Artikeln har författats inom ramen för projektet “Soft law-reglering av försäkringsrätten”, finansierat av Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds stiftelse för professur i försäkringsrätt vid Stockholms universitet. Ett varmt tack till Erland Strömbäck för värdefulla kommentarer på ett utkast till denna artikel.

1.Inledning

Det första svenska brand- och livförsäkringsaktiebolaget, Skandia, bildades 1855 med säte i Stockholm. År 1866 bildades ytterligare ett brand- och livförsäkringsbolag, Svea, med säte i Göteborg. Man kan inte annat än beundra grundarna av Svea för deras rådighet, när det första de gjorde var att fråga Skandia om det möjligtvis gick ta del av bokföring, formulär, prospekt och övriga handlingar i syfte att ge Svea nödvändiga kunskaper för att kunna sätta igång med sin verksamhet. Skandia gick, ur dagens perspektiv något överraskande, Sveas önskemål till mötes och tillhandahöll det material Svea efterfrågade.[2] När det senare visade sig att Svea tog ut lägre premier av kunderna än vad Skandia gjorde uppstod visserligen en viss missämja mellan bolagen men inom några år hade en överenskommelse angående premiesättningen ingåtts mellan bolagen och ett fungerande samarbete etablerats.[3] Nya försäkringsbolag som bildades anslöt sedermera till detta samarbete. Från och med det ögonblick som det inom ett och samma försäkringssegment fanns två försäkringsbolag etablerade i Sverige, så samarbetade dessa alltså med varandra.

Inom försäkringsbranschen har i alla tider pågått ett intensivt samarbete i en mängd olika syften och i en mängd olika former och konstellationer. Föremål för intresse i denna artikel avgränsas emellertid till samarbetena kring försäkringsvillkoren som ägde rum bl.a. genom villkorsskrivningen i de s.k. tarifföreningarna. Den första svenska tarifföreningen är Svenska Brandtarifföreningen från 1873. Tarifföreningarna upplöstes i slutet av sextiotalet men villkorssamarbetet fortsatte längre än så, kanske ända in på 1980-talet. Syftet med undersökningen är dels att ge en historisk beskrivning av de svenska tarifföreningarna och deras arbete på det försäkringsavtalsrättsliga området, dels att kasta ljus över frågan vilken betydelse de branschgemensamma försäkringsvillkoren har och har haft för utvecklingen av den svenska försäkringsavtalsrätten. Avgränsningen innebär att jag inom ramen för denna artikel inte behandlar den villkorskontroll som ägde rum inom ramen för Allmänna reklamationsnämnden eller det avtalstolkningsarbete som förekom i de branschgemensamma villkorsnämnderna.

Villkorsperspektivet på tarifföreningarnas arbete verkar hittills vara tämligen outforskat, vilket har varit minst sagt utmanande när det gäller materialinsamlandet. Det finns visserligen en hel del skrivet om samarbetena inom försäkringsbranschen. Samarbetena kring just försäkringsvillkor har dock utgjort endast en liten del branschsamarbetena, och ämnet är endast fragmentariskt behandlat i litteraturen. Tarifföreningarna var privata organ och arkiven har under åren förvaltats av olika privata aktörer som t.ex. försäkringsbolag. Materialet är enormt. Bara (den i och för sig största) Svenska Tarifföreningens arkiv omfattar ungefär tvåhundra hyllmeter och materialet belyser alla möjliga olika aspekter av försäkring. Jag har hos Centrum för Näringslivshistoria hittat en hel del villkor, men inte alla. Svensk Försäkrings-Årsbok har publicerat en del men inte alla tariffvillkor med kommentarer. Eftersom materialet inte är komplett görs därför i artikeln inga anspråk på någon fullständig och detaljerad redogörelse av tariffvillkorens historia.  

2.Tarifföreningarna

2.1 Svenska Brandtarifföreningen

Redan i mitten på 1800-talet träffades företrädare för utländska och svenska brandförsäkringsbolag i form av s.k. collegier i syfte att utbyta erfarenheter om de nya försäkringsriskerna som industrialismen hade fört med sig.[4] Den 28 november 1873 bildades Svenska Brandtarifföreningen genom en s.k. allmän överenskommelse mellan alla svenska brandförsäkringsaktiebolag samt de flesta utländska brandförsäkringsbolag som vid tidpunkten var verksamma i Sverige,[5] med den engelska The Fire Offices’ Committe som förebild.[6] Genom överenskommelsen åtog sig medlemmarna i föreningen att iaktta föreningens tariffer, premiebeslut och försäkringsvillkor. Aktiva medlemmar var de bolag som drev direkt brandförsäkringsrörelse i Sverige, medan bolag som drev återförsäkringsrörelse var passiva medlemmar. Till den första överenskommelsen slöt sig 17 försäkringsbolag.[7] Tarifföreningens arbete bedrevs genom ett förtroenderåd samt två tariffkommittéer med säte i Stockholm och i Göteborg. Kommittéerna sammanträdde en gång i månaden.[8]

   Man kan säga att tarifföreningen var ett slags kluster bestående av försäkringskunniga personer. Många små bolag hade inte ett tillräckligt stort statistiskt underlag för att effektivt kunna prissätta produkterna, utan arbetet i tarifföreningarna blev en förutsättning för de mindre bolagen att driva verksamhet över huvud taget.[9] En av de viktigaste uppgifterna för föreningen var att ta fram s.k. brandförsäkringstariffer, dvs. att prissätta brandförsäkringarna. Från början var dessa tariffer (s.k. ”allmänna bestämmelser”) inte så omfattande i volym, men allteftersom medlemsbolagen insamlade och bearbetade statistik blev tarifferna allt mer omfattande och sofistikerade. Från och med 1909 fanns dels en allmän tariff med definitioner m.m. som gällde för hela landet, dels en kompletterande områdestariffer (Norrland, Mellansverige osv.), som i sin tur kompletterades av ortstariffer (Stockholm, Blekinge osv.). Vid det här laget var tarifferna alltså mycket detaljerade. I de allmänna bestämmelserna fanns regler om vad som skulle stadgas i försäkringsbrevet, nämligen försäkringsbeloppets fördelning, undantagen från försäkringen, omständigheter som inverkade på premien samt försäkringsvillkor. Tarifferna uppdaterades varje år.  

