Trafikskadenämnden verkar för en skälig och enhetlig personskadereglering inom försäkringsbranschen. Nämnden har funnits sedan 1936 och är administrativt knuten till Trafikförsäkringsföreningen. De flesta ärenden i nämnden rör frågan vilken ersättning som den skadade har rätt till. Också frågan om samband föreligger mellan en trafikolycka och besvär (oftast nackbesvär) är vanliga ärenden. Vidare förekommer ärenden som bland annat rör underhållsersättning, preskription och omprövning. Frågor om vem som har bevisbördan, vilket beviskrav som gäller, om bevislättnad finns samt hur bevisningen bör värderas är frågor som Trafikskadenämnden dagligen har att ta ställning till. Hur dessa bedöms blir utslagsgivande för nämndens yttranden. Högsta domstolen har tagit ställning i en del av dessa frågor men fortfarande råder viss osäkerhet. I följande uppsats diskuteras Trafikskadenämndens uppfattning i dessa frågor.
Inledning
Trafikskadenämndens uppgift är således att verka för en skälig och enhetlig personskadereglering inom försäkringsbranschen. Nämndens ordförande heter Kajsa Hallberg och är före detta kammarrättslagman. Nämnden är således knuten till Trafikförsäkringsföreningen och det är försäkringsbranschen som finansierar verksamheten. Nämnden har starka offentligrättsliga band bland annat så utses dess ordförande av regeringen. År 2008 behandlade nämnden knappt 6 000 ärenden. I drygt en fjärdedel av dessa blev nämndens förslag förmånligare för de skadade än bolagets bedömning medan resultatet i drygt sex procent blev sämre för de skadelidande. I cirka 300 ärenden inhämtade nämnden utlåtande från sina sakkunniga läkare. Det kan också påpekas att bolagen nästan alltid följer nämndens förslag.
De flesta ärenden i nämnden rör frågan vilken ersättning som den skadade har rätt till. Också frågan om samband föreligger mellan en trafikolycka och besvär (oftast nackbesvär) är vanliga ärenden. Vidare förekommer ärenden som bland annat rör underhållsersättning, preskription och omprövning. Frågor om vem som har bevisbördan, vilket beviskrav som gäller, om bevislättnad finns samt hur bevisningen bör värderas är frågor som Trafikskadenämnden dagligen har att ta ställning till. Hur dessa bedöms blir utslagsgivande för nämndens yttranden. Högsta domstolen har tagit ställning i en del av dessa frågor men fortfarande råder viss osäkerhet. I följande uppsats diskuteras Trafikskadenämndens uppfattning i dessa frågor.
För att skaderegleringen efter trafikolyckor ska bli enhetlig och rättvis föreskrivs i Trafikskadenämndens reglemente att försäkringsbolagen är skyldiga att skicka in komplicerade ärenden till prövning av nämnden. De skadelidande har alltid rätt att få sitt ärende prövat kostnadsfritt i nämnden, vilket tar mellan tre till fem månader. Trafikskadenämnden består oftast av sex ledamöter och en föredragande jurist. Av ledamöterna är två domare, två är skadereglerare från försäkringsbolagen och två är lekmän från de fackliga organisationerna.
Är den skadelidande inte nöjd med försäkringsbolagets beslut finns alltid möjlighet att gå vidare till allmän domstol. Förfarandet i nämnden är skriftligt och den skadelidande har ingen möjlighet att delta på nämndens sammanträden. I domstol sker processen muntligt och domstolen får därför ett annat beslutsunderlag än nämnden. Detta leder ibland till att domstolen kommer fram till en helt annan slutsats än nämnden.
Det är den skadelidande som har bevisbördan i fråga om förekomsten av en skada och dess omfattning. Normalkravet i svensk praxis angående bevisningens styrka är att den skadelidande ska “styrka/visa” att visst/vissa förhållanden föreligger, vilket i praktiken innebär att så kallad full bevisning krävs. Det saknas nästan helt lagregler om bevisningens styrka. 1 35 kap 5 § rättegångsbalken finns dock en regel om bevislättnad som lyder på följande sätt:
“Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp.”
