. I detta fall är den normala åtgärden att stänga av kranen. Denna åtgärd anser jag inte grundar någon rätt till ersättning eftersom det inte är någon extraordinär räddningsåt­gärd som medför extra kostnader. Om den försäkrade däremot väljer att hyra in personal för att kunna flytta ut oskadad egendom från verksamheten anser jag detta vara en extraor­dinär räddningsåtgärd som grundar rätt till ersättning. Att hyra in personal är inte vad den försäkrade normalt skulle göra och den för­säkrade har därför gjort något extra för att begränsa skadan vilket jag anser kan grunda rätt till ersättning eftersom handlingen, faran och skadan är av extraordinär karaktär.

7.3 Försvarlig

Lagregeln om ersättning för räddningskost­nader, 8 kap. 18 § 3 st. samt 6 kap. 5 § FAL föreskriver att för att ersättning för räddnings­kostnader skall kunna erhållas krävs att rädd­ningsåtgärderna har varit försvarliga. Jag stäl­ler mig frågan vad som menas med ”försvar­lig”. Vad som i denna situation kan ses som försvarligt får bedömas med hänsyn till den sannolika skadans storlek och kostnadernas omfattning.44 Ersättning kan även utgå i situ­ationer när försäkringsfallet har satt igång en skadeutveckling som leder till flera skador. I dessa fall måste då den försäkrade för att vara ersättningsberättigad ha gjort vad denne har kunnat för att begränsa skadeutvecklingen. Det är heller inget krav att det är den försäk­rade själv som har utfört den skadebegränsan­de handlingen.45

7.4 Inom rimlig tid

Utöver ovan nämnda krav på situationens karaktär krävs enligt Selmer även att rädd­ningsåtgärden skall ha vidtagits inom rimlig tid efter det att den försäkrade har insett att ett försäkringsfall är på väg att inträffa.46 Jag ställer mig frågan vad som menas med ”inom rimlig tid”.

 

För rätt till ersättning för räddningskostna­der krävs att den försäkrade har insett att ett försäkringsfall är nära förestående. Bedöm­ningen av om den försäkrade har insett detta eller inte får då göras utifrån den försäkrades personliga förutsättningar. Jag anser därför att vissa paralleller kan dras till analysen av ut­trycket ”efter förmåga” i lagregeln om rädd­ningsplikt vid bedömningen. Resonemanget om ”efter förmåga” anser jag vara ett bra mått på när den försäkrade borde inse att en rädd­ningsåtgärd kan vidtas, varför en närmare förklaring av uttrycket inte kommer att göras igen. Bedömningen av ”inom rimlig tid” skall således utgå ifrån den försäkrades kunskap, erfarenhet och möjlighet att inse faran i den aktuella situationen. Det vore inte rätt att inte ersätta den försäkrade på grund av att denne inte insåg att ett försäkringsfall var nära före­stående eller hade inträffat. Återigen kan dis­kussionen om sunt förnuft vara aktuell efter­som det sunda förnuftet styr hur den försäkra­de uppfattar eller handlar i en skadesituation. Jag anser med grund i detta att den försäkrade bör vidta räddningsåtgärder så fort denne har insett att ett försäkringsfall är nära föreståen­de eller har inträffat. De kostnader som upp­kommer i samband med dessa räddningsåt­gärder skall ersättas av försäkringsgivaren om de ovan nämnda kriterierna är uppfyllda.