   Förutom att insamla och bearbeta statistik, bedriva brandskyddsarbete, utarbeta tariffer och försäkringsvillkor (mer om det nedan) låg det hos tarifföreningen att vaka över tariffernas efterlevnad, sköta kontakter med myndigheter, göra utredningar i olika frågor samt att ta emot anmälningar om tarifföverträdelser. Som tarifföverträdelser räknades t.ex. att avvika från tarifföreningens överenskommelser, att återförsäkra sig i ett nontariffbolag, att utlämna tariffer eller protokoll till försäkringstagare eller nontariffbolag eller att distribuera försäkring via agenter (säljare) hos nontariffbolag. Om ett bolag gjorde sig skyldigt till en tarifföverträdelse utgick ett vite om ett belopp mellan 50 och 500 kronor, beroende på överträdelsens art.[10]

   Redan från starten utgjorde tarifföreningen en internationell sammanslutning. Av de 17 bolagen som anslöt sig till den första överenskommelsen var 13 utländska (från England, Norge och Danmark).[11] Ända från början samarbetade föreningen med tarifföreningarna i de övriga nordiska länderna och i protokollen redogjordes för aktiviteter i föreningarna i de övriga nordiska länderna. Den norska tarifföreningen bildades 1876, den finska 1877 och den danska 1896.[12] Det internationella samarbetet säkrades också i själva överenskommelsen; här framgår t.ex. de utländska bolagen skulle representeras av minst en ordinarie ledamot och minst två suppleanter  i föreningens förtroenderåd samt att alla protokoll skulle tillställas samtliga medlemmar.[13] 60 år efter grundandet, 1943, var Svenska Brandtarifföreningen alltjämt en internationell sammanslutning. Av totalt 35 medlemsbolag var 16 bolag utländska.[14]  Det utländska inflytandet över de villkor som togs fram i tarifföreningen kan alltså antas ha varit stort.   

2.2 Fler tarifföreningar 

Under ca 35 år var Svenska Brandtarifföreningen den enda i sitt slag i Sverige. Det fanns samarbeten på andra områden som inte formaliserats i tarifföreningar. 1877 ingicks en t.ex. överenskommelse mellan de svenska livförsäkringsbolagen som rörde bl.a. premier, provisioner till ombuden och.[15] Ett annat exempel är den s.k. oantastlighetsöverenskommel­sen som ingicks 1907 mellan livbolagen.[16] Ytterligare ett exempel är den överenskommelse om returprovision och illojal konkurrens som 1907 ingicks genom Direktörsföreningen.[17]

Mellan 1908 och 1942 bildades ett stort antal tarifföreningar för olika försäkrings­grenar:[18]

• 1908  Tarifföreningen för inbrotts- och stöldskyddsförsäkring.
• 1913  Svenska Avbrottstarifföreningen.[19]
• 1917 Brandtarifförening för ömsesidiga brandförsäkringsbolag.
• 1917 Tarifföreningen för Ansvarsförsäkring.
• 1918 Sjöassuradörernas tarifförening.[20]
• 1919 Tarifföreningen för Maskinförsäkring.  
• 1920 Svenska Automobiltarifföreningen.   
• 1921 Tarifföreningen för vattenledningsskadeförsäkring.
• 1922 Svenska Glasförsäkringstarifföreningen. 
• 1928 Svenska Resgodstarifföreningen.
• 1932 Svenska Automobiltransporttarifföreningen.  
• 1933 Husdjursförsäkringsföretagens förening.[21]
• 1936 Trafikförsäkringsanstalternas Tariffkommitté.  
• 1942 Tarifföverenskommelse mellan bolag som drev garantiförsäkring.
• 1942 Tarifföreningen för Olycksfalls- och Sjukförsäkring.  

Tarifföreningarna genomgick under åren flera sammanslagningar. 1937 slogs tarifföreningarna för ansvarighets, glas, inbrotts, resgods samt vattenledningsskadeförsäkring ihop till en gemensam tarifförening; Tarifföreningen för Ansvarighets-, Glas-, Inbrotts-, Resgods- och Vattenledningsskadeförsäkring.[22] 1945 slogs denna tarifförening ihop med Svenska Brandtarifföreningen till Svenska Tarifföreningen.[23]  

De nya tarifföreningarna var inte internationella på samma sätt som Svenska Brand­tarifföreningen var. Tarifföreningen för inbrotts- och stöldförsäkring hade inga utländska medlemsbolag.[24] Det hade inte heller Tarifföreningen för Ansvarsförsäkring eller Tarifföreningen för Maskinförsäkring.[25] Tarifföreningen för vattenledningsskadeförsäkring saknade också utländska medlemmar, medan Svenska Automobil­tarifföreningen hade några stycken.[26] Svenska Glasförsäkringstarifföreningen likaså.[27] 1942 bildades Tarifföreningen för Olycksfalls- och Sjukförsäkring. Föreningen hade endast svenska medlemsbolag men inom livförsäkringsbranschen samarbetade man internationellt i andra fora. 1885 hölls den t.ex. första skandinaviska livförsäkringskongressen mellan Sverige,  Norge, Danmark och  Finland.[28]

Tarifföreningarna bedrev verksamhet ungefär enligt den modell som bedrivits i Svenska Brandtarifföreningen. Föreningarna beslutade om tariffer och försäkringsvillkor, förde gemensam statistik,[29] publicerade förslag till försäkringsbrev och frågeformulär, skötte kontakter med myndigheter, bedrev försäkringstekniska utredningar och tillvaratog medlemmarnas intressen på olika sätt. Det kunde till exempel handla om att justera tariffer i händelse av lagändringar som påverkade den försäkrade risken. En viktig uppgift var att utfärda specialtariffer eller undantag från försäkringsskydd vid enstaka särskilda händelser (exempelvis för en hästutställning år 1922). Föreningarna hade också rent administrativa funktioner. Bolagen beställde trycksaker som t.ex. brevpapper, ansökningsformulär och försäkringsvillkor genom tarifföreningarna. Under en period utgjorde Svenska Brandtarifföreningen en central för internpost mellan alla tarifförsäkringsbolag.[30]

Redan i början på 1900-talet framkom i den offentliga debatten kritiska synpunkter på den kartellbildning som sammanslagningarna i tarifföreningarna faktiskt utgjorde, och arbetet som bedrevs inom tarifföreningarna var omstritt. Sådana synpunkter framkom t.ex. i de motioner som väcktes i riksdagen om förstatligandet av försäkringsväsendet.[31] I början på 1960-talet hade vad man kan säga en oligopolmarknad bildats, med ett fåtal dominerande aktörer (Skandia, Trygg-Hansa, Folksam, Wasa och Länsförsäkringar).[32] När Skandia lämnade Tarifföreningen 1967 försvann en del av underlaget för föreningens verksamhet och föreningen upplöstes.[33] Branschsamarbetet har sedan dess successivt blivit försvagat. Än idag samarbetar försäkringsbolagen med varandra men i andra former.  