Denna regel använder Trafikskadenämnden främst när det gäller att ta ställning till ett eller flera kostnadsyrkanden i “gamla skador” (vilka har inträffat före 2002). Då kostnaderna är ersättningsbara till sitt slag men inte till sitt belopp brukar nämnden uppskatta dem till ett skäligt årsbelopp. Årsbeloppet kapitaliseras och ersättning lämnas i form av ett engångsbelopp.
För ”nya skador” (således händelser efter 2002) är beviskravet “styrkt/visat”. Detta hänger samman med den nya omprövningsrätten för bland annat kostnader som infördes i 2002 års lagstiftning. Före 2002 fanns ingen omprövningsrätt vad gällde kostnader. Ersättning för kostnader/kostnadsrisker kunde då lämnas utan att den skadelidande kunde styrka sina kostnader/kostnadsrisker. Med den nya omprövningsrätten är det rimligt att de skadelidande kan styrka sina kostnader. När det gäller kostnader för vård och medicin räcker det emellertid med att den skadelidande genom exempelvis journalanteckningar och intyg kan göra sannolikt att han haft dessa kostnader, det vill säga kvitton behövs inte.
I denna artikel vill jag främst redovisa vilka beviskrav som Trafikskadenämnden anser att de skadelidande har i olika situationer och diskutera hur nämnden ser på den skriftliga bevisning som presenteras. Följande situationer diskuteras:
1. Fråga om samband mellan trafikolycka och skada (oftast nackbesvär).
2. Fråga om samband mellan trafikolycka och arbetsoförmåga.
3. Beviskrav vid bestämmandet av ersättning för inkomstförlust.
a) fråga avseende vilket arbete en skadelidande skulle ha haft som oskadad.
b) fråga avseende vilka inkomster en skadelidande skulle ha haft som oskadad.
4. Beviskrav vid ersättning för psykiska besvär till följd av nära anhörigs bortgång.
1. Frågan om samband mellan trafikolycka och skada (nackbesvär)
Frågor om orsakssamband kommer oftast upp som bevisfrågor. Väsentligt är vilket beviskrav som ska ställas på den skadelidande för att man ska kunna fastslå att samband föreligger mellan en trafikolycka och en skada. I princip ska den skadelidandes bevisa (styrka) orsakssambandet men i praktiken finns numera en bevislättnad för de skadelidande.
I en dom från Högsta domstolen den 31 oktober 2001 (NJA 2001, s. 657) fastslogs ett reducerat beviskrav för de skadelidande i fråga om sambandet mellan olycka och besvär. Målet avsåg en man, H, som råkade ut för en olycka i sitt arbete som diamantborrare. H skadade sin rygg så illa att han aldrig kunde återgå till sitt arbete. H hävdade – trots att han hade haft vissa ryggproblem före olyckshändelsen – att hans bestående ryggbesvär uppkommit vid olyckshändelsen. Försäkringsbolaget ifrågasatte om ryggbesvären verkligen var en följd av olycksfallet. Högsta domstolen lade stor vikt vid att H inte varit sjukskriven för ryggbesvär före olyckshändelsen. Vidare fanns tydliga indikationer på att olyckshändelsen kraftigt försämrat ryggproblemen som därefter accelererade. Högsta domstolen anförde slutligt följande:
“Fastän det förefaller ovisst huruvida H, om olyckan inte hade inträffat, skulle ha varit fullt arbetsför idag, får det anses klart mera sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär har vållats av olyckan än att det skulle vara fråga om besvär som utvecklats oberoende av olyckan.”
Beviskravet klart mera sannolikt är det som Trafikskadenämnden alltid använder i de sambandsärenden som prövas. Det är således ett nedsatt beviskrav men hur mycket det är reducerat i praktiken finns det inget klart svar på. Om man tänker sig en bevisaxel som sträcker sig från noll procent (helt osannolikt) till 100 procent (full visshet) så vågar jag kanske påstå att detta beviskrav ligger mellan 65 till 70 procent. Detta är emellertid min högst privata uppfattning och inget som nämnden fastslagit.