 

För att klargöra detta ytterligare skall jag ge ett exempel. En brand utbryter i ett stort lager med antika möbler. För att rädda de antika möblerna hyr den försäkrade in extrapersonal som hjälper till att bära ut möblerna ifrån de delar av lagret som ännu inte har fattat eld.Även efter att branden har släckts fortsätter extrapersonalen att bära ut möblerna från lag­ret eftersom den försäkrade ansåg sig inte kunna använda lagret längre på grund av sotskador på väggar, golv och tak. Jag anser att den första åtgärden att hyra in extraperso­nal för att bära ut möblerna var en åtgärd i syfte att begränsa kostnaderna som därför skall ersättas av försäkringsgivaren. Däremot anser jag inte att kostnaderna för personalen, efter att branden har släckts, är försvarliga och de skall därför inte ersättas eftersom jag anser att åtgärden inte kan anses vara vidtagen inom rimlig tid. Jag anser att den försäkrade efter branden hade kunnat fortsätta sin rörelse och sälja möbler trots att lokalerna var brandska­dade. Den försäkrade hade likväl kunnat om­besörja utflyttningen av möblerna efter hand med ordinarie personal och därmed begränsat kostnaderna ytterligare.

 

Jag är av åsikten att om ingen gräns fanns för hur långt bort i tiden en räddningsåtgärd skulle kunna vidtas skulle alla åtgärder som hade vidtagits i samband med skadan behöva ersättas. Då skulle det ursprungliga syftet med regeln gå förlorat; att kostnader som den för­säkrade har vidtagit i ett skadebegränsande syfte skall ersättas utan begränsning av för­säkringsbeloppet. För att ersättning skall er­hållas krävs således ett visst samband mellan åtgärden och kostnaden men även ett visst samband till den ursprungliga skadan.

8. Vem är ersättningsberättigad?

En fråga som dyker upp i detta sammanhang är vilka som kan få ersättning för räddnings­kostnader. Att den försäkrade kan få det är helt klart men frågan är vilka andra som skulle kunna få det. Lagtexten säger inget om detta men av förarbeten till lagen går att utläsa att även andra som omfattas av räddningsplikten bör kunna få ersättning från försäkringen. Däremot är det inte lika klart om regeln också gäller för tredje man som utför en räddnings­handling.47 Skador som tredje man orsakas i samband med en räddningsåtgärd ersätts i regel om dessa skador anses vara en direkt följd av den ursprungliga skadan, vilket de i normalfallet anses vara.48 Tredje man kan inte gå direkt på försäkringsgivaren och kräva ersättning för sina skador. Försäkringsgivaren betalar istället ut ett totalbelopp för hela för­säkringsfallet till den försäkrade. Tredje man får således vända sig till den försäkrade i efterhand för att göra anspråk på sin del av ersättningsbeloppet.49

9. Vad kan ersättas?

Eftersom ersättningsbeloppet för räddnings­kostnader inte är begränsat upp till försäk­ringsbeloppet kan sägas att det är näst intill obegränsat. Frågan uppkommer då var grän­sen går för hur mycket som kan erhållas och vad för skador som ersätts. Ytterligare en intressant aspekt är om den försäkrade måste utsätta sig för risker för att rädda försäkrad egendom samt om oförsäkrad egendom skall offras till skydd för den försäkrade.

 

För att kostnaderna skall ersättas krävs att skadan på grund av räddningsåtgärden skall ha varit extraordinär och att handlingen skall ha varit försvarlig utifrån den aktuella situa­tionen. Enligt branschöverenskommelsen gäl­lande räddningskostnader50 skall räddning­såtgärderna ha varit nödvändiga i skadesitua­tionen för att ersättning skall utgå. Försäk­ringsgivaren kan således om ovanstående kri­terier är uppfyllda få ersätta kostnader i sam­band med räddningsåtgärder. Det kan till ex­empel vara utgifter för att kunna hämta hjälp, utgifter för att reparera skada på egendom eller förlust på grund av inkomstbortfall un­der den tid som räddningsarbetet pågår.51 Försäkringsgivaren kan även som räddnings­kostnad bli ersättningsskyldig för annan egen­dom än försäkrad egendom enligt villkoren. Detta går på vissa sätt emot vanliga försäk­ringsrättsliga ersättningsprinciper men för­säkringsgivarna har haft överseende med det­ta på grund av den speciella situation som räddningsåtgärder sätter den försäkrade i.52