3 Villkorsarbetet i tarifföreningarna  

3.1  Villkoren

Ett centralt led i tarifföreningarnas arbete var att ta fram försäkringsvillkor som försäkringsbolagen åtog sig att använda i sina avtal med försäkringstagarna. Rent tekniskt var det inte fråga om standardavtal, även om villkoren i praktiken fick den funktionen. Villkoren distribuerades till medlemsbolagen, och senare publicerades en del av villkoren också i Svensk Försäkrings-Årsbok. Adressater till dessa försäkringsvillkor var sålunda medlemsbolagen, och inte försäkringstagarna. I stället kan man säga att villkoren utgjorde mallar för försäkringsavtal som togs fram av tarifföreningarna. Mallarna var ”bindande” för försäkringsbolagen eftersom medlemsbolaget genom sitt medlemskap åtagit sig att tillämpa villkoren i förhållande till försäkringstagarna. Det innebar att medlemsbolagen i förhållande till försäkringstagarna inte kunde avtala om varken bättre eller sämre villkor än vad som följde av mallen. Man kan alltså säga att tariffvillkoren var tvingande även till försäkringstagarens nackdel. Det fanns även överenskommelser mellan försäkrings­branschen och vissa kundkollektiv, som t.ex. Svenska Brandtarifföreningens överenskommelser med Svenska Trävaruexport­föreningen och Svenska Cellulosa­föreningen,[34] vilka alltså utgjorde klassiska standardavtal. Vidare ingicks mellan tariffbolagen och Svenska Bankföreningen en överenskommelse angående inteckningshavarens rätt vid brandskador.[35]  

Tarifföreningarnas villkor var mycket omfattande och detaljerade. Det tidigaste försäkringsvillkoret som jag har funnit, Svenska Brandtarifföreningens Allmänna Brandförsäkringsvillkor från 1901,[36] innehåller 28 artiklar (över 15 sidor) med utförliga regler om den försäkrade risken, undantag, upplysningsplikt och sanktioner i händelse av att upplysningsplikten inte iakttas, fareökning, värdering av försäkrad egendom och beräkning av ersättning, räddningsplikt, anmälningsskyldighet, medverkan vid skadereglering, premien, tvistlösning, underförsäkring, dubbelförsäkring, återställande av skadad egendom, framkallande av försäkringsfall, förhållande till tredje man och preskription. Villkoret uppdaterades 1905 och det villkoret bygger i stort sett på villkoret från 1901. Ett nästan samtida villor är 1906 års försäkringsvillkor för avbrottsförsäkring.[37] Villkoret innehöll bestämmelser om försäkringens omfattning, upplysningsplikt, premie, räddningsplikt, anmälningsplikt m.m. Ett annat exempel på ett detaljerat villkor är de Allmänna Ansvarsförsäkringsvillkor som antogs första gången i samma veva som när tarifföreningen för ansvarsförsäkring bildades 1917. Det allmänna ansvarsförsäkringsvillkoret trycktes upp som ett ”omslag” i vilket försäkrings­brevet med de för försäkringstagaren specifika uppgifterna placerades. Villkoret innehåller 10 artiklar med detaljerade regler om den försäkrade risken uppdelat i personskador och sakskador, vilka som är ansvarsförsäkrade, fördelning av rättegångskostnader, upplysningsplikt, försäkringstid och premie, riskändringar under försäkringstiden, anmälningsskyldighet, regressanspråk och tvistlösning.

3.2  Kommentarerna

Lite senare började man publicera de mest centrala villkoren med kommentarer. När exempelvis nya brandförsäkringsvillkor antogs av Svenska Brandtarifföreningen 1938 publicerades dessa i Svensk Försäkrings-Årsbok tillsammans med en utförlig kommentar av Einar Nilsson. 1944 publicerades 1934 års ansvarsförsäkringsvillkor med ”kortfattade” kommentarer författade av advokaten Erik Löfgren. Samtidigt publicerades även 1934 års allmänna försäkringsvillkor för familjeansvarsförsäkring med kommentarer av Erik Löfgren.  1950 publicerades nya allmänna villkor för företagsförsäkring med kommentarer av Nils Folin. 1955 kom allmänna försäkringsvillkor för lantbruksansvarighetsförsäkring, 1956 kom allmänna försäkringsvillkor för affärsförsäkring och 1958 kom allmänna försäkrings­villkor för ansvarighetsförsäkring, alla kommenterade av Arne Faleborn. 

Villkorskommentarerna innehåller rikligt med information på olika nivåer. De innehåller exemplifieringar av svårtillämpade villkor, t.ex. gällande försäkringstid. I kommentarerna finns hänvisningar till tvingande respektive dispositiva regler i 1927 års försäkringsavtalslag (1927:77) (GFAL), där författaren förtydligar dels samspelet mellan villkoret och reglerna i GFAL, dels påvisar skillnader mellan GFAL och villkoret. Kommentarerna innehåller vidare hänvisningar till andra artiklar eller stycken i villkoret, dvs. ett förtydligande av de interna sambanden mellan olika bestämmelser. Här finns hänvisningar till äldre villkor och beskrivningar av vad som skiljer de äldre villkoren från de förefintliga, samt försäkringstekniska förklaringar (t.ex. om ett visst moment är att betrakta som en ”försäkring på första risk”). I kommentarerna beskrivs vidare bakgrunden till olika villkor. Här hänvisas inte sällan till olika överväganden som gjordes ”under villkorens förarbeten”. Vidare delar författaren med sig av sina (och andras) erfarenheter av tillämpningen av olika villkor, som t.ex. att det har visat sig att vissa risker är svårare att försäkra eller att vissa omständigheter är svårare att bevisa. Författaren påvisar även försäkringspraxis i olika frågor, t.ex. hur man har löst vissa försäkringstekniska problem genom att justera modeller för försäkringsbeloppen. Här finns även hänvisningar till internationell försäkringsrätt i form av villkor eller försäkringspraxis. I kommentarerna redogörs för visst ”branschsnack” som förekommit i olika sammanhang, och här och där redovisas förslag på förbättringar av villkoren. Kort och gott innehåller villkorskommentarerna en hel del matnyttigt. Här finns dessutom kommentarer angående lagvals- och forumfrågor, förhållandet inte bara till GFAL utan övrig svensk rätt, samt hänvisningar till andra branschvillkor samt redogörelser för förhållandet till dessa.  

Däremot saknas i kommentarerna, överraskande nog, hänvisningar rättsligt material som förarbetena till GFAL, rättspraxis (med undantag från någon enstaka hänvisning till NJA-fall) eller till doktrin. Förklaringen är antagligen att kommentarerna inte skrevs med juristerna som adressater, utan allmänt till försäkringsbranschens medarbetare. 

3.3 Villkorens normativa status

Den modell som tarifföreningarna tillämpade innebar att medlemsbolagen genom den konstituerande överenskommelsen åtog sig att följa föreningens tariffer, försäkrings­villkor och övriga bestämmelser. Att i förhållande till försäkringstagarna avvika från t.ex. tariffvillkoren utgjorde en tarifföverträdelse som var förenad med böter. Man kan alltså säga att legitimiteten hos tarifföreningarnas villkor grundades på avtal; privata aktörer åtog sig på frivillig väg genom sitt medlemskap att iaktta tarifföreningarnas normer.