I ett sambandsärende har vanligtvis en eller flera av försäkringsbolagets medicinska rådgivare uttalat sig. Deras utlåtanden är korta men ska vara motiverade. Försäkringsbolagen följer nästan alltid sina medicinska rådgivares förslag. De fall som kommer till nämnden är därför sådana där bolaget ifrågasatt ett samband. Nämndens uppgift är att pröva om samband finns mellan en trafikolycka och besvär, oftast nackbesvär. Finner nämnden att det behövs ytterligare en medicinsk bedömning kan nämnden skicka ärendet till en av sina egna - helt oberoende - sakkunniga läkare. Detta behövs oftast inte utan nämnden kan göra en juridisk prövning på det medicinska materialet som redan finns i ärendet. I dessa sambandsärenden är det viktigt att tänka igenom vad som talar för samband och vad som talar emot samband för att därefter bedöma om den skadelidande har uppfyllt beviskravet klart mera sannolikt. Vilka är då de faktorer som talar för respektive mot samband?
För samband
1. Initial vårdkontakt. Den skadelidande bör ha haft kontakt med vårdcentral eller liknande vårdinrättning inom tre dygn efter trafikolyckan (den s.k. 72-timmarsregeln). Det ska framgå att det finns nackbesvär som kan sättas i samband med trafikolyckan. Särskilt akutjournalen är en viktig handling. Om den skadelidande är medvetslös eller på annat sätt så svårt skadad att nackbesvären är av underordnad betydelse görs undantag från denna regel.
2. Kontinuitet i journalanteckningarna. Nackbesvären ska finnas noterade och undersökta med jämna mellanrum. Detta ska framgå av journaler eller på annat sätt. För långa “hopp” i anteckningarna får inte finnas. Vad som exakt menas med detta avgörs i det enskilda fallet med hänsyn tagen till samtliga omständigheter.
3. Tidig skadeanmälan där nackbesvär uppges.
4. Inga konkurrerande besvär. Journalhandlingar några år före trafikolyckan bör finnas i utredningen för att undersöka om den skadelidande haft nackbesvär tiden före olyckan. I så fall hur länge och finns det sjukskrivning före trafikolyckan?
5. Inget nackbelastande arbete
6. Unga personer har oftast inga degenerativa förändringar (det vill säga åldersförändringar).
7. Försäkringskassans utredning. Kassans utredning om arbetsskadelivränta innehåller ibland material som talar för den skadelidande (men finns också fall där utredningen talar emot den skadelidande).
8. Arbetsskadeanmälan. En tidig anmälan till försäkringskassan där nackskadan nämns.
9. Anhörigas berättelser. Dessa beaktas delvis av nämnden.
10. Läkarintyg från behandlande läkare har olika stort bevisvärde. Det är viktigt att det framgår vilket material som läkaren har haft tillgång till, vilka uppgifter som är den skadelidandes egna, vilka undersökningar läkaren genomfört och dennes slutsatser. Intyg skrivna av specialister har givetvis större bevisvärde än intyg skrivna av distriktsläkare (jämför med den ovan omtalade domen från Hösta domstolen 2001). Intyg som är skrivna många år efter skadehändelsen har inget större bevisvärde.
Mot samband
1. Ingen eller bristfällig akutjournal.
2. Sen skadeanmälan där nackbesvären inte nämns.
3. Ingen kontinuitet av nackbesvär enligt journalhandlingar.
4. Inget typiskt förlopp. De medicinska rådgivarna anser att besvären ska vara besvärligast i samband med själva trafikolyckan för att sedan minska
över tid. Detta kallas den traumatiska principen och åberopas ofta av försäkringsbolagen.
5. Försäkringskassans utredning (se punkt 7 ovan).
6. Ringa krockvåld. En omdiskuterad fråga är om så kallat ”smärre krockvåld” kan vara ett tillräckligt skäl för att bedöma att samband inte föreligger.
7. Degenerativa förändringar. Dessa förändringar kallas ibland åldersförändringar. Ett problem är att de flesta skadelidande inte har röntgat sig före skadehändelsen och därför finns ingen möjlighet att jämföra tillståndet före och efter trafikolyckan. Inte heller kan man särskilja degenerativa förändringar från besvär i nacken efter en olycka.
I nämndens verksamhet ser vi ibland fall där den skadelidandes besvär är förhållandevis ringa i akutjournalen för att över tid accelerera. Detta strider mot den traumatiska principen som ofta åberopas av försäkringsbolagens medicinska rådgivare och följaktligen ett skäl för försäkringsbolagen att argumentera mot ett samband mellan olycka och besvär. Enligt min uppfattning borde det inte vara tillräckligt med att enbart åberopa den traumatiska principen utan den behöver kompletteras med andra faktorer som talar mot ett samband.