9.1 Vad gäller för försäkrad respektive oförsäkrad egendom?

Den försäkrade har rätt att få ut ersättning för de kostnader som avvärjandet eller begräns­ningen av skadan medför. Denna rätt till er­sättning innefattar även ersättning för skador på oförsäkrad egendom. Att till exempel kvä­va en brand med en oförsäkrad presenning räknas till räddningsåtgärder som kan leda till ersättning. För att kostnaden skall vara ersätt­ningsgill krävs att kostnaden är en direkt följd av räddningsåtgärden.53

 

Vad gäller att den försäkrade kan få offra oförsäkrad egendom för att avvärja skada är doktrinen tämligen enig. Det bör vara godta­get att rädda den oförsäkrade egendomen först om värdet av den försäkrade egendomen inte är väsentligen högre. Således kan den försäk­rade inte anses ha uppfyllt sin plikt om den försäkrade räddar en förfallen, mindre värde­full oförsäkrad byggnad framför en betydligt mer värdefull försäkrad byggnad.54 Vidare krävs för ersättning att uppoffringen som den försäkrade har gjort verkligen kan ses som en uppoffring. Hade egendomen ändå gått förlo­rad grundar detta inte ersättningsrätt.55 Såle­des kan den försäkrade få ersättning för sak­eller personskador som uppkommer i sam­band med räddningsåtgärden trots att detta inte är försäkrad egendom.56 Dock krävs att den skada som uppkommer faktiskt täcks av försäkringen. Vid brandförsäkring gäller att andra skador, exempelvis vattenskador på annat än försäkrad egendom, vid släckning av brand, kan ersättas av försäkringen. Om till exempel en byggnad brinner och släcknings­vattnet rinner ned till våningen under och orsakar skada ersätts även dessa skador.57

 

Motivet bakom att även oförsäkrad egen­dom kan ersättas vid skada torde vara att den försäkrade inte skall undvika att offra oför­säkrad egendom för att denna inte täcks av försäkringen. Att även oförsäkrad egendom kan grunda ersättning skapar då en trygghet hos den försäkrade eftersom denne inte behö­ver tänka på vilken egendom som skall räddas först. Om exempelvis en vattenläcka orsakar översvämning i en källarlokal och i källarlo­kalen förvaras både oförsäkrad och försäkrad egendom kan det vara svårt att veta vad som skall räddas först. I detta fall bör den försäkra­de tänka på vad som är mest värdefullt efter­som syftet med regeln, vilket jag tidigare har nämnt, är att minska kostnaderna totalt sett. Om kostnaderna inte minskas totalt sett ge­nom att den försäkrade exempelvis väljer att rädda den minst värdefulla egendomen kan detta leda till att skadan inte anses begränsad. Därmed kan plikten inte anses vara uppfylld och ersättning kan därför utebli.

 

Schmidt anser att den försäkrade skall vara beredd att offra oförsäkrad egendom för att rädda försäkrad om värdet av den försäkrade egendomen är väsentligen högre. Detta reso­nemang överensstämmer med det ovan an­givna resonemanget. Schmidt anser att värdet av det räddade och det offrade bör stå i rimlig proportion till varandra för att ersättning skall vara motiverad. Vidare anser Schmidt att det bör vara fråga om en uppoffring från den försäkrades sida.58 Således ersätts inte egen­domen om den ändå hade gått förlorad genom skadehändelsen. Jag instämmer i dessa åsik­ter och skall med följande exempel försöka klargöra vad jag menar. Det börjar brinna i en försäkrad maskin belägen i en av den försäk­rades lokaler. För att kväva branden använder sig den försäkrade av en oförsäkrad presen­ning. Räddningsförsöket lyckas och branden kvävs av åtgärden. Detta exempel belyser hur den försäkrade offrar egendom av mindre värde, presenningen, för att rädda egendom av högre värde, maskinen. Räddningsåtgär­den medför att kostnaden begränsas totalt sett, vilket är tanken med räddningsplikten och ersättningen för räddningskostnader. Jag an­ser att det är skäligt att denna uppoffring kan behöva göras och den står helt i överensstäm­melse med hur en person normalt sett troligt­vis skulle ha agerat i en skadesituation.