Men tarifföreningarnas villkor hade en normerande funktion även för andra än för medlemmarna i tarifföreningarna.  Även bolag som inte var anslutna till föreningarna, s.k. nontariffbolag, kunde åta sig att följa tarifföreningarnas villkor.[38] I en överenskommelse  1916 enades Svenska Brandtarifföreningen å ena sidan och ett antal nontariffbolag å andra sidan om att nontariffbolagen skulle tillämpa tariffvillkoren.[39] Det innebar att försäkringsvillkoren inte hade verkan endast i förhållande till föreningens medlemmar utan hade ett vidare tillämpningsområde. Villkoren, och senare också villkors­kommentarerna, publicerades i den branschgemensamma skriften Svensk Försäkrings-Årsbok. Tarifföreningarna får därför antas ha haft ett mer allmänt normativt syfte med reglerna, eftersom dessa kom till hela branschens kännedom. Däremot har jag inte hittat något som tyder på att tarifföreningarna samarbetade med myndigheter när villkoren togs fram, t.ex. i form av att villkoren skulle tillställas myndigheterna, eller att normerna i branschvillkoren har förankrats i officiella organ. På så sätt verkar utarbetandet av försäkringsvillkoren och villkorskommentarerna ha varit en intern branschangelägenhet.

Svenska tarifföreningen upplöstes 1967 men efter det utarbetades branschvillkor i stället av FSAB, Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag som bildades 1971 (och som fortfarande bedriver verksamhet). FSAB hade från början karaktären av en serviceorganisation och försäkringsbolagen åtog sig inte att följa t.ex. försäkringsvillkoren som utarbetades där på samma sätt som man åtagit sig att följa tariffvillkoren.[40] De villkor som togs fram av FSAB var därför inte bindande för någon på samma sätt som tarifföreningarnas villkor varit för dess medlemmar. Även dessa villkor hade emellertid stark legitimitet, eftersom de utarbetades som ett samarbete mellan de största försäkringsbolagen. 1976 års allmänna bestämmelser för hemförsäkring togs dessutom fram i samarbete med bl.a. Konsumentverket och Försäkringsinspektionen, vilket gav villkoret en stark legitimitet.  

4 De branschgemensamma villkorens betydelse för 1927 års försäkringsavtalslag och 1980 års konsumentförsäkringslag

4.1 1927 års försäkringsavtalslag

Inspiration till innehållet i GFAL kom från flera håll; övrig nordisk rätt (genom det nordiska samarbetet), försäkringsbestämmelserna i 1891 års sjölag (1891:35), samt  internationell (främst tysk och schweizisk) försäkrings­avtalsrätt.[41] Men klart är att även den då gällande svenska ”försäkringsavtalsrätt”[42] som kom i uttryck huvudsakligen i tarifföreningarnas försäkringsvillkor hade stor betydelse för utformningen av FAL. Detta samband konstateras mer allmänt i motivuttalanden och litteratur.[43]

   Sambandet mellan normerna i de gemensamma branschvillkoren och regleringen i GFAL är emellertid ganska komplicerat. I motiven anges att man tillmätte villkoren stor betydelse.[44] Representanter från försäkringsbranschen var djupt involverade i lagstiftningsarbetet. Tre av ledamöterna i 1919 års försäkringsavtalsrättskommitté var försäkringsdirektörer. Arbetet diskuterades kontinuerligt med företrädare för försäkringsbranschen. Kommittén samarbetade med företrädare från försäkrings­branschen genom Svenska Försäkringsföreningen, Svenska Brandtarifföreningen, Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening m.fl.[45] 1921 lades ett preliminärt lagutkast för granskning av försäkringsvärlden.[46] Dessa aktörer var antagligen väl insatta i den då gällande regleringen av försäkringsavtalen som förekom genom tariffvillkoren. Den dåvarande normeringen som fanns i de branschgemensamma villkoren får därför på den vägen antas ha haft betydelse vid utformningen av GFAL.

Samtidigt får man av motivtexterna intrycket att lagstiftaren hade ett ganska distanserat förhållningssätt tarifföreningarnas villkor. Inte ens de regler i GFAL som reglerar särskilda försäkringsformer (dvs. §§ 59-96 som reglerar transportförsäkring, brandförsäkring m.m.) är till synes hämtade från motsvarande bestämmelser i de branschgemensamma försäkringsvillkoren.

Det ganska svaga direkta sambandet mellan tariffvillkorens bestämmelser och bestämmelserna i GFAL kan antas ha berott på flera faktorer. En faktor var att villkoren delvis var missvisande när det gällde att fastställa ”gällande försäkrings­avtalsrätt” vid den tidpunkten. Vid tidpunkten för GFALs tillkommande fanns i och för sig en rad allmänna villkor på marknaden som tillämpades av i stort samtliga försäkringsbolag inom de olika branscherna. Denna enhetliga normering av försäkringsavtalsrätten var emellertid till viss del en slags fiktion på det sättet att villkoren gentemot försäkringstagaren hade en mycket sträng formulering samtidigt som bolagen sällan i praktiken nyttjade möjligheten att åberopa villkorens stränga påföljder.[47] Villkoren var formulerade i första hand för att skydda försäkringsbolagen mot illojala försäkringstagare. Försäkringsgivarna visade regelbundet kulans mot försäkrings­tagaren,[48] och de gemensamma villkoren visade därför till viss del en ”oriktig” försäkringsavtalsrätt, dvs. en ordning som i praktiken inte tillämpades. De gemensamma villkoren innehöll vidare inte någon komplett reglering av försäkringsavtalet. Ett syfte med GFAL var att skapa regler där försäkringsvillkoren saknade uttryckliga regler.[49] De gemensamma försäkringsvillkorens regler om t.ex. förhållandet till tredje man var otillräckliga eller saknades helt.[50] De gemensamma villkoren för ansvarsförsäkring hade inte några direktkravsregler, som i stället infördes i GFAL. Slutligen var ett syfte med GFAL att stärka kundskyddet samt utgöra en förebild vid fastställandet av allmänna försäkringsvillkor i de olika branscherna. GFAL innehåller därför som bekant vissa tvingande regler till förmån för försäkringstagarna.[51]  