Ett liknande fall är de så kallade ”försämringsfallen” där en skadelidande, efter den akuta sjukdomstiden, kan ha varit i arbete en viss tid men vars nackbesvär därefter försämras och personen slutligen sjukskrivs för just dessa besvär. Dessa fall är svårbedömda och min uppfattning är att de medicinska rådgivarnas/försäkringsbolagens slutsatser oftast är att samband saknas. De anser att i de fall där nackbesvär dyker upp efter en tids arbete så finns ett otillräckligt samband mellan skada och olycka.
Nämnden gör en självständig bedömning varvid samtliga omständigheter beaktas. Bedömningen kan leda till att nämnden går på försäkringsbolagets linje, ber försäkringsbolaget om en ny bedömning av en ny medicinsk rådgivare, bedömer att samband föreligger eller beslutar att ärendet ska skickas till nämndens sakkunnige läkare för en bedömning av sambandsfrågan.
Vid ringa krockvåld har experterna ofta olika uppfattningar. En del anser att även ett ringa krockvåld kan ge upphov till nackbesvär medan andra anser att detta inte kan leda till vävnadsskador i nacken. I nämnden krävs utöver ringa krockvåld att ytterligare skäl talar mot samband för att bedömningen ska bli att den skadelidande inte har gjort klart mera sannolikt att nackbesvären beror på trafikolyckan.
Degenerativa förändringar (åldersförändringar). Nämnden anser att om den skadelidande inte har haft några symtom före trafikolyckan av degenerativa förändringar så bör man inte ta hänsyn till detta vid sambandsbedömningen.
2. Frågan om samband mellan trafikolycka och arbetsoförmåga
I frågor om samband mellan trafikolycka och arbetsoförmåga använder sig nämnden av samma beviskrav som i rena sambandsärenden d.v.s. beviskravet är klart mera sannolikt. Den skadelidande ska alltså göra klart mera sannolikt att dennes arbetsoförmåga (1/1, 1/2 eller 1/4) beror på besvär efter trafikolyckan. Det är alltså den skadelidande som har bevisbördan. Ärenden om skadebetingad arbetsoförmåga har blivit allt vanligare och tillhör de bedömningar som är mest komplicerade. Eftersom nämnden anser att denna fråga är mer en juridisk fråga än en medicinsk så har antalet remisser till nämndens sakkunniga läkare minskat i dessa frågor. Dessa ärenden leder ofta till diskussioner i nämnden. För de skadelidande är frågan viktig eftersom den avgör om han ska få ersättning för inkomstförlust.
Frågor som rör medicinsk funktionsnedsättning överlåts till medicinska rådgivare och eventuellt nämndens sakkunniga läkare. Övriga frågor som ofta är viktiga att besvara är följande:
• Var den skadelidande i arbete åren före skadehändelsen? Var arbetstiden heltid eller deltid?
• Vilka arbetsuppgifter utförde den skadelidande?
• Var den skadelidande frisk åren närmast före skadehändelsen? Om nej, vilka besvär fanns?
• Föranledde besvären sjukskrivning? I så fall i vilken omfattning?
• Kan den skadelidande fortsätta med tidigare arbetsuppgifter efter olyckan? På heltid eller deltid?
• Har det efter olyckan “dykt upp” konkurrerande besvär som medfört sjukskrivning?
• Är det aktuellt med omskolning eller är hel sjukersättning aktuell? Har den skadelidande arbetstränat?
• Vilken rehabilitering/omskolning bör den skadelidande genomgå d.v.s. vilka sorts arbetsuppgifter kan utföras i framtiden?
• Vad krävs av den skadelidande? Det kan ifrågasättas hur mycket en skadad person med viss arbetsoförmåga ska behöva anstränga sig för att exempelvis få ett nytt deltidsarbete? Är det rimligt att kräva att skadelidande med familj flyttar till en annan ort? Vidare, vad händer om den skadelidande vägrar att delta i rehabilitering/omskolning?
• Hur mycket vägledning får man av försäkringskassans utredning om sjukersättning och eventuell arbetsskadelivränta när det gäller att bedöma arbetsoförmågan/arbetsförmåga i ett ersättningsärende?