 

Således anser jag med grund i ovan angivna exempel att både i situationen där den försäk­rade tvingas välja mellan att rädda försäkrad eller oförsäkrad egendom och där den försäk­rade tvingas offra oförsäkrad egendom för att rädda försäkrad skall egendomens värde be­aktas. Det mest värdefulla skall försöka räd­das för att minska de totala kostnaderna.

10. Ersättningsbeloppets storlek

Att ersättning kan erhållas för räddningskost­nader har beskrivits ovan men frågan är hur stort ersättningsbelopp som kan erhållas. Jag anser med grund i det resonemang jag har fört ovan gällande räddningskostnader, och de krav som ställs på dessa, att de kostnader som ersätts får avgöras från fall till fall. I lagtexten står att åtgärderna och därmed kostnaderna skall vara försvarliga.59 Ytterligare ledning kan hämtas i branschöverenskommelsen gäl­lande räddningskostnader60 som precis som jag anser att åtgärderna skall ha varit nödvän­diga i situationen. Jag anser att om åtgärderna inte är nödvändiga kan de inte heller ansesvara försvarliga. Överenskommelsen föreskri­ver även att kostnaden skall ha varit skälig, vilket jag tolkar som att ett rimligt belopp kan utfås och inte den verkliga kostnaden om den verkliga kostnaden överstiger vad åtgärden normalt skulle kosta. Jag är således av åsikten att om åtgärden är nödvändig och därmed försvarlig och den försäkrade har gjort vad denne kan efter förmåga för att begränsa eller avvärja skadan, skall de kostnader som har uppkommit i samband med åtgärden ersättas. Jag anser dock att ersättningen för kostnader­na skall stå i relation till vad kostnaden för åtgärden normalt skulle kosta. Tidsbegräns­ningen får, vilket jag tidigare har nämnt, vara beroende av hur orsakssambandet binder sam­man räddningsåtgärden och kostnaden. Före­ligger det ett orsakssamband mellan åtgärden och kostnaden och dessa ligger i ett någorlun­da rimligt tidsförhållande till varandra så ser jag inte varför dessa kostnader inte skulle kunna ersättas oavsett belopp. Eftersom för­säkringsavtalet är ett avtal som har ingåtts grundat på vissa förutsättningar skall ersätt­ning också betalas ut om förutsättningarna inte ändras. Jag är av åsikten att försäkrings­givaren vid ingåendet av avtalet är medveten om att en risk för höga kostnader i samband med räddningsåtgärder kan förekomma, var­för denna risk är medräknad i den premiebe­räkning som görs för den försäkrade.

 

Vidare anser jag mig inte ha den insikt i skadereglering som skulle behövas för att kunna sätta någon gräns för hur mycket utöver försäkringsbeloppet som kan vara skäligt att utbetala. Jag är av åsikten att en gräns dock inte behövs utan att gränsen får styras av vad som är rimligt och kan anses skäligt i den aktuella situationen, vilket även överenskom­melsen gällande räddningskostnader61 anty­der. Således får frågan ställas hur proportio­nen mellan kostnaderna för att begränsa ska­dan och själva begränsningen stämmer över­ens. Stämmer dessa väl överens anser jag att alla de kostnader som den försäkrade har orsakats skall ersättas av försäkringsgivaren. Jag anser således sammanfattningsvis att alla kostnader som uppfyller de ovan nämnda kriterierna, står i rimlig proportion till samt har ett samband med begränsningen skall er­sättas.