Icke desto mindre finns i GFAL flera regler som har en mer eller mindre direkt motsvarighet i de vid den tidpunkten gällande tariffvillkoren. Här ska nämnas några exempel. Ett exempel där tariffvillkoren hade en påverkan på GFAL var gällande upplysningsplikten. Av 1891 års sjölag följde en mycket sträng upplysningsplikt. Visade det sig att en lämnad uppgift var felaktig var avtalet enligt 243 § SjöL ogiltigt oavsett god tro hos uppgiftslämnaren.  I alla tider har försäkringsgivaren varit beroende av försäkrings­tagarens upplysningar för att kunna göra bedömningar om den försäkrade risken. I och med brand- och livförsäkringens framväxt fick bolagen ett mer omfattande och differentierat statistiskt underlag att bedöma riskerna på. Det innebar dels att försäkringsgivaren inte längre behövde bedöma risken endast på några få omständigheter. Dels innebar det att försäkringsgivaren inte längre kunde överlåta hela införskaffandet av information på försäkringstagaren eller förvänta sig att försäkringstagaren hade förmåga att avgöra vilka omständigheter som var relevanta för försäkringsgivaren. Försäkringsgivaren fick börja ställa frågor till försäkringstagaren.[52] Utvecklingen innebar att upplysningsplikten alltmer fick mer karaktären av en svarsplikt.[53] I GFAL intogs som bekant nyanserade regler om upplysningsplikten i 4-10 §§. Sådana nyanserade regler om upplysningsplikten följde redan av branschgemensamma villkor, och utgjorde även praxis hos de försäkringsbolag som saknade sådana uttryckliga villkor.[54] På livförsäkringens område ingicks en överenskommelse om ett villkor med nyanserade regler om upplysningsplikten 1907. Av 1907 års villkor följde en särskild regel vid oriktig åldersuppgift med ersättning enligt pro rata-principen som sanktion. Här fanns också en kausalitetsregel som gällde för de fall den oriktiga uppgiften saknat betydelse för bolagets bedömning av risken.[55] En motsvarande regel infördes i 9 § GFAL. I 1907 års villkor gällde vidare en pro rata-regel för de fall oriktiga uppgifter lämnats i god tro, vilken motsvaras av 6 § 2 st GFAL. Man kan alltså säga att lagstiftaren i GFAL tog fasta på den praxis som redan var etablerad i de branschgemensamma villkoren.[56]  

Ett annat exempel där tariffvillkoren påverkade synsättet i GFAL är vid framkallande av försäkringsfall. Av 248 § SjöL följde att försäkringsgivaren befriades från ansvar om skadan tillkommit genom försäkringstagarens vållande, oavsett grad av vållande. I branschen hade man emellertid långt innan GFAL övergett detta synsätt och utbetalat ersättning till försäkringstagarna även vid vållande, så länge vållandet inte varit grovt.[57] Redan i 1901 års brandförsäkringsvillkor fanns i artikel 20 en regel om att rätten till försäkringsersättning bortföll vid grovt orsakande av brand. Av § 1.A.4.a) i 1917 års allmänna försäkringsvillkor för anvarsförsäkring framgår att skador som avsiktligt framkallats av försäkringstagaren undantas från försäkringsersättning. Även 1906 års avbrottsförsäkringsvillkor innehåller i artikel 13 en sådan regel. 18 § GFAL, enligt vilken försäkringsgivaren är fri från ansvar om skadan har orsakats med grov vårdslöshet, har sålunda hämtats från försäkringsbolagens praxis, delvis så som den kom till uttryck i tariffvillkoren.

1891 års SjöL saknade uttryckliga regler som förbjöd försäkringstagaren att göra en vinst på sin försäkring, dvs. regler om berikandeförbud. Redan i 1901 års brandförsäkringsvillkor infördes i artikel 15 en uttrycklig regel som förbjuder försäkringshavaren att göra en vinst på sin brandskadeersättning. Försäkringen skulle i stället endast gottgöra försäkringshavaren för det verkliga värde som skadats genom branden. En regel om berikandeförbud fanns även i artikel 8 i 1906 års avbrottsförsäkringsvillkor. Principen om berikandeförbudet kom som bekant till uttryck även i 39 § i GFAL. 

Ett exempel som visserligen inte här hämtat från GFAL, utan från en till GFAL näraliggande författning är tredjemansreglerna i 1927 års brandförsäkringsavtalslag (1927:79). I 1 § reglerades vem av försäkringstagaren eller inteckningshavaren som hade rätt att uppbära ersättning vid försäkringsfall. Om skadan ej översteg en tiondel av försäkringssumman var det ägaren som hade rätt till ersättning, och om skadan översteg en tiondel av försäkringsbeloppet så måste inteckningshavaren medge utbetalningen. Regleringen var direkt hämtad från Svenska Brandtarifföreningens allmänna villkor.[58]

Man kan möjligen även tänka sig att systematiken i FAL påverkades av tarifföreningarnas villkor. 1927 års FAL innehåller en allmän del med allmänna bestämmelser, en del med skadeförsäkringsregler, en del med livförsäkring och en del med olycksfallsförsäkring. Indelningen följer i stort branschens indelning av försäkringsgrenar och i vart fall för sjöförsäkring, brandförsäkring, ansvarsförsäkring och olycksfalls- och sjukförsäkring fanns vid tidpunkten etablerade branschsamarbeten.

Det är allmänt känt att lagstiftaren lät sig inspireras av tysk rätt, men även tariffvillkoren var influerade av tysk rätt, via de tyska bolagens medlemskap i Svenska Brandtarifföreningen.[59] Man kan därför säga att det tyska inflytandet över svensk försäkringsavtalsrätt kommit in från flera håll.

Det faktum att lagstiftaren förhöll sig ganska självständigt till de vid tidpunkten rådande branschgemensamma villkoren betydde att tarifföreningarna i och med GFALs ikraftträdande fick justera sina villkor för att dessa skulle anpassas till lagstiftningen.  1928 års brandförsäkringsvillkor är framtaget i nära anslutning till 1927 års FAL. Tarifföreningen initierade översynen redan 1925, dvs. samtidigt som utredningen till GFAL, SOU 1925:21, lades fram. Villkoret är än mer detaljerat än de föregående villkoren och innehåller 52 artiklar. Villkoret har också en tydligare struktur som följer den i GFAL. Nyheter i 1928 års villkor är t.ex. en artikel med definitioner, bestämmelser om säkerhetsföreskrifter, utbetalning av ersättning samt långt mer detaljerade regler om försäkring av tredje mans intresse. I villkorens förarbeten finns utstakat vilka lagbestämmelser som motsvarar varje separat villkor. GFAL hade sålunda ett starkt inflytande över de allmänna villkoren. Strax i anslutning till GFAL togs även nya olycksfalls- och sjukförsäkringsvillkor fram. Villkoren utarbetades samtidigt som arbetet med GFAL pågick och villkorskommittén bevakade noga det pågående lagstiftnings­arbetet.[60] Nya ansvarsförsäkringsvillkor antogs 1934 och utgjorde en anpassning till GFAL. Detta villkor var mera omfattande än dess föregångare och exempel på uppdateringar var nya omfattnings- och undantagsbestämmelser samt nya preskriptions- och preklusionsbestämmelser.[61]

4.2 1980 års Konsumentförsäkringslag

GFAL, som i huvudsak är dispositiv, gör som bekant ingen åtskillnad mellan kommersiell försäkring och försäkring tecknade av privatpersoner, även om lagen avsåg att skydda konsumenter.[62] Redan före konsument­försäkringslagens (1980:38) (KFL) ikraftträdande hade branschen reglerat kommersiell försäkring och konsumentförsäkring olika. 1934 antogs allmänna försäkringsvillkor för familjeansvarighetsförsäkring.  Man kan dock inte säga att dessa villkor var förmånligare för försäkringstagaren än vad som följde reglerna i GFAL eller de allmänna försäkrings­villkoren. Det fanns helt enkelt inget ”konsument­skyddstänk” i dessa villkor, utan i stället handlade det till en början om att inringa en annan slags risk än vad som omfattades av de kommersiella villkoren.