• Hur bör arbetsoförmågan “delas” mellan t.ex. två olyckor eller mellan en olycka och konkurrerande besvär?
I dessa ärenden är det viktigt att de skadelidande har ombud. Det som ofta fäller avgörandet i frågor om skadebetingad arbetsoförmåga är den skadelidandes situation vid skadetillfället och åren närmast före trafikolyckan. En person som under denna tid varit frisk och arbetat bedöms oftast ha gjort klart mera sannolikt att arbetsoförmågan beror på trafikolyckan. Har han konkurrerande besvär - uppkomna före eller efter trafikolyckan - måste dessa bedömas och jämföras med de skadebetingade besvären. Det måste utredas vilken medicinsk funktionsnedsättning de olika besvären ger. Inte så sällan kommer nämnden fram till att hälften av arbetsoförmågan beror på besvären efter trafikolyckan och hälften på konkurrerande besvär. På samma sätt kan man dela upp en arbetsoförmåga på olika skador. Den skadebetingade arbetsoförmågan kan bedömas till hel, halv eller en fjärdedel.
I de fall som trafikolyckan är ett s.k. färdolycksfall, d.v.s. har hänt på väg till eller från arbetet, ska Försäkringskassan ta ställning till om övervägande skäl talar för att nackbesvären uppkommit vid färdolycksfallet. Är så fallet får den skadelidande arbetsskadelivränta som oftast täcker den uppkomna inkomstförlusten från tidpunkten då den beviljades. Trafikskadenämnden anser att beviskravet klart mera sannolikt är likvärdigt med Försäkringskassans övervägande skäl. Trots det kan nämnden komma fram till en annan bedömning än Försäkringskassan eftersom fri bevisvärdering gäller. Ibland har nämnden och kassan inte samma beslutsunderlag och då kan självfallet slutsatserna bli olika. I de flesta fall sammanfaller emellertid bedömningarna och min uppfattning är att försäkringsbolagen i princip alltid följer Försäkringskassans beslut.
3. Beviskrav vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust
Inkomstförlusten bestäms genom att från inkomstunderlaget (den inkomst som den skadelidande skulle ha haft som oskadad) dra de faktiska inkomster som den skadelidande faktiskt har som skadad. Enligt en skadeståndsrättslig grundprincip ska den skadelidande efter skadan ha samma ekonomiska situation som före olyckan.
Ibland är det emellertid svårt att bestämma inkomstunderlaget. Trafikskadenämnden har sedan flera år ansett att den skadelidande ska med tillräcklig grad av sannolikhet visa att han som oskadad skulle ha haft visst arbete eller lön. Försäkringsbolagen har dock krävt att den skadelidande ska visa/styrka att han som oskadad skulle ha haft visst arbete eller lön. När nämnden bestämde sig för detta beviskrav hade man på nämndskansliet gått igenom en ansenlig mängd domar där olika beviskrav användes. Nämnden tyckte då att beviskravet med tillräcklig grad av sannolikhet visa var det som bäst gav uttryck för nämndens mening, nämligen att man inte kunde kräva av den skadelidande att han skulle kunna styrka/visa vilket arbete/inkomst han skulle ha haft som oskadad men att beviskravet dock måste vara högre än det man använde i sambandsfrågor, klart mera sannolikt.
I en dom från Högsta domstolen sommaren 2007 (NJA 2007, s. 461) ställdes frågan om vilket beviskrav som skulle användas på sin spets. Högsta domstolen tog ställning till om den skadelidande måste visa/styrka att denne som oskadad skulle ha haft visst arbete under en tid eller om det räckte med att göra sannolikt att han skulle ha haft ett visst arbete. Högsta domstolen uttalade bland annat följande:
“Svårigheterna för en skadelidande all prestera full bevisning om han eller hon skulle ha sökt och fått arbete med en viss inkomst om skadan inte hade inträffat måste i många fall vara betydande. Detta leder sammantaget till att en skadelidande, som vid tidpunkten för olyckan var arbetslös, bör få ersättning för en inkomstförlust beräknad utifrån en högre inkomst än den han eller hon hade som arbetslös, om det framstår som sannolikt att han eller hon skulle ha fått denna högre inkomst om skadan inte hade inträffat.”