11. Sammanfattning

Efter genomgången analys av rättsläget gäl­lande räddningsplikt och ersättning för rädd­ningskostnader har jag kommit fram till föl­jande slutsatser. Räddningspliktens syfte grun­dar sig i det avtalsförhållande som försäk­ringsavtalet utgör. Således anser jag att den generella lojalitetsplikt som åligger avtals­parterna i ett avtalsförhållande även är til­lämplig på försäkringsavtalsförhållandet. Denna lojalitetsplikt anser jag vara det bak­omliggande syftet med räddningsplikten. Den försäkrade har således att uppfylla sina plikter och försäkringsgivaren skall betala ut ersätt­ning vid en eventuell oförutsedd skada.

 

Vad gäller oaktsamheten som krävs för brott mot räddningsplikten har jag kommit fram till att ett brott mot plikten endast kan föreligga om den försäkrade är medveten om den risk som handlingen eller passivitetenutgör. Är den försäkrade inte medveten om risken vore det alltför hårt att ålägga den försäkrade ett ansvar för handlingen eller pas­siviteten. För att räddningsplikten skall inträ­da krävs att situationen är av akut karaktär, vilket innebär att den försäkrade skall vara medveten om risken för att kunna inse att faran är nära. Det är därför av vikt att nämna att den försäkrade skall iaktta plikten ”efter förmåga”, vilket således kan variera från för­säkrad till försäkrad, eftersom alla har olika erfarenheter, kunskap och bakgrund som styr hur vi uppfattar och handlar i en skadesitua­tion.

 

Vidare har jag dragit slutsatsen att förutom vid identifikation kan det även finnas andra som i vissa situationer har att iaktta plikten. Således kan kretsen som har att iaktta plikten vidgas till att även omfatta andra än de som kan identifieras med den försäkrade.

 

Gällande ersättning för räddningskostnader har jag dragit slutsatsen att motiven bakom denna regel är att inte avhålla den försäkrade från att vidta räddningsåtgärder, vilket förkla­rar varför ersättningsbeloppet inte är begrän­sat till försäkringsbeloppet. Jag anser att kost­naderna bör ersättas så länge räddningsåtgär­derna är försvarliga. Åtgärderna skall således stå i rimlig proportion till den skada som har uppkommit och ett faktiskt orsakssamband mellan räddningsåtgärderna och skadan skall föreligga. För att räddningsåtgärder skall kun­na vidtas krävs att situationen skall vara av akut karaktär, det skall föreligga överhängan­de fara och räddningsåtgärden skall vara av extraordinär karaktär. Hur långt bort i tiden en räddningsåtgärd kan vidtas får bygga på det ”sunda förnuftet” och medvetenheten att inse att en skada är nära förestående. Det handlar således återigen om den försäkrades egen förmåga att inse när en skadesituation är nära. Sammanfattningsvis kan sägas att för att er­sättning skall utbetalas skall skadan på grund av räddningsåtgärden vara en närliggande och påräknelig följd till den ursprungliga skadan.

 

Den försäkrades räddningsplikt hänger så­ledes samman med ersättningsmöjligheten för räddningskostnader eftersom de begränsningar eller den avvärjning av skadan som den för­säkrade vidtar vid uppfyllelse av räddnings­plikten grundar en rätt till ersättning för extra kostnader. På detta sätt sammankopplas syftet med de båda reglerna. Lagstiftaren verkar vilja uppmana den försäkrade att hålla sin avtalsöverenskommelse genom att låta den försäkrade få ersättning för de uppoffringar som vidtas för att hålla överenskommelsen.

Noter

1 Ds 1993:39 s. 157.

2 Schmidt, Faran och försäkringsfallet s. 127 ff.

3 Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringser­sättning s. 394 samt Hellner, Försäkringsrätt

s. 186 f.

4 Prop. 2003/04:150 s. 419 f.

5 SkVn 40/1988.

6 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 269, prop

2003/04:150 s. 419 samt SOU 1989:88 s. 307.