1945 skapade försäkringsbolagen hemförsäkringen som en särskild försäkringsform.[63] Ungefär samtidigt, 1946, utarbetades av Svenska Tarifföreningen allmänna försäkrings­villkor för hemförsäkring.[64] Försäkringen utgjorde en kombinationsförsäkring och täckte olika risker med koppling till hemmet, nämligen brandrisk, vattenskaderisk, inbrottsrisk samt ansvarsrisk. Villkoret ringade in de särskilda risker som var förenade med hemförsäkring, och jämfört med de tidigare allmänna villkoren var hemförsäkrings­villkoren i vissa avseenden förmånligare för privatpersonen. Det gällde t.ex. vilka förlustposter som täcktes, vilka specifika risker som utan tilläggspremie inkluderades, förenklade regler beträffande relationen mellan försäkringsbelopp och försäkrad egendom, m.m. Däremot kan man inte säga att 1946 års villkor för hemförsäkring var förmånliga för försäkringstagaren jämfört med GFAL. Inte heller detta villkor hade karaktären av konsumentskydds­bestämmelser till förmån för försäkringstagaren.  

1955 skapades den första paketförsäkringen för hem-, fastighets-, villa-, och sportstugeägaren av Svenska Tarifföreningen. 1955 års villkor hade en annan struktur än de tidigare villkoren och var indelade efter typ av förlust (personlig lösegendom respektive skadeståndsskyldighet) och inte skadehändelser, eller risktyper (brand, vatten mm.).  

1955 års villkor moderniserades 1960 och blev mer överskådligt. 1960 års villkor var uppdelat i hemförsäkring, fastighetsförsäkring och villaförsäkring och varje del innehöll ett avsnitt med omfattningsvillkor (omfattning och undantag) och ett avsnitt med allmänna bestämmelser. 1960 års villkor innehöll en betydelsefull nyhet som samtidigt var en förmån för försäkringstagaren jämfört med GFAL. I villkoret introducerades nämligen nyvärdesprincipen, vilket skilde sig från GFALs ersättningsprincip om dagsvärdet. Villkoret kombinerades med en regel enligt vilken ersättningen skulle beräknas enligt dagvärdeprincipen om det med hänsyn till underförsäkring skulle visa sig vara mer förmånligt för försäkringstagaren. I övrigt var villkoret anpassat till GFAL och innehöll inte några i förhållande till GFAL förmånligare regler för försäkringstagaren.

Svenska Tarifföreningen upplöstes 1968 men villkorssamarbetet fortsatte inom ramen för FSABs verksamhet. 1976 utkom ett branschgemensamt försäkringsvillkor; Allmänna bestämmelser för hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons-, och båtförsäkringar (AB 76).[65] I detta villkor finns ett tydligt modernt konsumentskyddstänk. I förordet anges t.ex. att bestämmelserna ska tillämpas ”i de fall bestämmelserna är förmånligare för den försäkrade än vad som anges i försäkringsvillkoren”. I och med AB 76 införs sålunda ett system med ”tvingande” regler som det var möjligt att avvika ifrån till förmån för försäkringstagaren. I AB 76 fanns ett stort antal bestämmelser som gav försäkringstagaren ett stärkt skydd jämfört med GFAL. För försäkringstagaren förmånliga regler fanns t.ex. avseende försäkringstid, dröjsmål med premieinbetalning, samt påföljden vid brott mot säkerhetsföreskrifter. Dessa förmånliga regler var huvudsakligen en anpassning till en rådande försäkringspraxis, vilken jämfört med regleringen i GFAL var liberal mot försäkringstagarna.[66]  

AB 76 utgjorde delvis ett argument emot att införa KFL över huvud taget, eftersom KFL ansågs överflödig.[67] Argumentet bemöttes med att det i längden inte kunde vara tillräckligt att konsumentskyddet tillgodosågs av branschens ensidigt upprättade försäkringsvillkor och till deras välvilja i det särskilda fallet.[68]

AB 76 hade stor betydelse vid utformningen av KFL. I lagstiftningsarbetet deltog, liksom vid tillkomsten av GFAL, representanter från försäkringsbranschen.[69] Man kan anta att dessa representanters syn på försäkringsavtalsrätten påverkats av de bransch­gemensamma försäkringsvillkoren, inbegripet de tidigare tariffvillkoren som dittills reglerat försäkring riktade till konsumenter. I betänkandet behandlas t.ex. AB 76 som en del av den ”nuvarande lagstiftningen”.[70] Detta samband syns också ganska tydligt i motiven till KFL. Här finns ganska rikligt med hänvisningar till AB 76. Det gällde exempelvis tillämpningsområdet, där KFLs tillämpningsområde sammanföll med AB 76.[71] KFLs regler om premiebetalning och premiedröjsmål motsvarar bestämmelserna i AB 76.[72] KFL skiljer, likt AB 76 på första premie, premie för förnyad försäkring samt delårspremier.[73] KFL har likt AB 76 särskilda bestämmelser om tilläggspremier.[74] Lagstiftaren hämtade vidare viss terminologi från AB 76, som t.ex. ”försäkrad” i stället för ”försäkringshavare”.[75] Det finns också exempel där lagstiftaren har inspirerats av AB 76 men tagit ytterligare ett steg i lagstiftningen. Ett exempel är påföljden vid brott mot upplysningsplikten där AB 76 stadgar en pro rataregel, men där KFL har en mer flexibel sanktion i form av en skälighetsregel.[76] Ett annat exempel är sanktionen vid brott mot säkerhets­föreskrifterna där AB 76 uppställer en  kombination av en kausalitetsregel och en pro rataregel medan KFL stadgar en skälighetsregel.[77]

Även andra branschsamarbeten påverkade innehållet i KFL. Konsument­ombuds­mannen träffade åren 1971 och 1972 vissa överenskommelser med  försäkrings­branschen angående informationen till försäkringstagarna, bl. a. om ändring i för­säkrings­villkoren i samband med förlängning av avtalet. Konsumentverket och försäkringsbolagen kom även överens om att skriftlig information om möjligheten att få försäkringsärenden prövade av allmänna reklamationsnämnden skall lämnas av bolagen vid marknadsföringen och i samband med skaderegleringen.[78]