Högsta domstolens dom har tolkats på olika sätt. Trafikskadenämnden har tolkat domen så att beviskravet “sannolikt” gäller frågan om den skadelidande som oskadad skulle ha fått visst arbete och att den skadelidande inte behöver vara arbetslös vid skadetillfället.[1] När det gäller inkomstförlustens storlek menar nämnden fortfarande att den skadelidande ska med “tillräcklig grad av sannolikhet visa” inkomstens storlek för att ersättning ska kunna lämnas. I en nyligen avgjord hovrättsdom (Svea Hovrätts dom den 9 december 2008, T 4154-08) ansåg hovrätten - i enlighet med Högsta domstolens dom - att det var tillräckligt att den skadelidande hade gjort sannolikt att hon som oskadad skulle ha erbjudits och accepterat ett visst arbete för att hon skulle få ersättning för inkomstförlust.
Enligt min mening är beviskravet sannolikt (gäller fråga om visst arbete som oskadad) lägre än beviskravet klart mera sannolikt (gäller sambandsfrågor) medan beviskravet med tillräcklig grad av sannolikhet visa (gäller fråga om inkomst som oskadad) är högre än klart mera sannolikt. Beviskravet visat/styrkt används av nämnden vad gäller kostnader i nya skador.
Försäkringsbolagen använder ibland fortfarande beviskravet visat/styrkt både när det gäller vilket arbete som den skadelidande skulle ha haft som oskadad och vilken inkomst denne skulle ha haft.
4. Beviskrav vid ersättning av psykiska besvär till följd av nära anhörigs död
För dödsfall, i t.ex. trafiken, som inträffar efter år 2001 finns en ny lagregel i 5 kap 2 § första stycket, tredje punkten skadeståndslagen. Den lyder:
“Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för personskador som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.”
För rätt till ersättning krävs att den närstående fått en personskada (psykiska besvär, psykisk chock). Den närstående behöver dock normalt inte styrka att de psykiska besvären beror på personskadan. Det presumeras att de närstående under en akut sjuktid på cirka ett år har sådana besvär att de är berättigade till ersättning för sveda och värk. Denna bevislättnad framgår av ett avgörande i Högsta domstolen (se NJA 2000 s 521 det s.k. "Buafallet") från år 2000. De psykiska besvären måste dock - för att vara ersättningsbara - gå utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall normalt brukar medföra för närstående.
Ersättningen i dessa fall för sveda och värk fastställs med hjälp av den sedvanliga hjälptabellen för sveda och värk till avrundat 25 Tkr. Om ett uppsåtligt brott ligger till grund för skadeståndstalan brukar ersättningen bli 50 Tkr (se NJA 2004 s 21). Även högre ersättning har förekommit. Om den närstående yrkar ersättning med mer än 25 Tkr kronor på den grunden att de psykiska besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt omfattande så måste detta styrkas med sedvanlig bevisning i form av till exempel läkarintyg eller sjukskrivning som visar att den akuta sjutiden överstiger ett år. Finns sådan bevisning lämnas ytterligare ersättning - utöver 25 Tkr - i enlighet med hjälptabellen för sveda och värk.
5. Avslutning
Avslutningsvis ska Trafikskadenämndens praxis understrykas. Huvudregeln är att den skadelidande har bevisbördan, vilken ska kunna styrka för vad som yrkas. I vissa fall finns emellertid bevislättnad:
1. I sambandsärenden räcker det att den skadelidande gör klart mera sannolikt att det är trafikolyckan som har orsakat besvären/arbetsoförmågan än någonting annat.
2. I inkomstförlustärenden finns två olika beviskrav i Trafikskadenämndens praxis:
a) sannolikt i frågan om den skadelidande som oskadad skulle ha fått visst arbete.
b) tillräcklig grad av sannolikhet när det gäller inkomstförlustens storlek.
Det svåra är att veta vad dessa olika beviskrav står för. Ju fler mål som avgörs, framför allt i Högsta domstolen men även i hovrätterna, desto klarare blir rättsläget.
[1] Se Andersson, H. ”Beviskravet vid ersättning av inkomstförlust,hypotetiska prognosers sannolikhet”, www.pointlex.se.