7 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 269 f.

8 Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringser­

sättning s. 407 f. samt prop. 2003/04:150 s. 420.

9 Prop. 2003/04:150 s. 177.

10 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 100 f.

11 NJA 1992 s. 130.

12 Hellner, Försäkringsrätt s. 187 f. samt Sørensen,

Forsikringsret s. 269.

13 Ds 1993:39 s. 169.

14 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 260 ff. och

prop. 2003/04:150 s. 176 samt s. 415.

15 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 270 samt prop. 2003/04:150 s. 419.

16 Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringser­sättning s. 407 f. samt prop. 2003/04:150 s. 420.

17 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 263 f. samt Schmidt, Faran och försäkringsfallet s. 122 ff.

18 Prop 2003/04:150 s. 181, 419 f.

19 Prop 2003/04:150. s. 467 f.

20 Prop. 1979/80:9 s. 149.

21 Jønsson/Kjærgaard, Dansk Forsikringsret s. 359.

22 Prop. 2003/04:150 s. 214 f.

23 Prop. 2003/04:150 s. 468 f.

24 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 346 f. samt prop. 2003/04:150 s. 468.

25 Hellner, Försäkringsrätt s. 288 f.

26 SOU 1989:88 s. 308.

27 SkVn 132/1979.

28 Hellner, Försäkringsrätt s. 288 f.

29 8 kap. 14 § FAL.

30 Radetzki, Orsak och skada s. 110.

31 Selmer, Forsikringsrett s. 328.

32 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 299, Selmer, Forsikringsavtaleloven s. 128 samt prop. 2003/ 04:150 s. 442.

33 SOU 1925:21 s. 141 f. Se även Håstad, Tjänster utan uppdrag s. 157 ff.

34 Selmer, Forsikringsrett s. 325.

35 Selmer, Forsikringsrett s. 325.

36 Prop. 2003/04:150 s. 443.

37 Jmf. SOU 1925:21 s. 141 f.

38 Prop. 2003/04:150 s. 195, 442 samt Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 300 f.

39 Selmer, Forsikringsavtaleloven med forarbeiders. 128 f. samt Selmer, Forsikringsrett s. 183.

40 Jønsson/Kjærgaard, Dansk Forsikringret s. 360.

41 Selmer, Forsikringsrett s. 328 ff.

42 Selmer, Forsikringsavtaleloven s. 128 f. samt Selmer, Forsikringsrett s. 183.

43 ”Överenskommelsen beträffande kostnad för skyddande av lös egendom i samband med repa­rationsarbete”.

44 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s. 300 samt prop. 2003/04 s. 195.

45 Selmer, Forsikringsrett s. 327 f.

46 Selmer, Forsikringsavtaleloven s. 128 f. samt Selmer, Forsikringsrett s. 183.

47 Selmer, Forsikringsavtaleloven med forarbeiders. 129 f.

48 Hellner, Försäkringsrätt s. 189 f.

49 Jønsson/Kjærgaard, Dansk Forsikringsret s. 365.

50 ”Överenskommelse beträffande lös egendom i samband med reparationsarbete”.

51 Selmer, Forsikringsavtaleloven med forarbeiders. 130 ff.

52 Selmer, Forsikringsrett s. 322 ff.

53 Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringsersättning s. 393 ff.

54 Schmidt, Faran och försäkringsfallet s. 119 f.

55 Schmidt, Faran och försäkringsfallet s. 121 f.

56 Selmer, Forsikringsrett s. 326 f.

57 Hellner, Försäkringsrätt s. 189.

58 Schmidt, Faran och försäkringsfallet s. 121 f.

59 6 kap. 5 § FAL.

60 ”Överenskommelsen beträffande kostnad för skyddande av lös egendom i samband med repa­rationsarbete”.

61 ”Överenskommelsen beträffande kostnad för skyddande av lös egendom i samband med repa­rationsarbete”.