1981 började försäkringsbolagen att tillämpa nya allmänna bestämmelser (AB 81). De nya villkoren utgjorde en anpassning till KFL.[79]

5 De branschgemensamma villkorens betydelse för dagens försäkringsavtalsrätt

5.1 Försäkringsavtalslagen

Endast i något enstaka fall avslöjas i motiven till 2005 års FAL att man i lagstiftningsarbetet låtit sig påverkas av branschgemensamma villkor.[80] Men de bransch­gemensamma villkorens betydelse är antagligen större än så, i vart fall indirekt. Normerna i FAL har delvis sitt ursprung i normeringen som kom till uttryck i tarifföreningarnas villkor. FAL uppstod inte ur något vakuum, utan vilar tvärtom tungt på det försäkringsavtalsrättsliga arvet som delvis grundlades av tarifföreningarna. FAL utarbetades tillsammans med experter från försäkrings­branschen,[81] dvs. personer med långvarig erfarenhet av försäkringsbranschen och som var väl bevandrade i de gemensamma branschförsäkringsvillkoren inbegripet tarifföreningarnas tidigare villkor. FAL innehåller huvudsakligen en konsument­försäkringsreglering  och i det avseendet innebar FAL som bekant inte så stora materiella förändringar jämfört med KFL. Konsumentskyddet stärktes i den del avseenden men annars var den stora nyheten att kollektiv försäkring fick en avtalsrättslig reglering.[82] Man kan konstatera att de i avsnitt 4.2 beskrivna reglerna som KFL hämtade från allmänna branschvillkor har överförts till FAL utan några materiella förändringar. De beteckningar av försäkringsformer som är gällande idag användes av försäkringsbolagen i AB 76.[83]  Den reglering i 1927 år brandförsäkringsavtalslag som är hämtad från Svenska Brandtarifföreningens villkor har överförts till 2005 års säkerhetsrättslag (2005:104).  

5.2 Moderna försäkringsvillkor

Vilken risk försäkringsbolagen åtar sig att försäkra, hur ersättningen ska beräknas och till vilka premier risken ska försäkras regleras inte i försäkringsavtalslagarna, utan det har alltid varit upp till bolagen att själva råda över. Man kan väl anta att juristerna hade visst inflytande i tarifföreningarnas verksamhet, men fram för allt var tarifföreningarna forum för matematiker, statistiker, ekonomer och ingenjörer med försäkringsexpertis. Det arbete som tarifföreningarna bedrev i dessa mer försäkringstekniska delar är av mycket stor betydelse för dagens försäkringsvillkor. Beträffande  de försäkringstekniska delarna av de moderna försäkringsvillkoren är arvet från de tidigare försäkringsvillkoren mycket tydligt. Här ska nämnas några slumpmässigt utvalda exempel. 1946 års allmänna försäkringsvillkor för hemförsäkring[84] framgår att brandförsäkring täcker skada genom brand (eld som kommit lös) eller skorstenseld, explosion, åsknedslag mm., luftfartyg eller föremål som nedfallit därifrån samt stölder i samband med brandbekämpning. Försäkringen täcker inte skada genom hetta m.m. från eldstad och lampa, eller genom att glöd bränner hål på föremål utan att elden kommit lös. Om man tittar i ett slumpmässigt urval av dagens försäkringsvillkor kan man konstatera att brandförsäkringsdelen täcker ungefär samma risker.[85]  1946 års hemförsäkringsvillkor täcker vattenskador genom oberäknad utströmning från vatten-, avlopps- eller värmeledningssystem eller från kylanläggning. Motsvarande formuleringar återfinns i moderna villkor.[86] De undantagen som gällde från försäkringsskydd enligt 1974 års rättsskyddsförsäkringsvillkor återfinns i så gott som sin helhet i moderna villkor.[87] Den formulering som finns i 2 § i 1958 års allmänna ansvarsförsäkringsvillkor, som innebär att bolaget åtar sig att betala skadestånd, utreda skadeståndsskyldiget, förhandla med den skadelidande samt föra talan vid rättegång återfinns som standard i moderna ansvarsförsäkringsvillkor. Att ansvarsförsäkring täcker skador som upptäcks under försäkringstiden, vilken är standard i dagens konsultansvarsförsäkringar, återfinns i 1966 års allmänna villkor för konsultansvarighetsförsäkring. Även den bestämmelse i 1966 års konsultansvars­försäkringsvillkor, som innebär att den försäkrade är skyldig att medverka till uppgörelse i godo med den skadelidande är standard i moderna professionsansvarsförsäkringsvillkor. En del skadevärderingsprinciper som finns i tidigare villkor återfinns i moderna villkor. Villkoren i AB 76 (villkor 092) om ersättningsregler vid återställande av byggnad återfinns i t.ex. Ifs villahemsförsäkring. Även de strukturer som finns i de branschgemensamma villkoren återfinns i moderna villkor. Den struktur på villahemsförsäkring som togs fram av FSAB 1977[88] återfinns i stort sett i moderna villahemsförsäkringsvillkor. Modern premiesättningsteknik för skadeförsäkring lär bottna i tarifföreningarnas tekniker som togs fram på 1960-talet.[89]

Även viss avtalspraxis har sina rötter i tarifföreningarnas verksamhet. Av Svenska Brandtarifföreningens allmänna överenskommelse följde exempelvis den indelning i försäkringsbrev och försäkringsvillkor som utgör försäkringspraxis än idag. Tarifföreningarna utvecklade vidare ett system med delade risker. I slutet på 1800-talet kunde försäkringstagarna få problem med att täcka en risk i ett och samma försäkringsbolag. I stället fick försäkringstagaren täcka risken hos flera olika försäkrings­bolag. Genom Svenska Brandtarifföreningen utvecklades en praxis som innebar att ett ledande försäkringsbolag tecknade en s.k. ”sampolis” som undertecknades av samtliga deltagande bolag.[90] En sådan hantering av försäkring där flera bolag delar på risken finns även idag.

Naturligtvis har en stor utveckling av försäkringsvillkoren ägt rum sedan tarifföreningarnas tid. En allmän iakttagelse är att dagens försäkringsvillkor är mer detaljerade och diversifierade än de äldre villkoren.  I dag har vi villkor där det finns element av lagstiftningens krav men stora individuella variationer där sådana är möjliga. Bolagen samarbetar inte längre kring försäkringsvillkor som man gjorde förr vilket innebär att försäkringsvillkoren bolagen emellan skiljer sig ganska mycket åt. (Jag är inte säker på att det bara är en fördel ur konsumentsynpunkt.) I och med att Skadeförsäkringens Villkorsnämnd upphörde med sin verksamhet år 2000 finns inte heller längre något branschforum för gemensam tolkning av försäkringsvillkor. En förklaring till att nämnden upphörde med verksamheten var visserligen just det att villkoren inte längre var likalydande i branschen, med följd att det inte längre fanns något behov av gemensamma tolkningar. Idag finns andra drivkrafter bakom villkorsutvecklingen. Internationell påverkan av villkoren är större idag än under tarifföreningarnas tid. Försäkringsförmedlarna driver inom vissa försäkringssegment villkorsutvecklingen som ett led att möta upp deras klienters behov. Försäkringstagarna har nya försäkringsbehov som måste mötas upp av branschen.

De moderna försäkringsvillkoren vilar emellertid tungt på det arv efter tarifföreningarnas arbete som delvis kom i uttryck i de branschgemensamma försäkringsvillkoren. Detta gäller främst avseende det som kan sägas vara kärnan i den försäkrade risken, dvs. vad som är en brand, en vattenskada eller vilka åtaganden som en ansvarsförsäkringsgivare gör i förhållande till den försäkrade, men även vissa ersättningsberäkningsprinciper, avtalspraxis och strukturer.   

6 Sammanfattande slutsatser

Det här ämnet har varit ganska utmanande att ta sig an, beroende dels på att materialet är enormt samtidigt som den specifika frågan som ställs i detta arbete tidigare är endast fragmentariskt behandlat. I artikeln har jag försökt att visa konkreta samband mellan de branschgemensamma försäkringsvillkoren och regleringen i GFAL, KFL och FAL. Ett sådant samband det personella; i samtliga lagstiftningsarbeten har representanter från försäkringsbranschen varit djupt involverade, dvs. personer med sina rötter i den praktiska försäkringsverksamheten och vars synsätt på försäkringsavtal måste ha påverkats av de då gällande branschgemensamma villkoren. Samband går också att finna mellan konkreta normer i branschförsäkringsvillkor och lagregler. Dels bekräftas sambanden i motiven i en del fall, dels finns tidsmässiga samband. I flera av de tongivande verken om GFAL har författarna mer allmänt konstaterat samband mellan branschgemensamma villkor och författning.  Branschvillkoren påverkade inte bara den försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen. T.ex. skriver direktör Isidor Valentin i Svensk Försäkrings-Årsbok 1919 att ”man blir dock förvånad, när man läser ett så färskt arbete som den senaste arbetareförsäkringslagen[91] och i dess § 6 finner bestämmelsen om ersättning för läkarevård skrifven så, att man frestas tro, att Fylgias allra äldsta försäkringsvillkor, som trycktes i september 1881, legat framför skribenten af lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1918”.[92] Jag har tyvärr inte återfunnit Fylgias villkor från 1881 för att själv kunna göra en jämförelse och sambandet bekräftas inte heller i motiven[93] men Valentin såg uppenbarligen sambandet. Vidare lär försäkringskapitlet i 1891 års sjölag ”på väsentliga punkter” kunna föras tillbaka till den Hamburgska sjöförsäkringsplanen från 1852.[94]

För att ”bevisa” sambandet mellan de äldre branschgemensamma villkoren och dagens försäkringsvillkor krävs inte direkt något detektivarbete. För den som är något bevandrad i försäkringsrätt räcker i princip med att läsa ett äldre försäkringsvillkor för att direkt se likheterna mellan äldre och moderna villkor. En försäkringsrättsjurist har inga problem med att känna sig hemma i tarifföreningarnas villkor.  

Den allmänna slutsatsen i denna artikel är sålunda att det finns ett samband mellan de gamla branschgemensamma villkoren utarbetade av främst tarifföreningarna och dagens försäkringsavtalsrätt. Sambanden är dessutom ganska starka - den moderna försäkringsrätten vilar tungt på det försäkringsrättsliga arvet som grundades i tarifföreningarnas arbete. Sambanden bekräftas i detaljerna, men det är när man betraktar helheten som sambanden framstår som klara. 

Larsson och Lönnborg beskriver i sin artikel Samverkan och konkurrens inom svensk försäkring om den svenska försäkringsbranschens motsägelsefulla inställning till konceptet konkurrens. Å ena sidan har alltid funnits exempel på långt driven konkurrens, och å andra sidan har branschen samarbetat på ett sätt som inte ligger i linje med begreppet fri konkurrens.[95]

Hela försäkringsidén bygger på kollektivitetstanken, eller snarare på kollektivitets­tankar. Det är inte bara försäkringstagarkollektivet som delar på vissa gemensamma risker, utan försäkring har sedan starten även handlat om att försäkringsgivarna kollektivt insamlar och bearbetar statistik, verkar för kunskapsutveckling och utbyter erfarenheter för att effektivt hantera olika slags risker. I materialet har jag funnit flera exempel där försäkringsbranschen genom sina olika samarbetsorgan kunde gå samman och kollektivt hantera vissa frågor av samhälleligt intresse. Ett sådan exempel är när branschen år 1914 gick samman och kom överens om att utan tilläggspremie ersätta personskador i händelse av krig.[96] Försäkringsbranschens samarbeten har även haft en enorm betydelse för utvecklingen inom brandsäkerhetsfrågor, stöldskydd och till och med stadsplanering.[97] Svenska brandskyddsföreningen och stöldskyddsföreningen är avknoppningar på organisationer som inledningsvis drevs av försäkringsbranschen. Den harmonisering och standardisering av försäkringsvillkor som tarifföreningarna åstadkom var i grunden något gott. Det gjorde den oerhört komplexa företeelsen försäkring mer överskådlig, något man rent pedagogiskt har nytta av än idag.[98] Jag är inte säker på att dagens utveckling som går mot en diversifiering av försäkringsvillkoren tveklöst gynnar konsumenterna. Vad har man för nytta av möjligheten att välja mellan många alternativ om man inte begriper vad det är man väljer mellan?

Sven Palme som levde mellan 1854 och 1934, och var en stor auktoritet i försäkrings­branschen, sa om försäkring att ”grunden skall vara vetenskap, medlet affärsverksamhet och målet socialpolitik”.[99] Uttalandet avser livförsäkring men kan sägas vara relevant för försäkring generellt. Det var den vetenskapliga grunden för försäkring som utgjorde tarifföreningarnas kärnverksamhet. Det var i tarifföreningarna som det vetenskapliga arbetet bedrevs, där statistik insamlades och bearbetades samt erfarenheter utbyttes. Utifrån den grunden drev bolagen affärsverksamhet och lagstiftaren stiftade skyddslagar till förmån för försäkringstagarna. Modern försäkringsrätt bygger emellertid inte bara på vetenskap, statistik, och erfarenhet. Den bygger även på tradition.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Håkan Andersson mfl, Uppsatser om försäkringsvillkor, Jure förlag 2015